Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss utvidgning av förbudet mot oljeutsläpp till sjöss. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 328 i första kammaren av herrar Jacobsson, Gösta, och Hansson, Nils, samt nr 395 i andra kammaren av herr Gustafsson i Borås m.fl.

1965-03-30 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1965:16, Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss utvidgning av förbudet mot oljeutsläpp till sjöss. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 328 i första kammaren av herrar Jacobsson, Gösta, och Hansson, Nils, samt nr 395 i andra kammaren av herr Gustafsson i Borås m.fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 dr 1965

1

Nr 16

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss utvidgning

av förbudet mot oljeutsläpp till sjöss.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta och till lagutskott

hänvisade motioner, nr 328 i första kammaren av herrar Jacobsson,

Gösta, och Hansson, Nils, samt nr 395 i andra kammaren av herr Gustafsson

i Borås m.fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställs,

»att riksdagen — för den händelse Kungl. Maj:t vid det förhållandet, att

oljeskyddslagen i huvudsak vilar på den internationella konventionen,

vilken i likhet med de 1962 antagna ändringarna däri godkänts av riksdagen,

skulle anses konstitutionellt förhindrad att i sina förfoganden till

skydd mot vattenföroreningen genom olja från fartyg gå längre än konventionen

såsom sådan förpliktar till — måtte giva till känna, att något

hinder icke möter från riksdagens sida mot utfärdande av föreskrifter av

det slag som ovan förordats till förhindrande av oljeförorening till sjöss,

innebärande utsträckning av det i 1 § lagen den 6 april 1956 om åtgärder

mot vattenförorening från fartyg stadgade förbudet mot oljeuttömning

att gälla dels för alla svenska fartyg i hela Östersjön och hela Nordsjön,

dels ock för svenska tankfartyg i alla vattenområden där sådant förbud icke

redan gäller».

Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet, i den mån

redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionen II: 395.

Över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen

inhämtat yttrande från sjöfartsstyrelsen. På begäran av utskottet har

yttranden därjämte avgivits av Svenska petroleum institutet och Sveriges

redareförening.

Historik

På inbjudan av brittiska regeringen hölls våren 1954 en internationell

oljeskyddskonferens i London. Vid konferensen antogs den 12 maj 1954 en

internationell konvention till förhindrande av havsvattnets förorening genom

olja samt åtta resolutioner med rekommendationer i samma ämne

(Sveriges överenskommelser med främmande makter 1956: 15). Konventionen

undertecknades med förbehåll om ratifikation av tjugu länder.

Konventionen skulle (art. XV: l) träda i kraft tolv månader efter del den

ratificerats av minst tio stater, av vilka fem med envar ett tankfartygston1—7126

65 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 3 avd. Nr 16

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1965

nage av minst 500 000 registerton brutto. Emellertid dröjde det ända till den

26 juli 1957 innan detta antal ratifikationer förelåg, varför konventionen

trädde i kraft först den 26 juli 1958.

För Sveriges del godkändes konventionen av 1956 års riksdag (prop.

1956:23; L3U 4; rskr 96). Samtidigt vidtogs de lagstiftningsåtgärder, som

föranleddes av konventionen. Sålunda utfärdades den 6 april 1956 (nr 86)

lag om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. Lagen trädde — med

visst undantag — i kraft den 1 januari 1957, dvs. mer än ett och ett halvt

år före konventionen.

Genom en vid slutakten till 1954 års oljeskyddskonvenlion fogad resolution,

nr 1, om fullständigt undvikande så snart som möjligt av uttömning

av beständiga oljor i havet, uttalade 1954 års oljeskyddskonferens, att en

ny konferens borde hållas inom tre år med uppgift att på nytt granska frågan

i ljuset av vunna erfarenheter rörande verkningarna av de av 1954 års

konferens anbefallda åtgärderna. Någon ny konferens kom dock inte till

stånd inom den angivna tiden, men till våren 1962 sammankallade den mellanstatliga

rådgivande sjöfartsorganisationen (IMCO) en ny oljeskyddskonferens.

I överensstämmelse med oljeskyddskonventionen (art. XXI)

hade IMCO år 1959 av brittiska regeringen övertagit de uppgifter vilka

enligt konventionen åvilar sekretariatet.

Samtliga IMCO:s medlemsstater och andra intresserade inbjöds till konferensen

och bereddes tillfälle att före densamma framföra förslag till ändringar

av eller tillägg till 1954 års konvention. De inkomna förslagen sammanställdes

genom IMCO:s försorg, och sammanställningen lades till grund

för konferensens arbete.

Samtidigt med IMCO-konferensen sammankallades en särskild konferens

mellan de stater, som ratificerat 1954 års oljeskyddskonvention, den s. k.

OPCG (Oil Pollution Contracting Governments)-konferensen. Syftet härmed

var att påskynda genomförandet av de resultat, vartill IMCO-konferensen

kunde leda. IMCO-konferensen ägde nämligen icke befogenhet att besluta

om ändringar i oljeskyddskonventionen. En konferens mellan de stater,

som ratificerat 1954 års oljeskyddskonvention, kunde däremot enligt

särskild bestämmelse i konventionen (art. XVI: 3) besluta om ändringar i

denna.

Praktiskt löstes samordningen mellan de båda konferenserna så, att samtliga

förslag om ändring eller tillägg till 1954 års oljeskyddskonvention sakbehandlades

av IMCO-konferensen. De därvid nådda resultaten upptogs vid

OPCG-konferensen såsom gemensamma medlemsförslag och antogs enhälligt

utan diskussion av OPCG-konferensen. Härom underrättades IMCO-konferensen,

som därefter beslöt uppmana alla IMCO:s medlemsstater och andra

sjöfartsnationer att ansluta sig till 1954 års oljeskyddskonvention i dess

gällande eller reviderade form. OPCG-konferensens slutakt undertecknades

av 14 stater och IMCO-konferensens slutakt av representanter för 41 stater.

Sverige var representerat vid båda konferenserna.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1965

3

Riksdagen godkände år 1963 de ändringar som vidtogs år 1962 i 1954

års konvention och antog därav föranledda ändringar i lagen om åtgärder

mot vattenförorening från fartyg (prop. 1963:161; L328; rskr 296). Ändringarna

i lagen träder i kraft den dag Konungen förordnar.

I tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1963, som låg till grund för

riksdagens godkännande av förevarande ändringar, uttalades bl. a. följande.

Syftet med 1954 års konvention är att så snart som möjligt åstadkomma

ett fullständigt undvikande av att beständiga oljor utömmes i havet. Enligt

utskottets mening utgör de år 1962 antagna konventionsändringarna ett

viktigt steg i denna riktning. Utskottet finner det tillfredsställande att hela

Östersjön och hela Nordsjön genom ändringarna gjorts till förbjuden zon.

Utskottet vill för sin del liksom flertalet remissinstanser och departementschefen

förorda att konventionsändringarna godkännes. I likhet med departementschefen

understryker utskottet det betydelsefulla i att konventionen

i sin skärpta lydelse vinner så stor anslutning som möjligt, och utskottet

förutsätter att Kungl. Maj:t i görlig mån medverkar härtill. Såsom

antytts i några remissyttranden är det därvid självfallet från svensk synpunkt

särskilt angeläget att den reviderade konventionen godkännes också

av övriga östersjöstater.

Enligt vad som framgår av propositionen har de beslutade ändringarna

i konventionen icke ansetts påkalla någon utökning av de sex hamnar -—

Göteborg, Hälsingborg, Luleå, Malmö, Norrköping och Stockholm — i vilka

nu skall finnas anläggning för mottagande av oljerester från fartyg. Utskottet

betonar vikten av att sjöfartsstyrelsen och oljeskyddsrådet såsom

förutskickats noga följer utvecklingen beträffande behovet av ytterligare

sådana anordningar.

Konventionsändringarna träder i kraft i förhållande till samtliga regeringar,

som ratificeraL 1954 års oljeskyddskonvention och som inte före

ikraftträdandet förklarat sig inte godkänna desamma, tolv månader efter

den dag då ändringarna godkänts av två tredjedelar av de stater som ratificerat

1954 års konvention. Enligt ett av Danmark den 4 november 1964

lämnat meddelande till Nordiska rådet om rekommendationen nr 4/1959

angående förhindrande av oljeförorening i Östersjön hade 1954 års konvention

intill sagda datum ratificerats av 28 stater och 1962 års ändringar

godkänts av 12 stater. För att ändringarna skall kunna träda i kraft saknas

således godkännande av sju stater. Av meddelandet framgår att ändringarna

godkänts av Danmark, Norge och Sverige och att det kunde förväntas

att Finland inom kort likaledes skulle godkänna dessa. Enligt meddelandet

har generalsekreteraren i IMCO genom hänvändelser till berörda regeringar

sökt påskynda godkännandet av 1962 års ändringar. Sveriges regering har

i ett den 12 december 1964 dagtecknat meddelande till Nordiska rådet framhållit

att utrikesdepartementet, i anslutning till hemställan från Nordiska

aktionsutskottet för oljeskydd till sjöss, i december 1964 genom svenska

beskickningarna i ett antal länder, som anslutit sig till 1954 års konvention

men ännu ej godkänt 1962 års ändringar, hänvänt sig till vederbörande land

i fråga om ett sådant godkännande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1965

Redogörelse för oljeskyddskonvensionen och oljeskyddslagen

1954 års oljeskyddskomention. 1954 års oljcskyddskonferens konstaterade

i resolution nr 1, att många länders kuster och kustfarvatten är allvarligt

utsatta för oljeförorening och att denna orsakar stor skada på kuster

och stränder med hinder för bad och annan hälsosam rekreation såsom

följd, inverkar menligt på turistnäringen, medför död och ödeläggelse för

fågellivet och annan fauna samt sannolikt har skadliga verkningar för fisken

och de havsorganismer, av vilka den lever. Föroreningen vållas framför

allt av beständiga oljor, dvs. råolja, brännolja, tjock dieselolja och smörjolja.

Även om avgörande bevis saknas för att dessa oljor förblir på havsytan

under obegränsad tid, är det dock klart att de kvarblir där under mycket lång

tid och kan föras mycket avsevärda sträckor av strömmar, vind och rörelser

i vattenytan och avlagras på stränderna. Konferensen framhöll, att stora

mängder av beständiga oljor regelbundet utsläpps i havet av tankfartyg

efter rengöring av tankar och genom utpumpning av oljebemängt barlastvatten

samt av torrlastfartyg, som brukar föra havsvatten i sina brännoljetankar.

1954 års oljeskyddskonvention -— som i engelsk text och svensk översättning

är fogad som bilaga till propositionen 1956:23 — syftar till att

motverka förorening av nyss angivet slag. Konventionens regler avser därför

råolja, brännolja, tjock dieselolja och smörjolja samt oljehaltig blandning,

vari sådan olja ingår (art. I).

Räckvidden av konventionen är i så måtto inskränkt att den endast gäller

registrerade fartyg om 500 ton brutto eller mera. Utanför konventionen faller

därför bl. a. örlogsfartyg (art. II).

Konventionens förbud mot oljeuttömning är i första hand begränsat till

vissa zoner. Zonerna är inte för alla fall enhetliga utan de har något olika

omfattning beroende på om uttömningen sker från tankfartyg eller torrlastfartyg,

varmed avses alla fartyg, som ej är tankfartyg. Dessutom ges särskilda

regler om zonens sträckning för vissa särskilt angivna havsområden.

Varje land har också möjlighet att besluta om viss jämkning av utsträckningen

av zonen utanför sitt territorium (art. III och bilagan A till konventionen).

Huvudregeln är att förbud mot oljeuttömning föreligger inom en

zon av 50 sjömil från land. För Nordsjön gäller den särskilda regeln att zonen

skall sträcka sig 100 sjömil från kusten utom utanför Norge. Reglerna

leder till att vissa områden i Östersjön och Nordsjön faller utom zonerna.

Förbudet gäller för varje fördragsslutande lands fartyg inom samtliga zoner

i världen.

Förbudet gäller i princip all uttömning av olja och oljehaltig blandning

inom zonerna (art. III). Emellertid upptar konventionen vissa undantag. Sålunda

avser förbudet inte uttömning av olja eller oljehaltig blandning som

sker med hänsyn till fartygets säkerhet eller för att förhindra skada på far
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 dr 1965 5

tyg eller last eller för att rädda människoliv till sjöss och ej heller utflöde

av olja eller oljehaltig blandning, som är föranlett av skada å fartyget eller

oundvikligt läckage, såvitt efter upptäckten därav alla rimliga försiktighetsåtgärder

vidtas för att förebygga eller minska utflödet. Hinder föreligger

inte heller för uttömning så långt från land som är praktiskt möjligt av bottensats,

som ej kan utpumpas från lasttankar i tankfartyg på grund av sin

fasta konsistens eller som utgörs av rester från rening eller klargöring av

brännolja eller smörjolja. Konventionen upptar även undantag från uttömningsförbudet

i fråga om oljehaltig blandning som inte innehåller annan

olja än smörjolja (art. IV och V). För torrlastfartygen gäller därjämte det

undantaget att olja och oljehaltig blandning får, då fartyget är på resa till

hamn utan mottagningsanordning av beskaffenhet, som anges i det följande,

uttömmas så långt från land som är praktiskt möjligt (art. III).

Överträdelse av förbud mot uttömning skall vara straffbar. Straffet får ej

vara lindrigare för en överträdelse utom ett lands territorialvatten än för

motsvarande förseelse, begången inom territorialvattnet (art. III och VI).

Konventionen innehåller vidare föreskrift om att fartyg skall vara försedda

med anordningar av beskaffenhet att hindra brännolja eller tjock dieselolja

att rinna ned i rännsten, vars innehåll länsas ut i havet utan att först separeras

(art. VII). Fördragsslutande regering har att tillse att i vissa större

hamnar, s. k. huvudhamnar, finns anordningar, som möjliggör för andra

fartyg än tankfartyg att befria sig från rester av oljehaltigt barlast- eller

tankspolvatten( art. VIII).

Å varje fartyg skall föras oljedagbok. Myndighet i fördragsslutande stat

skall, då fartyget befinner sig i hamn inom staten, äga granska dagboken

(art. IX).

Regeringen i fördragsslutande stat äger hos regeringen i det land, där fartyg

är registrerat, anmäla överträdelse av konventionen från fartygets sida

oavsett var överträdelsen ägt rum. Om tillräckliga skäl föreligger därtill,

skall i fartygets hemland rättsligt förfarande i anledning av förseelsen inledas

mot fartygets ägare och befälhavare (art. X).

Härutöver innehåller 1954 års konvention bestämmelser om viss underrättelseplikt

(art. XII), om sättet för slitande av tvister (art. XIII) och om

ikraftträdande, ändring, uppsägning, undantag vid krigsförhållanden m. in.

(art. XIV—XXI).

1962 års ändringar i konventionen. 1962 års oljeskyddskonferens konstarade

i likhet med 1954 års konferens att, ehuru konferensen kommit till

slutsatsen att det för närvarande inte är möjligt att bestämma någon tidpunkt

från vilken uttömning av beständiga oljor i havet skulle helt och hållet

upphöra, den dock ansåg att fullständigt undvikande av uttömning av sådana

oljor — med vissa nödvändiga undantag — bör iakttagas från tidigast möjliga

tidpunkt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1965

De vid 1962 års konferens beslutade ändringarna i 1954 års konvention

innebär icke heller några principiella ändringar av genomgripande natur.

De avser huvudsakligen justeringar i syfte att klarlägga innebörden av vissa

mera komplicerade stadganden samt att undanröja de hinder, som kan föreligg11

för en allmännare ratifikation av konventionen. Ändringarna beslöts

den 11 april 1962 och fogades jämte 15 antagna resolutioner som bilaga till

OPCG-konferensens slutakt.

Vissa av ändringarna har stor praktisk betydelse. Sålunda utvidgades genom

ändring av bilaga A till 1954 års konvention de förbjudna zonerna.

Zonerna gjordes lika för tankfartyg och för andra fartyg och gavs väsentligt

ökad omfattning. Visserligen skall såsom huvudregel alltjämt gälla, att till

de förbjudna zonerna hör allt vattenområde inom ett avstånd av 50 nautiska

mil från land. Men härutöver förekommer ett flertal särskilda zoner. Antalet

sådana tillägg till huvudregeln har avsevärt ökats, varjämte flera zoner

vidgats. Bl. a. gjordes hela Östersjön och Nordsjön till förbjudna zoner.

1 några fall gjordes utökningen beroende av att vederbörande kuststat ratificerar

konventionen.

Beskrivningen av konventionens tillämpningsområde ändrades vidare och

vidgade därmed konventionens räckvidd (art. II). Konventionen kommer

härigenom att omfatta inte endast fartyg, som registrerats i medlemsstat,

utan även oregistrerade fartyg, som har nationalitet inom område för vilket

konventionen gäller. Samtidigt förtydligades konventionstexten genom att

det uttryckligen angavs, att såväl örlogsfartyg som annat fartyg, när det användes

som marint hjälpfartyg, skall vara undantaget från konventionen.

Medlemsstat åtar sig dock att vidta lämpliga åtgärder för att konventionens

föreskrifter, såvitt det är rimligt och möjligt, skall tillämpas jämväl

på örlogsfartyg och fartyg, som används som marint hjälpfartyg.

Konventionens tillämpningsområde utvidgades jämväl genom att bestämmelsen

om undantag för fartyg under 500 ton brutto ändrades. Tongränsen

sänktes sålunda för tankfartyg från 500 till 150 ton bruttodräktighet men

bibehölls för torrlastfartygen (art. II). Det blev emellertid direkt i konventionen

uttalat, att medlemsstat bör så långt det är rimligt och möjligt göra

konventionens regler tillämpliga även för fartyg under de angivna tongränserna,

därvid hänsyn skall tagas till fartygens storlek, användning och

slaget av den olja som används som bränsle.

Som ett första steg på vägen mot totalförbud infördes också en särskild

förbudsbestämmelse för stora fartyg. För fartyg med en bruttodräktighet av

20 000 ton eller mer, å vilket konventionen är tillämplig och för vilket byggnadskontrakt

tecknats efter det att bestämmelsen Irätt i kraft, skall gälla

totalförbud mot utsläpp av olja eller oljehaltig blandning, alltså inte bara

inom de förbjudna zonerna utan i alla hav. Dock gäller den modifikationen,

att om enligt befälhavarens bedömande särskilda omständigheter föreligger,

som gör det oskäligt eller omöjligt att förvara oljeresterna ombord, dessa får

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 dr 1965

utsläppas utanför förbjuden zon. Skälen för oljeutsläppet skall i sådant fall

anmälas för regeringen i den stat, till vilken fartyget hör, och denna har

att minst var tolfte månad lämna detaljerade uppgifter om sådana oljeutsläpp

till IMCO (art. III).

Beträffande straffsatserna för överträdelse av förbud att utsläppa olja eller

oljehaltig blandning utanför ett lands territorialvatten föreskrevs att straffskalan

skall vara tillräckligt sträng för att avskräcka från dylika överträdelser.

Vidare skall medlemsstat lämna uppgift till IMCO om straff som utdömts

för sådan överträdelse (art. VI).

Stadgandet om mottagningsanordningar i hamnar (art. VIII) gavs också

ny avfattning. Enligt den nya lydelsen av artikeln skall medlemsstat vidta

lämpliga åtgärder för att befordra tillkomsten av anordningar för mottagande

i angivna fall av oljerester från fartyg. I den omfattning torrlastfartyg

har behov därav skall sålunda hamn vara utrustad med anordningar,

tillräckliga för mottagande utan onödigt dröjsmål för fartyget av olja eller

sådana oljerester, som kvarblir sedan huvuddelen av vattnet separerats från

en oljehaltig blandning. Begreppet huvudhamn slopades och det överlämnades

till vederbörande stat att bedöma i vilka hamnar mottagningsanordningar

erfordras. Oljelastningshamn och reparationshamn skall vara utrustad

med anordningar, tillräckliga för mottagande av olja eller oljehaltig

blandning, som efter separering finns kvar ombord i tankfartyg resp. fartyg

som anlöper hamnen för reparation.

De av 1962 års oljeskyddskonferens beslutade ändringarna i 1954 års konvention

skall enligt gällande lydelse av konventionens artikel XVI: 4 träda

i kraft för samtliga fördragsslutande regeringar tolv månader efter den dag

då de godkänts av två tredjedelar av de fördragsslutande regeringarna, utom

för dem av de fördragsslutande regeringarna som före ikraftträdandet förklarat

sig icke godkänna ändringarna.

Oljeskyddslagen. Enligt 1 § i lagen får i vattenområde, som utgör svenskt

territorium, olja inte uttömmas från fartyg. Utflöde av olja från fartyg

i sådant vattenområde skall i den mån så är möjligt förhindras. Vidkommande

annat vattenområde äger Konungen enligt paragrafens andra stycke

bestämma att vad nyss sagts skall gälla i fråga om svenska fartyg med

en bruttodräktighet av minst 500 registerton eller beträffande vissa slag

av sådana fartyg. Enligt den av riksdagen år 1963 antagna men ännu

inle i kraft varande ändringen av bestämmelsen skall densamma avse

svenska tankfartyg med en bruttodräktighet av minst 150 registerton och

andra svenska fartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton eller

beträffande vissa slag av sådana fartyg.

I övrigt innehåller lagen bl. a. bestämmelser om vad som förstås med

vissa oljor (1 § tredje stycket), om vissa undantag från huvudregeln (2 §)

och om vissa anordningar på fartygen till förebyggande av oljeskador

(4 §). Vidare finns i 5 § föreskrifter om att i allmän hamn som Konungen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1965

bestämmer skall linnas anläggning för mottagande av oljehaltig blandning

från fartyg som ej är tankfartyg. Enligt 1963 års ännu inte gällande lydelse

av paragrafen skall sådan anläggning finnas för att motta nämnda blandning

från fartyg oavsett dess egenskap. I 6 § ges regler om skyldighet att

föra oljedagbok och i 7 § återfinns straffbestämmelserna.

Motionerna

I motionerna I: 328 och II: 395 framhålls till en början att Kungl. Maj:t

enligt 1 § oljeskyddslagen äger att bestämma i vad mån det genom lagen

stadgade förbudet mot oljeuttömning från svenska fartyg skall gälla i

vattenområde som icke utgör svenskt territorium. Denna befogenhet har

emellertid hittills icke utnyttjats i vidare mån än 1954 års konventionsregler

rörande de förbjudna zonerna anvisar. 1962 års regler rörande skyddszonernas

utsträckning har sålunda ännu icke gjorts tillämpliga för Sveriges

del, vilket torde bero på att de nya konventionsreglerna såsom sådana

ännu inte fått internationell giltighet. Detta förhållande utgör emellertid

inget formellt hinder att för Sveriges del utsträcka skvddszonerna på sätt

de nya konventionsbestämmelserna anger. Att detta är riktigt framgår tydligt

därav, att oljeskyddslagen med vissa undantag trädde i kraft halvtannat

år innan de då aktuella konventionsreglerna blev internationellt gällande.

Motionärerna fortsätter.

Frågan om de nya konventionsreglernas ikraftträdande har emellertid

utvecklat sig synnerligen otillfredsställande till följd av att ett stort antal

länder dröjt länge med sitt godkännande och att dess värre ännu många

fattas i det antal som erfordras för ikraftträdandet. Detta har också kommit

att starkt fördröjas på grund av en olycklig tolkning av den konventionsbestämmelse

som reglerar denna fråga. Det torde fördenskull kunna befaras

att det ännu kan dröja länge, troligen flera år, innan 1962 års internationella

skyddsregler mot oljeföroreningen kan bli gällande, i all synnerhet

som ytterligare en tid av tolv månader måste förflyta efter det att det

erforderliga antalet stater anmält sitt godkännande. De ansträngningar

som gjorts i syfte att påskynda denna procedur har icke varit tillräckliga;

det finns till och med oss närliggande länder som ännu icke förmått ansluta

sig till ifrågavarande konventionsregler. Under sådana omständigheter

synes det icke försvarligt att för Sveriges del dröja med utsträckningen av

förbudet mot oljeutsläpp i våra egna kuster omgivande eller närliggande

farvatten. Sverige borde sålunda följa Storbritanniens exempel, och för

egna fartyg utsträcka förbudet att gälla i de närmast belägna vattenområdena,

främst Östersjön och Nordsjön, och i anslutning till sådant förbud

söka förmå övriga berörda strandägarstater att förfara på samma

sätt.

Det är enligt motionärerna en felsyn att sådant förfarande skulle innebära

någon oskälig tunga för den svenska sjöfarten. För de fartyg som går i

internationell trafik finns det på oceanerna vida områden som är »frilagda»

för oljeutsläpp, och för de fartyg återigen som går på svenska ham
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1965

9

nar finns hittills visserligen förbisedda eller outnyttjade möjligheter att

anlita för ändamålet inrättade mottagningsanläggningar där oljeresterna

kan avlämnas. Motionärerna framhåller med skärpa, att oljeuttömning

på havet med all den ekonomiska skada som därigenom åsamkas andra intressen,

inte kan betraktas som en rätt att obehindrat utövas så länge det

inte är vid laga ansvar förbjudet — det är tvärtom en orätt som begås

varigenom skada tillfogas andra och som icke anständigtvis borde få förekomma

någonstädes.

I frågan om ett totalt förbud för tankfartygens vidkommande anför motionärerna

följande.

De oljemängder som i form av spolvatten och barlastvatten från dessa

fartyg ständigt pumpas ut på haven under deras färd tillbaka till oljelastningsplatserna,

är nästan ofattbart stora och uppgår till flera miljoner

ton årligen. De är också den huvudsakliga anledningen till den utbredda

och fortgående oljeföroreningen på stränder och kuster runt om i världen.

Att komma till rätta med detta problem genom internationell reglering har

hittills icke lyckats, fastän oljeskyddskonferenserna i London både 1954

och 1962 var helt på det klara med såväl den stora skada som vållas genom

det praktiserade förfarandet som att totaltförbud mot oljeutsläpp utgör den

enda fullt effektiva metoden att förhindra oljeförorening.

Motionärerna framhåller emellertid att situationen vad tankfartygen angår

numera väsentligt förändrats genom att tre ledande oljebolag i London

den 17 juni 1964 offentliggjort en deklaration, vari de frivilligt förklarat

sig vilja för sina fartyg tillämpa ett system, innebärande helt och hållet avstående

från utsläpp på haven av oljerester, som i stället behålls ombord

och senare avlämnas i land för omhändertagande och återvinning. Genom

denna deklaration har det alltså enligt motionärerna från oljebranschens

egen sida ådagalagts, att fullständigt undvikande av oljeutsläpp är både

praktiskt möjligt och ekonomiskt genomförbart. Då emellertid de tre oljebolag

som sålunda åtagit sig att avstå från oljeutsläpp blott svarar för något

mer än hälften av oljetransporterna över världshaven, finner motionärerna

effekten av deras åtagande vara begränsad.

Under hänvisning till det anförda hemställs under viss förutsättning

att riksdagen måtte ge till känna att något hinder icke möter från riksdagens

sida mot utfärdande av föreskrifter av det slag som i motionerna förordats

till förhindrande av oljeförorening till sjöss, innebärande utsträckning

av det i oljeskyddslagen stadgade förbudet mot oljeuttömning att

gälla dels för alla svenska fartyg i hela Östersjön och hela Nordsjön, dels

för svenska tankfartyg i alla vattenområden där sådant förbud inte redan

giiller.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1965

Remissyttrandena

Sjöfartsstyrelsen och Sveriges redareförening avstyrker bifall till motionerna.

Svenska petroleuminstitutet framhåller att ett tillmötesgående

av motionerna inte synes medföra någon som helst verkan till förhindrande

av ol j ef örorening till sjöss. Institutet förklarar att det med alla till buds

stående medel verkar för att ett förbättrat tillstånd i oljeföroreningsavseende

måtte komma till stånd, varvid institutet anser att tyngdpunkten

bör läggas på åtgärder dels till utbredning av det s. k. load-on-top-systemet

för råoljetankers, dels till anordnande av billig och välplacerad mottagning

av oljerester för kusttankfartyg i de svenska huvudhamnarna.

Petroleuminstitutet framhåller att ett detaljerat system av konventioner

med resolutioner jämte därå byggd nationell lagstiftning har utformats och

ett intensivt arbete nedlagts på att propagera bland alla berörda, speciellt

bland de ombordanställda, för att få till stånd en bättre ordning än

hittills. Emellertid har starka krafter verkat i motsatt riktning. Skeppningarna

av råolja har starkt ökat samtidigt som priskonkurrensen på

samtliga petroleumprodukter gjort att marginalerna för täckande av omkostnaderna

minskats. Slutresultatet för världshavens del synes därför

enligt institutet ha blivt, att någon mera avsevärd verkan

icke kunnat skönjas av vare sig konventioner eller

propaganda.

Ett bifall till motionerna skulle enligt Redareföreningen inte medföra

någon synbar förbättring med hänsyn till att skärpta lagbestämmelser

endast skulle träffa den bråkdel av världsto nnaget

som är svenskt, medan åtgärder icke ens inom de omgivande

farvattnen skulle kunna vidtas mot utländska fartyg. Endast en internationell

anslutning till oljeskyddskonventionen synes kunna medföra en

förbättring på detta område.

I frågan om en utsträckning av förbudet mot oljeuttömning

till att, oberoende av att konventionsändringarna

träder i kraft, gälla alla svenska fartyg i

hela Östersjön och Nordsjön anser sjöfartsstyrelsen föga vara

vunnet därmed, eftersom endast en ringa del av de i dessa vatten förekommande

föroreningarna torde härröra från svenska fartyg. Härtill kommer

enligt styrelsen att en utsträckning av detta förbud nödvändiggör en utökning

av anläggningarna för mottagande av oljehaltiga blandningar från

fartyg särskilt för tankfartygens del. En utredning om behovet av sådana

anläggningar vid tiden för ikraftträdandet av 1962 års konventionsändringar

pågår för närvarande inom sjöfartsstyrelsen, men är ännu icke avslutad.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 dr 1965

11

När så blir fallet, krävs ytterligare tid för inrättande av de nödvändiga nya

anläggningarna. Anläggningarna beräknas enligt styrelsen vara färdigställda

vid tiden för konventionsändringarnas ikraftträdande, vilket enligt

vad som under hand inhämtats med all sannolikhet kan beräknas äga

rum under år 1966. Med hänsyn till nu angivna förhållanden anser sjöfartsstyrelsen

att förbudet mot oljeutsläpp i hela Östersjön och Nordsjön

inte bör nu separat föreskrivas för svenska fartyg.

Sjöfartsstyrelsen framhåller att det andra av motionärerna framförda

önskemålet, nämligen att det i oljeskyddslagens 1 § stagade

förbudet mot oljeuttömning måtte utsträckas att

gälla för svenska tankfartyg i alla vattenområden

där sådant förbud icke redan gäller, baseras på en allmän tillämpning av

1 o a d-o n-t o p-s y s t e m e t. Petroleuminstitutet upplyser i anslutning

härtill, att tre av världens ledande oljeföretag, Shell, Esso och BP, i juni

1964 uttryckligen deklarerat, att dem tillhöriga eller av dem befraktade

tankfartyg inte i fortsättningen skulle tillåtas utsläppa olja eller rengöringsprodukter,

härrörande från deras röof/eskeppningar. De har i stället

efter ingående undersökningar enats om nämnda load-on-top-system, innebärande

att oljerester och förorenat vatten från tankrengöring hopsamlas

i en speciell fartygstank, där olja får bilda ett ytlager, varefter huvuddelen

av vattnet pumpas ut i havet. När fartyget därefter anländer till lastningshamnen

består innehållet i samlingstanken av en relativt obetydlig mängd

vatten, varå flyter oljerester, däribland en del vattenblandad oljeemulsion.

Om icke dessa oljerester kan pumpas i land och omhändertas där, vilket

undantagsvis torde vara fallet, fylls den nya lasten av råolja ovanpå de

hopsamlade olj eresterna, med påföljd att de kommer att levereras till raf
finaderi

vid nästa lossning. Olägenheterna härigenom har enligt institutet

från raffinaderihåll understrukits, men de synes enligt hittills gjorda erfarenheter

inte var så stora, att icke systemet i längden skulle kunna bli ekonomiskt

försvarbart. Institutet fortsätter.

Eftersom olj eresterna i en normal råoljetanker å 30 000 dwt kan beräknas

uppgå till ca 120 ton och för en 60 000 dwt tanker uppgå till ca

240 ton, blir den sammanlagda mängden oljerester, som med hittillsvarande

system utpumpas i de enligt konventionerna tillåtna delarna av världshaven

mycket betydande. Med nuvarande storlek av råoljelasterna har oljeresterna

i fartygen beräknats uppgå till ca 1 milj. ton per år. Shell, Esso

och BP behärskade 1964 tillsammans ca 60 % av råoljetransporterna, varav

följer att redan under det första år, som load-on-top-systemet tillämpas,

ca 600 000 ton oljerester behållits ombord i stället för att utpumpas i havet.

De angivna oljeföretagen har också goda förhoppningar om att inom

kort få till stånd överenskommelser med andra större oljeföretag, så att

under innevarande år ca 80 % av råoljetransporterna kommer att ske

enligt load-on-top-systemet med därav följande fördelar för världshavens

vatten.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1965

Med hänsyn till att transporterna av färdiga petroleumprodukter i allmänhet

icke berör raffinaderier utan sker från en oceanhamn till kustdepåer,

är load-on-top-systemet icke generellt användbart för dessa transporter,

som för våra svenska farvatten är av större betydelse än råoljetransporterna.

I fråga om kusttrafiken med färdigprodukter är läget istället

det, att kustbåtsbefälhavarna för att göra sig av med sina rengöringsprodukter

före intagande av annan last än eldningsolja måste kräva, att

mottagningsanordningar ställes till förfogande av lossningshamnarna utan

oskäliga kostnader och utan att förhalning av fartygen måste ske till

någon avsides plats. Som exemplet i Göteborgs hamn visar, används mottagningsanordningarna,

när dessa villkor uppfylls, i avsevärd utsträckning

och oljeutsläpp har också i stort sett kunnat undvikas i Vänern och utefter

västkusten. Dessvärre är förhållandena i andra svenska oljehamnar icke

så gynnsamma ur nämnda synpunkt, vilket leder till stora besvär och

olägenheter för kusttankbåtarna.

Sjöfartsstyrelsen erinrar om att IMCO tillsatt en underkommitté (SubCommittee

on Oil Pollution), vilken har till uppgift att säkerställa ett

effektivt fullgörande av de olika skyldigheter som åvilar organisationen

till förhindrande av havets förorenande genom oljeutsläpp från fartyg,

med särskild vikt lagd på praktiska åtgärder för detta ändamål. Underkommittén

hade sitt första möte i London under tiden 15—19 februari

1965. I mötet deltog representanter för 19 stater samt för vissa särskilt

intresserade internationella organisationer. Styrelsen fortsätter.

På svenskt initiativ hade frågan om load-on-top-systemets tillämpning

uppförts på dagordningen för detta möte och IMCO:s kansli hade till ledamöterna

cirkulerat en redogörelse för systemets innebörd och omfattningen

av dess tillämpande, vilken redogörelse utarbetats av ett av de

större oljebolagen. Frågan om load-on-top-systemet kom att bli helt dominerande

vid mötet, då uttömning av oljeblandat tankspolvatten hittills

torde ha åstadkommit de svåraste oljeföroreningarna av havsvattnet.

Under diskussionen och av den detaljerade redogörelse, som en i den

engelska delegationen ingående respresentant för oljebolagen lämnade vid

mötet, framgick emellertid att systemet icke torde helt uppfylla oljeskyddskonventionens

krav; systemet medför nämligen att av tankspolvatten så

mycket vatten måste avskiljas, att de kvarvarande resterna icke vållar

olägenheter för oljeraffinaderierna, där de skola avlämnas, och detta medför

i sin tur att en del av det avskilda vattnet kan vara bemängt med olja

i starkare koncentration än konventionen tillåter. Härtill kommer, att systemet

är användbart allenast vid laster av råolja, och sålunda ej vid förande

av raffinerade oljeprodukter. Då av dessa och andra skäl load-on-topsystemets

tillämpning, trots dess obestridliga stora förtjänster, icke helt

uppfyller konventionens krav på förbud mot utsläpp av oljeblandat vatten,

beslöt underkommittén att tillsätta en teknisk arbetsgrupp med uppdrag,

bl. a., att närmare studera frågan; i direktiven för arbetsgruppen

anges såsom arbetsuppgift, under punkt 1, att studera load-on-top-systemets

tillämpning å tankfartyg enligt den på begäran av en medlemsstat lämnade

redogörelsen till underkommittén samt att föreslå de eventuella ändringar

i systemet, som må vara erforderliga för att säkerställa att detsamma

icke strider mot konventionens bestämmelser. Därest efter ingående

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 dr 1965

13

studium av systemet och möjliga modifieringar av detsamma, arbetsgruppen

blir övertygad om att systemet är oförenligt med vissa bestämmelser i

konventionen, sådan denna lyder efter ändringar vid 1962 års konferens,

skall arbetsgruppen lämna en redogörelse för de konventionsbestämmelser

som skulle överträdas i och med ett utnyttjande till fullo av systemets

fördelar ävensom beträffande varje annan inverkan på konventionens föreskrifter.

Av vad sålunda anförts framgår enligt styrelsen att även en allmän tilllämpning

å alla tankfartyg av load-on-top-systemet i dess nuvarande utformning

icke skulle kunna tillgodose oljeskyddskonventionens krav. Ett

generellt förbud för svenska tankfartyg -— i enlighet med motionärernas

önskemål — skulle sålunda försätta dessa fartyg i en helt omöjlig situation.

Med sådant förbud bör därför enligt sjöfartsstyrelsens mening anstå

i avvaktan på de ställningstaganden, vartill den ovannämnda arbetsgruppens

undersökningar kan leda. Styrelsen förklarar sig emellertid att i samråd

med Svenska petroleum institutet och de svenska redarorganisationerna

komma att verka för en såvitt möjligt allmän tillämpning av load-on-topsystemet.

I frågan om i vilken utsträckning de i vissa kamnar inrättade anläggningarna

för mottagande av oljehaltig blandning

från fartyg utnyttjas anför Redareföreningen följande.

Sverige har i anledning av sin ratificering av 1954 års konvention förbundit

sig att i ett antal hamnar inrätta anläggningar för mottagande av

oljehaltig blandning från fartyg, som ej är tankfartyg. Detta framgår av

5 § lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. Att dessa anläggningar

icke utnyttjas av torrlastfartyg i någon större utsträckning beror

på, att de svenska fartygen i stor omfattning byggas så, att man kan undvika

att använda de dubbelbottentankar, i vilka brännolja för fartygets

framdrivning förvaras, för intagande av under vissa förhållanden erforderligt

barlastvatten. Sådant föres därvid i andra dubbelbottentankar.

Härigenom undviker man oljeförorenat barlastvatten och behovet av att

anlöpa hamn med mottagningsanläggning minskas.

Svårigheterna är i stället enligt föreningen aktuella för tankfartygen

och i synnerhet då de mindre tankfartyg, vilka trafikerar närliggande farvatten.

Dessa fartyg måste för att få erforderlig stabilitet under barlastresor

fylla vissa lasttankar med vatten, vilket därefter måste utpumpas, innan

ny last kan intas. Avlämnandet av detta oljeförorenade barlastvatten får

inte ske till de anläggningar, som finns i de allmänna hamnarna, utan

dessa fartyg har stora besvärligheter att bli av med det förorenade vattnet.

I vissa fall kan detta ske vid ett antal oljelastningsplatser, men antalet sådana,

som ordnat mottagningsmöjligheter, är begränsat. För större tankfartyg

kan load-on-top-systemet i viss utsträckning lösa problemet.

Petroleuminstitutet framhåller att, med hänsyn till de i allmänhet mycket

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 är 1965

stora inkomster som hamnarna får genom oljetrafiken, det inte synes vara

oskäligt att begära, att åtminstone de större oljehamnarna för kusttanktonnage

utrustas med lämpligt belägna och för en billig avgift tillgängliga

mottagningsanordningar för oljerester och oljeblandat barlastvatten. En

konsekvens av institutets inställning i detta hänseende uppges vara, att

de oljeföretag som själva äger och driver oljehamnar för lastning av kusttonnage,

bör vara på motsvarande sätt utrustade med mottagningsanordningar.

Så är t. ex. fallet i Nynäshamn, vilket ofta enligt institutet med

tacksamhet erkänns av personal på tankbåtar, som går längs ostkusten.

Institutet erinrar slutligen om att de mera betydande oljeutsläpp,

som under senare år förekommit i svenska territorialvatten,

till avsevärd del berott på sjöolyckor såsom grundstötningar

eller fartygsförlisningar. Dylika händelser, som inte kan förebyggas

genom någon form av lagstiftning, kommer att beaktas i det förslag

om åtgärder för att få till stånd en oljeskyddsberedskap, som under innevarande

år beräknas komma att framläggas av oljeskyddskommittén. Särskilt

torde därvid komma att understrykas nödvändigheten av snabbt och

sakkunnigt ingripande omedelbart efter det att oljeutflöde börjat.

Interpellationssvar

I ett i första kammaren den 14 december 1964 lämnat interpellationssvar

(första kammarens prot. nr 41 s. 79 f.) uppgav statsrådet Skoglund att

inom IMCO energiska åtgärder vidtagits för att påskynda ikraftträdadet

av 1962 års konventionsändringar och att det av vissa uttalanden framgick

att detta borde kunna ske sommaren 1966.

Offentlig utredning

Sakkunniga, vilka sedermera antagit benämningen oljeskgddsutredningen,

tillkallades enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1963 för

att utreda organisationen av beredskapen mot oljeskador. Enligt årets

riksdagsberättelse (s. 335) beräknas utredningen slutföra sitt arbete under

första halvåret 1965.

Utskottet

Ett nationellt och internationellt allt mer uppmärksammat problem är

havsvattnets förorening genom oljeutsläpp från fartyg. Oljeuttömning från

fartyg medför i flera olika hänseenden betydande skador och olägenheter.

Särskilt uppmärksammade är skadeverkningarna på sjöfågelbeståndet,

men olägenheter åsamkas även fisket genom nedsmutsning av redskap

och båtar, varjämte oljebälten som driver in mot kusterna gör stränderna

otjänliga för bad och annat friluftsliv.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 dr 1965

15

För att söka åstadkomma effektiva åtgärder till förhindrande av havsvattnets

förorening genom olja har ett internationellt samarbete med bl. a.

Sverige som deltagande nation ägt rum. Detta samarbete resulterade i den

år 1954 antagna konventionen på området. Såsom framgår av den föregående

redogörelsen godkände 1956 års riksdag denna konvention som i huvudsak

innebär följande. Varje fördragsslutande stat skall tillse att dess fartyg

oavsett uppehållsort iakttar i konventionen angivna regler i syfte att motverka

ol j ef örorening. Konventionens viktigaste bestämmelse innefattar förbud

mot utsläpp av s. k. beständiga oljor inom vissa förbjudna zoner. Bestämmelsen

har fått sådan utformning att vissa områden i Östersjön och

Nordsjön faller utanför zonerna, ett förhållande som av riksdagen ansågs

otillfredsställande. Förbudet omfattar fartyg om 500 bruttoregisterton och

däröver. Konventionen föreskriver att fartygen skall vara försedda med anordningar

som hindrar brännolja eller tjock dieselolja att rinna ut i rännsten,

varifrån slagvattnet länsas ut i havet utan att först separeras. Enligt

konventionen skall i vissa större hamnar, som vederbörande stats regering

har att själv bestämma, finnas anläggningar för mottagande från fartyg

av rester av oljehaltigt barlast- och tankspolvattcn.

På sätt vidare framgår av den ovanstående redogörelsen har under år

1962 beslutats vissa ändringar i 1954 års konvention. Härvid har bl. a. de

förbjudna zonerna på en del håll avsevärt vidgats. Vidare har tongränsen

för tankfartyg sänkts från 500 till 150 bruttoregisterton, medan gränsen för

andra fartyg än tankfartyg bibehållits vid 500 ton. Därjämte har i konventionen

uttalats att medlemsstat bör göra konventionens regler tillämpliga

även på fartyg under de angivna tongränserna i den utsträckning det är

rimligt och möjligt med hänsyn till fartygens storlek och nyttjande samt

till det slag av bränsle som används. Som en principiell nyhet — innebärande

ett första steg på vägen mot totalförbud — betecknas en särskild regel för

vissa större fartyg om förbud mot oljeutsläpp inte endast inom de förbjudna

zonerna utan även med vissa modifikationer i alla hav.

Den reviderade konventionen träder i kraft tolv månader efter det att den

godkänts av två tredjedelar av medlemsstaterna. Ändringarna bar ännu inte

godkänts av erforderligt antal stater; i november 1964 saknades godkännande

av sju nationer. Ändå att dessa ändringar inte trätt i kraft, äger Kungl.

Maj ;t rätt att enligt 1 § oljeskyddslagen bestämma i vad mån det däri stadgade

förbudet mot oljeuttömning från fartyg inom svenskt territorium även

skall gälla annat vattenområde.

Enligt motionärerna torde det kunna befaras att det ännu kan dröja

länge, troligen flera år, innan 1962 års konventionsändringar kan bli gällande.

De ansträngningar som gjorts i syfte att påskynda ikraftträdandet

har inte varit tillräckliga. Det kan därför enligt motionärerna inte anses

vara försvarligt att för Sveriges del dröja med utsträckningen av förbudet

mot oljeutsläpp i omgivande eller närliggande farvatten, främst Östersjön

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 dr 1965

och Nordsjön. Motionärerna framhåller att ett sådant vidgat förbud inte

skulle innebära någon oskälig belastning för den svenska sjöfarten. För de

fartyg som går i internationell trafik finns på oceanerna vida områden, där

oljeutsläpp inte är förbjudna, och för de fartyg som går på svenska hamnar

finns möjligheter att anlita för ändamålet inrättade mottagningsanläggningar.

I motionerna behandlas också frågan om totalt förbud mot oljeutsläpp

för tankfartygens del. De oljemängder som i form av spolvatten och barlastvatten

från dessa fartyg ständigt pumpas ut på haven under återfärden

till oljelastningsplatserna är enligt motionärerna nästan ofattbart stora och

uppgår till flera miljoner ton årligen. Emellertid har situationen beträffande

tankfartygen väsentligt förändrats genom att tre ledande oljebolag numera

tillämpar det s. k. load-on-top-systemet. Detta innebär ett avstående från

utsläpp på haven av oljerester, vilka i stället behålls ombord och senare avlämnas

i land för omhändertagande och återvinning. Genom tillämpningen

av detta system har oljebranschen enligt motionärerna visat, att ett fullständigt

undvikande av oljeutsläpp är både praktiskt möjligt och ekonomiskt

genomförbart. Då emellertid förevarande tre oljebolag endast svarar

för något mer än hälften av oljetransporterna över världshaven, finner motionärerna

effekten av bolagens åtagande begränsad. Under hänvisning till

bl. a. det anförda hemställer motionärerna att riksdagen, för den händelse

Kungl. Maj :t skulle anses konstitutionellt förhindrad att gå längre än vad

konventionen förpliktar till, måtte ge till känna att något hinder inte möter

från riksdagens sida att utsträcka förbudet i oljeskyddslagen mot oljeutvinning

att gälla dels för alla svenska fartyg i hela Östersjön och Nordsjön,

dels för svenska tankfartyg i alla vattenområden där sådant förbud

inte redan gäller.

Vid behandlingen av de år 1982 antagna konventionsändringarna fann

riksdagen dessa utgöra ett viktigt led i syftet att så snart som möjligt

åstadkomma ett fullständigt undvikande av att beständiga oljor uttöms i

havet. Riksdagen hälsade med tillfredsställelse att hela Nordsjön och Östersjön

genom ändringarna gjordes till förbjuden zon. Från riksdagens sida

underströks vidare det betydelsefulla i att konventionen i sin skärpta

lydelse vann så stor anslutning som möjligt, och det förutsattes att Kungl.

Maj :t i görlig mån medverkade härtill. Därvid ansågs som särskilt angeläget

att den reviderade konventionen även godkändes av övriga östersjöstater.

För att påskynda ikraftträdandet av förevarande ändringar har

utrikesdepartementet, som framgår av regeringens den 12 december 1964

dagtecknade meddelande till Nordiska rådet, genom svenska beskickningarna

i ett antal länder, som anslutit sig till 1954 års konvention men ännu

inte godkänt 1962 års ändringar, hänvänt sig till vederbörande land i fråga

om sådant godkännande. Utskottet vill med hänsyn till frågans vikt understryka

betydelsen av att Kungl. Maj :t så effektivt som möjligt medverkar till

att konventionsändringarna ratificeras av för ikraftträdandet erforderligt

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 dr 1965

17

antal stater. Om oaktat Kungl. Maj :ts ansträngningar detta inte sker inom

rimlig tid, torde Kungl. Maj :t för de svenska fartygens del böra överväga

ett utfärdande av de med konventionsändringarna avsedda förbuden såvitt

gäller Östersjön och Nordsjön. Såsom sjöfartsstyrelsen framhåller beräknas

ytterligare anläggningar för mottagande av oljehaltiga blandningar från

särskilt tankfartyg komma att bli färdigställda år 1966. Med hänsyn härtill

och till att oljeföroreningarna i dessa vatten endast till ringa del synes härröra

från svenska fartyg torde några nämnvärda olägenheter inte vara förenade

med en sådan åtgärd. Däremot synes vissa invändningar kunna resas

mot det av motionärerna föreslagna förbudet mot oljeuttömning för svenska

tankfartyg i alla vattenområden där sådant förbud inte gäller. Enligt

vad sjöfartsstyrelsen uppger torde nämligen det för ett totalförbud på de

stora haven betydelsefulla load-on-top-systemet, trots dess obestridliga förtjänster,

inte helt uppfylla konventionens krav på förbud mot utsläpp av

oljeblandat vatten. Vidare är systemet endast användbart beträffande råoljetransporter.

Vid sådana förhållanden skulle ett upprätthållande av ett strikt

förbud för svenska fartyg i dessa vatten kunna försämra den svenska rederinäringens

möjligheter på området. Då de svenska fartygen dessutom

endast utgör en bråkdel av fartygen på världshaven och ett dylikt, ensidigt

förbud sålunda skulle medföra en föga betydelsefull förbättring på området

saknas enligt utskottets mening anledning att oberoende av ikraftträdandet

av 1962 års konventionsändringar utsträcka förbudet i sist angivet hänseende.

Vad sålunda anförts torde böra ges Kungl. Maj :t till känna.

Utskottet får således hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin

mening ge till känna vad utskottet anfört i anledning av motionerna

I: 328 och II: 395.

Stockholm den 30 mars 1965

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

2—7120 85

Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 3 avd. Nr 16

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1965

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson, Svante

Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Knut Johansson*, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson

och Åkesson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru

Torbrink, fröken Anderson i Lerum, herrar Tobé, Carlshamre och Elmstedt.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herr Tobé.

Reservation

K L BECKMANS TRYCKERIER AB - STHLM 1965

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1965:159 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag ur kyrkofonden m.m. a1 i texten