Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om fastighetsombud för dödsbon som äger jordbruksoch skogsfastigheter. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 13 i första kammaren och herr Olsson, Erik, m. fl., samt nr 11 i andra kammaren av herr Wikner m. fl.

1965-03-16 · 26 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1965:12, Utlåtande i anledning av väckta motioner om fastighetsombud för dödsbon som äger jordbruksoch skogsfastigheter. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 13 i första kammaren och herr Olsson, Erik, m. fl., samt nr 11 i andra kammaren av herr Wikner m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

1

Nr 12

Utlåtande i anledning av väckta motioner om fastighetsombud

för dödsbon som äger jordbruks- och skogsfastigheter.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 13 i första kammaren och herr Olsson, Erik, m. fl.,

samt nr 11 i andra kammaren av herr Wikner m. fl.

I motionerna, som är likalydande, framhålles att fastigheter, ägda av

dödsbon, föranleder icke enbart olägenheter beträffande ägarnas inbördes

förhållande utan även beträffande angränsande fastighetsägare och de myndigheter,

som har att lämna upplysningar om fastighetens skötsel eller har

hand om strukturrationaliseringen inom jord- och skogsbruket. Enligt vad

motionärerna inhämtat behålles nu dödsbon oskiftade under längre tid än

tidigare, varigenom problemen med dödsbon i dessa hänseenden blivit alltmer

irriterande.

Härom anför motionärerna följande:

Olägenheterna av dödsboägandet är mycket kännbara och kommer att öka

väsentligt i och med den pågående rationaliseringsverksamheten inom ovan

nämnda näringsgrenar. Skogsmark som äges av enskilda och dödsbon är

starkt splittrad, och detta utgör stor olägenhet för ett rationellt skogsbruk.

Sammanslagning av mindre skogsfastigheter har påbörjats för att åstadkomma

en mera ändamålsenlig fastighetsbildning. För att genomföra detta

måste ägarna vara eniga och överenskommelse träffas med berörda parter.

Detta är inte alltid så lätt, då det gäller dödsbon med många delägare

och då ägarnas bostadsorter är spridda. Samma förhållande uppstår då

skogsvårdande åtgärder skall utföras på dessa fastigheter.

Det har visat sig att ägare av dödsbo är mindre intresserade av strukturrationalisering

och skogsvårdande åtgärder än andra ägarkategorier. Detta

förhållande sammanhänger inte alltid med att ägarna är negativt inställda

utan mera med en viss passivitet, då de inte har kännedom om rationaliseringens

syfte. Delägarna kan också vara oeniga, och därigenom försvåras

samarbetet, och det är i många fall svårt att få kontakt med alla. Om lång

tid förflutit efter dödsfallet, kan det vara mycket svårt att få reda på alla

dödsbodelägare.

Motionärerna framhåller att problemen icke är begränsade till dödsbon

såsom ägare till jordbruks- och skogsfastigheter, utan olägenheter kan

även uppkomma i dödsbons förhållanden till bl. a. vägsamfälligheter och

fiskevårdsföreningar.

1 liihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 3 avd. Nr 12

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

För att lösa de påtalade spörsmålen borde enligt motionärerna i lag föreskrivas

att dödsbo skall vara skyldigt att ha fastighetsombud att företräda

dödsbodelägarna i vissa särskilt angivna situationer. Fastighetsombudet

bör tillsättas av rätten i den ort där fastigheten är belägen.

I motionerna hemställes »att riksdagen måtte i skrivelse till Ivungl. Maj :t

hemställa om en utredning och förslag om fastighetsombud för dödsbon

som äger jordbruks- och skogsfastigheter».

Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet till motionen

II: 11.

Gällande rätt

Dödsbo

Enligt 18 kap. 1 § ärvdabalken har efterlevande make, arvingar och universella

testamentstagare (dödsbodelägare) att, om ej särskild dödsboförvaltning

är anordnad efter vad i 19 kap. sägs om boutredningsman och

testamentsexekutör, för boets utredning gemensamt förvalta den dödas

egendom. De företräder därvid dödsboet mot tredje man samt äger att tala

och svara i mål som rör boet. Åtgärd som inte tål uppskov får företagas,

oaktat samtliga delägares samtycke ej kan inhämtas.

Boutredningsman och god man

I fråga om dödsbon finns i boutredningsmannainstitutet en förvaltningsform

föreskriven. Denna är avsedd bl. a. för fall, då delägarna ej kan enas

om förvaltningen. I den mån någon bland delägarna finner olägenheter vara

förenade med dödsbogemenskapen, kan de undanröjas genom ansökan

om förordnande av boutredningsman. Något skäl behöver ej anföras för

att en sådan ansökan skall bifallas. Boutredningsmannen är behörig att

företräda dödsboet mot tredje man och att tala och svara i mål som rör

boet (19 kap. 12 § ärvdabalken). Han äger med andra ord inom ramen för

dödsboförvaltningen företräda boet inför alla myndigheter, som kan komma

att handlägga boets angelägenheter. Enligt 13 § i nyssnämnda kapitel må

dock fast egendom eller tomträtt ej av boutredningsmannen överlåtas utan

delägarnas samtycke eller, där det ej kan erhållas, rätten tillåter åtgärden.

Jämlikt 1 § i samma kapitel kan boutredningsman under vissa förutsättningar

förordnas på ansökan av överförmyndare.

Om viss dödsbodelägare befinner sig på okänd eller avlägsen ort eller ej

är känd till namnet, kan domstol, när anmälan sker eller behovet eljest

varder kunnigt, förordna god man för att bevaka delägarnas rätt (18 kap.

4 § föräldrabalken). Enligt 3 kap. 1 § tredje stycket jorddelningslagen fö
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

religger skyldighet för lantmätare vid förrättning angående laga skifte att

för förordnande av god man för delägare på okänd eller avlägsen ort göra

sådan anmälan som avses i nyssnämnda lagrum.

Delgivning

Enligt 33 kap. 17 § rättegångsbalken gäller i rättegång att delgivning

med dödsbo skall ske med någon, som äger företräda boet. Är flera gemensamt

behöriga därtill, må delgivning ske med någon av dem, med delägare

i dödsbo, dock endast om han sitter i boet. Har delgivning skett med delägare

i dödsbo, åligger det honom att utan dröjsmål underrätta övriga delägare

om delgivningen. Delägare i dödsbo, som sitter i boet, äger mottaga

delgivning, ehuru boet ej står under delägarnas förvaltning. Han svarar för

att handlingen utan dröjsmål överlämnas till någon, som äger företräda

boet.

Dessa regler om förfarandet vid delgivning med dödsbo synes icke vara

tillämpliga exempelvis vid underrättelse till fastighetsägare om förrättning

för undersökning enligt 19 § skogsvårdslagen eller vid meddelande av avverkningsförbud

enligt 13 § samma lag. Däremot torde exempelvis i mål,

som jämlikt 20 § skogsvårdslagen handlägges av domstol, rättegångsbalkens

delgivningsbestämmelser gälla.

Skogsvårdslagen

Eftersom motionerna och den nedan redovisade framställningen från

lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen och lantbruksstyrelsen närmast tar sikte

på med skogsvårdslagen förenade problem lämnas här en kortfattad redogörelse

för denna lag.

Skogsvård sstyrelsens uppsikt över skogsmarken enligt skogsvårdslagen

kan sägas huvudsakligen omfatta två slags åtgärder med skog, nämligen

avverkning samt återväxtåtgärder.

Beträffande uppsikten över avverkning finnes regler i 6—13 §§ skogsvårdslagen.

Reglerna innebär bl. a. följande. Vissa närmare angivna slag av avverkningar

får icke ske utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Skogsvårdsstyrelsen

äger i samband med tillståndsgivning meddela föreskrifter, som

kan anses påkallade. Sker avverkning i strid mot bestämmelserna i skogsvårdslagen

eller mot skogsvårdsstyrelsens föreskrifter eller finner skogsvårdsstyrelsen

på grund av företagen ^stämpling eller eljest skälig anledning

antaga, att sådan avverkning planlagts, skall skogsvårdsstyrelsen söka

träffa överenskommelse med fastighetens ägare rörande avverkningen på

fastigheten (12 §). Kan ej överenskommelse träffas eller sker avverkning

eller upplåtelse av avverkningsrätt i strid mot överenskommelse äger skogsvård

sstyrelsen meddela förbud att på fastigheten avverka skog utan skogs
lf

Bihang till riksdagens protokoll 1.965. 9 samt. 3 avd. ,Vr 12

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

vårdsstyielsens tillstand. I vissa brådskande fall eller där skogsvårdsstyrelsen

finner skälig anledning antaga, att ingången överenskommelse icke

skulle hållas, kan avverkningsförbud meddelas utan att försök att få till

stånd överenskommelse dessförinnan gjorts. Innan avverkningsförbud meddelas

skall tillfälle beredas bl. a. fastighetens ägare att yttra sig i ärendet.

Tål saken ej uppskov kan dock meddelas förbud tills vidare och intill dess

annorlunda förordnas. Avverkningsförbud skall gälla viss tid, högst fem

år, med rätt för skogsvårdsstyrelsen att förlänga förbudet för ytterligare

fem år. Om förbudets innehåll skall genom skogsvårdsstyrelsens försorg

bl. a. fastighetens ägare ofördröjligen bevisligen underrättas (13 §). För avverkningar,

som företagits i strid mot skogsvårdslagen eller föreskrift eller

avverkningsförbud, kan fastighetsägaren straffas med dagsböter (36 §).

Vidare kan det avverkade virket förklaras förverkat eller den tilltalade förpliktas

utgiva dess värde (39 §).

Bestämmelser om återväxtåtgärder finnes i 14—24 §§. Skyldighet att vidtaga

sådana åtgärder, som är erforderliga för att nöjaktigt skogstillstånd

inom skälig tid kommer att finnas, föreligger dels då vid avverkning icke

kvarlämnats skog av nöjaktig beskaffenhet, dels vid skada genom naturhändelser,

betning av hemdjur eller åverkan, dels ock när skogstillståndet

å skogsmark är uppenbarligen otillfredsställande. Skyldigheten att vidtaga

åtgärder efter skada eller för att avhjälpa uppenbarligen otillfredsställande

skogstillstånd är dock på visst sätt begränsad, om icke skäligt bidrag till

kostnaderna för åtgärderna kan erhållas av allmänna medel. För vidtagande

av erforderliga återväxtåtgärder är skogsmarkens ägare ansvarig. Finner

skogsvårdsstyrelsen, att återväxtåtgärder bör vidtagas, äger skogsvårdsstyrelsen

söka träffa överenskommelse med markägaren om de åtgärder,

som bör komma till stånd, och om den tid, inom vilken envar av dem skall

vara verkställd, överenskommelsen skall vara skriftlig. Kan överenskommelse

ej träffas, förordnar skogsstyrelsen på hemställan av skogsvårdsstyrelsen

sakkunnig person att med biträde av två ojäviga gode män undersöka

förhållandet å stället. Fastighetsägaren skall bevisligen underrättas

om tiden för förrättningen. Om undersökningen ger anledning därtill

skall skogsvårdsstyrelsen ånyo söka få till stånd överenskommelse (19 §).

Om ej heller nu överenskommelse kan träffas skall skogsvårdsstyrelsen

väcka talan vid domstol, vilken äger föreskriva erforderliga åtgärder samt

förelägga tid, inom vilken dessa skall vara fullgjorda (20 §). Sedan nämnda

tid gått till ända kan, om anledning förekommer till antagande att vederbörlig

åtgärd icke fullgjorts, skogsvårdsstyrelsen föranstalta om besiktning

på marken. Till dylik besiktning skall markägaren bevisligen kallas.

Skogsvårdsstyrelsen har att föranstalta om åtgärd, som befunnits eftersatt.

I fråga om kostnader för åtgärd och besiktning gäller, att överexekutor på

framställning av skogsvårdsstyrelsen kan låta omedelbart uttaga kostnaderna

hos markägaren. Om avverkning sker eller planeras på sådant sätt

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

att återväxtåtgärder i mera betydande omfattning blir erforderliga kan

skogsvårdsstyrelsen fordra, att betryggande säkerhet ställes för kostnad,

som åtgärderna beräknas medföra. Ställes ej säkerhet kan skogsvårdsstyrelsen

meddela avverkningsförbud.

Lantmäteristyrelsens, skogsstyrelsens och lantbruksstyrelsens framställning

den 27 september 1962

I en till Konungen ställd skrivelse, dagtecknad den 27 september 1962,

bär lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen och lantbruksstyrelsen, nedan benämnda

styrelserna, till en början anfört följande.

Gemensamt ägande i dödsboets form skapar, i synnerhet när det gäller

den fasta egendomen, särskilda problem icke blott för ägarna i deras inbördes

förhållande utan också för andra fastighetsägare i trakten liksom

för de myndigheter som har till uppgift att främja en förbättring av den

fasta egendomens indelning och skötsel. Flera av de spörsmål som därmed

äger samband har sedan länge varit föremål för de lagstiftande och förvaltande

myndigheternas uppmärksamhet. Problemkomplexet har, särskilt

under tiden efter det sista världskriget, blivit alltmera påtagligt. De svårigheter

och problem, varom här talas, föreligger emellertid icke blott då ägaren

är dödsbo i teknisk-juridisk mening utan också vid den form av samlevnad

mellan förutvarande dödsbodelägare, som innebär att ägarna efter

boets delning (genom bodelning eller arvskifte eller bådadera) behåller

ideella andelar i den dödes egendom. Det är på dessa båda former av gemensamt

ägande av fast egendom för jordbruk och skogsbruk, som denna

framställning tar sikte.

Olägenheterna av dödsboägandet är mycket kännbara och ökar väsentligt

i takt med intensifieringen av rationaliseringsverksamheten. Styrelserna har

därför ansett sig böra påtala den utveckling som på detta område för närvarande

äger rum och framhålla önskvärdheten att företeelsen i tid göres

till föremål för närmare undersökning och därav föranledda överväganden

av juridisk och ekonomisk natur. Härmed sammanhängande frågeställningar

kan komma att beröra dödsboets rättsställning över huvud taget. En

utredning härav synes ofrånkomligen bli tämligen ingående. Sett från styrelsernas

synpunkt är det emellertid angeläget med en reform, som utan

större tidsutdräkt kan underlätta handläggningen av vissa förrättningar

och ärenden. Styrelserna föreslår därför att för detta ändamål vidtages

omedelbara åtgärder. I

I frågan om förekomsten av jor d- och skogsägande

dödsbon framhålles att det f. n. icke finns en fullständig statistik häröver.

För de problem som behandlas i framställningen är dock exakta siffror

enligt styrelserna icke av avgörande betydelse. Den omständigheten alt

det överallt i landet finnes en mängd dödsbon, som icke endast tillfälligt

äger jord och skog, är i och för sig tillräcklig för att frågan skall tagas upp

till närmare granskning. Bland dem som i sitt dagliga arbete har att göra

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

med fastigheter och fastighetsägare är det, framhåller styrelserna, eu allmänt

förekommande uppfattning, att dödsbo som fastighetsägare blir en

allt vanligare företeelse, ett förhållande som knappast torde äga något samband

med de förhållandevis ringa variationerna i dödsfallsfrekvensen utan

så gott som helt torde förklaras därav att dödsbon nu mer än förr behålles

oskiftade under lång tid.

Även om någon fullständig statistik utvisande antalet dödsbon vid skilda

tidpunkter sålunda ej finnes, saknas dock icke siffror som belyser utvecklingen.

Härom anföres följande.

Jordbrukets utredningsinstitut redovisar sålunda i sitt meddelande nr 5

år 1958 vissa strukturförändringar i det svenska jordbruket åren 1951 - 1956.1 De framkomna siffrorna grundar sig på en stickprovsundersökning av

9 000 gårdar med en åkerareal av mer än två hektar. På grundval härav

har framräknats approximativa tal för hela riket. Undersökningen, som utgör

en jämförelse mellan förhållandena v id samma gårdar år 1951 och 1956,

visar bl. a. följande.

Dödsbona var (vid sidan av den obetydliga kategorin »övriga», som vid

båda jämförelsetillfällena ägde mindre än 1 % av rikets totala åkerareal)

den enda kategorin jordägare som ökade sitt arealmässiga innehav av åker

under perioden. 1951 ägde dödsbona 5 %; 1956 5,9 % av den totala åkerarealen.

1 Beaktas minskningen av den totala åkerarealen under samma tid

— 3,8 % — utgör, enligt institutet, ökningen av den dödsboägda arealen

13,4 %. — Fördelat på en åkerareal om 10 hektar och däröver har emellertid

antalet dödsboägda enheter ökat. Inom storlekskategorin 10—20 hektar

åker ökade antalet dödsboägda enheter med 4,6 %. Inom storlekskategorin

20 hektar och däröver var ökningen 17,9 %. I förhållande till övriga storleksgrupper

ökade sistnämnda storleksgrupp med 0,1 %. — Vid 1951 års

stickprovsundersökning ägdes 458 enheter av dödsbon. År 1956 var 280 av

dessa enheter fortfarande ägda av dödsbon, medan 121 förvärvats av enskild

(fysisk) person. Antalet nytillkomna och år 1956 kvarstående dödsbon

utgjorde 164.

Skogsstyrelsen gjorde efter samråd med lantbruksstyrelsen under vintern

1960—61 en undersökning av ägareförhållandena beträffande fysiska

personers och dödsbos skogar. Undersökningen utfördes av skogsvårdsstyrelsernas

läusskogvaktare och omfattade hela riket. Resultaten torde kunna

betecknas som relativt fullständiga. Undersökningen visar att av den

av dessa kategorier ägda skogsmarken ca 9 procent äges av dödsbon.1 2 3 Då

den totala skogsmarksarealen i riket är ca 22,5 miljoner hektar och nästan

exakt hälften härav ägs av fysiska personer och dödsbon, kan beräknas

att ca en miljon hektar skogsmark ägs av dödsbon." Det högsta dödsboprocenttalet

finnes i Kopparbergs län (17) medan de lägsta siffrorna

påträffas i de södra delarna av landet (Kristianstads län 3, Gotlands, Ble
1

I realiteten torde procenttalen enligt styrelserna vara högre. Uppgifterna grundar sig nämligen

på fastighetstaxeringslängden där i en del fall dödsboets olika delägare i stället för dödsboet

felaktigt angives såsom ägare.

2 Man torde enligt styrelserna ha att räkna med att uppgiftslämnarna med dödsbo understundom

jämställt sådana fall där arvsskifte skett genom boets delning i ideella andelar och den fasta

egendomen sålunda äges med samäganderätt av förutvarande dödsbodelägare.

3 Skogsstatistisk årsbok 1959, utg. av skogsstyrelsen, Tabell A.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1065 7

kinge, Malmöhus och Hallands län vardera 4). Procenttal högre än riksmedeltalet

påträffas i vissa av de skogrikare länen (Värmlands län 10,

Jämtlands län 11 och Norrbottens län 14).

Någon systematisk undersökning av orsakerna till att dödsbon

bibehålls oskiftade och att denna företeelse synes bli allt

vanligare har såvitt styrelserna känner till hittills icke skett. Styrelserna pekar

dock på några av de enligt deras mening mest verksamma faktorerna

och anför härom följande.

Vid mitten av 1930-talet, då dödsboet fick sin nuvarande rättsliga status,

rådde ett penningvärde, som får karakteriseras som fast i jämförelse med

den utveckling som därefter ägt rum, särskilt efter andra världskrigets slut.

Inflationen har medfört en flykt till realvärden, i första hand fastigheter.

Trots jordbruksnäringens tidvis låga lönsamhet och trots jordlagstiftningens

prisdämpande effekt har priserna på jordbruks- och skogsfastigheter

stigit, mätt även i ett fast penningvärde. Detta synes i sin tur ha medfört

att delägare i dödsbo, alldeles bortsett från om de bor kvar i bygden som

aktiva jordbrukare eller är bosatta på andra orter, betraktar den ärvda jorden

och — kanske i ännu högre grad — skogen som ett kapital, vilket genom

sin värdebeständighet är så värdefullt att man ej gärna vill avstå därifrån.

Egendomen bibehålies därför oskiftad. — I samma riktning kan det

förhållandet verka att den dödsbodelägare, som vill förvandla vid dödsboavvecklingen

mottaget kapital till en annan jordbruks- eller skogsfastighet,

till följd av jordlagstiftningen icke alltid kan göra detta liksom även det

förhållandet alt de jordpolitiska reglerna i fastighetsbildningslagstiftningen

ofta utgör hinder mot delning av jordbruksfastigheter.

Eu annan i sammanhanget betydelsefull faktor är det ökade kapitalbehov,

som kännetecknar dagens jord- och skogsbruk. Denna företeelse, som

illustreras av den ökade maskinanvändningen, medför att den som vid

arvskifte eller försäljning skall övertaga en jordbruksegendom mången

gång måste lämna vederlag icke blott för fastigheten med kreatur och Övriga

gängse inventarier utan också för ett dyrbart maskin- och fordonsbestånd,

till vilket motsvarighet i äldre tider saknades. Detta har gjort att

det blivit »dyrare» att övertaga en sådan egendom, vilket i sin tur hindrat

en avveckling genom arvskifte eller försäljning. I stället har följt ett ökat

intresse för den uppdelning av kapitalinsatsen och arbetsinsatsen som arrendebruket

innebär.

Skatteskälen är också en icke oviktig faktor i sammanhanget. Dödsbo

betraktas skatlemässigt som särskilt skattesubjekt; vad som från dödsboet

utdelas till delägarna är däremot icke skattepliktig inkomst för dessa. Eftersom

progressionen av den statliga inkomstskatten fått en ökad faktisk

betydelse bär det i många lägen blivit ett starkt intresse för allt fler personer

att icke till sina vanliga inkomster lägga också inkomster från egendom

som ingått i ett dödsbo eller vederlag för sådan egendom. De nuvarande

beskattningsreglerna för dödsbo torde därför sett från den enskildes synpunkt

ofta vara ett av de starkaste motiven för dödsbonas bibehållande.

Rådande svårigheter att erhålla kredit i förening med det tidvis höga

ränteläget medför också att dödsbona kommer att bestå under längre lid än

som förr var vanligt. Den som vill förvärva dödsboets fastighet och icke

redan äger det nödvändiga kapitalet har många gånger svårt att låna er2f

Iiiliang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. II and. V/'' 12

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 är 1965

forderliga belopp. Rådande räntesatser i förening med jordbrukets relativt

sett låga avkastning verkar i samma riktning. Svårigheterna är i princip

desamma oavsett om spekulanten är delägare i dödsboet eller icke. Förr

ordnades denna situation vanligen så att utlösta eller säljande delägare i

stället för kontanter nöjde sig med vederlag i form av inteckningar i den

överlåtna egendomen. Risken för fortsatt inflation i förening med det faktiska

förbudet mot indexbundna inteckningar gör att detta förfarande numera

praktiseras mindre ofta.

Reträffande bristerna i den nuvarande ordningen erinrar

styrelserna om att man vid tillkomsten av 1933 års lag om boutredning

och arvskifte, vilken numera inarbetats i den år 1958 antagna ärvdabalken,

torde ha utgått ifrån att dödsbo skulle äga bestånd endast under en övergångstid.

Förvaltningsformen dödsbo fick sin prägel av boutredningen och

vad därmed sammanhängde; någon varaktig ekonomisk verksamhet skulle

dödsboet icke ägna sig åt. I lagen fanns icke någon föreskrift om att arvskifte

skulle ske inom viss tid. Genom att för varje beslut som rörde dödsboet

i princip krävdes enhällighet, och då det stod varje delägare fritt att påkalla

skifte, räknade man sannolikt med att dödsbona efter den nödvändiga

avvecklingstiden tämligen allmänt skulle skiftas. Omständigheter som 1933

års lagstiftare ej gärna kunde förutse har emellertid medfört att utvecklingen

tagit en annan riktning. Numera är det, inte minst på landsbygden, eu

normal företeelse att dödsbo förblir oskiftat under lång tid. Väsentliga svårigheter

har emellertid genom det ökade dödsboägandet uppkommit i den

verksamhet som har till syfte att främja jordbrukets och skogsbrukets rationalisering.

Det är därför i hög grad angeläget att de olägenheter som föreligger

på grund av svårigheterna att ernå en ändamålsenlig förvaltning av

dödsbos fastigheter i möjligaste mån undanröjes.

Enligt styrelserna har det vid den yttre rationaliseringen visat sig att fastigheter

ägda av dödsbo (eller f. d. dödsbodelägare med samäganderätt) i

stor utsträckning icke kommit att påverkas av rationaliseringssträvandena

på sätt varit önskvärt; icke sällan utgör dödsbonas fastigheter dessutom en

flaskhals som hindrar eller försenar önskvärda åtgärder. Detta har ofta sin

grund i själva förvaltningsformen, sådan denna enligt nuvarande lagstiftning

är anordnad. Det är alltså, framhåller styrelserna, icke alltid fråga om

en rent negativ inställning utan mera om passivitet, bristande kännedom

om pågående rationaliseringssträvanden, oenighet bland delägarna eller helt

enkelt svårighet att få kontakt med dem.

Här påtalade företeelser äger enligt styrelserna en särskild betydelse i

fråga om skogsbruket. Ägosplittringen beträffande den skogsmark som ägs

av enskilda och dödsbon är i dag på sina håll mycket långt gången och utgör

där ett starkt hinder för ett rationellt skogsbruk.

Genom att icke någon för varje dödsbo genomförd registrering äger rum

beträffande ändringar i boets sammansättning eller delägarnas vistelseort

anser styrelserna att förekomsten av dödsbon skapar problem som icke har

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1!)05 9

någon motsvarighet i fråga om andra ägarkategorier. Styrelserna anför vidare

följande.

Det mest framträdande draget hos dödsboet som fastighetsägare är svårigheten

att utröna vilka delägarna är, särskilt om längre tid förflutit från

dödsfallet. Behovet av kunskap härom är icke enbart en ordningsangelägenhet

utan förestavas av att enighet bland delägarna kräves för beslutförhet,

vilket i sin tur är eu förutsättning för att dödsboet skall kunna uppträda

som avtalsslutande part. Eftersom numera såväl verksamheten för yttre rationalisering

inom jord- och skogsbruk som den praktiska tillämpningen av

skötsellagar sådana som skogsvårdslagen och uppsiktslagen i stor utsträckning

bygger på överenskommelser mellan berörda parter, inses lätt i huru

hög grad den ifrågavarande verksamheten tynges vid ymnig förekomst av

permanenta dödsbon.

Styrelserna framhåller, att antalet verkliga vanhävdsfall numera i bygder,

där fastighetsindelningen och förutsättningarna i övrigt medger ett någorlunda

rationellt jordbruk, är sällsynta. Detta gäller även fastigheter ägda av

dödsbon. I bygder med stor ägosplittring, t. ex. vissa delar av Kopparbergs

län, är det icke ovanligt att påträffa verkliga vanhävdsfall även i trakter

med goda naturliga förutsättningar för jordbruk. Styrelsernas samlade erfarenhet

uppges ge vid handen att det inom ägarkategorien dödsbon (inberäknat

samägande förutvarande dödsbodelägare) är vanligare än inom andra

att fastigheterna är mindre väl skötta. Detta gäller om både jord, skog

och hus.

Vad särskilt skogsbruket angår har enligt styrelserna det ökade dödsboägandet

medfört speciella problem. Såsom ett led i nu förevarande utredning

tillställde därför skogsstyrelsen i samråd med lantmäteristyrelsen under

juni månad 1961 skogsvårdsstyrelserna en cirkulärskrivelse med frågor

syftande till belysning av de frågor som äger samband med dödsbo såsom

ägare av skog. Svar på cirkulärskrivelsen inkom från rikets samtliga 24

skogsvårdsstyrelser. 12 skogsvårdsstyrelser besvarade därvid jakande frågan,

huruvida anledning fanns att överväga särskilda åtgärder mot dödsbo

såsom skogsägare. Nio ansåg att dödsbo borde vara skyldigt att ha eu ställföreträdare

under det att sex ansåg att tidsbegränsning av dödsbo var erforderlig.

Beträffande jordbruksmark är det särskilt i vissa landsdelar, såsom Kopparbergs

län och Tornedalen, påfallande att speciellt mindre inägoskiften,

som tillhör personer bosatta utanför den ort där egendomen är belägen, lämnas

obrukade. I många fall är ägaren härvid ett dödsbo. Det har därvid ofta

enligt styrelserna visat sig mycket svårt för uppsiktsmyndiglieten att komma

till tals med dödsboet och träffa sådan överenskommelse om vanhävdens

avhjälpande, som avses i 5 § uppsiktslagen.

Sammanfattningsvis anför styrelserna följande.

Dödsbonas totala andel av fastighetsbeståndet på landsbygden är relativt

begränsad men problemet med dödsboägandet är trots det mycket allvarligt

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

med tanke på dels att dödsbona visar en tydlig tendens att öka sin andel av

jord- och skogsfastigheterna, dels — och framför allt — på grund av att

verksamheten för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering intensifieras,

i samband varmed olägenheterna av dödsboägandet blir alltmera påtagliga.

Dödsboägandet medför att dödsbofastigheterna till men för strukturrationaliseringen

i ökad utsträckning undandrages den normala fastighetsmarknaden.

Ett aktivt rationaliseringsintresse påträffas inom denna

ägarekategori mindre ofta än hos andra. Om icke något ingripande sker, är

det sannolikt att de riktlinjer, som statsmakterna uppdragit för jordens och

skogens användning och skötsel, i fråga om fastighetsägarekategorin dödsbo

icke i erforderlig utsträckning kommer att kunna upprätthållas och att rationaliseringsverksamheten

inom jordbruket och skogsbruket sålunda försvåras.

Den kritik som här riktats mot dödsboet i dess nuvarande utformning

har enbart tagit sikte på dödsboet såsom ägare till jordbruks- och

skogsfastigheter. Det är sannolikt att mycket av denna kritik kan riktas

mot dödsboet också i andra rättsliga sammanhang. På grund av vad sålunda

uttalats framstår för styrelserna en utredning syftande till en allmän revision

av gällande regler om dödsboets organisation och representation såsom

en ytterst angelägen åtgärd.

Styrelserna har emellertid funnit det vara möjligt att närmare utreda sådana

delar av frågekomplexet vilka begränsas till vissa förvaltningsfrågor

berörande styrelsernas ämbetsområden. Styrelserna har därvid undersökt

möjligheten att i detta mera begränsade sammanhang företaga sådana mindre

ingripande lagstiftningsåtgärder att det skall bli möjligt att på ett enkelt

sätt komma till rätta med vissa problem, som ofta uppkommer vid handhavande

av förrättningsverksamheten och frågor angående jordens och skogens

skötsel. Styrelsernas syfte är därvid att få till stånd en ordning som

gör det praktiskt möjligt att tillämpa gällande skötsel- och förrättningslagar

på jordbrukets och skogsbrukets område med samma effekt på fastigheter

ägda av dödsbo (eller samägande förutvarande dödsbodelägare) och

övriga. För styrelserna innebär detta endast ett fullföljande av de uppgifter

som blivit styrelserna anförtrodda. De problem varom nu är fråga förekommer

i viss utsträckning även i andra sammanhang, t. ex. vid planläggning

och fastighetsbildning inom tätorter, men av olika skäl, främst det högre

markvärdet och de möjligheter som lagstiftningen erbjuder för genomförande

av en enligt byggnadslagen upprättad plan utan markägarnas medgivande,

är behovet av ett ingripande i dessa fall icke särskilt påfallande i nu

förevarande sammanhang.

En av utgångspunkterna för en reform av detta slag bör enligt styrelsernas

mening vara att underlätta för en dödsbodelägare att få till stånd en

ändamålsenlig skötsel av jord och skog samt rationaliseringsåtgärder för

förbättring av dödsboets fasta egendom. För att en reform dessutom skall

tillgodose de behov som tidigare här uppställts, är det angeläget att motsvarande

möjlighet ges också åt sådana vid rationaliseringen verksamma

organ, vilka har i lag reglerade funktioner.

Styrelserna fortsätter.

Styrelserna har i detta begränsade sammanhang icke funnit sig böra till

behandling upptaga åtgärder som mera väsentligt ingriper i dödsboets nuvarande

regelsystem, t. ex. föreskrift om arvskifte eller annan avveckling av

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

dödsbos fastighetsinnehav inom viss tid efter dödsfallet eller förordnande

av boutredningsman på initiativ av myndighet eller möjlighet till majoritetsbeslut

inom dödsbo. — Den lösning som styrelserna stannat för kan sägas

innebära alt man inför möjlighet att tillsätta boutredningsman för viss

del av boets egendom och med begränsade befogenheter. Förslaget innebär

att domstol på initiativ av delägare eller myndighet skall kunna förordna

ett särskilt ombud med behörighet att företräda fastighetsägaren i vissa särskilt

angivna situationer, där i lag redan nu sörjts för att ägarens rättssäkerhet

iakttages. Förslaget innebär, som förut framhållits, icke någon lösning

av dödsboproblemet i stort utan endast ett jämställande — i fråga om

rationalisering och skötsel — av dödsbos (och samägande f. d. dödsbodelägares)

jordbruks- och skogsfastigheter med övriga ägarekategoriers fastigheter.

Ehuru förslaget icke direkt syftar till en minskning av antalet dödsbon,

är det dock icke omöjligt att förslagets genomförande ändå kommer att verka

i sådan riktning. En annan indirekt effekt av det framlagda förslaget kan

väntas bestå däri att delägare i dödsbo i större utsträckning än som varit

vanligt kommer att utse ställföreträdare för boet. En sådan utveckling, vilken

av styrelserna skulle hälsas med tillfredsställelse, skulle få betydelse

också i andra hänseenden, t. ex. vid de olika former av frivillig samverkan

som i dag äger rum mellan exempelvis skogsägarna i en bygd.

Styrelsernas förslag till lag o in fastighetsombud har följande

lydelse.

1 §•

Finnes i dödsbo fast egendom, vilken är taxerad som jordbruksfastighet,

eller innehaves efter upplösning av dödsbo sådan egendom av förutvarande

dödsbodelägare med samäganderätt, må fastighetsombud förordnas att

företräda egendomens ägare

1. gentemot skogsvårdsstyrelse i ärende enligt skogsvårdslagen;

2. gentemot länsstyrelse och lantbruksnämnd i ärende enligt lagen om

uppsikt å jordbruk;

3. vid förrättning för fastighetsbildning;

4. vid förrättning enligt lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar;

5. vid syneförrättning rörande företag enligt 7 kap. vattenlagen;

6. vid förrättning för bildande av jaktvårdsområde eller fiskevårdsområde.

Befogenheter må begränsas till viss eller vissa av här angivna uppgifter.

2 §•

Inom ramen för sitt uppdrag äger fastighetsombudet jämväl att inför

domstolar och andra myndigheter föra talan för egendomen. Sådan talan

må dock när som helst övertagas av ägaren.

3 §•

Vid fullgörandet av sitt uppdrag skall fastighetsombudet iakttaga ägarens

rätt och bästa.

Före den 15 februari varje år skall fastighetsombudet till delägarna avgiva

redogörelse för föregående års verksamhet. På begäran av delägare

skall fastighetsombudet därutöver lämna besked om av honom vidtagen

särskild åtgärd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

4 §•

Fastighetsombud förordnas av rätten i den ort där fastigheten ligger. Ansökan

därom må göras av delägare, länsstyrelse, skogsvårdsstyrelse, lantbruksnämnd

eller förrättningsman vid sådan förrättning, varom talas i 1 §.

Ansökan av annan än delägare må ej göras tidigare än ett år efter dödsfallet.

Ansökningen skall innehålla uppgift om vilka vid tidpunkten för ansökningen

äro delägare i dödsboet eller fastigheten, såvitt möjligt med angivande

av envars postadress. Delägare med känd postadress skall erhålla

tillfälle att yttra sig över ansökningen.

År ägaren dödsbo, skall vid ansökningen i huvudskrift eller styrkt avskrift

fogas bouppteckning efter den döde ävensom efter avliden förutvarande

delägare. År bouppteckningen registrerad vid den rätt varunder fastigheten

lyder, är dock tillräckligt om ansökningen innehåller uppgift om

när registreringen skett.

5 §•

Fastighetsombud må ej förordnas

1. om egendomen är avträdd till konkurs eller till förvaltning av boutredningsman

eller god man enligt lagen om samäganderätt;

2. om ägaren, innan ansökan om förordnande göres, hos rätten anmält

ett här i riket bosatt ombud med minst samma befogenhet varom ansökan

göres; eller

3. om det eljest är uppenbart att skäl saknas för åtgärden.

Mer än ett fastighetsombud må ej förordnas för samma egendom.

6 §■

Fastighetsombud skall entledigas

1. då han slutfört givet uppdrag;

2. då skäl för hans fortsatta förordnande ej längre föreligga; eller

3. om han vid utövandet av sin befattning gör sig skyldig till missbruk

eller försummelse eller av annan orsak ej längre är lämplig att innehava

uppdraget.

Uppdraget förfaller, om egendomen övergår till annan ägare än i 1 § sägs

eller avträdes till konkurs, förvaltning av boutredningsman eller god man

enligt lagen om samäganderätt.

7 §•

Fastighetsombudet är berättigad att av ägaren erhålla skäligt arvode för

uppdraget ävensom ersättning för sina kostnader.

Efter länsstyrelsens prövning må fastighetsombud av allmänna medel

erhålla förskott å arvode och kostnader.

8 §•

I fastiglietsboken skall anteckning ske om förordnande av fastighetsombud,

om upphörande av sådant förordnande ävensom om anmälan eller

återkallelse av sådant ombud varom talas i 5 § första stycket andra punkten.

Dessutom föreslås viss ändring av 12 § kungörelsen den 18 november

1932 med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola

inrättas och föras (nr 519).

För den närmare motiveringen till författningsförslagen hänvisas till en

framställningen bifogad promemoria.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

13

Remissyttranden

över lantmäteristyrelsens, skogsstyrelsens och lantbruksstyrelsens framställning

har remissyttranden avgetts. Av remissinstanserna har samtliga

hörda länsstyrelser, d. v. s. länsstyrelserna i Kronobergs, Värmlands, Kopparbergs,

Jämtlands och Norrbottens län, ävensom 1954 års fastighetsbildningskommitté,

Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund,

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges skogsägareförbund

samt Sveriges advokatsamfund tillstyrkt förslaget helt eller i huvudsak

eller också lämnat detsamma utan erinran. Samma ståndpunkt intages

av bl. a. häradshövdingarna i Nås och Malungs samt Torneå domsagor

ävensom av överlantmätarna, skogsvårdsstyrelserna och lantbruksnämnderna

i Kronobergs, Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län.

Justitiekanslersämbetet, Svea hovrätt och hovrätten för Övre Norrland

samt häradshövdingarna i Jösse, Falu och Piteå domsagor avstyrker däremot

förslaget. Familjerättskommittén finner det tveksamt om tillräckliga

skäl visats för den föreslagna lagstiftningen och föreslår att det bör övervägas

om en praktikabel ordning icke kan åstadkommas på ett från rättslig

synpunkt enklare sätt än det föreslagna.

I fråga om förekomsten av dödsboägda jord- och

skogsfastigheter har Svea hovrätt under hand inhämtat att tendensen

till ökning av den dödsboägda andelen av dessa fastigheter icke synes

ha bestått under perioden 1956—1961. Den i styrelsernas skrivelse redovisade

ökningen med 13,4 % beträffande åren 1951—1956 uppges sålunda ha

efterträtts av en minskning med omkring 7,5 procent under perioden 1956—

1961. Om man dessutom beaktar dels att av rikets totala areal åker- och

skogsmark andelen dödsboägd sådan mark är relativt begränsad — endast

inemot 6 procent av åkermarken och drygt 4 procent av skogsmarken torde

innehas av dödsbon — dels ock att antagligen blott ett mindre antal av nu

berörda dödsbon kan vålla särskilda svårigheter, förefaller det hovrätten

som om olägenheterna av dödsboägandet knappast skulle kunna utgöra något

direkt hinder av allvarligare natur mot jord- och skogsbrukets rationalisering.

Överlantmätaren i Kronobergs län och lantbruksnämnden i samma län

framhåller att dödsboägda fastigheter inom vissa delar av Kronobergs län

förekommer i betydande utsträckning och visar en klar tendens till ökning.

Denna tendens är mycket påtaglig i skogsbygderna och de skogsbruksdominerade

mellanbygderna. Överlantmätaren i Kopparbergs län, som erinrar

om att enligt styrelsernas skrivelse skogsmarken i länet skulle till 17

procent ägas av dödsbon, framhåller att helt andra siffror gäller för åtskilliga

delar av länet, främst där faslighctsrationalisering är soin mest aktu
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

ell. Som exempel nämner överlantmätaren att av 650 fastighetsägare vid

ett av de inom länet pågående laga skiftena icke mindre än 557 är delägare

i oskiftat dödsbo eller på ett eller annat sätt inblandade i samäganderättsförhållanden

som nästan undantagslöst uppkommit ur dödsbon. Det kan

enligt överlantmätaren mot bakgrunden av den praktiska erfarenheten från

fastighetsrationaliseringsarbetet antagas att inom betydande områden 1/3—

2/3 av alla fastigheter ägs av dödsbon.

I fråga om orsakerna till det ökade antalet oskiftade dödsbon

framhåller Sveriges skogsägareförbund att den nuvarande jordförvärvslagen

utgör det tyngst vägande skälet till att dödsboantalet visar en så

markant ökning. Förbundet säger härom följande.

Den omständigheten att en dödsbodelägare, som icke är jordbrukare till

professionen, i regel har mycket små möjligheter att få förvärva jordbruksfastighet,

om han frånhänder sig delägarskapet i ett dödsbo, vari jordbruksfastighet

ingår, bidrager otvivelaktigt i hög grad till att boet förblir

oskiftat. Ett slopande av förvärvslagen eller uppmjukning av dess bestämmelser

mot friare tillståndsgivning skulle sannolikt vara det mest effektiva

medlet, när det gäller att motverka de nuvarande utvecklingstendenserna

på dödsboområdet.

Beträffande antalet vanhävdsfall hänvisar Svea hovrätt till en

av lantbruksstyrelsen år 1955 verkställd undersökning angående uppsiktslagens

tillämpning, avseende åren 1949—1954 (SOU 1956:62 s. 22—39).

Enligt tabell 1 i denna undersökning föreligger en klar nedgång under perioden

av antalet brukningsenheter, beträffande vilka lantbruksnämnd ingripit

på grund av vanhävd; år 1954 uppgick antalet brukningsenheter, beträffande

vilka lantbruksnämnd ingripit och funnit vanhävd föreligga, i hela

riket till 43. För hela femårsperioden var antalet sådana vanhävdsfall 712,

varav 52 hänförde sig till dödsboägda brukningsenheter.

Lantbruksnämnden i Kopparbergs län uppger att antalet ärenden enligt

uppsiktslagen uppgår till inte mer än drygt 200 i hela landet, och för Kopparbergs

läns del behandlades år 1962 endast 33 sådana ärenden.

Ett flertal remissmyndigheter såsom justitiekansler sämbetet, Svea hovrätt,

häradshövdingen i Falu domsaga och länsstyrelsen i Kronobergs län

finner styrelsernas förslag framstå som en särlagstiftning och

ifrågasätter om icke hela frågan om dödsbos rättsliga ställning bör upptagas

till behandling i ett vidare sammanhang. Justitiekanslersämbetet anför härom

följande.

Såsom påpekas i förslaget är dödsboets associationsrättsliga reglering förhållandevis

knapphändig. Detta torde ha sin grund däri, att vid tillkomsten

av nu gällande bestämmelser på området behov av vidlyftigare regler icke

ansågs föreligga; dödsboförvaltningen var ju icke tänkt såsom någon var
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

aktig ekonomisk verksamhet. Med en utveckling mot allt längre bestående

dödsboförvaltningar synes det icke otänkbart att även inom områden, som

icke beröras av det framlagda förslaget, utförligare bestämmelser med avseende

å dödsbos förvaltning kunna finnas påkallade. Det kan mot bakgrund

av utvecklingen ifrågasättas, huruvida icke anledning finns att i ett

vidare sammanhang upptaga hela frågan om dödsboets rättsliga ställning

till behandling. Utan att detta spörsmål blivit föremål för närmare överväganden

kan det enligt justitiekansler sämbetets mening icke anses försvarligt

att nu införa en tvångslagstiftning, som berör allenast en viss kategori

av dödsbon.

Justitiekanslersämbetet ifrågasätter också lämpligheten av att vid sidan

av boutredningsmannainstitutet införa ett nytt institut med den begränsade

räckvidd, varom här är fråga.

Från de flesta håll vitsordas behovet av lagstiftning på området

i en eller annan form. Svea hovrätt, som finner det önskvärt att ändrad

lagstiftning kommer till slånd såvitt gäller den rättsliga regleringen av

dödsboförvaltningen, framhåller dock svårigheten att bedöma nödvändigheten

av att genom särskild lagstiftning råda bot på de av styrelserna angivna

missförhållandena. Såsom framgår av den av hovrätten i sitt yttrande lämnade

redogörelsen för de problem, som kan möta vid tillämpningen av den

föreslagna lagstiftningen, torde dess genomförande enligt hovrättens mening

endast i begränsad utsträckning medföra lättnader i styrelsernas arbete

för rationalisering av skogsbruk och jordbruk. Arbetet med utredning

angående dödsbodelägarna och deras vistelseorter torde sålunda komma att

i väsentlig mån kvarstå. Vad angår de fall då delägarna är oeniga, visar passivitet

eller över huvud icke kan anträffas kan, framhåller hovrätten, diskuteras

huruvida dessa fall är så talrika och om förordnandet av fastighelsombud

medför sådana fördelar att en speciallagstiftning bör komma till stånd.

Hovrätten fortsätter.

Beträffande först skogsvårdslagen kan möjligen förhållandena understundom

vara sådana, att det skulle kunna vara av värde att få ett ombud

förordnat att i vissa fall representera dödsbo eller samägare som avses i

lagen. Men huruvida det föreslagna institutet fastighetsombud här erfordras

i så stor utsträckning, som i lagförslaget antydes, eller om ett sådant ombud

skulle tillgodose de uppställda syftemålen synes ovisst. Hovrätten kan

härutinnan hänvisa till sin framställning under redovisningen av ärenden

enligt skogsvårdslagen. Emellertid synes vissa skäl tala för att inom skogsvårdens

område någon form av lagstiftning i förevarande ämne kommer till

stånd.

Vad angår de övriga lagarna framstår fördelarna av lagstiftningen som

än mera ovissa. Enligt uppsiktslagen synes det sålunda endast i undantagsfall

vara något att vinna för en lantbruksnämnd genom att begära förordnande

av fastighetsombud för att få vanhävd avhjälpt. Av den ovan i denna

del lämnade redogörelsen synes framgå, att ett fastighelsombuds möjligheter

att komma till rätta med vanhävd är relativt begränsade. Det må i

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr Vi år 1965

denna del även anmärkas att utvecklingen numera i stor utsträckning går i

den riktningen att mindre bärkraftiga jordbruk lägges ned och det synes

icke uteslutet, att många av de dödsboägda fastigheter, som skulle falla

under den föreslagna lagen, tillhör denna kategori. Redogörelsen för de övriga

lagarna torde ha visat att med hänsyn till gällande regler om kallelser

och omröstningar behovet av en särskild lagstiftning gör sig gällande i

mindre mån än beträffande skogsvårdslagen.

För överlantmätaren i Kopparbergs län framstår en lagstiftning med det

föreslagna syftet som ytterst angelägen i betraktande av förhållandena i

länet. Vissa ändringar och jämkningar synes dock motiverade i vissa avseenden.

Famil jer ättskommittén framhåller att det ibland kan kräva ett mödosamt

arbete att när boutredningsman ej finnes söka utröna vilka som är

delägare i ett dödsbo, men det torde vara mera sällan som icke tillräcklig

ledning kan erhållas i tillgängliga bouppteckningar. Efterforskandet av bouppteckningar

måste ändå ske innan förordnande av fastighetsombud meddelas

enligt förslaget. Det arbetet undgås alltså ej. Att förhållandena är särskilt

tillkrånglade i vissa landsändar kan enligt familjerättskommittén

knappast motivera ett generellt ingripande i den föreslagna formen.

Familjerättskommittén påpekar vidare att beträffande sådana åtgärder

som avser att avvärja direkt misskötsel av egendomen enighet är ej någon

betingelse för åtgärdens genomförande. Om överenskommelse ej kan träffas

med delägare, kan åtgärden genomföras tvångsvis (se t. ex. 7 § uppsiktslagen

samt 13 och 20 §§ skogsvårdslagen). Liknande synpunkter framföres

jämväl av Svea hovrätt.

Från rättssäkerhetssynpunkt framhåller Svea hovrätt att bestämmelser

saknas i förslaget om under vilka förutsättningar ett fastighetsombud

bör tillsättas för att i dödsbodelägarnas ställe handha fastighetens

skötsel. I lag bör enligt hovrättens mening närmare angivas dessa förutsättningar.

Familjerättskommittén erinrar vidare om att förslaget ej heller uppställer

något som helst krav på vissa kvalifikationer för uppdraget. Advokatsamfundet,

som hänvisar till föreskriften i fråga om boutredningsman i

19 kap. 3 § ärvdabalken, att val av sådan skall så träffas att uppdraget kan

förväntas bli utfört med den insikt som boets beskaffenhet kräver, anser att

en motsvarande föreskrift lämpligen bör intagas i den nu föreslagna lagen.

Häradshövdingen i Piteå domsaga anför i fråga om rättssäkerhetskravet

följande.

I förslaget anföres, att detsamma endast tar sikte på situationer, där i lag

redan sörjts för att ägarens rättssäkerhet iakttages. Dessa garantier för

rättssäkerheten består väl i allmänhet dock just i krav på att delägare skall

höras och, för vissa fall, att ägares medgivande skall föreligga eller att eljest

en ur rättssäkerhetssynpunkt betryggande prövning skall göras av förrättningsman,

med besvärsrätt för sakägare.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965 17

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser däremot att med de inskränkningar

i fastighetsombudets behörighet och befogenhet, som förslaget innebär, fog

synes saknas för farhågor att det nya representationsinstitutet skulle lända

till rättsförluster för ifrågavarande ägarkategori.

Från vissa håll har erinringar riktats mot förslaget därutinnan att införandet

av institutet fastighetsombud kan förmodas ge administrativ a

myndigheter alltför stort inflytande j> å enskilds

äganderätt till fast egendom. Sådan inställning redovisar Svea

hovrätt och häradshövdingen i Jösse domsaga.

Familjerättskommittén finner det ligga nära till hands att uppfatta ombudets

ställning så, att han väl skall tillvarataga delägarnas intressen men

också ställa sig välvillig till den rationaliseringsåtgärd som är i fråga. Ett

förfarande i dessa former är enligt kommittén i viss mån betänkligt därför

att ansvaret för den ifrågasatta åtgärden kan komma att delvis avlyftas från

vederbörande myndighet och i stället lägges på fastighetsombudet såsom representant

för fastighetsägaren.

Enligt Svea hovrätt kan det tänkas föreligga fara för att ett på myndighets

initiativ förordat fastighetsombud kommer att mötas av utbredd misstro

hos den jord- och skogsbrukande befolkningen.

Från justitiekanslersämbetets sida framhålles att det i praktiken torde

möta avsevärda svårigheter att för den tilltänkta uppgiften som fastighetsombud

finna en villig person, som besitter erforderlig kännedom om

fastigheten och dödsbodelägarna.

Ett par remissinstanser påpekar, att förslaget icke innehåller någonting

om kompetenskonflikter mellan ägaren och ombudet. Eftersom

uppdraget endast avser en partiell behörighet att företräda fastigheten —

ägaren företräder den i alla fall som ej omfattas av 1 § —• måste, framhåller

familjerättskommittén, konflikter lätt kunna uppkomma.

Några remissinstanser, hovrätten för Övre Norrland och familjerättskommittén,

anser att delägarna i boet skall tillerkännas större

inflytande än vad förslaget medger i frågan om alt utse

ombud. Nämnda hovrätt hävdar att fastighetsombud icke skall få förordnas

utan att samtliga delägare fått tillfälle att yttra sig över ansökningen. Enligt

förslaget kan dödsbodelägarna avvärja förordnande endast genom anmälan

om företrädare innan ansökan om förordnande göres. Denna begränsning

anser familjerättskommittén vara omotiverad.

Hovrätten för övre Norrland anser vidare att fastighetsombuds b e h ör

i g h e t skall vara begränsad till vad som erfordras för den fråga

som föranlett att ombud förordnas, överlantmätaren i Kopparbergs län

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

framhåller däremot att utfärdat förordnande alltid hör ge fastighetsombudet

befogenhet att företräda ägaren i samtliga de hänseenden i vilka en sådan

representation anses kunna komma i fråga.

Samma överlantmätare, som intar en positiv hållning till styrelsernas förslag,

anser detta dock i vissa avseenden vara präglat av en alltför

långtgående restriktivitet. Överlantmätaren anser bl. a., att

fastighetsombud bör utan särskild ansökan förordnas för alla nytillkommande

fastighetsägande dödsbon. I övrigt bör förordnande såsom styrelserna

föreslagit ske på ansökan av delägare eller myndighet. Blir den som

förordnats att vara fastighetsombud förhindrad att fortsätta fullgörandet

av sitt uppdrag bör annan förordnas i hans ställe, överlantmätaren anser

vidare —- liksojn fastighetsbildningskommittén -— att ombud bör kunna förordnas

att företräda ägarna till med samäganderätt innehavd fast egendom

oavsett på vilket sätt som äganderättsförhållandet uppkommit. I likhet med

ett flertal andra remissinstanser — däribland häradshövdingen i Falu domsaga,

länsstyrelsen i Jämtlands län och skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs

län — finner överlantmätaren dessutom att fastighetsombud bör kunna förordnas

oavsett hur den ifrågavarande fasta egendomen behandlats från fastighetstaxeringssynpunkt.

Enligt Sveriges skogsägareförbund förekommer det stundom att ett aktiebolag

eller annan förvaltande organisation i olika sammanhang, bland annat

i fråga om skötseln av skog, företräder boet. Förbundet framhåller att

det därvid från praktisk synpunkt torde vara att föredraga att till ombud

utses den juridiska personen och icke en hos denne anställd person. Förbundet

hävdar därför att jämväl juridiska personer skall kunna

utses till ombud.

Av flera av de remissinstanser som intagit en negativ hållning till styrelsernas

framställning har olika uppslag till lösning av de påtalade

spörsmålen diskuterats. Sålunda framhåller justitiekanslersämbetet

att grunden till styrelsens förslag är att det visat sig svårt att

med stöd av de särskilda lagarna i önskvärd utsträckning eller med tillräcklig

skyndsamhet genomföra erforderliga åtgärder, varför det mest naturliga

synes vara att söka åstadkomma förbättringar genom ändringar i dessa

lagar.

Familjerättskommittén anser myndighet böra kunna få initiativrätt till

vissa åtgärder som ger möjlighet till lämplig representation. Kommittén anför

härom följande.

På begäran av myndighet skulle kunna — efter mönster av 3 kap. 1 §

tredje stycket jorddelningslagen — förordnas god man enligt 18 kap. föräldrabalken

för bortovarande delägares fastighetsandel, liksom god man

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

för fastighet enligt samäganderättslagen, om den har ett flertal ägare med

ideella andelar (t. ex. minst tre) och detta måste antagas medföra olägenheter.

Vidare bör boutredningsman för dödsbo enligt 19 kap. ärvdabalken

kunna förordnas på ansökan av myndighet, om skäl är därtill (jfr att boutredningsman

enligt 19 kap. 1 § ÄB kan förordnas på ansökan av överförmyndare).

Befogenheten att företräda fastighetsandelen, fastigheten eller

dödsboet torde böra regleras så, att representanten har samma befogenheter

som gäller för god man enligt ärvdabalken resp. för boutredningsman

när sådan eljest förordnas. Redan nu används boutredningsmannainstitutet

ofta med tanke just på förvaltningen av fast egendom som behållits oskiftad

i dödsbo. Kostnaden bör kunna åläggas ägarna resp. dödsboet, i den

mån förrättningen finnes vara till nytta för dem.

Svea hovrätt framhåller att en olägenhet föreligger däri att såsom styrelserna

påpekat rättegångsbalkens regler om förfarandet vid delgivning

med dödsbo icke synes vara tillämpliga exempelvis vid underrättelse till

fastighetsägare om förrättning för undersökning enligt 19 § skogsvårdslagen

eller vid meddelande av avverkningsförbud enligt 13 § 1 mom. andra

stycket. Sistnämnda olägenhet synes enligt hovrätten kunna undanröjas

genom att rättegångsbalkens regler om delgivning med dödsbo göres tillämpliga

även beträffande delgivning enligt skogsvårdslagen.

Vidkommande olägenheten att verkställa utredning om delägarnas vistelseort

eller att vid upprepade tillfällen tvingas inhämta yttrande eller

godkännande av samtliga delägare så torde det enligt hovrättens mening

få anses tveksamt, om det är principiellt riktigt att, som i förslaget

gjorts, likställa fall där delägare är svåranträffbara med fall där delägare

är oeniga eller visa sig passiva. Där svårighet föreligger att vinna utredning

om dödsbodelägares identitet eller vistelseort är förhållandena ofta sådana

att god man enligt 18 kap. föräldrabalken kan förordnas. Visar delägare

passivitet eller föreligger inbördes oenighet — vilket i det sistnämnda fallet

måste innebära att någon delägare är emot exempelvis en överenskommelse

— synes situationen enligt hovrätten böra lösas på samma sätt som

då andra kategorier fastighetsägare än dem varom här är fråga visar passivitet

eller på annat sätt motarbetar skogsvårdsstyrelsen.

För att underlätta kallelseförfarandet vid lantmäteriförrättningar ifrågasätter

hovrätten om icke i jorddelningslagen och sammanföringslagen

lämpligen bör införas bestämmelser av innehåll att kallelse till dödsbo

skall kunna sändas till delägare som sitter i boet eller av annan anledning

får anses kunna vara betrodd med uppdrag att mottaga kallelse. Vad beträffar

samägda fastigheter erinras om att departementschefen vid framläggande

av det slutliga förslaget till jorddelningslag yttrade att det syntes

utan särskilt stadgande kunna anses klart att, därest fastighet ägdes av flera

personer under sådana omständigheter att samäganderättsförhållande i

egentlig mening förelåg, allenast en av dessa personer behövde särskilt

kallas (NJA It 192f> s. 378).

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

För att komma till rätta med påtalade olägenheter föreslår häradshövdingen

i Fälti domsaga att hela den rättsliga konstruktionen av dödsbo bör

ändras medan häradshövdingen i Jösse domsaga föreslår en bestämmelse

om skyldighet för dödsbo att inom viss tid hos inskrivningsdomaren anmäla

att ombud, som skulle äga att tala och svara för dödsboets fasta egendom

i alla trågor rörande denna, doek med den inskränkningen att ombudet

icke får sälja eller med gäld belasta egendomen.

Offentliga utredningar

Frågan om de olägenheter som är förenade med en utveckling mot ett

tilltagande antal oskiftade dödsbon har uppmärksammats av flera offentliga

utredningar. Sålunda har ärvdahalkssakkunniga anfört följande (SOU

1954: 6 s. 124).

Det lär i viss utsträckning förekomma att dödsbo av skattetekniska skäl

lämnas oskiftat under avsevärd tid. I den mån ej fråga är om verklig sammanlevnad

i oskiftat bo är en utveckling mot allt större antal oskiftade

dödsbon ägnad att väcka betänkligheter. Då enligt vad de sakkunniga inhämtat

1950 års skattelagssakkunniga ha sin uppmärksamhet riktad på

saken, har emellertid någon lagstiftningsåtgärd i nu ifrågavarande sammanhang

icke ansetts påkallad.

Förslag i frågan har icke lämnats av skattelagssakkunniga. Däremot har

(rågans skatterättsliga konsekvenser blivit föremål för undersökning av

skatteflyktskommittén (SOU 1963: 52)..

Kommittén yttrar i betänkandet bl. a. följande.

De i närmast föregående avsnitt redovisade undersökningarna rörande förekomsten

av dödsbon utvisar enligt kommitténs mening att det för närvarande

finns ett betydande antal dödsbon, i vilka ett skifte är ställt på framtiden.

I vissa fall är anledningen härtill säkerligen att delägarna bor tillsammans

t. ex. på en dödsboet tillhörig fastighet såsom då den ene av två makar,

som tillsammans bedrivit jordbruk på egen fastighet, avlidit och efterlevande

maken fortsätter jordbruket, därvid han jämte makarnas barn kvar bor på

jordbruksfastigheten. I ett stort antal fall åter föreligger emellertid inte

sådan sammanlevnad i oskift bo. Såsom kommittén i det föregående påvisat

kan de skattskyldiga under särskilda förhållanden vinna stora fördelar

ur beskattningssynpunkt genom att underlåta att upplösa dödsbo. Det kan

därför inte uteslutas att möjligheten att på detta sätt vinna skattelättnad

många gånger är det avgörande skälet till att ett dödsbo bibehålies oskiftat,

trots att delägarna inte sammanlever. Påpekas bör dock att förhållandet

givetvis kan ha andra orsaker. Bland de faktorer, som härutinnan spelar

stor roll, märkes det förhållandet, att dödsbo är en bekväm och ändamålsenlig

förvaltningsform. Ett annat skäl att inte upplösa ett dödsbo kan vara

önskemålen att bibehålla en släktgård inom familjen. Det kan också bero på

testamentariska föreskrifter att ett dödsbo inte kan eller lämpligen bör skiftas.

I själva verket torde det i flertalet fall vara så att samverkan av många

faktorer gjort att ett dödsbo inte blivit skiftat. Måhända har därvid beskatt
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

ningssynpunkten inverkat, men då skattebesparingen oftast uppgår till relativt

blygsamt belopp, torde kunna påstås att huvudsakligen andra synpunkter

varit avgörande. Det bör inte heller förglömmas att---- det i dödsbo

med flera delägare också kan förhålla sig så, att ett bibehållande av dödsboet

oskiftat ur beskattningssynpunkt kan vara fördelaktigt för några av

delägarna men ofördelaktigt för andra.

Enligt kommitténs mening kan det inte anses tillfredsställande att delägare

i dödsbo enbart genom att underlåta att företaga skifte i boet, då sådant

eljest bort och kunnat ske, kan förskaffa sig betydande skattelättnader.

Kommittén anser att inkomst- och förmögenhetsbeskattningen bör utformas

så att skatten utgår med det belopp som skulle träffat delägarna om dessa

direkt beskattades.

Kommittén anser inte att det i detta sammanhang bör införas någon

tvingande regel i civilrätten, enligt vilken skifte måste äga rum inom viss

tid. För att uppnå den avsedda beskattningseffekten föreslår kommittén

i stället föreskrifter av innebörd att regler för beskattning av handelsbolag

skall tillämpas på ifrågavarande dödsbon. Handelsbolag är nämligen en

juridisk person, vars verksamhet även vid beskattningen anses driven av

bolaget såsom sådant men vars inkomster och förmögenhet taxeras inte

nos bolaget utan hos dess delägare -i förhållande till deras andelar i bolaget.

Enligt kommitténs mening bör ändrade bestämmelser rörande dödsbobeskattningen

inte äga tillämpning förrän från och med det taxeringsår, som

infaller närmast efter utgången av det fjärde kalenderåret efter det kalenderår,

varunder dödsfallet inträffade. Genom en sådan regel ges minst tre

ars rådrum med dödsboavvecklingen. Kommittén föreslår vidare vissa beloppsgränser

och en del dispensmöjligheter.

Skatteflyktskommitténs betänkande har remissbehandlats. Proposition i

ämnet avses bli framlagd för 1965 års riksdag.

Även 1958 års jordlagsutredning har i sitt betänkande med förslag till ny

jordförvärvslag (SOU 1961: 49 s. 129 f) yttrat sig i frågan om vissa olägenheter

till följd av dödsboägandet. Utredningen har anfört följande.

Såväl den ökade förekomsten av dödsbofastigheter som överlåtelserna vid

sidan om förvärvslagstiftningen till anförvanter medför otvivelaktigt i betydande

utsträckning dels att jord och skog överföres till personer, som

icke är beroende av den för sin försörjning, dels att rationaliseringsprocessen

fördröjes och försvåras. Det lär heller icke vara ovanligt att med

förhållandet följer nedsatt brukning och sämre skogsvård. Från skogsvårdsstyrelser

har bl. a. framhållits svårigheterna att ena dödsbodelägare om

skogsvårdande åtgärder. Samtliga dessa konsekvenser är enligt utredningens

mening olyckliga. Såsom ovan anförts torde de emellertid knappast

kunna minskas på ett effektivt sätt genom en begränsning av släktskapsundantagen

utan att de normala fallen av överlåtelser till anförvanter även

dragés med. Andra vägar huvudsakligen vid sidan av förvärvslagstiftningen

torde därför behöva sökas. Det torde dock icke ankomma på jordlagsutred
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

ningen att anvisa dessa. Utredningen vill emellertid framhålla, att rationaliseringsverksamheten

säkerligen i många fall skulle väsentligt underlättas

om skyldighet infördes för dödsbo, i vars tillgångar ingick fast egendom,

att utse någon som ägde företräda dödsboet vid förrättningar av skilda

slag. Enligt vad utredningen inhämtat försvåras bl. a. genomförandet av

lantmäteriförrättningar ofta av att alla dödsbodelägare måste kallas och

vara eniga om att medgiva eller begära viss åtgärd. Även underhandlingar

och åtgärder i samband med markbyten skulle underlättas om berört dödsbo

hade behörig företrädare. Enligt utredningens mening bör lagstiftning

övervägas i detta hänseende och t. ex. avse dödsbon, som är oskiftade längre

tid än två år.

Jämväl må nämnas att 7.94.9 års jaktutredning i sitt år 1961 avgivna betänkande

med förslag till ändringar i jaktlagstiftningen funnit gällande

rättsegler i fråga om dödsboförvaltning verka tyngande och försvårande

vid bildande av jaktvårdsområde (SOU 1961: 67 s. 115).

Av årets riksdagsberättelse (s. 67—68) framgår slutligen att sakkunnig

tillkallats enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 januari 1964 för att

följa arbetet i en i Danmark tillsatt kommitté för revison av den danska

lagstiftningen om skifte av dödsbo samt för att lämna upplysningar om

svensk rätt på området och vidare överväga, huruvida anledning föreligger

att föreslå ändringar i den svenska lagstiftningen.

Enkel fråga

Herr Nilsson i Tvärålund framställde vid 1964 års riksdag en enkel fråga

till chefen för justitiedepartementet, huruvida avsikt förelåg att förelägga

riksdagen förslag till lag om fastighetsombud för jordägande dödsbo i enlighet

med lantmäteristyrelsens m. fl. utredningsförslag. Statsrådet Kling

svarade den 20 mars 1964 att detta lagstiftningsprojekt inte är av den angelägenhetsgraden,

att det i dagens mycket ansträngda läge när det gäller

behandling av lagfrågor i departement och i lagrådet kan ges någon förtursrätt.

Statsrådet kunde därför för det dåvarande inte säga om och i så

fall när något förslag i ämnet kommer att underställas riksdagen. (Andra

kammarens prot. 1964 12: 134 d.)

Utskottet

Enligt gällande regler krävs i princip enhällighet bland dödsbodelägarna

för varje beslut som rör dödsboet. Vid tillkomsten av 1933 års lag om boutredning

och arvskifte, vilken inarbetats i den år 1958 antagna ärvdabalken,

utgick man från att dödsboet inte skulle ägna sig åt någon varaktig ekonomisk

verksamhet. Därför kunde dödsboets associationsrättsliga reglering

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

23

också göras relativt knapphändig. Sålunda har inga generella föreskrifter

lämnats om ställföreträdare. Om dödsbodelägare det begär, skall dock rätten

förordna att egendomen skall avträdas till förvaltning av boutredningsman.

Under vissa förutsättningar kan även överförmyndare påkalla sådant

förordnande.

1 gällande lagstiftning finns regler om skötseln av såväl skog som jordbruk.

Enligt skogsvårdslagen har skogsvårdsstyrelse att, då de i lagen givna

skötselföreskrifterna i fråga om avverkning icke på visst sätt iakttas, försöka

träffa överenskommelse med skogens ägare. Kan överenskommelse

inte träffas eller håller ägaren ej överenskommelsen, äger styrelsen meddela

avverkningsförbud. I brådskande fall får styrelsen meddela sådant förbud

utan föregående förhandlingar. Då markägare försummar att följa

givna regler om återväxt, skall skogsvårdsstyrelse också söka träffa överenskommelse

med honom. Misslyckas detta företas särskild syn, varefter

nya förhandlingar med markägaren äger rum. Kan överenskommelse ändå

inte träffas, dras saken inför domstol, som äger föreskriva återväxtåtgärder.

Tvångsmedelsförfarandet enligt lagen om uppsikt å jordbruk liknar i viss

mån skogsvårdslagens. I första hand skall sålunda lantbruksnämnden, om

vanhävd föreligger, söka få till stånd en överenskommelse med markägaren.

Lyckas inte detta eller fullgörs ej avtalet, skall ärendet anmälas för

länsstyrelsen, som föreskriver de åtgärder, som erfordras för vanhävdens

avhjälpande.

I förevarande motioner framhålls att dödsbon numera behålls oskiftade

under längre tid än förut. Härigenom uppkommer olägenheter inte minst

för de myndigheter som har hand om strukturrationaliseringen inom jordoch

skogsbruket. Dessa olägenheter kommer enligt motionärerna att öka

väsentligt genom den pågående rationaliseringsverksamheten inom dessa

näringsgrenar. Då en fastighet ägs av ett dödsbo är det enligt motionärerna

ofta svårt att utröna, vilka delägarna är, särskilt om längre tid förflutit från

dödsfallet. Eftersom enighet krävs bland delägarna för beslut och myndigheterna

har att i förekommande fall söka träffa överenskommelser från rationaliseringssynpunkt

med de dödsbon som äger jordbruks- och skogstastigheter,

är det angeläget att få kunskap om delägarnas namn och adress.

Motionärerna framhåller att problemen dock icke är begränsade till nyssnämnda

situationer utan olägenheter kan även uppkomma i dödsbos förhållande

till bl. a. vägsamfälligheter och fiskevårdsföreningar. För att lösa

de påtalade spörsmålen borde enligt motionärerna i lag föreskrivas atl dödsbo

skall vara skyldigt att ha fastighetsombud att företräda delägarna i vissa

särskilt angivna situationer. Det hemställs om utredning i ämnet.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har lantmäteristyrelsen,

skogsstyrelsen och lantbruksstyrelsen i skrivelse år 1962 till Kungl. Maj:t

framlagt ett förslag till lag om fastighetsombud. Lagförslaget avser ~~ som

ett led i syftet att upprätthålla de riktlinjer som statsmakterna uppdragit

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

för jordens och skogens användning och skötsel — att beträffande fastighetsägarkategorien

dödsbon och samägande förutvarande dödsbodelägare

avhjälpa vissa olägenheter, som uppkommer till följd av gällande regler om

egendomens förvaltning i dylika fall. Förslaget innebär i huvudsak att domstol

på ansökan av delägare eller myndighet skall kunna förordna ett särskilt

ombud med behörighet att företräda fastighetsägaren i vissa särskilt

angivna situationer. Förslaget avser i första hand ärenden enligt skogsvårdslagen

och uppsiktslagen ävensom lantmäteriförrättningar och vissa andra

förrättningar, vid vilka lantmätare vanligtvis anlitas som förrättningsmän,

samt syneförrättningar enligt 7 kap. vattenlagen. Behovet av kompletterande

regler i fråga om ställföreträdarskap för dödsbo motiveras enligt styrelserna

av de svårigheter, som f. n. uppkommer i verksamheten inom styrelsernas

ämbetsområden på grund av dödsbos knapphändiga associationsrättsliga

reglering. Svårigheterna har angivits principiellt vara av två skilda

slag. Den ena hänför sig till kravet på enhällighet bland delägarna för

åstadkommande av giltigt beslut, och den andra avser reglerna om delgiv^

ning med dödsbo för kallelse till förrättningar av skilda slag. I båda fallen

uppstår i praktiken svårigheter.

över styrelsernas framställning har ett flertal remissyttranden avgetts.

Det övervägande antalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget helt eller

i huvudsak eller lämnat detsamma utan erinran. Från några håll har förslaget

t. o. m. ansetts vara präglat av en alltför långtgående restriktivitet.

De flesta rättsvårdande myndigheter och domstolar som yttrat sig har däremot

avstyrkt förslaget under åberopande framför allt av att detta framstår

som en särlagstiftning. Dessa myndigheter och domstolar har icke funnit

det försvarligt att nu införa en tvångslagstiftning, som berör endast en

viss kategori av dödsbon, utan ansett att hela frågan om dödsbos rättsliga

ställning borde upptas till behandling i ett vidare sammanhang. Även från

rättssäkerhetssynpunkt har kritik riktats mot förslaget. Bl. a. har framhållits

att bestämmelser saknas däri om under vilka förutsättningar ett

fastighetsombud bör tillsättas för att i dödsbodelägarnas ställe handha fastighetens

skötsel, ävensom att några krav ej uppställs på vissa kvalifikationer

för uppdraget. Det har vidare hävdats att ett införande av institutet

fastighetsombud kan förmodas ge administrativa myndigheter ett alltför

stort inflytande på den enskildes äganderätt till fast egendom. Jämväl har

framhållits att ombudets ställning kan uppfattas så att han väl skall tillvarata

delägarnas intressen, men också ställa sig vällvillig från rationaliseringssynpunkt.

Till följd härav har ansetts att ansvaret för den ifrågasatta

åtgärden kan komma att delvis avlyftas från myndigheten och i stället

läggas på ombudet som representant för fastighetsägaren. Fara har också

förmenats kunna föreligga för att ett på myndighets initiativ förordnat

fastighetsombud skall komma att mötas av utbredd misstro hos den jordoeh

skogsbrukande befolkningen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

En del remissinstanser, som inte biträtt styrelsernas framställning, har

föreslagit andra lösningar av förevarande problem. Sålunda föreslår häradshövdingen

i Falu domsaga att hela den rättsliga konstruktionen av dödsbo

bör ändras, medan häradshövdingen i Jösse domsaga anser behov föreligga

av en bestämmelse om skyldighet för dödsbo att inom viss tid hos inskrivningsdomaren

anmäla ett ombud, som med viss inskränkning äger att tala

och svara för dödsboets fasta egendom. Justitiekanslersämbetet anser det

mest naturliga vara att söka åstadkomma förbättringar i de särskilda lagarna

som förslaget omfattar. Enligt familjerättskommittén bör myndighet

kunna få initiativrätt till vissa åtgärder som ger möjlighet till lämplig representation.

På begäran av myndighet bör sålunda kunna förordnas god

man enligt 18 kap. föräldrabalken för bortovarande delägares fastighetsandel

liksom under vissa förutsättningar god man för fastighet enligt samäganderättslagen.

Vidare bör myndighet beredas rätt att påkalla förordnande

för boutredningsman enligt 19 kap. 1 § ärvdabalken. Svea hovrätt

ifrågasätter slutligen vissa ändringar rörande nu gällande bestämmelser

beträffande kallelser och delgivning.

Även om förslaget sålunda fått ett blandat mottagande av remissinstanserna,

vitsordas dock från de flesta håll de av styrelserna och motionärerna

påtalade svårigheterna för de inom skogs- och jordbruksrationaliseringen

verksamma myndigheterna att framför allt beträffande dödsboägda fastigheter

få till stånd överenskommelser om åtgärder på sätt förutsatts i skötsellagstiftningen.

Liknande svårigheter anses föreligga bl. a. vid vissa lantmäteriförrättningar.

Med hänsyn till utflyttningen från landsbygden kan det

enligt utskottets mening befaras att svårigheterna kommer att öka i framtiden.

I likhet med styrelserna, flertalet remissinstanser och motionärerna

finner utskottet därför att dessa olägenheter bör avhjälpas och förebyggas

genom lagstiftning. Rörande utformningen av en sådan lagstiftning råder

delade meningar. Utskottet anser emellertid att något ställningstagande från

riksdagens sida till sistnämnda spörsmål nu ej erfordras. Det torde få ankomma

på Kungl. Maj:t att snarast möjligt pröva det av styrelserna anhängiggjorda

ärendet och efter den ytterligare utredning som må finnas nödvändig

förelägga riksdagen erforderliga förslag till lagstiftning. Vad sålunda

anförts torde böra ges Kungl. Maj :t till känna.

Utskottet får således hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom

sin mening ge till känna vad utskottet anfört i anledning av

motionerna I: 13 och II: 11.

Stockholm den 16 mars 1965

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson*, Svante Kristiansson,

Ebbe Ohlsson, Knut Johansson, Erik Jansson*, Gunnar Pettersson, Torsten

Hansson* och Axel Kristiansson*;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, Grebäck*,

Nilsson i Svalöv, Svenning, fröken Anderson i Lerum, herrar Tobé och Hammarberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

«sri. »>>t ■(;::>! »itc*

7f« -|t;d ,<i!

■><{

» ti* •

■I

hoix>

\t. Wl/i.l

MARCUS BOKTR. STHLM l«5 650032

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1965:94 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om fastighetsombud för dödsbon som äger jordbruksoch skogsfastigheter. a1 i texten