Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning och förslag rörande registrering av båtar av i motionen angiven karaktär”. Beträffande grunderna för motionsyrkandena får utskottet, i den mån redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionerna II: 296 och II: 644. Gällande rätt a) Angående hastighetsbegränsning för motorbåtar I sjötrafikförordningen den 18 maj 1962 finns vissa bestämmelser meddelade rörande sjötrafik i svenskt farvatten, vilket farvatten närmare definierats i 1 §.

1965-03-23 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1965:14, Skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning och förslag rörande registrering av båtar av i motionen angiven karaktär”. Beträffande grunderna för motionsyrkandena får utskottet, i den mån redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionerna II: 296 och II: 644. Gällande rätt a) Angående hastighetsbegränsning för motorbåtar I sjötrafikförordningen den 18 maj 1962 finns vissa bestämmelser meddelade rörande sjötrafik i svenskt farvatten, vilket farvatten närmare definierats i 1 §.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1965

1

Nr 14

Utlåtande i anledning av väckta motioner om dels hastighetsbegränsning

för motorbåtar, m. m. d el s ock registrering

av båtar.

Tredje lagutskottet har behandlat följande inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nämligen

a) nr 241 i första kammaren av herr Lundström m. fl. och nr 296 i andra

kammaren av herr Andersson i Örebro m. fl., i vilka motioner, som är likalydande,

hemställes ”att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära en

utredning för att på sätt i motionen anförts utarbeta lämpliga anvisningar till

ledning för länsstyrelserna vid behandling av frågor om motorbåtstrafiken på

insjöar och andra trånga farvatten i syfte att genom bestämmelser om hastighetsbegränsning

och på annat sätt söka minska riskerna av sådan trafik”, samt

b) nr 539 i första kammaren av fru Segerstedt Wiberg och nr 644 i andra

kammaren av herr Keijer m. fl., i vilka motioner, som ävenledes är likalydande,

hemställes ”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning

och förslag rörande registrering av båtar av i motionen angiven karaktär”.

Beträffande grunderna för motionsyrkandena får utskottet, i den mån redogörelse

ej lämnas nedan, hänvisa till motionerna II: 296 och II: 644.

Gällande rätt

a) Angående hastighetsbegränsning för motorbåtar

I sjötrafikförordningen den 18 maj 1962 finns vissa bestämmelser meddelade

rörande sjötrafik i svenskt farvatten, vilket farvatten närmare definierats i

1 §. Enligt 4 § skall vid förande av fartyg eller vid dess förankring eller förtöjning

iakttagas den omsorg och varsamhet som till förekommande av sjöolycka

betingas av omständigheterna. Jämlikt 5 § första stycket äger länsstyrelsen

efter samråd med sjöfartsstyrelsen utfärda föreskrifter om fartbegränsning

och om förbud mot ankring samt om begränsning i rätt att utnyttja vattenområde

för båttävling, vattenskidåkning eller liknande sport. Efter samråd med

sjöfartsstyrelsen äger länsstyrelsen ock utfärda andra föreskrifter om begagnande

av svenskt farvatten än nyss sagts, när dessa är av tillfällig art (andra

stycket). Innan nu nämnda föreskrifter utfärdas skall, om så erfordras, tillfälle

beredas farvattnets trafikanter och övriga intresserade att yttra sig (tredje

stycket). Länsstyrelsen skall föranstalta om att dess beslut i god tid före ikraftträdandet

på lämpligt sätt kungöres samt att beslut som rör allmän farled

intages i publikationen ”Underrättelser för sjöfarande” (sista stycket).

Blhang till riksdagens protokoll 1065. 0 samt. 3 avd. Nr H

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1965

b) Angående registrering av båtar

Någon registreringsskyldighet för ägare av nöjesbåtar finns icke föreskriven

i svensk lag. Däremot skall enligt 2 § sjölagen register föras över alla svenska

fartyg, vilka är avsedda att nyttjas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande

och äger en dräktighet av tjugu registerton eller därutöver. Enligt § 1 i

förordning den 18 oktober 1901 angående registrering av svenska fartyg skall

registret föras hos sjöfartsstyrelsen. Jämlikt en kungörelse den 21 november

1958 om särskild registrering och märkning av fiskefartyg skall vidare svenskt

fartyg med en längd av åtta meter eller mera, som i förvärvssyfte nyttjas till

saltsjöfiske, vara registrerat och märkt på sätt i kungörelsen stadgas. Vad nu

sagts skall även gälla svenskt fartyg av mindre längd än åtta meter, med vilket

fiske i förvärvssyfte bedrives i Kattegatt, Öresund och vissa delar av Östersjön.

Register över fiskefartygen föres hos varje distrikttullanstalt i fråga om de

fartyg som har hemort inom distriktet.

Enligt norsk rätt skall motorbåtar, oavsett deras storlek och snabbhet, registreras

och förses med länsmärke och nummer. Registreringen sker hos polisen

i det distrikt båtägaren bor. Båtar som införts i registret tilldelas ett märke som

skall anbringas på vardera sidan av båten. Det åvilar polisen, hamnmyndigheterna

och tullväsendet att övervaka efterlevnaden av bestämmelserna. Dessa är

tillämpliga i den mån båtarna icke är registrerade i skeppsregistret eller

registret över fiskefartyg. Om båtägare ej följer angivna regler kan bötesstraff

utmätas.

I Finland gäller en lag från år 1925 om snabbgående motorfarkoster. Med

sådan farkost avses båt, vars största möjliga hastighet är minst tolv knop. Tillstånd

att anskaffa sådan båt meddelas och förare för sådan godkännes av landshövdingen

i det län, där farkosten huvudsakligen skall användas. Så snart tillstånd

meddelats antecknas båten i ett register, som förs vid länsstyrelsen. I registret

får icke antecknas sådan båt, som är inskriven i skeppsregistret eller

tillhör staten. Den som utan tillstånd anskaffar snabbgående motorfarkost,

överlämnar sådan farkost att föras av person, som inte är godkänd, eller ock

utan tillstånd för sådan båt kan enligt lagen straffas med dagsböter, och båten

kan förverkas till staten.

Registreringsskyldighet för fritidsbåtar föreligger icke i Danmark.

Historik

Sjötrafikförordningen, som trädde i kraft den 1 juni 1962, omfattar sjötrafikföreskrifter

av mera allmän natur, som skall gälla i svenskt farvatten. I proposition

nr 94 år 1962, vilken låg till grund för förordningen, anförde departementschefen

bl. a. följande i fråga om förekomsten av antalet nöjesbåtar.

De senaste årens allmänna standardförbättring med ökade möjligheter till

fritidsverksamhet har medfört att allt fler människor utnyttjar våra vattenvägar

för rekreation. Trafiken med nöjesbåtar har särskilt sommartid ökat

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1965

3

mycket starkt längs våra kuster, i insjöar och vattendrag. Enligt tillgängliga

siffror utgjorde antalet motorbåtar i vårt land under år 1961 omkring 180 000.

Till jämförelse kan nämnas att enligt motsvarande beräkningar antalet motorbåtar

under år 1956 utgjorde omkring 86 000. Även för de närmast kommande

åren har man att räkna med en fortsatt ökning av motorbåtsbeståndet. Beträffande

det totala antalet fritidsbåtar —- från den enkla roddbåten till den sjövärdiga

utsjöj akten — föreligger inte någon mera exakt uppgift men vissa av

sjöfartsstyrelsen gjorda beräkningar tyder på att antalet i dag närmar sig

siffran 500 000. Till bilden hör att en stor del av de nytillkomna båtarna utgöres

av motorbåtar, som kan framföras med betydande hastighet.

Departementschefen framhöll härefter att den utveckling som sålunda äger

rum ställer ökade krav på hänsyn och gott omdöme hos dem som färdas i våra

farvatten. Departementschefen anförde vidare följande.

Med detta krav förenas fordran på dem, som manövrerar båtarna, att de har

god kännedom om de regler som gäller för trafiken på sjön. Det är uppenbart,

att myndigheternas möjligheter att verka för goda förhållanden i trafiken till

sjöss är begränsade. När det gäller trafiken med nöjesbåtar, är det nödvändigt

att i första hand lita till den enskildes ansvarskänsla och till frivilliga insatser

för att effektivt sprida kunskaper om gällande bestämmelser och propagera för

bättre sjövett. Det är mig angeläget att i detta sammanhang vitsorda det värdefulla

arbete, som nedlägges av våra båtklubbar och andra frivilliga organisationer

på detta område. Jag vill även erinra om den verksamhet i fostrande

syfte, som efter initiativ från sjöf artsstyrelsen bedrives inom en särskild kommitté

med representanter för olika intressen på sjöfartens område. Här må

vidare nämnas den nyligen inrättade och efter styrelsens anvisningar bedrivna

kursverksamheten syftande till frivilligt avläggande av kunskapsprov för förarintyg

för segel- och motorbåtar. Det är min förhoppning att dessa kurser skall

utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt.

Vad jag nu anfört får självfallet icke hindra, att från myndigheternas sida

alla ansträngningar göres för att möta de problem rörande trafikordning och

säkerhet, som följer med det ökade båtbeståndet. Icke minst säkerhetsfrågan

kräver skärpt uppmärksamhet. Det är av vikt, att även fritidsbåtarna fyller

rimliga sjösäkerhetskrav och att de är riktigt utrustade. Efter vad jag under

hand erfarit har dessa frågor särskilt uppmärksammats vid den nu pågående

översynen av gällande bestämmelser om tillsyn å fartyg m. m. Arbetet härmed

befinner sig i slutskedet och betänkande med förslag i ämnet väntas komma

att framläggas inom den närmaste tiden. Ändamålsenlig upplysning och propaganda

har självfallet stor betydelse för att skapa tillräcklig förståelse från allmänhetens

sida för säkerhetens krav. Den propagandaverksamhet för bättre

sjövett, som bedrives av den nyss nämnda genom sjöf artsstyrelsens försorg

tillkomna särskilda kommittén, avser bl. a. olika fritidsbåtars sjövärdighet,

deras lastningsförmåga och den utrustning som fordras för att sjösäkerhetens

krav skall vara tillgodosedda.

I yttrande den 10 september 1962 över avgivet betänkande angående säkerheten

å fartyg ifrågasatte sjöfartsstyrelsen bl. a., huruvida de i betänkandet

föreslagna säkerhetsbestämmelserna kunde tillämpas på de minsta nöjesbåtarna.

Sedan sjövettskommittén i en den 24 april 1963 dagtecknad utredning inkom
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1965

mit med synpunkter i frågan, har sjöfartsstyr elsen i skrivelse till Kungl. Maj:t

den 24 februari 1964 behandlat ett flertal frågor rörande säkerhetsproblem för

fritidsbåtar. Bland dessa frågor kan nämnas båtarnas byggnad och utrustning,

kompetensen hos de personer som nyttjar båtarna, registrering av dessa och

åldersgränsen för förande av snabba båttyper. Nedan lämnas en redogörelse

för de behandlade spörsmålen rörande registrering och åldersgräns.

Remissyttranden över sjöfartsstyrelsens skrivelse har avgivits av ett stort

antal myndigheter och organisationer, däribland länsstyrelserna i Jönköpings,

Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, generaltullstyrelsen samt Sveriges

redareförening.

Kungl. Maj:t har enligt uppgift ännu icke tagit ställning till de i skrivelsen

behandlade frågorna.

a) Hastighetsbegränsning för motorbåtar

I ovan angivna proposition från år 1962 med förslag till sjötrafikförordning

behandlades icke frågan om hastighetsbegränsning för motorbåtar i annan mån

än att det diskuterades ett av sjöf artsstyrelsen väckt förslag om förbud för den

som icke fyllt femton år att föra fartyg, som kan framföras med högre fart än

10 knop. Departementschefen anförde härom följande.

Förslaget har emellertid icke tillkommit utan viss tvekan inom styrelsen.

Denna har varit betingad bl. a. av nackdelarna av en stel åldersgräns, som

drabbar såväl omdömesgill och ansvarsmedveten ungdom som de kategorier

ungdomar av vilka man har mindre god erfarenhet om deras uppträdande till

sjöss och vilka närmast varit i åtanke med förbudet. Även bristen på statistiskt

material som utgör belägg för de olycksrisker, som anses förbundna med ungdomars

framfart med snabba motorbåtar, har föranlett betänksamhet inför ett

kategoriskt förbud som det föreslagna. Det må även nämnas, att vid remissbehandlingen

av förslaget från ett par håll ifrågasattes höjning av den föreslagna

åldersgränsen. Jag delar den tveksamhet som framkommit inför den

föreslagna förbudsregeln. Härtill kommer, att tillgängligt material icke finns

som närmare belyser den viktiga frågan om vilken åldersgräns som bör väljas,

därest ett förbud anses böra genomföras. På grund av det anförda saknas enligt

min uppfattning för närvarande erforderligt underlag för ett ingripande av den

art sjöf artsstyrelsen föreslagit. Utvecklingen bör emellertid följas med största

uppmärksamhet. Jag förutsätter därvid att styrelsen samlar det material och

verkställer den ytterligare utredning som kan erfordras för en förnyad bedömning

av frågan. Det bör ankomma på styrelsen att så snart faktiskt underlag

för sådan bedömning föreligger inkomma till Kungl. Maj:t med förslag som kan

påkallas därav.

Såvitt angår lokala sjötrafikföreskrifter föreslogs i propositionen befogenhet

för länsstyrelse att utfärda sådana föreskrifter även för andra vattenområden

än allmän farled.

I nu berörda avseenden uttalade tredje lagutskottet i sitt av riksdagen godkända

utlåtande nr 33 år 1962 i anledning av förevarande proposition bl. a.

följande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1965

5

Vad härefter angår föi''bud för de lägre åldersgrupperna — i första hand då

barn under 15 år — att föra mera snabbgående motorbåtar, vill utskottet såsom

sin mening uttala, att den nuvarande friheten på området torde vara ägnad att

medföra avsevärda faromoment inte bara för de unga båtförarna själva och

passagerarna i av dem förda farkoster utan även för annan trafik på sjön liksom

för bl. a. badande. Utskottet vill därför särskilt understryka vikten av att

utvecklingen ägnas den största uppmärksamhet i fortsättningen och att frågan

blir föremål för förnyat övervägande, så snart erforderligt underlag därför

föreligger.

Den föreslagna befogenheten för länsstyrelse att utfärda lokala sjötrafikföreskrifter

även för andra vattenområden än allmän farled måste anses betydelsefull.

Utskottet förutsätter att länsstyrelserna effektivt tillvaratager nu

tillskapade liksom redan förefintliga möjligheter att på ett smidigt och ändamålsenligt

sätt tillgodose det av skiftande förhållanden på olika håll i riket

betingade behovet av föreskrifter i fråga om sjötrafiken.

I sin ovan berörda utredning den 24 april 1963 föreslår sjövettskommittén att

åldersgräns bör införas av den innebörd sjöfartsstyrelsen föreslog i samband

med införandet av sjötrafikförordningen. Kommittén anser dock att resultatet

av pågående undersökning rörande samband mellan båtförares ålder och inträffade

sjöolyckor bör avvaktas innan frågan föres vidare. Sjöfartsstyrelsen uppger

i sin skrivelse den 24 februari 1964 att styrelsen följer utvecklingen på området

och anser sig icke i sammanhanget böra framföra något förslag.

I skrivelse den 6 november 1964 till Kungl. Maj:t har Svenska naturskyddsföreningen

och Vattenvärnet berört de problem som motorbåtar kan föranleda

i vissa sjöar och farvatten. I skrivelsen anföres bl. a. följande.

I och för sig finns det ej så mycket att invända mot ett normalt bruk av

snabba motorbåtar i tillräckligt stora vatten där de inte behöver vålla obehag

eller skada. Tyvärr används emellertid motorbåtarna i ökad utsträckning i små

och trånga vatten. Man kör runt i hög fart — ofta med skidåkare på släp

och drar upp vågsvall. Följdverkningarna består i skador på utlagda nät,

fågellivet störs och badande oroas eller — som det redan hänt skadas. Därtill

måste det kraftiga motorbullret framstå som en sanitär olägenhet för andra

som vistas på sjön och för kringboende.

Det är numera också praktiskt möjligt att transportera sin motorbåt på en

trailer efter bil och låta den glida ner i vilken sjö som helst som är åtkomlig

från landsväg. De allra flesta fritidssjöar dit folk sökt sig för avkoppling och

rekreation löper sålunda risk att drabbas av okynneskörning.

Vid kusten och i skärgården förekommer samma företeelse i ökad utsträckning.

Här kan det vara befogat med en snabb motorbåt som kommunikationsmedel,

men inte heller här bör okynneskörning tolereras. Som bekant finns

talrika öar av skiftande storlek som är betydande replipunkter för fåglarnas

häckning, både i inre och yttre skärgården. Tyvärr har det blivit allt vanligare

att mindre omdömesgilla personer kör runt öarna utan att fästa avseende vid

om de uppträder störande eller kan ställa till skada.

I skrivelsen framhålls att det med nuvarande lagstiftning icke är lätt att

komma till rätta med förevarande problem, och inte heller anvisade propositio
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1965

nen med förslag till ny naturvårdslag någon lösning härav. Däremot, uppges det

i skrivelsen, har länsstyrelsen i Stockholms län vidtagit åtgärder som kan tjäna

till vägledning. På hemställan från enskilda och främst med anledning av kollisioner

mellan båtar och badande har nämligen länsstyrelsen infört hastighetsbegränsning

till 5 knop i Rönningesjön i Vallentuna kommun. I skrivelsen anföres

härom följande.

Detta synes vara en framkomlig väg. Frågan är hur långt man kan följa den

utan att obehörigen inskränka allmänhetens rätt att färdas på vatten. Rätten att

färdas fritt till sjöss far emellertid anses tillämplig endast om man inte gör

skada eller stör hemfriden. Okynneskörning med snabbgående motorbåtar kan

svårligen anses ingå i allemansrätten. Länsstyrelserna torde böra genom en

inventering klargöra i vilka vattendrag hastighetsbegränsning bör införas.

Hänsyn vid bedömandet bör tas till respektive vattens storlek, geografiska läge,

fauna, betydelse för fiske, bad och övrigt friluftsliv med mera. Självfallet bör

även hänsyn tas till kringliggande bebyggelse för fritid eller permanent boende.

För större sjöar och för farvattnen vid kusten och i skärgården kan hastighetsbegränsning

inom ett visst avstånd från land vara att förorda.

Under åberopande av det anförda hemställer Svenska naturskyddsföreningen

och Vattenvärnet, att anvisningar i angiven riktning måtte skyndsamt tillställas

länsstyrelserna med en samtidig anmodan att göra den föreslagna inventeringen

och vidta lämpliga hastighetsbegränsande åtgärder där så är nödvändigt. Föreningen

och Vattenvärnet finner det angeläget att detta sker skyndsamt, bl. a.

med tanke på den uppenbara risken att människoliv kan gå till spillo. Det framhålles

att olyckan inte bara kan drabba dem som färdas i och efter båtarna

utan även sådana som råkar komma i vägen för deras framfart.

Kungl. Maj:t har överlämnat naturskyddsföreningens och Vattenvärnets skrivelse

till sjöf artsstyrelsen, som har att efter hörande av sjö vettskommittén

avgiva utlåtande.

b) Registrering av nöjesbåtar

I den ovan nämnda propositionen med förslag till sjötrafikförordning anfördes

att från remisshåll fråga väckts om registrering av nöjesbåtar och om

särskilda kompetenskrav för förare av sådana båtar. Departementschefen fann

emellertid behovet av reformer på dessa punkter icke för det dåvarande vara

mera framträdande och ansåg att ytterligare erfarenhet av trafiken till sjöss

borde avvaktas innan frågorna härom närmare prövades.

Sjöf artsstyr elsen redogör i sin skrivelse den 24 februari 1964 på nedan angivna

sätt för sjövettskommitténs i dess utredning den 24 april 1963 redovisade

inställning i frågan om registrering av båtar och framlägger i anslutning därtill

sin egen uppfattning. Styrelsen anför.

Kommittén framhåller att behov av registrering i allmänhet är en följd av

någon form av obligatorium. Ett sådant bör bli föremål för kontrollverksamhet,

som i sin tur underlättas om de objekt, som skall kontrolleras, är registrerade.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1965

7

Med erfarenhet från kontroll- och registreringsverksamhet inom andra verksamhetsområden

inom samhället har Sjövettskommittén utgått ifrån att sådan

verksamhet skall förordas endast om den kan förutsättas bliva av direkt värde

för sjösäkerheten. Sådan registreringsverksamhet kunde vara av värde för övervakningen

av sjötrafiken i förhållande till bestämmelserna i sjötrafikförordningen

samt när det gäller efterspaning och återställande av förkomna båtar.

Vissa representanter inom Sjövettskommittén anser att i dessa sammanhang

föreligger ett klart behov av registrering. Anonymiteten frestar många mindre

nogräknade båtägare att begå lagöverträdelser. Med tydliga identifieringsmärken

(nummer eller namn) anbringade på båtarnas utsidor skulle oskickligt uppträdande

på sjön i hög grad minska. Även om en sådan märkning av båtarna

i och för sig icke nödvändigtvis måste medföra registrering av dessa, synes en

med märkningen kombinerad registrering väsentligt underlätta identifieringen

av en båt. Frågan kvarstår då om de vinster, som skulle uppnås genom en sådan

kombinerad märkning/registrering, motsvarar de kostnader, som härför erforderlig

organisation skulle åsamka samhället. Den egentliga båtsäsongen är begränsad

till c:a tre sommarmånader, varvid i varje fall under senare hälften

av augusti en icke ringa del av trafiken med fritidsbåtar försiggår under den

mörka delen av dygnet, då identifieringsmärken förutsätter belysning för att

kunna iakttagas. Båtbeståndet är vidare enormt omfattande och båtarna växlar

ständigt ägare. Att registrera alla dessa båtar och deras ägare skulle innebära

ett mycket omfattande arbete och vara förenat med stora svårigheter. En begränsning

av registreringen till att omfatta allenast vissa båttyper synes icke

heller ändamålsenlig och skulle medföra betydande praktiska problem. Förslag

har framförts om att man för att begränsa de statliga engagemangen i ett

eventuellt registreringsförfarande kunde repliera på den registrering, som bedrives

av försäkringsbolagen i samband med försäkring av fritidsbåtar. De försäkrade

båtarna utgör emellertid endast en ringa del av det totala fritidsbåtbeståndet.

Dessa båtars ägare är dessutom i allmänhet de mest ansvarskännande

av båtägarna, vilka endast i undantagsfall är aktuella i de sammanhang, då

tillgången på registreringsuppgifter skulle vara av värde.

Mot bakgrunden av här redovisade förhållanden har även de kommittérepresentanter,

som ansett och alltjämt anser att faktiska behov av registrering

av fritidsbåtar föreligger, förklarat, att de vinster ur säkerhetssynpunkt, som

en sådan registrering skulle erbjuda, icke motsvarar de nackdelar den skulle

medföra och att den av den anledningen icke bör tillgripas för närvarande.

—--Styrelsen delar uppfattningen. Därest så skulle påkallas, återkommer

styrelsen i frågan.

Sjövettskommittén föreslår i sin utredning vidare, att båtägare bör uppmanas

att förse sina båtar med fasta identifieringsplåtar angivande båtägarens namn,

adress och telefonnummer. Fn sådan plåt skulle många gånger underlätta kontakt

med ägaren vid tillfällen då något inträffat med hans båt, som kräver

personlig kontakt. Sjövettskommittén har tillställt båtklubbar m. fl. cirkulärskrivelse

i frågan. Sjöfartsstyrelsen anser i sin skrivelse åtgärden riktig.

Sjövettskommittén föreslår dessutom att båtbyggare bör uppmanas att på

lämplig plats i nybyggd båt hugga in identifieringsmärke. Märket har närmast

sitt värde i samband med båtstölder, då det kan förutsättas att nämnda iden
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1965

titetsplåt har avlägsnats. Häremot kan enligt sjöfartsstyrelsen erinras att även

identitetsmärket kan avlägsnas. Då emellertid identitetsmärket i allmänhet är

inhugget i båten och därvid ofta på en undanskymd plats och sålunda icke kan

avlägsnas utan åverkan på båten, kvarstår under alla omständigheter märken

efter åverkan, vilka i och för sig kan underlätta identifieringen. Sjövettskommittén

har tillställt varvsägare m. fl. cirkulärskrivelse i frågan. Sjöfartsstyrelsen

anser åtgärden riktig.

Sjöf artsstyrelsens uttalanden rörande registrering av båtar och därmed sammanhängande

spörsmål biträds eller lämnas utan erinran av det övervägande antalet

remissinstanser. Generaltullstyrelsen framhåller dock önskvärdheten av

en med registrering kombinerad märkning av fritidsbåtar ungefär på samma

sätt som i Finland och Norge. Styrelsen åberopar erfarenheter som tullverkets

kustbevakning vunnit dels under långvarigt deltagande i sjöräddningsverksamhet,

dels under de senaste årens medverkan i sjötrafikövervakning. Styrelsen

har funnit dessa erfarenheter ge vid handen att det från olika synpunkter, inte

minst med hänsyn till det för varje år starkt växande antalet serietillverkade

snabbgående motorbåtar utan individuella särdrag, vore önskvärt med dylik

registrering och märkning. Om detta icke anses möjligt eller lämpligt för närvarande,

ifrågasätter styrelsen om det åtminstone inte bör bli obligatoriskt att

förse båtarna med väl synliga identifieringsplåtar, upptagande ägarens namn,

adress och telefonnummer.

I ett av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län infordrat yttrande anför

chefen för västra kustdistriktet bl. a. följande.

Vid sjöräddningslarm har det ofta visat sig att den larmande endast kunnat

lämna vaga beskrivningar på båtens utseende. Det ställer sig i sådana fall svårt

att identifiera en efterspanad båt. För att snabbt kunna utröna om båten befinner

sig i någon nödhamn skulle ett åsatt registreringsnummer vara av stort

värde. Vidare har från yrkesfiskarnas sida rests krav på registrering av alla

motorbåtar för att olagligt fiske och tjuvvittjning av deras redskap lättare skall

kunna hållas efter. Slutligen skulle en registrering underlätta tullkontrollen i

gränsfarvattnen.

Kustdistriktchefen är väl medveten om att stora kostnader och svårigheter

kan bli förenade med ett registreringstvång men anser frågan så viktig, framför

allt med tanke på den fortgående mycket starka ökningen av antalet snabba

motorbåtar, att en grundligare utredning synes väl motiverad. Sjöf artsstyrelsen

anför att ”båtbeståndet är enormt omfattande” som ett skäl mot registrering.

Kustdistriktchefen kan inte instämma häruti utan förmenar att denna omständighet

tvärtom talar för ett registreringstvång. Emellertid torde den stora

mängden vanliga ekor och andra små öppna båtar med svaga motorer kunna

undantas. Ej heller torde registrei-ing vara erforderlig för båtar som användes

uteslutande å insjöar utan förbindelse med saltsjön. Antalet registreringspliktiga

båtar borde således kunna starkt reduceras. För sin del skulle kustdistriktchefen

vilja förorda registrering av båtar som framföres i saltsjön, Vänern eller

Mälaren och som är försedda med motorer, vars motorstyrka överstiger 15 hkr.

Tänkbara registreringsmyndigheter synes bl. a. vara länsstyrelserna, nya

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1965

9

polisdistrikten, tullkamrarna, som nu svarar för registrering av fiskebåtarna,

eller möjligen kustdistrikten, som i samband med sjötrafikövervakning torde få

mest kontakt med båtarna i fråga.

Chefen för södra kustdistriktet intar en positiv hållning till frågan om registreringsplikt

och anser att en utredning bör komma till stånd. Cheferna för

norra och östra distrikten förordar däremot inte någon registrering. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län förklarar sig vara bestämd motståndare till

tanken på registrering av fritidsbåtar. Med erfarenhet från bilregistret framhåller

länsstyrelsen, att det inte är möjligt att hålla ett sådant register aktuellt

inte ens om registret begränsas till en mindre kategori båtar i enlighet med chefens

för västra kustdistriktet förslag. Även om en registreringsåtgärd möjligen

skulle kunna bli av värde för exempelvis båtförsäkringsbolagen, när det gäller

;att spåra stulna båtar eller att utröna vem som kan ha varit vållande till

olycka, torde enligt Sjöassuradörernas förening ett obligatoriskt registreringsförfarande

bli ett alltför betungande och dyrbart instrument. Det kan dessutom

enligt föreningen, mot bakgrunden av erfarenheterna från de av våra grannländer

där registrering förekommer, befaras att den icke skulle bli effektiv.

Offentlig utredning

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 oktober 1961 tillkallades en utredningsman

för att överväga möjligheterna att åstadkomma en förbättrad

övervakning i fråga om efterlevnaden av sjötrafikens regler och bestämmelserna

angående vattenförorening från fartyg m. m.

Utredningen beräknas kunna slutföras under år 1965 (årets riksdagsberättelse

s. 360).

Motionerna

a) Hastighetsbegränsning för motorbåtar

I motionerna I: 241 och II: 296 göres gällande att den snabbt växande omfattningen

av motorbåtstrafiken även på de små insjöarna motiverar snara åtgärder

för att förhindra olyckor och motverka sanitära obehag av olika slag. Sedan

motionärerna redovisat det huvudsakliga innehållet i Svenska naturskyddsföreningens

och Vattenvärnets ovan berörda skrivelse till Kungl. Maj:t framhålles,

i syfte att genom bestämmelser om hastighetsbegränsning och på annat

sätt minska riskerna av motorbåtstrafiken på insjöar och andra trånga farvatten,

önskvärdheten av mer enhetliga riktlinjer till ledning för länsstyrelserna

vid behandlingen av dylika frågor. Motionärerna begär utredning i sålunda

angiven riktning.

b) Registrering av nöjesbåtar

I motionerna I: 539 och II: 644 framhålles att båtsporten under de senaste

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1965

åren undergått en nästan explosionsartad utveckling. Denna har enligt motionärerna

särskilt i vissa skärgårdsområden fört med sig problem som kräver en

snabb lösning. Ett av dessa problem gäller åtgärder för att identifiera nöjesbåtar.

Härom anföres i motionerna följande.

Sommartid larmas ofta sjöräddningen i sådana fall, då ingen verklig fara

föreligger. En båt har inte låtit höra av sig under onormalt lång tid. Det har

inte skett någon olycka; de ombordvarande har av obetänksamhet bara inte

låtit höra av sig. Det signalement som kan ges är i stort sett värdelöst, då det

gäller serietillverkade nöjesbåtar. Och så sättes sjöräddningen i gång med dess

mycket stora kostnader. Möjligheten att återfinna den saknade båten bland

hundratals andra är liten.

Ett registreringsnummer, som föres synligt, skulle göra en snabbare identifiering

möjlig när efterlysning gått ut, eftersom alla båtar i området kunde

spana efter numret.

En sådan märkning skulle utan tvivel också verka hämmande både på antalet

båtstölder och på den körning med otillåten hastighet inom fartbegränsade områden,

som inte sällan orsakar skadegörelse på förtöjda farkoster och stränder.

Olyckor och skadegörelser har ofta inträffat, där den felande parten inte

kunnat påträffas därför att identifikation av båten inte varit möjlig.

Motionärerna, som framhåller att det i Finland och Norge redan föreligger

en lagstiftning om registrering av fritidsbåtar och att erfarenheterna från dessa

länder synes vara goda, anser att i Sverige bör föreskrivas registrering av alla

båtar med högre fart än 12 knop och därjämte av alla båtar, vilkas längd överstiger

sex meter, oberoende av fart och som inte på annat sätt redan tillhör ett

register. Det hemställs om utredning.

Utskottet

Mot bakgrund av den ökande trafiken med fritidsbåtar längs landets kuster

och i dess insjöar och vattendrag behandlas i förevarande motioner frågor om

hastighetsbegränsning för motorbåtar samt registrering av vissa framför allt

snabbgående båtar.

Såsom framgått av den tidigare redogörelsen har Svenska naturskyddsföreningen

och Vattenvärnet i skrivelse till Kungl. Maj:t redovisat skadeverkningar

som trafiken med snabba småbåtar kan medföra och i anledning därav

berört vissa frågor rörande hastighetsbegränsning för motorbåtar.

I skrivelsen framhålls sålunda att länsstyrelserna bör genom en inventering

klargöra i vilka vattendrag sådan begränsning bör införas, varvid hänsyn bör

tas till bl. a. vattenområdets storlek, geografiska läge, fauna, betydelse för fiske

och övrigt friluftsliv. Det hemställs att anvisningar i angiven riktning skall

tillställas länsstyrelserna med en samtidig anmodan att göra den föreslagna

inventeringen och vidta lämpliga hastighetsbegränsande åtgärder, där så är

nödvändigt. I anslutning till denna skrivelse framhålls i motionerna I: 241 och

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1965

11

II: 296 önskvärdheten av mer enhetliga anvisningar till ledning för länsstyrelserna

vid behandling av frågor om motorbåtstrafiken på insjöar och andra

trånga farvatten. Motionärerna begär utredning härom.

Enligt utskottets mening är det angeläget att åtgärder i möjligaste mån vidtas

för att hindra sådan okynneskörning med motorbåtar som påtalas i skrivelsen

och motionerna. Vissa möjligheter att ingripa häremot föreligger dock redan

enligt gällande bestämmelser i sjötrafikförordningen. Sålunda föreskrivs däri

att vid förande av båtar skall iakttas den omsorg och varsamhet som till förekommande

av sjöolycka betingas av omständigheterna. Är oaktsamheten ej

ringa kan vederbörande dömas till dagsböter. Vidare äger länsstyrelse efter

samråd med sjöfartsstyrelsen utfärda föreskrifter om bl. a. fartbegränsning och

om begränsning i rätt att utnyttja vattenområde för båttävling, vattenskidåkning

eller liknande sport. Den som överträder sådan föreskrift kan bli ådömd

bötesstraff. Vid tillkomsten av sjötrafikförordningen förutsatte riksdagen att

länsstyrelserna i fråga om dessa sjötrafikföreskrifter skulle effektivt tillvarata

möjligheterna att på ett smidigt och ändamålsenligt sätt tillgodose det av skiftande

förhållanden på olika håll i riket betingade behovet av dylika bestämmelser.

Frågan om närmare anvisningar för länsstyrelserna härvidlag har

genom framställningen från Naturskyddsföreningen och Vattenvärnet bringats

under Kungl. Maj:ts prövning. Till följd av sjöf artsstyrelsens ovan redovisade

skrivelse från år 1964 har Kungl. Maj:t också att ta ställning till den i sammanhanget

betydelsefulla, av riksdagen år 1962 uppmärksammade frågan om förbud

för de lägre åldersgrupperna att föra snabbgående motorbåtar. Vid nu

angivna förhållanden synes någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna

I: 241 och II: 296 ej vara påkallad.

Någon skyldighet att registrera fritidsbåtar finns inte föreskriven i

svensk lag. Däremot skall alla svenska handelsfartyg och passagerarfartyg

registreras, vilka äger en dräktighet av tjugo registerton eller därutöver, ävensom

vissa fiskefartyg. I Finland och Norge föreligger registreringsskyldighet

för fritidsbåtar, i Finland dock endast beträffande båtar med en maximal

hastighet av minst tolv knop.

I motionerna I: 539 och II: 644 framhålls att båtsporten under de senaste åren

undergått en enorm utveckling och för vissa skärgårdsområden fört med sig

problem av beskaffenhet att kräva en snabb lösning. Motionärerna, som uppger

att erfarenheterna beträffande registreringen av fritidsbåtar i Finland och

Norge synes vara goda, anser att i Sverige bör till underlättande av identifiering

föreskrivas registrering av alla båtar med högre fart än 12 knop ävensom,

oberoende av fart, av alla båtar med en längd överstigande sex meter och som

inte på annat sätt tillhör ett register. Det hemställs om utredning och förslag

i ämnet.

Med hänsyn till det starkt växande antalet serietillverkade, snabbgående

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1965

motorbåtar utan individuella särdrag skulle uppenbarligen en med registrering

förenad märkning av fritidsbåtar underlätta identifieringen av sådana. Detta

synes bli till gagn både för sjöräddningsverksambeten och för en enskild båtägare

som förlorat sin båt. Det kan också antas att systemet skulle motverka

båtstölder. Jämväl kan en registrerings- och märkningsskyldighet vara ägnad

att minska okynnesåkning med motorbåtar samt främja kontrollen av att givna

sjötrafikbestämmelser efterlevs. Såsom sjövettskommittén framhåller är å andra

sidan båtsäsongen begränsad till endast cirka tre sommarmånader, varvid under

senare hälften av augusti månad en icke ringa del av trafiken med fritidsbåtar

försiggår under mörker. Vidare är båtarnas antal synnerligen stort och ägarskiften

ofta förekommande. En obligatorisk registrering måste därför antas

kräva att den administrerande myndigheten tillförs bl. a. ökade personalresurser.

Frågor om skyldighet att registrera fritidsbåtar och vad därmed sammanhänger,

bl. a. det av sjövettskommittén behandlade spörsmålet om frivillig

märkning, kommer emellertid i anledning av den tidigare berörda skrivelsen

från sjöfartsstyrelsen att övervägas inom Kungl. Maj:ts kansli. Motionärernas

önskemål om utredning får därigenom anses vara i huvudsak tillgodosett. Vid

sådant förhållande synes något initiativ från riksdagens sida ej heller erforderligt

i denna fråga.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, nämligen

a) I: 241 och II: 296 samt

b) I: 539 och II: 644,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 mars 1965

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Svante Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Knut

Johansson, Nils-Eric Gustafsson, Herbert Larsson* och Gunnar Pettersson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,

herrar Johansson i Öckerö, Bengtson i Solna, fröken Anderson i Lerum

och herr Elmstedt.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

12565 AB Rotopress 1965

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.