Utlåtande i anledning av väckta motioner angående införseln av dödade, i Sverige fridlysta djur. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 240 i första kammaren av herr Kristiansson, Axel, och herr Svanström samt nr 298 i andra kammaren .av herrar Johansson i Växjö och Gustavsson i Alvesta.
1965-03-16 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1965:11, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående införseln av dödade, i Sverige fridlysta djur. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 240 i första kammaren av herr Kristiansson, Axel, och herr Svanström samt nr 298 i andra kammaren .av herrar Johansson i Växjö och Gustavsson i Alvesta.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1965
1
Nr 11
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående införseln av
dödade, i Sverige fridlysta djur.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 240 i första kammaren av herr Kristiansson,
Axel, och herr Svanström samt nr 298 i andra kammaren .av herrar Johansson
i Växjö och Gustavsson i Alvesta.
I motionerna, som är likalydande, framhålles att i vårt land total fridlysning
genomförts beträffande flera arter av däggdjur och fåglar, vilket skett
i syfte att så långt som möjligt bevara mångfalden i vår fauna. För de här
i riket totalfredade arterna gäller emellertid andra skyddsbestämmelser i
våra grannländer. Motionärerna anser det av vikt att vi icke i vårt land skall
kunna medverka till en ökad decimering i andra länder av varelser som vi
själva vill skydda och bevara inom landets gränser. Enligt motionärerna
fordras f. n. särskilt tillstånd för att till riket införa levande djur av fridlysta
arter, medan däremot döda exemplar eller skinn av sådana fritt får
införas och försäljas inom landet. Motionärerna finner det nu angeläget att
nuvarande lagstiftning kompletteras på så sätt att i landet helt skyddade
djur- och fågelarter icke utan särskilt tillstånd må införas eller från ort till
annan forslas, även om djuret i fråga är dött. Det anses också viktigt att en
bättre samordning av bestämmelserna om fridlysning och av jaktlagstiftningen
sker mellan Sverige och grannländerna.
Med i huvudsak denna motivering hemställes i motionerna »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning och förslag
rörande införsel och handel med dödade exemplar av djur som i Sverige
är fridlysta».
Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet till
motionen II: 298.
Gällande rätt in. in.
J aktlagstiftningen
Fridlysningsbestämmelser
Enligt It § jaktstadgan den 3 juni 1988 (nr 279) meddelar Konungen för
varje jaktår bestämmelser angående fridlysning av djurarter. Nu gällande
bestämmelser i ämnet återfinnes i kungörelsen den 21 maj 19(14 (nr 120)
Ilihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 3 avd. Nr 11
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1965
om fridlysning av vissa djurarter under jaktåret 1964/65. I fråga om följande
djurarter är enligt 1 § nämnda kungörelse jakt förbjuden under hela
året, nämligen
vildren, myskoxe, fjällräv, bäver, rördrom, vit stork, svart stork, snatterand,
salskrake, gravand, spetsbergsgås, prutgås, vitkindad gås, kanadagås,
rödhalsad gås, svan, örn (alla slag), glada, brun glada, bivråk, brun kärrhök,
blå kärrhök, stäpphök, mindre kärrhök, fiskgjuse, falk (alla slag),
inoripa, vaktel, trana, ängsknarr (kornknarr), dubbelbeckasin, dvärgbeckasin
(halvenkel beckasin), rödspov, myrspov, skärfläcka, tordmule, sillgrissla,
tobisgrissla, lunnefågel, skogsduva (blåduva), turkduva, uggla (alla
slag), kungsfiskare, blåkråka, härfågel, gröngöling, gråspett, större hackspett,
vitryggig hackspett, mindre hackspett, mellanspett, tretåig hackspett,
göktyta, tofslärka, sommargylling, nötkråka, sidensvans, stenknäck, dvärgmås,
svarttärna, småtärna, skräntärna samt kentsk tärna.
Utan hinder av vad sålunda stadgats får dock dödas vitkindad gås på Gotland
(huvudön), då så erfordras för att förekomma skada på planterade eller
besådda fält, samt kattuggla invid och inom område för viltuppfödning, hönsgård
och därmed jämförlig anläggning, då så erfordras för att förekomma
skada inom anläggningen.
Enligt 24 § 1 mom. jaktstadgan kan domänstyrelsen för vetenskapligt eller
annat nyttigt ändamål i särskilt fall medge undantag från gällande fridlysningsbestämmelser.
Beträffande vissa i 2 § fridlysningskungörelsen upptagna djurarter är
med visst undantag jakt tillåten endast under i stadgandet angivna jakttider.
Enligt 3 § samma kungörelse gäller ingen fridlysning för sparvhök, kråka,
råka, kaja, skata, björktrast (snöskata), nötskrika, pilfink, gråsparv, skarv
(ålkråka), havstrut, gråtrut, sillmås, fiskmås och skrattmås. I fråga om
övriga fågelarter föreskriver 12 § jaktstadgan och 3 § fridlysningskungörelsen
att jakt efter dem är förbjuden under tiden fr. o. in. den 1 mars t. o. in.
den 31 augusti.
I syfte att underlätta kontrollen över fridlysningsbestämmelsernas efterlevnad
har i jaktstadgan genomförts viss reglering av handeln med vilt och
skinn. Sålunda gäller bl. a. att matnyttigt fågelvilt inte under någon tid av
året i plockat skick får utbjudas till salu, med mindre huvud, hals, ben och
fötter med tillhörande fjäderbeklädnad sitter fast vid kroppen (21 § 2 mom.).
Skinn av björn, lo, bäver, mård eller utter som dödats eller anträffats som
fallvilt inom riket skall förses med visst märke. Sådant märke skall också
anbringas på skinn av angivet slag som införes till riket (21 § 3 mom. första
stycket). Utan att skinn som avses i första stycket är försett med föreskrivet
märke får det ej inom riket beredas eller i annat än färdigt skick utbjudas
till salu, säljas, köpas, emottagas eller från ort till annan forslas (21 § 3
mom. andra stycket). En var näringsidkare, som i sin rörelse mottar matnyttigt
villebråd, skinnbärande inhemska djur, skinn av dylika djur eller
uppstoppade eller för uppstoppning avsedda djur eller bon eller ägg, är Ad
-
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1965
dare skyldig att föra särskild förteckning över vad sålunda mottagits av
honom. I sådan förteckning skall antecknas dagen för inköpet eller mottagandet,
antalet djur, skinn, bon eller ägg av varje slag samt säljarens eller
avlämnarens namn och hemvist. Avyttras djur, skinn, bo eller ägg till återförsäljare,
skall jämväl dennes namn och hemvist antecknas. Skyldighet
att föra särskild förteckning föreligger ej, om de uppgifter som nu sagts
klart och tydligt framgår av andra handlingar, såsom beredningsjournaler
eller handelsböcker. Dessa handlingar eller särskild förteckning skall för
granskning tillhandahållas polisman (22 §).
Nämnda bestämmelser erhöll sin nuvarande utformning genom författningsändringar
år 1951 (se SFS 1951: 294). Det dessförinnan gällande kontrollsystemet
innebar en betydligt mera långtgående reglering. Det var sålunda
förbjudet att under tid då viss djurart var fridlyst utbjuda till salu,
sälja, köpa, emottaga eller forsla sådant djur. Förbudet gällde även delar
av djur, djurskinn samt ägg och bon av fridlysta fåglar. Vissa generella
undantag gjordes från detta förbud. I fråga om matnyttigt villebråd stadgades,
att handel med samt emottagande och forslande av sådant villebråd
fick äga rum, om villebrådet var försett med fastställt märke, utvisande
att det dödats på lovlig tid eller införts från utrikes ort. Beträffande skinn av
helt fridlysta djur stadgades att sådant skinn icke fick, utan att det försetts
med märke, inom riket beredas eller i annat än färdigt skick utbjudas
till salu, säljas, köpas, emottagas eller forslas. Infördes sådant skinn från
utlandet, skulle det vid införseln förses med införselmärke. Den genomförda
uppmjukningen av kontrollsystemet, som föreslagits av 1949 års jaktutredning,
motiverades av föredragande departementschefen på följande sätt
(prop. 189/1951 s. 68).
Det i jaktstadgan föreskrivna transport- och försäljningsförbudet och
det därmed förknippade märkningstvånget ha under den tid som gått sedan
deras tillkomst upprepade gånger blivit föremål för kritik från flera synpunkter.
Allmän enighet synes råda om att de i sin nuvarande utformning
äro orimligt betungande för myndigheter, näringsidkare och enskilda — eller
åtminstone skulle vara det om de verkligen iakttoges. De sakkunniga remissinstanserna
ha med ytterst få undantag anslutit sig till utredningens
åsikt att märkningstvånget beträffande kött och fågelvilt ej längre bör bibehållas.
Vad åter angår märkningen av skinn ha meningarna bland remissinstanserna
varit mera delade. Från intet häll har dock ifrågasatts annat
än att även bestämmelserna om sådan märkning böra upphävas beträffande
åtskilliga djurarter, önskemål om fortsatt märkningstvång ha, frånsett ett
par enstaka undantagsfall, framställts endast i fråga om bäver, björn, lo,
mård, utter och fjällräv. Just beträffande fjällräven äro emellertid nackdelarna
av det nuvarande systemet särskilt framträdande. Såsom framgått av
det förut anförda produceras nu i pälsdj ursfarmer omkring 25 000 blå- och
viträvsskinn om året, vilka alla måste märkas. Det kan enligt min mening
icke anses rimligt alt bibehålla en sådan ordning. Å andra sidan är det icke
möjligt alt låta märkningstvånget kvarstå för vild fjällräv men slopa det
för farmade djur. Bestämmelserna skulle då förlora praktiskt taget allt vär
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1965
de ur kontrollsynpunkt. I fråga om skinn av bäver, björn, lo, mård och
utter föreligga däremot icke några motsvarande svårigheter, även om det
icke bör förbises att märkningen av dylika skinn vållar importörer och tullpersonal
ett icke obetydligt besvär. Denna olägenhet synes mig dock icke vara
större än att den uppväges av det skydd, som genom märkningstvånget
uppnås mot olaga jakt på nu ifrågavarande djurarter, vilkas bevarande
framstår som synnerligen angeläget. För min del finner jag därför övervägande
skäl tala för att märkningsbestämmelser alltjämt skola finnas för
skinn av dessa fem djurarter.-— --I övrigt böra enligt min mening jakt
stadgans
bestämmelser om transport- och försäljningsförbud samt märkning
av villebråd och skinn upphävas.
Vad departementschefen sålunda anfört lämnades av riksdagen utan erinran
(L3U 14/1951 s. 42, rskr 327/1951).
Överträdelser av nämnda fridlysnings- och kontrollföreskrifter omfattas
av ansvarsbestämmelser i jaktstadgan. Jagar, fångar eller dödar någon djur
under tid, då djuret är fridlyst, kan han sålunda dömas för olaga jakt (28 §
1 mom. första stycket). Den som bryter mot de i 21 § 3 mom. uppställda förbuden
kan dömas såsom för olaga jakt (28 § 2 inom.). Den som bryter mot
21 § 2 mom. dömes till dagsböter (28 § 3 mom.). Den som bryter mot 22 §
eller inför oriktig uppgift i förteckning eller annan handling som avses i 22 §
dömes till dagsböter, om inte för gärningen stadgas straff i brottsbalken
(29 § 1 mom.).
195i års riksdag
I motion vid 1954 års riksdag påtalades att fridlysningsbestämmelsernas
utformning icke ledde till fredande av de mera sällsynta arterna, nämligen
i de fall då i landet anträffades något enstaka exemplar av en art, vars förekomst
här icke varit känd vid utfärdandet av bestämmelserna. Såsom exempel
härpå nämnde motionärerna den något år tidigare plötsligt uppträdande
myskoxen, vilken var helt fredlös, intill dess den genom en särskild lagstiftningsåtgärd
blev fridlyst. Vidare erinrades om att det inte sällan ankommer
till landet ett eller annat exemplar av en fågelart, som är ny eller
nästan ny för vår fågelfauna. I motionen föreslogs en principiell omläggning
av ifrågavarande bestämmelser på det sättet, att i lagen införes en allmän
skyddsregel av innebörd att alla däggdjur och fåglar blir fridlysta samt
att från denna regel stadgas undantag för de arter som må jagas.
Motionen behandlades av tredje lagutskottet i utlåtande nr 13/1954. Utskottet
fann den föreslagna principiella omläggningen av fridlysningsbestämmelserna
välgrundad. Särskilt underströks den väsentliga fördelen därmed,
att ett omedelbart skydd erhölls för de nya arter av däggdjur och
fåglar, som kunde inkomma i landet. Utskottet ansåg att frågan borde närmare
utredas. På utskottets hemställan beslöt riksdagen att hos Kungl. Maj :t
anhålla om översyn av fridlysningsbestämmelserna i gällande jaktlagstift
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1965
5
ning (rskr 145). Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 30 juni 1954 överlämnades
skrivelsen till 1949 års jaktutredning.
Nordiska rådet
Vid Nordiska rådets sjätte session år 1958 i Oslo framlades ett medlemsförslag
om samordnade fridlysnings- och jakttider för
vissa slag av vilt (Nordisk råd 6 sesjon 1958 Oslo s. 649 f.). I ärendet
lämnades vissa upplysningar rörande jakttider i de nordiska länderna
(a. a. s. 658 f.). Därav framgår beträffande de här i riket totalfredade djuroch
fågelarterna följande.
Vildren var fridlyst i Finland men fick i Norge jagas på licens under viss
tid i september månad. Fjällräv var helt fredad i Finland och Norge, myskoxe
helt fredad i Norge, bäver helt fredad i Finland och Norge, i Norge med undantag
dock för ett fåtal kommuner.
De hela året fridlysta fågelarterna redovisades sålunda.
Danmark: gök, kanadagås, skärfläcka, strandpipare, korp, vitkindad gås,
alla rovfåglar utom duvhök, ormvråk och sparvhök, rördrom, stork, svan,
tjäderhöna, trana, ugglor, orrhöna, göktyta in. fl.;
Finland: svan, höna och årsunge av ejder, gravand, salskrake, fasanhöna,
vaktel, trana, -stork, häger, sothöna, spovar, snäppor och andra vadare, doppingar,
tordmule, grisslor, trutar, måsar, tärnor, stormfågel, labb, glada,
vråkar, kärrhökar, tornfalk, lärkfalk, aftonfalk, lappuggla, hornuggla, jorduggla,
pärluggla, sparvuggla, råka, kaja, havsörn, kungsörn (utom i IJleåborgs
län), fiskgjuse m. fl.;
Norge: svan, rapphöns, fasaner, havssula, dvärgmås, alla ugglor utom
berguv och fjälluggla, ejder in. fl.
Juridiska utskottet avgav i saken förslag nr 3 (a. a. s. 1659 f.), vari bl. a.
anfördes följande.
Utskottet ansluter sig till den i medlemsförslaget och vissa remissyttranden
— särskilt från naturskyddsorganisationernas sida -— framlagda meningen,
att en samordning av de nordiska ländernas regler beträffande jaktoch
fridlysningstider av vissa slag av vilt vore av stort värde. De invändningar
som framförts från jägarorganisationerna mot förslaget har icke
övertygat utskottet. Fastmer har det därigenom stärkts i sin uppfattning, att
det skulle vara lämpligt att företrädare för de naturvårdande myndigheterna
finge tillfälle att i samråd med intresserade organisationer undersöka de
samordningsåtgärder som kan vara påkallade på ett nordiskt plan i det av
förslagsställarna angivna syftet. Enligt utskottets mening synes detta spörsmål
lämpligen kunna utredas genom regeringarnas försorg.
1 enlighet med utskottets förslag tillställde Nordiska rådet därefter regeringarna
i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige eu rekommendation
(nr 1) av följande lydelse (a. a. s. 1840).
Nordiska rådet rekommenderar regeringarna att — för sådana djurarter
som uppehåller sig i olika nordiska länder vid olika tidpunkter och som är
i behov av skydd — bestämma fridlysnings- och jakttider efter enhetliga
principer.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1965
Representanter för regeringarna har enats om att Sverige skall vara koordinerande
land för detta spörsmål (a. a. s. 1841). Rörande frågans vidare
beredning har regeringarna lämnat Nordiska rådet hl. a. följande meddelanden.
År 1959 (se Nordiska rådet 7:e sessionen 1959 s. 1479 f.).
Danmark: En kommission har under året tillsatts med uppgift att överse
jaktlagen med beaktande bl. a. av möjligheterna att koordinera de nordiska
ländernas fridlysningsbestämmelser.
Finland: Till samordnandet av fridlysningstidcrna för olika villebrådsarter
ansluter sig många svåra jakttekniska och villebrådsbiologiska detaljer.
Lantbruksministeriet har vid fastställandet av de årliga jakttiderna anlitat
viltforskningens och jägarorganisationernas experthjälp. Dessa organ har
i sina förslag beaktat också de av nordiska jägarnas samarbetsorgan framförda
önskemålen. Härigenom har bl. a. fångsttiderna för sjöfågel och ripa
redan kunnat ordnas på önskat sätt. På basen av vunna erfarenheter fortsättes
på denna linje.
Norge: Inga särskilda åtgärder har hittills vidtagits för att genomföra rekommendationen.
Sverige: Genom Ivungl. Maj :ts beslut den 30 juni 1959 har rekommendationen
för övervägande överlämnats till 1949 års jaktutredning. Vid fullgörandet
av sitt uppdrag kommer utredningen att samråda med närmast berörda
myndigheter i de andra nordiska länderna.
År 1961 (se Nordisk råd 9. session 1961 s. 927 f.).
Danmark: Inom den år 1959 tillsatta kommissionen har tillsatts ett arbetsutskott
med uppgift att revidera gällande fridlysningsbestämmelser
m. m. Utskottet förväntas avge förslag till kommissionen i början av år
1961.
Finland: I Finland har tiderna för jakt på höns- och sjöfåglar fastställts
så att de ungefärligen sammanfaller med de tider som gäller på områdena
vid norska och svenska gränsen mot Finland.
Norge: Från norsk sida har inga särskilda åtgärder vidtagits för att genomföra
rekommendationen.
Sverige: 1949 års jaktutredning torde på grund av andra angelägna utredningsuppdrag
först under senare delen av 1961 bli i tillfälle att ingå på
närmare diskussioner med respektive myndigheter i de berörda nordiska
länderna.
År 1962 (se Nordiska rådet 10:e sessionen 1962 s. 1055 f.).
Danmark: Ett av det tillsatta arbetsutskottet uppgjort förslag till nya
fridlysningsbestämmelser övervägs f. n. av kommissionen.
Finland: En ny jaktlag har godkänts av riksdagen men ännu ej stadfästs.
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1965
Däri anges generella jakttider för olika viltslag. Oberoende av dessa bestämmelser
fastställs jakttiderna på grund av villebrådsstammens storlek årligen
genom förordning. Lagen bör således betraktas som vägledning. I gränstrakterna
har jaktens begynnelsetidpunkt i möjligaste mån bestämts så, att
den överensstämmer med vad som gäller i grannländerna.
Norge: Initiativ från svensk sida avvaktas.
Sverige: 1949 års jaktutredning skall inom kort framlägga förslag till
vissa ändringar i jaktlagstiftningen, vilkas genomförande anses positivt
komma att påverka effekten av den omläggning av det svenska fridlysningssystemet,
som enligt riksdagens begäran utredningen jämväl har att pröva.
Utredningen har bl. a. därför förlagt fridiysningsfrågorna till en sista fas
av sitt arbete. Utredningen avser att för chefen för jordbruksdepartementet
anmäla, att den fått tillgång till material av sådan omfattning att gemensamma
överläggningar mellan företrädare för de nordiska länderna rörande
de i rekommendation behandlade frågorna lämpligen bör komma till stånd.
Detta beräknas kunna ske under sommaren 1962.
I anledning av nämnda meddelanden avgav Nordiska rådets juridiska niomannakommitté
ett utlåtande (se a. a. s. 1058). Däri konstaterades, att
ännu efter tre år något initiativ till kontakt mellan länderna i saken icke
tagits från det koordinerande landets sida. Det beklagades att därigenom
de ursprungligen gynnsamma möjligheterna att åstadkomma åsyftad samordning
till stor del försuttits. Kommittén hänvisade till att under mellantiden
i Finland en helt ny jaktlag antagits. Enligt kommitténs mening var
det ytterst angeläget att ett initiativ till samarbete mellan vederbörande
organ omedelbart togs, så att icke även möjligheterna att uppnå en samordning
med Danmark med avseende på de nya danska bestämmelserna försummades.
År 1963 (se Nordisk råd 11. sesjon 1963 s. 1063).
Danmark: Kommissionen har ännu ej tagit ställning till det av arbetsutskottet
år 1961 framlagda förslaget till revision av gällande fridlysningsbestämmelser.
Sverige: överläggningar mellan företrädare för de nordiska länderna
rörande de i rekommendationen behandlade frågorna ägde rum i Stockholm
i juli 1962. Förslag till rapport från dessa överläggningar har tillställts deltagarna
i mötet för godkännande. När detta skett, avser den nu pågående
jaktutredningen att inkomma till den svenska regeringen med förslag i
ämnet.
Juridiska utskottet avgav i anledning av bl. a. nu förevarande spörsmål
förslag nr 1 (se a. a. s. 1463 ff.). Utskottet sade sig ha inhämtat att under
överläggningarna enighet uppnåtts om att det vidare arl>etet med genomförandet
av rekommendationen borde anstå i avbidan på resultatet av ett
inlett samarbete rörande viltforskningen i de olika länderna. Utskottet be
-
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1965
klagade att några framsteg ännu ej gjorts och fann det betänkligt, att eu
koordinering av jakt- och fridlysningsbestämmelserna skulle anslå i avvaktan
på undersökningar inom viltforskningen. Sådana undersökningar kunde
nämligen antagas komma att ta lång tid i anspråk. Utskottet hemställde att
arbetet med genomförande av denna då fem år gamla rekommendation måtte
påskyndas; det var utskottets förhoppning att i regeringarnas meddelanden
till en kommande session positiva resultat av arbetet skulle kunna uppvisas.
År 1964 (se Nordiska rådet 12:e sessionen 1964 s. 1609 f.).
Danmark: Den för översyn av den danska jaktlagstiftningen tillsatta kommissionen
har ännu ej avslutat sitt arbete.
Finland: I jakttidsförordningen den 26 juli 1963 har från Finlands sida
de principer tillämpats, vilka hittills berörts vid de överläggningar som ifrågavarande
ministerier fört på grund av rekommendationen.
Norge: Vid de fortsatta överläggningarna har bl. a. konstaterats att principerna
för bestämmande av fridlysnings- och jakttider i de nordiska länderna
redan har mycket gemensamt. Föreliggande olikheter är ej omotiverade.
En fortsatt utveckling i rekommendationens syfte bör bygga på hållbart
sakligt underlag, som bör förebringas genom forskning och fortsatta
överläggningar.
Sverige: Vid en viltbiologisk konferens i Sverige år 1963 med deltagare
från berörda länder föreslogs att en expertkommitté av villbiologer skulle
tillsättas för utarbetande av ett detaljerat forskningsprogram. Svenska regeringen
har med anledning därav utsett företrädare för Sverige i en dylik
kommitté.
Enligt juridiska utskottets förslag nr 10 (a. a. s. 2041 f.) hade utskottet
av den svenske jordbruksministern fått en orientering om sakens nuvarande
läge. Statsrådet Holmqvist sade därvid på tal om arbetet inom expertkommittén
att en vetenskaplig undersökning fick anses erforderlig på längre
sikt för att ge den erforderliga grundvalen för utarbetandet av likartade
fridlysningsbestämmelser. Detta faktum utgjorde likväl icke något hinder
för att redan nu genomföra den koordinering av jakttiderna som åsyftades
med rekommendation nr 1/1958 på vissa punkter. Utskottet hälsade detta
uttalande med tillfredsställelse och fann det mycket önskvärt att regeringarna
nu vidtog erforderliga åtgärder för att genomföra rekommendationen.
Genom Kungl. Maj :ts skrivelse nr 84/1964 lämnades riksdagen redogörelse
för Nordiska rådets tolfte session. I anledning av skrivelsen väcktes en motion,
vari begärdes att riksdagen ville hemställa att Kungl. Maj :t snarast
måtte ta initiativ till en koordinering av de nordiska ländernas jakt- och
fridlysningstider. Skrivelsen i nu aktuell del behandlades jämte motionen
av tredje lagutskottet. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 42/1964
ansåg sig utskottet — med hänsyn till statsrådets ovan redovisade uttalande
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 19€5
kunna förvänta att i enlighet med motionärens önskemål nödiga åtgärder
vidtogs för att denna fråga skulle kunna bringas till en för berörda länder
tillfredsställande lösning. Utskottet fann därför icke någon riksdagens åtgärd
i saken påkallad.
Vid nordiska rådets elfte session år 1963 framlades vidare ett medlemsförslag
om ändrade grunderför djurskydds- och jaktlagstiftningen
(se Nordisk råd 11. sesjon s. 614 f.). Enligt förslaget skulle
rådet rekommendera regeringarna i de nordiska länderna att lägga den principen
till grund för den nationella djurskydds- och jaktlagstiftningen att
varmblodiga djur ej fick avlivas ändamålslöst. Stödd på juridiska niomannakommitténs
överväganden (a. a. s. 641 f.) fann juridiska utskottet i förslag
nr 1 (a. a. s. 1463 f.) att medleinsförslaget borde begränsas till att avse
jakt- och fridlysningsbestämmelserna och att behandlingen av husdjur således
borde undantas från förslaget. Utskottet framhöll vidare att nuvarande
lagstiftning i Danmark, Island, Norge och Sverige utgår från att vissa djur
skall fridlysas; reglerna härom utgör undantag från en underförstådd allmän
regel om rätt för envar att avliva djur. Eftersom den motsatta, av förslagsställarna
framförda grundsatsen redan genomförts i Finlands nya
jakt- och fridlysningslag, befanns förslaget ej angå Finland. Enligt juridiska
utskottets mening skulle en uppbyggnad av jakt- och fridlysningslagstiftningen
efter medlemsförslagets linjer få en viss betydelse från bevissynpunkt.
Accepterades dessa, skulle det nämligen åligga den som
dödat ett djur att visa alt dödandet hade stöd i de i lagstiftningen gjorda
undantagen från huvudregeln om en allmän fridlysning. Nya djurarter skulle
också komma i åtnjutande av omedelbart skydd. Från dessa utgångspunkter
föreslog juridiska utskottet rådet att antaga en rekommendation
till regeringarna i Danmark, Island, Norge och Sverige om att till grund
för jakt- och fridlysningslagstiftningen lägga den principen att däggdjur
och fåglar är fridlysta, såvida i lagstiftningen ej gjorts uttryckligt undantag
från denna regel. Rådet beslöt en rekommendation, nr 7, i enlighet härmed
(a. a. s. 1614).
Representanter för regeringarna har enats om att Danmark skall vara
koordinerande land för detta spörsmål (a. a. s. 1615). Rörande frågans vidare
beredning lämnade regeringarna år 1964 hl. a. följande meddelanden
(se Nordiska rådet 12:e sessionen 1964 s. 1881 f.).
Danmark: Som koordinerande medlemsland har Danmark anmodat de
övriga av rekommendationen omfattade länderna att uttala sig om gällande
jakt- och fridlysningslagstiftnings förhållande till ifrågavarande princip och
om de överväganden som må ha gjorts för afl åstadkomma erforderlig omläggning
av lagstiftningen i den av Nordiska rådet önskade riktningen. När
svar föreligger från alla länderna, kommer ställning att tas till sakens vidare
behandling.
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1965
Island: Den isländska lagstiftningen bygger såvitt angår jakt efter och
fridlysning av fåglar på rekommendationens grundregel. Alla vilda fågelarter
på Island är nämligen fullständigt fredade med undantag för de i lagen
omnämnda. Lagstiftningen om fridlysning av däggdjur är däremot ej
utformad på detta sätt. Delade meningar föreligger om möjligheterna att utforma
även denna lagstiftning enligt rekommendationens principer.
Norge: Den från dansk sida begärda redogörelsen har lämnats. Vidare
har till genomgång och värdering upptagits de problem av såväl saklig som
lagteknisk natur som är förenade med ett eventuellt genomförande av rekommendationens
princip. En sakkunnigutredning skall tillsättas för att
överväga saken i anslutning till en revision av gällande jaktlagstiftning.
Sverige: I Sverige pågår en översyn av bestämmelserna rörande fridlysning
av djur. Därvid beaktas bl. a. den av Nordiska rådet i frågan avgivna
rekommendationen.
Införselbestämmelser m. m.
Rätten att till riket införa levande och döda djur kan i viss omfattning
begränsas. Föreskrifter härom lämnas i kungörelse den 21 november 1958
(nr 551) med vissa bestämmelser till förebyggande av djursjukdomars införande
i riket m. m. (veterinär införselkungörelse). Dessa bestämmelser har
till syfte att förebygga att genom införsel av djur och vissa andra varor djursjukdomar,
som är smittsamma eller kan nedärvas, inkommer i riket eller
här vinner ytterligare spridning. Därjämte åsyftas att hindra för rikets fauna
skadlig inplantering av utländska djurarter. Med djur avses i kungörelsen
bl. a. däggdjur och fåglar. Såsom införsel anses ej sådan förflyttning av
djur från Finland eller Norge som betingas av renskötseln och sker enligt
internationell överenskommelse (1 §). De närmare föreskrifter som erfordras
för tillämpning av kungörelsen meddelas av veterinärstyrelsen (3 §).
I den mån veterinärstyrelsen så prövar nödigt för tillgodoseende av det
i 1 § angivna syftet, äger styrelsen förordna att bl. a. levande och döda djur
samt produkter som härrör från djur ej får införas i riket utan styrelsens
tillstånd (4 §).
Med stöd av nämnda bemyndigande har veterinärstyrelsen utfärdat kungörelse
den 17 februari 1960, nr 6, med förteckning över varuslag som i princip
skall vara underkastade tillståndstvång enligt veterinära införselkungörelsen,
in. in. I förteckningen upptas bl. a. vissa levande husdjur, levande
fjäderfä samt andra levande däggdjur och fåglar ävensom, med vissa undantag,
matnyttiga produkter av olika slags däggdjur och fåglar, döda däggdjur
och fåglar, otjänliga till människoföda, obearbetade hudar och skinn
av klövbärande djur samt oberedda pälsskinn av klövbärande djur, hare
och kanin. Vissa av de nämnda varuslagen omfattas jämväl av bestämmelser
i förordningen den 30 september 1921, nr 581, angående kontroll vid införsel
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1965
11
till riket av köttvaror och djurfett. Åtskilliga undantag från tillståndstvånget
medges, bl. a. för befolkningen vid gränsen mot Finland och Norge samt
för import från länder, som anges i särskild kungörelse.
Veterinär införselkungörelse innehåller vidare bl. a. vissa straffbestämmelser
(19 och 20 §§) samt övervakningsbestämmelser (21 §).
Till belysande av det aktuella spörsmålet återges slutligen vissa av riksdagens
upplysningstjänst anskaffade statistiska uppgifter.
Sveriges import av kött av ren och annat vilt, färskt, kylt eller fryst, 1960—64
1960
1961
1962
Kött av
Kött av
Kött av
Kött av
Kött av
Kött av
ren
annat vilt
ren
annat vilt
ren
annat vilt
ton
tkr
ton
tkr
ton
tkr
ton
tkr
ton
tkr
ton
tkr
Norge...........
8
48
6
38
Danmark........
93
518
83
477
48
296
Finland.........
288
1057
10
81
173
698
255
1014
Sovjet (eur.).....
80
602
102
705
107
815
Polen...........
69
246
41
150
62
213
Nederländerna. . .
8
42
25
131
24
160
Österrike........
43
361
Kina............
2
10
Australien.......
17
34
Summa1
288
1 059
269
1 511
182
746
254
1 471
262
1 053
305
1 893
Import från
1963
19642
Kött av
ren
Kött av
annat vilt
Kött av
ren
Kött av
annat vilt
ton
tkr
ton
tkr
ton
tkr
ton
tkr
Norge..........
42
270
45
340
Danmark.......
24
174
129
1009
Finland ........
438
1819
602
2815
Sovjet (eur.).....
129
757
103
545
Polen...........
23
83
62
395
Nederländerna. . .
32
214
29
192
Österrike.......
25
178
30
398
Kina...........
Australien......
Summa1
480
2 089
236
1 420
648
3 154
355
2 551
1 DS poster av ett värde under 10 000 kronor inte redovisas i länderfördelningen, blir den totala
kvantiteten importerat kött av ren och annat vilt högre än summan av de redovisade varuposterna.
2 Uppgifterna för 1964 är preliminära.
Det bar vidare upplysts att importen av »annat vilt» bl. a. omfattar
från Danmark hare, rådjur och fasan;
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1965
från Sovjet ripa och älg;
från Polen hare och rådjur;
från Nederländerna rådjur, vildand, fasan och rapphöns; samt
från Österrike rådjur.
Utskottet
På sätt närmare framgår av den föregående redogörelsen har i jaktstadgan
handeln med vilt och skinn i viss utsträckning reglerats. Bl. a. skall vid
import av skinn skinnet förses med märke. Regleringens syfte är att underlätta
kontrollen över fridlysningsbestämmelsernas efterlevnad. Vidare lämnas
i veterinär införselkungörelse bestämmelser som avser att förebygga att
djursjukdomar inkommer i riket och att sådana utländska djurarter inplanteras
som kan vara skadliga för rikets fauna. I detta syfte kan rätten att till
riket införa levande och döda djur samt djurprodukter göras beroende av
veterinärstyrelsens tillstånd.
Enligt gällande fridlysningsbestämmelser är under hela året jakt förbjuden
efter fyra däggdjursarter, nämligen vildren, myskoxe, fjällräv och bäver,
samt drygt 70 fågelarter. Motionärerna anser det vara av vikt att man icke
här i landet medverkar till en ökad decimering utomlands av de sålunda
fridlysta arterna. Enligt motionärerna bör därför lagstiftningen kompletteras
med ett förbud att utan särskilt tillstånd till riket införa och här transportera
döda exemplar av totalfredade djur- och fågelarter. I motionerna
hemställes om skyndsam utredning i ämnet.
I den mån beståndet här i riket av totalfredade djur- och fågelarter påverkas
av tillgången därav i annat land, kan det givetvis te sig befogat att
här vidta åtgärder för att om möjligt motverka en ökad avskjutning av
dessa arter utomlands. Vid bedömande av motionärernas förslag till sådana
åtgärder bör emellertid till en början beaktas att ett sådant samband mellan
de svenska och utländska viltstammarnas storlek främst torde föreligga
inom Norden. Behovet av skydd för ifrågavarande djur- och fågelarter torde
ej heller vara lika stort i alla länder. Det måste också anses sannolikt att
endast ett fåtal av de här totalfredade arterna är så efterfrågade i den allmänna
marknaden att de blir föremål för import. Utskottet finner därför att
generella importrestriktioner av ifrågasatt slag ej är påkallade. Av den inledande
redogörelsen framgår vidare, att på initiativ av Nordiska rådet arbete
pågår med en samordning av de nordiska ländernas jakt- och fridlysningstider.
Erforderlig översyn av de svenska bestämmelserna sker inom
1949 års jaktutredning. Utskottet finner i likhet med motionärerna det vara
angeläget att en sådan samordning kommer till stånd. Därigenom skulle
motionärernas syfte i väsentlig mån tillgodoses. Riksdagen har år 1964 ansett
sig kunna förvänta, att nödiga åtgärder vidtas för att bringa samordningsfrågan
till en för berörda länder tillfredsställande lösning. Med hän
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 är 1965 13
syn härtill anser utskottet att någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna
ej erfordras.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:240 och 11:298, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 16 mars 1965
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson*, Svante Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Knut Johansson, Erik Jansson*, Gunnar Pettersson, Torsten
Hansson* och Axel Kristiansson*;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, Svenning,
fröken Anderson i Lerum, herrar Tobé, Elmstedt och Krönmark*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.