Utlåtande i anledning av väckta motioner angående företräde till bearbetning av stenkolsfyndigheter. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 536 i första kammaren av herr Jacobsson, Gösta och herr Sveningsson samt nr 642 i andra kammaren av herr Bohman m. fl.
1965-03-09 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1965:10, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående företräde till bearbetning av stenkolsfyndigheter. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 536 i första kammaren av herr Jacobsson, Gösta och herr Sveningsson samt nr 642 i andra kammaren av herr Bohman m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1965
1
Nr 10
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående företräde till
bearbetning av stenkolsfyndigheter.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 536 i första kammaren av herr Jacobsson, Gösta
och herr Sveningsson samt nr 642 i andra kammaren av herr Bohman m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen måtte besluta
vidtaga sådana ändringar i lagen ang. stenkolsfyndigheter in. in. att den
som erhållit koncession för undersökning jämväl erhåller företräde till bearbetningskoncession,
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta härför
erforderliga förslag till författningsändringar».
Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet, i den mån
redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till motionen II: 642.
Gällande regler om rätten till salt-, olje- och gasfyndigheter
Reglerna om eftersökande och bearbetande av saltfyndigheter samt oljeoch
gasfyndigheter finnes intagna i lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter
in. m. Denna lag, vanligen kallad stenkolslagen, avsåg ursprungligen
endast stenkolsfyndigheter (1—5 kap.) men genom senare vid
skilda tillfällen gjorda tillägg har den utvidgats till att omfatta även saltfyndigheter
(6 kap.), olje- och gasfyndigheter (7 kap.), alunskifferfyndigheter
för utvinnande av olja (8 kap.) samt fyndigheter av uranhaltigt material
m. m. (9 kap.). Bestämmelserna om uranfyndigheter upphävdes dock i
samband med uranlagens tillkomst år 1960.
Stenkolslagens 6 kap., som omfattar 49 och 50 §§, tillfogades genom lag
den 7 maj 1917. Närmast dessförinnan hade rätten till saltfyndigheter tillkommit
jordägaren. Genom lag den 5 maj 1933 tillädes under 51—55 §§
i stenkolslagen bestämmelserna i 7 kap. om olje- och gasfyndigheter. Även
sådana fyndigheter hade tidigare tillkommit jordägaren.
De nu gällande bestämmelserna i fråga om saltfyndigheter samt olje- och
gasfyndigheter är utformade på grundval av ett koncessionssystem (49
och 51 §§). För vinnande av rättighet att för tekniskt utvinnande av salt
eftersöka och bearbeta saltfyndighet eller att för utvinnande av olja eller
gas genom borrning eftersöka och bearbeta olje- eller gasfyndighet fordras
sålunda Kungl. Maj:ts tillstånd. Koncession kan enligt en fr. o. in. år 1964
gällande ändring begränsas till att avse endast undersökning av fyndighet
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 5 avd. Nr 10
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1965
och, i samband med dylik begränsning, till att gälla under viss tid, som angives
i koncessionen. — Den som innehar koncession avseende olja eller
gas får även tillgodogöra sig kolväte i fast form, som anträffas inom koncessionsområdet.
Förfarandet i fråga om koncession å nu ifrågavarande fyndigheter följer
i stort sett samma regler som gäller för koncession i allmänhet enligt stenkolslagen.
Ansökningen skall inges till länsstyrelsen (2 § stenkolslagen).
Den skall bl. a. innehålla uppgift å det jordområde, varå koncession sökes,
med angivande av fastighet, där området är beläget och den ytvidd i dagen,
som sökanden anser erforderlig för arbete. Ansökningen skall åtföljas av
en karta över området i skala om minst 1: 4 000 eller efter särskilt medgivande
i annan skala, dock minst 1: 20 000. Koncessionsoinrådet må enligt
5 § omfatta högst 1 600 hektar. I koncessionen skall angivas gränserna
för koncessionsområdet, den ytvidd i dagen inom området som må anvisas
sökanden för arbete, den mark för väg till området som sökanden äger
begagna samt den årliga arbetsskyldighet han minst skall fullgöra (8 §).
Söker flera koncession på samma område bestämmer Kungl. Maj :t, oberoende
av tiden då ansökningarna inkommit, vilken av sökandena som får
företräde. Den som upptäckt fyndighet är berättigad att, om annan får koncession,
av denne få skälig gottgörelse (7 §).
Den som fått koncession äger enligt 10 § uteslutande rätt att med de villkor
och inskränkningar lagen innehåller, eftersöka samt bearbeta och tillgodogöra
sig det mineral inom området som koncessionen avser. Område
för arbete i dagen skall, med iakttagande av vad i koncessionen föreskrivits
om maximiareal för sådant arbete, anvisas av bergmästaren vid särskild förrättning
(12 § 1 inom.). Enligt 13 § är vissa områden fredade. Där får område
för arbete i dagen icke anvisas. Det anvisade området skall vid förrättningen
inläggas på koncessionskartan. Sålunda anvisat område skall
enligt 14 § 1 mom. i allmänhet lösas av koncessionsinnehavaren. Därvid
skall bestämmelserna i expropriationslagen äga motsvarande tillämpning.
Förhöjning av ersättningen skall dock ske med hälften av det belopp som
skall utgå jämlikt grunderna i expropriationslagen. Är området avsett endast
för fyndighetens undersökning medelst borrning och vill koncessionsinnehavaren
icke förfoga däröver under längre tid än högst tre år, är han emellertid
enligt 14 § 2 mom. icke skyldig lösa området. Han skall då i stället,
så länge området användes, till innehavaren av jorden förskottsvis varje
år utgiva ersättning, motsvarande dubbla beloppet av jordens avkastning
utan avdrag för brukningskostnaden. Därjämte skall han, då området icke
begagnas längre, utgiva ersättning för all skada som marken genom arbetet
kan ha tagit för framtiden (14 § 3 mom.). Koncessionsinnehavaren äger
icke rätt att ovan jord taga i besittning eller eljest förfoga över annan del
av koncessionsområdet än som anvisats honom vid bergmästarförrättning
(15 § första stycket). Sker det kan koncessionsinnehavaren ådömas bötes
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1965
3
straff (20 § 1 inom.). Visar det sig under arbetets gång, att större utrymme
i dagen erfordras än som medgivits i koncessionen, har koncessionsinnehavaren
möjlighet att göra ansökning om ökat utrymme i den ordning som
gäller för erhållande av koncession (15 § andra stycket). Tillskyndas jordägare
eller annan genom arbete som verkställes på grund av koncession
skada eller intrång som ej förutsetts vid inlösen, skall koncessionsinnehavaren
utgiva ersättning därför (18 §). Vid tvist om ersättning som skall utgå
enligt stenkolslagen skall frågan, om den ej gäller jordlösen, prövas av
skiljemän. Vill den som fordrar ersättning hellre genast hänvända sig till
domstol, står detta honom fritt (19 §).
Under jord har koncessionsinnehavaren rätt att driva arbetet på hela
koncessionsområdet, men även för underjordsarbetet finnes vissa fredningsbestämmelser
meddelade (16 §).
I 17 § regleras vissa frågor rörande kollision mellan olika slag av gruvrätter.
Enligt 22 § äger jordägaren, utan att deltaga i kostnaden för arbetet, erhålla
en årlig avgift motsvarande värdet av en sjuttiofemtedel av de mineral,
som koncessionen avser och som vinnes inom koncessionsområdet och
uppfordras i dagen. Koncessionsinnehavaren äger dock att därå avräkna
så stor del som belöper på det honom enligt 12 § anvisade området i dagen.
Finnes flera jordägare inom koncessionsområdet, skall de njuta lott i avgiften
efter som de äger del i jorden.
Vill koncessionsinnehavaren frånträda koncessionen, får han enligt 21 §
göra skriftlig anmälan därom hos länsstyrelsen. Koncessionen upphör då
från den dag sådan anmälan skett.
Konventionen om kontinentalsockeln
Med kontinentalsockeln avses den förhållandevis långsamt sluttande delen
av havsbottnen mellan stranden och början av den s. k. kontinentalsluttningen,
där bottenprofilen övergår i en brantare sluttning ned mot de
stora havsdjupen. Denna övergång torde flerstädes ske på ett djup av omkring
200 meter. Kontinentalsockeln anses innehålla betydande naturtillgångar,
särskilt mineral, olja och naturgas. Möjligheten att exploatera dessa
tillgångar har ökats genom vetenskapens och teknikens snabba framsteg.
Undersökningsarbeten bedrivs också sedan åtskillig tid på kontinentalsockeln
i olika delar av världen. Under senare år har även i fråga om havsområden
utanför Sveriges kuster framträtt intresse för undersökningar rörande
förekomsten av olja och naturgas.
För att få till stånd en reglering av de olika staternas anspråk i fråga om
kontinentalsockeln upptog Förenta Nationernas kommission för internationell
rätt frågan om kontinentalsockeln på sitt arbetsprogram. Efter flera
års förberedelsearbeten antogs vid 1958 års konferens i Geneve om kodifie1*
- Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 sand. tf and. Nr 10
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1965
ringen av de folkrättsliga reglerna om havet bl. a. en konvention om kontinentalsockeln,
dagtecknad den 29 april 1958. Sedan föreskrivet antal ratifikations-
och anslutningsinstrument deponerats, trädde konventionen i
kraft den 10 juni 1964. Riksdagen har vid 1964 års höstsession godkänt konventionen,
som för Sveriges del träder i kraft den trettionde dagen efter det
att anslutningsinstrument deponerats.
Konventionens innehåll är i huvudsak följande. Med kontinentalsockeln
förstås i konventionen havsbottnen och dess underlag i de områden under
vatten som gränsar till kusterna men är belägna utanför territorialgränsen
intill ett djup av 200 meter eller, därutanför, på sådant vattendjup som
medger tillgodogörande av naturtillgångar inom områdena. Konventionen
omfattar även motsvarande områden runt öar. För Sveriges del blir konventionen
tillämplig överallt utanför den svenska territorialgränsen i de hav
som omger Sverige. I de fall då kontinentalsockeln gränsar till två eller flera,
mittemot varandra liggande staters territorier eller till två angränsande
staters territorier skall sockelns gräns mellan staterna i första hand bestämmas
genom avtal. I brist på avtal gäller som huvudregel, att uppdelningen
skall ske efter en mittlinje mellan baslinjerna för berörda staters territorialvatten,
om staterna ligger mittemot varandra, och efter principen om lika
avstånd från dessa baslinjer, om staterna gränsar till varandra i sidled.
Enligt konventionen utövar strandstaten suveräna rättigheter över kontinentalsockeln,
såvitt avser dennas utforskande och tillgodogörandet av dess
naturtillgångar. Strandstaten äger på kontinentalsockeln uppföra, underhålla
och driva de anläggningar och andra inrättningar som erfordras för
sådan verksamhet samt upprätta säkerhetszoner kring inrättningarna. Dessa
är underkastade strandstatens jurisdiktion men är ej att betrakta som öar.
Strandstatens rättigheter med avseende på kontinentalsockeln får ej inverka
på det ovanförliggande vattnets egenskap av fritt hav. Ej heller får
utforskandet av kontinentalsockeln eller tillgodogörandet av dess naturtillgångar
i vidare mån än som kan anses berättigat lända till intrång i sjöfarten,
fisket eller bevarandet av havets biologiska tillgångar. Även vissa andra
intressen skyddas.
Historik
a) Angående begränsning av koncession till att avse endast undersökning
På grundval av en departementspromemoria den 28 februari 1963 och en
i anledning därav utfärdad proposition nr 176 år 1963 infördes vissa ändringar
i stenkolslagen syftande främst till en förbättring av lagens bestämmelser
om saltfyndigheter samt olje- och gasfyndigheter. En modernisering
av lagen i dessa delar hade befunnits påkallad för att möjliggöra en rationellt
bedriven letning efter de nämnda fyndigheterna. Den föreslagna regleringen
byggde liksom den dessförinnan gällande på ett koncessionssystem. I propositionen
föreslogs hl. a. införande av möjlighet att begränsa koncession
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1965 ö
beträffande salt-, olje- och gasfyndigheter till att avse endast undersökning
av dylik fyndighet och, i samband med sådan begränsning, till att gälla under
viss tid. Riksdagen fann icke anledning till erinran mot de genom propositionen
framlagda lagförslagen. Ändringarna trädde i kraft den 1 januari
1964.
I propositionen erinrade departementschefen bl. a. om att Kungl. Maj :t enligt
departementspromemorian icke skulle vara bunden av särskild lagbestämmelse
att till innehavare av bearbetningskoncession för en fyndighet
utse den som innehar koncession avseende eftersökande och undersökning
av samma fyndighet. Departementschefen fortsatte.
Samtidigt har emellertid framhållits i promemorian, att det ligger i sakens
natur att innehavare av koncession som sist nämnts ligger närmast
till att erhålla också bearbetningskoncessionen under förutsättning att han
uppfyller lagens förutsättningar, d. v. s. om han kan utnyttja fyndigheten
till gagn för orten och det allmänna. I ett par remissyttranden har emellertid
som förut nämnts förordats, att man här liksom i flera andra europeiska
länder skulle stimulera prospekteringsverksamheten genom att ge obligatoriskt
företräde för den som tidigare fått koncession avseende eftersökande
och undersökning att utnyttja de resultat som hans undersökning
kan ge. För egen del är jag närmast beredd att biträda den ståndpunkt,
som intagits i departementspromemorian. För en sådan lösning talar, att
man därigenom skulle vinna god överensstämmelse med motsvarande bestämmelse
i uranlagen (se 29 § nämnda lag). Att frånvaron av en föreskrift
i lagen om obligatoriskt företräde skulle hämma prospekteringsviljan synes
mig icke vara att befara. Regeln i 7 § om ersättning åt upptäckare av fyndighet
är ägnad att motverka olägenheter i detta hänseende. I sammanhanget
måste också följande omständigheter beaktas. Även om innehavaren
av en koncession avseende eftersökande och undersökning icke i lagen
uttryckligen tillerkänts företrädesrätt till bearbetningskoncessionen, bör
hans intresse i koncessionsärendet enligt min mening vinna synnerligt beaktande.
Bearbetningskoncessionen bör sålunda som regel tillfalla honom,
om han genomfört eftersöknings- och undersökningsarbetena på ett sätt
som ur det allmännas synvinkel framstår som förtjänstfullt och han tillika
bedömes äga förutsättning att exploatera fyndigheten till gagn för orten
och det allmänna, vari bl. a. torde ligga att han skall ha nödiga resurser för
att utföra det arbete som avses med koncessionen. Självfallet måste det
dock finnas möjlighet att lämna koncessionen till innehavaren av koncession
på ett närbeläget område, om det ur allmän synpunkt är fördelaktigt
att båda koncessionerna innehas av samma person eller företag. Jag vill
dessutom i detta sammanhang betona att jag anser det angeläget att de synpunkter
som skall beaktas i ärende om bearbetningskoncession i möjlig mån
beaktas redan vid prövningen av ansökning om koncession avseende eftersökande
och undersökning. Härigenom vinnes uppenbarligen att sökanden,
sedan hans ansökning beviljats med större säkerhet kan påräkna att komma
i åtnjutande jämväl av bearbetningskoncession, om fråga därom skulle bli
aktuell. Dock måste man uppmärksamma den särställning som intages av
dem vilka bedriver prospekteringsarbete i avsikt icke att själva exploatera
eventuella fynd utan att mot ersättning tillhandahålla annan fynden. I
sådana fall kan det icke gärna komma i fråga alt redan i samband med den
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1965
första koncessionsprövningen försöka bedöma sökandens kvalifikationer att
få bearbetningskoncession. (Jfr prop. 1960: 160 s. 83.)
b) Angående rätt att utvinna mineral under uattentäckt område
I förenämnda proposition nr 176 år 1963 berördes ett av kammarkollegiet
upptaget spörsmål, som icke behandlats i departementspromemorian,
nämligen frågan om utvinning från vattentäckt område av mineral som
avses i stenkolslagen. Härom anförde kollegiet följande.
För modern teknik erbjuder det inga större svårigheter att utvinna olja
från fyndigheter belägna under grunda havsområden. Då vattnets djup utanför
den del av Skåne, som möjligen är oljeförande, mestadels är tämligen
ringa, kan det därför tänkas att intresse framkommer för oljeborrningar i
detta vattenområde. Det må anmärkas att skeppsredaren A. P. Mpller, Köpenhamn,
och vissa av honom ledda aktiebolag den 8 juli 1962 erhållit koncession
med ensamrätt till stenkols- och oljeutvinning m. m. »överalt i Danmarks
undergrund, så langt dansk hpjhedsret ved bevillingens givelse rcekker,
bortset fra Fser0erne og Grpnland» samt att koncessionsområde torde
innefatta även allt danskt territorialvatten.
Med hänsyn till berörda förhållanden synes vara skäl att något överväga
vad som är svensk rätt i avseende å utvinning från vattentäckt område av
mineral, som avses i stenkolslagen. Då emellertid kammarkollegiet till fullgörande
av lämnat uppdrag (jfr prot. över justitiedep.ärenden den 5 juni
1953) avser att under detta år underställa Kungl. Maj:t förslag till lagstiftning
om allmänt vattenområde, får kollegiet i nu förevarande sammanhang
inskränka sig till några korta anmärkningar.
Ordalagen i de fem ursprungliga kapitlen i stenkolslagen giver ingen anledning
antaga att man vid lagens tillkomst skulle räknat med möjligheten
av att koncessionsområde skulle omfatta mark under havet. I vart fall är
bestämmelserna om område för arbete i dagen — se särskilt 12 § 1 mom. —
sådana att det uppenbarligen förutsättes att dylikt område ej är vattentäckt.
Å andra sidan lägger lagtexten ej bestämt hinder mot att utmål så utlägges,
att det skjuter utanför strandkanten. Gruvdrift i Sverige under vattentäckt
område är ju icke heller en okänd företeelse.
Enligt kammarkollegiets mening möter ej hinder mot att koncessionsområde
så bestämmes att det omfattar även område i havet, som hör till fastighet.
Däremot anser kollegiet önskvärt att koncession enligt stenkolslagen ej
får omfatta allmänt vattenområde förr än den lagstiftning, vartill kollegiet
har att utarbeta förslag, kommit till stånd.
Än mindre önskvärt är enligt kollegiets bedömande att de saltsjöområden,
som vid tillämpning av 1958 års Genévekonvention om den s. k. kontinentalhyllan
skulle i exploateringshänseende ligga under svensk suveränitet, omedelbart
indrages i verksamhet för oljeutvinning. Kollegiets blivande lagförslag
om allmänt vattenområde måste utarbetas mot bakgrunden av den
maritima folkrätt, som kodifierats eller tillskapats genom de fyra konventioner
som antogs i Geneve år 1958. Tills vidare synes från svensk sida icke annat
behöva eller böra komma i fråga än att, därest initiativ till oljeutvinning
inom berörda område framträder, på lämpligt sätt klargöres att vederbörande
har att räkna med att rättsliga hinder mot företagets fullföljande
kan komma att föreligga i tämligen snar framtid.
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1965
Departementschefen framhöll i fråga om rätten till utvinning av mineral
från vattentäckt område att han icke var beredd att för det dåvarande taga
ståndpunkt. Departementschefen anförde att anledning torde finnas att
återkomma därtill bl. a. i samband med behandlingen av det förslag till
lagstiftning om äganderätten till de allmänna vattenområdena, som kollegiet
genom beslut av Kungl. Maj :t den 5 juni 1953 fått i uppdrag att framlägga
(jfr nedan).
Offentliga utredningar
Gruvrätt sutredningen
Sakkunniga, vilka sedermera antagit benämningen gruvrättsutredningen,
tillkallades enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1963 med uppdrag
att verkställa en allmän översyn av gruvlagstiftningen.
Enligt direktiven (1964 års riksdagsberättelse s. 84 f.) bör med anledning
av de nya förhållanden, som enligt vad närmare redovisas i direktiven inträtt
under de senaste decennierna, övervägas en övergång från inmutningssystemet
till koncessionssystemet eller, möjligen, till en blandform av båda
dessa system. Det framhålles att en omläggning av den allmänna gruvlagstiftningen
kan tänkas böra föranleda, att övrig gruvrättslig lagstiftning
bringas i närmare överensstämmelse med de i direktiven tilltänkta nya stadgandena.
Vad särskilt beträffar stenkolslagen framstår denna enligt direktiven
redan nu som avsevärt föråldrad och därför i behov av en omfattande
översyn. Sedan vidare berörts ifrågasatta, numera år 1964 genomförda
lagändringar i stenkolslagen andrages att ändringarna bör betraktas endast
som en temporär förbättring av reglerna, vidtagna i avvaktan på en
grundligare översyn av hela lagen.
Från direktiven återges slutligen följande i den särskilda frågan om åtskillnad
mellan undersöknings- och bearbetningskoncession.
Finner utredningen att behov föreligger av en ny, på koncessionssystemet
grundad gruvlag, torde utredningen därvid böra överväga, om de principer
för den närmare utformningen av nämnda system som varit vägledande vid
uranlagens tillkomst bör tillämpas också inom den nya lagens område och
en klar åtskillnad alltså göras mellan undersökning av fyndighet och fyndighetens
bearbetning. Utredningen skall emellertid självfallet vara obunden
av uranlagens principer, om dessa icke befinnes lämpliga för den allmänna
gruvlagstiftningen.
Utredningsarbetet beräknas enligt årets riksdagsberättelse (s. 63) pågå
under hela år 1965.
Utredningen rörande undersökning och bearbetning av naturtillgångar på
den svenska kontinentalsockeln
Rubricerade utrednings ledamöter tillkallades enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 6 november 1964 för att framlägga förslag till lagstiftning
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 dr 1965
rörande undersökning och bearbetning av naturtillgångar på den svenska
kontinentalsockeln in. in. Sedan i direktiven (riksdagsberättelsen år 1965
s. 77) redogörelse lämnats för den ovan berörda konventionen om kontinentalsockeln
anföres bl. a. följande.
Anslutning från svensk sida till konventionen kräver en intern reglering av
villkoren för undersökning och bearbetning av naturtillgångarna inom den
svenska delen av kontinentalsockeln. Om denna fråga bör en särskild utredning
ske.
Nationell lagstiftning i ett flertal andra länder rörande naturtillgångarna
på kontinentalsockeln innehåller, att rätten att tillgodogöra sig tillgångarna
förbehålles staten. Även i vårt land bör en lagstiftning på området utgå från
att staten äger det bestämmande inflytandet över ifrågavarande tillgångar.
Reglerna för undersökning och bearbetning av dessa tillgångar synes böra
bygga på ett koncessionssystem, som ger möjligheter för det allmänna att
tillse att såväl undersökningsarbeten som exploatering bedrives på ett med
hänsyn till landets intressen lämpligt sätt. I fråga om annan än statlig verksamhet
bör det allmännas intresse kunna tillgodoses bl. a. genom rätt för
staten att deltaga i ifrågakommande företag eller att uppbära en rimlig avgift.
I övrigt måste självfallet tillses, att den interna regleringen kommer
i överensstämmelse med konventionen och andra folkrättens regler.
Skulle under utredningsarbetet visa sig föreligga behov av särskild reglering
även för områden som är belägna innanför territorialgränsen, bör utredningen
vara oförhindrad att lägga fram förslag även i denna del. Därvid
bör beaktas förhållandet till gällande gruvlagstiftning, stenkolslagen däri
inbegripen. Av hänsyn till den allmänna översyn av gruvlagstiftningen som
för närvarande pågår genom den år 1963 tillkallade gruvrättsutredningen
bör emellertid utredningsarbetet i denna del begränsas till att avse andra
naturtillgångar än inmutningsbara mineralfyndigheter. Samråd bör äga rum
med gruvrättsutredningen.
Under utredningsarbetet torde uppmärksamhet böra ägnas åt motsvarande
lagstiftningsarbete i övriga nordiska länder.
Den nu förordade utredningen bör bedrivas skyndsamt och om möjligt
slutföras inom sådan tid att en lagstiftning rörande kontinentalsockeln kan
träda i kraft samtidigt med att konventionen om kontinentalsockeln träder i
kraft för Sverige.
Utredningsarbetet beräknas enligt uppgift att bli slutfört under senare
delen av 1965.
Pågående lagstiftningsarbete rörande allmänt vattenområde
Genom beslut av Kungl. Maj :t den 5 juni 1953 har kammarkollegiet,
såsom förut berörts, fått i uppdrag att framlägga förslag till lagstiftning om
allmänt vattenområde.
Enligt uppgift avser kammarkollegiet att under senare delen av detta
år — i nära anslutning till att utredningen om kontinentalsockeln framlägger
sina ovan berörda överväganden — avlämna förslag till lagstiftning
om de allmänna vattenområdena.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1965
Motionerna
9
I motionerna I: 536 och II: 642 anföres följande i fråga om tillgång och
efterfrågan med avseende å olja.
Under den senaste tioårsperioden har världens behov av olja fördubblats.
Den beräknade konsumtionsökningen under kommande år ger vid
handen att produktionen måste uppvisa ungefär samma ökningstakt som
under den föregående tioårsperioden. För Västeuropas del har utvecklingen
gått än snabbare genom att den år 1963 redovisade konsumtionen av
275 miljoner ton olja innebar en fördubbling på fem år, och konsumtionsprognosen
för den följande femårsperioden tyder på en ytterligare fördubbling.
Det är därför ingen överdrift att påstå att knappast någon industriell
aktivitet förutsätter en liknande expansion som just oljeindustrien. För
att tillgodose detta snabbt växande energibehov krävs det att alla tillgängliga
resurser utnyttjas. Det krävs dessutom alt nya reserver skapas för att
önskemålet om en jämn och säker tillförsel av energi till en rimlig kostnad
skall kunna tillfredsställas.
Västeuropas andel av den totala världsproduktionen av olja och naturgas
har tidigare varit och är fortfarande relativt blygsam. I och med upptäckten
av de stora naturgasfyndigheterna nära Groningen i Nederländerna
har emellertid optimismen om Västeuropas möjligheter till en högre grad
av självförsörjning ökat. De nederländska fyndigheterna har givit anledning
att förmoda att de sedimentära avlagringarna under stora delar av
Nordsjön kan innehålla kolväte. Samma förväntningar kan ställas på havsbottnen
utanför Sveriges västkust och i södra Östersjön, vilken har en likartad
geologisk struktur. Man kan därmed säga att intressesfären för oljeprospektering
nu kommit att innefatta även vår del av världen, och den
gängse inställningen att Västeuropa i detta hänseende icke erbjuder några
möjligheter har allmänt börjat revideras.
Enligt motionärerna bör i första hand utföras en noggrann och omfattande
kartläggning av de västeuropeiska tillgångarna. I nordsjöområdet pågår
redan en omfattande prospekteringsverksamhet och, framhåller motionärerna,
det enda sättet att få bekräftelse på de svenska områdenas reella
värde är att även här lika noggranna geologiska kartläggningar göres.
Sedan motionärerna framhållit att grundläggande förutsättningar för
exploatering av naturtillgångar på kontinentalsockeln såvitt gäller Nordsjön
och Östersjön skapats genom Sveriges anslutning till 1958 års Genevekonvention
om kontinentalsockeln, att enligt nuvarande lagstiftning rörande
olje-, gas- och saltfyndigheter innehavare av undersökningskoncession
icke äger företräde till bearbetningskoncession och att Kungl. Maj :t äger fri
prövningsrätt med avseende å flera sökande, anföres följande.
Prospektering av fyndigheter av denna art kräver stora investeringar,
och det är därför angeläget att enskilt initiativ och enskilda resurser tilIvaratages
för sådan verksamhet. Det måste antagas att undersökningar från
enskilt håll icke kommer till stånd med mindre att den som erhållit undersökningstillstånd
också får företräde att utnyttja de vunna resultaten. En
lagändring som garanterar den som är villig att satsa arbete och pengar på
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1965
berörda undersökningsverksamhet rätt att utvinna fyndigheterna skulle med
säkerhet leda till en i hög grad behövlig intensifierad prospektering.
Motsvarande lagändringar har även vidtagits i andra länder.
Utskottet
Riksdagen godkände år 1964 en konvention om kontinentalsockeln. Konventionen
träder för Sveriges del i kraft den trettionde dagen efter det att
anslutningsinstrument deponerats. Enligt konventionen utövar strandstaten
suveräna rättigheter över kontinentalsockeln såvitt avser dennas utforskande
och tillgodogörandet av dess naturtillgångar. Strandstaten äger på
kontinentalsockeln uppföra, underhålla och driva de anläggningar och andra
inrättningar som erfordras för sådan verksamhet. Vissa intressen är dock
skyddade.
För att kunna tillgodose det snabbt växande behovet av olja krävs enligt
motionärerna bl. a. en noggrann och omfattande kartläggning av de västeuropeiska,
inklusive de svenska, tillgångarna. Motionärerna framhåller
att utvecklingen dock gått så snabbt att lagstiftningen, inte minst i Sverige,
ej hunnit anpassas därefter. Genom konventionen om kontinentalsockeln
aktualiseras emellertid frågan om koncessionsrätten till fyndigheten. Eftersom
enligt stenkolslagen innehavare av undersökningskoncession icke äger
företräde till bearbetningskoncession såvitt gäller bl. a. oljefyndigheter anser
motionärerna en lagändring på denna punkt motiverad. En sådan ändring,
varigenom den som är villig att satsa arbete och pengar på undersökningsverksamhet
också får rätt att utvinna fyndigheterna, skulle enligt motionärerna
med säkerhet leda till en behövlig intensifierad prospektering. Motionärerna
hemställer om ändring i stenkolslagen i enlighet med det sagda.
Den i den föregående redogörelsen berörda, år 1963 framlagda propositionen
med förslag till ändring i lagen angående stenkolsfyndigheter syftade
främst till en förbättring av lagens bestämmelser om saltfyndigheter samt
olje- och gasfyndigheter. En modernisering av lagen i dessa delar hade befunnits
påkallad för att möjliggöra en rationellt bedriven letning efter de
nämnda fyndigheterna. Den i propositionen föreslagna regleringen byggde
liksom den tidigare på ett koncessionssystem. I propositionen, mot vilken
riksdagen icke fann anledning till erinran, föreslogs möjlighet att begränsa
koncession till att avse endast undersökning av sådan fyndighet. Detta förslag
lämnades genomgående utan erinran vid remissbehandlingen. I ett par
remissyttranden förordades emellertid att man i Sverige liksom i flera andra
europeiska länder skulle stimulera prospekteringsverksamheten genom att
ge obligatoriskt företräde för den, som tidigare fått koncession avseende
eftersökande och undersökning, att utnyttja de resultat som hans undersökning
kan ge. Departementschefen biträdde icke denna ståndpunkt utan anslöt
sig till uppfattningen att Kungl. Maj :t icke skulle vara bunden av en
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1965 11
sådan bestämmelse. Departementschefen framhöll dock att, även om innehavaren
av en koncession för eftersökande och undersökning icke uttryckligen
tillerkänts företrädesrätt till bearbetningskoncession, hans intresse
bör i koncessionsärendet vinna synnerligt beaktande. Bearbetningskoncession
bör sålunda som regel tillfalla honom, om han genomfört eftersökningsoch
undersökningsarbetena på ett sätt som ur det allmännas synvinkel framstår
som förtjänstfullt och han tillika bedöms äga förutsättning att exploatera
fyndigheten till gagn för orten och det allmänna. Vad departementschefen
sålunda uttalat tillgodoser enligt utskottets mening i stor utsträckning
syftet med .motionerna.
Frågor om revidering av stenkolslagen är vidare föremål för utredning.
Sålunda skall gruvrättsutredningen, som har att verkställa en allmän översyn
av gruvlagstiftningen, även överse stenkolslagen. Den ovan berörda lagändringen
bör enligt direktiven betraktas endast som en temporär förbättring
av reglerna, vidtagen i avvaktan på en grundligare översyn av hela lagen.
Vidare har sakkunniga tillkallats att framlägga förslag till lagstiftning
rörande undersökning och bearbetning av naturtillgångar på den svenska
kontinentalsockeln. Reglerna för undersökning och bearbetning av dessa tillgångar
bör enligt direktiven för utredningen bygga på ett koncessionssystem,
som ger möjligheter för det allmänna att tillse att såväl undersökningsarbeten
som exploatering bedrives på ett med hänsyn till landets intressen lämpligt
sätt. Skulle under utredningsarbetet visa sig föreligga behov av särskild
reglering även för områden som är belägna innanför territorialgränsen, bör
utredningen enligt sina direktiv vara oförhindrad att lägga fram förslag även
i denna del. Därvid bör beaktas förhållandet till gällande gruvlagstiftning,
stenkolslagen däri inbegripen. Slutligen förtjänar framhållas att kammarkollegiet
genom beslut av Kungl. Maj :t fått i uppdrag att utreda frågor om
lagstiftning rörande äganderätten till de allmänna vattenområdena. Även
denna utredning kan sålunda i vad avser dylika områden komma att beröra
frågor rörande förevarande fyndigheter under vatten. Utskottet, som finner
att de av motionärerna aktualiserade frågorna redan beaktats vid tillkomsten
av nu gällande rättsregler på området, förutsätter att spörsmålen kommer att
ånyo övervägas i samband med det pågående utredningsarbetet. Vid sådant
förhållande anser sig utskottet ej kunna tillstyrka bifall till motionärernas
yrkande om lagändring i angivet hänseende.
Utskottet får således hemställa,
att förevarande motioner, 1:536 och 11:642, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 9 mars 1965
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1965
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Svante Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Knut Johansson, Erik Jansson, Åkesson*, Herbert Larsson
och Axel Kristiansson;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink*,
herrar Grebäck, Persson i Tandö, Johansson i öckerö*, fröken Anderson
i Lerum och herr Krönmark.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
f
ESSELTE AB. STHLM 65
514613
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.