Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätten att utsätta fast fiskeredskap i allmänt vatten. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 56 i första kammaren av herr Karlsson, Helge, in. fl. och nr 68 i andra kammaren av herr Levin m. fl.

1965-04-06 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1965:18, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätten att utsätta fast fiskeredskap i allmänt vatten. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 56 i första kammaren av herr Karlsson, Helge, in. fl. och nr 68 i andra kammaren av herr Levin m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965

1

Nr 18

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätten att utsätta

fast fiskeredskap i allmänt vatten.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott

hänvisade motioner, nr 56 i första kammaren av herr Karlsson,

Helge, in. fl. och nr 68 i andra kammaren av herr Levin m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag till sådan ändring av lagen om

rätt till fiske att rätten att utsätta fast redskap i allmänt vatten i första hand

förbehålles dem som har sin huvudsakliga inkomst av fiske».

Beträffande motionernas fullständiga innehåll, i den mån redogörelse ej

lämnas nedan, hänvisar utskottet till motionen II: 68.

över motionerna har utskottet på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat utlåtanden från fiskeristyrelsen och länsstyrelsen i Malmöhus län.

På begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits av Sveriges fiskares

riksförbund och Fritidsfiskets samarbetsnämnd.

Länsstyrelsen har överlämnat yttranden från fiskeriintendenten i Västerhavets

distrikt, fiskerikonsulenten vid Malmöhus läns hushållningssällskap

och Malmöhus läns havsfiskeförening.

Gällande rätt m.m.

Bestämmelser om avgränsningen mellan allmänt och enskilt vatten lämnas

i lagen den 1 december 1950 (nr 595) om gräns mot allmänt vattenområde.

Vattenområde i havet är enligt 1 § allmänt (allmänt vatten), där det

ej ingår i fastigheterna (enskilt vatten). Till fastigheterna hänförs i havet

1. allt vatten inom 300 m från fastlandet eller från ö av minst 100 in längd

ävensom, på de ställen där den stranden följande kurvan för högst 3 m djup

går längre ut, allt vatten inom denna djupkurva; samt 2. allt vatten, som

har förbindelse med öppna havet allenast över vatten som nu sagts. På

grund av vad under 2. upptagits får dock vatten vid Bohusläns kust fr. o. m.

Gullmarsfjorden t. o. in. Hakefjorden ej hänföras till fastigheterna (2 §).

Vid rikets östra och södra kuster från gränsen mot Finland till Listershuvud

i Blekinge hänförs till fastigheterna jämväl allt vatten, som väl har annan

förbindelse med havet än som anges i 2 § andra punkten men ej har större

bredd än 1 km räknat från fastlandet eller från ö av minst 100 in längd

(3 § första stycket). Denna bestämmelse äger dock ej tillämpning beträfTlihang

till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 8 avd. Nr 18

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965

fande vatten vid Gotland eller Öland eller vid andra öar, vilka från fastlandet

helt skiljs av vatten som har förbindelse med öppna havet av större

bredd än 1 km räknat på sätt föreskrivs i första stycket (3 § andra stycket).

I Norrbottens och Kalmar län hänförs till fastigheterna även vissa särskilt

angivna vattenområden i havet (4 §). I annat vattenområde än havet finns

allmänt vatten endast i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön. Angående

dessa sjöar äger vad i 1—3 §§ stadgas motsvarande tillämpning (5 g).

I lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske återfinns föreskrifter

om fiske i allmänt vatten. I vatten, som enligt lagen om gräns mot

allmänt vattenområde är allmänt vatten, får varje svensk medborgare fiska

med rörligt redskap. Fast redskap får, såvitt ej annat följer av 3 §, utsättas i

allmänt vatten endast efter tillstånd av myndighet som Konungen bestämmer

(1 § första stycket). Innehavare av enskild fiskerätt får ej vägras tillstånd

att från det enskilda vattnet sträcka fast redskap vidare ut i allmänt

vatten, om det prövas kunna ske utan men för annan fiskande (2 §). Vid

kusten av Norrbottens län, vid kusterna av Kalmar län söder om Kråkelund,

i Blekinge län vid dess östra kust (norr om Torhamnsudde) samt öster om

en linje dragen från Torhamnsudde över Videskärs nordspets och Ungskärs

sydspets till Utlängans sydspets samt vid Skånes östra och södra

kuster får innehavare av enskild fiskerätt även utan myndighets tillstånd

sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt vatten,

dock ej på större avstånd än 200 in från den stranden följande kurvan för

högst 3 m djup vid fastlandet eller vid ö av minst 100 m längd (3 § första

stycket). Vad i första stycket stadgas gäller dock beträffande den som stöder

sin fiskerätt på avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan

särskild grund endast såvitt det ej strider mot vad som i dylik ordning är

bestämt angående fiskerättens omfattning (3 § andra stycket). I fråga om

Blekinge läns södra kust (väster om Torhamnsudde) äger Konungen förordna,

att vid viss fiskeplats fiske med fast redskap på allmänt vatten får

bedrivas i den omfattning som före den 1 januari 1951 skett med stöd av

sådan särskild rättsgrund, som anges i andra stycket, eller av gammal sed

(3 § tredje stycket). Utlänning, som sedan minst två år är stadigvarande

bosatt här i riket, är likställd med svensk medborgare med avseende på

fiske i allmänt vatten. I övrigt får den som ej är svensk medborgare fiska i

allmänt vatten endast i den mån Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer så medger. Är vederbörande innehavare av enskild fiskerätt,

skall han dock i fråga om rätt att från det enskilda vattnet sträcka fast

redskap vidare ut i allmänt vatten vara likställd med svensk medborgare

(4 §).

I fråga om rätten att fiska på enskilt vatten är den grundläggande principen

att fastighetsägaren har ensamrätt till fiske inom gränserna för sin fastighet

(5 §). För kustfiske på enskilt vatten gäller särskilda regler för olika kuststräckor

(6—14 §§). Bl. a. får varje svensk medborgare fiska med rörligt

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965

redskap i enskilt vatten vid Skånes östra och södra kuster (12 §). Vid Skånes

västra kust, liksom vid kusten av Hallands län samt Göteborgs och Bohus

län får varje svensk medborgare fiska i enskilt vatten med visst förbehåll

beträffande fisket efter ostron (13 §).

Med fast redskap förstås i fiskerättslagen fiskebyggnad, så ock med ledarm

försett fiskeredskap, vilket medelst pålar eller tyngder eller på annat

sätt fästes vid bottnen eller stranden och avses skola kvarstå längre tid än

två dygn i följd (1 § andra stycket).

Rörande den tillståndsgivning som avses i 1 § första stycket fiskerättslagen

meddelas vissa föreskrifter i kungörelsen den 8 december 1950 (nr 622)

med bemyndigande för fiskeristyrelsen och länsstyrelserna att lämna tillstånd

till utsättande av fast fiskeredskap i allmänt vatten. Sålunda får fiskeristyrelsen,

om skäl är därtill, beträffande visst allmänt vattenområde medge

att fast fiskeredskap må utsättas där av varje svensk medborgare. Sådant

medgivande kan begränsas till att avse visst slags redskap eller viss tid.

Innan medgivande lämnas bör fiskeristyrelsen samråda med länsstyrelsen i

det län där vattenområdet är beläget (1 §). Fråga om tillstånd för viss person

att utsätta fast fiskeredskap i allmänt vatten skall prövas av vederbörande

länsstyrelse. Därvid bör, om ärendet är av större betydelse för fiskerinäringen

i orten eller skäl eljest föreligger därtill, samråd äga rum med

fiskeristyrelsen (2 §). Jämlikt KBr till länsstyrelsen i Malmöhus län den 29

oktober 1897 (nr 94 s. 1) är det tills vidare varje svensk undersåte tillåtet

att under månaderna september—november idka fiske med ålryssjor i allt

det vatten utanför Malmöhus läns kust från Falsterbo fyr till Kullens fyr,

som icke omfattas av strandägares enskilda fiskerätt. Motsvarande medgivande

med förbehåll för skattlagda ålfisken har genom KBr till länsstyrelsen

i Blekinge län den 27 maj 1898 (nr 50 s. 2) och den 14 januari 1927 (nr

15) lämnats beträffande ålfiske utanför Blekinge läns kust med ålhommor

av högst 1,5 m höjd. Dessa medgivanden är till följd av övergångsbestämmelser

i 1950 års kungörelse alltjämt gällande.

I sammanhanget må erinras om vissa bestämmelser i kungörelsen den

8 juni 1951 (nr 395) angående förvaltningen av kronans fisken. Sådant

fiske bör nämligen, där så erfordras för ortsbefolkningens försörjning med

fisk, upplåtas till yrkesfiskare, som avsätter fisk i orten, och till personer

bland ortsbefolkningen för fiske till husbehov. Frågan huruvida företräde

skall ges åt yrkesfiskare eller husbehovsfiskare skall avgöras efter fiskeförhållandena

och efter ortsbefolkningens behov och önskemål (3 § första

stycket). I den mån behov av nu angivet slag ej föreligger eller tillgodosetts,

bör fisket upplåtas till andra fiskande, såsom yrkesfiskare vilka säljer

på annan ort samt sport- och fritidsfiskare (3 § andra stycket). Tillämp
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965

ningsföreskrifter meddelas i KCirk den 8 juni 1951 (nr 396). I anslutning

till 3 § första stycket uttalas däri följande.

I de mera tättbefolkade delarna av landet torde det ofta te sig såsom bäst

och rättvisast att fisket upplåtes till yrkesfiskare. I skogs- och fjälltrakter

torde däremot befolkningens levnadsförhållanden i allmänhet vara sådana

att husbehovsfiske bör få företräde framför yrkesfiske. I tveksamma fall

kan det vara lämpligt att samråd sker med hushållningssällskapets fiskerinämnd

eller motsvarande organ.

Lagen om gräns mot allmänt vattenområde medförde att åtskilliga vattenområden,

som tidigare tillhört enskild fastighet, kom att utgöra allmänt

vatten. Genom lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad

fiskerätt har därför jordägare och innehavare av begränsade sakrätter fått

rätt till ersättning av statsmedel för förluster, som uppkommit genom den

nya gränsdragningen eller genom att fiskerätten på enskilt vatten inskränkts

till följd av vissa bestämmelser i fiskerättslagen. Framställning om sådan

ersättning skall ha gjorts före den 1 juli 1961.

Ur förarbetena m.m.

Rörande avvägningen mellan olika intressen inom fiskerättslagstiftningens

ram har departementschefen i prop. 1950: 60 s. 23 gjort vissa uttalanden,

vilka lämnats utan erinran av riksdagen (jfr L3U 1950: 23). Flera olika

gruppers anspråk träder sålunda enligt departementschefen i förgrunden

vid en dylik avvägning. Där rätt till fiske varit förbunden med viss fastighet,

har fastighetens ägare intresse av att denna fiskerätt bibehålls, i varje

fall om fisket bedrivs för eget behov. Särskilt starkt gör sig detta gällande,

då fisket är av direkt betydelse för fastighetens bärkraft. För dem som yrkesmässigt

fiskar annorstädes än på eget vatten är det ett önskemål att få rörelsefrihet

för sin yrkesutövning och att den enskilda fiskerätten ej får sådan

omfattning att den försvårar eller omöjliggör för dem att bedriva sin näring

med tillfredsställande resultat. Slutligen är det för de alltmer växande

skarorna av amatörfiskare från social synpunkt angeläget att de får möjlighet

att i lagliga former bedriva sin sysselsättning. Om inte tillräckliga vatten

kan ställas till rekreationsfiskarenas förfogande, kan konkurrensen om

de tillgängliga vattnen lätt få skadliga återverkningar även på yrkesfisket

i form av stegrade arrenden och minskad rörelsefrihet. Departementschefen

anför därefter följande.

Enligt min uppfattning bör det allmänna, i den mån konflikt uppkommer

mellan dessa intressen, i första hand söka tillgodose yrkesfiskets skäliga

krav. Redan med hänsyn till den betydelse det yrkesmässigt bedrivna fisket

har ur ekonomisk synvinkel och ur försörj ningssynpunkt synes det skäligt

att statsmakterna, såvitt på dem ankommer, skola söka bereda denna närings

utövare möjlighet att bedriva sitt fiske utan onödiga hinder.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965 5

I enlighet med de sålunda uttalade grundsatserna liar genom fiskerättslagstiftningen

den enskilda fiskerätten fått vidkännas vissa inskränkningar

som ansetts påkallade för att tillgodose berättigade anspråk från det yrkesmässigt

bedrivna fiskets sida. Även rekreationsfiskarintresset har i viss

mån tillgodosetts genom utvidgning av rätten för envar att fiska på enskilt

vatten.

Beträffande den s. k. utsträckningsrätten, som behandlas i 2 och 3 §§

fiskerättslagen, har departementschefen (prop. s. 56) framhållit att en tillståndsfri

utsträckningsrätt säkerligen kan avsevärt nedbringa anspråken

mot statsverket på ersättning för mistad fiskerätt. Den fria utsträckningsrätten

har emellertid ansetts böra begränsas till sådana långgrunda kuststräckor,

där yttergränsen för det enskilda fiskevattnet tidigare gått tämligen

långt från stranden och där strandägarna bedriver ett särskilt inkomstbringande

fiske med fasta redskap, medan det fria yrkesfisket är av sådan

art att från frifiskarhåll nämnvärt intresse i allmänhet saknas för en inskränkning

i strandägarnas rätt att fiska med fasta redskap. I anslutning

härtill har departementschefen uttalat, att det utan särskilt stadgande torde

vara tydligt att utsträckningsrätten är ett tillbehör till den enskilda fiskerätten

och i fråga om möjligheten till överlåtelse o. d. skall följa samma

regler som denna. Beträffande den av tillståndstvång omfattade utsträckningsrätten

anför departementschefen därefter följande.

I övriga delar av landet bör enligt min uppfattning eu strandägare lika

litet som en annan fiskande äga rätt att utan tillstånd begagna fast redskap i

frivatten. Jag vill erinra, att sådant tillstånd kräves även enligt gällande

rätt. De nuvarande bestämmelserna i ämnet äro emellertid något förmånligare

för strandägare än för andra. Därest en strandägare vill sträcka fast

redskap ut över yttergränsen till sitt enskilda fiskevatten, skall nämligen

enligt lagens ordalydelse hans begäran därom alltid bifallas, om det finnes

kunna ske »utan men för annan fiskande». Då detta på vissa håll, t. ex. vid

Skånes sydkust, betraktas som en förmån av ej ringa ekonomiskt värde,

torde en motsvarande föreskrift böra upptagas i den nya lagen.

Spörsmålet om innebörden av begreppen yrkesfiske och yrkesfiskare har

uppmärksammats vid remissbehandlingen av förevarande motioner. Med anledning

därav må till en början återges följande uttalande av departementschefen

(prop. s. 23) rörande utvecklingen på fiskets område.

Medan fisket tidigare i stora delar av landet bedrevs antingen såsom husbehovsfiske

eller såsom binäring till jordbruket, har tendensen på senare

år gått i den riktningen, att fiske i förvärvssyfte främst kommit att idkas

av personer, vilka ha detsamma till enda eller huvudsakliga inkomstkälla.

Frågan har vidare diskuterats under förarbetena till lagen den 27 juni

1957 (nr 390) om fiskearrenden mot bakgrund av lagens syfte att bereda

ökad trygghet för fiskearrendatorer i sådana fall, då fiskerättsupplåtelsens

ändamål är yrkesfiske eller annat fiske av väsentlig betydelse för arrendatorns

försörjning (jämför 1 §). Rörande den avgränsning med hänsyn till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965

upplåtelsens ändamål som sålunda gjorts i denna lag har bl. a. anförts följande

(seprop. 1957: 151 s. 20; D>U 1957: 21 s. 69).

Fiskerättskommittén

Fiskerättskommittén föreslog i sitt betänkande rörande fiskelagstiftningen

(SOU 1947: 47) att vissa angivna stadganden i nyttjanderättslagen skulle

äga tillämpning på avtal, varigenom utan samband med jordbruk fiskerätt

uppläts till den som utövade fiske yrkesmässigt. Kommittén föreslog ej

något lagstadgande som definierade begreppet yrkesmässigt fiske. I motiven

framhölls dock att bestämmelserna ansetts böra begränsas till att gälla

arrendator som utövade fiske yrkesmässigt. Härunder inbegrep kommittén

ej blott den som hade fiske till huvudnäring utan även sådan binäringsfiskare,

för vilkens utkomst fisket var av väsentlig betydelse (bet. s. 309).

Fiskeristyrelsen

Åt fiskeristyrelsen uppdrogs sedermera att överse de av fiskerättskommittén

föreslagna bestämmelserna om upplåtelse av fiskerätt. Det av styrelsen

framlagda lagförslaget förutsatte för sin tillämplighet att nyttjanderättshavaren

skulle bedriva yrkesmässigt fiske. Med begreppet skulle enligt styrelsen

förstås fiske, som bedrevs av person för vilkens utkomst fiske var av

väsentlig betydelse. Styrelsen ansåg att med »verkliga yrkesfiskare» förstods

personer, vilka helt eller huvudsakligen livnärde sig av fiske, samt

att med begreppet yrkesmässigt fiske förstods ej blott det fiske som bedrevs

av verkliga yrkesfiskare utan även fiske, vilket utövades i sådan utsträckning

att idkaren därav hade en icke alltför oväsentlig inkomst, så att fisket

kunde sägas i viss grad utgöra förutsättning för hans livsuppehälle.

Departementspromemorian

Sedan fiskeristyrelsens lagförslag överarbetats inom jordbruksdepartementet,

upprättades en departementspromemoria i ämnet. Rörande begreppet

yrkesfiskare anförs däri följande.

Innebörden av begreppet yrkesfiskare har av fiskeristyrelsen angivits

vara person som helt eller huvudsakligen livnär sig av fiske. En liknande

definition av begreppet återfinnes i gällande instruktion för insamlande av

fiskeristatistiska primäruppgifter, fastställda av statistiska centralbyrån i

samråd med lantbruksstyrelsen den 5 oktober 1944. I denna instruktion uttalas

nämligen, att »som yrkesfiskare anses person, som har sin huvudsakliga

inkomst av fisket». Fiskevattensutredningen har i sitt betänkande (SOU

1939:28 s. 68) givit följande definition av begreppet: »Med yrkesfiskare

förstås sådana personer, som helt eller huvudsakligen försörja sig på fiske.»

Fiskerättskommittén torde med yrkesfiskare ha avsett de fiskare, som har

fisket till huvudnäring (SOU 1947: 47 s. 309). De nu anförda definitionerna

synes i stort sett medföra samma avgränsning av begreppet. Insjöfiskesakkunniga

har i sitt betänkande (SOU 1937: 10) uttalat att »såsom egentliga

yrkesfiskare torde kunna betecknas de personer, som regelbundet idka fiske

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965

för avsalu och för vilka fisket är en i varje fall viktig del av deras inkomst».

Då emellertid begreppet försörjning i allmänhet icke fattas snävt och detta

ord redan vunnit burskap i liknande sammanhang (jämför definitionen av

begreppet stödjordbruk i 4 § KK ang. statligt stöd till jordbrukets yttre och

inre rationalisering in. m. den 11 juni 1948, nr 342) torde man, såsom fiskevattensutredningen

gjort, med yrkesfiskare böra avse de personer som helt

eller huvudsakligen försörjer sig på fiske.

I promemorian föreslogs, att vid avgränsningen begreppet yrkesmässigt

fiske ej skulle användas, bl. a. därför att denna definition kunde omfatta

även husbehovsfiskare. Det ansågs även från lagteknisk synpunkt vara

olämpligt att i lagen använda detta begrepp med den betydelse fiskeristyrelsen

angivit. Härom anfördes följande.

Begreppet förekommer exempelvis i 16 § 1. och 27 § andra stycket 1950

års fiskerättslag, i 11 § 1950 års reglemente för statsunderstödd utbildningsverksamhet

på fiskerinäringens område och i 5 § förordningen om särskild

skatt å bensin och motorsprit. Det torde dock oftast avse endast det fiske

som bedrives av yrkesfiskare. Denna betydelse lär begreppet i varje fall ha

i 1950 års fiskerättslag (jfr prop. 1950: 60 s. 85 och 120).

Departementschefen

Departementschefen fann att några större svårigheter att tolka uttrycket

yrkesfiskare åtminstone i regel ej var att befara. Att kravet på att fisket

skulle vara av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning formellt

icke anknutits även till yrkesfisket berodde på att kravet torde innefattas

redan i begreppet yrkesfiske. Vissa svårigheter att få en klar gräns beträffande

lagens tillämpning utanför området för yrkesfiske ansågs dock föreligga.

I en del fall kunde otvivelaktigt också delade meningar råda i frågan,

huruvida ett fiskes betydelse för fiskearrendatorns försörjning borde anses

vara väsentlig eller ej. Det var angeläget att betydelsen av ordet »väsentlig»

ej uttunnades i tillämpningen. Även då ändamålet med upplåtelsen ej direkt

kunde betecknas som yrkesfiske, borde starka krav ställas på fiskets betydelse

för arrendatorn.

Utskottet

Enligt utskottet var det en vansklig uppgift att dra gränsen mellan de

arrendatorer, som skulle omfattas av lagens skydd, och övriga. Att därvid

låta fiskets karaktär av t. ex. yrkesfiske eller husbehovsfiske vara avgörande

ansågs olämpligt, eftersom någon klar gräns mellan ifrågavarande kategorier

av fiske ej kunde dras. Utskottet fann det angeläget att betona att, då fråga

uppkom om avgränsning med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen, lagen

ej gavs en alltför vidsträckt tolkning utan begränsades att avse fiske, som

verkligen kunde sägas mera varaktigt vara av väsentlig betydelse för arrendatorns

försörjning.

Slutligen må nämnas att vid 1962 års riksdag besvarades i andra kamma
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965

ren (se kammarens protokoll 23:216) en interpellation angående yrkesfiskets

behov av fiskevatten. Frågan gällde, huruvida chefen för jordbruksdepartementet

var villig alt medverka till skyndsam undersökning och utredning

i syfte att under hänsynstagande till både yrkesfiskets och fritidsfiskets

berättigade intressen säkerställa yrkesfiskets behov av fiskevatten.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, yttrade bl. a. följande.

Den fisk, som saluföres i riket, härrör till större delen från internationellt

eller eljest allmänt vatten. Genom 1950 års reform av vattengräns- och

fiskerättslagstiftningen utvidgades det allmänna vattnet och medgavs frifiske

i väsentlig omfattning vid rikets kuster och i dess största insjöar. Därigenom

fick viss del av yrkesfisket bättre tillgång till fiskevatten och ökad

rörlighet.

I flera avseenden har på senare år utfärdats bestämmelser ägnade att trygga

yrkesmännens fiskemöjligheter. Sålunda har i 1951 års kungörelse och

cirkulär angående förvaltningen av kronans fisken givits visst företräde åt

yrkesfiskarna. Vidare bör beaktas 1957 års lag om fiskearrenden, som avser

att skydda yrkesfiskare med arrenderad fiskerätt. Som ett ytterligare exempel

kan nämnas den av årets riksdag beslutade ändringen i 24 § fiskerättslagen,

varigenom delägare i vissa slag av samägda fisken fått möjlighet att

utverka länsstyrelsens föreskrifter om hur fisket skall få nyttjas.

Det synes mig som om det alltjämt vore lämpligast att fortlöpande följa utvecklingen

på förevarande område och överväga lagstiftningsåtgärder i den

mån behov yppar sig därav.

Fritidsfiskeutredningen

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 18 oktober 1963 har särskilda

sakkunniga tillkallats för att överse de statliga insatserna i fråga om fritidsfisket

och därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunniga, vilka antagit

benämningen fritidsfiskeutredningen, bör enligt direktiven (se riksdagsberättelsen

år 1964 s. 350) undersöka om gällande vattengräns- och fiskerättslagstiftning

lämpligen kan modifieras i syfte att skapa bättre möjligheter

att bedriva fritidsfiske utan att yrkesfiskets intressen träds för nära.

Därvid bör även — i samråd med vederbörande fiskeriintendenter — utredas

om länsstyrelsernas lokala bestämmelser på fiskets område kan göras enklare

och mera enhetliga. I samband härmed bör också övervägas om inte dessa

bestämmelser i fortsättningen bör tillkomma genom ett intimt samarbete

mellan länsstyrelserna och fiskeristyrelsen. Vid sin genomgång av nu nämnda

lagstiftning och bestämmelser bör de sakkunniga jämväl söka klarlägga

om särskilda åtgärder -— t. ex. i fråga om fisketillsyn och bevakning av vatten

— är erforderliga för att förebygga motsättningar mellan yrkes- och

fritidsfiskare.

Utredningsarbetet beräknas enligt uppgift i årets riksdagsberättelse pågå

hela år 1965.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965 9

Motionerna

Enligt motionärerna bör de olikartade bestämmelserna för fiske med fast

och med rörligt redskap ses mot bakgrund av de skilda förhållanden under

vilka fisket bedrivs. Vid fiske med fast redskap har redskapen i regel fastgjorts

vid stolpar, som nedslagits i bottnen, eller förtöjts vid utlagda ankare.

Redskapen står på samma plats under hela fiskesäsongen och förhindrar

annat fiske därstädes. Motionärerna framhåller att den som får rätt att utsätta

fast fiskeredskap i allmänt vatten således har ensamrätt till fiske med

sådant redskap inom visst område. Vid fiske med rörligt redskap står redskapen

däremot i allmänhet endast utsatta över en natt eller i undantagsfall

något dygn. Alla fiskande har alltså samma möjligheter att bedriva dylikt

fiske. Motionärerna fortsätter.

Fiskelagens bestämmelser om rätt att, efter särskilt tillstånd, utsätta fast

redskap i allmänt vatten eller att utsträcka dylikt redskap från enskilt vatten

ut i allmänt vatten gör ingen skillnad på dem som ansöka om dylikt

tillstånd. Det enda förbehållet är att vederbörande är svensk medborgare.

De som ha fisket som sitt levebröd ha därför ingen större rätt än vilken

annan som helst som söker dylikt tillstånd. Detta har på sina håll lett till

besvärliga avväganden och tråkiga konflikter mellan yrkesfiskare och sådana

som utöva ett annat yrke och begärt tillstånd och skaffat sig redskap

för fiske i allmänt vatten med fast redskap under sin fritid.

I motionerna erinras därefter om att i Danmark genom lagstiftning rätten

till fiske med fast redskap förbehållits yrkesfiskarena. Det påpekas vidare

att endast ett begränsat antal rättigheter till fiske i allmänt vatten med fast

redskap kan beviljas. Dylikt fiske kan enligt motionärerna bedrivas med

fördel bara på vissa kuststräckor, och ett visst avstånd måste finnas mellan

de utsatta redskapen. Motionärerna finner det därför nödvändigt, att även

här i landet de tillgängliga fiskeplatserna i första hand förbehålls dem som

skall livnära sig på fisket. Under de senare åren har på grund av den ökade

fritiden andra yrkesgrupper börjat konkurrera med yrkesfiskarena om

fiskeplatserna. Denna tendens får enligt motionärerna ej äventyra existensen

för dem som nu försörjer sig på detta fiske. Allmänhetens rätt till fiske

för sport och rekreation skulle, anser motionärerna, ej på något sätt inskränkas,

om yrkesfiskarena genom lagstiftning ges företräde till rätten att

utsätta fast fiskeredskap i allmänt vatten. De typer av fiskeredskap som

faller under benämningen fast redskap är stora och tunga, och de kan aldrig

förväxlas med de sorter av redskap som används av dem som fiskar för nöje

och sport.

Remissyttrandena

Motionerna har fått ett övervägande positivt mottagande av remissinstanserna.

Rifall till motionärernas hemställan lillstyrkes sålunda av fiskerikonsnlenten

nid Malmöhus läns hushållningssällskap och av Malmöhus läns

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965

havsfiskeförening. Enligt Sveriges fiskares riksförbund är det önskvärt att

åtgärder vidtas i enlighet med motionernas syfte. Fritidsfiskets samarbetsnämnd

har med viss reservation ej funnit anledning till erinran mot förslaget.

Fiskeristyrelsen finner att riksdagen genom skrivelse bör fästa Kungl.

Maj :ts uppmärksamhet på den väckta frågan. Länsstyrelsen i Malmöhus

län anser att vad länet angår ett klarläggande av fiskerättsförhållandena vid

länets sydkust i varje fall i huvudsak skulle eliminera nu förekommande

svårigheter vid tillståndsgivningen. Länsstyrelsen har emellertid icke något

att erinra mot att det i motionerna upptagna spörsmålet närmare utreds.

Fiskeriintendentcn i Västerhavets distrikt anser sig ej kunna tillstyrka

den föreslagna lagändringen.

Vissa remissinstanser behandlar inledningsvis den väckta frågans formella

avgränsning. Länsstyrelsen finner motionernas syfte vara att få till

stånd en ändring i de bestämmelser i fiskerättslagen som avser rätt att efter

särskilt tillstånd utsätta fast redskap i allmänt vatten eller att utsträcka

dylikt redskap från enskilt vatten ut i allmänt vatten. Länsstyrelsen anser

sig därför kunna bortse från stadgandena i 3 och 13 §§ samma lag. Länsstyrelsen

upplyser vidare att de ansökningar om tillstånd att utsätta fast fiskeredskap

vid länets sydkust som för länsstyrelsens del är aktuella med blott

något enstaka undantag handläggs enligt 2 § fiskerättslagen. Fiskeriintendenten

finner det sannolikt att den tillståndsfria utsträckningsrätten enligt

3 § ej berörs av motionerna.

Beträffande de konfliktsituationer som uppkommit vid tillståndsgivningen

vitsordar fiskerikonsulenten det av motionärerna påpekade förhållandet att

fritiden givit allmänheten möjlighet att driva ett fiske som i många fall börjar

anta karaktären av binärings- eller deltidsfiske. Även då det gäller ett så

pass omfattande och stort fiske som bottengarnsfisket förekommer det att

icke yrkesfiskare söker tillstånd att utsätta dylika redskap. Enligt fiskerikonsulenten

är detta en utveckling som måste betraktas som mindre önskvärd,

eftersom det redan nu på många kustavsnitt inom länet är hård konkurrens

om befintliga bottengarnsplatser. Fiskeriintendenten säger sig ej

känna till kontroverser i samband med tillståndsgivning enligt 1 § fiskerättslagen.

Däremot sägs synnerligen besvärliga avväganden och tråkiga

konflikter ha förekommit i samband med att tillstånd meddelats enligt 2 §

samma lag att utsträcka ålbottengarn på allmänt vattenområde, inte minst

längs sydkusten av Malmöhus län.

I fråga om den av motionärerna föreslagna lagändringen framhåller Sveriges

fiskares riksförbund att i de fall då begränsningar av antalet inkomna

ansökningar om tillstånd att utsätta fast redskap i allmänt vatten måste

företas, de fiskare som har sin huvudsakliga inkomst av fiske bör ges före
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965

träde framför andra kategorier av fiskande, som bedriver fiske vid sidan

av sitt egentliga yrke. En sådan bestämmelse anses ej betyda minskning

i allmänhetens möjligheter att fiska i allmänt vatten med rörligt redskap

och ej heller utestänga yrkesfiskare från fiske med fast redskap. Bestämmelsen

skulle nämligen endast tillämpas inom de områden, där begränsningar

är nödvändiga på grund av alltför stort antal begärda tillstånd. Några

remissinstanser anser att en lagändring enligt motionärernas förslag kan

bli komplicerad och bl. a. medföra krav på ersättning för mistad fiskerätt.

/• ritidsfiskets samarbetsnämnd, till vilken Fiskefrämjandet, Svenska sportfiskareförbundet

och Sveriges allmänna fiskevårdsförbund är anslutna,

finner sålunda att en tillståndsgivning enligt motionsförslaget icke bör göras

på sådant sätt och i sådan omfattning att den från berörda områden utestänger

andra fiskande. Nämnden påpekar vidare att enligt fiskerättslagen

varje svensk medborgare får på västkusten till skillnad från landets södra

och östra kuster fiska med fast redskap även i enskilt vatten. Det erinras

också om den fria utsträckningsrätten enligt 3 § samma lag. Nämnda förhållanden

anses komplicera den föreslagna lagändringen, vilken jämväl

bedöms kunna föranleda krav på ersättning för mistad fiskerätt.

Motionsförslaget anses av fiskeriintendenten innebära att utsträckningsrätt

enligt 2 § fiskerältslagen i första hand skulle förbehållas yrkesfiskare.

Fiskeriintendenten framhåller att vid Skånes sydkust rätten till fiske med

fast redskap på enskilt vattenområde är av enskild natur. Motionärerna

bortser enligt fiskeriintendenten helt från sambandet mellan utsträckningsrätten

och den enskilda fiskerätten. Av förarbetena till fiskerättslagen finner

fiskeriintendenten framgå, alt syftet med utsträckningsrättigheterna

enligt 2 och 3 §§ var att undvika ersättningsanspråk från bottengarnfiskets

sida. En lagändring i avsikt att inskränka utsträckningsrätten jämlikt 2 §

måste därför uppenbarligen förplikta staten att lämna ersättning för mistad

fiskerätt. Om kronan som en följd av motionen skulle ikläda sig skyldighet

att inlösa värdet av utsträckningsrätten enligt 2 §, under det att den enskilda

fiskerätten på enskilt vattenområde skulle bli kvar i enskild ägo, anses bottengarnsfisket

på det allmänna vattenområdet utanför fiskerättsgränsen kunna

göra den enskilda fiskerätten mer eller mindre illusorisk. Fiskeriintendenten

finner att ett bifall till motionerna skulle medföra svårt ekonomiskt

avbräck för många kustbor och småbrukare, som för sin utkomst är beroende

av fisket som stödnäring. Svårast anses följderna kunna bli för binäringsfiskare

i Kristianstads och Blekinge län. Fiskeriintendenten ifrågasätter,

om inte dessa svårigheter skulle kunna elimineras genom en lagändring

i närmare anslutning till lagen om fiskearrenden. Fiskerätten skulle

sålunda i stället för att förbehållas enbart yrkesfiskare upplåtas »för yrkesfiskare

eller annan, för vilken fisket är av väsentlig betydelse ur försörjningssynpunkt».

En sådan avgränsning ifrågasätts jämväl av fiskeristgrelsen,

som ej finner det uteslutet att motionernas syfte kan tillgodoses ge
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965

nom sådan ändring av kungörelsen den 8 december 1950 (nr 622) att vid

tillståndsgivningen den som bedriver yrkesfiske eller ock annat fiske av

väsentlig betydelse för tillståndstagarens försörjning skall äga företräde.

Även länsstyrelsen finner vissa problem vara förenade med den föreslagna

lagändringen. Länsstyrelsen erinrar om att departementschefen beträffande

2 § fiskerättslagen — till vilken en motsvarighet fanns i 1896 års lag om

rätt till fiske — uttalat att då stadgandet på vissa håll, t. ex. vid Skånes sydkust,

anses innefatta en förmån av ej ringa ekonomiskt värde, en föreskrift

motsvarande den som intagits i 1896 års lag borde upptas i den nya lagen.

Länsstyrelsen fortsätter.

Vid bedömandet av frågan om en eventuell ändring av sist berörda bestämmelse

måste sambandet mellan den enskilda fiskerätten och utsträckningsrätten

beaktas. Som framgår av ovan åberopade uttalande av vederbörande

departementschef anses i den nuvarande bestämmelsen ligga en förmån

för berörda fiskerättsinnehavare av icke ringa ekonomiskt intresse.

Därest denna förmån, som bestått sedan gammalt och som kan betraktas

som ett utflöde av den enskilda fiskerätten slopas, torde frågan om ersättning

åt fiskerättsinnehavarna bli aktuell, varvid hänsyn även måste tagas

till det ekonomiska avbräck som ett slopande av utsträckningsrätten i fråga

kan medföra för den som är beroende av fisket som stödnäring. Svårlösta

och svårbedömbara ekonomiska problem kunna således uppkomma i sammanhanget.

De olikartade förhållandena vid Skånes sydkust och västkust behandlas

närmare i vissa remissyttranden. Enligt fiskeriintendentens bestämda mening

har såvitt avser Skånes sydkust svårigheterna sin grund däri, att det

med visst undantag visat sig omöjligt att få till stånd någon reglering av

fisket genom tillämpning av rättsreglerna för oskiftat fiske och dess upplåtande

i 24 § fiskerättslagen samt i lagen om fiskevårdsområden. Fortsatt

arbete för att ordna fiskeförhållandena vid Skånes sydkust till gagn för de

fiskande kräver enligt fiskeriintendenten utredningar beträffande fiskerättsförhållandena

vid kusten, något som fiskeriintendenten senast framhållit

i skrivelse till länsstyrelsen i september 1964. Framställningen synes, sägs

det, icke ha lett till något resultat, vilket ytterligare kommer att försvåra

ärendenas handläggning och öka irritationen. Fiskeriintendenten kan icke

heller se, att en ändring av lagreglerna till förmån för yrkesfiskare kan lösa

de fiskerättsliga problemen, då dessa likväl måste klarläggas i samband med

ersättningsfrågor som följd av eventuellt bifall till motionerna. De av motionärerna

åberopade danska fiskerilagarna bygger på helt andra fiskerättsliga

förhållanden och kan enligt fiskeriintendentens uppfattning ej läggas

till grund för en svensk lagstiftning angående sydkusten. Länsstyrelsen

framhåller att enligt dess erfarenhet, som bestyrkes av fiskeriintendentens

yttrande, de »besvärliga avväganden och tråkiga konflikter» som kan uppstå

vid tillståndsgivningen, såvitt angår utsättande av fast fiskeredskap

i allmänt vatten vid länets sydkust till övervägande del beror på de

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965

13

oklara fiskerättsförhållandena och mindre på motsättningar mellan yrkesfiskare

och andra som fiskar med fast redskap.

Beträffande förhållandena vid Skånes västkust erinrar fiskeriintendenten

om att fisket i enskilt vatten där i sin helhet är fritt för varje svensk medborgare.

Det framhålls att länsstyrelsen den 2G januari 1937 fastställt stadga

rörande fiske med bottengarn och ryssja inom visst område av Malmöhus

läns kust av Öresund. Stadgan, som hl. a. innebär att tillgängliga bottengarnsplatser

utlottas, avser att reglera botlengarnsfisket och att förhindra

att redskapen ställs ut alltför tätt. År 1956 vidtogs sådan ändring av stadgan

att båtlag, som företräds av minst två yrkesfiskare, tillförsäkrats förtursrätt

vid utlottningen av fiskeplatserna. Fiskeriintendenten fortsätter.

Att så kan ske beror i detta fall på att här icke förefinnes enskild fiskerätt.

Resultatet av nuvarande ordning kan emellertid bli, att yrkesfiskare i skärpt

konkurrens med binärings- eller fritidsfiskare icke kan få mer än en fiskeplats.

En ändring härutinnan förefaller icke obefogad, och bestämmelserna

torde kunna bli föremål för vissa ändringar. Här berörda föreskrifter för

bottengarnsfisket i Öresund avser ju icke allmänt vattenområde — som motionen

behandlar— utan enskilt, men de fiskelag som tilldelats bottengarnsplatser

på enskilt vattenområde får i regel genom länsstyrelsen rätt att fortsätta

utsättningen på allmänt vattenområde. Med den förtursrätt på enskilt

vatten som yrkesfiskares båtlag har enligt stadgan kommer utsättningarna

på allmänt vattenområde f. n. huvudsakligen att utnyttjas av yrkesfiskare.

Med utgångspunkt bl. a. från den sålunda genomförda regleringen av fisket

med fast redskap i Öresund framhåller några remissinstanser behovet av att

begreppet yrkesfiskare preciseras. Fiskeriintendenten finner för sin del mycket

tala för att fisket med fast redskap på västkusten (inklusive Öresund) inom

såväl enskilt som allmänt vattenområde borde förbehållas yrkesfiskare. Det

anses dock synnerligen svårt att ens på dessa kuststräckor skilj a yrkesfiskare

med huvudsaklig inkomst av fisket från andra fiskarekategorier. Vid tillämpningen

av öresundsstadgan sägs tvistigheter ingalunda ha kunnat undvikas,

vilket sammanhänger med det förhållandet att det är synnerligen svårt att gradera

sökandena efter den betydelse fisket har för vederbörandes hela årsinkomst.

Fiskerikonsulenten framhåller att det ofta visat sig svårt att bestämma

vad som menas med en yrkesfiskare och att det nästan varje år förekommer

klagomål mot stadgan och dess tillämpning. Enligt fiskerikonsulenten

är frågan om man vid bedömandet av en persons yrke skall gå på statistiska

centralbyråns normer, d. v. s. att vederbörande skall tjäna minst 50 % på

fiske för att betraktas som yrkesfiskare, eller om hänsyn även skall tas till den

tid vederbörande ägnar åt fisket eller om blott tiden skall beaktas. Fiskerikonsulenten

finner att innebörden av begreppet yrkesfiskare är den primära

frågan. Nödvändigheten att begreppt yrkesfiskare erhåller eu klar

bestämning betonas av länsstyrelsen. Liknande uttalanden görs av Fritidsfiskets

samarbetsnämnd och Malmöhus läns havsfiske förening.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965

Utskottet

I allmänt vatten får enligt 1 § fiskerättslagen fiske med rörligt redskap

bedrivas av varje svensk medborgare, medan däremot fast fiskeredskap

får utsättas endast efter tillstånd av myndighet som Konungen bestämmer,

såvida annat ej följer av 3 § samma lag. Sådant tillstånd får enligt 2 § ej

vägras innehavare av enskild fiskerätt som från det enskilda vattnet vill

sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten, om det kan ske utan men

för annan fiskande. Vid vissa kuststräckor, som närmare anges i 3 §, får

sådan utsträckning ske utan tillstånd, dock ej på större avstånd än 200

m från den stranden följande kurvan för tre meters djup. Genom kungörelse

av år 1950 har länsstyrelserna bemyndigats att pröva frågor om sådana

tillstånd för viss person att utsätta fast fiskeredskap som avses i 1 och

2 §§ fiskerättslagen.

Under hänvisning till att andra yrkesgrupper som en följd av den ökade

fritiden börjar konkurrera med yrkesfiskare om ifrågavarande tillstånd

hemställer motionärerna om sådan ändring i fiskerättslagen att rätten

att utsätta fast redskap i allmänt vatten i första hand förbehålls dem som

har sin huvudsakliga inkomst av fisket.

I likhet med länsstyrelsen i Malmöhus län utgår utskottet från att motionärerna

åsyftar ändring endast i 1 och 2 §§ fiskerättslagen. Som motionärerna

framhåller, kan endast ett begränsat antal tillstånd till fiske enligt

dessa lagrum beviljas. Vid remissbehandlingen har vitsordats att sådana

tillstånd sökts även av icke yrkesfiskare i en med hänsyn till den flerstädes

hårda konkurrensen om fiskeplatserna mindre önskvärd omfattning.

Utskottet delar motionärernas betänkligheter mot en sådan utveckling.

Enligt förarbetena till fiskerättslagen bör det allmänna, i den mån

konflikt uppkommer mellan enskilda fiskerättsägares, yrkesfiskares och

fritidsfiskets intressen, i första hand söka tillgodose yrkesfiskets skäliga

krav. Det har också, med hänsyn till det yrkesmässiga fiskets betydelse

ur ekonomisk synvinkel och från försörjningssynpunkt, ansetts skäligt att

statsmakterna såvitt på dem ankommer söker bereda denna närings utövare

möjlighet att bedriva sitt fiske utan onödiga hinder. I enlighet med

dessa principer har på senare år utfärdats bestämmelser i syfte att trygga

yrkesmännens fiskemöjligheter. Sålunda har i 1951 år kungörelse och

cirkulär angående förvaltningen av kronans fisken givits visst företräde

åt yrkesfiskarena. Vidare må nämnas 1957 års lag om fiskearrenden, som

avser att skydda yrkesfiskare med arrenderad fiskerätt. En tillståndsgivning,

varigenom vid konkurrens i nu ifrågavarande hänseende mellan

yrkes- och fritidsfiskare företräde lämnas åt de förstnämnda, överensstämmer

således med fiskelagstiftningens grunder.

Motionärernas uttalanden om behovet av åtgärder för att trygga en

sådan tillståndsgivning har biträtts eller lämnats utan erinran av alla

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965

remissinstanser utom en. Viss tvekan har emellertid yppats rörande lämpligheten

av den föreslagna lagändringen. Bl. a. har befarats att vissa binäringsfiskare

därigenom kunde vållas ekonomiskt avbräck och att krav

kunde komma att resas på ersättning för mistad fiskerätt. Vad i dessa

hänseenden anförts torde i någon mån grundas på uppfattningen att motionsyrkandet

avser ändring jämväl i 3 § fiskerättslagen. Utskottet vill

också erinra om att redan nuvarande utformning av 1 och 2 §§ samma lag

torde möjliggöra en sådan tillståndsgivning som motionärerna önskar.

Fiskeristyrelsen antyder för sin del att motionernas syfte kan vinnas genom

sådan ändring av 1950 års kungörelse att vid tillståndsgivningen den

som bedriver yrkesfiske eller ock annat fiske av väsentlig betydelse för

tillståndstagarens försörjning skall äga företräde. Enligt detta förslag skulle

sålunda även binäringsfiskare ges företräde framför fritidsfiskare vid

konkurrens om ifrågavarande fiskeplatser. Beaktansvärda skäl synes enligt

utskottets mening tala för en sådan avvägning. Utskottet anser emellertid

att något riksdagens ställningstagande till frågan om vilka åtgärder

som bör vidtagas nu ej erfordras. Det torde få ankomma på Kungl.

Maj :t att uppta frågan till övervägande och föranstalta om de författningsändringar

som må finnas erforderliga för tillgodoseende av motionernas

syfte. Vad sålunda anförts torde böra ges Kungl. Maj :t till känna.

Utskottet får således hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom

sin mening ge till känna vad utskottet anfört i anledning

av motionerna I: 56 och II: 68.

Stockholm den 6 april 1965

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson, Svante

Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Torsten Hansson och Ernulf*;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru

Torbrink, herrar Svenning, From, Elmstedt* och Krönmark.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1965:198 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående rätten att utsätta fast fiskeredskap i all månt vatten. a1 i texten