Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till jordförvärvslag m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

1965-04-22 · 55 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 42 av 55 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1965:22, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till jordförvärvslag m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

1

Nr 22

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till jordförvärvslag m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 26 februari 1965 dagtecknad proposition, nr 41, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) jordförvärvslag; och

2) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 3 § 1 mom. lagen den 18 juni

1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framläggs förslag till ny jordförvärvslag avsedd att ersätta

dels 1955 års jordförvärvslag, vilken upphör att gälla -säd utgången

av juni i år, dels 1925 års s. k. bolagsförbudslag. Till sin allmänna uppbyggnad

liknar förslaget den gällande jordförvärvslagen. Jordbruks- och

skogsfastigheter får sålunda inte genom bl. a. köp, byte eller gåva förvärvas

utan tillstånd av lantbruksnämnd. Från denna huvudregel, som gäller

för både fysiska och juridiska personer, görs åtskilliga undantag i nära

anslutning till vad som gäller nu.

Förslaget upptar inte något obligatoriskt förvärvshinder. I stället anges

olika fall då förvärvstillstånd må vägras. Liksom nu är så fallet, när egendomen

i fråga finnes böra tas i anspråk för att underlätta bildandet av

brukningsenheter med ändamålsenlig storlek och ägoanordning. Vägras av

sådan anledning tillstånd till köp äger säljaren i regel påfordra att staten

löser egendomen till det av köparen utfästa priset.

Förvärvstillstånd må vidare vägras, om det finns anledning att anta att

förvärvarens huvudsakliga syfte med fånget inte är att själv yrkesmässigt

och varaktigt ägna sig åt jordbruk på egendomen eller driva skogsbruk

där som stöd åt förvärvaren tillhörigt jordbruk. Denna regel får dock inte

utan särskilda skäl tillämpas gentemot förvärvare som industriellt förädlar

jordbruks- eller skogsprodukter eller handlar med jordbruksprodukter

och vars huvudsakliga syfte med fånget är att varaktigt tillgodogöra sig

egendomens alster i rörelsen. Dylik förvärvare är således i huvudsak jämställd

med aktiv jordbrukare. Detsamma gäller den som förvärvar en för

1 Bihang till riksdagens protokoll 1065. 9 samt. 3 avd. Nr 22

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

rationellt skogsbruk lämpad brukningsenhet och ämnar bereda sig stadigvarande

inkomst genom eget skogsarbete på egendomen. Motsvarande förmånsställning

tillkommer förvärvare av jordbruk, som varken är eller kan

bli bärkraftigt, och jord- eller skogsägare som genom tillskottsförvärv rationaliserar

sin brukningsenhet.

Viss följdändring föreslås i lagen om delning av jord å landet.

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

Förslag

till

j ordförvärvslag

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fast egendom, som är taxerad såsom jordbruksfastighet, må ej utan tillstånd

av lantbruksnämnd förvärvas genom

köp, byte eller gåva;

tillskott till bolag eller förening;

utdelning eller skifte från bolag eller förening;

fusion enligt 175 § lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag.

Förvärvstillstånd fordras dock ej

1. om egendomen förvärvas från staten;

2. om staten, landstingskommun, stad, landskommun, köping, municipalsamhälle

eller kommunalförbund är förvärvare;

3. om egendomen enligt medgivande av Konungen förvärvas för kyrkligt

ändamål eller fånget prövats enligt lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående

tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse

av sådan jord under tomträtt;

4. om egendomen förvärvas av kreditinrättning vilken enligt lag eller enligt

reglemente eller bolagsordning, som Konungen fastställt, är skyldig att

åter avyttra densamma;

5. om förvärvaren är fångesmannens make och ej heller om förvärvaren

eller, när makar förvärva gemensamt, endera av dem är fångesmannens eller

också, om denne är gift, hans makes avkomling, adoptivbarn, syskon eller

adoptivbarns eller syskons avkomling, allt under förutsättning att fångesmannen

ej enligt 12 § är skyldig att avyttra egendomen;

6. om fånget skall prövas enligt 1, 2 eller 4 § lagen den 30 maj 1916 (nr

156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva

eller aktier i vissa bolag;

7. om förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion;

8. om egendomen ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965 3

efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller

skogsbruk;

9. om egendomen utgör fastighet som genom avstyckning bildats för annat

ändamål än jordbruk eller skogsbruk och ej därefter undergått taxering;
10.

om andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma

taxeringsenhet hörande andel i fastigheten och ej enligt 12 § är skyldig att

avyttra sistnämnda andel;

11. om egendomen utgör fideikommiss eller ingår i fideikommissbo under

avveckling och förvärvet sker genom tillskott i samband med teckning

av aktier.

2 §•

Har förvärvstillstånd ej sökts före fånget, skall det sökas inom tre månader

från det fånget skedde. Ansökan skall göras skriftligen hos lantbruksnämnd

inom vars verksamhetsområde egendomen eller del av denna är belägen.

I ärendet bör fångeshandlingen eller, om sådan ännu ej upprättats,

fångesmannens skriftliga samtycke till ansökningen företes i huvudskrift eller

bestyrkt avskrift. Har så ej skett och är ej fråga om förvärv på auktion

som avses i 13 §, må sökanden föreläggas att avhjälpa bristen vid äventyr att

ansökningen eljest avvisas.

3 §■

Avser fång, som enligt 1 § skulle kräva förvärvstillstånd, del av fastighet

och göres sist tre månader efter fånget skriftlig ansökan om avstyckning,

fordras ej förvärvstillstånd, om egendomen genom avstyckningen avskiljes

för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.

Finnes i avstyckningsärendet att egendomen är avsedd för jordbruk eller

skogsbruk, må avstyckning på grund av fångeshandlingen ej tillåtas utan

att frågan om förvärvstillstånd av förrättningsmannen underställts lantbruksnämnden.

Sådan underställning må dock underlåtas, om egendomen

skall sammanläggas med fastighet som förvärvaren redan äger och anledning

ej finnes till antagande att egendomen kan med större fördel läggas till

annan fastighet eller att förvärvstillstånd skulle kunna vägras enligt 4 §.

Om vid avstyckningsförrättning som avses i andra stycket underställning

icke göres, fordras ej tillstånd till förvärvet.

4 §•

Förvärvstillstånd må vägras, om anledning finnes till antagande att förvärvarens

huvudsakliga syfte med fånget icke är att själv eller, såvitt rör

sambruksförening, genom medlemmarna yrkesmässigt och varaktigt ägna

sig åt jordbruk på egendomen eller driva skogsbruk där som stöd åt förvärvaren

tillhörigt jordbruk.

Tillstånd må dock ej vägras med stöd av första stycket

1. om förvärvaren här i riket driver industriell eller kommersiell verksamhet

för förädling av jordbruks- eller skogsprodukter eller för distribution

av jordbruksprodukter och får antagas med fånget huvudsakligen

åsyfta alt varaktigt tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen;

2. om fånget avser eu för rationellt skogsbruk lämpad brukningsenhet

och förvärvaren får antagas med fånget huvudsakligen åsyfta att bereda sig

stadigvarande inkomst genom eget skogsarbete på egendomen;

3. om fånget avser jordbruk, som uppenbarligen varken i befintligt skick

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

eller efter tekniskt och ekonomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge

sin innehavare tillfredsställande försörjning;

4. om fånget medför att brukningsenhet, som redan tillhör förvärvaren,

vinner i ändamålsenlighet.

Bestämmelserna i andra stycket gälla ej när fånget avser skogsmark

av någon betydenhet och icke är ägnat att tillgodose kraven på rationellt

skogsbruk och ändamålsenligt utnyttjande av avkastningen och ej

heller när andra särskilda skäl föreligga mot att godtaga fånget.

5 §•

Förvärvstillstånd må vägras, om egendomen finnes böra tagas i anspråk

för att underlätta bildandet av brukningsenheter med ändamålsenlig storlek

och ägoanordning.

''t illstånd må dock ej vägras med stöd av första stycket

1. om tillstånd sökes till förvärv på auktion som avses i 13 §;

2. om fångesmannen eller tidigare ägare utverkat lantbruksnämndens

förklaring, att egendomen må överlåtas utan hinder av bestämmelserna i

denna paragraf, och fånget sker inom fem år därefter eller inom den kortare

tid som må ha utsatts i förklaringen.

6 §•

Förvärvstillstånd må vägras, om fånget avser sådan fastighet eller sämjelott,

som jämte annan fångesmannen tillhörig mark utgör en för sitt ändamål

lämpad brukningsenhet, eller andel i sådan egendom och brukningsenhetens

bestånd eller ändamålsenlighet skulle äventyras genom att egendomen

frånskilj es.

7 §.

Finnes ansökan om förvärvstillstånd icke böra bifallas, med mindre förvärvaren

ålägges att verkställa viss åtgärd till främjande av jordbruket

eller skogsbruket på egendomen eller på fastighet, som skall sambrukas

med denna, och utfäster sig förvärvaren skriftligen att verkställa

åtgärden, skall i beslut, varigenom tillstånd meddelas, vite utsättas för underlåtenhet

att infria utfästelsen.

Talan om utdömande av vite som avses i första stycket och om utsättande

av nytt vite föres av allmän åklagare vid rätten i den ort där egendomen

i fråga eller huvuddelen av denna är belägen. Talan må ej väckas

utan att lantbruksnämnden hemställt därom. Vite må ej förvandlas.

8 §..

Förvärvstillstånd må för sin giltighet göras beroende av att fånget leder

till avstyckning eller sammanläggning. Därvid skall i tillståndsbeslutet utsättas

viss tid inom vilken åtgärden skall sökas, om ansökan icke redan

gjorts. I beslutet skall vidare anges hos vilken myndighet och på vilket sätt

ansökningen skall göras.

Är giltigheten av förvärvstillstånd beroende av att fånget leder till sammanläggning

och har ansökan om lagfart skett och förklarats vilande endast

i avbidan på fastighetsbildningens genomförande, må sammanläggningen

icke hindras av att lagfarten ej beviljats.

9 §•

Göres ej ansökan om förvärvstillstånd eller om åtgärd som sägs i 8 §

första stycket inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt eller vägras för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

.)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

värvstillstånd och vinner beslutet laga kraft, är fånget ogillt. Detsamma

gäller, om ansökan i fastighetsbildningsärende som sägs i 3 § eller 8 § första

stycket lämnas utan bifall och beslutet härom vinner laga kraft samt tiden

för ansökan om förvärvstillstånd utgått.

Är fråga om rätt att förvärva egendom enligt denna lag ännu ej avgjord,

skall beträffande lagfart anses möta sådant binder som avses i 10 § förordningen

den 16 juni 1875 (nr 42) angående lagfart å fång till fast egendom.

Skulle mot bestämmelserna i denna paragraf lagfart ha meddelats, äger

vad i första stycket sägs ej tillämpning på fånget.

10 §.

Blir köp ogillt till följd av att förvärvstillstånd vägras enligt 5 § och har

köpehandlingen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift företetts i ärendet, är staten

skyldig att, om säljaren yrkar det, lösa egendomen till det pris köparen

utfäst. Sådan skyldighet föreligger dock ej, om priset uppenbart överstiger

egendomens värde eller egendomen häftar för intecknad gäld till högre

belopp än priset.

Innefattar köpehandlingen även köp av fast egendom, vilket ej omedelbart

träffas av ogiltigheten men i anledning av denna bringas att återgå, skola

bestämmelserna i första stycket tillämpas även på denna egendom, om den

ingår i samma brukningsenhet som den övriga egendomen eller av annan

anledning icke kan utan olägenhet skiljas från denna.

11 §•

Yrkande om inlösen enligt 10 § skall vid äventyr av talans förlust skriftligen

delges lantbruksnämnden inom två månader efter det att avslagsbeslutet

vunnit laga kraft. Talan skall vid samma äventyr väckas genom

stämning inom sex månader från nämnda tidpunkt. Har säljaren fått del

av beslutet först sedan detta vunnit laga kraft, räknas dock tidsfristerna

från dagen för delfåendet.

Ingick i köpet egendom som ej skall lösas och var ej särskild köpeskilling

utsatt för denna egendom eller visar nämnden att det utsatta beloppet

understiger vad som av den sammanlagda köpeskillingen kan anses belöpa

på samma egendom, skall löseskillingen bestämmas till så stor del av köpeskillingen

som skäligen motsvarar den egendom som skall lösas,

Bifalles talan om inlösen, skall i domen, förutom erforderliga bestämmelser

om löseskillingens belopp samt om tiden och sättet för beloppets

ei^äggande, utsättas viss dag då egendomen skall övergå i statens ägo.

12 §.

Egendom, som förvärvats genom inrop på exekutiv auktion under sådana

förhållanden alt förvärvstillstånd skulle ha krävts vid vanligt köp,

skall åter avyttras inom två år efter det att auktionen vunnit laga kraft,

om ej dessförinnan nämnda förhållanden upphört eller inroparen erhållit

lantbruksnämndens tillstånd att behålla egendomen. liar inropet skett för

att skydda någon inroparens fordran eller rättighet, för vilken egendomen

häftar på grund av inteckning eller enligt It kap. 2 § jordabalken, må

länsstyrelsen på ansökan medge skäligt anstånd med egendomens avyttrande,

om sannolika skäl visas att i annat fall förlust skulle uppkomma för

inroparen. Avyttras ej egendomen inom föreskriven tid, skall länsstyrelsen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

på framställning av lantbruksnämnden förordna att egendomen skall säljas

på offentlig auktion enligt bestämmelserna i 13 §.

Anteckning om bestämmelserna i första stycket skall göras i det köpebrev

som utfärdas med anledning av den exekutiva auktionen och, när lagfart

sökes, införas i fastighetsboken, om sökanden icke visar att avyttringsskyldigheten

upphört.

I fråga om tillstånd att behålla egendom gälla i tillämpliga delar bestämmelserna

om förvärvstillstånd i 4 och 6—8 §§.

13 §.

Finnes, sedan förordnande meddelats enligt 12 §, att inroparen dessförinnan

eller senare avyttrat egendomen, skall förordnandet trots detta gå i

verkställighet, om lantbruksnämnden icke återkallar sin framställning i

ärendet.

1 övrigt skall så anses och med ärendet i tillämpliga delar så förfaras,

som om egendomen blivit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt däri efter,

i förekommande fall, sådana rättigheter som besvärade egendomen redan

vid den exekutiva auktionen och ha förmånsrätt framför alla befintliga

fordringar. Även om det i enlighet härmed bestämda lägsta budet

uppnås, må försäljning dock ej ske med mindre den bjudna köpeskillingen

täcker det värde som åsatts egendomen av utmätningsmannen eller,

om ägaren eller inteckningsliavare i god tid före auktionen påkallat särskild

värdering, det värde vartill egendomen uppskattas av värderingsmän

som överexekutor utser. Egendomen må säljas endast till den som erhållit

förvärvstillstånd eller enligt 1 § andra stycket 2, 3, 4 eller 10 må förvärva

egendomen utan sådant tillstånd. Avges vid auktionen bud som sålunda må

antagas, skall försäljning ske även om innehavare av fordran bestrider det.

Vad utsökningslagen i fråga om försäljning av fast egendom och fördelning

av köpeskilling föreskriver beträffande gäldenären skall i ärende som avses

här tillämpas på ägaren.

Kommer försäljning ej till stånd vid auktionen, äger lantbruksnämnden

inom två år efter det att auktionen vunnit laga kraft hos länsstyrelsen påkalla

förordnande om ny auktion. Framställes ej sådan begäran inom föreskriven

tid eller avges ej heller vid den senare auktionen bud som må antagas,

skall frågan om försäljning av egendomen vara förfallen.

Kostnad i samband med auktion, som ej lett till försäljning, skall betalas

av statsmedel.

14 §.

Ansökan om tillstånd att förvärva eller behålla egendom eller om förklaring

som avses i 5 § andra stycket 2 skall prövas utan dröjsmål. Om särskilt

hinder ej möter, skall beslut i ärendet meddelas senast två månader efter det

att ansökningen inkommit till den myndighet som har att fatta beslutet.

Avser tillstånd framtida fång, skall i beslutet utsättas viss tid, högst ett

år, för tillståndets giltighet.

Vägras tillstånd, skola i beslutet anges tillämpat lagrum och de skäl på

vilka beslutet grundas.

Må klagan föras över beslut eller äger säljare påkalla inlösen enligt 10 §,

skall i beslutet anges vad som därvid är att iakttaga.

15 g.

Talan mot beslut varigenom lantbruksnämnd avvisat ansökan, vägrat

tillstånd att förvärva eller behålla egendom, vägrat förklaring som avses

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

i 5 § andra stycket 2 eller tillämpat 7 eller 8 § föres hos lantbruksstyrelsen

genom besvär. Mot beslut av styrelsen med motsvarande innehåll föres talan

genom besvär hos Konungen.

Besvären skola inges till lantbruksnämnden. Denna skall snarast möjligt

sända handlingarna i ärendet till besvärsmyndigheten jämte bevis om beslutets

delgivning och, om beslutet meddelats av nämnden, eget utlåtande över

besvären.

Ha besvären ingivits till besvärsmyndigheten, utgör detta ej hinder mot

att besvären upptagas till prövning, om de inkommit före besvärstidens utgång.

16 §.

Konungen äger förordna att frågor, som enligt denna lag ankomma på

lantbruksnämnd, i stället skola prövas av lantbruksstyrelsen eller Konungen

och att frågor, som enligt lagen ankomma på styrelsen, i stället skola prövas

av Konungen.

17 §.

Närmare föreskrifter för lagens tillämpning meddelas av Konungen eller

myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965, då giltighetstiden för jordförvärvslagen

den 3 juni 1955 (nr 272) utgår.

Genom denna lag upphäves lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående

förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till eller avses däri

eljest stadgande, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den

bestämmelsen i stället tillämpas,.

Beträffande fång, som skett före den 1 juli 1965, skola äldre bestämmelser

fortfarande tillämpas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 3 § 1 mom. lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet

Härigenom förordnas, att 19 kap. 3 § 1 mom. lagen den 18 juni 1926

om delning av jord å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §.

1 mom. Avstyckning från---förenade olägenheter.

I ort,-----jordbruket därstädes.

Vad i detta moment sägs utgör ej

hinder mot avstyckning av skogsmark

i enlighet med tillstånd, som

Konungen meddelat jämlikt lagen

angående förbud i vissa fall för bolag,

förening och stiftelse att förvärva

fast egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965. Beträffande avstyckning på

grund av fång, som skett dessförinnan, skola äldre bestämmelser fortfarande

tillämpas.

Motioner

Utskottet har i samband med propositionen behandlat följande i anledning

av densamma väckta motioner, nämligen

a) likalydande motionerna I: 647 av herrar Adolfsson och Lager och II:

767 av herr Karlsson i Huddinge in. fl., i vilka hemställs,

»att riksdagen måtte godkänna Kungl. Maj:ts förslag till jordförvärvslag

med den ändringen, att lagens 4:de paragraf erhåller följande ändrade lydelse:
§

4.

Förvärvstillstånd må vägras, om anledning finnes till — — — mot att

godtaga fånget.

Förvärvstillstånd må vägras förvärvare, som avses i andra stycket punkt

1, om ej statlig myndighet, som Konungen bestämmer, och kommun lämnat

1 Senaste lydelse av 3 § se 1947: 700.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965 9

skriftligt meddelande av innebörd att staten eller kommun icke vill förvärva

egendomen»;

b) likalydande motionerna I: 651 av herr Dahlberg m. fl. och II: 771 av

herr Wikner m. fl., i vilka yrkas,

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om att erforderliga

medel på riksstat tillföres domänverket för inköp av mark i områden, där

jordbruket viker och en stagnerande sysselsättning råder»;

c) likalydande motionerna I: 652 av herr Hedström m. fl. och II: 770 av

herr Lassinantti in. fl., i vilka hemställs,

»dels att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte uttala, att markfonden

bör tillföras erforderliga medel, så att staten får möjlighet att på

samma villkor som andra skogsägare öka sitt markinnehav genom förvärvav

skogsmark,

dels att riksdagen måtte besluta, att, när särskilda skäl föreligger, statligt

kreditstöd må lämnas vid förvärv7 och yttre rationalisering av skogsbruksfastigheter,

där förvärvaren avser att försörja sig genom eget skogsarbete,

dels att, när en förskjutning av äganderättsförhållandena i fråga om

markinnehav nu accepteras, det allmänna ges möjlighet att leda denna utveckling

på sätt som anförts i det föregående, samt

att utskottet måtte utarbeta härför erforderlig lagtext»;

d) motionen I: 654 av herr Hansson, Nils, vari yrkas,

»att i förslaget till jordförvärvslag första stycket i § 4 avslutas sålunda:

»------varaktigt ägna sig åt jordbruk på egendomen eller där driva skogs
bruk»

;

att punkt 2 i samma paragraf får följande lydelse: »—--om fånget

avser en för rationellt skogsbruk lämpad brukningsenhet och förvärvaren

får antagas med fånget huvudsakligen åsyfta att bereda sig stadigvarande

inkomst genom egen drift av egendomen»; samt

att de framförda synpunkterna även i övrigt beaktas»;

e) likalydande motionerna I: 657 av herr Bengtson in. fl. och II: 777 av

herr Hedlund m. fl., i vilka hemställs,

»I. att riksdagen med förklaring att jordförvärvslagstiftningen bör reformeras

i samband med behandlingen av jordbruksutredningens och etableringsutredningens

förslag måtte avslå propositionen nr 41;

II. att riksdagen måtte besluta förlänga gällande jordförvärvslags giltighetstid

till och med den 30 juni 1967; och

att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig författningstext;
III.

att riksdagen måtte besluta överlämna motionen i den del den avser

huvudlinjer för eu jordförvärvslagstiftningsreform till 1960 års jordbruksutrcdning;

samt

IV. alternativt därest riksdagen dock skulle anse, att lagstiftningsbeslut

bör fattas i nuvarande sammanhang — att riksdagen måtte besluta reforme
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

ring av jordförvärvslagstiftningen i överensstämmelse med i motionen angivna

8-punktersprogram; och

att vederbörande utskott under nämnda förutsättning måtte utarbeta förslag

till härför erforderlig författningstext»;

f) likalydande motionerna I: 658 av herr Lundström m. fl. och II: 778 avherr

Ohlin m. fl., i vilka hemställs,

»I. att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj :ts prop. nr 41 måtte för

sin del besluta att

a) 4 § i jordförvärvslagen utformas i enlighet med vad ovan angivits,

b) att den nya jordförvärvslagens giltighetstid fastställes till fem år; samt

II. att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig författningstext»

;

g) motionen I: 659 av herr Svedberg, Erik, och herr Wanhainen, vari yrkas,

»att i 1 § i nämnda lag göres det tillägget att förvärvstillstånd ej erfordras

om landstingskommun, stad, landskommun, köping, municipalsamhälle eller

kommunalförbund är förvärvare inom det egna området»;

h) likalydande motionerna I: 660 av herr Virgin m. fl. och II: 776 av herr

Heckscher m. fl., i vilka hemställs,

»1. att mom. 2 och 3 i 1 § måtte utgå samt återstående moment erhålla

ändrad nummerföljd;

2. att 4 § jämte 5 § måtte erhålla följande ändrade lydelse: 4

4 §•

Förvärvstillstånd må vägras, om anledning finnes till antagande att förvärvarens

huvudsakliga syfte med fånget icke är att själv eller, såvitt rör

sambruksförening, genom medlemmarna varaktigt driva jord- eller skogsbruk.

Tillstånd må dock ej vägras med stöd av första stycket,

1. om förvärvaren här i riket driver industriell eller kommersiell verksamhet

för förädling av jordbruks- eller skogsprodukter eller för distribution

av jordbruksprodukter och kan göra troligt att egendomen på ett rationellt

sätt kommer att utnyttjas inom nämnda rörelse;

2. om fånget avser jordbruk, som uppenbarligen varken i befintligt skick

eller efter tekniskt och ekonomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge

sin innehavare tillfredsställande försörjning;

3. om fånget medför att brukningsenhet, som redan tillhör förvärvaren,

vinner i ändamålsenlighet.

Bestämmelserna i andra stycket gälla ej när särskilda skäl föreligga mot

att godtaga fånget.

För bifall till framställning om förvärv må prövningsmyndighet uppställa

som villkor att förvärvaren i samband därmed försäljer mark som erfordras

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

för rationalisering av annan tillhörigt jord- eller skogsbruk och som för förvärvaren

är av ringa betydelse.

5 §■

Förvärvstillstånd må dock utan hänsyn till vad som sägs i 4 § vägras, om

egendomen finnes böra tagas i anspråk för att underlätta bildandet av brukningsenheter

med ändamålsenlig storlek och ägoanordning.

3. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening ge till

känna

a) att köpare av skogsbruksenhet, vilka i övrigt enligt bestämmelserna i

4 § blir förvärvsberättigade, även skall vara berättigade till statliga kreditgarantier

på sätt som gäller vid förvärv av jordbruksfastighet;

b) att domänverkets förvärv begränsas till sådana markförvärv som är

ägnade att bidraga till en rationell drift på den skog verket redan innehar;

c) att de problem, som en liberaliserad jordlagstiftning aktualiserar för

de kombinerade jordbruks- och fiskefastigheterna, skyndsamt måtte göras

till föremål för särskild utredning»; samt

i) motionen II: 775 av herr Dahlgren m. fl., vari hemställs,

»att riksdagen vid behandlingen av propositionen nr 41 måtte besluta i

enlighet med motionens syfte, samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta erforderlig lagtext».

Beträffande skälen för motionärernas yrkanden hänvisas, i den mån

redogörelse ej lämnas nedan, till motionerna 11:767, 1:651, 1:652, 1:654,

I: 659, II: 775, II: 776, II: 777 och II: 778.

Inledning

Den 16 augusti 1961 avgav 1958 års jordlagsutredning betänkande med

förslag till jordförvärvslag m. in. (SOU 1961: 49). Ledamöter av utredningen

var därvid landshövdingen Gustaf Nilsson, tillika ordförande, häradshövdingen

Arvid Ribbing, tillika huvudsekreterare, riksdagsmännen Hjalmar

Nilsson, And. E. Johansson, Sven E. Sundin och Einar Haeggblom, lantbrukaren

Sigge Oscarsson samt förbundsordföranden Yngve Persson. Vid

betänkandet fanns fogade ett antal reservationer och särskilda yttranden.

Sedan betänkandet remissbehandlats, har år 1964 — under beaktande av

bl. a. innehållet i betänkandet, reservationerna och de särskilda yttrandena

samt de inkomna remissvaren -— inom jordbruksdepartementet upprättats

en promemoria med förslag till ny jordförvärvslag.

Även departementspromemorian har remissbehandlats. Yttranden har avgetts

av Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, bankinspektionen,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

skogsstyrelsen, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium, ombudsman
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 196ö

naämbetet för näringsfrihetsfrågor, länsstyrelserna i Kalmar, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens

län, arrendelagsutredningen, 1960 års jordbruksutredning, etableringsutredningen,

Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsföreningars Riksförbund,

Kooperativa förbundets styrelse, Landsorganisationen i Sverige (LO),

Riksförbundet Landsbygdens Folk gemensamt med Sveriges Lantbruksförbund

och Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund (RLF m. fl.), Samarbetsorganet

i jordbruksfrågor för enskild handel och industri, Skogsindustriernas

Samarbetsutskott, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,

Svenska Lantarbetareförbundet, Svenska Skogsarbetareförbundet,

Svenska stadsförbundet, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund,

Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Sveriges Grossistförbund,

Sveriges Industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges

lantmätareförening, Sveriges Skogsägareförbund samt Tjänstemännens centralorganisation

(TCO). Vissa av dessa har i sin tur inhämtat yttranden

från andra myndigheter eller organisationer.

Gällande bestämmelser

De nuvarande reglerna i ämnet återfinns i lagen den 18 juni 1925 (nr 219)

angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast

egendom (bolagsförbudslagen) och lagen den 3 juni 1955 (nr 272) om inskränkning

i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen). Av

betydelse i sammanhanget är även lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa

inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i

vissa bolag (utlänningsförbudslagen).

En redogörelse för de viktigaste bestämmelserna i de tre nämnda lagarna

lämnas i propositionen s. 11—12. Lagtexten i bolagsförbudslagen och

jordförvärvslagen återges i propositionen s. 79—87.

Översikt över jordiagsutredningens förslag

I propositionen s. 12—23 lämnas en översikt över jordiagsutredningens

förslag.

Förlängning av giltighetstiden för 1955 års jordförvärvslag

Enligt övergångsbestämmelserna till 1955 års jordförvärvslag gällde

lagen till och med den 30 juni 1962. Genom lagstiftning år 1962 (prop.

16, LaU 1, rskr 71) förordnades att lagen skulle äga fortsatt giltighet till

och med den 30 juni 1963.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

1 proposition nr 10 till 1963 års riksdag föreslogs förlängning av jordförvärvslagens

giltighetstid till och med den 30 juni 1965. Föredragande departementschefen,

statsrådet Holmqvist, anförde därvid bl. a. följande.

Hösten 1961 inkom och utremitterades ett av 1958 års jordlagsutredning

avgivet betänkande med förslag till ny jordförvärvslag in. in. (SOU 1961:

49). I avvaktan på resultatet av den omfattande remissbehandlingen blev

giltighetstiden för 1955 års lag våren 1962 förlängd t. o. in. den 30 juni

1963 (SFS nr 123). Remissyttrandena har numera inkommit. Nära nog

genomgående ges i dem uttryck för den meningen, att tiden inte är mogen

för ett avgörande om jordförvärvslagstiftningens framtida utformning. I

synnerhet understryker man frågans beroende av de resultat vartill 1960

års jordbruksutredning kan komma. Men även andra pågående utredningar

och inte minst rådande oklarhet om vårt tillträde till den europeiska ekonomiska

gemenskapen anses motivera ett uppskov. Här må också erinras

om den i år tillsatta etableringsutredningens uppdrag att mot bakgrunden

av sistnämnda spörsmål verkställa en allmän översyn av de frågor som

sammanhänger med rätt att här i riket förvärva egendom. Det synes mig

som om i rådande läge övervägande skäl talar för ett anstånd med reformeringen

av jordförvärvslagstiftningen. Jag föreslår därför att giltighetstiden

för den nuvarande lagen förlängs t. o. m. den 30 juni 1965.

Enligt de i ämnet väckta likalydande motionerna 1:287 och 11:331 var

de av departementschefen anförda skälen inte av den styrka att de motiverade

en tvåårig förlängning. Motionärerna ansåg det vara av största betydelse

att en omprövning av jordförvärvslagen i dess helhet skedde så

snart som möjligt. De hemställde därför att lagens giltighetstid skulle förlängas

endast t. o. in. den 30 juni 1964.

I sitt enhälliga utlåtande över propositionen och motionerna yttrade

tredje lagutskottet efter en redogörelse för departementschefens anförande

och motionärernas förslag följande (L:1U 1).

Jordförvärvslagen utgör endast en del av den jordpolitiska lagstiftning,

med vars hjälp samhället söker förhindra och reglera vissa jordförvärv.

Till detta rättsområde hör jämväl bl. a. lagen angående förbud i vissa fall

för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom (bolagsförbudslagen)

och lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom

in. in. (utlänningsförbudslagen). Som framgår av departementschefens

uttalande är hela frågan om rätten alt här i riket förvärva egendom

under omprövning i samband med pågående utredningar. Det är därför

enligt utskottets mening naturligt och lämpligt att en samtidig lösning av

hithörande komplicerade problem såvitt möjligt eftersträvas, vilket dock

uppenbarligen kan bli tidskrävande. Detta får likväl icke innebära alt frågan

om en reformering av jordförvärvslagen fördröjes. Utskottet vill därför

understryka vikten av att nämnda fråga snarast bringas till sin lösning.

Med hänsyn till vad departementschefen anfört kan man enligt utskottets

bedömande dock icke räkna med att förslag till ny jordförvärvslag skall

kunna föreläggas nästa års riksdag. Utskottet vill erinra om att såväl jordbruksutredningens

som etableringsutredningens arbete enligt årets riksdagsberättelse

beräknas pågå hela 1963. Det måste i ett sådant läge anses

befogat att nu gällande jordförvärvslag förlänges på föreslaget säl!.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

Utskottets hemställan om avslag å motionerna och bifall till propositionen

bifölls av riksdagen (rskr 54).

Departementspromemorian

Den allmänna motiveringen för det genom departementspromemorian

framlagda förslaget till ny jordförvärvslag redovisas i propositionen s. 23—

29. I promemorian intagna förslag till lagtext återges — i vad de ej överensstämmer

med de till lagrådet remitterade förslagen — i propositionen

s. 88—89.

Yttranden över departementspromemorian

Eu sammanställning av de remissyttranden som avgivits över departementspromemorian

återfinns i propositionen s. 30—54.

De par tementschefen

Begränsningar i rätten för bolag och andra juridiska personer att förvärva

mark infördes i början av 1900-talet. Lagstiftningen härom fick sin

i stort sett ännu gällande utformning år 1925 genom bolagsförbudslagen.

Strax efter andra världskrigets slut infördes en reglering av fysiska personers

förvärv av jord och skog genom en tidsbegränsad lagstiftning. F. n.

gäller i detta hänseende 1955 års jordförvärvslag, vars giltighetstid förlängts

två gånger, senast intill den 1 juli i år.

Frågan om en reformering av jordförvärvslagstiftningen har varit aktuell

sedan slutet av 1950-talet. Den år 1958 tillkallade jordlagsutredningen framlade

i augusti 1961 betänkande med förslag till åtskilliga ändringar i lagstiftningen.

Vid betänkandet var fogade reservationer och särskilda yttranden

som berör flera huvudfrågor. Betänkandet har remissbehandlats.

Med beaktande av bl. a. innehållet i jordlagsutredningens betänkande, de

därvid fogade reservationerna och särskilda yttrandena samt remissvaren

kar inom jordbruksdepartementet under år 1964 upprättats en promemoria

angående ny jordförvärvslag. I promemorian föreslås att 1925 års bolagsförbudslag

och 1955 års jordförvärvslag ersätts med en ny jordförvärvslag. I

förhållande till gällande lagar innebär promemorieförslaget en väsentlig

uppmjukning av möjligheterna att förvärva jord och skog. Över promemorian

har yttranden avgetts av ett stort antal myndigheter och organisationer.

De begränsningar i näringsfriheten, som jordförvärvslagstiftningen innebär,

får inte motverka en ur samhällelig synpunkt sund utveckling av jordbruks-

och skogsbruksnäringarna, utan lagstiftningen bör i stället utformas

så, att den främjar en sådan utveckling. Därför krävs uppenbarligen att lag
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

15

stiftningen fortlöpande anpassas till de aktuella förhållandena. Inte minst

är detta påkallat av den dynamiska samhällsutvecklingen under efterkrigstiden,

vilken starkt påverkat jordbruks- och skogsnäringarna.

1 departementspromemorian har getts en kortfattad beskrivning av den

omdaningsprocess som under de senaste åren pågått inom svenskt jordbruk

och skogsbruk. För jordbrukets del är det mest utmärkande draget i denna

process att antalet brukningsenheter minskar i snabb takt och att betydande

arealer åker tas ur produktionen. Inom skogsbruket framträder starkast

den fortlöpande mekaniseringen, vilken medför ändringar i driftsstrukturen

och arbetskraftsbehovet. I promemorian har understrukits att denna

utveckling med all sannolikhet kommer att fortsätta i ökad takt.

Vad i promemorian sägs om utvecklingen inom jordbruket och skogsbruket

vitsordas och understryks i de flesta remissyttrandena. Mot bakgrunden

härav framhåller också ett stort antal remissinstanser med skärpa behovet

av att reformera jordförvärvslagstiftningen. Till dessa hör bl. a. de myndigheter

som närmast svarar för statens medverkan i jordbrukets och skogsbrukets

rationalisering, nämligen lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen och lantmäteristyrelsen.

Det fåtal remissinstanser, som avstyrker den föreslagna

lagstiftningen, medger samtidigt att den nuvarande inte är helt tidsenlig.

Det är uppenbart att utvecklingen på samhällslivets olika områden medfört

att jordförvärvslagstiftningen i vissa hänseenden är föråldrad. Vad beträffar

regleringen av juridiska personers förvärv har 40 år förflutit sedan

bolagsförbudslagen utfärdades. Under lagens giltighetstid har inte endast

strukturen i det svenska näringslivet ändrats på ett genomgripande sätt

utan även en omfattande befolkningsomflyttning skett från landsbygd till

tätort. De sociala förhållandena i landet är också nu helt omgestaltade. Lagstiftningen

om enskilda personers jordförvärv reviderades senast år 1955

men bygger fortfarande till väsentliga delar på uppfattningar vilkas bakgrund

är förhållandena under och omedelbart efter andra världskriget.

Sedan dess bär bl. a. jordbrukets betydelse för sysselsättningen minskat

starkt. År 1945 var sålunda 21 % av den förvärvsarbetande befolkningen

sysselsatt inom jordbruket, medan det nu rör sig om 8 å 9 %.

Till följd av att jordförvärvslagstiftningen blivit föråldrad är det, såsom

konstaterats i departementspromemorian, svårt att tillämpa den med tillfredsställande

resultat. Härigenom hämmas en ur ekonomisk synpunkt rationell

användning av jord och skog. I vissa fall har det också visat sig vara

svårt för jordbrukare alt till skäligt pris finna avsättning för sin egendom

bland förvärvsberättigade enskilda köpare. Detta tar sig uttryck bl. a. i al l

antalet hembud av fastigheter till såväl lantbruksnämnderna som domänverket

ökar. Lantbruksnämndernas rationaliseringsreserv av jord och skog,

som vid 19(52 års utgång omfattade ca 2 000 fastigheter med ett taxeringsvärde

av 48,7 milj. kr., bär den 31 december 19(54 ökat till ca 3 200 fastigheter

med ett taxeringsvärde av 80,9 milj. kr.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

Skälen för en omprövning av jordförvärvslagstiftningen framstår enligt

min mening som utomordentligt starka. Att, såsom ifrågasätts i några remissyttranden,

helt avskaffa lagstiftningen är dock av flera skäl ej tillrådligt.

Det är sålunda inte förenligt med insatserna från statens sida till stöd

för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering att frånhända myndigheterna

möjlighet att hindra markförvärv som motverkar dessa insatser.

Enligt min uppfattning är det också alltjämt nödvändigt att ha bestämmelser

till skydd för etablering och vidareutveckling av sådana jordbruks- och

skogsbruksföretag vilkas tillkomst staten enligt gällande jordpolitiska riktlinjer

ekonomiskt stöder. Även i övrigt finner jag skäl tala för att företagare,

som på ett ur samhällets synpunkter rationellt sätt kan tillgodogöra sig

jordbruks- och skogsprodukter, får ett visst företräde till förvärv av jord

och skog. Å andra sidan måste, såsom lantbruksstyrelsen betonar i sitt remissyttrande,

en grundsats för lagstiftningen vara att förvärvshinder bör

uppställas endast om och i den mån det behövs med hänsyn till ett samhällsintresse

av betydande styrka.

Vad jag nu sagt leder till att en rad olika intressen måste vägas mot

varandra vid utformningen av lagstiftningen och att det måste finnas uttyinme

att vid tillämpningen ta hänsyn till omständigheterna i varje enskilt

fall. Det i departementspromemorian framlagda förslaget innehåller en regel

enligt vilken tillstånd till markförvärv alltid skall kunna vägras om marken

behövs för att underlätta tillkomsten av ändamålsenliga jordbruk och

skogsbruk. I sådant fall skall dock staten liksom nu vara skyldig att på

begäran inlösa marken. Eu annan huvudregel i förslaget är att förvärvslillständ

får vägras om förvärvarens huvudsakliga syfte med förvärvet inte

är att själv yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt jordbruk på egendomen

eller driva skogsbruk där som stöd åt förvärvaren tillhörigt jordbruk. Från

denna regel undantas vissa fall, då förvärvstillstånd — trots att förvärvarens

syfte inte är att förfara med egendomen på nämnda sätt —- får vägras

enligt huvudregeln endast om särskilda skäl föreligger. Det första av dessa

undantag avser företagare — oavsett företagsform — som här i landet driver

industriell eller kommersiell verksamhet för förädling av jordbrukseller

skogsprodukter eller för distribution av jordbruksprodukter. Det fordras

dock här att förvärvarens huvudsakliga syfte med fånget får antas vara

att varaktigt tillgodogöra sig egendomens produkter i rörelsen. Det andra

undantaget avser svaga jordbruk, som inte kan ge innehavaren tillfredsställande

försörjning, och det tredje undantaget avser jordbruk som är så

stora och kapitalkrävande att de inte kan beräknas vara efterfrågade av

jordbrukare i allmänhet. Det fjärde och sista undantaget åsyftar tillskoltsförvärv

varigenom en brukningsenhet, som förvärvaren redan innehar, blir

ändamålsenligare. Åt den tillämpande myndigheten ges till följd av promemorieförslagets

utformning möjlighet att även i andra fall bevilja förvärvstillstånd

efter prövning av omständigheterna i det enskilda fallet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

Huvudgrunderna i promemorieförslaget omfattas med gillande av de

Hesta remissinstanserna. I de relativt få remissyttranden, där förslaget liclt

avstyrks, anförs som främsta skäl att resultatet av 1960 års jordbruksutrednings

arbete bör avvaktas innan ändringar i jordförvärvslagstiftningen vidtas.

Någon mera ingående motivering för denna ståndpunkt lämnas emellertid

inte.. I direktiven för jordbruksutredningen bär i denna fråga uttalats

endast att utredningen bör vara oförhindrad att ta upp spörsmålet om

jämkningar i den jordpolitiska lagstiftningen som gäller eller kan komma

att beslutas på grundval av 1958 års jordlagsutrednings arbete. Det har

sålunda förutsatts att jordförvärvslagstiftningen kan komma att ändras

under den tid jordbruksutredningen pågår. Flera remissorgan har också

den uppfattningen att de i departementspromemorian föreslagna ändringarna

inte är mera omfattande än att de motiveras av den redan pågående

omdaningsprocessen inom jordbruket och skogsbruket. TCO erinrar bl. a.

om att organisationen i sitt yttrande år 1962 över jordlagsutredningens betänkande

särskilt underströk att tiden var mogen att avveckla den lagstiftning

som hindrar juridiska personer att förvärva mark i syfte att bedriva

skogsbruk eller jordbruk. Av jordbruksutredningens remissyttrande, vilket

ger uttryck åt två divergerande uppfattningar, framgår att enligt den ena

av dessa förslaget i sina huvuddrag är väl förenligt med de riktlinjer för

en intensifierad rationaliseringspolitik som utredningen torde komma fram

till. Huvudmyndigheten för jordbrukets rationalisering, lantbruksstyrelsen.

framhåller, att det sedan en rad av år finns ett angeläget behov av en tidsenlig

lag, och tillstyrker att en ny jordförvärvslag antas nu. Med hänsyn

till det anförda finner jag att en anpassning enligt de i departementspromemorian

angivna grunderna av jordförvärvslagstiftningen till utvecklingen

inom jordbruket och skogsbruket bör kunna ske innan jordbruksutredningen

slutförts. Jag bär vid detta ställningstagande även beaktat att det,

såsom förutsatts i direktiven för jordbruksutredningen och betonas av vissa

remissinstanser, givetvis ej möter hinder att genom lagändring eller vid

lagtillämpningen beakta de riktlinjer som kan komma att beslutas på

grundval av jordbruksutredningens arbete.

1 några remissvar framhålls som skäl för uppskov med ändringar i jordförvärvslagstiftningen,

att villkoren för och konsekvenserna av en eventuell

svensk anknytning till EEC först bör klarna. Det må här erinras om

att innebörden av våra förpliktelser på grund av EFTA-konventionens bestämmelser

om nationell likabehandling utvecklats i propositionen rörande

upprättandet av frihandelssammanslutningen. Etableringsutredningen, som

har åt! överväga med fortsatt integration sammanhängande frågor rörande

bl. a. förvärv av fast egendom, motsätter sig inte att jordförvärvslagstiftningen

ändras ulan avvaktan på resultatet av utredningens arbete. Enligt

utredningen är det dessutom inte möjligt att med någon större grad av säkerhet

uttala sig om hur stor sannolikheten är för att frågan om vidgad

2 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. ''i and. Yr 22

opaginerad Kontrollera mot PDF

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 är 1965

etableringsrätt här i landet kan komma att aktualiseras inom en någorlunda

näraliggande framtid. Jag delar etableringsutredningens uppfattning i

detta hänseende. Eftersom frågan om Sveriges anslutning till EEC eller en

ännu större europeisk marknad inte torde aktualiseras inom överskådlig tid,

finns det inte någon anledning att av detta skäl uppskjuta en för svenskt

näringsliv angelägen reform av den lagstiftning som reglerar svenska rättssubjekts

förvärv av fast egendom. Frågan om etableringsrätten i en större

marknad berör för övrigt inte endast de på jordbruk och skogsbruk grundade

näringarna utan hela näringslivet. Självfallet bör dock, såsom etableringsutredningen

framhåller, vid utformningen av den nya lagstiftningen

inte bortses från de etableringsrättsliga aspekterna utan tvärtom så långt

möjligt beaktas de konsekvenser som skulle uppstå om lagen i en framtid

eventuellt skulle tillämpas även på utländska rättssubjekt. Dessa synpunkter

har enligt min uppfattning också kommit till uttryck i promemorieförslaget.

Jag vill särskilt peka på de bestämmelser, som intagits i 4 § sista stycket

av promemorians lagförslag, och de uttalanden som i promemorian

gjorts om hur vid tillståndsprövningen skall beaktas från samhällelig synpunkt

primära intressen. Om där åsyftade intressen löper risk att eftersättas,

medför nyssnämnda bestämmelser en restriktivare tillståndsprövning

vare sig det gäller inhemsk eller utländsk förvärvare.

Såsom ett generellt skäl för en avvisande hållning mot förslagen i departementspromemorian

anförs från några håll att verkningarna av dessa i

olika hänseenden bör närmare utredas. Det ligger enligt min mening i sakens

natur att detta inte är möjligt att göra i förväg med nöjaktig tillförlitlighet.

De undersökningar som åsyftas skulle nämligen kräva att enskilda

personers och företags benägenhet att i olika situationer i en framtid sälja

och köpa egendom ytterligare klarlades. Svårigheterna att klarlägga dessa

hypotetiska förhållanden belyses av att i remissyttrandena redovisas vitt

skilda uppfattningar om de kommande verkningarna. Jag anser det däremot

vara angeläget att verkningarna av en ny lagstiftning följs upp. Om de

lagförslag som jag framlägger i det följande antas, avser jag att föreslå att

lantbruksstyrelsen får i uppdrag att följa utvecklingen och efter lämplig tid

inkomma med redogörelse för erfarenheterna.

Den nya jordförvärvslag som således enligt min mening nu bör komma

till stånd torde, såsom förordats i jordlagsutredningens betänkande och i

departementspromemorian, böra reglera både fysiska och juridiska personers

förvärv av fast egendom som är taxerad såsom jordbruksfastighet.

Redan av vad jag anfört i det föregående framgår att det för den yttre

rationaliseringen alltjämt är ofrånkomligt med en bestämmelse som innebär,

att förvärvstillstånd alltid kan vägras om egendomen behöver tas i anspråk

för att underlätta bildandet av brukningsenhetcr med ändamålsenlig

storlek och ägoanordning. Jag ansluter mig således i detta hänseende till

jordlagsutredningens och departementspromemorians förslag. När denna

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

bestämmelse tillämpas, bör staten fortfarande vara skyldig att på begäran

lösa in egendomen.

Lagens uppgift att skydda den enskilde jordbrukarens möjligheter alt

etablera sig och vidareutveckla sitt företag har i promemorian tillgodosetts

genom en huvudregel som innebär, att jordbrukare alltid skall få tillstånd

att för den egna verksamheten förvärva befintligt jordbruk liksom tillskott

av jord och skog, allt i den mån objektet inte anses böra tas i anspråk

för rationalisering av andra brukningsenheter. Den enskilde jordbrukaren

får härigenom möjlighet att, oavsett storleken av det företag han redan

innehar, genom egna initiativ tillföra detta den ytterligare mark som han

anser behövlig för att med bästa resultat driva sin rörelse. Till skillnad

lrån gällande jordförvärvslag ställs i promemorieförslaget inte upp några

särskilda hinder för sådan storleksrationalisering ens om denna innebär att

två bärkraftiga jordbruk läggs ihop. Remissinstanserna uttalar stor tillfredsställelse

med förslaget i denna del, och i huvudsak görs inte andra invändningar

än att man på några håll ifrågasätter om inte förvärvsprioriteten

beträffande tillskott av skog bör förbehållas bärkraftiga jordbruk.

För min del anser jag promemorieförslaget på denna punkt vara väl avvägt.

Det finns ej bärande skäl att förmena den enskilde jordbrukaren att

Ritt utveckla sitt företag annat än när tillskottsmarken behövs för rationalisering

av andra brukningsenheter. Jag är medveten om att invändningar

kan riktas mot att även enheter, där jordbruksdelen är svag, får förstärkas

med skog. övervägande skäl synes mig dock tala för att ägare av dylik enhet,

vilken önskar med egna resurser förbättra underlaget för sin rörelse,

också får göra detta utan onödiga hinder. Därvid bör ej heller krävas att

förvärvet skall vara ägnat att tillgodose krav på rationellt skogsbruk. Visserligen

fordrar det mekaniserade skogsbruket betydligt större skogsareal

än som normalt är kombinerat med jordbruk. Det får emellertid förutsätlas

att jordbrukarna genom inbördes samverkan rationaliserar skogshruksdriften.

Jag finner följaktligen att bestämmelserna i denna del bör utformas i

överensstämmelse med promemorieförslaget.

Redan enligt gällande jordförvärvslag föreligger vissa möjligheter att bevilja

även andra än aktiva jordbrukare tillstånd att förvärva jord och skog.

Jord lagsutredningen har i sitt lagförslag tagit upp en rad fall där förvärvstillstånd

inte utan särskilda skäl får vägras. Även i promemorieförslaget

bar detta skett, varjämte förslaget —- genom att där ingenstans sägs att

förvärvstillstånd skall vägras utan blott att tillstånd under vissa förutsättningar

må vägras — lämnar möjlighet öppen att alltid bifalla en tillståndsansökan.

Det förut berörda skyddet för den aktive jord- och skogsbrukarens

markanskaffning kan inte rimligen få bli någon ensamrätt att förvärva jord

och skog. Även jag anser det därför nödvändigt med bestämmelser som innebär

att också andra förvärvare kan få förvärvstillstånd. Att förutse alla i

praktiken förekommande fall, där förvärvstillstånd kan vara motiverat, tor
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

de emellertid vara ogörligt. Jag kan inte biträda de remissförslag som innebär

att lagen skulle uttömmande ange förutsättningarna för förvärvstillstånd.

Däremot bör, såsom skett i promemorieförslaget, uttryckligen anges

vissa typfall där det skall vara inte bara möjligt utan normalt att tillstånd

ges.

I promemorieförslaget har i detta hänseende först tagits upp förvärv

som görs av företagare vilken här i landet driver industriell eller kommersiell

verksamhet för förädling av jordbruks- eller skogsprodukter eller distribution

av jordbruksprodukter, om förvärvaren med fånget huvudsakligen

syftar till att varaktigt tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen.

Skälen för att förvärvstillstånd normalt hör meddelas i sådant fall — oberoende

av om förvärvaren driver sin rörelse i bolagsform eller ej — bär ingående

redovisats i promemorians allmänna motivering. Vad gäller jordbruk

har anförts att såväl rättviseskäl som det allmänna intresset av fri

konkurrens inom produktion och handel talar för att förädlings- och distributionsföretag

inom livsmedelssektorn bör få möjlighet att utsträcka

sin verksamhet till att omfatta även jordbruksproduktion. I fråga om skogsmark

bar i promemorian framhållits skogsindustriföretagens behov av råvarubas,

angelägenheten av att nuvarande skogsmarksinnehav förbättras

genom arronderingsförvärv och önskemålet att i bygder, där jordbruket viker,

frigjorda marker tas om hand för rationell skogsproduktion.

Promemorieförslagets principiella ståndpunkt i denna del vinner i hög

grad anslutning hos remissinstanserna. Inte endast de berörda företagarnas

oiganisationer utan även de stora löntagarorganisationerna och vissa myndigheter

ställer sig klart positiva. Helt avvisande är däremot företrädarna

för jordbrukets och det mindre skogsbrukets organisationer.

För min del finner jag de i departementspromemorian anförda motiven

för vidgade förvärvsmöjligheter för företag, som behöver jord eller skog i

sin rörelse, vara bärande. Med den utveckling, som skett på snart sagt

alla samhällslivets områden, är det inte längre nödvändigt att upprätthålla

samma stränga spärr mot bolags och andra juridiska personers markförvärv

som bolagsförbudslagen. Tvärtom talar enligt min mening starka

samhällsekonomiska skäl för att företag med den inriktning som det här

är fråga om får tillfälle att kombinera sin rörelse med råvaruproduktion för

eget behov. Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor har också i sitt

remissvar starkt understrukit behovet av ökad konkurrens inom de delar

av näringslivet som är beroende av jordbruket. I fråga om skogsbruket vill

jag hänvisa till att bl. a. Svenska Skogsarbetareförbundet anser att bolagsförbudslagen

bör upphävas och att fysiska och juridiska personers förvärv

måste bedömas från samma utgångspunkter.

Fn av de invändningar som framförs mot promemorieförslaget synes

grunda sig på den uppfattningen, att lättnaderna för de angivna företagen

skulle alltför mycket försvaga det förut nämnda skyddet för aktiva jord
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

brukare. Till viss del motiveras denna uppfattning med att de här aktuella

företagens resurser för markanskaffning är större än jordbrukarnas. I anledning

härav vill jag framhålla att, såsom uttalats i promemorian, den enskilde

jordbrukaren genom ökad utbildning, upplysning och rådgivning och

genom tillkomsten av riksomfattande intresseorganisationer numera har fått

bättre förutsättningar att hävda sina intressen. För ändamålsenliga förvärv

av befintliga brukningsenheter och av tillskott till dessa av jord och skog

kan den aktive jordbrukaren dessutom erhålla statligt ekonomiskt stöd. Redan

detta ger jordbrukaren en förmånsställning framför de företag som kan

tänkas konkurrera med honom om sådan egendom. Såsom berörts i promemorian

bör vidare den omständigheten, att ett förvärv avser ett ändamålsenligt

eller med rimliga insatser utvecklingsbart kombinerat jord- och skogsbruk,

regelmässigt anses vara ett särskilt skäl för att avslå en förvärvsansökan

av annan än jordbrukare. Därtill kommer att, i enlighet med vad jag

förut anfört, möjlighet alltid finns att ingripa mot förvärv av mark som behövs

för att underlätta den yttre rationaliseringen.

Vad särskilt gäller jordbruksegendom torde, såsom uttalas i departementspromemorian

och bekräftas i remissyttrandena, någon ökad konkurrens

om egentliga familjejordbruk knappast uppstå genom efterfrågan från

företagen inom livsmedelsbranschen. Med hänsyn härtill torde ej heller behöva

befaras att den föreslagna lättnaden för sådana företag medför någon

prishöjande effekt i fråga om jordbruksjord.

1 fråga om skogsmarken kan visserligen de vidgade förvärvsmöjlighetcrna

för skogsindustriföretag leda till förskjutningar i rådande ägarekategorifördelning.

Remissyttrandena ger dock belägg för att dessa förskjutningar,

såsom förutsatts i promemorian, sannolikt blir små och kommer att ske i

måttligt tempo. Enligt min mening finns för övrigt ej bärande skäl att tillerkänna

den rådande ägarekategorifördelningen i fråga om skogsmark sådant

egenvärde att den inte skulle få ändras. I detta sammanhang bör erinras

om att bolagens skogsinnehav minskat avsevärt sedan den nuvarande

bolagsförbudslagen kom till. Eftersom prisnivån på skogsmark ytterst beror

på de priser som kan erhållas för skogsprodukter på världsmarknaden,

anser jag i likhet med flera remissinstanser att någon allmän, omotiverad

fördyring av skogsmarken knappast kan bli följden av skogsindustriföretagens

förvärv.

Jordbrukets och det mindre skogsbrukets organisationer befarar, att de

juridiska personernas förvärv medför negativa verkningar ur befolkningsoch

lokaliseringssynpunkt genom att landsbygdens avfolkning påskyndas.

Med anledning härav bör framhållas att behovet av arbetskraft inom skogsbruket

knappast torde påverkas av ägareförhållandena, om det förutsätts

att rationella driftsformer används. Det kan enligt min uppfattning inte komma

i fråga att utnyttja jordförvärvslagstiftningen för att hålla kvar flera personer

i jordbruket och skogsbruket än som där kan få skälig utkomst jäm
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

fört med vad näringslivet i övrigt erbjuder. Det bör f. ö. erinras om att riktlinjer

för en aktiv lokaliseringspolitik beslutats av 1964 års riksdag.

I några remissyttranden kritiseras att promemorieförslaget inte upptar

bolagsförbudslagens vida möjligheter att som villkor för förvärvstillslånd

kräva att förvärvaren avstår viss skogsmark som han redan innehar. Jag

är medveten om att vissa olägenheter härigenom kan uppkomma då förvärvaren

äger skogsbitar som ligger insprängda i annan ägares skogsmarksinnehav.

Av remissyttrandena från skogsindustriföretagens organisationer

framgår emellertid att motiven för storskogsbruket att behålla dylika bitar

bortfaller om de föreslagna lagreglerna antas. Det kan därför förutsättas

att rationaliseringsorganen i sin fortlöpande verksamhet för avveckling av

irrationella markinnehav skall nå tillfredsställande resultat på frivillighetens

väg. I de fall då ägaren — vare sig denne är skogsbolag eller enskild person

— söker tillstånd till förvärv av annan mark kan särskilt lämpligt tillfälle

erbjuda sig att inleda förhandlingar av ifrågavarande slag. Jag vill i sammanhanget

erinra om att expropriationslagstiftningen ger viss möjlighet att

tvångsvis ta i anspråk mark som behövs för rationaliseringsändamål. Mot

bakgrunden av det anförda anser jag att det inte finns tillräckliga skäl att i

detta hänseende frångå den ståndpunkt som intagits i promemorian.

1 delta sammanhang anser jag mig böra understryka att det inte är motiverat

att med hjälp av jordförvärvslagstiftningen verka för sådan intressearrondering

som avser lokalisering till skilda trakter av olika ägares eller

ägarekategoriers innehav av i och för sig rationella skogsbruksenheter. En

viss blandning av olika företagsformer inom skogsbruket i en bygd torde,

såsom domänstyrelsen framhåller i sitt remissyttrande, kunna medföra fördelar.

För övrigt bör erinras om att inom storskogsbruket genom överenskommelser

redan skett mycket omfattande byten av skogsmark i syfte att

samla innehaven. Det bör också vara möjligt att i mån av behov få till stånd

byten mellan storskogsbruket och småskogsbruket.

Flera remissorgan ifrågasätter av olika skäl om inte mindre företag bör

undantas från de föreslagna lättnaderna för skogsindustriföretagen. För

min del anser jag — bortsett från de uppenbara svårigheterna att definiera

begreppet mindre skogsindustriföretag — att det inte finns skäl att begränsa

de liberalare förvärvsreglerna till storindustrien. I många fall torde

del vara just de mindre företagen som har svårast att trygga sin råvaruförsörjning.

Som domänstyrelsen nämner i sitt yttrande kan också mindre

skogsförädlingsföretag ofta vara av stor betydelse för sysselsättningen i

vissa orter, främst i Norrland. Jag vill dock understryka kravet på att företaget

med fånget skall huvudsakligen åsyfta att varaktigt tillgodogöra sig

egendomens alster i rörelsen. Detta innebär att det förvärvande företaget

skall ha viss stabilitet i sin rörelse och att skogsavkastningen till väsentlig

del är av beskaffenhet att kunna förädlas i rörelsen. Därtill kommer att man,

säsom jag skall utveckla i det följande, vid tillståndsprövningen, när för
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

värvet avser skogsmark av någon betydenhet, bl. a. beaktar i vad mån fånget

tillgodoser kravet på rationellt skogsbruk och ändamålsenligt utnyttjande

av avkastningen. Jag anser därför att lagförslaget ger tillräckliga möjligheter

att hindra mindre företag att göra skogsmarksförvärv som är olämpliga

ur samhällelig synpunkt.

I något remissyttrande anförs farhågor att förvärvsmöjligheterna för de

mindre skogsindustriföretagen leder till försämrad skogsvård som en följd

av hård skogshantering. I anledning härav vill jag anmäla, att jag avser att

inom kort begära bemyndigande att tillkalla en utredning rörande vissa

skogliga frågor. I denna bör enligt min mening bl. a. behandlas frågan huruvida

utvecklingen inom skogsbruket bör föranleda ändringar i skogsvårdslagstiftningen.

Ej heller i övrigt har vid remissbehandlingen framkommit skäl som föranleder

mig att frångå departementspromemorians förslag rörande tillstånd

till förädlings- och distributionsföretags markförvärv. Bestämmelserna i

ämnet bör alltså utformas i huvudsaklig överensstämmelse med det till promemorian

fogade lagförslaget.

I departementspromemorian har ej ansetts påkallat att bland de fall,

där förvärvstillstånd normalt bör kunna påräknas, uppta skogsmarksförvärv

av fysisk person som väntas försörja sig på skogsbruk. Såsom framgår

av vad förut sagts om promemorieförslagets konstruktion medför

dock detta ställningstagande inte något hinder mot att tillstånd till sådana

förvärv beviljas efter prövning av omständigheterna i det enskilda fallet.

Bl. a. skogsstyrelsen hävdar i sitt remissyttrande alt det inte saknas

goda praktiska erfarenheter av mindre eller medelstora rena skogsbruksföretag.

För min del är jag närmast benägen att ansluta mig till den i promemorian

gjorda bedömningen alt den pågående starka rationaliseringsprocessen

inom skogsbruket bör mana till försiktighet med att bilda relativt

små skogsbruksföretag. Statligt kreditstöd för markanskaffning till

sådana företag kan inte utgå enligt gällande bestämmelser. Någon ändring

häri torde inte böra övervägas. Även i övrigt anser jag att skäl saknas

för att det allmänna skulle ekonomiskt stödja dessa skogsbruk. Å andra

sidan finns normalt inte anledning att vägra enskild person att med egna

medel förvärva en för rationellt skogsbruk lämpad enhet i syfte att där

bereda sig stadigvarande inkomst genom eget skogsarbete. Med hänsyn

härtill bör detta fall upptas bland dem där förvärvstillstånd får vägras

endast när rationaliseringsskäl eller andra särskilda skäl talar mot bifall.

I några remissyttranden förordas att motsvarande presumtion för bifall

uppställs i fråga om förvärv av skogsmark som avses ingå i gemensamhetsskog,

allmänning eller skogsbruksområde. I gemensainhetsskogar, som

ligger på långt avstånd från delägarnas jordbruk, torde skogsbruket i stor

utsträckning komma att skötas av lejd arbetskraft. Detta innebär enligt

min mening att -— i likhet med vad fallet torde vara med andelarna i de

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

flesta socken- och häradsallmänningar — andel i gemensamhetsskog ofta

saknar betydelse för delägarens sysselsättning och närmast är att betrakta

som enbart en förmögenhetstillgång. Jag finner därför inte skäl att

i lagen generellt ge förvärv i detta syfte något företräde. Däremot finns

det säkerligen enskilda fall, där omständigheterna vid prövning visar att

skogsmarksförvärv för gemensamhetsskog eller allmänning är fördelaktigt

ur arronderingssynpunkt eller fyller ett klart sysselsättningsbehov för delägarna.

I sådana fall både kan och bör förvärvstillstånd beviljas. Skogsbruksområden

och liknande organ för skoglig samverkan är alltför lösliga

bildningar för att de anslutna skulle kunna generellt medges någon förmånsställning

i förvärvshänseende. Även i dylika fall finns emellertid möjlighet

alt efter prövning av omständigheterna ge förvärvstillstånd.

Jordlagsutredningens förslag innebar, att konkurrensen skulle bli fri

mellan jordbrukare och andra fysiska personer i fråga om förvärv av

andra jordbruksfastigheter än sådana som i befintligt skick eller efter rationalisering

kunde ge aktiva jordbrukare en tillfredsställande försörjning. Utredningen

framhöll, att sådana fastigheter i betydande utsträckning hade

karaktär av tillskottsmark, och förutsåg, att förslaget skulle få konsekvenser

ur kostnadssynpunkt, men ansåg att detta borde godtas med hänsyn till

betydelsen av att få lagstiftningens räckvidd begränsad. I departementspromemorian

har beträffande de här åsyftade svaga jordbruken tagits samma

principiella ställning som i jordlagsutredningens förslag. Flera remissorgan,

bland dem lantbruksstyrelsen, anser att huvudparten av de fastigheter, som

är lämpliga såsom tillskottsmark, frigörs för allmän konkurrens, om förslaget

antas. Det befaras även att det blir svårare att köpa tillskottsmark till

priser som är rimliga ur jordbruks- och skogsbrukssynpunkt.

För min del anser jag att innehavare av jordbruk, som inte kan ge tillfredsställande

försörjning, har ett berättigat intresse att utan omotiverade

hinder kunna till skäligt pris sälja sin egendom t. ex. för att övergå till

arbete inom annan näring. För jordbrukets och skogsbrukets rationalisering

är det också av vikt att sådana fastigheter utbjuds till salu och inte

efter hand blir ägda av dödsbon. Från dessa synpunkter är det inte tillfredsställande

med förvärvsregler som leder till att innehavaren av ett svagt jordbruk

i praktiken kan sälja fastigheten till på sin höjd en eller annan granne

som eventuellt har intresse av marken för rationaliseringsändamål. Det är

heller inte möjligt att det allmänna genom lantbruksnämnderna köper samtliga

sådana jordbruk oavsett deras betydelse ur rationaliseringssynpunkt. Ej

heller kan domänverket belastas med att förvärva små, spridda fastigheter

som inte kan förvaltas med tillfredsställande ekonomiskt resultat. På grund

härav anser jag det nödvändigt att öka möjligheterna till förvärv i fråga om

svaga jordbruk.

Invändningarna mot promemorieförslaget i denna del synes väsentligen

rikta sig mot att även mark, som kan behövas såsom tillskott till andra

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år W6ö

brukningsenheter, omfattas av liberaliseringen. Jag vill då först erinra om

att tillstånd till köp av sådan mark alltid kan vägras med stöd av 5 § och att

vägran medför skyldighet för staten att lösa egendomen till det pris köparen

ntfäst, om inte detta pris uppenbart överstiger egendomens värde. Med hänsyn

härtill ter det sig varken behövligt eller rättvist att skärpa den föreslagna

regeln om förvärv av svaga jordbruk så, att konkurrensen begränsas i

fråga om objekt som lämpar sig för rationalisering av omgivande jordbruk.

Detta skulle nämligen kunna hindra ägaren av ett svagt jordbruk att vid

försäljning därav tillgodogöra sig det värde fastigheten kan ha utöver jordbruks-

och skogsvärdet som tillskottsjord för grannarna. Om fastigheten delvis

lämpar sig för fritidsändamål och därigenom har ett visst övervärde,

skulle detta kunna överföras till grannarna och i sinom tid realiseras av

dem. Jag finner det otillfredsställande om de jordbrukare, som vill övergå

till att arbeta inom annan näring, nödgas medverka till att finansiera storleksrationaliseringen

av kvarvarande jordbrukares egendom. Frågans omfattning

belyses av att minskningen av antalet jordbruk nu torde överstiga

5 000 per år.

Farhågorna för att liberaliseringen av möjligheterna att förvärva svaga

jordbruk leder till höjda priser på mark, som verkligen bör användas för

fortsatt jordbruksproduktion, är säkerligen betydligt överdrivna. Det torde

ofta vara möjligt för lantbruksnämnderna att lösa in sådana svaga jordbruk

samt därefter sälja överflödiga byggnader jämte mark, som är särskilt attraktiv

för fritidsändamål, för sig och till rimligt pris överlåta den egentliga

jordbruksjorden för rationaliseringsändamål.

Mot bakgrunden av det anförda anser jag att till de liberalare förvärvsreglerna

bör hänföras jordbruk som uppenbarligen varken i befintligt skick

eller efter tekniskt och ekonomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge

sin innehavare tillfredsställande försörjning.

Vid tillämpningen av gällande jordförvärvslag kan även andra enskilda

personer än aktiva jordbrukare enligt praxis påräkna förvärvstillstånd i

fråga om jordbruksegendomar som är så stora och kapitalkrävande att de

inte efterfrågas av jordbrukare i allmänhet. Enligt promemorieförslaget

skulle denna praxis lagfästas och utvidgas till att omfatta även juridiska

personers förvärv.

För min del vill jag framhålla att både fysiska och juridiska personer,

som förädlar eller handlar med jordbruksprodukter, normalt kan påräkna

förvärvstillstånd redan enligt den särskilda regel för sådan företagares förvärv

som jag nyss förordat. Antalet förvärv i övrigt av stora och kapitalkrävande

jordbruksegendomar kan väntas bli ringa. I fråga om dessa förvärv

lorde också omständigheterna i de enskilda fallen växla starkt. Jag har därför

stannat för att förvärv av ifrågavarande slag inte bör särskilt omnämnas

i lagen. Dylika förvärv bör alltså enligt min mening liksom nu prövas

efter omständigheterna i det enskilda fallet.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

I överensstämmelse med promemorieförslaget bör tillstånd i regel kunna

erhållas till förvärv som medför att brukningsenhet, som redan tillhör

förvärvaren, vinner i ändamålsenlighet. Lantbruksstyrelsens hemställan

om viss skärpning av kravet på ändamålsenlighet anser jag mig inte böra

biträda. Även en mindre väsentlig arronderingsförbättring bör beaktas, om

inte förvärvsegendomen behövs för rationalisering av annan enhet.

Vad 4 § sista stycket i promemorieförslaget innehåller rörande förvärv

av skogsmark godtas av flertalet remissinstanser. Med hänsyn till skogsmarkens

betydelse som råvarubas för en av våra viktigaste exportnäringar

biträder även jag förslagets ståndpunkt härutinnan. Av lagtexten bör således

direkt framgå, att andra än aktiva jordbrukare får hindras att förvärva

skogsmark av någon betydenhet, när det befinns att fånget inte är

ägnat att tillgodose kraven på rationellt skogsbruk och ändamålsenligt utnyttjande

av avkastningen. Det bör i sammanhanget erinras om att det enskilda

skogsbruket är uppdelat på ett betydande antal mindre enheter. Sålunda

har 152 000 enheter en skogsmarksareal som inte överstiger 25 ha.

Mot denna bakgrund bör som skogsmark av någon betydenhet kunna anses

även område med relativt ringa areal. Till följd av vad jag förut anfört

rörande den s. k. intressearronderingen finner jag det inte behövligt att, såsom

lantbruksstyrelsen ifrågasatt, utöver de i promemorian föreslagna bestämmelserna

införa ett tillägg till detta stycke med syfte att påverka strukturutvecklingen

inom skogsbruket.

Som jag redan antytt bör lagen vara så konstruerad att förvärvstillstånd

kan ges även i andra fall än dem som enligt det föregående bör få en mer

eller mindre prioriterad ställning. Av de allmänna uppgifter på jordpolitikens

område, som tillkommer rationaliseringsorganen, följer att dessa

inom ramen för sin prövningsrätt är skyldiga att väga samtliga berörda intressen

mot varandra. Exempel på olika omständigheter, som kan böra

föranleda tillståndsvägran, har getts i departementspromemorian. Här må

nämnas sådana spekulations- och kapitalplaceringsköp som till följd av

sin prishöjande effekt eller annorledes befinns skadliga från allmän synpunkt.

I andra fall kan omständigheterna tala för en liberal tillståndsgivning.

Vad promemorian härvidlag innehåller rörande exploateringsförvärv,

kapitalplaceringsköp i vissa fall och förvärv av egendom med affektionsvärde

kan jag ansluta mig till. Med hänsyn till exploateringsförvärvens

stigande betydelse vill jag dock något utförligare uppehålla mig vid dem.

Mycket ofta är syftet med ett förvärv att exploatera egendomen för fritidsbebyggelse

eller annan tätbebyggelse. Är det fråga om ett svagt jordbruk,

vars mark inte finnes böra tas i anspråk för rationaliseringsändamål,

följer av vad jag förut anfört att förvärvstillstånd skall ges om ej särskilda

skäl talar mot bifall. Vid tillståndsprövningen bör planmyndigheterna som

regel höras. Lämpligheten av den avsedda nya markanvändningen skall vis
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 är 1965 27

serligen sedan prövas och avgöras i vanlig ordning enligt byggnadslagstiftningen,

och den nya naturvårdslagen ger det allmänna goda möjligheter att

ingripa till skydd för naturvårdsintressena oberoende av ägandeförhållandena.

Det är dock angeläget att kommunerna och länsstyrelserna får möjlighet

att uttala sig om plan- och naturvårdssynpunkterna innan förvärvstillstånd

ges. Den omständigheten, att förvärvstillstånd beviljas, hindrar naturligtvis

inte att man vid den slutliga prövningen enligt nyssnämnda lagar kan

komma till en annan uppfattning om den avsedda markanvändningen. — Är

det i stället fråga om förvärv i exploateringssyfte av egendom, vars mark helt

eller delvis lämpar sig för fortsatt jordbruks- eller skogsproduktion, bör de

olika markanvändningsändamålen vägas mot varandra. För att efterge jordbruks-

och skogsbruksintresset i sådana fall bör man, liksom nu är praxis, i

regel pröva exploateringens angelägenhetsgrad från samhällelig synpunkt.

Hänsyn bör också tas till förvärvarens vilja och förmåga att utföra exploateringen

på ett ur allmän synpunkt tillfredsställande sätt. Vid prövningen av

sådana ärenden måste nära samarbete ske med den berörda kommunen samt

med plan- och naturvårdsmyndigheterna.

Det anförda tillgodoser enligt min mening de av bl. a. lantmäteri ty - relsen och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framförda synpunkterna

i ämnet så långt detta är möjligt med hänsyn till att jordförvärvslagstiftningens

primära uppgift är att reglera fastighetsförvärv från jordbruks-

och skogshrukssynpunkt.

Lantbruksstyrelsen och andra remissorgan berör i sina yttranden vissa

anslagsfrågor som påverkas av förslaget till ny jordförvärvslag. Jag delar

styrelsens uppfattning att förslaget i viss utsträckning torde leda till att

förvärvstillstånd oftare än nu vägras av rationaliseringsskäl med åtföljande

inlösningsskyldighet för staten. Belastningen härav på jordfonden blir

dock beroende av hur snabbt egendomen omsätts. Jag vill också erinra om

att jordfonden, om riksdagen bifaller i annat sammanhang framlagda förslag

att tillföra fonden 20 milj. kr., fr. o. m. nästa budgetår kommer att

uppgå till sammanlagt 167 milj. kr. Det bör vidare framhållas att statsbidrag

och kreditgarantier till stöd för den yttre rationaliseringen under de

senaste åren kunnat ställas till förfogande i sådan utsträckning att efterfrågan

tillgodosetts. Det är min förhoppning att det även i framtiden vid

avvägningen av de samlade utgiftskraven skall bli möjligt att tillgodose

efterfrågan på sådant stöd.

Liksom fallet är enligt gällande lagstiftning innebär promemorieförslaget

att förvärvstillstånd inte fordras då staten är förvärvare. Några invändningar

häremot har inte framkommit vid remissbehandlingen. Däremot

har domänstyrelsen och vissa andra remissorgan berört konsekvenserna

för domänverkets markförvärv av den ökade konkurrens om skogsmark

som följer av de nya förvärvsreglerna. Jag finner det angeläget att staten

även i fortsättningen har möjlighet att på samma villkor som andra skogs
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

ägare öka sitt markinnehav genom förvärv av skogsmark som enligt domänverkets

bedömning är lämplig att infoga i dess förvaltning. Som jag

redan sagt kan det inte begäras att domänverket skall förvärva små och

spridda skogsmarker oavsett deras läge i förhållande till verkets tidigare

skogsinnehav. I många fall torde dock den mark, som friställs i bygder där

jordbruket viker, med fördel kunna förvärvas av domänverket. Hittills har

de medel, som tillförts domänverkets markfond genom försäljningar m. m.,

visat sig tillräckliga för att finansiera skogsmarksinköpen. Jag delar domänstyrelsens

uppfattning att markfonden bör förstärkas genom anslag på riksstaten

om dessa medel blir otillräckliga i framtiden.

Specialmotivering

Den följande framställningen avser endast de bestämmelser som med

hänsyn till motionernas innehåll ansetts böra särskilt belysas. I övrigt hänvisas

till propositionen s. 69—78.

1 §•

I departementspromemorian anförs bl. a.

Huvudregeln i första stycket överensstämmer med gällande jordförvärvslag

utom såtillvida att vissa bolags- och föreningsrättsliga fång jämställts

med köp, byte och gåva. Detta innebär för bolag, föreningar och stiftelser

lättnader i två hänseenden. Dels inbegrips — i överensstämmelse med jordlagsutredningens

förslag — endast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet,

dvs. i huvudsak mark som används för jordbruk eller skogsbruk,

och dels kontrolleras blott vissa uttryckligen angivna typer av förvärv. För

bolag, föreningar och stiftelser sker också den förändringen att lantbruksnämnd

blir prövningsmyndighet i stället för Kungl. Maj :t och i vissa fall

länsstyrelse. Då juridiska personers förvärv vanligen är långsiktigare än

andras och därtill ofta har betydelse ur vidare synpunkter, synes det lämpligt

att Kungl. Maj :t för en övergångstid med stöd av 15 § förordnar att bolagsärenden

skall underställas högre myndighets prövning. Det bör här erinras

om att lantbruksnämndernas organisation f. n. överses inom 1960 års

jordbruksutredning. Givetvis bör tillses att nämnderna får en så ändamålsenlig

sammansättning som möjligt.

Liksom i gällande jordförvärvslag upptas under särskilda punkter en rad

undantag från lagens tillämpningsområde. Punkterna 1 och 2 motsvarar

punkt 1 i gällande jordförvärvslag samt 2 § 3 bolagsförbudslagen. Enda skillnaden

är att begreppet kronan utbytts mot »staten» samt att landstingskommun

och kommunalförbund jämställts med de borgerliga primärkommunerna.

Med hänsyn till denna utvidgning av undantaget har punkt 2 i gällande

jordförvärvslag ansetts kunna utgå såsom praktiskt taget betydelselös. Det

förutsätts att kommun inte utnyttjar sin förvärvsfrihet utan att först samråda

med lantbruksnämnden eller efteråt i görlig mån tillmötesgå nämndens

eventuella önskemål angående disponerandet av egendomen. Beträffande

undantaget för förvärv från staten må på förekommen anledning framhållas

att allmänna arvsfonden härutinnan bör anses omfattad av begreppet staten.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

Punkt 3, som innefattar en nyhet, avser sådana förvärv för kyrkligt ändamål,

som sker enligt medgivande av Kungl. Maj:t. Vid Kungl. Maj:ts prövning

beaktas även de jordpolitiska synpunkterna.

Departementschefen. Att, som vissa remissorgan föreslår, länka in också

länsstyrelserna som tillståndsmyndighet skulle enligt min mening

innebära en olämplig splittring av verksamheten. Frågan om lantbruksnämndernas

organisation har numera slutbehandlats av 1960 års jordbruksutredning

och kommer inom kort att i princip prövas av statsmakterna.

1 varje fall intill dess omorganisationen genomförts och nödig erfarenhet

vunnits om verkningarna av den nya jordförvärvslagen synes juridiska personers

förvärv i viss omfattning böra fortfarande prövas av Kungl. Maj:t.

Härigenom kan också en mera enhetlig praxis komma till stånd. Med stöd av

16 § äger Kungl. Maj :t förordna att sådan central prövning skall äga rum.

Det kan komma i fråga att utnyttja denna möjlighet även beträffande fysiska

personers förvärv.

Med anledning av vad lantbruksstyrelsen uttalat rörande andra stycket

punkt 1 vill jag framhålla att arvsfonden givetvis inte bör i sak behandlas

annorlunda än en vanlig säljare.

Beträffande kommunundantaget i punkt 2 finner jag ej anledning att

frångå promemorieförslaget. Ej heller kan jag förorda särskilt undantag

för de s. k. allmännyttiga bostadsföretagen. Däremot bör självfallet vid lagtilläinpningen

all hänsyn tas till dessa företags behov av markanskaffning

för en framsynt planering av bostadsproduktionen.

I punkt 3 görs i enlighet med promemorieförslaget undantag för sådana

förvärv för kyrkligt ändamål, som sker enligt medgivande av Kungl. Maj:t.

Härmed avses dels förvärv för prästlönefondsmedel — då den förvärvade

egendomen kommer att utgöra löneboställe för visst pastorat eller stifts

prästlönefondshemman -— dels ock förvärv för kyrkofondens räkning. Härutöver

har jag låtit i departementsförslaget undanta marköverlåtelser

som prövats enligt den s. k. kyrkliga försäljningslagen. Detta senare undantag

gäller i första hand avyttring av viss kyrklig jord men också — i de ej

sällan förekommande fall då det är fråga om byte av jord —- förvärvet av vederlagsjorden.

I administrativ ordning torde böra föreskrivas att, innan

kyrklig jord överlåts, samråd skall ske med lantbruksnämnden och att

frågan skall underställas central myndighet i händelse av meningsskiljaktighet.

4 §•

I departementspromemorian anförs.

Bestämmelserna i denna paragraf — vilka bär sina närmaste motsvarigheter

i 4 § första stycket 1 och andra stycket samt i någon mån även 3 § jordförvärvslagen

— har behandlats i den allmänna motiveringen. Bestämmelserna

avser såväl juridiska som fysiska personers förvärv. Det ligger emellertid

i sakens natur att endast fysisk person kan själv ägna sig åt jordbruk.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

Då sambruksförening med hänsyn till sitt syfte uppenbarligen bör åtnjuta

samma prioritet som aktiv jordbrukare, har särskild bestämmelse införts

härom. Bildas aktiebolag enbart för att äga och driva jordbruk eller för att

äga skog och driva skogsbruk utan samband med industriell verksamhet, får

förvärvsfrågan prövas enligt vad som gäller för oprioriterad förvärvare. Eljest

skulle lagen kunna kringgås, eftersom aktieöverlåtelser inte kontrolleras

enligt jordförvärvslagen. Ofta torde dock 4 § 3 kunna åberopas för tillstånd

i dylikt fall.

Departementschefen. Jämfört med promemorieförslaget har första och

tredje styckena undergått jämkningar av huvudsakligen formell art. I andra

stycket innefattar punkt 2 en nyhet, varom må hänvisas till den allmänna

motiveringen. Punkt 3 motsvarar punkt 2 i promemorieförslaget, vars

punkt 3 utgått av skäl som anförts i den allmänna motiveringen.

Frågan under vilka förhållanden fysisk person kan anses själv ägna sig

åt jordbruk får bedömas med ledning av hittillsvarande praxis. Lagförslaget

hindrar inte myndigheterna att efter prövning av omständigheterna ge förvärvstillstånd

även i det fall som berörts av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Med anledning av anmärkningen från RLF m. fl. vill jag blott framhålla

att förevarande paragraf inte gör skillnad mellan skogsägareförening, som

industriellt förädlar skogsprodukter, och bolag som driver motsvarande förädlingsindustri.

— Företag, som förädlar sten, grus eller lera, torde sällan

för sin verksamhet behöva förvärva hel jordbruksfastighet. Om likväl någon

gång så befinns vara fallet, ger den föreslagna lagen också möjlighet att

bevilja förvärvstillstånd. Förvärvas för ändamålet blott en del av en jordbruksfastighet,

kan enligt 3 § avstyckningen genomföras utan prövning enligt

jordförvärvslagen.

5 §•

I departementspromemorian anförs bl. a.

Denna paragraf motsvarar 5 § i gällande jordförvärvslag. I överensstämmelse

med jordlagsutredningens förslag har paragrafen också, utan att

den därför behövt omredigeras, fått överta den funktion som bör kvarstå

av den bestämmelse i nuvarande 3 §, enligt vilken förvärvstillstånd vägras

om förvärvaren åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra

sig skogstillgång som behövs som stöd för ortens jordbruk.

Syftet med denna paragraf bör framgent vara att främja yttre rationalisering

av såväl jordbruks- som rena skogsfastigheter och detta oavsett vem

som är ägare. Paragrafen bör emellertid inte tillämpas på objekt vilka med

hänsyn till fastighetsstrukturen i bygden framstår som oväsentliga. Innebär

ett tillskottsförvärv en påtaglig rationalisering av förvärvarens brukningsenhet,

bör inte utan starka skäl tillstånd vägras enligt 5 §.

Departementschefen. Jag biträder vad som sägs i promemorian om syftet

med och tillämpningen av denna paragraf. För övrigt vill jag framhålla

att dess avfattning inte binder bedömningen vid vad som må anses ändamålsenligt

just nu. Tvärtom både kan och bör en successiv anpassning ske

efter utvecklingens krav.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

Formellt låter sig paragrafen användas även när blott en mindre del av

förvärvsegendomen behövs för rationalisering av annan brukningsenhet.

Men givetvis bör lantbruksnämnden då i första hand söka få den delen utbruten

genom separat överenskommelse och tillgripa 5 § blott i andra hand.

Lagrådet

Lagrådet har beträffande det dit remitterade förslaget till jordförvärvslag

gjort vissa uttalanden som redovisas i propositionen s. 91—95. Av lagrådet

förordade ändringar i 7 och 15 §§ samma förslag har vidtagits. Förslaget

till lag angående ändring i jorddelningslagen har lämnats utan erinran.

Utskottet

Begränsningar i rätten för juridiska personer att förvärva fast egendom

infördes i svensk rätt genonx lagstiftning år 1906. Lagstiftningen var till en

början endast tillämplig i de fyra nordligaste länen samt i vissa delar av

Gävleborgs och Kopparbergs län. Efter provisorisk lagstiftning, som ersattes

av nu gällande bolagsförbudslag, utvidgades tillämpningsområdet till att omfatta

hela landet. År 1946 infördes en reglering även av fysiska personers

förvärv av jord och skog. F. n. gäller i detta hänseende 1955 års jordförvärvslag,

vars giltighetstid förlängts två gånger, senast efter beslut av 1963

års riksdag t. o. m. den 30 juni i år. År 1961 framlade jordlagsutredningen

förslag till ny jordförvärvslagstiftning. Förslaget har efter remissbehandling

överarbetats inom jordbruksdepartementet och resultatet redovisats i

en departementspromemoria vilken jämväl remissbehandlats. I huvudsaklig

anslutning till denna promemoria framläggs i förevarande proposition förslag

till ny jordförvärvslag som är avsedd att ersätta bolagsförbudslagen och

jordförvärvslagen och som reglerar fysiska och juridiska personers förvärv

av jordbruks- och skogsfastigheter.

Kungl. Maj :ts förslag upptar inte något absolut förvärvshinder. I stället

anges olika fall, då förvärvstillstånd må vägras. Tillståndsgivningen är i huvudsak

reglerad på följande sätt. I princip föreligger möjlighet för den tilllämpande

myndigheten att vägra eller bevilja förvärvstillstånd efter prövning

av omständigheterna i det särskilda fallet. Enskild jordbrukare skall

emellertid enligt 4 § första stycket alltid få tillstånd att för den egna verksamheten

förvärva befintligt jordbruk liksom tillskott av jord och skog. I

vissa fall, som anges i fyra punkter i 4 § andra stycket, skall vidare tillstånd

normalt lämnas. Detta gäller om förvärvaren — fysisk eller juridisk person

—• här i riket industriellt förädlar jordbruks- eller skogsprodukter eller

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 196ii

handlar med jordbruksprodukter, och det huvudsakliga syftet med fånget är

att varaktigt tillgodogöra egendomens alster i rörelsen (punkt 1). Detsamma

är förhållandet, om fånget avser en för rationellt skogsbruk lämpad

brukningsenhet och förvärvaren ämnar bereda sig stadigvarande inkomst genom

eget skogsarbete på egendomen (punkt 2). Motsvarande förmånsställning

tillkommer förvärvare av jordbruk, som varken är eller kan bli bärkraftigt

(punkt 3), och jord- eller skogsägare som genom tillskottsförvärv

rationaliserar sin brukningsenhet (punkt 4). De förvärvare som avses i

dessa punkter är jämställda med enskild jordbrukare med den inskränkningen,

att förvärvstillstånd kan vägras dem enligt 4 § sista stycket, om särskilda

skäl föranleder därtill. Sådana skäl föreligger bl. a. vid spekulationsoch

kapitalplaceringsköp soin till följd av sin prishöjande effekt ej rimmar

med primära samhällsintressen. Ett dylikt intresse, som med hänsyn till sin

vikt i förevarande sammanhang kommit till direkt uttryck i lagtexten, är

att skogsförvärv av någon betydenhet bör vara ägnat att tillgodose kraven

på rationellt skogsbruk och ändamålsenligt utnyttjande av avkastningen.

Förvärvstillstånd skall alltid kunna vägras med stöd av 5 §, om egendomen

behöver tas i anspråk för att underlätta bildandet av brukningsenheter med

ändamålsenlig storlek och ägoanordning. När denna bestämmelse tillämpas,

blir staten enligt 10 § i regel skyldig att inlösa egendomen. Förvärvstillstånd

skall också alltid kunna vägras med stöd av 6 §, om fånget medför uppdelning

av lämplig brukningsenhet som består av flera fastigheter eller sämjelotter.

Både 5 och 6 §§ har motsvarighet i nu gällande jordförvärvslag.

Enligt motionerna 1:657 och 11:777 bör på eu jordförvärvslagstiftning

ställas tre huvudkrav. För det första måste eftersträvas att jordbruket och

skogsbruket så långt som möjligt bevaras i form av bondebruk med självägande

brukare. För det andra bör lagstiftningen främja strukturrationaliseringen.

Slutligen bör den såvitt möjligt förhindra spekulationsköp. Motionärerna

anser att jordlagsutredningens lagförslag i allt väsentligt uppfyllde

dessa krav och innebar en i det stora hela godtagbar anpassning till utvecklingens

krav. Kungl. Maj :ts förslag avviker emellertid enligt motionärernas

mening i flera avseenden väsentligt från jordlagsutredningens. Skyddet för

bondebruket skjuts sålunda åt sidan. Medan utredningen fäste stor vikt vid

det enskilda skogsbruket både som familjebruk och i gemensamhetsform,

anses Kungl. Maj :t ge klart företräde åt bolags- och statsskogsbruket framför

det enskilda företaget. Propositionen anses inte ge tillräckligt underlag

för bedömning av den föreslagna lagstiftningens konsekvenser. Motionärerna

framhåller att jordbruksutredningens och etableringsutredningens resultat

måste bli avgörande för förvärvslagstiftningens utformning. Lagstiftningen

bör därför enligt motionärernas mening såsom förordats av 1963 års

riksdag reformeras i samband med behandlingen av nämnda utredningars

förslag. På i huvudsak dessa skäl hemställs i motionerna att riksdagen med

förklaring att reformeringen av jordförvärvslagstiftningen bör ske i det an
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

givna sammanhanget måtte avslå propositionen. Vidare hemställs att giltighetstiden

för gällande jordförvärvslag förlängs med två år och att motionerna

i vad de avser huvudlinjer för en reform av jordförvärvslagstiftningen

måtte överlämnas till jordbruksutredningen.

I ärendet råder i stort sett enighet om att jordförvärvslagstiftningen bör

bibehållas, ehuru en anpassning erfordras till den omdaningsprocess som

under de senaste åren pågått inom svenskt jordbruk och skogsbruk. Motionärerna

ifrågasätter närmast i likhet med vissa remissinstanser, huruvida

tidpunkten för en reform är lämplig. Utskottet kan inte dela motionärernas

uppfattning att 1963 års beslut om förlängning av jordförvärvslagens giltighetstid

utgör ett skäl för en ytterligare förlängning. 1963 års riksdag har

tvärtom understrukit vikten av att frågan om en reformering av lagstiftningen

snarast bringas till en lösning. De i departementspromemorian föreslagna

huvudgrunderna för en sådan reform har gillats av flertalet remissinstanser.

I de övriga motioner, som väckts i anledning av'' förevarande proposition,

har ej föreslagits annat än olika ändringar i Kung]. Maj :ts förslag.

I fråga om tidpunkten för reformen har ett stort antal remissinstanser,

bland dem domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, Skogsindustriernas samarbetsutskott,

Svenska skogsarbetareförbundet, Sveriges industriförbund och

Sveriges skogsägareförbund, uttryckligen tillstyrkt att reformen genomförs

utan dröjsmål. Såsom departementschefen framhåller är jordbruksutredningen

oförhindrad att la upp spörsmålet om jämkningar i den jordpolitiska

lagstiftning som gäller eller kan komma alt beslutas på grundval av jordlagsutredningens

arbete. Det bär således förutsatts att nu gällande jordförvärvslagstiftning

kan komma att ändras under den tid jordbruksutredningen

pågår.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att den föreslagna lagstiftningen

är avsedd alt utgöra ett medel för förverkligande av den statliga jordpolitiken

över huvud. Den framtida utformningen härav övervägs av jordbruksutredningen

endast såvitt avser jordbrukspolitiken, medan riktlinjerna för

den statliga skogspolitiken ej omfattas av utredningens uppdrag. Sist berörda

fråga skall, såsom framgår av propositionen nr 100 till årets riksdag, behandlas

av en särskild, ännu ej tillsatt utredning. Samma betydelse för förvärvslagstiftningens

utformning som motionärerna ger jordbruksutredningen

bör rimligen också tillmätas den sålunda förestående utredningen. Det

kan enligt utskottets mening ej gärna komma i fråga att avvakta även denna

utrednings resultat. Givetvis möter ej heller hinder att genom lagändring eller

vid lagtillämpningen beakta de riktlinjer som kan komma att beslutas på

grundval av utredningarnas arbete. Etableringsutredningen har ej motsatt

sig att lagstiftningen ändras utan att dess resultat avvaktas. Såsom departementschefen

framhållit under hänvisning till bl. a. 4 § sista stycket har vid

utformningen av Kungl. Maj :ts förslag så långt möjligt beaktats de konsekvenser

som skulle uppstå, om lagen i eu framtid skulle tillämpas även på

3 Biliang Ull riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 3 avd. Nr 22

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

utländska rättssubjekt. Vad slutligen angår ovissheten i fråga om den föreslagna

lagstiftningens verkningar ligger det såsom departementschefen anför

i sakens natur att dessa ej med nöjaktig säkerhet kan bedömas i förväg.

Departementschefen har emellertid förutsatt att vid bifall till Kungl. Maj :ts

förslag lantbruksstyrelsen skall få i uppdrag att följa utvecklingen och efter

lämplig tid inkomma med redogörelse för erfarenheterna. Utskottet, som finner

det angeläget att så sker, utgår från att styrelsen utan dröjsmål tar initiativ

till sådana ändringar i lagstiftningen som kan finnas påkallade. På

grund av det anförda finner utskottet att förevarande lagstiftningsfråga nu

bör avgöras på grundval av Kungl. Maj :ts förslag. Utskottet avstyrker därför

bifall till de yrkanden som, såvitt nu är i fråga, framställts i motionerna

I: 657 och II: 777.

Utskottet övergår härefter till behandling av de särskilda avsnitt i propositionen,

som omfattas av motionsyrkanden. Kungl. Maj:ts förslag och departementschefens

uttalanden föranleder härutöver icke något yttrande

från utskottets sida. Utskottet vill erinra om att yrkandena i motionerna

I: 657 och II: 777 i dessa delar framställts under förutsättning att motionärernas

hemställan om avslag icke bifalles av riksdagen.

1 §. I motionerna I: 660 och II: 776 hemställs att punkterna 2 och 3 i lagrummets

andra stycke skall utgå ur förslaget. Vidare yrkas i motionen

I: 659 alt tillståndsfriheten beträffande sådana förvärv som görs av de enligt

punkten 2 med staten jämställda kommunala enheterna skall begränsas till

att gälla inom det egna området. Motsvarande yrkande framställs beträffande

kommun i motionerna I: 657 och II: 777, vari jämväl hemställs att ecklesiastika

förvärv skall underkastas jordpolitisk prövning.

Vad först angår förvärv som görs av staten vill utskottet framhålla att sådana

förvärv hittills undantagits från jordförvärvslagstiftningens tillämpningsområde.

Några invändningar häremot har inte framkommit vid remissbehandlingen

av departementspromemorian. Undantaget innebär självfallet

inte att förvärven får ske oberoende av de jordpolitiska normerna. Att dessa

vederbörligen beaktas torde, såsom framhållits vid tillkomsten av gällande

jordförvärvslag, ligga i sakens natur, liksom att förvärven regelmässigt föregås

av samråd mellan vederbörande statsmyndighet och lantbruksstyrelsen

eller lantbruksnämnd. Utskottet finner ej skäl till ändrat ståndpunktstagande

i denna fråga.

Kommunernas medverkan utgör ett viktigt led i det naturvårdsarbete, varom

statsmakterna nyligen fattat beslut. Det har därvid ansetts väl motiverat

att kommunerna engagerar sig ekonomiskt för att skaffa sina invånare tillgång

till naturområden för rekreation och friluftsliv. I detta syfte tvingas

särskilt de större städerna ofta att förvärva mark utanför de egna gränserna.

Den tillståndsfrihet som nu gäller har såvitt känt ej vållat olägenheter

från jordpolitisk synpunkt. Det kan enligt utskottets mening ej heller antas

att denna frihet, som enligt Kungl. Maj :ts förslag utvidgas att omfatta även

opaginerad Kontrollera mot PDF

35

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

landstingskommun och kommunalförbund, i framtiden kommer att utnyttjas

för spekulationsförvärv av jordbruksfastighet utanför de egna områdena.

Såsom framhålls i departementspromemorian får det förutsättas att kommun

inte begagnar sin förvärvsfrihet utan att först samråda med lantbruksnämnden

eller efteråt i görlig mån tillmötesgå nämndens eventuella önskemål

angående disponerandet av egendomen. Vid förvärv av mark inom annan

kommuns område är det givetvis också angeläget att samråd sker med

den berörda kommunen samt med plan- och naturvårdsmyndigheterna.

Såsom närmare utvecklas i promemorian och i departementschefens anförande

kommer de ecklesiastika förvärv som undantas från den nya lagens

bestämmelser att i annan ordning prövas under beaktande av jordpolitiska

synpunkter. Någon anledning att bringa dylika förvärv under prövning också

enligt jordförvärvslagen kan vid sådant förhållande ej anses föreligga.

Utskottet avstyrker således bifall till de i motionerna framställda yrkandena

om ändring i 1 §.

4 och 5 §§. I motionerna I: 658 och II: 778 samt I: 660 och II: 776 föreslås

ändringar i 4 § som syftar till en ytterligare liberalisering av tillståndsgivningen.

Enligt förstnämnda motionspar bör spärregeln i 5 § vara den enda

restriktion som uppställs för fysisk persons förvärv. För juridiska personers

förvärv bör enligt motionärerna utöver 5 § gälla att tillstånd bör kunna förenas

med villkor att i viss omfattning avstå mark för rationalisering av annans

fastighet. Möjlighet att vägra förvärvstillstånd föreslås därjämte beträffande

förvärv som görs av vissa juridiska personer. Även i motionerna

I: 660 och II: 776 anses 5 § i princip böra utgöra det enda förvärvshindret

med möjlighet likväl för viss lämplighetsprövning. Viss uppmjukning föreslås

också beträffande sådana förvärv som avses i 4 § andra stycket punkt 1.

I anslutning härtill yrkas förtydligande av 5 § första stycket. I dessa motioner

liksom i motionerna I: 652 och II: 770 hemställs om sådan ändring av

Kungl. Maj :ts förslag att möjlighet öppnas att som villkor för tillstånd föreskriva

att mark skall avstås för rationaliseringsändamål.

Inskränkningar i den förmånsställning som enligt 4 § andra stycket punkt

1 tillkommer vissa företagare förordas i några motioner. Enligt motionerna

I: 647 och II: 767 bör stat och kommun äga företräde framför dessa företagare

vid köp av ledigbliven jord och skog. För tillgodoseende av detta önskemål

föreslås i motionerna visst tillägg till 4 §. I motionerna I: 657 och II: 777

hävdas under åberopande av behovet av ökat skydd för bondebruket att bolagsförbudslagens

bestämmelser i stort sett bör bibehållas. Till följd härav

anses lagen böra ändras bl. a. på det sättet att juridiska personer i princip

endast kan få förvärvstillstånd, om motsvarande mark avstås för rationaliseringsändamål.

En förbättrad ställning för enskilda skogsbrukare förordas på några håll.

I motionerna I: 654 samt 1: 657 och II: 777 framställs sålunda yrkanden som

avser att jämställa den som driver s. k. familjeskogsbruk med enskilda jord
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

brukare. I sistnämnda motionspar samt i motionerna I: 652 och II: 770 samt

I: 660 och II: 776 yrkas också att statligt kreditstöd skall kunna utgå vid

förvärv och yttre rationalisering av sådant skogsbruk.

Slutligen hemställs i motionen II: 775 om ändring i lagförslaget i syfte att

bereda ökat skydd för innehavare av kombinerade jordbruks- och fiskefastigheter.

I motionerna 1:660 och II: 776 begärs utredning av de problem

soin en liberaliserad jordlagstiftning aktualiserar för dessa fastigheter.

Såsom departementschefen framhåller bör jordförvärvslagstiftningen ge

myndigheterna möjlighet att hindra markförvärv som motverkar statens insatser

till stöd för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering. Lagen bör

vidare ge skydd för etablering och vidareutveckling av sådana jordbruksoch

skogsbruksföretag, vilkas tillkomst staten enligt gällande jordpolitiska

riktlinjer ekonomiskt stöder. Lagen bör också ge visst företräde till förvärv

av jord och skog åt företagare, som på ett från samhällets synpunkt rationellt

sätt kan tillgodogöra sig jordbruks- och skogsprodukter. Å andra sidan

måste en grundsats för lagstiftningen vara att förvärvshinder uppställs endast

om och i den mån det behövs med hänsyn till ett samhällsintresse av betydande

styrka. Enligt utskottets mening innefattar Kungl. Maj :ts förslag i

nämnda avseenden en lämplig avvägning mellan olika intressen. Förslaget

utmärks som lagrådet påpekar av en liberalisering i jämförelse med nu gällande

bestämmelser på området. De yrkanden som syftar till en ytterligare

liberalisering av tillståndsgivningen utgör enligt utskottets bedömande ett

alltför långt avsteg från de angivna principerna. Motionärernas förslag måste

sålunda bl. a. anses innebära ett minskat skydd för de enskilda jord- och

skogsbrukarna och ökade möjligheter till spekulationsköp. Innan en ytterligare

liberalisering eventuellt företas, bör i varje fall resultatet av den nya

lagstiftningen avvaktas. Utskottet avstyrker därför bifall till dessa förslag.

Vad därefter angår den kategori av förvärvare som avses i 4 § andra stycket

punkt 1, har Kungl. Maj :ts förslag i fråga om jordbruket grundats på

uppfattningen att såväl rättviseskäl som det allmänna intresset av fri konkurrens

inom produktion och handel talar för att förädlings- och distributionsföretag

inom livsmedelssektorn bör få möjlighet att utsträcka sin verksamhet

till alt omfatta även jordbruksproduktion. Vid remissbehandlingen

har framhållits att förslaget i denna del innebär beaktansvärda fördelar för

en förbilligad livsmedelsproduktion till gagn för landets konsumenter. Behovet

av ökad konkurrens inom de delar av näringslivet som är heroende av

jordbruket har starkt understrukits vid remissbehandlingen. I fråga om

skogsmarken har i promemorian framhållits skogsindustriernas behov av

råvarubas, angelägenheten av att nuvarande skogsmarksinnehav förbättras

genom arronderingsförvärv och önskemålet att i bygder, där jordbruket viker,

frigjorda marker las om hand för rationell skogsproduktion. I flera remissvar

har erinrats om att förslaget genom att öppna möjlighet för skogsindustrierna

att tillgodose sitt behov av ökad råvarubas stärker dessa före
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

tags ställning i den skärpta internationella konkurrensen. Svenska skogsarbetareförbundet

anser att bolagsförbudslagen bör upphävas samt fysiska och

juridiska personers förvärv bedömas från samma utgångspunkter. Förslaget

har i nu behandlade delar fått ett klart positivt mottagande inte bara av de

berörda företagarnas organisationer utan även av de stora löntagarorganisationerna

och vissa myndigheter. Utskottet finner i likhet med departementschefen

bärande skäl föreligga för vidgade förvärvsmöjligheter för företag,

som behöver jord och skog i sin rörelse. Med den utveckling, som skett på

snart sagt alla samhällslivets områden, kan det inte längre anses nödvändigt

att upprätthålla samma stränga spärr mot bolags och andra juridiska personers

markförvärv som för närvarande gäller och som införts på grund av

vissa sociala missförhållanden vid sekelskiftet. Såsom departementschefen

funnit talar tvärtom starka samhällsekonomiska skäl för att företag med den

inriktning som det här är fråga om får tillfälle att kombinera sin rörelse

med råvaruproduktion för eget behov. På skäl departementschefen närmare

utvecklat kan det ej heller antas att de föreslagna lättnaderna för företagen

alltför mycket skulle försvaga det skydd för de enskilda jordbrukens möjligheter

till etablering och vidareutveckling som lagen avser att bereda. I enlighet

med vad som uttalas i departementspromemorian bör sålunda den

omständigheten, att ett förvärv avser en fastighet, som på grund av ändamålsenlig

kombination av jord och skog är speciellt lämpad för bestående

bondebruk och som inte anses kunna lika rationellt utnyttjas av företagen,

regelmässigt anses vara ett särskilt skäl att avslå en förvärvsansökan av annan

än jordbrukare.

I såväl remissyttranden som motioner har det under hänvisning särskilt

till de juridiska personernas förvärv ansetts vara en brist i förslaget, att däri

ej öppnats möjlighet att som villkor för förvärvstillstånd kräva att förvärvaren

för rationaliseringsändamål avstår viss skogsmark soni han redan innehar.

Härvid har bl. a. åberopats den på sina håll rådande ägosplittringen och

bolagens obenägenhet att avstå från mindre skogsskiften som ligger insprängda

i annans skogsinnehav. Vad sålunda anförts är otvivelaktigt förtjänt

av allvarligt beaktande. Skogsindustriföretagens organisationer har

emellertid vid remissbehandlingen framhållit att motiven för storskogsbruken

alt behålla dylika skiften bortfaller, om de föreslagna lagreglerna antas.

I samma riktning bör verka svårigheterna att vinna ett tillfredsställande

ekonomiskt utbyte av sådana spridda skogsinnehav. I likhet med departementschefen

anser utskottet det därför kunna förutsättas att rationaliseringsorganen

i sin fortlöpande verksamhet för avveckling av irrationella

markinnehav skall nå tillfredsställande resultat på frivillighetens väg. Departementschefen

framhåller att ett särskilt lämpligt tillfälle att inleda förhandlingar

av ifrågavarande slag kan erbjuda sig, då ägaren söker tillstånd

till förvärv av annan mark. Enligt utskottets mening kan det i vissa sådana

fall från rationaliscringssynpunkt framstå som ett starkt allmänt intresse att

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

sökanden i utbyte ställer exempelvis en enklav till förfogande för rätionaliseringsändamål.

I ett dylikt fall bör en sökandes vägran att tillmötesgå rationaliseringsorganens

önskemål kunna anses utgöra ett sådant särskilt skäl

mot att godta fånget som avses i 4 § sista stycket. Det angivna stadgandet utgör

således vid sidan av expropriationslagens bestämmelser om tvångsförvärv

i rationaliseringssyfte ett påtryckningsmedel i myndigheternas hand

vid förhandlingarna och innefattar också den i motionerna begärda möjligheten

att kräva kompensationsmark. Med hänsyn till att de juridiska personernas

förvärv i varje fall under en övergångstid i viss omfattning avses skola

prövas av Kungl. Maj:t föreligger möjligheter att till ledning för lantbruksnämnderna

få till stånd en enhetlig praxis bl. a. i hithörande fall. Av

samma skäl kan det också förutsättas att Kungl. Maj :t skyndsamt tar initiativ

till erforderlig lagändring, om det visar sig att lagen i förevarande sammanhang

utgör ett otillräckligt stöd för rationaliseringsverksamheten.

Den i motionerna I: 647 och II: 767 väckta frågan om förköpsrätt för stat

och kommun till sådan mark som företagare med stöd av det nu aktuella

stadgandet önskar förvärva omfattas av markvärdekommitténs uppdrag.

Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till de nu behandlade

motionsyrkandena.

De förvärv som avses i 4 § andra stycket punkt 2 bör enligt motionsyrkandena

jämställas med sådana fång som görs av enskild jordbrukare. Enligt

motionen I: 654 bör förutsättningarna för prioriteringen samtidigt uppmjukas

så att den omfattar även enskild skogsbrukare som vill förvärva skogsbruk

av sådan storleksordning att det måste drivas med hjälp av anställd

arbetskraft. Såsom framhållits vid remissbehandlingen och understrukits i

motionerna saknas inte goda praktiska erfarenheter av mindre och medelstora

rena skogsbruk. Skoglig samverkan mellan flera smärre brukningsenheter

kan givetvis också möjliggöra ett rationellt skogsbruk. Med hänsyn till

skogsmarkens betydelse som råvarubas för en av våra viktigaste exportnäringar

och till den pågående starka rationaliseringsprocessen inom skogsbruket

måste emellertid, såsom departementschefen funnit, en viss försiktighet

vara påkallad, då det gäller att bilda relativt små skogsföretag. Utskottet

anser därför, inte minst under beaktande av den lejda arbetskraftens berättigade

krav på trygga anställningsförhållanden, att enskild persons förvärv

av skogsbruk för skötsel enbart genom anställda bör prövas under hänsynstagande

till omständigheterna i det särskilda fallet.

Till samma oprioriterade kategori hänfördes i promemorian skogsmarksförvärv

av fysisk person som väntas bereda sig stadigvarande inkomst genom

eget skogsarbete på egendomen. Begreppet skogsarbete får i förevarande

sammanhang anses omfatta inte hara stämpling och avverkning utan

även olika skogsvårdande åtgärder, och lagtextens utformning utesluter ej

heller att förvärvare för sådant arbete anlitar hjälp av familjemedlem eller

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

utomstående. Genom att uppta dessa förvärv bland dem, där förvärvstillstånd

normalt bör lämnas, har departementschefen i viss utsträckning tillmötesgått

den kritik som i förevarande hänseende riktats mot promemorieförslaget.

Enligt utskottets mening bör det allmänna ej betagas möjligheten

att jämlikt 4 § sista stycket särskilt pröva, huruvida förvärv av ifrågavarande

slag är ägnade att tillgodose kraven på rationellt skogsbruk och ändamålsenligt

utnyttjande av avkastningen. Utskottet finner således att dessa

förvärv ej helt bör jämställas med dem som görs av enskild jordbrukare. Utskottet

avstyrker därför bifall till de i berörda delar framställda motionsyrkandena.

Den förmånsställning som sålunda genom Kung]. Maj :ts förslag tillagts

förvärvare av s. k. familj eskogsbruk bör enligt flera motioner förstärkas genom

att möjligheter öppnas för dem att erhålla statligt kreditstöd i likhet

med vad som gäller för enskilda jordbrukare. Departementschefen anser å

sin sida att skäl saknas för det allmänna att ekonomiskt stödja dessa företag.

Utskottet finner för sin del att en alltför snäv gränsdragning i detta hänseende

mellan kombinerade jord- och skogsbruk och rena skogsbruk kan

vara ägnad att leda till att olämpliga brukningsenheter av förstnämnda slag

bibehålls. Fog syns vidare föreligga för uppfattningen att den senare brukningsformen,

vars lämplighet från allmän synpunkt i och för sig ej torde

sättas i fråga, blir allt vanligare. Den enskilde förvärvarens ekonomiska

ställning kan också tänkas omöjliggöra en konkurrens med mera kapitalstarka

förvärvare om lämpliga skogsbruksenheter. Detsamma gäller vid förvärv

av tillskottsmark för rationaliseringsändamål. Utskottet anser därför att rationellt

skogsbruk av familjetyp åtminstone i viss utsträckning bör kunna

främjas av det allmänna genom statligt kreditstöd. Frågan härom bör enligt

utskottets mening bli föremål för närmare utredning.

Genom stadgandet i 4 § andra stycket punkt 3 öppnas möjlighet för innehavare

av jordbruk, vilka ej kan ge tillfredsställande försörjning, att utan

omotiverade hinder till skäligt pris sälja sin egendom. Enligt utskottets mening

kommer Kungl. Maj :ts förslag i denna del att på många håll hälsas med

tillfredsställelse. I motionerna I: 657 och II: 777 anses det angeläget att bondejordbruket

tillförs erforderlig tillskottsmark och att fastigheterna i övrigt

kan utnyttjas som bostäder antingen varaktigt eller för fritidsbruk. Motionärerna

yrkar därför sådan ändring i stadgandet, att förvärvaren blir skyldig

att avstå från de delar av egendomen som behövs för rationaliseringsändamål.

Såsom departementschefen berör torde det ofta bli möjligt för lantbruksnämnderna

att lösa in ifrågavarande svaga jordbruk och därefter sälja

överflödiga byggnader jämte mark, som är särskilt attraktiv för fritidsändamål,

för sig samt överlåta den egentliga jordbruksjorden i rationaliseringssyfte.

Departementschefen framhåller också att 5 § kan tillämpas även när

blott en mindre del av förvärvsegendomen behövs för sådant ändamål. Vid

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

angivna förhållanden finner utskottet att motionärernas önskemål kan tillgodoses

med den utformning av förevarande stadgande som föreslagits av

Kungl. Maj :t.

I motionerna II: 775 samt I: 660 och II: 776 behandlas den situationen att

ägarna av kombinerade jordbruks- och fiskefastigheter gemensamt driver

fiske inom hela det till fastigheterna hörande vattenområdet efter vissa överenskomna

riktlinjer. En överlåtelse av sådan fastighet exempelvis för fritidsändamål

anses kunna rubba förutsättningarna för detta fiskes bedrivande

och därigenom medföra olägenheter för dem som är beroende av fisket

för sin försörjning. Enligt utskottets mening berör motionärerna ett spörsmål

som med hänsyn till bl. a. fritidsverksamhetens utveckling torde få

ökande aktualitet. Utskottet vill emellertid till en början erinra om att hithörande

förhållanden under vissa förutsättningar kan regleras med stöd av

fiskelagstiftningen. Den i motionen II: 775 föreslagna lösningen, att förvärvaren

åläggs att avstå vatten- och fiskerätt till annan delägare i fiskevattnet,

torde i många fall ej gå att genomföra enligt gällande jorddelningslagstiftning.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skall vidare en överlåtelse av angivet slag

prövas under beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet. Utskottet

understryker vikten av att härvid beaktas överlåtelsens inverkan på förutsättningarna

för det yrkesmässiga fisket och all lagens möjligheter att genom

begränsningar av överlåtelsen eller på annat sätt trygga fiskets bestånd

tas tillvara. Någon lagändring av i motionen II: 775 åsyftat slag anser utskottet

däremot ej påkallad. Då utskottet därjämte anser sig kunna förutsätta

att de i motionerna berörda frågorna ägnas vederbörlig uppmärksamhet

och att utvecklingen på området noggrant följs, finner utskottet att någon

särskild utredning i ämnet ej heller erfordras.

Enligt motionerna I: 660 och II: 776 framgår det icke tillräckligt tydligt

av den föreslagna avfattningen av 5 § första stycket att stadgandet kan tilllämpas

på alla förvärv som skall prövas enligt 4 §. Utskottet, som hänvisar

till den inledande redogörelsen för regleringssystemet och till att stadgandet

lämnats utan erinran av lagrådet, avstyrker den föreslagna ändringen.

Övergångsbestämmelserna. I motionerna 1:658 och II: 778 hemställs att

den nya jordförvärvslagens giltighetstid skall begränsas till fem år. Utskottet

har i det föregående i olika sammanhang understrukit vikten av att initiativ

tas till sådana lagändringar som kan finnas påkallade av vunna erfarenheter

eller jordbruksutredningens förslag. Något skäl att begränsa lagens

giltighetstid för att möjliggöra en sådan anpassning kan ej anses föreligga.

Utskottet hänvisar också till att den aviserade utredningen rörande riktlinjerna

för den framtida skogspolitiken också kan antas föranleda ändringar

i lagstiftningen. Utskottet avstyrker därför ifrågavarande yrkande.

Anslagsfrågor m. m. Departementschefen gör i propositionen vissa uttalanden

rörande möjligheterna att i framtiden tillgodose efterfrågan på statsbidrag

och kreditgarantier till stöd för den yttre rationaliseringen. I anslut
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

ning härtill framhålls i motionerna I: 657 och II: 111 att rationaliseringsanslaget

bör ökas så att det allmänna kan avlasta överpriser som kan uppkomma

vid rationaliseringsköp. Utskottet anser att något riksdagens ställningstagande

i denna fråga i förevarande sammanhang ej erfordras.

Departementschefen finner det vidare angeläget att staten även i fortsättningen

har möjlighet att på samma villkor som andra skogsägare öka sitt

markinnehav genom förvärv av sådan skogsmark som enligt domänverkets

bedömande kan infogas i dess förvaltning. Domänverket anses i princip ej

böra förvärva små och spridda skogsmarker, oavsett dessas läge i förhållande

till verkets tidigare skogsinnehav. I många fall anses dock den mark som

friställs i bygder, där jordbruket viker, med fördel kunna förvärvas av domänverket.

De medel som tillförts markfonden genom försäljningar in. m.

sägs ha hittills visat sig tillräckliga för att finansiera skogsmarksinköpen.

Om dessa medel blir otillräckliga i framtiden, bör enligt departementschefens

mening markfonden förstärkas genom anslag på riksstaten.

I motionerna I: 660 och II: 776 yrkas att riksdagen skall ge till känna att

domänverkets förvärv skall begränsas till markförvärv som är ägnade att

främja en rationell drift av den skog verket redan innehar. I motionerna

I: 651 och II: 771 samt I: 652 och II: 770 hemställs att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t skall uttala sin anslutning till departementschefens ställningstagande

i anslagsfrågan enligt vad i motionerna närmare anges.

Enligt utskottets mening torde domänverket i regel ej finna anledning att

förvärva sådana små och spridda skogsmarker som inte kan förvaltas med

tillfredsställande ekonomiskt resultat. Det måste emellertid från allmän

synpunkt anses befogat att verket i bygder med vikande jordbruk genom

inköp av sådan mark söker skapa förutsättningar för ett rationellt skogsbruk.

Utskottet kan således ej biträda vad i motionerna I: 660 och II: 776 i

denna del yrkats. Utskottet anser att vad departementschefen anfört endast

innebär en anpassning av den statliga inköpspolitiken till de vidgade förvärvsmöjligheter

för fysisk och juridisk person som den nya lagen erbjuder.

En sådan anpassning kan, såsom departementschefen funnit, nödvändiggöra

att mark fonden förstärks genom anslag på riksstaten. Det torde få förutsättas

att förslag om en dylik förstärkning, därest den visar sig påkallad, kommer

att föreläggas riksdagen. Något riksdagens ställningstagande i denna

fråga är således nu ej erforderligt. Utskottet anser därför att ej heller motionerna

I: 651 och II: 771 samt I: 652 och II: 770 i nu berörda delar bör

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet får således hemställa,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna I: 657 och II: 777,

såvitt däri yrkats avslag på förevarande proposition, nr 41;

B. att riksdagen med avslag på följande motioner, nämligen
a)

1:647 och 11:767,

4 Dihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. S avd. Nr 22

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

b) I: 652 och II: 770,

c) 1:654,

d) I: 657 och II: 777,

e) I: 658 och II: 778,

f) 1:659,

g) 1:660 och 11: 776 samt

h) 11:775,

såvitt däri yrkats ändring i det genom propositionen framlagda

förslaget till jordförvärvslag, måtte anta de framlagda

lagförslagen;

C. att riksdagen i anledning av följande motioner, nämligen
a)

I: 652 och II: 770,

b) I: 657 och II: 777 samt

c) I: 660 och II: 776,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning avfrågan

om statligt kreditstöd vid förvärv och yttre rationalisering

av skogsbruksfastighet i av utskottet angivna hänseenden;
D.

att följande motioner, nämligen

a) I: 647 och II: 767,

b) I: 651 och II: 771,

c) I: 652 och II: 770,

d) 1:654,

e) I: 657 och II: 777,

f) I: 658 och II: 778,

g) I: 659,

h) I: 660 och II: 776 samt

i) 11:775,

i den mån de ej kan anses besvarade genom vad utskottet

ovan anfört och hemställt icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 22 april 1965

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson, Svante

Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Knut Johansson, Erik Jansson, Åkesson och

Sundin;

från andra kammaren: herrar Levin, Nyberg, fru Torbrink, herrar Grebäck,

Nilsson i Svalöv, Persson i Tandö, Sundelin och Tobé.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

43

Reservationer

Vid A. i utskottets hemställan

I. av herrar Sundin och Grebäck, vilka ansett

a) att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

Begränsningar i rätten---(lika med utskottet)---den 30 juni

i år.

Gällande förvärvslagstiftning, dvs. bolagsförbudslagen och jordförvärvslagen,

har varit av stor betydelse för jordbrukets och skogsbrukets utveckling

men kan inte i alla delar sägas svara mot tidens krav. En modernisering

av törvärvslagstiftningen är därför enligt utskottets mening angelägen.

År 1064 framlade jordlagsutredningen förslag till ny jordförvärvslagstiltning,

vilket enligt utskottets uppfattning utgjorde en god anpassning

eller tiden krav. Utredningen tog i första hand sikte på att bevara bondebruket

och förordade sålunda bibehållande av den målsättning, som gäller

för nuvarande förvärvslagstiftning. Remissyttrandena över utredningen

gav nära nog genomgående uttryck för den meningen, att tiden inte var

mogen för ett avgörande om jordförvärvslagstiftningens framtida utformning.

I synnerhet underströk remissinstanserna frågans beroende av de

resultat, vartill 1960 års jordbruksutredning kunde komma. Vid behandlingen

av propositionen 1963 angående förlängd giltighetstid för nuvarande

jordtörvärvslag uttalade tredje lagutskottet i sitt av riksdagen godtagna

utlåtande vikten av att frågan om en reformering av jordförvärvslagen snarast

bringades till sin lösning och att det härvid enligt utskottets mening var

naturligt och lämpligt, att frågan löstes i samband med behandlingen av

främst jordbruksutredningens och etableringsutredningens förslag.

Under 1964 upprättades i jordbruksdepartementet en promemoria med

förslag till ny jordtörvärvslag, avsedd att ersätta gällande jordförvärvslag

och bolagsförbudslag. Det i förevarande proposition framlagda förslaget är

i huvudsaklig överensstämmelse med promemorian.

1 Kungl. Maj:ts förslag till ny jordförvärvslagstiftning har rationaliseringsinstrumentet

bibehållits,. Samhällets aktiva medverkan i strukturrationaliseringen

måste givetvis vara ett huvudsyfte för förvärvslagstiftningen.

Det i nuvarande lagstiftning ingående och av jordlagsutredningen bibehållna

skyddet för bondebruket har i propositionen emellertid skjutits helt

åt sidan. Aktiva jordbrukare skall visserligen enligt förslaget ha kvar förvärvsprioritet.

Men vid sidan av dem upptar propositionen en ny prioriterad

huvudgrupp, nämligen juridiska och fysiska personer som här i riket driver

industriell eller kommersiell verksamhet för förädling av jordbruksoch

skogsprodukter eller för distribution av jordbruksprodukter och får

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

antas syfta till att varaktigt använda egendomens alster i rörelsen. Företag

inom handel och industri, vilka eftersträvar jord eller skog som råvarubas,

skall alltså enligt propositionen i förvärvshänseende jämställas med aktiva

jordbrukare. Samtidigt har departementschefen i propositionen meddelat sin

avsikt att söka tillse, att domänverket får särskilda anslag för väsentligt

ökade inköp av framförallt skogsmarker. Beträffande skogsmarken, som är

av särskilt intresse i sammanhanget, har departementschefen givit klart

förord åt bolags- och statsskogsbruket framför bondeskogsbruket.

Såsom konstaterats i motionerna I: 657 och II: 777 representerar propositionen

sålunda en grundsyn och målsättning, som helt avviker från den

gällande lagstiftningens syfte att bevara bondebruket och därmed också från

den parlamentariska jordlagsutredningens förslag, som bibehöll skyddet

för bondebruket som ett huvudsyfte. Propositionen redovisar inte något

egentligt underlag, som möjliggör en mera preciserad bedömning av motiven

för förslaget till en helt ändrad inriktning av förvärvslagstiftningen

eller av de konsekvenser, som ett genomförande av förslaget kommer att

leda till i olika avseenden. Såsom framgått innebär propositionen vidare ett

frångående av 1963 års riksdags önskemål om lösning av förvärvslagstiftningens

problem i samband med behandlingen av jordbruksutredningens

och etabteringsutredningens förslag. Inte heller för denna avvikelse lämnas

i propositionen någon närmare motivering.

Även om propositionen inte innehåller något egentligt underlag för bedömning

av konsekvenserna av ett genomförande av Kungl. Maj :ts förslag,

framstår dock, såsom framhållits i de ovannämnda motionerna, vissa utvecklingstendenser

klart. Målsättningen att låta staten samt bolag och andra

sådana kapitalintressen uppköpa stora delar av produktionsmarken medför

givetvis tillbakaträngande av bondebruket, vilket får uppfattas som ett huvudsyfte

i Kungl. Maj:ts förslag, överförande av en väsentlig del av bondebrukets

produktionsmark till i propositionen avsedda livsmedelsföretag och

skogliga förädlingsföretag samt till staten innebär ökad ekonomisk maktkoncentration

med hårt centraliserad beslutsprocess. Därmed kan också

följa, såsom påvisats i motionerna, negativa befolkningspolitiska konsekvenser.

Vid en anslutning av vårt land till EEC eller en ännu större europeisk

marknad kan en utformning av förvärvslagstiftningen enligt Kungl.

Maj:ts förslag medföra, att skogsmark i väsentlig utsträckning kommer att

överföras i utländsk ägo med följd att den viktiga råvarutillgång, som skogen

utgör, inte kan nyttiggöras på ett optimalt sätt genom vidareförädling

inom landet. En annan konsekvens av Kungl. Maj :ts förslag torde bli, att

fastighetsprisnivån särskilt i vissa områden stiger väsentligt över avkastningsvärdet.

Resultatet härav torde även bli en negativ inverkan på strukturrationaliseringen.

Det sistnämnda måste särskilt befaras, om de lantbruksnämnder,

som skall handhava tillämpningen av förvärvslagstiftningen,

enligt den nu föreliggande propositionen nr 100 utformas på sådant sätt, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965 45

nuvarande goda kontakter mellan näringsutövare och rationaliseringsorgan

inte kan bibehållas.

Med den innebörd, som den förevarande propositionen sålunda måste

anses ha, finner utskottet, att densamma inte bör läggas till grund för riksdagens

beslut.

Det är givetvis ett primärt samhällsintresse, att jordbrukets och skogsbrukets

produktionsmark utnyttjas på bästa sätt. Denna utgångspunkt leder

enligt de ovannämnda motionerna till att jordbruket och skogsbruket så

långt möjligt bör baseras på företagsformer, där den direkta brukningsrätten

nära sammanfaller med äganderätten. Härigenom kan enligt motionärernas

bedömning de positiva värden, som den fria företagsamheten och det privata

initiativet representerar, tillvaratas på det mest effektiva sättet. En i väsentliga

avseenden liknande uppfattning gav 1958 års jordlagsutredning uttryck

åt, när den framhöll att anpassningsprocessen underlättas, om jordbrukaren

fritt kan disponera sin produktionsapparat och själv bestämma när och

på vilka sätt den bör ändras. Den förväntade utvecklingen ökar enligt jordlagsutredningens

mening behovet av ett samband mellan brukningsrätt och

äganderätt, åtminstone vad gäller det egentliga familjejordbruket.

Utskottet delar jordlagsutredningens och motionärernas uppfattning.

På grundvalen av nämnda grundsyn har motionärerna i ett 8-punktersprogram

angivit följande huvudpunkter för en framtida utformning av jordförvärvslagen

:

1. Förvärvstillstånd å sådana jordbruk eller kombinerade brukningsenheter,

som är eller med rimliga insatser kan bli ändamålsenliga, skall i

första hand förbehållas sådana personer, som yrkesmässigt och varaktigt

vill ägna sig åt jordbruket och/eller skogsbruket å ifrågavarande enheter.

2. Juridiska personer bör med det undantag som framgår av punkten

6 nedan medges tillstånd att förvärva bondejordbruk eller bondeskogsbruk

endast under förutsättning av att motsvarande mark avstås till främjande

av en förbättrad arrondering.

3. Förvärvstillstånd bör medges för förvärv, som medför att förvärvaren

tillhörig brukningsenhet vinner i ändamålsenlighet, såvida förvärvsfastigheten

icke befinnes böra tagas i anspråk för rationalisering av annan fastighet.

4. Jordbruk, som varken i befintligt skick eller efter tekniskt och ekonomiskt

rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge ägaren tillfredsställande

försörjning, bör få köpas av samtliga kategorier av förvärvare under förutsättning

att vederbörande avstår från de delar av jordbruks- eller skogsmarken,

som behövs för rationaliseringsändamål.

5. Skogsbruksföretag med bärkraft motsvarande familjejordbruket eller

uppbyggbara till sådan bärkraft bör i första hand få förvärvas av enskilda

personer, som avser att skaffa sig sin huvudsakliga arbetsinkomst

av företaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

6. Inom bygder med överloppsskog bör förvärvstillstånd i fråga om sådan

skogsmark ges med här nämnd ordning:

a) enskilda personer, som avser att skaffa sig sin huvudsakliga arbetsinkomst

på fastigheten;

b) gemensamhetsskogar och skogsallmänningar;

c) enskilda personer, även om de icke avser att skaffa sig sin huvudsakliga

arbetsinkomst på fastigheten;

d) skogsindustriföretag med bygdeanknytning, utan absolut skyldighet

för förvärvaren att avstå motsvarande kompensationsmark.

7. Rationaliseringsanslaget bör ökas så att det allmänna kan avlasta

överpriser, som kan förekomma vid rationaliseringsköp, och erforderligt

statligt kreditstöd bör lämnas även för förvärv av privatägda rena skogsbruk,

som avser att ge ägaren hans huvudsakliga arbetsinkomst, samt för

förvärv av mark för bildande av gemensamhetsskogar och skogsallmänningar.

8. Kommunernas fria förvärvsrätt bör inskränkas till förvärv inom kommunens

egna gränser. Ecklesiastika jordförvärv bör underställas jordpolitisk

prövning.

Utskottet delar motionärernas uppfattning, att jordförvärvslagstiftningen

bör utformas i huvudsaklig överensstämmelse med det angivna 8-punktersprogrammet.

Den förevarande propositionen innebär såsom framgått en ny grundsyn

och målsättning, som helt avviker från nuvarande förvärvslagstiftning och

det förslag, som den parlamentariska jordlagsutredningen framlade 1961.

Såsom även framgått saknar propositionen i stort sett underlag för en

mera ingående bedömning av lagförslagets konsekvenser. Det är enligt utskottets

mening anmärkningsvärt, att Kungl. Maj :t baserat ett förslag

med en helt ny grundsyn och målsättning enbart på en departementspromemoria.

En så central lagstiftning som den beträffande jordförvärven

bör enligt utskottets mening inte reformeras annat än på grundvalen av

en parlamentarisk utredning.

Den pågående jordbruksutredningen måste ta ställning även till förvärvslagstiftningens

problem. Den framtida jordbrukspolitik och rationaliseringsmålsättning,

som jordbruksutredningen kommer att föreslå, måste

givetvis i dominerande avseende bli avgörande för förvärvslagstiftningens

utformning. Detsamma gäller på ifrågavarande område beträffande etableringsutredningen.

I de förutnämnda motionerna har därför framhållits, att

förvärvslagstiftningen i enlighet med det av 1963 års riksdag uttalade

önskemålet bör reformeras i samband med behandlingen av jordbruksutredningens

och etableringsutredningens förslag. Utskottet instämmer häri.

På grundvalen av ovan angivna ståndpunkt yrkas i motionerna 1:657

och II: 777 dels att sagda motioner i den del de avser huvudlinjer för en

opaginerad Kontrollera mot PDF

47

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

jordförvärvslagstiftning skall överlämnas till 1960 års jordbruksutredning,

dels att den gällande jordförvärvslagens giltighetstid skall förlängas till

och med den 30 juni 1967. Utskottet tillstyrker dessa yrkanden.

Av det anförda framgår, att utskottet i förvarande sammanhang inte har

anledning att till realbehandling uppta övriga motioner, vilka samtliga avser

ändringar i Kungl. Maj :ts nu föreliggande förslag.

b) att utskottet bort hemställa:

I. att riksdagen måtte med bifall till motionerna 1:657

och II: 777 avslå propositionen nr 41, med förklaring att

jordförvärvslagstiftningen bör reformeras i samband med

behandlingen av jordbruksutredningens och etableringsutredningens

förslag;

II. att riksdagen med bifall till motionerna 1: 657 och

II: 777 måtte antaga följande förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1955 (nr

272) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet

(jordförvärvslagen)

Härigenom förordnas, att lagen den 3 juni 1955 om inskränkning

i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen),

vilken enligt lag den 1 mars 1963 (nr 30)

gäller till och med den 30 juni 1965, skall äga fortsatt giltighet

till och med den 30 juni 1967;

III. att riksdagen med bifall till motionerna 1: 657 och

II: 777 måtte besluta att överlämna sagda motioner i den

del de avser huvudlinjer för en jordförvärvslagstiftningsreform

till 1960 års jordbruksutredning;

IV. att riksdagen måtte avslå följande motioner, nämligen
-

a) I: 647 och II: 767,

b) I:651 och II:771,

c) I: 652 och II:770,

d) 1:654,

e) I: 658 och II: 778,

f) 1:659,

g) 1:660 och 11:776 samt

h) II: 775.

II. av herrar Åkesson och Nyberg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

Vid B. i utskottets hemställan

Till 1 §

III. av herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Åkesson, Nyberg, Nilsson i

Svalöv och Tobé samt — i andra hand — av herrar Sundin och Grebäck,

vilka ansett

a) att utskottets yttrande vid denna paragraf bort ha följande lydelse:

I motionerna —• •— — (lika med utskottet) ——--jordpolitisk prov
ning.

Såsom framhållits i departementspromemorian får jordförvärvslagens

viktigaste uppgift numera anses vara att främja jordbrukets och skogsbrukets

yttre rationalisering. I syfte att främja en så rationell drift som möjligt

skall sålunda enligt 5 § prövas, huruvida egendom som avses med förvärvsansökan

bör tas i anspråk för att underlätta bildandet av brukningsenheter

med ändamålsenlig storlek och ägoanordning. Undantag har från

skyldighet att söka tillstånd hittills gällt beträffande förvärv av staten

eller från staten. Enligt utskottets mening är det knappast möjligt att beträffande

statliga förvärv uppställa formellt krav på förvärvstillstånd.

Det måste emellertid anses angeläget att lantbruksnämnd i samband med

statliga förvärv av jordbruksfastighet för annat ändamål än som avses i

5 § erhåller möjlighet att pröva, om egendomen eller del därav erfordras

för rationaliseringsändamål. Utskottet anser därför att vederbörande statliga

verk eller myndighet bör vara skyldig att inhämta lantbruksnämndens

yttrande över ifrågasatta förvärv av angivet slag. Bestämmelse härom bör

intas i lagtexten. Utskottet förutsätter, att om lantbruksnämndens yttrande

innehåller, att egendomen erfordras för rationaliseringsändamål, förvärv

för statens räkning icke fullföljes utan att det underställes Kungl. Maj :ts

prövning. De kommunala förvärven bör i överensstämmelse med vad som

gällde enligt 1955 års jordförvärvslag i dess ursprungliga lydelse i princip

omfattas av tillståndstvånget. Anledning kan dock ej anses föreligga

att pröva dessa förvärv enligt 4 §. Däremot bör förvärv av kommun liksom

övriga förvärv prövas ur rationaliseringssynpunkt enligt de regler, som innefattas

i 5 och 6 §§. I enlighet med det anförda bör 1 § första stycket

ändras så att i punkt 1 stadgas undantag jämväl beträffande förvärv som

görs av staten, punkten 2 utgå samt efterföljande punkter erhålla ändrad

numrering.

b) att utskottet beträffande 1 § bort hemställa:

att riksdagen i anledning av motionerna 1:657 och II:

777, 1:658 och 11:778 samt 1:660 och 11:776 måtte för

sin del antaga förslag till jordförvärvslag med sådan ändring

att 1 § erhåller följande lydelse:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

49

1 §■

Fast egendom, som är taxerad såsom jordbruksfastighet, må ej utan tillstånd

av lantbruksnämnd förvärvas genom

köp, byte eller gåva;

tillskott till bolag eller förening;

utdelning eller skifte från bolag eller förening;

fusion enligt 175 § lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag.

Förvärvstillstånd fordras dock ej

1. om egendomen förvärvas av staten eller från staten;

2. om egendomen enligt medgivande av Konungen förvärvas för kyrkligt

ändamål eller fånget prövats enligt lagen den 4 januari 1927 (nr 1)

angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse

av sådan jord under tomträtt;

3. om egendomen förvärvas av kreditinrättning vilken enligt lag eller

enligt reglemente eller bolagsordning, som Konungen fastställt, är skyldig

att åter avyttra densamma;

4. om förvärvaren är fångesmannens make och ej heller om förvärvaren

eller, när makar förvärva gemensamt, endera av dem är fångesmannens

eller också, om denne är gift, hans makes avkomling, adoptivbarn, syskon

eller adoptivbarns eller syskons avkomling, allt under förutsättning att

fångesmannen ej enligt 12 § är skyldig att avyttra egendomen;

5. om fånget skall prövas enligt 1, 2 eller 4 § lagen den 30 maj 1916

(nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller

gruva eller aktier i vissa bolag;

6. om förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion;

7. om egendomen ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd

efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller

skogsbruk;

8. om egendomen utgör fastighet som genom avstyckning bildats för

annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk och ej därefter undergått taxering;
9.

om andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma

taxeringsenhet hörande andel i fastigheten och ej enligt 12 § är skyldig att

avyttra sistnämnda andel;

10. om egendomen utgör fideikommiss eller ingår i fideikommissbo under

avveckling och förvärvet sker genom tillskott i samband med teckning

av aktier.

Innan fast egendom, som avses i denna §, förvärvas av annan statlig myndighet

än lantbruksnämnd skall yttrande inhämtas från lantbruksnämnden

huruvida egendomen bör tagas i anspråk för rationaliseringsändamål.

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

Till 4 §

IV. av herrar Alexander son, Ebbe Ohlsson, Åkesson, Nyberg, Nilsson i

Svalöv och Tobé samt — i andra hand — av herrar Sandin och Grebäck, vilka

ansett

a) att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 37 med orden

»I såväl remissyttranden» och slutar på s. 40 med orden »av Kungl. Maj:t».

hort ha följande lydelse:

I såväl remissyttranden som motioner har det under hänvisning särskilt

till de juridiska personernas förvärv ansetts vara en brist i förslaget, att

däri ej öppnas möjlighet att som villkor för förvärvstillstånd kräva att förvärvaren

för rationaliseringsändamål avstår viss skogsmark som han redan

innehar. Härvid har bl. a. åberopats den på sina håll rådande ägosplittringen

och bolagens obenägenhet att avstå från mindre skogsskiften som ligger insprängda

i annans skogsinnehav. Vad sålunda anförts är otvivelaktigt förtjänt

av allvarligt beaktande. Skogsindustriföretagens organisationer har

emellertid vid remissbehandlingen framhållit att motiven för storskogsbruken

att behålla dylika skiften bortfaller, om de föreslagna lagreglerna antas.

1 samma riktning bör verka svårigheterna att vinna ett tillfredsställande

ekonomiskt utbyte av sådana spridda skogsinnehav. I likhet med departementschefen

anser utskottet det därför kunna förutsättas att rationaliseringsorganen

i sin fortlöpande verksamhet för avveckling av irrationella

markinnehav skall nå tillfredsställande resultat på frivillighetens väg. Departementschefen

framhåller att ett särskilt lämpligt tillfälle att inleda förhandlingar

av ifrågavarande slag kan erbjuda sig, då ägaren söker tillstånd till

förvärv av annan mark. Enligt utskottets mening kan det i vissa sådana fall

från rationaliseringssynpunkt framstå som ett starkt allmänt intresse att

sökanden i utbyte ställer exempelvis en enklav till förfogande för rationaliseringsändamål.

I ett dylikt fall bör en sökandes vägran att tillmötesgå rationaliseringsorganens

önskemål kunna anses utgöra ett sådant särskilt skäl

mot att godta fånget som avses i 4 § sista stycket. Detta bör enligt utskottets

mening klart utsägas i lagtexten. Det bör emellertid icke såsom för närvarande

är fallet uppställas som ett villkor, att dylik avhändelse sker. Förvärvstillstånd

bör sålunda medgivas även om förvärvaren icke innehar lämplig

mark, vars sammanläggning med annan brukningsdel medför väsentliga

fördelar, eller om någon ur rationaliseringssynpunkt lämplig spekulant på

dylik mark icke finnes. I fall frågan om förvärvstillstånd skall beviljas är

tveksam bör emellertid den omständigheten, att förvärvaren är villig att

ställa ur rationaliseringssynpunkt lämplig mark till förfogande inverka på

beslutet. Det angivna stadgandet utgör efter denna ändring vid sidan av expropriationslagens

bestämmelser om tvångsförvärv i rationaliseringssyfte

ett påtryckningsmedel i myndigheternas hand vid förhandlingarna och inne
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

51

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

fattar också den i motionerna begärda möjligheten att kräva kompensationsmark.

Med hänsyn till att de juridiska personernas förvärv i varje fall under

en övergångstid i viss omfattning avses skola prövas av Kungl. Maj :t

föreligger möjligheter att till ledning för lantbruksnämnderna få till stånd

en enhetlig praxis bl. a. i hithörande fall. Av samma skäl kan det också

förutsättas att Kungl. Maj :t skyndsamt tar initiativ till erforderlig lagändring,

om det visar sig att lagen i förevarande sammanhang utgör ett otillräckligt

stöd för rationaliseringsverksamheten. Den i motionerna 1: 647 och

II: 767 väckta frågan om förköpsrätt för stat och kommun till sådan mark

som företagare med stöd av det nu aktuella stadgandet önskar förvärva

omfattas av markvärdekommitténs uppdrag, varför utskottet avstyrker bifall

till dessa yrkanden.

De förvärv som avses----(lika med utskottet)---rationellt

skogsbruk. Utskottet anser för sin del att enskild person som vill förvärva eu

skogsfastighet i syfte att yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt skogsbruk

på egendomen alltid bör kunna få tillstånd därtill, i den mån objektet inte

anses böra tas i anspråk för rationalisering av andra brukningsenheter. Härför

erfordras ändring av 4 § första stycket, varjämte behovet av särbestämmelsen

i 4 § andra stycket punkt 2 bortfaller.

Genom stadgandet i----- (lika med utskottet s. 39)--—av Kungl.

Maj:t.

Vid sidan av de ovan angivna ändringarna bör enligt utskottets mening

lagrummet omarbetas så att därav tydligare framgår, vilka bestämmelser

som reglerar tillståndsgivningen i olika fall.

I det första stycket bör sålunda i enlighet med propositionen intas en bestämmelse

att förvärvstillstånd må vägras, om det kan antas att förvärvarens

huvudsakliga syfte med fånget inte är att själv yrkesmässigt och varaktigt

ägna sig åt jordbruk eller skogsbruk på egendomen. Att tillstånd må vägras

innebär emellertid icke att så allmänt skall ske, utan tillstånd bör efter prövning

av omständigheterna i det särskilda fallet meddelas även för icke jordbrukare,

därest icke särskilda skäl talar däremot. I andra stycket bör utsägas

att tillstånd i vissa angivna fall ej utan särskilda skäl må vägras med stöd av

första stycket. I ett tredje stycke bör som en exemplifiering anges vissa skäl,

som vid prövning av skogsförvärv enligt andra stycket i främsta rummet bör

beaktas, nämligen tillgodoseende av fastighetens rationella utnyttjande och

den nyssnämnda kompensationssynpunkten. Prövningen bör emellertid oaktat

denna exemplifiering ske med beaktande av samtliga i det särskilda fallet

föreliggande omständigheter, bl. a. de av departementschefen i dylikt avseende

nämnda. Slutligen bör i ett sista stycke fastslås att lagrummet ej är

tillämpligt på kommunala förvärv.

b) att utskottet beträffande 4 § bort hemställa:

att riksdagen i anledning av motionerna I: 654, I: 657 och

opaginerad Kontrollera mot PDF

52

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

II: 777, I: 658 och II: 778 samt I: 660 och II: 776 måtte för

sin del antaga förslag till jordförvärvslag med sådan ändring

att 4 § erhåller följande lydelse:

4§.

Förvärvstillstånd må vägras, om anledning finnes till antagande att förvärvarens

huvudsakliga syfte med fånget icke är att själv eller, såvitt rör

sambruksförening, genom medlemmarna yrkesmässigt och varaktigt ägna

sig åt jordbruk eller skogsbruk på egendomen.

Tillstånd må dock ej utan särskilda skäl vägras med stöd av första stycket

1. om förvärvaren här i riket driver industriell eller kommersiell verksamhet

för förädling av jordbruks- eller skogsprodukter eller för distribution av

jordbruksprodukter och får antagas med fånget huvudsakligen åsyfta att

varaktigt tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen;

2. om fånget avser jordbruk, som uppenbarligen varken i befintligt skick

eller efter tekniskt och ekonomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge

sin innehavare tillfredsställande försörjning;

8. om fånget medför att brukningsenhet, som redan tillhör föx-värvaren vinner

i ändamålsenlighet.

Vid prövning enligt andra stycket bör bland annat beaktas huruvida fånget

är ägnat att tillgodose kraven på rationellt jord- och skogsbruk och ändamålsenligt

utnyttjande av avkastningen och huruvida förvärvaren i samband

med fånget genom att avstå mark för i 5 § första stycket angivna ändamål

får anses ha medverkat till jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering.

Tillstånd må ej med stöd av denna paragraf vägras, om förvärvaren är

kommun eller annan dylik samfällighet.

Till övergångsbestämmelserna

V. av herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Åkesson, Nyberg, Nilsson i Svalöv

och Tobé samt — i andra hand — av herrar Sundin och Grebåck, vilka

ansett

a) att utskottets yttrande vid dessa stadganden bort ha följande lydelse:

I motionerna I: 658 och II: 778 hemställs att den nya jordförvärvslagens

giltighetstid skall begränsas till fem år. Skulle det under de närmaste åren

visa sig att bolagen kommer att inköpa skogsmark i sådan omfattning att en

mera genomgripande förändring av ägofördelningen i fråga om skogsmarksinnehav

uppkommer, bör bestämmelserna revideras. Som framhålles i motionerna

talar för en tidsbegränsad lagstiftning även att jordbruksutredningen,

när dess förslag om några år blir färdigt och remissbehandlat, kan böra

föranleda modifieringar i förvärvslagstiftningen. Utskottet tillstyrker därför

motionernas hemställan att den nya jordförvärvslagstiftningens giltighet begränsas

till i första hand fem år från ikraftträdandet.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

b) att utskottet beträffande övergångsbestämmelserna bort hemställa:

att riksdagen med bifall till därom i motionerna 1: 658

och II: 778 framställt yrkande måtte för sin del antaga förslag

till jordförvärvslag med sådan ändring att första stycket

i övergångsbestämmelserna erhåller följande lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965, då giltighetstiden

för jordförvärvslagen den 3 juni 1955 (nr 272) utgår, och

gäller till och med den 30 juni 1970.

Vid C i utskottets hemställan

VI. av herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Åkesson, Nyberg, Nilsson i

Svalöv och Tobé samt — i andra hand — av herrar Sundin och Grebäck, vilka

ansett

a) att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 39 med orden

»Den förmånsställning som» och slutar med »närmare utredning» bort ha

följande lydelse:

Enligt flera motioner bör möjlighet öppnas för förvärvare av s. k. familjeskogsbruk

att erhålla statligt kreditstöd i likhet med vad som gäller för enskilda

jordbrukare. Departementschefen anser å sin sida att skäl saknas för

det allmänna att ekonomiskt stödja dessa företag. Utskottet finner för sin

del att en alltför snäv gränsdragning i detta hänseende mellan kombinerade

jordbruk och rena skogsbruk kan vara ägnad att leda till att olämpliga brukningsenheter

av förstnämnda slag bibehålls. Fog syns vidare föreligga för

uppfattningen att den senare brukningsformen, vars lämplighet från allmän

synpunkt i och för sig ej torde sättas i fråga, blir allt vanligare. Den enskilde

förvärvarens ekonomiska ställning kan också tänkas omöjliggöra en konkurrens

med mera kapitalstarka förvärvare om lämpliga skogsbruksenheter.

Detsamma gäller vid förvärv av tillskottsmark för rationaliseringsändamål.

Utskottet anser i enlighet med vad som framhållits i flera motioner att innehavare

av s. k. familjeskogsbruk liksom innehavare av familjejordbruk bör

kunna komma i åtnjutande av statlig kreditgaranti. Vad utskottet sålunda

anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

b) att utskottet vid C. bort hemställa:

att riksdagen i anledning av motionerna I: 652 och 11:770,

I: 657 och II: 777 samt I: 660 och II: 776 måtte i skrivelse till

Kungl. Maj :t såsom sin mening giva till känna vad utskottet

anfört rörande statligt kreditstöd till innehavare av familjeskogsbruk.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

Vid D i utskottets hemställan

Beträffande domänverkets markförvärv

VII. av herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Åkesson, Nyberg, Nilsson i

Svalöv och Tobé samt — i andra hand — av herrar Sundin och Grebäck vilka

ansett

a) att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar på s. 41 med orden

»Enligt utskottets mening» och slutar med »någon riksdagens åtgärd» hort

ha följande lydelse:

Även i motionerna I: 657 och II: 777 samt I: 658 och II: 778 anföres starkt

kritiska synpunkter mot ett vidgat statligt markinnehav — dock utan att

anslagsfrågorna direkt beröres. I det sistnämnda motionsparet framhållcs

att stark återhållsamhet måste iakttagas, när det gäller en neffoökning avdel

statliga markinnehavet. Utskottet instämmer i omdömet att utvecklingen

inte får leda till en successiv socialisering av jord och skog. Domänverkets

markförvärv bör enligt utskottets mening inskränkas till att gälla områden

som medför arronderingsförbättringar. Verket bör ej förvärva sådana små

och spridda skogsmarker, som inte kan förvaltas med tillfredsställande ekonomiskt

resultat. Om en förstärkning av markfonden mot förmodan skulle

nödvändiggöras trots en sådan förvärvspolitik från domänverkets sida förutsattes

att förslag därom förelägges riksdagen. Motionerna I: 651 och II: 771

samt I: 652 och II: 770 avstyrkes med hänvisning till ovanstående av utskottet.

Vad utskottet i anledning av motionerna I: 657 och II: 777, 1:658

och II: 778 samt I: 660 och II: 776 anfört om domänverkets markförvärv

torde ges Kungl. Maj :t till känna.

b) att utskottet vid D. såvitt nu är i fråga bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 657 och II: 777,

I: 658 och II: 778 samt I: 660 och II: 776 måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t såsom sin mening giva till känna vad utskottet

anfört beträffande domänverkets markförvärv.

Särskilt yttrande

av herrar Ebbe Ohlsson och Nilsson i Svalöv, vilka anfört:

I likhet med vissa remissinstanser anser vi att det hade varit angeläget att

hela komplexet av bestämmelser för den framtida jordbrukspolitiken kunde

lösts i ett sammanhang, detta inte minst med tanke på de problem som uppstår

i samband med de europeiska samarbetssträvandena och EEC:s jordbrukspolitik.

Det torde heller knappast kunna bestridas att när giltighetstiden

för gällande jordförvärvslag förlängdes förutsattes att 1060 års jord
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1965

bruksutredning skulle varit färdig med sitt arbete så, att riksdagen kunde

ha förelagts proposition i ärendet innan giltighetstiden för nuvarande lag utgått.

Detta hade enligt vår mening varit logiskt och riktigt. Då nu emellertid

riksdagen förelagts proposition i jordförvärvsfrågan, innan det slutliga resultatet

av 1960 års jordbruksutredning föreligger, har vi icke funnit tillräckliga

skäl föreligga för att undandra oss medverkan i frågans sakbehandling.

MARCU5 BOKTR. STHLM 1965 650032

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1965:211 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till jordförvärvslag m.m. jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten