Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam utredning avseende de större rovdjurens eventuella fridlysning och reglering i vårt land». Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet, i den mån redogörelse ej lämnas nedan, till motionen II: 647. Gällande rätt in. m. Bestämmelser om jakt efter björn, lo, varg och järv finnes i lagen den 3 juni 1938

1965-03-16 · 16 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1965:13, Skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam utredning avseende de större rovdjurens eventuella fridlysning och reglering i vårt land». Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet, i den mån redogörelse ej lämnas nedan, till motionen II: 647. Gällande rätt in. m. Bestämmelser om jakt efter björn, lo, varg och järv finnes i lagen den 3 juni 1938

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1965

1

Nr 13

Utlåtande i anledning au väckta motioner angående fridlysning

av större rovdjur.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott

hänvisade motioner, nr 540 i första kammaren av herr Strandberg

in. fl. och nr 647 i andra kammaren av herr Lothigius m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam utredning avseende de större

rovdjurens eventuella fridlysning och reglering i vårt land».

Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet, i den

mån redogörelse ej lämnas nedan, till motionen II: 647.

Gällande rätt in. m.

Bestämmelser om jakt efter björn, lo, varg och järv finnes i lagen den 3

juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt (JL), jaktstadgan (JS) den 3 juni 1938

(nr 279) samt i kungörelsen den 21 maj 1964 (nr 120) om fridlysning av

vissa djurarter under jaktåret 1964/65 (fridlysningskungörelsen).

Björn och lo

Jakt efter björn är tillåten endast under följande jakttider, nämligen

i Norrbottens och Västerbottens län, landskapet Jämtland samt Västernorrlands

län fr. o. in. den 1 september t. o. in. 31 oktober;

i övriga delar av riket hela året; dock är i dessa delar jakt förbjuden å

kronomark under hela året.

Jakt efter lo är tillåten i hela riket fr. o. in. den 1 t. o. in. den 31 januari

(2 § fridlysningskungörelsen).

Konungen äger i vissa fall pröva, om och i vilken omfattning undantag

må medges från gällande fridlysningsbestämmelser. Sådant undantag kan

medges, om i någon trakt fridlyst däggdjursart, som där är fridlyst under hela

året, orsakar avsevärd skada eller i högre grad hindrar andra djurarters

utveckling. Undantag kan också medges, om stammen av björn eller lo

nått sådan utveckling att befolkningen därav eljest lider synnerligt obehag

(17 § 1 mom. första stycket JS).

Är skadegörelse, som avses i första stycket, att hänföra till visst djur

eller visar sig visst djur, tillhörande fridlyst däggdjursart, farligt för män1

— llihang till riksdagens protokoll 1965. 9 sand. 3 avd. A''r 13

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr i3 år 1965

niskors säkerhet, äger länsstyrelsen meddela tillstånd att även under fridlysningstid

döda eller fånga djuret eller själv föranstalta om dess dödande

(17 § 1 mom. andra stycket JS).

Har genom angrepp av björn eller lo tamdjur dödats eller skadats och

finnes skälig anledning anta att angreppet skall upprepas, får utan hinder

av gällande fridlysningsbestämmelser den som äger tamdjuret eller eljest

har det under sin vård förfölja och döda det angripande djuret, förutsatt

att han äger rätt till jakt på området i fråga. Dessa bestämmelser gäller

ej nationalpark (17 § 1 mom. tredje stycket JS).

Undantag från fridlysningsbestämmelserna kan i särskilt fall för vetenskapligt

eller annat nyttigt ändamål medges av domänstyrelsen (24 § 1

mom. JS).

Björn eller lo, som inkommer i gård eller trädgård, får dödas av den som

bor där eller innehar trädgården eller av hans folk, även om jakträtten

där tillkommer annan (15 § 1 mom. JL). Fridlysning utgör ej hinder för

utövande av denna rätt (11 § andra stycket JS).

Dödar eller fångar man björn eller lo eller anträffar man sådant djur som

fallvilt, tillfaller djuret kronan, oberoende av vem som innehar jakträtten.

Konungen äger förordna om undantag från denna bestämmelse (18 § 1

inom. JL). Den som dödat eller fångat björn eller lo är skyldig att skyndsamt

anmäla förhållandet till polisman i orten eller närmaste befattningshavare

vid domänverket. Sådan anmälan skall också göras av jordägare,

ar rendator och jakträttsinnehavare, som inte äger eller arrenderar den

mark jakträtten omfattar, om de fått kännedom om att björn eller lo påträffats

död på mark eller jaktområde, som ägs eller nyttjas av dem, eller

de själva där funnit dylikt fallvilt (26 § 1 mom. JS).

Blir någon dödad eller sårad i följd av angrepp av björn, skall ersättning

utges av statsverket, där ej den som led skadan genom sitt åtgörande framkallat

angreppet (27 § 1 mom. JS). Förorsakas av björn eller lo skada på

tamdjur, skall skadan ersättas av statsverket, där ej densamma är att tillskriva

uppenbar vårdslöshet vid djurens bevakning eller djuren utsläppts

på område, där de ej fått inkomma för betning (27 § 2 mom. JS).

Jagar, fångar eller dödar någon djur under tid, då djuret är fridlyst, kan

han för olaga jakt dömas till dagsböter. Har vid olaga jakt björn eller lo

fällts, fångats, sårats eller påskjutits, kan straffet bli fängelse i högst ett

år eller, om brottet är ringa, dagsböter ej under tjugu (28 § 1 mom. JS).

Straffet för försummad anmälan enligt 26 § JS är böter fr. o. m. fem t. o. m.

300 kronor (32 § JS).

I kungörelse den 3 juni 1938 (nr 281) meddelas bestämmelser angående

omhändertagande för kronans räkning av vissa dödade eller fångade djur.

Björn eller lo som dödats eller fångats samt fallvilt av dylikt djur skall

sålunda i princip omhändertas för kronans räkning av den polisman eller

befattningshavare vid domänverket, som har att motta sådan anmälan be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1965

3

träffande djuret som avses i 26 § JS. Om omhändertagandet skall underrättelse

ofördröjligen lämnas polischefen i orten eller vederbörande revirförvaltare.

Sådan befattningshavare skall i sin tur skyndsammast genom telegram

eller annorledes underrätta domänstyrelsen. Domänstyrelsen äger

förordna, att djuret eller del därav skall överlämnas till naturhistoriska

riksmuseet, universitet, högskola eller annan undervisningsanstalt, inrättning

eller sammanslutning som behöver djuret för forsknings- eller undervisningsändamål

eller annat nyttigt ändamål. Meddelas ej dylikt förordnande,

skall djuret eller kvarvarande delar, i den mån de av sanitära skäl ej

bör oskadliggöras, genom polischefens eller revirförvaltarens försorg på

lämpligt sätt säljas för kronans räkning. Visst undantag från dessa bestämmelser

stadgas i kungörelse den 1 juni 1951 (nr 296) om rätt i vissa fall att

behålla dödad eller fångad björn eller lo. Har någon under tillåten jakttid

eller vid sådan jakt, som avses i 17 § 1 inom. tredje stycket JS, fällt eller

fångat björn inom Norrbottens eller Västerbottens län, landskapet Jämtland

eller Västernorrlands län eller har någon under tillåten jakttid eller vid

sådan jakt som nyss nämnts fällt eller fångat lo, äger han behålla och tillgodogöra

sig villebrådet.

Varg och järv

Varg och järv är fredlösa hela året. Uppehåller sig varg eller järv bevisligen

i trakten, äger dessutom envar företa jakt efter sådant djur på annans

jaktområde samt behålla de djur av nämnda slag han därvid fäller (14 §

1 mom. JL).

Beträffande dessa djurarter medges också vissa undantag från eljest

gällande föreskrifter om tillåtna jaktvapen eller jaktredskap e. d. Sålunda

får vid jakt efter varg eller järv medelst förföljande användas spjut (3 §

första stycket JS). Vidare får militärgevär, efter tillstånd av vederbörande

polismyndighet, användas på kalfjällen ovanför odlingsgränsen i Norrbottens

och Västerbottens län samt gränsen för svårföryngrad skog i Jämtlands

län vid jakt efter varg, då sådant djur bevisligen uppehåller sig i trakten

(4 § 3 mom. JS). Sax med tandade skalmar får användas för fångst av varg

eller järv (6 § 2 mom. JS). Sådan fångst får dock företas endast efter särskilt

tillstånd (5 § 3 mom. första stycket JS). Även under tiden 1 mars—

20 augusti får hund användas vid jakt efter varg eller järv, då något av dessa

djur bevisligen uppehåller sig i trakten, eller vid lya eller gryt för utdrivande

av sådant djur (9 § fjärde stycket JS).

Den som dödar varg eller järv erhåller av allmänna medel i belöning, för

varg 100 kronor och för järv 20 kronor. För årsunge av dessa djur, som

dödats före den 1 september, erhålles hälften av det för fullvuxet djur av

samma slag bestämda beloppet (10 § 2 mom. JS). I sammanhanget må anmärkas,

att om enligt JS eller annan författning på viss ort jakt efter

däggdjurs- eller fågelart under någon tid är förbjuden, belöning som av
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1965

ser att uppmuntra till förföljelse icke där får utfästas för dödande eller

fångande av däggdjur eller fåglar, tillhörande samma art (10 § 1 mom.

första stycket JS).

Genom kungörelse den 12 april 1946 (nr 146) har förordnats, att vad

i 27 § 2 mom. JS finns stadgat om ersättning för skada av björn, lo eller örn

skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ersättning för skada av järv

eller varg.

Övriga bestämmelser

Enligt av Kungl. Maj :t fastställda reglementen för vissa nationalparker

är det i princip förbjudet att inom sådan park jaga, fånga eller avsiktligt

döda vilda djur. Djur får dock dödas, då det sker till försvar mot angrepp

på person eller egendom. Bestämmelser av denna innebörd återfinns i reglementena

för bl. a. följande nationalparker, nämligen Vadvetjåkko (SFS

1960: 660), Abisko (SFS 1960: 661), Stora Sjöfallet (SFS 1960: 662), Sarek

(SFS 1960:663), Muddus (SFS 1960:664), Peljekaijse (SFS 1960:665),

Sånfjället (SFS 1960:666) och Padjelanta (SFS 1963:678). Från sådana

föreskrifter äger domänstyrelsen eller annan i reglementet angiven myndighet

medge undantag (se 4 § kungörelse den 11 december 1964 om tilllämpning

av naturvårdslagen). I reglementet för Padjelanta nationalpark

ges särskilt tillstånd för lapp tillhörande vissa lappbyar att bedriva sådan

jakt efter björn eller lo, som avses i 17 § 1 mom. tredje stycket JS.

I sammanhanget må erinras om att naturvårdslagen den 11 december

1964 (nr 822) innehåller särskilda bestämmelser till skydd för djurarter.

Är fara att djurart försvinner, äger sålunda Konungen eller den myndighet

Konungen bestämmer meddela förbud att inom landet eller del därav döda,

skada eller fånga vilt levande djur av den arten, då det ej sker till försvar

mot angrepp på person eller egendom. Beträffande djur, vars dödande eller

fångande är att hänföra till jakt eller fiske, gäller dock vad därom särskilt

stadgas (14 § andra stycket). Bestämmelsen är således endast tillämplig

beträffande sådana sällsynta djur, vilkas fångande eller dödande icke genom

jakt- och fiskelagstiftningen är belagt med straff (jfr NJA II 1909

s. 30).

Enligt bestämmelser i 8 § 1 och 3 mom. JS är jakt från motordrivet fordon

förbjuden. Ej heller får vid jakt dylikt fordon användas så, att genom

detsamma villebrådets uppmärksamhet avleds från den jagande. Luftfarkost

får inte användas vid jakt. För överträdelse av dessa förbud kan jämlikt

29 § 4 mom. JS ådömas dagsböter, ej under tio.

Slutligen må nämnas att ersättning enligt 27 § 2 mom. JS för dödad ren

endast då särskilda skäl föreligger får beviljas med högre belopp än följande

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1965 5

(KBr den l(i december 1949, ändrat genom KBr den 27 maj 1960 och den 6

juli 1961).

Vuxen hanren 230 kronor

Vuxen lionren 130 »

Ungren (1—2 år gamla) 90 »

Årskalv (under 1 år) 40 »

Beträffande jakten efter björn, lo, varg och järv i Finland och Norge

gäller bl. a. följande bestämmelser.

Finland

Enligt jaktlagen den 13 april 1962/290 får björn, varg och järv, om det

konstaterats att sådant djur uppehåller eller rör sig i trakten, av envar

jagas jämväl på område, där han icke har jakträtt eller där jakt ej får bedrivas.

Vissa undantag gäller (12 g). Björn, varg och järv får jagas under

hela året (24 § punkt 1). Jakt efter lo kan genom beslut av lantbruksministeriet

tillåtas under viss tid antingen i hela landet eller i någon del därav.

I övrigt är jakt efter lo förbjuden (27 § andra stycket). För fångst av varg

och järv får under vissa förutsättningar användas gift (38 g). Vid jakt

efter björn, varg och järv gäller undantag från eljest uppställt förbud mot

jakt från maskindrivet fortskaffningsmedel eller med direkt tillhjälp av

ljudalstrande maskinell anordning. Det är också tillåtet att vid sådan jakt

använda ämnen, som på kemisk väg alstrar rök eller gas (44 §). För dödande

av varg och järv utgår belöning av statsmedel (69 §).

I kommuner invid Finlands östgräns, rågatan undantagen, är nyttjande

av björn- och vargfälla tillåten enligt 15 § jaktförordningen den 27 juli

1962/406.

Norge

Bestämmelser om jakt meddelas i lag den 14 december 1951, nr 7. Jakt

efter varg, järv och lo är fri för alla norska medborgare. Denna rätt är likväl

betingad av att det finns skäl alt anta att dylika djur uppehåller sig i

trakten (g 22). Jakttiden för björn har i lagen fastställts till tiden 15 maj—

31 oktober (g 32). Lagen innehåller inga fredningsbestämmelser för varg,

järv och lo, till följd varav dessa djur i princip får jagas hela året. Jakt

efter varg och järv får bedrivas jämväl från luftfartyg (g 45). Bestämmelser

lämnas om premier för dödande eller fångande av däggdjur eller fåglar som

kan anses särskilt skadliga (g 53).

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 ur 1965

Pågående utredning m. m.

Såsom framgår av utskottets utlåtande nr 12 överses gällande fridlysningsbestämmelser

f. n. av 1949 års jaktutredning. Enligt uppgift i årets riksdagsberättelse

avser utredningen att under år 1965 framlägga slutbetänkande.

Av samma utlåtande framgår vidare att Nordiska rådet i rekommendation

nr 1/1958 rekommenderat regeringarna i de nordiska länderna att för sådana

djurarter, som uppehåller sig i olika nordiska länder vid olika tidpunkter

och som är i behov av skydd, bestämma fridlysnings- och jakttider efter

enhetliga principer.

Vidare har Svenska naturskyddsföreningen i skrivelse den 20 augusti

1958 bl. a. hemställt, att Kungl. Maj :t måtte vidta åtgärder för dels ett

utvidgat skjrdd för rovdjuren inom nationalparkerna, dels bättre skydd åt

björn och järv. Över framställning har domänstyrelsen, efter hörande av

Svenska jägareförbundet, avgivit utlåtande.

Kungl. Maj.-t har den 30 juni 1959 funnit gott förordna att rekommendationen

och framställningen skall överlämnas till 1949 års jaktutredning

för att av utredningen övervägas vid fullgörandet av dess uppdrag.

Därjämte har föreståndaren för naturhistoriska riksmuseets vertebratavdelning,

professorn Alf G. Johnels, i en den 22 november 1958 dagtecknad

underdånig framställning hemställt att sådana åtgärder snarast måtte vidtas

att alla vid jakt dödade exemplar av björn, lo, varg och järv i ostympat

skick skall tillfalla kronan och överlämnas för tillvaratagande och förvaring

vid vissa museer samt att motsvarande föreskrift skall gälla beträffande

djur av sagda slag, vilka påträffas som fallvilt. Framställningen, som ingavs

till Vetenskapsakademien, överlämnades av denna till Kungl. Maj :t med skrivelse

den It februari 1959, däri akademien — under åberopande av ett i

ärendet avgivet utlåtande av dess sakkunniga ledamöter, professorerna Sven

Ekman och Sven Hörstadius — tillstyrkte Johnels’ framställning, över framställningen

har domänstyrelsen, efter hörande av Svenska jägareförbundet,

samt Svenska naturskyddsföreningen avgivit utlåtanden.

Kungl. Maj :t har den 13 augusti 1959 beslutat att ärendet skulle överlämnas

till jaktutredningen för att övervägas vid fullgörandet av dess uppdrag.

Av de sålunda till jaktutredningen överlämnade handlingarna framgår

bl. a. följande.

I maj 1957 anordnade Svenska naturskyddsföreningen en överläggning

med representanter för de nordiska naturskyddsorganisationerna angående

vissa jakt- och fridlysningsfrågor. Vid överläggningen beslöts vissa rekommendationer.

I det vid överläggningen förda protokollet gjordes följande

anteckningar om de stora rovdjuren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1965

Björnen

Finland. Stam cirka 200 djur, företrädesvis i de östra gränstrakterna.

Björn får jagas överallt när som helst av vem som helst, omkring 40 djur

dödas årligen, inga skottpengar betalas.

Norge. Stam cirka 50 djur. 1955 fälldes 1 djur, 1956 4, åren 1952—54 inget.

Skottpengar betalas inom vissa områden, trots att björnen är fridlyst 1 november—14

maj. Cirka 10 000 kr. utbetalas årligen som ersättning för björnskador

å tamdjur.

Sverige. Stammen uppskattades 1943 till 300 djur. Genom domänstyrelsen

hade en snabbinventering företagits våren 1957, vilken visade en minskning

från 300 till 220 jämte 32 strödjur med följande fördelning:

Norra björnområdet 1942 244

» » 1957 200 jämte 25 strödjur

Södra » 1942 50

» » 1957 20 jämte 7 strödjur.

t. i

1954 fälldes 22 och 1955 21 björnar. Inga skottpengar utbetalas, men väl

ersättning för skador å tamdjur. 1956 39 300 kr. för samtliga rovdjursskador

i hela landet.

Rekommendationer

Finland. Införande om möjligt av allmänna bestämmelser till partiell

fredning av björnen.

Norge. Avskaffande av skottpenningssystemet; i stället bör ersättning betalas

för alla björnskador. Mest utsatta äro fårhjordarna, i allt finnas ungefär

2 miljoner får i Norge. En årlig förlust om cirka 2 % tillskrives rovdjurens

verksamhet.

Sverige. Den allmänna jakttiden bör ersättas med licensjakt. Lapparnas

rätt att under kalvningstid skjuta björnar, som »bevisligen» oroa renarna,

bör inskränkas. Inom nationalparkerna böra samtliga rovdjur med undantag

för vargen åtnjuta totalt skydd.--■—

Björn som nedlägges jämlikt 17 § 1 mom. tredje stycket JS bör tillfalla

kronan och ej skytten.

Generellt bör vidare gälla såväl för björn som för järv och lo att, om stammarna

nedgå oroväckande, det skall vara en naturskyddsangelägenhet av

vikt att säkra deras fortbestånd.

Järven

Finland. Beståndet av ungefär samma numerär som björnen (200). Får

jagas var och när som helst och av vem som helst. 1955 nedlades 40, 1956

41 järvar. Skottpengar utgå med 50 000 mk.

Norge. Järv får jagas när och var som helst av vem som helst. 1954 skötos

13, 1955 16 och 1956 10 djur. 1 000 kr. utgå i skottpengar (tidigare väsentligt

högre belopp).

Sverige. 1942 uppskattades beståndet till 200 djur. Doinänstyrelsens inventering

1957 visar att stammen nedgått; den beräknas till 126 djur, en

oroväckande stark nedgång. 1954 nedlades 9, 1955 20 och 1956 21 djur. Järven

är fredlös hela året, skottpengar utgå från dels staten, dels lappbykassorna,

sammanlagt 200—300 kr. per djur.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1965

Rekommendationer

Forskning beträffande järvens diet. Det norska villkoret för att erhålla

skottpengar på järv, varg och lo, nämligen att djurkroppen måste insändas

till vetenskaplig institution för näringsundersökning är en princip som borde

införas även i övriga nordiska länder för de rovdjur och rovfåglar som

skottpengar utgå för. Mottagare bör vara viltforskningsorganisationen.

Sverige. Järvens decimering hotar artens fortbestånd. Skottpengarna böra

avskaffas, eventuellt måste även andra skyddsåtgärder vidtagas.

Lodjuret

Finland. Fast bestånd saknas, men årliga tillskott från Ryssland. Helt

fredlös, skottpengar utgå med 10 000 mk. 1956 nedlades 11 lodjur.

Norge. Fredlös hela året, jämför järven. 1954 nedlades 9, 1955 2 och 1956

1 djur. Skottpenningen 500 kr.

Sverige. 1950 var stammen cirka 162 djur samt cirka 13 strödjur (enligt

Curry-Lindahl). Domänstyrelsens inventering 1957 visar en fast stam om

ungefär 220 djur, vartill kommer ett 50-tal strödjur. ökningen har i huvudsak

skett i Jämtland—Ångermanland. Jakt tillåten 1 december—31 januari,

inga skottpengar men ersättning för skador. 1954 fälldes 7, 1955 11 lodjur.

Rekommendationer

Finland. Lon behöver fredas inom vissa områden och skottpengarna avskaffas.

Ersättning för skador bör utgå.

Norge. Skottpenningssystemet avskaffas, ersättning för skadegörelse.

Sverige. Förslag har 1951 ingivits till Kungl. Maj :t om fridlysning av lon,

kombinerad med viss licensjakt.

Vargen

k inland. Ett ytterst obetydligt fast bestånd, viss årlig påspädning från

öster, förföljes intensivt. 1955 skötos 9, 1956 11 vargar. Skottpengar utgå

med 50 000 mk.

Norge. Fredlös hela året, jämför järven. Stammen mycket liten. 1954 nedlades

2, 1955 inget och 1956 1 djur.

Sverige. Fredlös hela året. Skottpengar i regel dubbla beloppet mot för

järven, dock betalas i vissa fall 1 000 kr. eller mer per djur. Hela stammen

40 djur. 1954 nedlades 3 och 1955 likaså 3 djur.

Beslut

De församlade enades om att icke rekommendera några åtgärder till skydd

för vargen.

Under åberopande av i protokollet intagna uppgifter och uttalanden hemställde

Svenska naturskyddsföreningen, såvitt nu närmast är av intresse,

om totalt skydd inom nationalparkerna för samtliga rovdjur med undantag

för vargen. Vidare ansågs den allmänna jakttiden för björn böra ersättas

med licensjakt. I fråga om lapparnas rätt att under renarnas kalvningstid

skjuta björn som bevisligen oroar renarna borde den ändringen ske att

nedlagt djur tillfölle kronan. Björn som nedlades jämlikt 17 § 1 mom. tredje

stycket JS borde även tillfalla kronan. Slutligen borde de statliga skottpremierna

för järv avskaffas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1965

y

I remissyttrandena uttalade domänstyrelsen och Svenska jägareförbundet

utan att ingå på de olika förslagen att framställningen borde överlämnas

till 1949 års jaktutredning.

Ur innehållet i de genom Kungl. Maj :ts beslut den 13 augusti 1959 till utredningen

överlämnade handlingarna må här antecknas följande.

Jolmels anser att de stora rovdjuren i vårt land inom en icke alltför avlägsen

framtid hotas av total förintelse. I främsta rummet torde detta bero

på exploateringen av vattenkraften och mineraltillgångarna inom våra vildmarksområden.

Denna har bl. a. haft som följd en avsevärd förbättring av

kommunikationerna. Härigenom har inte bara de kvarvarande vildmarksområdena

kluvits upp i smärre enheter, vilket medfört eu ökad irritation

för dessa utrymmeskrävande rovdjur. Det har dessutom blivit betydligt lättare

att nå dessa djur vid jakt. De djur, vilkas existens sålunda är hotad, är

björn, varg, järv och lo. De zoologiska museerna äger ett otillräckligt material

av dessa arter, och det är därför av största vikt att åtgärder ofördröj ligen

vidtas för att tillförsäkra våra vetenskapliga museer ett för framtida

forskning fullgott material av dessa djur.

I det av Vetenskapsakademien åberopade utlåtandet vitsordas vad Johnels

sålunda anfört. Det anses emellertid fullt ut lika viktigt att den hotande utrotningen

förhindras. De lagstiftande myndigheternas inställning till rovdjursfrågan

framgår bl. a. av JL och JS samt de senare författningar som

blivit en följd av jaktutredningens arbete. Lagstiftningen präglas sålunda

av den principiella uppfattningen, att den natur vi skall lämna i arv till

våra efterkommande bör omhänderhas icke uteslutande med hänsyn till

nutidens ekonomiska behov och önskningar. Hänsyn bör även tas till kommande

generationers berättigade krav på möjligheter till hälsofrämjande

och estetisk naturupplevelse samt naturforskning inom ett måttligt antal områden,

där naturen tillåtits att utan för starkt intrång sköta sig själv. I tilllämpningen

av denna grundsats ingår bl. a. att vi såvitt möjligt bör förhindra

att någon av våra däggdjurs och fågelarter fullständigt utrotas ur landet.

De av lappfonden och lappbykassorna utbetalade mycket höga skottpengarna

liksom den främst på järvlyornas honor och ungar inriktade jakten

påverkar ej blott stammen i fråga om antalet kvarvarande djur utan även

könsfördelningen bland dessa. Stammen tenderar att bestå av handjur till

betydande del. De överdrivet höga skottpengarna utgör för järven ett farligare

hot än vad något annat av våra rovdjur, frånsett vargen, är utsatt för.

Åtgärder måste med del snaraste vidtas för att neutralisera detta hot. I och

med eu fridlysning, som bör omfatta månaderna mars, april och maj, skulle

läget förbättras till följd av innehållet i It) ij 1 mom. första stycket JS. De

renägande lapparna skulle inte vederfaras någon orättvisa genom att de

höga järvpremierna avskaffades, eftersom de av staten får full ersättning

för skador som förorsakas av rovdjuren. Liknande synpunkter skulle i och

för sig kunna anläggas på vargen. Detta djur anses emellertid inta eu särställning

genom sin förmåga att i flock döda ett stort antal renar, genom

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr It! år 1965

de svårigheter han vållar renskötseln samt genom sin egenskap att vara

synnerligen svårjagad. De av Johnels föreslagna åtgärderna tillstyrktes, varjämte

Vetenskapsakademien föreslog att levande infångade ungar av björn,

varg, järv och lo mot lämplig avgift skulle inlösas av staten samt att järven

skulle fridlysas under tiden 1 mars—31 maj.

Svenska naturskyddsföreningen vitsordar att stammarna av björn, varg,

järv och lo är hotade samt erinrar om att detta dokumenterats i föreningens

framställning av den 20 augusti 1958. Föreningen tillstyrker livligt Vetenskapsakademiens

förslag om partiell fridlysning av järven samt anför i

övrigt huvudsakligen följande. Från vetenskaplig synpunkt är det uppenbart

av största intresse, att dödade exemplar av sällsynta djurarter överlämnas

till vetenskaplig institution för konservering och bevarande. Ett

genomförande av förslaget att fångade exemplar av björn, varg, lo och järv

med lämplig avgift skall inlösas av staten, kan emellertid medföra vissa

komplikationer från naturskyddssynpunkt. Om de statliga skottpengarna

och de belöningar som lappkassorna nu utbetalar avskaffas genom att djurarterna

fridlyses under viss del av året, men belöningar fortfarande utgår

för fångade levande exemplar, kan detta innebära en frestelse att för vinnings

skull infånga ungar. För att ungar skall kunna fångas förutsättes

också normalt att modern dödats. Även om skottpengarna försvinner, kan

det ifrågasättas om något större antal dödade djur skulle insändas. Jägaren

bör visserligen få ersättning för sina kostnader och eu viss premie, men den

sammanlagda ersättningen bör ej lämpligen få överstiga marknadsvärdet

för djuret. Det kan därför befaras, att skinnen olagligt överförs till Norge

eller Finland, där högre ersättning torde kunna erhållas i form av skottpengar

in. in. Bevarandet av den nuvarande faunan måste anses som ett

utomordentligt

rovdjuren, skulle detta innebära en oförlåtlig utarmning. Från de synpunkter

föreningen har att företräda måste det anses riktigast att säkra arternas

fortbestånd. De vetenskapliga skälen för tillvaratagande av ett vetenskapligt

material bör vägas mot de olägenheter som från naturskyddssynpunkt

kan uppstå genom utbetalning av de nämnda ersättningarna. Föreningen

anser att de framlagda förslagen bör genomföras, om det kan ske utan risk

för stammarna av björn, järv, varg och lo, men är oviss i fråga om förslagens

verkningar i detta hänseende.

Svenska jägareförbundet anser sig i sammanhanget ej böra ta ställning

till förslaget om fridlysning av järv'' under yngelperioderna. Med hänsyn till

de betydande belöningar som utgår för dödande av varg och järv'' — förutom

de i JS bestämda skottpengarna särskilda belöningar ur lappfonden samt

skottpengar ur lappbykassorna — tillstyrker förbundet att sådana föreskrifter

utfärdas, att dödad varg eller järv eller fallvilt av sådant djur tillfaller

kronan för att överlämnas till naturhistoriska riksmuseet eller de zoologiska

museerna vid rikets universitet och högskolor. Enligt förbundets me
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1965

ning bör motsvarande föreskrifter utfärdas beträffande björn och lo, som

enligt gällande författningar tillfaller kronan. Den rätt, som kungörelsen

den 1 juni 1951 tillerkänner den jagande att i vissa fall behålla dödad eller

fångad björn eller lo, anses böra bestå. Det är, säger förbundet, ofta förenat

med betydande kostnader att jaga djur av dessa arter. Mången gång fälls en

björn eller lo miltals från allmänna vägar, vilket medför besvärliga och dyrbara

transporter, önskar någon av de ifrågavarande institutionerna förvärva

björn eller lo, som författningsenligt tillfaller den jagande, bör det ankomma

på institutionen att köpa det fällda djuret. Motsvarande gäller fångade

djur av nämnda arter.

Domänstyrelsen erinrar om att under det senaste decenniet från naturvårdshåll

inkommit olika förslag om åtgärder till skydd för de stora rovdjuren.

Å andra sidan har från den befolkning, i huvudsak samer, som i

de inre norra delarna av riket bedriver boskaps- och renskötsel och besväras

av rovdjurens angrepp, föreslagits bättre skydd mot skadegörelse på

deras djur. Styrelsen framhåller att det givetvis är svårt att tillgodose dessa

motsatta intressen. Berättigade krav från samernas sida kan ej förbises,

men enligt styrelsens mening bör åtgärder för att efterhålla rovdjuren vidtas

på sådant sätt, att djuren kan behållas i landets fauna. Beträffande vargen

synes det styrelsen dock tveksamt, om skyddsåtgärder är lämpliga.

Styrelsen ansluter sig till syftet i Johnels’ förslag men kan dock ej helt ansluta

sig till Vetenskapsakademiens förslag till bestämmelser. Styrelsen anser

att frågan bör närmare undersökas och utredas. Ärendet bör därför

överlämnas till jaktutredningen. Styrelsen erinrar emellertid om att nuvarande

avdelningsdirektören vid styrelsens avdelning för naturvård och fritidsverksamhet,

jägmästaren Bertil Haglund, avser att undersöka de större

rovdjurens förekomst, levnadsvanor och bvtesval in. in. Resultatet av denna

utredning bör enligt domänstyrelsen avvaktas, innan mera omfattande åtgärder

vidtas i det angivna syftet.

Den av domänslyrelsen berörda rovviltundersökningen har ännu ej slutligt

redovisats. Vissa uppgifter om undersökningens resultat har emellertid

lämnats i bokform (Haglund, Björn och lo, Stockholm 1904). Beträffande

förekomsten av björn uttalas däri bl. a. alt björnstammen sannolikt nu är

något större än den varit på ganska lång tid. Den årliga avskjutningen anses

icke farlig för stammen, även om viss begränsning är önskvärd. Lodjuren

uppges visa eu markant spridning mot norr och fjällvärlden. Åtminstone

två tredjedelar av lodjurstammen lever sålunda med stor sannolikhet

inom renområdena. Problemställningen i fråga om lodjuret anses vara att

de starkaste stammarna inte lever där de borde, samtidigt som de områden

vilka utan olägenhet kan hysa ett tämligen rikt bestånd i stor utsträckning

är tomma på lodjur.

Beträffande varg och järv har under hand lämnats följande uppgifter.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1965

Avskjutningen av varg har i medeltal för år under femårsperioder varit följande,

nämligen 1944—1948 11,8; 1949—1953 7,4; 1954—1958 5,6 samt

1959—1963 4,2 djur. Under år 1964 har troligen nedlagts 12—13 djur. Detta

har ej berott på en ökning av stammen utan på att snöscooters använts vid

jakten. Beståndet kan f. n. uppskattas till mellan 12 och 20 djur. Den svenska

vargstammen står således inför utrotning. Medelavskjutningen av järv

har ganska länge varit omkring 25 djur per år. Stammen kan uppskattningsvis

anges till mellan 75 och 130 djur. En oförändrad avskjutning leder till

en långsam nedgång av stammen. Även jakten efter järv underlättas genom

användandet av snöscooters. Jakten, som ofta går ut på att uppsöka honor

med ungar, leder också till en minskning av antalet fertila honor.

Statistisk årsbok för Sverige 1964 innehåller följande uppgifter rörande

antalet dödade exemplar

av björn, lo,

varg

och järv

(s. 82)

•

1957/61

1958

1959

1960 1961

1962

Björn

25

33

22

25

24

27

Lodj ur

12

3

10

20

18

11

Varg

6

9

4

4

4

4

Järv

22

20

27

22

18

15

Rörande rowiltundersökningen har 1949 års jaktutredning i ett år 1960

avgivet utlåtande anfört i huvudsak följande. Utöver i det föregående nämnda

rekommendation och framställningar har till utredningen överlämnats

eller direkt insänts närmare tjugutalet av myndigheter, sammanslutningar

och enskilda framförda yrkanden och förslag i fråga om fridlysning,

jakttider, skottpengar, skadeersättningar in. m., främst beträffande björn,

lo och järv. Däri lämnade uppgifter om djurarternas förekomst, talrikhet,

levnadssätt och val av födoämnen samt rörande arten och graden av vållad

skada varierar starkt. Bristen i fråga om objektivt utredningsmaterial måste

på ett eller annat sätt hävas för att ett slutgiltigt ståndpunktstagande i

rovdjursfrågan skall bli möjligt. Kravet på tillgång till sådant material har

blivit starkare, sedan frågan om skydd för de stora rovdjuren blivit mer än

en inhemsk angelägenhet. Rowiltundersökningen anses väl ägnad att råda

bot på nämnda brist. I sammanhanget framhålls att statsmakternas blivande

beslut i rovdj ursfrågan måste fattas under beaktande av att de nu

förevarande rovdj ursstammarna utrotats i de flesta andra länder. Stammarna

utgör därför en tillgång från vetenskaplig och allmänt kulturell synpunkt.

Landsfogden i Norrbottens lån, Hans Fjelner, har i en den 23 december

1964 dagtecknad underdånig skrivelse framfört vissa synpunkter och

förslag angående de större rovdjuren. Det erinras däri till en början om att

frågan om jakten efter björn, varg, järv och lo livligt diskuterats under senare

år. Vad särskilt angår jakten efter varg och järv uttalas att intresset

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1965 13

för denna jakt stimuleras av särbestämmelsen alt envar har rätt att bedriva

sådan jakt på annans mark, förutsatt att djur av detta slag uppehåller sig

i trakten. Det framhålls också att den som dödar varg eller järv kan påräkna

belöningar från statsverket och från andra kassor och fonder till ett sammanlagt

genomsnittligt belopp av omkring 4 000 kr. för en varg och omkring

500 kr. för en järv.

Landets bestånd av större rowilt är enligt Fjelner f. n. så obetydligt att

det finns anledning att förutsättningslöst ompröva den officiella inställningen

till jakten efter sådana djur. Att så sker anses särskilt angeläget mot

bakgrund av den utveckling som under senare år skett av de tekniska hjälpmedel

som kan användas vid rovdjursjakt. Grundläggande vid en omprövning

bör vara frågan, om man verkligen vill att dessa djurarter alltjämt

skall finnas i landet. En avvägning bör därvid göras mellan å ena sidan den

skada djuren vållar och å andra sidan de positiva värden djuren kan anses

representera. Beträffande rovdjursskadorna vitsordar Fjelner att de fyra

större rovdj ursarterna vållar skada framför allt på ren, i någon mån också

på får och andra tamdjur. Dessa skador är i stort sett lokaliserade till vissa

delar av landet, i synnerhet till lappmarkerna. De kan där stundom vara

betydande med hänsyn till de skadelidandes ekonomiska villkor. Enligt gällande

bestämmelser utgår ersättning för sådana skador på tamdjur, dock

ej för andra slags skador såsom skingring av hjordar. Ersättningsbeloppen

är också i princip maximerade, och maximibeloppen torde inte alltid täcka

tamdjurens verkliga värde. Därtill kommer enligt Fjelner att särskilt i vad

gäller renar skadorna inte alltid upptäcks eller, om så sker, kan hänföras

till angrepp av rovdjur. Fjelner uppger att under budgetåret 1963/64 för

skador av rovdjur (ej örn) inom Norrbottens län utbetalats 77 619 kr. 80 öre.

Rovdj ursbeståndets positiva värden är, anser Fjelner, nästan uteslutande

av sådan art att de för många ter sig ganska tvivelaktiga. Först framhålles

det allmänna naturvårdsintresset av att icke helt slå ut arter ur vår fauna.

Vidare bör uppmärksammas att våra vildmarker i icke oväsentlig mån får

sin prägel av att däri finns storrowilt. Detta anses icke minst gälla turisternas

bedömning och värdering av områdena. Det förefaller Fjelner icke osannolikt

att våra vildmarker för många turister skulle te sig mindre intressanta,

om storrowiltet där utrotades. Det är givetvis mycket vanskligt, sägs det, att

uppskatta värdet av detta betraktelsesätt, men helt säkert finns ett sådant

värde, som även har ekonomisk betydelse för turistnäringen inom berörda

områden.

Bedömes rovviltfrågan så, att rovdjuren eller vissa slag därav såsom övervägande

skadliga icke bör skyddas i längden, finner Fjelner det mest logiskt

att snabbt och effektivt utplåna rovviltet. Eu sådan aktion kan — med

de hjälpmedel som numera står till förfogande — genomföras av myndigheterna

till rimlig kostnad. Nuvarande form för decimering av stammarna

anses från angivna utgångspunkt knappast rationell. Anses rovdjuren eller

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1965

vissa av dem böra leva kvar, finner Fjelner behov föreligga av en från alla

synpunkter mera effektiv kontroll och reglering av rovdj ursstammarna. Det

nuvarande systemet med avskjutning på enskilt initiativ, stundom i förening

med belöningar, medför en slumpmässig och planlös beskattning.

I framställningen anges i fortsättningen vissa tänkbara riktlinjer för

kontroll och reglering av rovdjursjakten. I varje berört län inrättas en rovviltnämnd

med uppgift att följa rovviltstammarnas utveckling och andra i

sammanhanget aktuella förhållanden. I nämnden hör ingå företrädare för

bl. a. länsstyrelsen, domänverket, lappväsendet samt renskötande och bofast

befolkning. Rowiltnämnden bör svara för önskvärd beskattning av rovviltstammarna

och för avlivande av sådana enskilda djur vilka bedöms som

särskilt skadliga. Sådana åtgärder, som bör få vidtas utan hinder av gällande

jaktlagstiftning, skulle ej anses som jakt. Det anses önskvärt att

nödigt avlivande av djur ombesörjs av personal från exempelvis domänverket

eller polisen, då därigenom varje privat intresse i samband med avlivandet

skulle försvinna. De djurarter som omfattas av rowiltnämndernas

verksamhet bör helt fridlysas. Självfallet bör rätt kvarstå till självskydd

mot rovdjur i sådana situationer, då mera betydande intressen hotas. Därvid

tällda djur liksom fallvilt bör tillfalla kronan för att motverka missbruk av

självskyddsrätten. I samband med att rowiltnämnder inrättas bör reglerna

om ersättning för skador av rovdjur överses, så att alla slag av skador och

olägenheter med viss generositet kan gottgöras till sitt fulla värde. Möjligen

bör även dessa ersättningsfrågor handläggas av nämnden.

Avslutningsvis framhålls att frågan om de större rovdjurens framtida öde

länge väntat på sin slutliga lösning. Utvecklingen under de senaste åren gör

det enligt Fjelner angeläget att eu sådan lösning snart nog kommer till stånd

genom ansvariga myndigheters överväganden och åtgärder och icke genom

enskilda personers oöverlagda handlande.

Enligt uppgift från jordbruksdepartementet pågår remissbehandling av

Fjelners framställning, varvid yttranden inhämtas från domänstyrelsen,

statens naturvårdsnämnd och 1949 års jaktutredning. Vidare avser domänstyrelsen

att avge vissa förslag i rovdj ursfrågan.

Utskottet

Gällande jakt- och fridlysningslagstiftning innebär att av de stora rovdjuren

björn och lo tillförsäkrats visst skydd, medan varg och järv är fredlösa.

Under åren 1957—1961 har i genomsnitt per år dödats 25 björnar, 12

lodjur, 6 vargar och 22 järvar samt under år 1962 27 björnar, 11 lodjur, 4

vargar och 15 järvar. Stammen av björn har år 1943 beräknats till omkring

300 djur och till cirka 250 djur år 1953. Stammens storlek anses f. n. något

överstiga alla tidigare siffror. Antalet lodjur har i runda tal uppskattats till

170 djur år 1950 och till 270 djur år 1957 med ökningen huvudsakligen för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1935 15

lagd till Jämtland och Ångermanland. Stammen uppges nu visa en markant

spridning mot norr och fjällvärlden, och två tredjedelar av densamma förmodas

leva inom renskötselområdena. Beståndet av varg, som år 1957 uppskattades

till omkring 40 djur, beräknas f. n. uppgå till mellan 12 och 20

djur. Järvstammen slutligen har ansetts bestå av cirka 200 djur år 1942,

omkring 125 djur år 1957 samt f. n. av mellan 75 och 130 djur. Mot bakgrund

av den sålunda antydda utvecklingen understryker motionärerna behovet

av ett snabbt ställningstagande i frågan, om och i vilken mån de svenska

stammarna av nämnda rovdjur i framtiden bör skyddas genom fridlysning

och bibehållas i vår fauna. I motionerna hemställes om utredning i ämnet.

Den väckta frågan har tidigare aktualiserats i skilda sammanhang. Å ena

sidan har från naturvårdshåll föreslagits olika åtgärder till skydd för de

stora rovdjuren. Å andra sidan har särskilt den renskötande befolkningen

begärt ett utökat skydd mot rovdj ursangrepp. Domänstyrelsen har i remissyttrande

över sådan framställning uttalat, att berättigade krav från samerna

ej kan förbises, men att åtgärder för att elterhålla rovdjuren bör vidtas

på ett sådant sätt att de kan behållas i faunan. Till denna principiella uppfattning,

som kommer till uttryck jämväl i motionerna, kan även utskottet

ansluta sig. Ehuru såväl domänstyrelsen som andra företrädare för naturvårdsintresset

ifrågasatt lämpligheten av skyddsbestämmelser för vargen,

anser utskottet således att det föreliggande spörsmålet bör bedömas med

utgångspunkt från att landets bestånd av de fyra större rovdj ursarterna såvitt

möjligt bör skyddas från utrotning. Såsom framhålls i motionerna förutsätter

eu dylik avvägning att frågan om ersättning för skador som vållas

av rovdjuren kan få en tillfredsställande lösning.

Av utredningen i ärendet får anses framgå, att de svenska stammarna av

björn och lo har en sådan storlek att någon fara för deras utrotning f. n.

ej föreligger. Såvitt angår dessa djurarter synes i enlighet med motionärernas

uppfattning uppmärksamheten främst böra inriktas på en lämplig reglering

av stammarnas utveckling. Såsom motionärerna funnit är förhållandet

ett annat beträffande varg och järv. Det svenska beståndet av dessa

djurarter är sålunda så obetydligt, att eu oförminskad avskjutning kan anlas

leda till att vargen inom kort och järven inom överskådlig tid kommer

att utrotas. Härtill bidrar otvivelaktigt det av motionärerna berörda förhållandet,

att tekniska hjälpmedel av olika slag underlättar jakten och att intresset

för denna stimuleras av gällande bestämmelser om jakträtt för envar

och av de avsevärda belöningar för dödat djur som utgår från statsverket

samt olika kassor och fonder. Utskottet finner därför att ställning snarast

måste tas i frågan, på vilket sätt varg och järv bör skyddas mot utrotning.

Såsom framgår av den inledande redogörelsen pågår en samordning av de

nordiska ländernas jakt- och fridlysningsbestännnelser. Erforderlig översyn

av den svenska lagstiftningen sker inom 1949 års jaktutredning. Kungl.

Maj:l har jämväl till utredningen överlämnat vissa framställningar i före
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1965

varande spörsmål. Den väckta frågan omfattas således av utredningens uppdrag,

vilket beräknas ha fullgjorts under innevarande år. Vidare har landsfogden

i Norrbottens län i skrivelse till Kungl. Maj :t understrukit vikten av

att frågan om de större rovdjurens framtida öde snarast bringas till en lösning.

Skrivelsen remissbehandlas f. n. Vissa förslag i samma fråga kommer

enligt uppgift att framläggas av domänstyrelsen. Under dessa omständigheter

anser utskottet det kunna förutsättas, att åtgärder i motionernas syfte

inom kort kommer att vidtas. Något initiativ från riksdagens sida synes därför

ej påkallat.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:540 och 11:647, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 mars 1965

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson*, Svante Kristiansson,

Ebbe Ohlsson, Knut Johansson, Erik Jansson*, Gunnar Pettersson, Torsten

Hansson* och Axel Kristiansson*;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, Ekström

i Iggesund*, fröken Anderson i Lerum, herrar Tobé, Elmstedt och

Krönmark*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

i

\ L

t

• i, rf

ESSELTE AS. STHLM *3

»14623

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.