Sök i Ratio Lex

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

1965-05-04 · 27 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1965:25, Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

1

Nr 25

Ltlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändring i lagen den 18 april 1952

(nr 152) om sammanföring av samfälld vägmark med

angränsande fastighet m. m., m. m. jämte i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 19 mars 1965 dagtecknad proposition, nr 102, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag

1 ill

1) lag angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring

av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m.;

2) lag angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sammanföring

av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet

in. in.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att i 1952 års lag om sammanföring av samfälld

vägmark med angränsande fastighet m. m. införes bestämmelser som medger

att sammanföringsinstitutet blir tillämpligt även på järnvägsmark, som

blivit onyttig för sitt ändamål till följd av trafiknedläggning eller av annan

orsak. I anslutning härtill föreslås ny lagstiftning om säkerhet för ersättning

enligt samma lag. Lagstiftningen föreslås skola träda i kraft den 1 juli

1965.

Författningsförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 intrång till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 3 and. Xr 25

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring

av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m.

Härigenom förordnas, dels att rubriken till lagen den 18 april 1952 om

sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m. skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 1 § samt rubrikerna

närmast före 3 och 20 §§ i lagen skola erhålla ändrad lydelse enligt vad nedan

angives, dels att till lagen skola fogas tre nya paragrafer, betecknade

21—23 §§, och en ny rubrik närmast före 21 § av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Lag om sammanföring av samfälld väg- Lag om sammanföring av samfälld vägmark

med angränsande fastighet m. m. mark och av järnvägsmark med

angränsande fastighet m. ni.

Inledande bestämmelser

1

Denna lag äger tillämpning på

mark, vilken vid lantmäteri- eller

mätningsförrättning undantagits till

väg för gemensamt behov, så ock på

annan vägmark, som är samfälld

för två eller flera fastigheter.

Vad

§•

Denna lag äger tillämpning dels

på mark, vilken vid lantmäteri- eller

mätningsförrättning undantagits till

väg för gemensamt behov, samt på

annan vägmark, som är samfälld för

två eller flera fastigheter, dels på

mark, som nyttjats för järnväg eller

som, utan att hava kommit till

sådan användning, exproprierats eller

eljest förvärvats för järnväg.

--mindre vattendrag.

Om sammanföring

Om sammanföring av vägmark

3 §.

Om inlösen

Om inlösen av vägmark

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

(Nuvarande lydelse)

l-f lliliang till riksdagens protokoll 1965.

(Föreslagen lydelse)

Om sammanföring av järnvägsmark

21 §.

Järnvägsmark som tillhör staten,

landskommun, stad, köping, landstingskommun,

municipalsamhälle,

kommunalförbund eller enskilt järnvägsföretag

må sammanföras med

angränsande fastighet, om marken

ej vidare erfordras för järnvägen.

Gränsar järnvägsmarken till område

som är samfällt för två eller flera

fastigheter, må järnvägsmarken

sammanföras med dessa fastigheter

genom att tilläggas området.

Bestämmelserna om vägmark i 3 §

tredje stycket och 4 § första stycket

äga motsvarande tillämpning på

järnvägsmark.

22 §.

Fråga om sammanföring prövas

vid lantmäteriörrättning. Rätt att

påkalla sådan förrättning tillkom,- mer ägaren av järnvägsmarken.

Sammanföring med fastighet,

vars ägare motsätter sig sammanföringen,

må ske endast om denna ej

länder till olägenhet för honom. Är

järnvägsmarken bebyggd eller belägen

inom område med stadsplan eller

byggnadsplan, må sammanföring

ej ske mot hans bestridande.

Häftar järnvägsmarken på grund

av inteckning eller eljest för fordran

eller besväras den av annan rättighet,

må sammanföring ej äga rum

utan att innehavaren av sådan fordran

eller rättighet lämnar medgivande

därtill eller det är uppenbart,

att sammanföringen icke kan lända

honom till förfång.

23 §.

Bestämmelserna om vägmark i

5 § andra och tredje styckena samt

6—8 och 10—19 §§ lända i tillämpliga

delar till efterrättelse i fråga om

järnvägsmark med iakttagande av

följande särskilda bestämmelser.

samt. 3 avd. A’r 25

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1. I ansökning om förrättning

skall angivas den järnvägsmark

som avses. Därjämte bär, med namn

och adress, uppgivas innehavare av

rättighet som avses i 22 § tredje

stycket, om hans rätt kan vara beroende

av förrättningen.

2. I kungörelse och kallelse böra

angivas sökanden och den järnvägsmark

ansökningen avser. Berör

förrättningen mark som är samfälld

för flera fastigheter med skilda ägare,

skall vad som är stadgat i 6 §

första stycket om kallelse till ägare

av fastighet med del i samfälld

vägmark äga motsvarande tillämpning.

3. Uteblir sökanden utan att hava

anmält laga förfall, skall förrättningen

ej inställas enligt 7 § andra

stycket, om frågan om sammanföring

finnes kunna prövas i hans

frånvaro.

4. Vad som stadgas i 7 § tredje

stycket gäller även när icke samtliga

sakägare infinna sig, om de som ej

infunnit sig blivit minst åtta dagar

förut bevisligen kallade till förrättningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965.

■ ‘ ,v- ''■> -V’ IHi‘ t

Förslag

till

Lag

angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sammanföring av

samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande

fastighet m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Har vid förrättning enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark

och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m. blivit bestämt, att

ägare av fastighet med vilken mark sammanförts skall utgiva ersättning

för marken, och har den ersättningsberättigades fordran ej stått inne längre

än ett år efter förfallodagen, äger denne med samma förmånsrätt som enligt

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast

egendom erhålla betalning ur fastigheten även om den kommit i annans

hand.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965, då lagen den 18 april 1952 (nr

153) angående säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen

om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet in. m.

upphör att gälla.

Motioner

1 samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning

av densamma väckta motioner, nämligen

dels i första kammaren nr 738 av herr Skårman och i andra kammaren

nr 867 av herr Nilsson i Lönsboda, och

dels i andra kammaren nr 868 av herr Persson i Heden.

1 motionerna I: 738 och II: 867, som är likalydande, hemställs »att riksdagen

utöver vad i Kungl. Maj :ts proposition nr 102 år 1965 föreslås måtte

för sin del antaga följande

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring

av samfälld vägmark med angränsande fastighet in. m.

Härigenom förordnas, dels att etc. (lika med propositionen).

(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen lydelse)

Inledande bestämmelser

1 §••

Denna lag äger tillämpning

Denna lag äger tillämpning etc.

(lika med propositionen).

Vad i lagen stadgas om vägmark

skall äga motsvarande tillämpning på

mark avsedd till avloppsdike, bäck

och annat dylikt mindre vattendrag

ävensom på annan samfälld mark

av uppenbarligen ringa värde.»

1 motionen II: 868 hemställs »alt riksdagen vid behandlingen av proposition

nr 102 måtte uttala, att vid försäljning av mark skall undantagas sådan

mark som användes för vägändamål».

Vad i lagen stadgas om vägmark

skall äga motsvarande tillämpning på

mark avsedd till avloppsdike ävensom

på bäck och annat dylikt mindre

vattendrag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet, i den mån

redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionerna I: 738 och II: 868.

Inledning

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anför i propositionen

inledningsvis följande.

Under senare tid har trafiken på åtskilliga järnvägssträckor i vårt land

nedlagts. Med hänsyn till att dessa trafiknedläggningar fått betydande omfattning

och kan beräknas fortgå har frågan om den ledigblivna järnvägsmarkens

användning fått stor aktualitet. Behov har yppats av ett enkelt

och billigt sätt att rättsligen införliva marken med angränsande fastigheter.

Denna fråga har utretts inom justitiedepartementet. Resultatet av utredningen

har redovisats i en den 31 mars 1964 dagtecknad promemoria med utkast

till lag om sammanföring av viss järnvägsmark med angränsande fastighet

(Stencil Ju 1964: B 3).

Efter remiss har yttranden över promemorian avgivits av Göta hovrätt,

hovrätten över Skåne och Blekinge, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna

i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads,

Malmöhus, Skaraborgs och Västmanlands län, Svenska järnvägsföreningen,

Sveriges lantmätareförening, Svenska kommunal-tekniska föreningen,

Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF), Sveriges lantbruksförbund,

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet. Länsstyrelsen

i Kalmar län har avgivit sitt yttrande efter samråd med överlantmätaren

i länet. Övriga länsstyrelser har envar överlämnat yttrande av överlantmätaren

i länet. Frånsett länsstyrelserna i Gotlands och Malmöhus län

har länsstyrelserna vid sina utlåtanden även fogat yttrande av lantbruksnämnden

i länet. Därjämte har länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs och

Malmöhus län bilagt yttrande av vägförvaltningen i länet. Med respektive

länsstyrelsers yttranden har vidare inkommit yttranden av länsarkitekten

i Malmöhus län, skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län, Växjö stads drätselkammare,

som åberopat ett av byggnadsnämnden i staden avgivet yttrande,

Skaraborgs läns drätselkammarförbund, Kronobergs och Skaraborgs

länsavdelningar av Svenska kommunförbundet samt Uppsala och Skaraborgs

länsförbund av RLF.

Förslaget i allmänhet

Promemorian. I den inom departementet upprättade promemorian upplyses

till en början, att det trafikerade järnvägsnätets längd i Sverige för

närvarande uppgår till omkring 1400 mil. Den allra största delen eller

drygt 1310 mil ingår i statsbanenätet och något över 90 mil utgörs av en
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965 7

skilda järnvägar. Den sammanlagda längden av de järnvägssträckor på

vilka trafiken nedlagts utgjorde den 1 februari 1964 omkring 280 mil,

varav 184 mil statsbanelinjer och 96 mil enskilda linjer. Beträffande statsbanelinjerna

har trafiknedläggningarna huvudsakligen skett under senare

tid. De har efter år 1950 omfattat 177 av nyssnämnda 184 mil. Ytterligare

nedläggningar är enligt promemorian aktuella. Den 1 februari 1964 förelåg

sålunda förslag av järnvägsstyrelsen om nedläggning av trafiken på

sträckor av sammanlagt 60 mils längd. Vidare pågick lönsamhetsundersökningar

beträffande omkring 75 mil, och en undersökningsplan för trafiksvaga

järnvägar omfattade ytterligare 150 mil.

I promemorian anförs vidare, att när efter en nedläggning av trafiken på

viss järnvägssträcka fråga uppkommer om järnvägsmarkens framtida användning,

det ligger nära till hands att marken återförs till angränsande fastigheter.

För järnvägsmarkens ägare är det av intresse att kunna avyttra

mark, som han ej längre har behov av men som medför allehanda förvaltningsbesvär.

Och ägarna av angränsande fastigheter är ofta intresserade a\

att förvärva marken för att bli kvitt det hinder som en järnvägsbank kan

utgöra för ett rationellt brukande av jorden eller för att över huvud få

bättre brukningsenheter. Även från allmän synpunkt är det av intresse att

ifrågavarande järnvägsmark så snart som möjligt inordnas i fastighetsindelningen.

I promemorian framhålls, att det emellertid för närvarande

krävs ett ganska omständligt och i förhållande till järnvägsmarkens värde

ofta kostsamt förfarande för att få marken rättsligen förenad med intillliggande

fastigheter. Marken skall sålunda först överlåtas. Därefter skall

ibland avstyckning komma till stånd. Vidare skall lagfart sökas för den nya

ägaren och slutligen sammanläggning ske med angränsande fastighet. För

sammanläggning erfordras medverkan av lantmätare, inskrivningsdomare

och ägodelningsdomare. Därtill kommer ändringar i fastighetsregistret, i

det att de fastigheter eller fastighetsdelar som ingår i sammanläggningen

förlorar sina hittillsvarande beteckningar och erhåller en gemensam ny beteckning.

Förfarandet medför således besvär ej endast för den enskilde

utan även för lantmäterimyndigheter och domstolar. Ett sådant förfarande

drar också ut på tiden. Avvecklingen av marken från de nedlagda järnvägarna

kan därför enligt promemorian icke förväntas komma till stånd så

snart som är påkallat.

Angående tillvägagångssättet i trafiknedläggningsfrågor nämns i promemorian,

att beslut om trafiknedläggning på viss del av statens järnvägar

meddelas av Kungl. Maj:t, efter förslag av järnvägsstyrelsen. Denna

samråder i regel med en eller flera statliga myndigheter såsom väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. Kungl. Maj :t inhämtar

yttranden i ärendet från olika civila och militära myndigheter,

bland dem länsstyrelsen i länet efter vederbörandes hörande. De lokala

myndigheterna får därigenom tillfälle att framlägga sina synpunkter både

2f Bihang till riksdagens protokoll 1065. 9 samt. 3 and. Xr 25

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

på själva trafiknedläggningsfrågan och på frågan om dispositionen av den

ledigblivna järnvägsmarken. I samband med beslut om trafiknedläggning

erhåller järnvägsstyrelsen i regel även medgivande att riva upp spåranläggningen.

I enlighet därmed brukar räls och sliprar avlägsnas, medan

själva järnvägsbanken vanligen lämnas orubbad. När det gäller avvecklingen

av järnvägsmarken brukar järnvägsstyrelsen ta kontakt med vederbörande

lantbruksnämnd för eventuell överlåtelse till nämnden av sådan

mark som kan erfordras för de intressen nämnden har att bevaka. Vanligtvis

kommer därvid i fråga obebyggd mark, som ej omfattas av byggnadslagens

bestämmelser. Kommer överlåtelse till stånd, underlättar detta

enligt järnvägsstyrelsens mening handläggningen av ifrågavarande försäljningsärenden

och torde även vara ägnat att på bästa sätt tillgodose olika

önskemål om järnvägsmarkens fördelning och användningssätt.

I promemorian erinras om att det av 1954 års fastighetsbildningskommitté

framlagda förslaget till ny fastighetsbildningslag (SOU 1963:68)

innefattar ett betydligt enklare och billigare förfarande än som nu är möjligt,

när det gäller att rättsligen förena mark från nedlagd järnväg med

angränsande fastigheter. Då det emellertid anses ovisst, när detta omfattande

förslag kan tänkas bli genomfört, och varje dröjsmål med enklare

regler är till betydande olägenhet, bör enligt promemorian särskilda bestämmelser

snarast genomföras. En reglering med denna begränsade räckvidd

skulle icke föregripa en ny fastighetsbildningslag eller menligt inverka

på dess genomförande. Att regleringen ej längre skulle behövas efter

införandet av en ny fastighetsbildningslag och sålunda endast få provisorisk

karaktär bör ej utgöra hinder, då den skulle bli till praktisk nytta under

ej så få år och kanske just under en tid då järnvägsnedläggningar synes

särskilt aktuella.

Vad beträffar formerna för en reglering erinras i promemorian om

att ett besläktat spörsmål tidigare lösts genom särskild lagstiftning, nämligen

i fråga om samfälld vägmark som ej längre erfordras till väg eller

för annat gemensamt ändamål. För att på ett enkelt sätt kunna rättsligen

förena sådan vägmark med angränsande fastighet har tillskapats ett särskilt

institut, benämnt sammanföring, genom lagen den 18 april 1952 (nr

152) om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet

m. in. Genom institutet sammanföring kan vägmärken rättsligen förenas

med angränsande fastighet utan att eljest erforderliga åtgärder för sammanläggning

av fastigheter behöver vidtagas. Någon överlåtelse av vägmärken

erfordras sålunda icke och ej heller krävs avstyckning i vanlig mening, lagfart

eller sammanläggning. Någon ändring i gällande fastighetsbeteckningar

sker ej heller. Efter sammanföringen är vägmärken fri från inteckningar

och andra gravationer, som dittills besvärat den. Dessa skall orubbade gälla

i återstoden av den besvärade egendomen, d. v. s. de fastigheter för vilka

vägmärken varit samfälld. Vägmärken skall i stället svara för de gravatio
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

ner som åvilar den fastighet med vilken sammanföring sker. Delägare i

vägmärken är berättigad till ersättning för sin andel, om han framställer

anspråk därpå. Fråga om sammanföring skall prövas vid lantmäteriförrättning.

Initiativ härtill kan tagas av ägaren till angränsande fastighet. Sammanföring

får ske endast i den mån lämpligare fastighetsindelning vinns

därigenom. Om denna förutsättning är för handen, kan den samfällda vägmärkens

ägare icke motsätta sig sammanföring. Förfarandet vid sammanföringsförrättning

är i flera avseenden enklare än vid förrättning enligt

jorddelningslagen. Gode män skall ej biträda och förrättningen skall ej

undergå fastställelse.

I promemorian anförs, att den tilltänkta lagstiftningen i väsentliga delar

torde böra få samma innehåll som nyssnämnda 1952 års lag. För att slippa

stifta en helt ny lag av nästan samma lydelse ifrågasätts, om icke nämnda

lag skulle kunna utvidgas till att omfatta även järnvägsmark. Efter närmare

prövning har dock i promemorian valts alternativet helt ny lag. Därigenom,

framhålls det, blir bestämmelserna mer lättlästa och överskådliga för dem

som enbart kommer att syssla med sammanföring av järnvägsmark. För

jämförelse har dock till promemorian fogats även ett utkast till lag angående

ändring i 1952 års lag. Det i promemorian förordade utkastet till ny

lag torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Remissyttrandena. Utskottet hänvisar beträffande remissyttrandena i denna

del till propositionen s. 9—12.

Departementschefen. Utvecklingen inom kommunikationsväsendet har

medlört, att järnvägsdriften på åtskilliga sträckor blivit olönsam och därför

måst läggas ned. Genom denna utveckling, som pågår alltjämt, blir åtskilliga

markområden fria för annan användning. Från skilda synpunkter är det

angeläget, att denna mark snarast möjligt avvecklas genom överlåtelse för

andra ändamål. Det är av betydelse för staten att ej vidare stå som ägare

till helt onyttig mark och behöva svara för de med markinnehavet förenade

besvären. Men även för fastighetsägarna i järnvägens grannskap är det av

intresse att marken avyttras. Därigenom skapas möjligheter att undanröja

de hinder för rationellt jord- och skogsbruk som järnvägsfastigheterna, ofta

med särskilt uppbyggda järnvägsbankar, utgör. Från allmän synpunkt måste

det också anses vara av betydelse, att marken kommer till ändamålsenlig

användning och på lämpligt sätt ingår i fastighetsindelningen.

Som framgår av promemorian och har understrukits i remissyttrandena

stöter en snabb avveckling av järnvägsmarken och en i samband därmed

rationell anordning av fastighetsförhållandena på vissa svårigheter av rättslig

natur. Redan de nödvändiga förhandlingarna och ingående av avtal med

ägarna till angränsande fastigheter kan möta hinder eller dröjsmål av olika

skäl. I många fall krävs avstyckning. Ytterligare erfordras lagfart för den

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

nya ägaren och ej sällan sammanläggning med angränsande fastighet. Det

arbete och de kostnader som allt detta medför är så mycket mer olägliga

som marken i allmänhet är av helt ringa värde. En viss olägenhet ligger

även däri, att angränsande fastighet efter sammanläggning måste åsättas

ny fastighetsbeteckning.

Om problemets räckvidd vill jag nämna, att enligt vad jag har inhämtat

marken till icke mindre än omkring 133 mil av de före februari 1964 nedlagda

omkring 184 mil av statens järnvägslinjer ännu ej avvecklats. Till

en del förklaras detta av att trafiknedläggningarna huvudsakligen har ägt

rum under de senaste fem åren. Efter den 1 februari 1964 har Kungl. Maj :t

meddelat beslut om trafiknedläggning på ytterligare omkring 40 mil av

statens järnvägar. Mot bakgrunden av gjorda trafikutredningar kan trafiknedläggningar

väntas ske i stor utsträckning (jfr prop. 1963: 191). I fråga

om de enskilda järnvägarna är så gott som all mark från nedlagda linjer

avvecklad.

Beträffande kostnaderna för en avveckling av den onyttiga järnvägsmarken

enligt nuvarande regler är det av lantbruksnämnden i Kalmar län anförda

exemplet för Öland belysande. Enbart för ölandsjärnvägen har sålunda

kostnaderna beräknats till omkring 100 000 kr. för mark värderad till

drygt 23 000 kr.

Den i promemorian redovisade utredningen och remissbehandlingen ger

enligt min mening klart vid handen, att behov föreligger av ett enklare och

därmed billigare förfarande än som nu är möjligt för avveckling av sådan

järnvägsmark som blivit onyttig. Jag delar också uppfattningen, att en lösning

av problemet icke lämpligen bör anstå till dess ny fastighetsbildningslag

blivit genomförd. Särskild lagstiftning i ämnet bör komma till stånd nu.

Självfallet måste iakttagas, att en sådan lagstiftning inte föregriper en blivande

fastighetsbildningslag eller försvårar dess genomförande.

Det råder cn så gott som enhällig uppfattning om att en sådan lagstiftning

till innehållet bör utformas efter mönster av 1952 års lag om samman
o
föring

av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m. Institutet

sammanföring innebär, att marken uppgår i angränsande fastighet utan att

någon av de åtgärder som eljest krävs för markens överförande till sådan

fastighet behöver vidtagas, såsom överlåtelse, avstyckning, lagfart och sammanläggning.

Ej heller sker någon ändring i fastighetsbeteckningen för den

fastighet med vilken marken sammanförs. Förrättning för sammanföring

är dessutom i och för sig enklare än förrättning enligt jorddelningslagen och

även därför ägnad att nedbringa kostnaderna för markens avveckling. Som

framhölls vid tillkomsten av 1952 års lag uppfyller institutet sammanföring

kravet på enkelhet, samtidigt som rättssäkerhetskravet synes hli tillbörligen

beaktat. Av yttranden i detta ärende från såväl lantmäterihåll som andra

håll framgår, att erfarenheterna av 1952 års lag är goda.

Ett annat alternativ för en avveckling är som framhållits i något remiss
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 11)65

yttrande att anlita ägoutbytesinstitutet. För att nå ett effektivt resultat denna

väg torde emellertid krävas vissa ändrade bestämmelser om ägoutbyte.

Det är enligt min mening ej lämpligt att nu företaga sådana ändringar och

därigenom föregripa pågående arbete på en ny fastighetsbildningslag.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört förordar jag, att en särskild reglering

efter mönster av 1952 års lag genomförs beträffande järnvägsmark. I

lagtekniskt hänseende anser jag, att man om möjligt bör undvika att ytterligare

splittra fastighetsbildningslagstiftningen genom en helt ny lag. De

nya bestämmelserna bör enligt min mening i stället inarbetas i 1952 års

lag.

Frågan om tillvägagångssättet vid avveckling av överflödig järnvägsmark

torde efter genomförandet av en ny lagstiftning komma i ett nytt läge, åtminstone

beträffande linjemarken. Anledning torde inte längre komma att

föreligga för järnvägsstyrelsen att som ibland skett överlåta marken till

lantbruksnämnderna för vidare avyttring, utan institutet sammanföring

kan naturligen direkt användas för markens avyttring. En annan sak är,

att lantbruksnämnderna vid sammanföringsförrättningar på samma sätt

som vid andra lantmäteriförrättningar kan behöva anlitas av förrättningsmannen

för samråd. Har lantbruksnämnden redan övertagit järnvägsmarken,

blir det nämndens sak att begära sammanföring enligt den nya lagstiftningen.

Lagstiftningens omfattning

Promemorian. Det vid promemorian fogade förslaget uppställer väsentligen

fyra villkor för den nya lagstiftningens tillämplighet, nämligen att fråga

är om mark, som nyttjats för järnväg men ej längre erfordras därför, emedan

trafiken nedlagts eller banlinjen erhållit ändrad sträckning, att marken

är obebyggd, att den tillhör kronan samt att varken järnvägsmarken

eller angränsande del av den fastighet med vilken sammanföring skall äga

rum är belägen inom stadsplan eller byggnadsplan.

Angående det förstnämnda villkoret, att marken nyttjats för järnväg

men av angivna anledningar blivit obehövlig, anförs i promemorian

bl. a., att därmed åsyftats att ange det grundläggande kravet på markens

anknytning till järnväg men ej avsetts att utsäga något om äganderätten

till marken. Det är tillräckligt att marken nyttjats för järnväg. I detta uttryck

tas järnväg i betydelsen kommunikationsled, d. v. s. viss järnvägssträcka

oavsett längd och belägenhet.

Kravet, att marken blivit obehövlig antingen därför alt trafiken på järnvägen

nedlagts eller därför att banlinjen fått ändrad sträckning, bör enligt

promemorian ej tas alltför bokstavligt. Lagens tillämpning synes ej behöva

hindras av att någon del av marken vid tiden för trafikens nedläggning

ej nyttjals för järnvägen utan legat oanvänd kanske sedan åtskilliga år till
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

baka. Markens obehövlighet för järnvägen torde nämligen kunna sägas bli

definitiv först med trafiknedläggningen. Mark som här kommer i fråga är

främst s. k. sidotag och liknande områden, från vilka t. ex. fyllnadsmassor

tagits för anläggning och underhåll av banvallen.

Beträffande villkoret, att marken skall tillhöra staten, framhålls

i promemorian, att det främst är mark för statens järnvägar som kommer

i fråga för avveckling. När det gäller enskilda järnvägar anses kunna antagas,

att den mark som blivit obehövlig till följd av trafiknedläggning i stort

sett redan sålts eller avvecklats på annat sätt. Framtida trafiknedläggningar

kommer troligen att endast till mindre del gälla enskilda järnvägar.

Om ägaren till enskild järnväg efter trafiknedläggning förfar så som staten

ibland gör i fråga om sina järnvägar, d. v. s. överlåter järnvägsmarken

på lantbruksnämnden, blir dock enligt promemorian lagens krav, att marken

skall tillhöra kronan, uppfyllt och lagen sålunda tillämplig även i detta

fall. Att endast staten tillhörig mark kan bli föremål för sammanföring

är enligt promemorian av vikt från flera synpunkter. Det uppordnande av

fastighetsindelningen som en sammanföring närmast innebär är främst

betingat av ett allmänt intresse, och det är då naturligt att det sker i statens

regi. Med en regel, att initiativet till sammanföring skall tagas av järnvägsmarkens

ägare, kommer ett statligt organ att svara ej endast för initiativet

till sammanföring utan även för den utredning som skall föregå en ansökan

därom. En sådan ordning medför vidgade möjligheter att bedriva det för

riket i dess helhet rätt omfattande arbetet på ett ändamålsenligt sätt, så

att tillgängliga arbetskrafter lämpligt fördelas och kostnaderna nedbringas

i all den utsträckning det kan ske. Förfarandet är även ägnat att främja

en allsidig och omdömesgill handläggning av ärendena på det betydelsefulla

utredningsstadiet. Om endast statens mark kan bli föremål för sammanföring,

vinns också ökad säkerhet för att, om någon trots allt skulle

lida förfång genom förrättningen, han kan förväntas komma att hållas

skadeslös. Genom kravet, att marken skall tillhöra staten, förekommes

vidare enligt promemorian, att en enskild person som förvärvat obehövlig

järnvägsmark kan påtvinga ägare av angränsande fastighet marken, något

som lagen ej bör medgiva.

Föreskriften, att marken skall vara obebyggd, har enligt promemorian

nära samband med markens värde. Är marken bebyggd, har den vanligen

ett helt annat värde än obebyggd mark. Det föreslagna förfarandet bör

enligt promemorian komma till användning endast på mark med relativt

obetydligt värde. Behovet av enklare och mindre kostnadskrävande regler

anses i promemorian med hänsyn till markens värde ej heller vara detsamma

för bebyggd mark som för obebyggd.

Villkoret, att varken järnvägsmarken eller angränsande del av den fastighet

varmed sammanföring skall ske får vara belägen inom område under

stadsplan eller byggnadsplan, har enligt promemorian tillkom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

mit av skäl liknande dem som lett till villkoret att marken skall vara obebyggd.

Mark inom sådant område torde nämligen vara mera värdefull än

annan mark. Vid förrättning inom sådant område kan också enligt promemorian

mera komplicerade spörsmål antagas uppkomma, vilka ej lämpar

sig för det tämligen summariska förfarande som det här är fråga om.

Remissyttrandena. Utskottet hänvisar härutinnan till propositionen s. 15

—19.

Departementschefen. Beträffande den föreslagna lagstiftningens omfattning

görs i promemorians utkast vissa betydelsefulla begränsningar. Enligt

utkastet kan sålunda sammanföringsinstitutet tillämpas endast på mark,

som nyttjats för järnväg men blivit obehövlig tör ändamålet antingen därför

att trafiken nedlagts eller därför att banlinjen erhållit ändrad sträckning.

Tillämpningen begränsas vidare till mark, som är obebyggd och som

tillhör staten. Slutligen får sammanföring ej avse sådan järnvägsmark

eller sådan del av angränsande fastighet som ligger inom stadsplan eller

byggnadsplan. Dessa begränsningar i den föreslagna lagens tillämpningsområde

har i det övervägande antalet remissyttranden lämnats utan erinran.

Av eu del remissinstanser, bland dem lantmäteristyrelsen, har de emellertid

utsatts för kritik. De framförda invändningarna synes böra föranleda en

viss utvidgning av den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde.

Jag vill till en början framhålla, att kravet att marken skall ha nyttjats

för järnväg icke torde böra upprätthållas. I samband med byggandet

av järnvägarna har ej sällan förekommit, att mark exproprierats eller eljest

förvärvats för anläggande av vägar, ofta parallellt med järnvägen, som ersättning

för utfartsvägar, vilka blivit avskurna av järnvägen. Sådana sidovägar

vilka använts endast för vägtrafik kan knappast sägas ha blivit nyttjade

för järnväg, ehuru de varit nödvändiga för järnvägens framdragande.

På likartat sätt förhåller det sig med mark, som i samband med järnvägens

anläggande förvärvats för dikesomläggningar. Sådan mark bör också kunna

bli föremål för sammanföring. Även annan mark, såsom s. k. sidotag,

vilka förvärvats för upplagsplatser eller för grus- eller sandhämtning, bör

omfattas av lagen.. Även om sådana områden aldrig kommit att nyttjas för

järnvägen, t. ex. därför att behovet kunnat tillgodoses på annat sätt eller de

ursprungliga planerna eljest blivit ändrade, bör de omtattas av lagen. Detsamma

gäller också annan mark som väl förvärvats för järnväg men av

någon anledning ej tagits i anspråk för ändamålet.

Enligt promemorian är den föreslagna lagstiftningen vidare begränsad

till sådan mark som blivit obehövlig därför att trafiken nedlagts eller järnvägen

fått annan sträckning. Anledningen till att järnvägsmarken blivit

obehövlig torde emellertid, såsom påpekats i en del remissyttranden, ej

böra inverka på lagens tillämplighet. Även sådan mark som ej vidare be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

hövs för en i bruk varande järnväg, bör kunna bli föremål för sammanföring.

En sådan utvidgning torde få betydelse främst i fråga om sidotag

och liknande områden, vilkas användning upphört, fastän järnvägen alltjämt

är i drift.

I enlighet med det anförda förordar jag, att den nya lagstiftningen skall

omtatta mark, som exproprierats eller eljest förvärvats för järnväg men

icke vidare erfordras därför.

Det i promemorian uppställda kravet, att järnvägsmarken skall tillhöra

staten, utesluter från lagens tillämpning utom mark som härrör

från enskild järnväg främst sådan mark som kommun förvärvat från nedlagd,

staten tillhörig järnväg. Enligt promemorian har så gott som all mark

från nedlagda enskilda järnvägar redan avyttrats och det blir under den

närmaste tiden knappast fråga om ytterligare trafiknedläggningar av någon

omfattning pa enskilda järnvägar. Vissa fördelar skulle emellertid vinnas,

om den föreslagna ordningen görs tillämplig även på enskilda järnvägar.

Några olägenheter av betydelse torde en sådan utsträckt tillämpning ej

medföra. Den har förordats från flera håll. Med hänsyn till den prövning

som i varje särskilt fall skall ske rörande en ifrågasatt sammanförings

lämplighet från fastighetsbildningssynpunkt och den utredning som skall

göras av förrättningsmannen torde för bedömningen av frågan om lagens

utvidgning till enskilda järnvägar någon större betydelse ej behöva tillmätas

det förberedelsearbete som kan väntas bli utfört av den ena eller den

andra sökanden. Större vikt synes böra fästas vid det förhållandet att enskilda

järnvägar om möjligt får åtnjuta samma förmåner som statens järnvägar

i fråga om tillgången till ett enkelt och billigt förfarande för avveckling

av obehövlig järnvägsmark. Jag vill därför förorda, att sammanföring

skall kunna ske även i fråga om mark från enskild järnväg. Som framhållits

under remissbehandlingen torde dock i denna del vara lämpligt att begränsa

den tilltänkta lagens tillämpning till fall då marken ägs av vederbörande

järnvägsföretag eller, liksom i fråga om mark från statens järnvägar, av

kommun.

Promemorians krav, att järnvägsmarken skall vara obebyggd för att

sammanföring skall få ske, har mött erinringar från flera håll. Kravet torde

väl ej medföra några större olägenheter, eftersom sammanföring av bebyggd

järnvägsmark, åtminstone sådan på vilken någon mera värdefull

byggnad finns uppförd, endast sällan torde bli aktuell. Det torde vara fördelaktigare

för ägaren att i sådana fall avyttra marken i annan ordning.

Finns endast en mindre byggnad på marken, t. ex. ett skjul eller annan

obetydlig byggnad, kan dock sammanföringsinstitutet lämpa sig väl för avvecklingen.

Som framhållits under remissbehandlingen skulle vissa olägenheter

uppkomma, om sammanföring ej kan ske i sådana fall enbart därför

att marken är bebyggd, eller om för sammanföring skulle krävas, att byggnaden

undanskaffas. Det synes därför vara att gå för långt att för sam
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

mantöring uppställda villkoret, att marken skall vara obebyggd. Som villkor

för sammanföring av bebyggd mark synes dock böra gälla, att ägaren

av den fastighet med vilken sammanföring är avsedd att äga rum medger

åtgärden. I fråga om järnvägsmark, på vilken finns byggnad som tillhör

annan än markens ägare, bör även beaktas den rätt till marken som tillkommer

byggnadens ägare. Till frågan om sådana och andra särskilda

rättigheters ställning vid sammanföring återkommer jag i det följande.

Även det undantag från lagens tillämpningsområde som i promemorian

gjorts beträffande område med stadsplan och byggnadsplan

har mött invändningar från flera håll. Som framhållits av lantmäteristyrelsen

kan det medföra olägenheter vid exempelvis en sammanföringsförrättning,

som omfattar en nedlagd järnväg i hela dess längd eller i visst avsnitt,

att under alla förhållanden behöva utesluta sådana delar av banlinjen

som sträcker sig genom område som ingår i stadsplan eller byggnadsplan.

Behovet av ett enkelt förfarande kan göra sig starkt gällande

även inom sådana områden. Jag vill därför förorda, att den tilltänkta lagstiftningen

görs tillämplig även beträffande område inom stadsplan och

byggnadsplan. Därigenom erhålls också principiell överensstämmelse med

1952 års lag. Mot en sådan utsträckt tillämpning kan åberopas, att ägare

till angränsande fastighet kan bli pliktig mottaga mark till jämförelsevis

högt värde. För att förebygga olägenhet i detta avseende vill jag föreslå,

att sammanföring beträffande område inom stadsplan eller byggnadsplan

skall, liksom i fråga om bebyggd mark, få äga rum endast efter medgivande

av ägaren till angränsande fastighet.

Det av ett par remissinstanser framförda önskemålet om undantag för

lagens tillämpning inom generalplan kan jag med nu angivna ståndpunkt

inte biträda.

Lagstiftningens verkan beträffande särskilda rättigheter

En fråga som påkallar särskild uppmärksamhet vid sammanföring är

verkningarna av sammanföringen beträffande särskilda rättigheter, som besvärar

den med sammanföringen avsedda marken. Frågan behandlades ingående

vid tillkomsten av 1952 års lag om sammanföring av vägmark. En

redogörelse för denna behandling lämnas i propositionen s. 21—24.

Promemorian. I promemorian har i fråga om rättighetshavarnas ställning

valts en annan lösning än i 1952 års lag. Detta sammanhänger med att

järnvägsmark till skillnad från samfälld vägmark vanligen består av ett

antal särskilda fastigheter, som vid sammanföring helt försvinner. Efter

förrättningen finns normalt ej någon återstod av fastigheten som kan uppbära

inteckningen eller den särskilda rättigheten. Om dessa skall bestå, mås
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

te de tvärtemot vad som gäller i fråga om samtälld vägmark alltjämt häfta

vid järnvägsmarken och följaktligen, om sammantöring sker, komma att

belasta den eller de fastigheter varmed järnvägsmarken sammanförts.

Järnvägsmarken kan enligt promemorian alltså ej förklaras fri från all rätt

som dittills besvärat den, utan andra regler krävs. I princip skulle dessa

gä ut på att den rätt för vilken järnvägsmarken häftar skulle besvära den

fastighet varmed sammanföring sker. Avser rätten emellertid en penninginteckning

eller över huvud fullgörandet av en betalningsförpliktelse och

liknande, kan nämnda fastighet icke förklaras skola svara därför utan att

samtidigt mer eller mindre vidlyftiga regler införs om företrädesordningen

mellan olika rättsägare och om eventuell kompensation till ägaren av fastigheten.

Lagstiftningen bör emellertid enligt promemorian inte kompliceras

med dylika regler, helst som ett sådant fall som det anförda måste antagas

bli synnerligen sällsynt. I stället bör som en förutsättning för sammantöring

uppställas, att järnvägsmarken ej är besvärad av rätt som nu

angivits. Skulle ett sådant fall som det berörda inträffa, måste alltså inteckningen

eller den rätt varom eljest är fråga först avlösas. Angående särskilda

rättigheter anförs i promemorian, att de torde vara till så ringa men

för den fastighet varmed järnvägsmarken sammanförs att de kan förklaras

skola besvära denna fastighet. Är rättigheten intecknad, uppkommer

emellertid samma behov av regler om företrädesordningen mellan olika

rättsägare som beträffande penninginteckningar. Sammanföring av mark,

som besväras av intecknad särskild rättighet, torde därför lika litet böra tå

ske som sammanföring av mark, som häftar för penninginteckning. Bestämmelse

om hinder mot sammanföring när järnvägsmarken hättar för

fordran eller för rätt till avkomst eller annan förmån eller besväras av särskild

rättighet, till säkerhet varför inteckning beviljats, har upptagits i 4 §

tredje stycket i utkastet.

Bland särskilda rättigheter som belastar järnvägsmark uppmärksammas

i promemorian särskilt rätten för televerket att ha ledning för teletrafik

framdragen över marken eller nedlagd i jorden. Såvitt angår statens järnvägar

grundar sig denna rätt på en allmän upplåtelse av järnvägsstyrelsen

till telestyrelsen utan några särskilda bestämmelser om exempelvis varaktigheten

av upplåtelsen. Vid försäljning av obehövlig järnvägsmark har televerket

brukat förbehållas rätt att tills vidare utan kostnad bibehålla exempelvis

befintliga stolplinjer över det försålda området. Därjämte har televerket

tillförsäkrats befogenhet att låta inteckna rättigheten, en befogenhet

som verket dock regelmässigt ej utnyttjat. I stället för sådant förbehåll

måste enligt promemorian vid sammanföring av marken träffas annan

anordning till bevarande av televerkets rätt. Eftersom rättigheten ej tillförsäkrats

televerket för bestämd tid, måste även rättighetens bestånd förstärkas

i fråga om varaktigheten för att hindra uppsägning. De krav som

opaginerad Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

sålunda föreligger har enligt promemorian ansetts kunna tillgodoses genom

föreskrift, att televerket efter sammanföringen äger behålla ledningen på

samma villkor som förut, så länge verket har behov därav (16 § andra

stycket i utkastet).

I fråga om andra särskilda rättigheter anförs i promemorian, att särskilt

i närheten av stationsområden och där järnväg korsar väg järnvägsmarken

ofta besväras av rättigheter av olika slag. De vanligaste avser nyttjande av

väg, brunn samt ledningar för skilda ändamål, framför allt för vatten, avlopp

och elektrisk kraft. Med hänsyn bl. a. till den på vissa platser ganska

omfattande förekomsten av rättigheter och svårigheten att överblicka konsekvenserna

av att rättigheterna ej får fortbestå samt till det sannolikt obetydliga

men, som rättigheternas bevarande skulle föranleda för den eller

de fastigheter varmed järnvägsmarken skall sammanföras, har det enligt

promemorian synts riktigast att i olikhet med vad förhållandet är i 1952

års lag meddela bestämmelser om rättigheternas bestånd. Föreskrift har

därför upptagits i 16 § andra stycket i utkastet om att dessa rättigheter

skall bibehållas orubbade.

Remissyttrandena. I denna del hänvisar utskottet till propositionen s. 25

—28. I anledning av motionen II: 868, vari hemställs om riksdagens uttalande

att vid försäljning av järnvägsmark skall undantagas sådan mark

som används för vägändamål, redovisas här dessutom följande i propositionen

ej återgivna remissyttranden.

Lantmäteristyrelsen framhåller sålunda att järnvägsmarken representerar

ett visst värde som vägkropp, då den som regel är synnerligen stabilt

byggd och att marken kan med relativt begränsade åtgärder iordningställas

som väg. En undersökning rörande förutsättningarna för att inordna

nedlagd järnvägsmark i det enskilda vägnätet bör därför regelmässigt verkställas

innan sammanföring med angränsande fastighet beslutas.

Överlantmätaren i Uppsala län påpekar att i promemorian någon lösning

inte anvisas hur mark skall behandlas som behövs för gemensamt behov och

anför fortsättningsvis följande:

Järnvägsbanken kan t. ex. tänkas bli använd som väg för ett flertal fastigheter.

Ur kronans synpunkt torde det dock inte vara lämpligt att kronan

behåller mark, som skall användas som enskild väg, och fastighetsindelningen

blir redigast, om järnvägsmarken sammanförs med angränsande fastighet.

Rätten för övriga fastigheter att nyttja järnvägsbanken som väg kan lösas

genom särskild förrättning enligt lagen om enskilda vägar, men man skulle

kunna slippa en sådan förrättning, om det kunde bestämmas vid sammanföringsförrättningen

att övriga fastigheter hade rätt att nyttja järnvägsmarken.

I sådant fall kunde man tänka sig att kronan avstod från ersättningsanspråk

för järnvägsmarken eller att ersättningsbeloppet fördelades

på de nyttjanderättsberättigade fastighetsägarna. Järnvägsmark kan givetvis

också användas för andra gemensamma ändamål än som väg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

I anslutning till överlantmätarens yttrande uttalar länsstyrelsen i Uppsala

län att frågan om järnvägsmark för samfällt behov, exempelvis mark till

\äg, borde beaktas vid den slutliga utformningen av lagen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län tar också fasta på det fall, då väg skulle

kunna framdras på järnvägsmarken men uppmärksammar även det fall då

marken skulle kunna användas till turistled. Länsstyrelsen töreslår därför

all järnvägs ägare, som vill söka förrättning enligt den föreslagna lagen,

åläggs att innan ansökning avlämnas inhämta länsstyrelsens och vägförvaltningens

yttrande. Enligt länsstyrelsen kan ett sådant remissförfarande

inte medföra sådan tidsförlust att den kan räknas som en olägenhet.

Kronobergs länsavdelning av Svenska kommunförbundet framhåller att,

om kommun önskar förvärva järnvägsmark exempelvis för vägändamål,

lantmäterikostnaderna kan bli orimligt stora. Åtgärder för att underlätta

förfarandet i sådana fall är därför angelägna. I sammanhanget må nämnas

att länsavdelningen anser att någon sammanföring över huvud taget inte bör

få ske utan att kommunen lämnats tillfälle att avge yttrande och att enligt

länsarkitekten i Malmöhus län kommun bör genom sin byggnadsnämnd alltid

ges möjlighet att pröva och från plansynpunkt avge yttrande i ett sammanföringsärende.

Departementschefen. Sammanföringsinstitutet innebär i princip detsamma

som andra omreglerande fastighetsbildningsåtgärder, genom vilka ett

eller flera markområden, som hör till viss fastighet, mot vederlag i jord

eller pengar överflyttas till annan fastighet. Fastigheterna på ömse sidor

behåller sina fastighetsbeteckningar och sina i fastighetsboken införda inskrivningar.

Frånsett s. k. jorddelningsservitut medför marköverflyttningen

ej någon överföring från den ena fastigheten till den andra av fordringsinteckning

eller annan sakrätt. Denna princip bör enligt min mening upprätthållas

även i fråga om sammanföring enligt nu förevarande lagförslag.

Jag anser därför i överensstämmelse med vad lantmäteristyrelsen anfört,

att sammanföring av järnvägsmark ej bör medföra någon överflyttning av

rättigheter från den fastighet i vilken järnvägsmarken ingått till den fastighet

med vilken sammanföring sker. I enlighet härmed förordar jag för järnvägsmarken

samma regel som för vägmärken, nämligen att när beslut om

sammanföring vunnit laga kraft, järnvägsmarken ingår i den eller de fastigheter

varmed den sammanförts fri från all rätt som dittills besvärat den.

Denna regel kräver, att vid sammanföringsförrältning uppmärksamhet

ägnas åt frågan, huruvida fordringsinteckningar eller andra rättigheter besvärar

den järnvägsmark som omfattas av förrättningen och i vilken utsträckning

innehavare av sådana rättigheter bör skyddas mot skada genom

sammanföringen.

I överensstämmelse med vad som enligt 1952 års lag nu gäller beträffande

vägmark bör sammanföring av järnvägsmark, som skulle lända till för
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965 19

fång för innehavare av servitut, ej få genomföras utan dennes samtycke.

Vad angår innehavare av fordringsinteckningar och andra rättigheter är

tydligen skälen för att beakta deras rätt starkare vid sammanföring av

järnvägsmark än när det gäller sammanföring av samfälld vägmark, eftersom

sammanföringen här kan komma att omfatta större delen av eller

hel fastighets ägovälde. Därtill kommer, att med hänsyn till ändamålet

med den föreslagna lagstiftningen och till att initiativrätten tillkommer endast

järnvägsmarkens ägare, sammanföring av järnvägsmark blir att väsentligen

jämställa med frivillig överlåtelse. En regel till skydd för innehavare

av fordringsinteckningar och andra rättigheter, som besvärar järnvägsmarken,

synes därför böra införas. I den mån särskilda rättigheter besvärar

järnvägsmark, torde de i stor utsträckning ej vara säkerställda genom inteckning.

Regeln synes därför liksom i fråga om servitut böra gälla även

när inteckning för rättigheten ej meddelats. Frånsett servitut innebär en

sådan regel ett längre gående skydd för rättigheter än som eljest gäller

inom fastighetsbildningslagstiftningen. Den torde emellertid inom den speciella

lagstiftning som det nu är fråga om ej behöva möta avgörande principiella

betänkligheter. En ordning enligt vad jag nu sagt kan antagas i allmänhet

medföra, att ägaren av järnvägsmarken träffar frivillig uppgörelse

med rättighetshavaren om avlösning av rättigheten eller att överenskommelse

om rättighetens fortbestånd träffas med ägaren till den fastighet med

vilken sammanföring skall äga rum.

I enlighet med det sagda förordar jag en bestämmelse av innehåll att, om

järnvägsmarken på grund av inteckning eller eljest häftar för fordran eller

om den besväras av annan rättighet, sammanföring ej får äga rum utan att

innehavaren av sådan fordran eller rättighet lämnar medgivande därtill

eller det är uppenbart, att sammanföringen ej kan lända honom till förfång.

Specialinotivering

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 april 1952 om sammanföring

av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m.

Utskottet hänvisar i denna del till propositionen s. 30—40. Dock återges

bär departementschefens uttalanden rörande 21 § första stycket i förslaget.

Departementschefen anför i detta avsnitt följande.

I första stycket anges närmare tillämpningsområdet för de nya bestämmelserna.

I enlighet med vad jag bar anfört i den allmänna motiveringen

skall sammanföring få avse ej endast staten tillhörig järnvägsmark utan

även järnvägsmark som tillhör kommun eller enskilt järnvägsföretag. Alla

slag av kommuner kommer här i fråga, såsom landskommun, stad, köping

och landstingskommun. Med dessa bör jämställas municipalsamhälle och

kommunalförbund. Genom departementsförslaget görs sålunda en utvidg
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

ning i förhållande till promemorians förslag, som är begränsat till statens

mark. En viss begränsning innebär dock även departementsförslaget, i det

att från lagens tillämpning utesluts mark, som förvärvats från staten eller

enskilt järnvägsföretag av annan än kommun.

Vid tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna på enskilda järnvägar,

för vilka erhållits koncession, måste uppmärksammas 1880 års förordning

innefattande särskilda föreskrifter ang. lagfart, inteckning och utmätning

av järnväg, m. m. Sådan enskild järnväg som där avses skall enligt

1 § i föroidningen i hela sin sträckning med därtill hörande mark samt verkstäder

och andra byggnader anses som en enda sammanhörande fast egendom.

Enligt 2 § i förordningen får ej utan Kungl. Maj :ts tillstånd järnvägen

delas eller något av den mark som hör till järnvägen avsöndras därifrån.

Även sammanföring enligt förevarande förslag kommer att omfattas av bestämmelsen.

I första hand gäller detta beträffande järnväg som är i drift.

Huruvida samma krav skall vara uppfyllt, när järnvägslinje nedlagts enligt

särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t, beror på innehållet i Kungl. Maj :ts

beslut. Innefattar beslutet medgivande för järn vägsägaren att avskilja marken

från järnvägen, torde ej erfordras något ytterligare tillstånd enligt 1880

års förordning. Detsamma torde gälla, om beslutet innebär, att meddelad

koncession i sin helhet upphävs i fråga om viss järnvägssträcka. Någon

erinran om nämnda bestämmelse i 1880 års förordning torde ej erfordras

i förevarande lag.

Av skäl som anförts i den allmänna motiveringen har en utvidgning av

tillämpningsområdet i förhållande till promemorians förslag skett även

därigenom, att sammanföring kan omfatta bebyggd mark och mark inom

planområden.

I första stycket av 21 § stadgas vidare, att mark som här avses får sammanföras

med angränsande fastighet, om marken ej vidare erfordras för

järnvägen. Som framhållits i den allmänna motiveringen har de i promemorians

utkast föreskrivna anledningarna till att järnvägsmarken ej längre

erfordras fått utgå. De av mig föreslagna bestämmelserna blir tillämpliga

även på mark, som väl förvärvats för järnväg men inte blivit nyttjad för

ändamålet, liksom på mark, vilken tillhör en järnväg som ännu är i drift

men likväl blivit onyttig för järnvägen.

1 andra punkten av första stycket upptages motsvarighet till 3 § första

stycket andra punkten i utkastet. Det senare innehåller i denna del, i överensstämmelse

med vad 1952 års lag stadgar om vägmark, att om järnvägsmarken

gränsar till område, vilket utgör gemensam ägolott för två

eller flera fastigheter eller avsatts till gemensamhetsskog eller vid lantmäteri-

eller mätningsförrättning lämnats oskiftat utan att ha undantagits

för gemensamt ändamål, marken må sammanföras med de fastigheter som

äger del i området genom att tilläggas detta.

Mot denna bestämmelse har lantmäteristyrelsen anmärkt, att den liksom

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

1952 års lag utesluter sammanföring med område, som vid lantmäterieller

mätningsförrättning undantagits för gemensamt ändamål. Det torde

emellertid enligt styrelsen icke vara ovanligt, att t. ex. över ett järnvägsområde

sträcker sig en väg som avsatts såsom samfälld för det skifteslag

inom vilket järnvägsområdet är beläget. Det kan i sådant tall från skilda

synpunkter vara angeläget att sammanföring kan ske med den samfällda

vägmärken. Samma anmärkning har gjorts av Sveriges lantmätareförening.

Även enligt min mening bör sammanföring av järnvägsmark kunna ske

med område, som undantagits för gemensamt ändamål, t. ex. en samfälld

väg som korsar järnvägen. Att sådant område ej medtagits i 1952 års lag

torde ha sin förklaring däri, att behov ej ansetts föreligga av att kunna

sammanföra samfälld vägmark med mark som har samma natur av samfällighet.

Den nu förordade ändringen medger en väsentligt enklare avfattning.

Det torde vara tillfyllest att utsäga, att om järnvägsmarken gränsar

till område som är samfällt för två eller flera fastigheter, marken må sammanföras

med dessa fastigheter genom att tilläggas området.

I fråga om mark som exproprierats men som ej kommit till användning

för det avsedda ändamålet eller vars användande för ändamålet upphört

föreligger enligt 68 § lagen om expropriation lösningsrätt i vissa fall. När

hel fastighet exproprierats, tillkommer lösningsrätt den som närmast före

expropriationens fullbordande var fastighetens ägare eller hans rättsinnehavare.

Har en del av en fastighet exproprierats, tillkommer lösningsrätten

ägaren av återstående delen. För lösningsrätt krävs, att talan instämmes

inom tjugo år från det expropriationen fullbordats. Expropriation av sådan

järnvägsmark som kan antagas bli föremål för sammanföring har så gott

som alltid ägt rum längre tillbaka i tiden än 20 år. Skulle emellertid lösningsrätt

föreligga i något undantagsfall — t. ex. med anledning av någon

breddning som skett under senare tid — bör naturligtvis detta förhållande

beaktas av förrättningsmannen. Med hänsyn till frågans ringa praktiska

betydelse torde erinran härom ej behöva göras i lagen.

Förslaget till lag angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sammanföring

av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet

m. m.

I samband med 1952 års lag infördes en särskild lag om förmånsrätt enligt

17 kap. 6 § handelsbalken för sådan ersättning för vägmärken som skall

erläggas av ägaren till den fastighet med vilken sammanföring skett. Det i

nu förevarande lagstiftningsärende upprättade utkastet upptager ej någon

motsvarande bestämmelse i fråga om ersättning för järnvägsmark. Härom

sägs i promemorian, att den ersätlningsberättigade enligt utkastet alltid är

kronan och att de ersättningsbelopp som det kan bli fråga om måste antagas

i stort sett bli obetydliga. Det anses kunna tagas för visst, att dessa

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

småbelopp i allmänhet kommer att frivilligt erläggas. Något egentligt behov

av förmånsrätt för kronan i fråga om beloppen finns därför inte. Vidare

anförs, att det i och för sig är mindre tilltalande att utvidga området för de

tysta förmånsrätterna.

Departementschefen. Någon anledning att göra skillnad mellan ersättning

för vägmark och ersättning för järnvägsmark när det gäller säkerhet för

den ersättningsberättigade förefaller mig knappast föreligga. Ersättningarna

torde merendels uppgå till ringa belopp i båda fallen. Med hänsyn härtill

och till att de av mig i det föregående föreslagna bestämmelserna skall

vara tillämpliga även på mark, som tillhör kommun eller enskilt järnvägsföretag,

torde de båda slagen av ersättning böra behandlas lika i förevarande

hänseende. Lagtekniskt synes det lämpligen böra ske genom att den nuvarande

lagen ersätts med en ny lag, som omfattar både ersättning för vägmark

och ersättning för järnvägsmark.

Lagrådsbehandlingen

Förevarande lagförslag föranledde bl. a. följande yttranden av lagrådet.

Den föreslagna lagstiftningen om avveckling av järnvägsmark, som blivit

onyttig för sitt ändamål, anknyter nära till 1952 års lag om sammanföring

av samfälld vägmark med angränsande fastighet. Enligt vad som

upplysts äro erfarenheterna av 1952 års lag goda, varför denna lag synes

väl ägnad att tjäna såsom mönster. I två väsentliga avseenden föreslås

emellertid i fråga om sammanföring av järnvägsmark regler som avvika

från 1952 års lag. Medan rätten att påkalla förrättning för sammanföring

av samfälld vägmark tillagts ägaren av angränsande fastighet, innebär förslaget

att initiativrätten skall tillkomma järnvägsmarkens ägare. De skäl

som anförts för denna olikhet förefalla övertygande. Lagrådet vill i detta

sammanhang endast understryka angelägenheten av att järnvägsmarkens

ägare — i regel staten — icke utnyttjar initiativrätten på ett sätt som enbart

tillgodoser det egna intresset utan beaktar rimliga önskemål från angränsande

fastigheters ägare. Beträffande sammanföringens verkan i avseende

å särskilda rättigheter föreslås i likhet med vad som gäller för vägmark

att järnvägsmarken skall ingå i den eller de fastigheter, varmed den

sammanförts, fri från all rätt som förut besvärat den. Skyddsregeln för ser■\itutshavare

mark skola utsträckas att gälla alla slag av rättigheter, intecknade eller

ointecknade, som besvära järnvägsmarken. En så vidsträckt skyddsregel är,

som departementschefen framhåller, en nyhet inom fastighetsbildningslagstiftningen.

Med hänsyn till att sammanföring av järnvägsmark ofta kan

komma att avse större delen av eller hel fastighet och, icke minst, till att

initiativrätten skall ligga hos järnvägsmarkens ägare synes dock en sådan

regel ej kunna undvaras.

Vissa fördelar kunde vinnas med att, såsom föreslagits i departementspromemorian,

reglera frågan om sammanföring av järnvägsmark i en särskild

lag. Den i det remitterade förslaget valda metoden att komplettera

1952 års lag kan emellertid också godtagas, även om en sådan påbyggnad

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

möter vissa lagtekniska svårigheter. Lagrådet vill förorda viss redaktionell

omarbetning av förslaget, särskilt såvitt angår anknytningen till de gällande

bestämmelserna, i syfte att lagtexten skall bli mera överskådlig och lättillgänglig.

1 övrigt föreslogs från lagrådets sida visst förtydligande av samt vissa

redaktionella jämkningar i förslagen, vilka ändringar i huvudsak godtogs av

departementschefen.

Tidigare riksdagsbehandling av frågan om utvidgning av

tillämpningsområdet för 1952 års lag

1 en vid 1959 års riksdag väckt motion, II: 122, framlades ett förslag om

ad tillämpningsområdet för 1952 års lag borde vidgas till att i princip omfatta

samfälld mark av alla slag. Över motionen yttrade sig lantmäteristyrelsen

och 1954 års fastighetsbildningskommitté.

Tredje lagutskottet, som avstyrkte bifall till motionen, uttalade i sitt av

riksdagen godkända utlåtande nr 8 följande.

Utskottet vill i likhet med remissinstanserna vitsorda att behov föreligger

a\ en lagstiftning i den av motionen angivna riktningen. Frågan utgör emellertid

en detalj i det mera omfattande spörsmålet om fastighetsbildningens

framtida utformning. Detta utredes f. n. av 1954 års fastighetsbildningskommitté,

vars arbete nu synes närma sig slutskedet.

Eftersom ett bifall till motionen icke gärna kan ske utan att frågan erhåller

en allsidigare belysning samt fastighetsbildningskommittén bättre än

någon annan synes ägnad för denna uppgift, vilken f. ö. redan finnes upptagen

på kommitténs handlingsprogram, anser utskottet att kommitténs utredningsresultat

bör avvaktas.

Mot tanken att avvakta kommitténs förslag bär motionärerna åberopat att

man därigenom endast förhalar en angelägen reform. Utskottet delar icke

denna uppfattning utan anser att kommitténs arbete i denna såväl som andra

frågor inom dess verksamhetsområde först bör avvaktas, så att hela det

stora frågekomplexet om fastighetsbildningens framtida utformning kan

behandlas i ett sammanhang.

Avslutningsvis vill utskottet uttala sin tillfredsställelse med att den av

motionären väckta frågan kommer att uppmärksammas av fastighetsbildningskommittén

under dess fortsatta arbete, vilket utskottet hoppas snart

kommer att leda till synbara resultat.

Offentlig utredning

1954 års fastighetsbildningskommitté bar år 1963 avgivit sitt betänkande

om fastighetsbildning (SOU 1963: 68). Av betänkandet framgår bl. a. atl

kommittén låtit samtliga åtgärder som syftar till en ändring av bestående

fastighets struktur i något avseende — jämväl beträffande rätt i samfälld

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

mark och beträffande servitutsförhållandena — utgöra ett enda institut benämnt

fastighetsreglering. Detta avses inte ersätta bara laga skiftet, där

detta har till syfte att åstadkomma en omarrondering, och nuvarande ägoutbyte

utan även en del speciella fastighetsbildningsformer såsom servitutsutbrytning

och sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet.

För nybildning av fastighet föreslås instituten avstyckning, klyvning

och sammanläggning. Av dessa skiljer sig avstyckningen och sammanläggningen

till sin allmänna konstruktion föga från motsvarande fastighetsbildningsåtgärder

enligt gällande rätt. Klyvningen ersätter den form av nuvarande

laga skifte som innebär en utbrytning av ideell andel i fastighet.

I betänkandet (s. 443) uttalas bl. a. följande:

Den marköverföring som enligt kommittéförslaget är avsedd att kunna

äga rum inom fastighetsregleringens ram är konstruerad på i huvudsak

samma sätt som sammanföringen enligt 1952 års lag och kommer att medgiva

lika goda möjligheter som denna att på ett från fastighetsindelningssynpunkt

lämpligt sätt avveckla onyttiga samfälligheter, varjämte tidigare

iramförda önskemål om en utvidgning av tillämpningsområdet för sammanföringsinstitutet

(se tredje lagutskottets uti. 8/1959) komma att tillgodoses.

Ett genomförande av de föreslagna bestämmelserna om fastighetsreglering

bör följaktligen förbindas med ett upphävande av nuvarande särlagstiftning

om sammanföring, men därvid bör tillses, att de förenklingar

i förrättningshandläggningen som för närvarande äro tillåtna i ärenden angående

sammanföring kunna i motsvarande utsträckning tillämpas även

i fortsättningen. Genom dessa förenklingar ha betydande arbetsekonomiska

fördelar kunnat vinnas utan att rättssäkerhetskravet blivit eftersatt, och

det är angeläget att den föreslagna reformen icke medför ett mera formbundet

och tyngande förfarande.

Fastighetsbildningskommitténs förslag är efter remissbehandling föremål

för Kungl. Maj :ts övervägande.

Utskottet

Såsom framgår av propositionen har järnvägsdriften på åtskilliga sträckor

i landet blivit olönsam och därför måst läggas ned. Genom denna alltjämt

pågående utveckling blir järnvägsmark fri för annan användning. Från

skilda synpunkter är det angeläget att denna mark avvecklas genom överlåtelse

för andra ändamål. Staten bör lämpligen ej stå som ägare till helt

onyttig mark och svara för de med ett sådant innehav förenade besvären.

För ägare till angränsande fastigheter kan det vara av vikt att efter införlivande

av järnvägsmarken kunna undanröja de hinder för ett rationellt jordoch

skogsbruk som sådan mark kan utgöra. Ur allmän synvinkel är det slutligen

av betydelse, att marken kommer till ändamålsenlig användning och

på lämpligt sätt ingår i fastighetsindelningen. Emellertid stöter en snabb

avveckling av järnvägsmarken och en i samband därmed rationell anordning

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

av fastighetsförliållandena på vissa svårigheter av rättslig natur. Vidare kan

ett sådant förfarande vara förenat med avsevärda kostnader. I likhet med

departementschefen anser utskottet därför behov föreligga av ett enklare och

billigare förfarande än som nu är möjligt för avveckling av järnvägsmark.

Såsom departementschefen framhållit bör en lösning av problemet komma

till stånd nu och inte anstå till dess ny fastighetsbildningslag blivit genomiörd.

Utskottet ansluter sig till uppfattningen att lagstiftning i ämnet bör utiormas

efter mönster av 1952 års lag om sammanföring av samfälld väginark

med angränsande fastighet m. m., och att bestämmelserna om järnvägsmark

bör inarbetas i denna lag. Det lagförslag, som nu framläggs genom

propositionen och som såvitt angår de föreslagna bestämmelserna rörande

järnvägsmarken inte föranlett några motionsyrkanden, anser sig utskottet

kunna biträda. Ej heller har utskottet något att erinra mot förslaget om ny

lagstiftning om säkerhet för ersättning enligt sammanföringslagen.

I motionen 11: 868 framhålls den betydelse som järnvägsmark, vilken ej

längre används för sitt ändamål, i vissa fall har såsom bygdevägar. Motionären

hemställer om ett uttalande att vid försäljning av järnvägsfastighet

sådan mark skall undantagas som används för vägändamål.

För att de av en järnvägsnedläggelse berörda intressenterna skall få tillfälle

att framföra sina önskemål brukar Kungl. Maj:t vid nedläggning av

statsbanejärnvägar inhämta yttranden i ärendet från bl. a. länsstyrelsen i

länet efter vederbörandes hörande. De lokala myndigheterna får därigenom

tillfälle att framlägga sina synpunkter på bl. a. frågan om dispositionen av

den ledigblivna järnvägsmarken för exempelvis vägändamål. Enligt sammanföringslagen

kallas också bl. a. ägare av angränsande fastigheter till

sammanföringsförrättningen, och underrättelse om första sammanträdet utgår,

om marken är belägen i stad eller inom ort där skyldighet att söka byggnadslov

eljest föreligger, till byggnadsnämnden. Denna får därigenom möjlighet

att pröva och från plansynpunkt avge yttrande i ärendet. Genom nu

nämnda förfaranden kan sålunda den av motionären aktualiserade frågan

redan på ett tidigt stadium eller senare vid sammanföringsförrättningen

uppmärksammas av vederbörande myndigheter. Spörsmålet kan också bli

löst på ett för vägintressenterna tillfredsställande sätt genom den möjlighet

förslaget öppnar att sammanföra järnvägsmark med angränsande mark.

Så kan exempelvis järnvägsmark lämplig som väg på ett smidigt sätt förenas

med samfälld väg som korsar järnvägen eller med annan fastighet

som kan ha behov av marken för vägändamål. Då emellertid rätten att påkalla

förrättning för sammanföring endast tillkommer järnvägsmarkens

ägare — i regel staten — vill utskottet understryka angelägenheten av att

ägaren inte utnyttjar initiativrätten på ett sätt som bara tillgodoser det egna

intresset utan så tidigt som möjligt beaktar rimliga önskemål inte endast

från angränsande fastigheters ägare utan även från ortsbefolkningen i övrigt.

Då utskottet förutsätter att skälig hänsyn härvid tages till intresset av att

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965

marken får begagnas för vägändamål, synes något särskilt uttalande från

riksdagens sida i anledning av förevarande motion inte vara påkallad.

I motionerna I: 738 och II: 867 föreslås viss utvidgning av tillämplighetsområdet

i den nu gällande sammanföringslagen. Denna äger f. n. tillämpning

på mark, vilken genom lantmäteri- eller mätningsförrättning undantagits

till väg för gemensamt behov, samt på annan för två eller flera fastigheter

samfälld vägmark. Vad i lagen stadgas om vägmark äger motsvarande

tillämpning på mark avsedd till avloppsdike ävensom på bäck och

annat dylikt mindre vattendrag. Motionärerna tramhåller nu att järnvägsmarken

ofta omfattar sidoschakt och områden som använts för banvaktsslugor

eller liknande ändamål, och att sådana områden självfallet inte är

uteslutna från sammanföring. Det ter sig då inkonsekvent, framhålls det,

att inte låta den nuvarande lagen vara tillämplig i motsvarande omfattning

på förutom samfälld vägmark även på därtill hörande mark, som blivit onyttig,

såsom samfällda grus-, sand- och ler täkter samt upplagsplatser. Dessa

är enligt motionärerna ofta av lika ringa värde som väg- eller dikesmark.

Motionärerna föreslår därför att lagen göres tillämplig på inte bara mark

avsedd till sådana diken och mindre vattendrag som nyss nämnts utan även

på annan samfälld mark av uppenbarligen ringa värde.

I anledning av en år 1959 väckt motion i ämnet fann riksdagen att behov

förelåg av eu lagändring i den riktning förevar ande motioner anger. Riksdagen

ansåg emellertid frågan utgöra en detalj i det mera omfattande spörsmålet

om fastighetsbildningens framtida utformning, vilket då utreddes av

15)54 års fastighetsbildningskommitté, och fann att kommitténs utredningsresultat

borde avvaktas. Kommitténs förslag har numera framlagts och är

under behandling inom Kungl. Maj :ts kansli. Enligt förslaget avses det

nybildade institutet fastighetsreglering ersätta bl. a. fastighetsbildningsformcn

sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet. Den

marköverföring som sålunda är avsedd att kunna äga rum inom fastighetsregleringens

ram är enligt förslaget konstruerad på i huvudsak samana sätt

som sammanföring enligt 1952 års lag och avses komma att medge lika goda

möjligheter som denna att på ett från fastighetsbildningssynpunkt lämpligt

sätt avveckla onyttiga samfälligheter. önskemålet om en utvidgning av till - lämplighetsområdet för sammanföringsinstitutet kommer också att tillgodoses.

Föreliggande lagstiftningsärende om järnvägsmark tar närmast sikte på

de problem som uppkommit i anledning av det ökande antalet järnvägsnedläggelser

och inte på spörsmål sammanhängande med tillämpningen av

den tidigare lagen. Med hänsyn härtill och då den av motionärerna aktualiserade

frågan uppmärksammats och lösts i fastighetsbildningskommitténs

förslag anser utskottet skäl föreligga att avvakta Kungl. Maj :ts förslag i

ämnet. Vid sådant förhållande finner utskottet någon riksdagens åtgärd

f. n. inte vara påkallad i anledning av nu ifrågavarande motioner.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965 27

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte antaga de genom förevarande proposition,

nr 102, framlagda lagförslagen;

B. att följande motioner, nämligen

1) I: 738 och II: 867, samt

2) II: 868,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 maj 1965

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Svante Kristiansson, Knut

Johansson*, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson, Lidgard och Torsten Hansson;
från

andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, fru Torbrink,

herrar Grebäck*, Svenning*, Bengtson i Solna, Tobé* och From.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650032

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1965:232 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning med särskilda bestämmelser om allmän folkoch bostadsräkning år 1965 a1 i texten