Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätten att utsätta fast fiskeredskap i allmänt vatten. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 56 i första kammaren av herr Karlsson, Helge, in. fl. och nr 68 i andra kammaren av herr Levin m. fl.
1965-04-06 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1965:18, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätten att utsätta fast fiskeredskap i allmänt vatten. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 56 i första kammaren av herr Karlsson, Helge, in. fl. och nr 68 i andra kammaren av herr Levin m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965
1
Nr 18
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätten att utsätta
fast fiskeredskap i allmänt vatten.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 56 i första kammaren av herr Karlsson,
Helge, in. fl. och nr 68 i andra kammaren av herr Levin m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag till sådan ändring av lagen om
rätt till fiske att rätten att utsätta fast redskap i allmänt vatten i första hand
förbehålles dem som har sin huvudsakliga inkomst av fiske».
Beträffande motionernas fullständiga innehåll, i den mån redogörelse ej
lämnas nedan, hänvisar utskottet till motionen II: 68.
över motionerna har utskottet på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat utlåtanden från fiskeristyrelsen och länsstyrelsen i Malmöhus län.
På begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits av Sveriges fiskares
riksförbund och Fritidsfiskets samarbetsnämnd.
Länsstyrelsen har överlämnat yttranden från fiskeriintendenten i Västerhavets
distrikt, fiskerikonsulenten vid Malmöhus läns hushållningssällskap
och Malmöhus läns havsfiskeförening.
Gällande rätt m.m.
Bestämmelser om avgränsningen mellan allmänt och enskilt vatten lämnas
i lagen den 1 december 1950 (nr 595) om gräns mot allmänt vattenområde.
Vattenområde i havet är enligt 1 § allmänt (allmänt vatten), där det
ej ingår i fastigheterna (enskilt vatten). Till fastigheterna hänförs i havet
1. allt vatten inom 300 m från fastlandet eller från ö av minst 100 in längd
ävensom, på de ställen där den stranden följande kurvan för högst 3 m djup
går längre ut, allt vatten inom denna djupkurva; samt 2. allt vatten, som
har förbindelse med öppna havet allenast över vatten som nu sagts. På
grund av vad under 2. upptagits får dock vatten vid Bohusläns kust fr. o. m.
Gullmarsfjorden t. o. in. Hakefjorden ej hänföras till fastigheterna (2 §).
Vid rikets östra och södra kuster från gränsen mot Finland till Listershuvud
i Blekinge hänförs till fastigheterna jämväl allt vatten, som väl har annan
förbindelse med havet än som anges i 2 § andra punkten men ej har större
bredd än 1 km räknat från fastlandet eller från ö av minst 100 in längd
(3 § första stycket). Denna bestämmelse äger dock ej tillämpning beträfTlihang
till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 8 avd. Nr 18
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965
fande vatten vid Gotland eller Öland eller vid andra öar, vilka från fastlandet
helt skiljs av vatten som har förbindelse med öppna havet av större
bredd än 1 km räknat på sätt föreskrivs i första stycket (3 § andra stycket).
I Norrbottens och Kalmar län hänförs till fastigheterna även vissa särskilt
angivna vattenområden i havet (4 §). I annat vattenområde än havet finns
allmänt vatten endast i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön. Angående
dessa sjöar äger vad i 1—3 §§ stadgas motsvarande tillämpning (5 g).
I lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske återfinns föreskrifter
om fiske i allmänt vatten. I vatten, som enligt lagen om gräns mot
allmänt vattenområde är allmänt vatten, får varje svensk medborgare fiska
med rörligt redskap. Fast redskap får, såvitt ej annat följer av 3 §, utsättas i
allmänt vatten endast efter tillstånd av myndighet som Konungen bestämmer
(1 § första stycket). Innehavare av enskild fiskerätt får ej vägras tillstånd
att från det enskilda vattnet sträcka fast redskap vidare ut i allmänt
vatten, om det prövas kunna ske utan men för annan fiskande (2 §). Vid
kusten av Norrbottens län, vid kusterna av Kalmar län söder om Kråkelund,
i Blekinge län vid dess östra kust (norr om Torhamnsudde) samt öster om
en linje dragen från Torhamnsudde över Videskärs nordspets och Ungskärs
sydspets till Utlängans sydspets samt vid Skånes östra och södra
kuster får innehavare av enskild fiskerätt även utan myndighets tillstånd
sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt vatten,
dock ej på större avstånd än 200 in från den stranden följande kurvan för
högst 3 m djup vid fastlandet eller vid ö av minst 100 m längd (3 § första
stycket). Vad i första stycket stadgas gäller dock beträffande den som stöder
sin fiskerätt på avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan
särskild grund endast såvitt det ej strider mot vad som i dylik ordning är
bestämt angående fiskerättens omfattning (3 § andra stycket). I fråga om
Blekinge läns södra kust (väster om Torhamnsudde) äger Konungen förordna,
att vid viss fiskeplats fiske med fast redskap på allmänt vatten får
bedrivas i den omfattning som före den 1 januari 1951 skett med stöd av
sådan särskild rättsgrund, som anges i andra stycket, eller av gammal sed
(3 § tredje stycket). Utlänning, som sedan minst två år är stadigvarande
bosatt här i riket, är likställd med svensk medborgare med avseende på
fiske i allmänt vatten. I övrigt får den som ej är svensk medborgare fiska i
allmänt vatten endast i den mån Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer så medger. Är vederbörande innehavare av enskild fiskerätt,
skall han dock i fråga om rätt att från det enskilda vattnet sträcka fast
redskap vidare ut i allmänt vatten vara likställd med svensk medborgare
(4 §).
I fråga om rätten att fiska på enskilt vatten är den grundläggande principen
att fastighetsägaren har ensamrätt till fiske inom gränserna för sin fastighet
(5 §). För kustfiske på enskilt vatten gäller särskilda regler för olika kuststräckor
(6—14 §§). Bl. a. får varje svensk medborgare fiska med rörligt
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965
redskap i enskilt vatten vid Skånes östra och södra kuster (12 §). Vid Skånes
västra kust, liksom vid kusten av Hallands län samt Göteborgs och Bohus
län får varje svensk medborgare fiska i enskilt vatten med visst förbehåll
beträffande fisket efter ostron (13 §).
Med fast redskap förstås i fiskerättslagen fiskebyggnad, så ock med ledarm
försett fiskeredskap, vilket medelst pålar eller tyngder eller på annat
sätt fästes vid bottnen eller stranden och avses skola kvarstå längre tid än
två dygn i följd (1 § andra stycket).
Rörande den tillståndsgivning som avses i 1 § första stycket fiskerättslagen
meddelas vissa föreskrifter i kungörelsen den 8 december 1950 (nr 622)
med bemyndigande för fiskeristyrelsen och länsstyrelserna att lämna tillstånd
till utsättande av fast fiskeredskap i allmänt vatten. Sålunda får fiskeristyrelsen,
om skäl är därtill, beträffande visst allmänt vattenområde medge
att fast fiskeredskap må utsättas där av varje svensk medborgare. Sådant
medgivande kan begränsas till att avse visst slags redskap eller viss tid.
Innan medgivande lämnas bör fiskeristyrelsen samråda med länsstyrelsen i
det län där vattenområdet är beläget (1 §). Fråga om tillstånd för viss person
att utsätta fast fiskeredskap i allmänt vatten skall prövas av vederbörande
länsstyrelse. Därvid bör, om ärendet är av större betydelse för fiskerinäringen
i orten eller skäl eljest föreligger därtill, samråd äga rum med
fiskeristyrelsen (2 §). Jämlikt KBr till länsstyrelsen i Malmöhus län den 29
oktober 1897 (nr 94 s. 1) är det tills vidare varje svensk undersåte tillåtet
att under månaderna september—november idka fiske med ålryssjor i allt
det vatten utanför Malmöhus läns kust från Falsterbo fyr till Kullens fyr,
som icke omfattas av strandägares enskilda fiskerätt. Motsvarande medgivande
med förbehåll för skattlagda ålfisken har genom KBr till länsstyrelsen
i Blekinge län den 27 maj 1898 (nr 50 s. 2) och den 14 januari 1927 (nr
15) lämnats beträffande ålfiske utanför Blekinge läns kust med ålhommor
av högst 1,5 m höjd. Dessa medgivanden är till följd av övergångsbestämmelser
i 1950 års kungörelse alltjämt gällande.
I sammanhanget må erinras om vissa bestämmelser i kungörelsen den
8 juni 1951 (nr 395) angående förvaltningen av kronans fisken. Sådant
fiske bör nämligen, där så erfordras för ortsbefolkningens försörjning med
fisk, upplåtas till yrkesfiskare, som avsätter fisk i orten, och till personer
bland ortsbefolkningen för fiske till husbehov. Frågan huruvida företräde
skall ges åt yrkesfiskare eller husbehovsfiskare skall avgöras efter fiskeförhållandena
och efter ortsbefolkningens behov och önskemål (3 § första
stycket). I den mån behov av nu angivet slag ej föreligger eller tillgodosetts,
bör fisket upplåtas till andra fiskande, såsom yrkesfiskare vilka säljer
på annan ort samt sport- och fritidsfiskare (3 § andra stycket). Tillämp
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965
ningsföreskrifter meddelas i KCirk den 8 juni 1951 (nr 396). I anslutning
till 3 § första stycket uttalas däri följande.
I de mera tättbefolkade delarna av landet torde det ofta te sig såsom bäst
och rättvisast att fisket upplåtes till yrkesfiskare. I skogs- och fjälltrakter
torde däremot befolkningens levnadsförhållanden i allmänhet vara sådana
att husbehovsfiske bör få företräde framför yrkesfiske. I tveksamma fall
kan det vara lämpligt att samråd sker med hushållningssällskapets fiskerinämnd
eller motsvarande organ.
Lagen om gräns mot allmänt vattenområde medförde att åtskilliga vattenområden,
som tidigare tillhört enskild fastighet, kom att utgöra allmänt
vatten. Genom lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad
fiskerätt har därför jordägare och innehavare av begränsade sakrätter fått
rätt till ersättning av statsmedel för förluster, som uppkommit genom den
nya gränsdragningen eller genom att fiskerätten på enskilt vatten inskränkts
till följd av vissa bestämmelser i fiskerättslagen. Framställning om sådan
ersättning skall ha gjorts före den 1 juli 1961.
Ur förarbetena m.m.
Rörande avvägningen mellan olika intressen inom fiskerättslagstiftningens
ram har departementschefen i prop. 1950: 60 s. 23 gjort vissa uttalanden,
vilka lämnats utan erinran av riksdagen (jfr L3U 1950: 23). Flera olika
gruppers anspråk träder sålunda enligt departementschefen i förgrunden
vid en dylik avvägning. Där rätt till fiske varit förbunden med viss fastighet,
har fastighetens ägare intresse av att denna fiskerätt bibehålls, i varje
fall om fisket bedrivs för eget behov. Särskilt starkt gör sig detta gällande,
då fisket är av direkt betydelse för fastighetens bärkraft. För dem som yrkesmässigt
fiskar annorstädes än på eget vatten är det ett önskemål att få rörelsefrihet
för sin yrkesutövning och att den enskilda fiskerätten ej får sådan
omfattning att den försvårar eller omöjliggör för dem att bedriva sin näring
med tillfredsställande resultat. Slutligen är det för de alltmer växande
skarorna av amatörfiskare från social synpunkt angeläget att de får möjlighet
att i lagliga former bedriva sin sysselsättning. Om inte tillräckliga vatten
kan ställas till rekreationsfiskarenas förfogande, kan konkurrensen om
de tillgängliga vattnen lätt få skadliga återverkningar även på yrkesfisket
i form av stegrade arrenden och minskad rörelsefrihet. Departementschefen
anför därefter följande.
Enligt min uppfattning bör det allmänna, i den mån konflikt uppkommer
mellan dessa intressen, i första hand söka tillgodose yrkesfiskets skäliga
krav. Redan med hänsyn till den betydelse det yrkesmässigt bedrivna fisket
har ur ekonomisk synvinkel och ur försörj ningssynpunkt synes det skäligt
att statsmakterna, såvitt på dem ankommer, skola söka bereda denna närings
utövare möjlighet att bedriva sitt fiske utan onödiga hinder.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965 5
I enlighet med de sålunda uttalade grundsatserna liar genom fiskerättslagstiftningen
den enskilda fiskerätten fått vidkännas vissa inskränkningar
som ansetts påkallade för att tillgodose berättigade anspråk från det yrkesmässigt
bedrivna fiskets sida. Även rekreationsfiskarintresset har i viss
mån tillgodosetts genom utvidgning av rätten för envar att fiska på enskilt
vatten.
Beträffande den s. k. utsträckningsrätten, som behandlas i 2 och 3 §§
fiskerättslagen, har departementschefen (prop. s. 56) framhållit att en tillståndsfri
utsträckningsrätt säkerligen kan avsevärt nedbringa anspråken
mot statsverket på ersättning för mistad fiskerätt. Den fria utsträckningsrätten
har emellertid ansetts böra begränsas till sådana långgrunda kuststräckor,
där yttergränsen för det enskilda fiskevattnet tidigare gått tämligen
långt från stranden och där strandägarna bedriver ett särskilt inkomstbringande
fiske med fasta redskap, medan det fria yrkesfisket är av sådan
art att från frifiskarhåll nämnvärt intresse i allmänhet saknas för en inskränkning
i strandägarnas rätt att fiska med fasta redskap. I anslutning
härtill har departementschefen uttalat, att det utan särskilt stadgande torde
vara tydligt att utsträckningsrätten är ett tillbehör till den enskilda fiskerätten
och i fråga om möjligheten till överlåtelse o. d. skall följa samma
regler som denna. Beträffande den av tillståndstvång omfattade utsträckningsrätten
anför departementschefen därefter följande.
I övriga delar av landet bör enligt min uppfattning eu strandägare lika
litet som en annan fiskande äga rätt att utan tillstånd begagna fast redskap i
frivatten. Jag vill erinra, att sådant tillstånd kräves även enligt gällande
rätt. De nuvarande bestämmelserna i ämnet äro emellertid något förmånligare
för strandägare än för andra. Därest en strandägare vill sträcka fast
redskap ut över yttergränsen till sitt enskilda fiskevatten, skall nämligen
enligt lagens ordalydelse hans begäran därom alltid bifallas, om det finnes
kunna ske »utan men för annan fiskande». Då detta på vissa håll, t. ex. vid
Skånes sydkust, betraktas som en förmån av ej ringa ekonomiskt värde,
torde en motsvarande föreskrift böra upptagas i den nya lagen.
Spörsmålet om innebörden av begreppen yrkesfiske och yrkesfiskare har
uppmärksammats vid remissbehandlingen av förevarande motioner. Med anledning
därav må till en början återges följande uttalande av departementschefen
(prop. s. 23) rörande utvecklingen på fiskets område.
Medan fisket tidigare i stora delar av landet bedrevs antingen såsom husbehovsfiske
eller såsom binäring till jordbruket, har tendensen på senare
år gått i den riktningen, att fiske i förvärvssyfte främst kommit att idkas
av personer, vilka ha detsamma till enda eller huvudsakliga inkomstkälla.
Frågan har vidare diskuterats under förarbetena till lagen den 27 juni
1957 (nr 390) om fiskearrenden mot bakgrund av lagens syfte att bereda
ökad trygghet för fiskearrendatorer i sådana fall, då fiskerättsupplåtelsens
ändamål är yrkesfiske eller annat fiske av väsentlig betydelse för arrendatorns
försörjning (jämför 1 §). Rörande den avgränsning med hänsyn till
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965
upplåtelsens ändamål som sålunda gjorts i denna lag har bl. a. anförts följande
(seprop. 1957: 151 s. 20; D>U 1957: 21 s. 69).
Fiskerättskommittén
Fiskerättskommittén föreslog i sitt betänkande rörande fiskelagstiftningen
(SOU 1947: 47) att vissa angivna stadganden i nyttjanderättslagen skulle
äga tillämpning på avtal, varigenom utan samband med jordbruk fiskerätt
uppläts till den som utövade fiske yrkesmässigt. Kommittén föreslog ej
något lagstadgande som definierade begreppet yrkesmässigt fiske. I motiven
framhölls dock att bestämmelserna ansetts böra begränsas till att gälla
arrendator som utövade fiske yrkesmässigt. Härunder inbegrep kommittén
ej blott den som hade fiske till huvudnäring utan även sådan binäringsfiskare,
för vilkens utkomst fisket var av väsentlig betydelse (bet. s. 309).
Fiskeristyrelsen
Åt fiskeristyrelsen uppdrogs sedermera att överse de av fiskerättskommittén
föreslagna bestämmelserna om upplåtelse av fiskerätt. Det av styrelsen
framlagda lagförslaget förutsatte för sin tillämplighet att nyttjanderättshavaren
skulle bedriva yrkesmässigt fiske. Med begreppet skulle enligt styrelsen
förstås fiske, som bedrevs av person för vilkens utkomst fiske var av
väsentlig betydelse. Styrelsen ansåg att med »verkliga yrkesfiskare» förstods
personer, vilka helt eller huvudsakligen livnärde sig av fiske, samt
att med begreppet yrkesmässigt fiske förstods ej blott det fiske som bedrevs
av verkliga yrkesfiskare utan även fiske, vilket utövades i sådan utsträckning
att idkaren därav hade en icke alltför oväsentlig inkomst, så att fisket
kunde sägas i viss grad utgöra förutsättning för hans livsuppehälle.
Departementspromemorian
Sedan fiskeristyrelsens lagförslag överarbetats inom jordbruksdepartementet,
upprättades en departementspromemoria i ämnet. Rörande begreppet
yrkesfiskare anförs däri följande.
Innebörden av begreppet yrkesfiskare har av fiskeristyrelsen angivits
vara person som helt eller huvudsakligen livnär sig av fiske. En liknande
definition av begreppet återfinnes i gällande instruktion för insamlande av
fiskeristatistiska primäruppgifter, fastställda av statistiska centralbyrån i
samråd med lantbruksstyrelsen den 5 oktober 1944. I denna instruktion uttalas
nämligen, att »som yrkesfiskare anses person, som har sin huvudsakliga
inkomst av fisket». Fiskevattensutredningen har i sitt betänkande (SOU
1939:28 s. 68) givit följande definition av begreppet: »Med yrkesfiskare
förstås sådana personer, som helt eller huvudsakligen försörja sig på fiske.»
Fiskerättskommittén torde med yrkesfiskare ha avsett de fiskare, som har
fisket till huvudnäring (SOU 1947: 47 s. 309). De nu anförda definitionerna
synes i stort sett medföra samma avgränsning av begreppet. Insjöfiskesakkunniga
har i sitt betänkande (SOU 1937: 10) uttalat att »såsom egentliga
yrkesfiskare torde kunna betecknas de personer, som regelbundet idka fiske
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965
för avsalu och för vilka fisket är en i varje fall viktig del av deras inkomst».
Då emellertid begreppet försörjning i allmänhet icke fattas snävt och detta
ord redan vunnit burskap i liknande sammanhang (jämför definitionen av
begreppet stödjordbruk i 4 § KK ang. statligt stöd till jordbrukets yttre och
inre rationalisering in. m. den 11 juni 1948, nr 342) torde man, såsom fiskevattensutredningen
gjort, med yrkesfiskare böra avse de personer som helt
eller huvudsakligen försörjer sig på fiske.
I promemorian föreslogs, att vid avgränsningen begreppet yrkesmässigt
fiske ej skulle användas, bl. a. därför att denna definition kunde omfatta
även husbehovsfiskare. Det ansågs även från lagteknisk synpunkt vara
olämpligt att i lagen använda detta begrepp med den betydelse fiskeristyrelsen
angivit. Härom anfördes följande.
Begreppet förekommer exempelvis i 16 § 1. och 27 § andra stycket 1950
års fiskerättslag, i 11 § 1950 års reglemente för statsunderstödd utbildningsverksamhet
på fiskerinäringens område och i 5 § förordningen om särskild
skatt å bensin och motorsprit. Det torde dock oftast avse endast det fiske
som bedrives av yrkesfiskare. Denna betydelse lär begreppet i varje fall ha
i 1950 års fiskerättslag (jfr prop. 1950: 60 s. 85 och 120).
Departementschefen
Departementschefen fann att några större svårigheter att tolka uttrycket
yrkesfiskare åtminstone i regel ej var att befara. Att kravet på att fisket
skulle vara av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning formellt
icke anknutits även till yrkesfisket berodde på att kravet torde innefattas
redan i begreppet yrkesfiske. Vissa svårigheter att få en klar gräns beträffande
lagens tillämpning utanför området för yrkesfiske ansågs dock föreligga.
I en del fall kunde otvivelaktigt också delade meningar råda i frågan,
huruvida ett fiskes betydelse för fiskearrendatorns försörjning borde anses
vara väsentlig eller ej. Det var angeläget att betydelsen av ordet »väsentlig»
ej uttunnades i tillämpningen. Även då ändamålet med upplåtelsen ej direkt
kunde betecknas som yrkesfiske, borde starka krav ställas på fiskets betydelse
för arrendatorn.
Utskottet
Enligt utskottet var det en vansklig uppgift att dra gränsen mellan de
arrendatorer, som skulle omfattas av lagens skydd, och övriga. Att därvid
låta fiskets karaktär av t. ex. yrkesfiske eller husbehovsfiske vara avgörande
ansågs olämpligt, eftersom någon klar gräns mellan ifrågavarande kategorier
av fiske ej kunde dras. Utskottet fann det angeläget att betona att, då fråga
uppkom om avgränsning med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen, lagen
ej gavs en alltför vidsträckt tolkning utan begränsades att avse fiske, som
verkligen kunde sägas mera varaktigt vara av väsentlig betydelse för arrendatorns
försörjning.
Slutligen må nämnas att vid 1962 års riksdag besvarades i andra kamma
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965
ren (se kammarens protokoll 23:216) en interpellation angående yrkesfiskets
behov av fiskevatten. Frågan gällde, huruvida chefen för jordbruksdepartementet
var villig alt medverka till skyndsam undersökning och utredning
i syfte att under hänsynstagande till både yrkesfiskets och fritidsfiskets
berättigade intressen säkerställa yrkesfiskets behov av fiskevatten.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, yttrade bl. a. följande.
Den fisk, som saluföres i riket, härrör till större delen från internationellt
eller eljest allmänt vatten. Genom 1950 års reform av vattengräns- och
fiskerättslagstiftningen utvidgades det allmänna vattnet och medgavs frifiske
i väsentlig omfattning vid rikets kuster och i dess största insjöar. Därigenom
fick viss del av yrkesfisket bättre tillgång till fiskevatten och ökad
rörlighet.
I flera avseenden har på senare år utfärdats bestämmelser ägnade att trygga
yrkesmännens fiskemöjligheter. Sålunda har i 1951 års kungörelse och
cirkulär angående förvaltningen av kronans fisken givits visst företräde åt
yrkesfiskarna. Vidare bör beaktas 1957 års lag om fiskearrenden, som avser
att skydda yrkesfiskare med arrenderad fiskerätt. Som ett ytterligare exempel
kan nämnas den av årets riksdag beslutade ändringen i 24 § fiskerättslagen,
varigenom delägare i vissa slag av samägda fisken fått möjlighet att
utverka länsstyrelsens föreskrifter om hur fisket skall få nyttjas.
Det synes mig som om det alltjämt vore lämpligast att fortlöpande följa utvecklingen
på förevarande område och överväga lagstiftningsåtgärder i den
mån behov yppar sig därav.
Fritidsfiskeutredningen
Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 18 oktober 1963 har särskilda
sakkunniga tillkallats för att överse de statliga insatserna i fråga om fritidsfisket
och därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunniga, vilka antagit
benämningen fritidsfiskeutredningen, bör enligt direktiven (se riksdagsberättelsen
år 1964 s. 350) undersöka om gällande vattengräns- och fiskerättslagstiftning
lämpligen kan modifieras i syfte att skapa bättre möjligheter
att bedriva fritidsfiske utan att yrkesfiskets intressen träds för nära.
Därvid bör även — i samråd med vederbörande fiskeriintendenter — utredas
om länsstyrelsernas lokala bestämmelser på fiskets område kan göras enklare
och mera enhetliga. I samband härmed bör också övervägas om inte dessa
bestämmelser i fortsättningen bör tillkomma genom ett intimt samarbete
mellan länsstyrelserna och fiskeristyrelsen. Vid sin genomgång av nu nämnda
lagstiftning och bestämmelser bör de sakkunniga jämväl söka klarlägga
om särskilda åtgärder -— t. ex. i fråga om fisketillsyn och bevakning av vatten
— är erforderliga för att förebygga motsättningar mellan yrkes- och
fritidsfiskare.
Utredningsarbetet beräknas enligt uppgift i årets riksdagsberättelse pågå
hela år 1965.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965 9
Motionerna
Enligt motionärerna bör de olikartade bestämmelserna för fiske med fast
och med rörligt redskap ses mot bakgrund av de skilda förhållanden under
vilka fisket bedrivs. Vid fiske med fast redskap har redskapen i regel fastgjorts
vid stolpar, som nedslagits i bottnen, eller förtöjts vid utlagda ankare.
Redskapen står på samma plats under hela fiskesäsongen och förhindrar
annat fiske därstädes. Motionärerna framhåller att den som får rätt att utsätta
fast fiskeredskap i allmänt vatten således har ensamrätt till fiske med
sådant redskap inom visst område. Vid fiske med rörligt redskap står redskapen
däremot i allmänhet endast utsatta över en natt eller i undantagsfall
något dygn. Alla fiskande har alltså samma möjligheter att bedriva dylikt
fiske. Motionärerna fortsätter.
Fiskelagens bestämmelser om rätt att, efter särskilt tillstånd, utsätta fast
redskap i allmänt vatten eller att utsträcka dylikt redskap från enskilt vatten
ut i allmänt vatten gör ingen skillnad på dem som ansöka om dylikt
tillstånd. Det enda förbehållet är att vederbörande är svensk medborgare.
De som ha fisket som sitt levebröd ha därför ingen större rätt än vilken
annan som helst som söker dylikt tillstånd. Detta har på sina håll lett till
besvärliga avväganden och tråkiga konflikter mellan yrkesfiskare och sådana
som utöva ett annat yrke och begärt tillstånd och skaffat sig redskap
för fiske i allmänt vatten med fast redskap under sin fritid.
I motionerna erinras därefter om att i Danmark genom lagstiftning rätten
till fiske med fast redskap förbehållits yrkesfiskarena. Det påpekas vidare
att endast ett begränsat antal rättigheter till fiske i allmänt vatten med fast
redskap kan beviljas. Dylikt fiske kan enligt motionärerna bedrivas med
fördel bara på vissa kuststräckor, och ett visst avstånd måste finnas mellan
de utsatta redskapen. Motionärerna finner det därför nödvändigt, att även
här i landet de tillgängliga fiskeplatserna i första hand förbehålls dem som
skall livnära sig på fisket. Under de senare åren har på grund av den ökade
fritiden andra yrkesgrupper börjat konkurrera med yrkesfiskarena om
fiskeplatserna. Denna tendens får enligt motionärerna ej äventyra existensen
för dem som nu försörjer sig på detta fiske. Allmänhetens rätt till fiske
för sport och rekreation skulle, anser motionärerna, ej på något sätt inskränkas,
om yrkesfiskarena genom lagstiftning ges företräde till rätten att
utsätta fast fiskeredskap i allmänt vatten. De typer av fiskeredskap som
faller under benämningen fast redskap är stora och tunga, och de kan aldrig
förväxlas med de sorter av redskap som används av dem som fiskar för nöje
och sport.
Remissyttrandena
Motionerna har fått ett övervägande positivt mottagande av remissinstanserna.
Rifall till motionärernas hemställan lillstyrkes sålunda av fiskerikonsnlenten
nid Malmöhus läns hushållningssällskap och av Malmöhus läns
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965
havsfiskeförening. Enligt Sveriges fiskares riksförbund är det önskvärt att
åtgärder vidtas i enlighet med motionernas syfte. Fritidsfiskets samarbetsnämnd
har med viss reservation ej funnit anledning till erinran mot förslaget.
Fiskeristyrelsen finner att riksdagen genom skrivelse bör fästa Kungl.
Maj :ts uppmärksamhet på den väckta frågan. Länsstyrelsen i Malmöhus
län anser att vad länet angår ett klarläggande av fiskerättsförhållandena vid
länets sydkust i varje fall i huvudsak skulle eliminera nu förekommande
svårigheter vid tillståndsgivningen. Länsstyrelsen har emellertid icke något
att erinra mot att det i motionerna upptagna spörsmålet närmare utreds.
Fiskeriintendentcn i Västerhavets distrikt anser sig ej kunna tillstyrka
den föreslagna lagändringen.
Vissa remissinstanser behandlar inledningsvis den väckta frågans formella
avgränsning. Länsstyrelsen finner motionernas syfte vara att få till
stånd en ändring i de bestämmelser i fiskerättslagen som avser rätt att efter
särskilt tillstånd utsätta fast redskap i allmänt vatten eller att utsträcka
dylikt redskap från enskilt vatten ut i allmänt vatten. Länsstyrelsen anser
sig därför kunna bortse från stadgandena i 3 och 13 §§ samma lag. Länsstyrelsen
upplyser vidare att de ansökningar om tillstånd att utsätta fast fiskeredskap
vid länets sydkust som för länsstyrelsens del är aktuella med blott
något enstaka undantag handläggs enligt 2 § fiskerättslagen. Fiskeriintendenten
finner det sannolikt att den tillståndsfria utsträckningsrätten enligt
3 § ej berörs av motionerna.
Beträffande de konfliktsituationer som uppkommit vid tillståndsgivningen
vitsordar fiskerikonsulenten det av motionärerna påpekade förhållandet att
fritiden givit allmänheten möjlighet att driva ett fiske som i många fall börjar
anta karaktären av binärings- eller deltidsfiske. Även då det gäller ett så
pass omfattande och stort fiske som bottengarnsfisket förekommer det att
icke yrkesfiskare söker tillstånd att utsätta dylika redskap. Enligt fiskerikonsulenten
är detta en utveckling som måste betraktas som mindre önskvärd,
eftersom det redan nu på många kustavsnitt inom länet är hård konkurrens
om befintliga bottengarnsplatser. Fiskeriintendenten säger sig ej
känna till kontroverser i samband med tillståndsgivning enligt 1 § fiskerättslagen.
Däremot sägs synnerligen besvärliga avväganden och tråkiga
konflikter ha förekommit i samband med att tillstånd meddelats enligt 2 §
samma lag att utsträcka ålbottengarn på allmänt vattenområde, inte minst
längs sydkusten av Malmöhus län.
I fråga om den av motionärerna föreslagna lagändringen framhåller Sveriges
fiskares riksförbund att i de fall då begränsningar av antalet inkomna
ansökningar om tillstånd att utsätta fast redskap i allmänt vatten måste
företas, de fiskare som har sin huvudsakliga inkomst av fiske bör ges före
-
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965
träde framför andra kategorier av fiskande, som bedriver fiske vid sidan
av sitt egentliga yrke. En sådan bestämmelse anses ej betyda minskning
i allmänhetens möjligheter att fiska i allmänt vatten med rörligt redskap
och ej heller utestänga yrkesfiskare från fiske med fast redskap. Bestämmelsen
skulle nämligen endast tillämpas inom de områden, där begränsningar
är nödvändiga på grund av alltför stort antal begärda tillstånd. Några
remissinstanser anser att en lagändring enligt motionärernas förslag kan
bli komplicerad och bl. a. medföra krav på ersättning för mistad fiskerätt.
/• ritidsfiskets samarbetsnämnd, till vilken Fiskefrämjandet, Svenska sportfiskareförbundet
och Sveriges allmänna fiskevårdsförbund är anslutna,
finner sålunda att en tillståndsgivning enligt motionsförslaget icke bör göras
på sådant sätt och i sådan omfattning att den från berörda områden utestänger
andra fiskande. Nämnden påpekar vidare att enligt fiskerättslagen
varje svensk medborgare får på västkusten till skillnad från landets södra
och östra kuster fiska med fast redskap även i enskilt vatten. Det erinras
också om den fria utsträckningsrätten enligt 3 § samma lag. Nämnda förhållanden
anses komplicera den föreslagna lagändringen, vilken jämväl
bedöms kunna föranleda krav på ersättning för mistad fiskerätt.
Motionsförslaget anses av fiskeriintendenten innebära att utsträckningsrätt
enligt 2 § fiskerältslagen i första hand skulle förbehållas yrkesfiskare.
Fiskeriintendenten framhåller att vid Skånes sydkust rätten till fiske med
fast redskap på enskilt vattenområde är av enskild natur. Motionärerna
bortser enligt fiskeriintendenten helt från sambandet mellan utsträckningsrätten
och den enskilda fiskerätten. Av förarbetena till fiskerättslagen finner
fiskeriintendenten framgå, alt syftet med utsträckningsrättigheterna
enligt 2 och 3 §§ var att undvika ersättningsanspråk från bottengarnfiskets
sida. En lagändring i avsikt att inskränka utsträckningsrätten jämlikt 2 §
måste därför uppenbarligen förplikta staten att lämna ersättning för mistad
fiskerätt. Om kronan som en följd av motionen skulle ikläda sig skyldighet
att inlösa värdet av utsträckningsrätten enligt 2 §, under det att den enskilda
fiskerätten på enskilt vattenområde skulle bli kvar i enskild ägo, anses bottengarnsfisket
på det allmänna vattenområdet utanför fiskerättsgränsen kunna
göra den enskilda fiskerätten mer eller mindre illusorisk. Fiskeriintendenten
finner att ett bifall till motionerna skulle medföra svårt ekonomiskt
avbräck för många kustbor och småbrukare, som för sin utkomst är beroende
av fisket som stödnäring. Svårast anses följderna kunna bli för binäringsfiskare
i Kristianstads och Blekinge län. Fiskeriintendenten ifrågasätter,
om inte dessa svårigheter skulle kunna elimineras genom en lagändring
i närmare anslutning till lagen om fiskearrenden. Fiskerätten skulle
sålunda i stället för att förbehållas enbart yrkesfiskare upplåtas »för yrkesfiskare
eller annan, för vilken fisket är av väsentlig betydelse ur försörjningssynpunkt».
En sådan avgränsning ifrågasätts jämväl av fiskeristgrelsen,
som ej finner det uteslutet att motionernas syfte kan tillgodoses ge
-
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965
nom sådan ändring av kungörelsen den 8 december 1950 (nr 622) att vid
tillståndsgivningen den som bedriver yrkesfiske eller ock annat fiske av
väsentlig betydelse för tillståndstagarens försörjning skall äga företräde.
Även länsstyrelsen finner vissa problem vara förenade med den föreslagna
lagändringen. Länsstyrelsen erinrar om att departementschefen beträffande
2 § fiskerättslagen — till vilken en motsvarighet fanns i 1896 års lag om
rätt till fiske — uttalat att då stadgandet på vissa håll, t. ex. vid Skånes sydkust,
anses innefatta en förmån av ej ringa ekonomiskt värde, en föreskrift
motsvarande den som intagits i 1896 års lag borde upptas i den nya lagen.
Länsstyrelsen fortsätter.
Vid bedömandet av frågan om en eventuell ändring av sist berörda bestämmelse
måste sambandet mellan den enskilda fiskerätten och utsträckningsrätten
beaktas. Som framgår av ovan åberopade uttalande av vederbörande
departementschef anses i den nuvarande bestämmelsen ligga en förmån
för berörda fiskerättsinnehavare av icke ringa ekonomiskt intresse.
Därest denna förmån, som bestått sedan gammalt och som kan betraktas
som ett utflöde av den enskilda fiskerätten slopas, torde frågan om ersättning
åt fiskerättsinnehavarna bli aktuell, varvid hänsyn även måste tagas
till det ekonomiska avbräck som ett slopande av utsträckningsrätten i fråga
kan medföra för den som är beroende av fisket som stödnäring. Svårlösta
och svårbedömbara ekonomiska problem kunna således uppkomma i sammanhanget.
De olikartade förhållandena vid Skånes sydkust och västkust behandlas
närmare i vissa remissyttranden. Enligt fiskeriintendentens bestämda mening
har såvitt avser Skånes sydkust svårigheterna sin grund däri, att det
med visst undantag visat sig omöjligt att få till stånd någon reglering av
fisket genom tillämpning av rättsreglerna för oskiftat fiske och dess upplåtande
i 24 § fiskerättslagen samt i lagen om fiskevårdsområden. Fortsatt
arbete för att ordna fiskeförhållandena vid Skånes sydkust till gagn för de
fiskande kräver enligt fiskeriintendenten utredningar beträffande fiskerättsförhållandena
vid kusten, något som fiskeriintendenten senast framhållit
i skrivelse till länsstyrelsen i september 1964. Framställningen synes, sägs
det, icke ha lett till något resultat, vilket ytterligare kommer att försvåra
ärendenas handläggning och öka irritationen. Fiskeriintendenten kan icke
heller se, att en ändring av lagreglerna till förmån för yrkesfiskare kan lösa
de fiskerättsliga problemen, då dessa likväl måste klarläggas i samband med
ersättningsfrågor som följd av eventuellt bifall till motionerna. De av motionärerna
åberopade danska fiskerilagarna bygger på helt andra fiskerättsliga
förhållanden och kan enligt fiskeriintendentens uppfattning ej läggas
till grund för en svensk lagstiftning angående sydkusten. Länsstyrelsen
framhåller att enligt dess erfarenhet, som bestyrkes av fiskeriintendentens
yttrande, de »besvärliga avväganden och tråkiga konflikter» som kan uppstå
vid tillståndsgivningen, såvitt angår utsättande av fast fiskeredskap
i allmänt vatten vid länets sydkust till övervägande del beror på de
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965
13
oklara fiskerättsförhållandena och mindre på motsättningar mellan yrkesfiskare
och andra som fiskar med fast redskap.
Beträffande förhållandena vid Skånes västkust erinrar fiskeriintendenten
om att fisket i enskilt vatten där i sin helhet är fritt för varje svensk medborgare.
Det framhålls att länsstyrelsen den 2G januari 1937 fastställt stadga
rörande fiske med bottengarn och ryssja inom visst område av Malmöhus
läns kust av Öresund. Stadgan, som hl. a. innebär att tillgängliga bottengarnsplatser
utlottas, avser att reglera botlengarnsfisket och att förhindra
att redskapen ställs ut alltför tätt. År 1956 vidtogs sådan ändring av stadgan
att båtlag, som företräds av minst två yrkesfiskare, tillförsäkrats förtursrätt
vid utlottningen av fiskeplatserna. Fiskeriintendenten fortsätter.
Att så kan ske beror i detta fall på att här icke förefinnes enskild fiskerätt.
Resultatet av nuvarande ordning kan emellertid bli, att yrkesfiskare i skärpt
konkurrens med binärings- eller fritidsfiskare icke kan få mer än en fiskeplats.
En ändring härutinnan förefaller icke obefogad, och bestämmelserna
torde kunna bli föremål för vissa ändringar. Här berörda föreskrifter för
bottengarnsfisket i Öresund avser ju icke allmänt vattenområde — som motionen
behandlar— utan enskilt, men de fiskelag som tilldelats bottengarnsplatser
på enskilt vattenområde får i regel genom länsstyrelsen rätt att fortsätta
utsättningen på allmänt vattenområde. Med den förtursrätt på enskilt
vatten som yrkesfiskares båtlag har enligt stadgan kommer utsättningarna
på allmänt vattenområde f. n. huvudsakligen att utnyttjas av yrkesfiskare.
Med utgångspunkt bl. a. från den sålunda genomförda regleringen av fisket
med fast redskap i Öresund framhåller några remissinstanser behovet av att
begreppet yrkesfiskare preciseras. Fiskeriintendenten finner för sin del mycket
tala för att fisket med fast redskap på västkusten (inklusive Öresund) inom
såväl enskilt som allmänt vattenområde borde förbehållas yrkesfiskare. Det
anses dock synnerligen svårt att ens på dessa kuststräckor skilj a yrkesfiskare
med huvudsaklig inkomst av fisket från andra fiskarekategorier. Vid tillämpningen
av öresundsstadgan sägs tvistigheter ingalunda ha kunnat undvikas,
vilket sammanhänger med det förhållandet att det är synnerligen svårt att gradera
sökandena efter den betydelse fisket har för vederbörandes hela årsinkomst.
Fiskerikonsulenten framhåller att det ofta visat sig svårt att bestämma
vad som menas med en yrkesfiskare och att det nästan varje år förekommer
klagomål mot stadgan och dess tillämpning. Enligt fiskerikonsulenten
är frågan om man vid bedömandet av en persons yrke skall gå på statistiska
centralbyråns normer, d. v. s. att vederbörande skall tjäna minst 50 % på
fiske för att betraktas som yrkesfiskare, eller om hänsyn även skall tas till den
tid vederbörande ägnar åt fisket eller om blott tiden skall beaktas. Fiskerikonsulenten
finner att innebörden av begreppet yrkesfiskare är den primära
frågan. Nödvändigheten att begreppt yrkesfiskare erhåller eu klar
bestämning betonas av länsstyrelsen. Liknande uttalanden görs av Fritidsfiskets
samarbetsnämnd och Malmöhus läns havsfiske förening.
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965
Utskottet
I allmänt vatten får enligt 1 § fiskerättslagen fiske med rörligt redskap
bedrivas av varje svensk medborgare, medan däremot fast fiskeredskap
får utsättas endast efter tillstånd av myndighet som Konungen bestämmer,
såvida annat ej följer av 3 § samma lag. Sådant tillstånd får enligt 2 § ej
vägras innehavare av enskild fiskerätt som från det enskilda vattnet vill
sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten, om det kan ske utan men
för annan fiskande. Vid vissa kuststräckor, som närmare anges i 3 §, får
sådan utsträckning ske utan tillstånd, dock ej på större avstånd än 200
m från den stranden följande kurvan för tre meters djup. Genom kungörelse
av år 1950 har länsstyrelserna bemyndigats att pröva frågor om sådana
tillstånd för viss person att utsätta fast fiskeredskap som avses i 1 och
2 §§ fiskerättslagen.
Under hänvisning till att andra yrkesgrupper som en följd av den ökade
fritiden börjar konkurrera med yrkesfiskare om ifrågavarande tillstånd
hemställer motionärerna om sådan ändring i fiskerättslagen att rätten
att utsätta fast redskap i allmänt vatten i första hand förbehålls dem som
har sin huvudsakliga inkomst av fisket.
I likhet med länsstyrelsen i Malmöhus län utgår utskottet från att motionärerna
åsyftar ändring endast i 1 och 2 §§ fiskerättslagen. Som motionärerna
framhåller, kan endast ett begränsat antal tillstånd till fiske enligt
dessa lagrum beviljas. Vid remissbehandlingen har vitsordats att sådana
tillstånd sökts även av icke yrkesfiskare i en med hänsyn till den flerstädes
hårda konkurrensen om fiskeplatserna mindre önskvärd omfattning.
Utskottet delar motionärernas betänkligheter mot en sådan utveckling.
Enligt förarbetena till fiskerättslagen bör det allmänna, i den mån
konflikt uppkommer mellan enskilda fiskerättsägares, yrkesfiskares och
fritidsfiskets intressen, i första hand söka tillgodose yrkesfiskets skäliga
krav. Det har också, med hänsyn till det yrkesmässiga fiskets betydelse
ur ekonomisk synvinkel och från försörjningssynpunkt, ansetts skäligt att
statsmakterna såvitt på dem ankommer söker bereda denna närings utövare
möjlighet att bedriva sitt fiske utan onödiga hinder. I enlighet med
dessa principer har på senare år utfärdats bestämmelser i syfte att trygga
yrkesmännens fiskemöjligheter. Sålunda har i 1951 år kungörelse och
cirkulär angående förvaltningen av kronans fisken givits visst företräde
åt yrkesfiskarena. Vidare må nämnas 1957 års lag om fiskearrenden, som
avser att skydda yrkesfiskare med arrenderad fiskerätt. En tillståndsgivning,
varigenom vid konkurrens i nu ifrågavarande hänseende mellan
yrkes- och fritidsfiskare företräde lämnas åt de förstnämnda, överensstämmer
således med fiskelagstiftningens grunder.
Motionärernas uttalanden om behovet av åtgärder för att trygga en
sådan tillståndsgivning har biträtts eller lämnats utan erinran av alla
15
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1965
remissinstanser utom en. Viss tvekan har emellertid yppats rörande lämpligheten
av den föreslagna lagändringen. Bl. a. har befarats att vissa binäringsfiskare
därigenom kunde vållas ekonomiskt avbräck och att krav
kunde komma att resas på ersättning för mistad fiskerätt. Vad i dessa
hänseenden anförts torde i någon mån grundas på uppfattningen att motionsyrkandet
avser ändring jämväl i 3 § fiskerättslagen. Utskottet vill
också erinra om att redan nuvarande utformning av 1 och 2 §§ samma lag
torde möjliggöra en sådan tillståndsgivning som motionärerna önskar.
Fiskeristyrelsen antyder för sin del att motionernas syfte kan vinnas genom
sådan ändring av 1950 års kungörelse att vid tillståndsgivningen den
som bedriver yrkesfiske eller ock annat fiske av väsentlig betydelse för
tillståndstagarens försörjning skall äga företräde. Enligt detta förslag skulle
sålunda även binäringsfiskare ges företräde framför fritidsfiskare vid
konkurrens om ifrågavarande fiskeplatser. Beaktansvärda skäl synes enligt
utskottets mening tala för en sådan avvägning. Utskottet anser emellertid
att något riksdagens ställningstagande till frågan om vilka åtgärder
som bör vidtagas nu ej erfordras. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj :t att uppta frågan till övervägande och föranstalta om de författningsändringar
som må finnas erforderliga för tillgodoseende av motionernas
syfte. Vad sålunda anförts torde böra ges Kungl. Maj :t till känna.
Utskottet får således hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom
sin mening ge till känna vad utskottet anfört i anledning
av motionerna I: 56 och II: 68.
Stockholm den 6 april 1965
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson, Svante
Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Torsten Hansson och Ernulf*;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru
Torbrink, herrar Svenning, From, Elmstedt* och Krönmark.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1965:198 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående rätten att utsätta fast fiskeredskap i all månt vatten. a1 i texten