Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående jakten på sjöfågel vid Bottenviken och östersjökusten. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 643, av herr Hedin m. fl.

1965-11-04 · 21 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1965:28, Utlåtande i anledning av väckt motion angående jakten på sjöfågel vid Bottenviken och östersjökusten. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 643, av herr Hedin m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965

1

Nr 28

Utlåtande i anledning av väckt motion angående jakten på sjöfågel

vid Bottenviken och östersjökusten.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare

väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 643, av herr Hedin m. fl.

I motionen hemställes »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte

begära att bestämmelser utfärdas, innebärande att möjlighet till förlängd

vinterjakt och begränsad vårjakt på sjöfågel erbjudes skärgårdsbefolkningen

vid Bottenviken och östersjökusten i enlighet med motionens syfte».

över motionen, för vars innehåll nedan redogörs, har utskottet på sätt

§ 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat utlåtanden från domänstyrelsen,

statens naturvårdsnämnd samt länsstyrelserna i Stockholms och Blekinge

län. På begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits av

Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund och Svenska Ostkustfiskarenas

centralförbund. Av statens naturvårdsnämnd har överlämnats yttrande

av Svenska naturskyddsföreningen, av länsstyrelsen i Stockholms län yttrande

av Svenska jägareförbundets avdelning för Stockholms stad och län

samt av länsstyrelsen i Blekinge län yttranden av länets jaktvårdsförening

och sjöfågelkonsulenten Gustaf Liljeström.

Gällande bestämmelser

I 1 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt stadgas, att den som har rätt

till jakt äger att med de undantag och inskränkningar, som meddelas i

samma lag eller annan författning, på det område jakträtten omfattar

utan intrång av annan jaga samt döda eller fånga vilda däggdjur och fåglar

samt deras ungar ävensom tillägna sig sådana fåglars bon och ägg.

Till de viktigaste inskränkningarna i jakträtten hör bestämmelserna om

fridlysning av djur.

Gällande fridlysningsbestämmelser finns huvudsakligen upptagna i tre

olika författningar, nämligen jaktstadgan den 3 juni 1938, en av Kungl.

Maj:t för varje år utfärdad kungörelse om fridlysning av vissa djurarter

och kungörelsen den 16 december 1960 angående skydd för djurlivet å

vissa platser.

Av jaktstadgans fridlysningsbestämmelser, som återfinns i 11—27 §§

under rubriken »Om fridlysta djurslag», må i förevarande sammanhang

följande nämnas.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 sand. 3 avd. Nr 28

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1905

I 12 § ges i fråga om fåglar en generell skyddsregel av innebörd, att

fåglar, som inte uppräknas i den årligen utfärdade fridlysningskungörelsen,

under tiden den 1 mars—den 31 augusti inte någonstädes får jagas,

dödas eller fångas, såvida inte Konungen föreskriver annat i sistnämnda

kungörelse.

I 14 § stadgas att under tid, då jakt efter fågel av viss art är förbjuden,

det även är förbjudet att ta eller förstöra sådan fågels ägg eller bo.

Den årligen återkommande fridlysning skung örets en inleds med en uppräkning

av de djurarter, beträffande vilka jakt är förbjuden hela året. Förbudet

omfattar för närvarande bland annat vissa sjöfågelarter.

I 2 § anges för olika djurarter de tider, under vilka jakt är tillåten i

skilda delar av landet. Vad gäller jaktåret 1965/66 innebär bestämmelserna

beträffande de sjöfågelarter, som det nu huvudsakligen är fråga om,

följande. Jakt efter ejder och svärta är tillåten på följande jakttider, nämligen

i Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro,

Västmanlands, Kopparbergs och Jämtlands län den 16 september—den 15

november, vid rikets västra kust från Kullens spets till norska gränsen

november—januari samt i övriga delar av riket den 16 september—den

31 december; dock är jakt efter ejder förbjuden hela året i Norrbottens,

Västerbottens och Västernorrlands län. Vad beträffar bergand, knipa, vigg,

brunand, sjöorre och alfågel samt storskrake och småskrake gäller att

jakt är tillåten i Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län den

25 augusti—den 31 december, i Jämtlands och Kopparbergs län den 25

augusti—den 15 november, i Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs, Skaraborgs,

Värmlands, Örebro och Västmanlands län den 21 augusti—den 15

november, vid rikets västra kust från Kullens spets till norska gränsen

november—januari, i övriga delar av Kristianstads och Malmöhus län den

16 augusti—den 31 december samt i övriga delar av riket den 21 augusti

—den 31 december; dock är jakt efter alfågel förbjuden under hela året

på Stora Karlsö jämte tillhörande vattenområden i Gotlands län.

3 § i fridlysningskungörelsen upptar bestämmelse om att jakt efter

fåglar som inte omnämnts i 1 eller 2 § med vissa angivna undantag är

förbjuden under tiden den 1 mars—den 31 augusti.

Kungörelsen angående skydd för djurlivet på vissa platser innehåller

bl. a. förbud att idka jakt efter fågel på vissa särskilt angivna platser eller

områden.

Enligt kungörelsen den 9 juni 1950 gäller under tiden den 20 mars—den

31 juli förbud att utbjuda till salu, sälja, köpa eller från ort till annan forsla

fåglar av följande arter, nämligen svärta, bergand, knipa, vigg, brunand,

sjöorre, alfågel, storskrake och småskrake. Förbudet utgör ej hinder för deltagare

i lovlig jakt att hemforsla villebråd som fällts eller fångats vid jakten.

Av intresse för den fortsatta framställningen är även bestämmelsen

i 2 § 3 mom. jaktlagen, vari stadgas att på allmänt vatten annorstädes än

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965

i 2 inom. av samma paragraf avses ävensom på holmar, klippor och skär

som ej hör till visst hemman må, där ej Konungen för visst område annat

lörordnat, jakt icke idkas utan tillstånd av länsstyrelsen. Av utfärdade

tillämpningsföreskrifter framgår bland annat alt till erhållande av jakttillstånd

bör i första hand ifrågakomma personer, som är fast bosatta i

skärgårds- och kusttrakterna och som därjämte för sin försörjning är i

väsentlig mån beroende av de för dessa trakter typiska inkomstkällorna.

Under vissa förutsättningar kan föreskrivas att jakt må bedrivas av envar

som är mantalsskriven på viss ö eller plats.

Enligt principbeslut vid innevarande års riksdag (prop. 19, JoU 4, rskr.

144) skall tillsynen över jakten och viltvården överföras från domänstyrelsen

till statens naturvårdsnämnd. överförandet avses skola ske den 1

juli 1966.

Konvention om fågelskydd

Sverige har den 15 mars 1963 ratificerat konventionen den 18 oktober

1950 om fågelskydd. Konventionen trädde i kraft den 17 januari 1963.

Enligt dess artikel 2 anser de fördragsslutande staterna allmänt sett, såvitt

nu är av intresse, att, frånsett vissa i konventionen omnämnda undantag,

skydd bör ges beträffande alla fåglar åtminstone under fortplantningstiden

samt beträffande flyttfåglarna dessutom under den tid, då de vänder åter

till sina boplatser, i synnerhet under mars, april, maj, juni och juli. Undantagen

från bestämmelsen innebär bl. a. (artikel 6 tredje stycket) att

i Norge, Sverige och Finland samt på Färöarna rådande särskilda förhållanden

inom näringslivet berättigar vederbörlig myndighet i dessa länder

att medge undantag samt göra vissa avvikelser i fråga om bestämmelserna

i konventionen.

Före den 1 oktober 1964 hade Sverige, Belgien, Island, Luxemburg, Nederländerna,

Schweiz och Spanien deponerat sina ratifikations- eller anslutningsinstrument.

Det må anmärkas, att 1949 års jaktutredning i utlåtande den 16 februari

1959 i ärendet angående ratificering av konventionen uttalat som sin

uppfattning att, därest förhållandena framdeles skulle bli sådana att befolkningen

i vissa skärgårdar kan medgivas rätt att ett starkt begränsat

antal dagar under våren idka jakt å dykänder, ett dylikt medgivande skall

kunna lämnas med stöd av tredje stycket i artikel 6.

Finsk lagstiftning

Enligt den finska jaktlagen av år 1962 gäller, att jakt på bl. a. bergand,

knipa, vigg, brunand, sjöorre och alfågel samt storskrake och småskrake

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965

må bedrivas fr. o. m. den 20 augusti till utgången av november månad,

att jakt på ejderhane är tillåten fr. o. in. den 1 juni till utgången av november

månad samt att jakt på svärta må bedrivas fr. o. m. den 10 september

till utgången av december månad.

De nämnda jakttiderna får, då det visar sig nödigt av synnerliga skäl,

förlängas eller förkortas. För jaktåret 1964/65 bar jakttiden för bl. a. bergand,

knipa, vigg, brunand samt storskrake och småskrake sålunda utsträckts

t. o. in. den 31 december. Sjöorre och svärta får vidare jagas fr. o. m.

den 1 september t. o. m. den 31 december. Åda och årets unge får jagas

under oktober—november.

Vad beträffar vintern och våren stadgas att jakt vid kusten och inom

havsområdet får bedrivas efter medgivande av lantbruksministeriet från

ingången av januari till utgången av maj månad på alfågel och sjöorre

samt hanar av ej der, svärta, brunand, vigg, knipa, samt storskrake och

småskrake. Tillstånd får beviljas på ansökan av förening för fågelskydd,

vilken bildats av de fast bosatta invånarna i kommun eller del därav inom

det nämnda området. På villkor som fastställts i tillståndet får föreningens

medlemmar inom dess verksamhetsområde, försåvitt de innehar jakträtt

där, för eget behov bedriva jakt på nyssnämnda fåglar.

Tidigare förslag m.m.

Bestämmelserna om fridlysning av sjöfågel har tid efter annan ändrats

och kommit att omfatta allt fler arter och allt större del av året. Vad gäller

utvecklingen beträffande vår jakten, som framför allt varit föremål för

uppmärksamhet, efter tillkomsten av 1938 års jaktstadga må nämnas följande.

För västkusten, d. v. s. sträckan från Kullens spets till norska gränsen,

hade all vårjakt efter sjöfågel blivit avlyst redan före tillkomsten av 1938

års jaktstadga. För övriga kuststräckor gällde för såväl ej der och svärta

som de andra dykandsarterna — bergand, knipa, vigg, brunand, sjöorre

och alfågel samt storskrake och småskrake — att från gränsen mot Finland

till Västernorrlands läns södra gräns vårjakt var tillåten den 1—10

maj samt att beträffande övriga delar av rikets östra och södra kust till

Kullens spets sådan jakt fick bedrivas den 1—20 april. Intensivt bedriven

jakt i förening med äggplockning under kriget, de hårda isvintrarna under

början av 1940-talet samt de senare allt oftare uppträdande spilloljeutsläppen

medförde, att vid decenniets slut sjöfågelstammarna var starkt decimerade.

Skyddsåtgärder befanns därför trängande. Sådana genomfördes

fr. o. in. jaktåret 1950/51 och innebar, att ejdern blev helt fridlyst under

våren, att all vårjakt avlystes utmed norrlandskusten och vid skånekusten,

samt att för återstående delar av ost- och sydkusten vårjakttiden beträffande

övriga nyssnämnda sjöfågelarter inskränktes till sju dagar, därvid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965

o

tidpunkten skulle bestämmas av domänstyrelsen. Fr. o. m. jaktåret 1954/55

blev även storskraken helt fredad under våren. Under sistnämnda jaktår

företagna oljeutsläpp medförde en så kraftig påfrestning för sjöfågelstammarna,

att det på våren 1955 befanns erforderligt att avlysa all vårjakt

efter sjöfågel. Sedan dess har all sådan vårjakt varit förbjuden.

Förbudet mot jakt vid ostkusten efter dykänder under vintermånaderna —- som tidigare gällt endast vissa arter — utvidgades genom 1927 års jaktstadga

till att gälla alla dykänder. Förbudet har därefter i allt väsentligt

upprätthållits.

Sedan vårjakten efter sjöfågel förbjudits har åtskilliga förslag framlagts

om återinförande av sådan jakt. I det följande redogörs för det huvudsakliga

innehållet i vissa av dessa förslag in. m.

Svenska jägareförbundets framställning den 12 oktober 1960 m.m.

På förekommen anledning uppdrog Svenska jägareförbundets styrelse år

1955 åt en särskild kommitté att verkställa utredning och inkomma med

förslag rörande sjöfågel jakten. Kommittén avgav betänkande påföljande år.

I betänkandet rekommenderades, såvitt nu är av intresse, att sjöfågelskyddsområden

skulle, efter finskt mönster, bildas även i svensk skärgård, antingen

i form av jaktvårdsområde eller som auktoriserat enskilt område,

och att för sådana skyddsområden utökade jaktmöjligheter måtte kunna

medges. Med anledning av denna rekommendation tillsatte förbundet år

1958 en ny kommitté med uppdrag att utarbeta bestämmelser för sjöfågelskyddsområden.

Kommittén framlade följande år förslag till bestämmelser

för sådana områden, benämnda sjöfågelvårdsområden, samt föreslog vidare

bl. a. tillägg i jaktlagen beträffande rätt för länsstyrelsen att meddela personliga

tillstånd för ytterskärgårdarnas befolkning att till husbehov idka

jakt efter de vanligaste sjöfågelarterna under januari, februari och mars

månader.

Sjöfågelvårdsområde skall enligt jägareförbundets förslag sådant detta

efter viss överarbetning inom förbundet slutligen utformades ha till ändamål

att verka för tillkomsten av och bevarandet av ett artrikt och livskraftigt

sjöfågelbestånd. I sådant syfte skall föreningen bl. a. dels avsätta ett

lämpligt beläget område som sjöfågelreservat, där all jakt efter andfåglar

skall vara förbjuden under tiden den 1 mars—den 31 maj, dels söka åstadkomma

att jakten inom föreningens verksamhetsområde bedrivs på ett ändamålsenligt

och planmässigt sätt. Föreningen skall för medlemmarnas räkning

ansöka om vederbörligt tillstånd till jakt på allmänt vatten och till vårjakt

efter sjöfågel. Medlemskap i föreningen kan vinnas bland andra av

envar som är stadigvarande bosatt inom föreningens verksamhetsområde

eller där äger fastighet av jaktlig betydelse.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 12 oktober 1960 hemställde jägareför1*-—Bihang

till riksdagens protokoll 1965. 9 saml. 8 and. Nr 28

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965

bundet om sådan ändring av fridlysningsbestämmelserna för jaktåret

1960/61, att jakt efter hanfågel av ejder och storskrake skall tillåtas under

tiden den 1—20 maj inom verksamhetsområde för särskilt bildad sjöfågelvårdsförening,

vilken antagit och tillämpar av förbundet fastställda normalstadgar,

samt under följande särskilda villkor, nämligen att domänstyrelsen

skall vara tillståndsgivande myndighet, att tillstånd skall utfärdas för länsjaktvårdsförening

att inom ramen för bestämmelserna i gällande författningar

och domänstyrelsens anvisningar meddela sjöfågelvårdsföreningen

s. k. vårjaktlicens, samt att länsjaktvårdsförening, som erhållit tillstånd att

meddela vårjaktlicens, skall utöva tillsyn över verksamheten i sjöfågelvårdsföreningarna

inom länsföreningens verksamhetsområde, särskilt med

avseende å vårj aktens bedrivande och vidtagna åtgärder för sjöfågelvård,

samt föra noggrann statistik över sjöfågeljakten.

Argumenten för vårj akten angavs under förberedelserna för framställningen

huvudsakligen vara av social natur, varvid hänvisades till skärgårdsbefolkningens

urgamla rätt att beskatta sjöfågeln även vårtid och behovet

av viss husbehovsjakt och några dagars avkoppling i en isolerad tillvaro,

fylld av strävsamt och farofyllt arbete. Vidare framhölls, att vårj akten inom

de viktigaste produktionsområdena för ejdern innebär enda möjligheten att

beskatta de gamla ejderhanarna (gudingar), emedan dessa efter fvdlbordad

häckning samlar sig i flock och omkring den 1 maj börjar sträcka mot söder.

Ytterligare anfördes att en begränsad vårjakt väsentligen skulle komma

att betyda jakt på ejder, att den allmänna vårjaktens förödande verkningar

börjat ge med sig och att ejderbeståndet ökar, att antalet jaktbara ejdrar

är större på våren än på hösten, att 30—40 procent av ejderbeståndet redan

passerat söderut genom Kalmarsund den 15 september, att höstjakten främst

beskattar de gamla lokaltrogna honorna, som häckat under året, och årsungarna,

samt att ett begränsat skytte på hanfågel inte nämnvärt torde

störa häckningens lyckosamma förlopp, då hanarna är i majoritet och ejdern

vidare synes ha en tendens till polygami.

Förslaget om vinterjakt, som huvudsakligen skulle komma att avse jakt

på övervintrande alfågel, ansågs inte böra framföras samtidigt med frågan

om sjöfågelvårdsområdena.

Över jägareförbundets framställning avgavs efter remiss ett flertal utlåtanden

och yttranden.

Förslaget till återinförande av vårjakt avstyrktes av bland andra domänstyrelsen

samt Kungl. Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté,

Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges Ornitologiska förening.

Domänstyrelsen anför bland annat följande.

Domänstyrelsen har sedan långt tillbaka hyst uppfattningen, att fågelstammarna

inom landet och vid kusterna så långt möjligt icke böra oroas

under våren, då häckning är omedelbart förestående eller pågår, antingen det

gäller hemfågel eller fåglar på väg mot nordligare häclcningsplatser. Denna

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965

7

princip, som inte bara är biologiskt starkt grundad utan också väl överensstämmer

med de flesta svenskars uppfattning om en god samlevnad mellan

människor och djur, är vad inlandet angår numera fullständigt genomförd,

sedan vårskytte på morkulla fr. o. m. jaktåret 1959/60 förbjudits. Den har

också sedan länge tillämpats för sjöfågel vid västkusten.

Styrelsen uttalar i fortsättningen, att sjöfågelstammarna vid 1940-talets

slut var starkt decimerade, vartill såväl den hårda avskjutningen som de

upprepade oljekatastroferna bidragit. Efter att ha erinrat om de under åren

1951—1955 genomförda ändringarna i fridlysningsbestämmelserna för sjöfågel

anför styrelsen, att en under år 1956 publicerad undersökning om sjöfågeln

längs ostkusten bekräftade allmänna iakttagelser att ejdern ökat

kraftigt och i viss mån även viggen medan övriga sjöfågelarter ej undergått

mera påfallande frekvensändringar. Förbättringen beträffande ejdern tillskrevs

i undersökningen främst vårjaktförbudet. Ejderstammen anses därefter

ha ytterligare starkt förbättrats, vilket sannolikt också varit fallet beträffande

andra sjöfågelarter.

Styrelsen fortsätter.

Alla i sjöfågeln och dess vård intresserade parter torde numera vara eniga

om att sjöfågeln under våren skall åtnjuta ett kraftigt skydd och att starka

motiv måste anföras om vårj akt överhuvudtaget skall tillåtas. De motiv som

anförts äro i huvudsak; rådande jakttraditioner, behovsjakten för kustbefolkningen

— alternativt en önskvärd omväxling i kosten — samt den betydelse,

som vårj akten har som ett trivselmoment för den bofasta befolkningen.

Jakttraditionerna betraktar styrelsen---som ovidkommande. Jakt
metoderna

måste i havsbandet som annorstädes följa utvecklingen mot biologiskt

riktigare beskattning och humanare behandling av djurstammarna.

Ej heller behovsjakten lär kunna tillmätas större betydelse. Det framskymtar

ofta, även bland förespråkarna för viss vårj akt, att sådan jakt endast

undantagsvis är av betydelse.

Domänstyrelsen har i sina ställningstaganden i jakt- och jaktvårdsfrågor

utgått från att jaktens främsta berättigande vid sidan av den oundvikliga

regleringen av vissa viltstammar är den omväxling och avkoppling den

skänker många människor. Det är ostridigt att jägarna i allmänhet äro

naturvänner och att jakten för dem ofta är en sammansatt naturupplevelse

av stort värde. På grund av den grundinställning till vårjakt, som styrelsen

redovisat, kan styrelsen emellertid ej tillmäta det allmänna jägarintresset

nämnvärd betydelse, då det gäller jakt av sådant slag. Betydligt svårare är

ställningstagandet till den bofasta befolkningens jaktintressen. Domänstyrelsen

har, på samma sätt som många andra större skogsföretag, vid disposition

av kronans jakträtt i inlandet framför allt under senare år tagit

stor hänsyn till traktens befolkning och särskilt de inom domänverket anställda

arbetarna, därför att jakten för många är ett betydelsefullt trivselmoment,

som i någon mån kan motverka en för landsortsnäringarna skadlig

avflyttning från bygden. Samma tankegång har från andra håll utvecklats

i diskussionen om sjöfågeljakten. Den inverkan, som en totalfredning av

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965

sjöfågeln under våren kan väntas medföra för befolkningens trivsel och bofasthet

i skärgården, skulle därför enligt styrelsens mening kunna tänkas

göra en sådan fredning tvivelaktig. Det nu föreliggande förslaget tillgodoser

emellertid ej nämnda skärgårdsintressen och lider även i övrigt av svagheter.

Styrelsen framhåller i detta sammanhang, att det stundom pågår ett starkt

norrsträck av ejderhanar långt in i juni månad. Det synes vidare styrelsen

vanskligt att tillåta jakt efter hanfågel hos en eller två arter under så lång

tid av sjöfåglarnas häckningstid; det lär inte kunna undvikas, att jakten

understundom kan komma att gälla även otillåten fågel och att den verkar

kraftigt störande på häckningen.

I det följande uttalar domänstyrelsen, att enligt styrelsens uppfattning

något gångbart alternativ till en tidig allmän vårjakt inte kunnat framläggas

och att det återstår för styrelsen att söka bedöma om dylik jakt är av

sådan betydelse för skärgårdsbefolkningens allmänna trivsel att den bör

återinföras. Domänstyrelsen anför härvid följande.

Styrelsen finner för sin del osannolikt, att det stora flertalet skärgårdsbor

skulle för sin livsföring vara så beroende av vår jakten på sjöfågel att det är

berättigat att åter tillåta densamma. Denna jakt har visat sig starkt hämmande

på utvecklingen av sjöfågelbeståndet, som hotas också av andra

faror, den är biologiskt förkastlig och den medför stora skadskjutningsrisker.

Vårjakt bör därför enligt styrelsens mening icke i någon form eller efter

någon fågelart förekomma.

Inom domänstyrelsen var överdirektören K. A. Anneli skiljaktig och

yttrade följande.

Jag anser, att de biologiskt farliga konsekvenserna av en begränsad vårjakt

icke kan anses vara bevisade och i varje fall starkt överdrivna. Därför

synes det mig rimligt att den bofasta skärgårdsbefolkningen med dess ur

förströelsesynpunkt dokumenterade behov av fagelvårjakt bör få möjlighet

att bedriva sådan på ej der- och storskrakhane. Jag anser dock inte att denna

jakt bör bedrivas i maj månad inom s. k. fågelvårdsområden utan under

fem dagar i mars—april månader vid rörlig tidpunkt, som av vederbörande

länsstyrelse bör bestämmas.

Kungl. Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté, Svenska naturskyddsföreningen

och Sveriges Ornitologiska förening anför i gemensamt

yttrande att den starkaste motiveringen för förslaget om vår jakt på hanar

av ej der är att dessa redan i maj—juni befinner sig på sydsträck. Utförda

fågelräkningar visar emellertid att ejdersträcket mot norr pagår under hela

maj och vissa år under hela juni, ja ända in i juli. Hur det nordgående

sträcket skall tolkas är ännu oklart, ehuru man vet, att ejdern anländer till

vissa nordliga lokaler först i maj och att de flesta kullarna läggs i början

av maj.

Sammanfattningsvis anför naturskyddskommittén och de båda nämnda

föreningarna, att all vårjakt är principiellt förkastlig från såväl biologisk

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965 9

som allmän naturvårdssynpunkt, såvida inte mycket speciella skäl, främst

biologiska, talar därför, att sjöfågel]akten numera inte har någon betydelse

som näringsfång, att sjöfågelstammarna ännu inte har nått tillfredsställande

numerär längs norrlandskusten och i Blekinge, att man kan befara att

även icke tillåtna arter skjuts, att —— fransett att tillräckliga resursei föi en

effektiv kontroll torde saknas — kontrollen är betydligt svårare att upprätthålla

vid partiellt förbud än då totalt jaktförbud råder, att oljeskador

med starkt decimerande verkan på sjöfågelstammarna kan förväntas uppträda

även fortsättningsvis, samt att för varje år ökande skaror fritidsfolk

söker sig till skärgårdarna för att finna rekreation, och att det för denna

kategori är angeläget att skärgårdarna hyser ett rikt djurliv, varvid sjöfåglarna

hör till de mest uppskattade objekten.

Återinförande av vårjakt tillstyrks av bland andra Jägarnas riksförbund,

Svenska Ostkustfiskarenas centralförbund och Svenska Sgdkustfiskarenas

centralförbund. Mot detaljerna i jägareförbundets förslag görs emellertid

vissa erinringar, bl. a. i vad avser jakttiden. Jägarnas riksförbund anför sålunda,

att från sjöfågelvårdande synpunkt torde tidigt på våren bedriven

jakt inte vara mer störande än jakt, som utövas senare under pågående

häckning. Riksförbundet förordar, att jakttiden omfattar 6 dagar under

tiden den 15 mars—den 15 april. Ostkustfiskarenas centralförbund förklarar,

att det enligt skärgårdsbefolkningens mening är från fågelskyddssynpunkt

avgjort fördelaktigast att förlägga vårjakten till omedelbart efter islossningen.

Förbundet föreslår, att jakten omfattar cirka 5 dagar under tiden

den 20 mars—den 20 april. Svenska Sydkustfiskarenas centralförbund

förordar en rörlig jakttid, förslagsvis under månaderna mars eller april.

Domänstyrelsen anför, att frågan om eventuell förlängning av vinterjakten

bör utredas i syfte att klarlägga huruvida sådan jakt till äventyrs

i vissa fall skall kunna medges under för fågelbeståndet betryggande former.

Kungl. Vetenskapsakademien, Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges

Ornitologiska förening framhåller, att det vid ett fortsatt upprätthållande

av vårjaktsförbudet kan anses rimligt att man åtminstone inom vissa

län får en förlängd höst- och vinterjakt efter vissa dykänder.

Jägareförbundets förslag jämte yttrandena däröver remitterades till 1949

års jaktutredning. Utredningen avgav utlåtande den 4 juli 1961. Utredningen

anför, att det råder enighet om att ett bedömande uteslutande från allmän

naturvårdssynpunkt av frågan, huruvida viss vårj akt åter skall bli tillåten,

måste resultera i ett avstyrkande av att denna jakt skulle återupplivas. Utredningen

anser det emellertid vara både rimligt och betingat av praktiska

skäl att till förmån för skärgårdsbefolkningen göra visst avsteg från den

principiella ståndpunkten och uttalar, att den härvid tagit hänsyn till följande

omständigheter.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965

För den på fastlandet bosatte jägaren står en rad villebrådsarter, både

däggdjur och fåglar, till buds. Annorlunda ställer det sig som regel för skärgårdsbon,

särskilt om han är bosatt i de yttre skärgårdsområdena. Han är

för sin jakt huvudsakligen hänvisad till sjöfågeln. Denna jakt har han i

generationer övervägande utövat i samband med att fågeln återvänder till

häckningsplatserna. Det är därför förståeligt, att det år från år upprepade

förbudet mot all vårjakt väckt besvikelse hos framför allt de äldre generationerna

skärgårds jägare. Det synes emellertid vara inte endast traditionsskäl

som utlöst de känslor av besvikelse och även irritation, vilka nu äro

tillfinnandes i vissa skärgårdar. Ty det torde vara svårt lämna åsido den i

varje fall inom Stockholms och Södermanlands län förhärskande åsikten,

att den under våren nedlagda sjöfågeln har ett helt annat värde som jaktbyte

än vad fallet är med den som fälles under höstjakten.

Jaktutredningen förklarar sig vara ganska övertygad om att det finns

platser inom de nämnda skärgårdsområdena, där det från sjöfågel jakten

härrörande bytet kan ha betydelse som tillskott i hushållet men uttalar att

eljest värdet av sjöfågeljakten, likaväl som av annan jakt, numera ligger

mindre på det materiella planet utan främst är att söka i den möjlighet till

omväxling och avkoppling, som den bereder sina utövare. Utredningen överväger

dock frågan om återinförande av vårjakt med hänsyn till försörjningssynpunkter

men finner att en sådan lösning inte är praktiskt genomförbar.

Utredningen erinar om att vårjakten i skärgårdarna trots förbudet fortsätter,

självfallet inte med samma intensitet som tidigare med dock i en

omfattning, som nödvändiggör särskilda åtgärder.

Utredningens överväganden leder fram till följande.

Det enda sätt att bereda skärgårdsbefolkningen möjlighet att åter idka

sjöfågeljakt under våren, som jaktutredningen funnit godtagbar, är att detta

sker i form av undantag från vårfridlysningen för medlemmar i för vård

av beståndet av sjöfågel särskilt bildade sjöfågelvårdsföreningar eller för

vissa grupper av sådan förenings medlemmar. Endast en dylik ordning

synes utredningen ägnad att skapa hållbara garantier mot att en återgång

sker till de förhållanden, varunder jakten tidigare ägde rum, eller till det

med den humanitära grundregeln i 1 § jaktstadgan oförenliga sätt, varpå

den på sina håll bedrevs. Genom tillkomsten av sådana föreningar torde ock

möjligheter yppas att komma den nu florerande laglösheten i vissa skärgårdar

till livs.

Utredningen understryker, att den för sin del funnit att ett beslut om

undantag från eljest gällande fridlysningstider är för sitt genomförande

beroende av i varje fall två förutsättningar, nämligen dels att sjöfågel vårdsförening,

som är ansluten till vederbörande länsjaktvårdsförening och vars

stadgar i huvudsak överensstämmer med de av jägareförbundet föreslagna,

är verksam inom område, där vårjakt skall kunna ifrågakomma, dels att

jaktlagen ändras så att innehav av mark bl. a. för bostads- och fritidsändamål

i princip inte medför rätt att utöva annan jakt än sådan, som avses i

lagens 14 och 15 §§, d. v. s. viss skyddsjakt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965

I övrigt anser utredningen bland andra följande särskilda villkor och

bestämmelser påkallade.

Undantag från gällande vårfridlysning, d. v. s. rätt till viss vårjakt, må

endast medgivas medlem av sjöfågelvårdsförening, respektive delägare i

jaktvårdsområde, vilken antingen är stadigvarande bosatt inom föreningens

eller jaktvårdsområdets verksamhetsområde eller där äger fastighet med

obegränsad jaktutövning.

Sålunda medgiven rätt att jaga sjöfågel under våren må icke överlåtas

å eller upplåtas till person, bosatt utanför sammanslutningens verksamhetsområde.

Jakttiden skall enligt domänstyrelsens närmare bestämmande omfatta

högst fem söckendagar under tiden den 15 mars—den 15 april, av vilka

dagar ingen får vara allmänt arbetsfri dag.

Tillåten för jakt bör vara hanfågel av följande dykandarter, nämligen

ej der, storskrake och vigg.

Vid jakten fälld fågel får icke utbjudas till salu, säljas, köpas eller forslas

utanför sammanslutningens verksamhetsområde.

En av utredningens sakkunniga ansåg, att vår jakt inte bör förekomma i

någon form eller efter någon av de berörda fågelarterna.

Jaktutredningens utlåtande remissbehandlades.

Utredningens förslag avstyrktes av domänstyrelsen, Kungl. Vetenskapsakademiens

naturskyddskommitté, Svenska naturskyddsföreningen och

Sveriges Ornitologiska förening men tillstyrktes helt eller med vissa erinringar

beträffande detaljer av bland andra länsstyrelserna i Stockholms,

Södermanlands, Östergötlands, Kalmar och Blekinge län, Svenska Ostkustfiskarenas

centralförbund, Svenska Sydkustfiskarenas centralförbund och

Svenska jägareförbundet.

Domänstyrelsen hänvisar i sitt utlåtande till vad styrelsen anfört i anledning

av Svenska jägareförbundets tidigare berörda framställning och anför

därutöver bl. a. att förläggning av jakt till tiden den 15 mars—den 15 april

inte kan anses vara biologiskt riktigt grundad.

Även Kungl. Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté och de båda

nyssnämnda föreningarna hänvisar till tidigare remissvar över jägareförbundets

framställning.

Flera av de remissorgan, som tillstyrker vårjakt, framhåller, att rätten

till sådan jakt bör förbehållas den egentliga skärgårdsbefolkningen samt att

det med hänsyn till de skiftande förhållandena bör ankomma på länsstyrelserna

att fastställa jakttidens förläggning och bevilja jaktlicenser.

Framställning av länsstyrelsen i Stockholms län

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 21 december 1962 hemställde länsstyrelsen

att jakt efter hane av ej der, storskrake och vigg under en försökstid om

tre år måtte tillåtas högst fem dagar under tiden den 15 mars—den 30 april

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år J965

för bofasta skärgårdsbor, varvid det skulle ankomma på länsstyrelsen att

fastställa jaktdagarnas förläggning och bevilja licenser. Till stöd för framställningen

anfördes att jakten efter sjöfågel är en högst väsentlig trivselfråga

för skärgårdsborna och att förbudet mot sådan jakt framkallat stor

besvikelse och mycken irritation hos öborna.

I utlåtande över framställningen anförde domånstyrelsen bland annat

följande.

Verkningarna av genomförandet av vårjakt under en treårsperiod i enlighet

med de normer som föreslagits av länsstyrelsen, synes styrelsen utomordentligt

svårbedömda men styrelsen befarar att förslaget medför betydande

risker för utarmning av fågellivet.

Möjligheterna att efter treårsperiodens utgång styrka jaktformens eventuella

olämplighet är begränsade och omedelbara aktioner för liknande »försök»

kan förväntas från andra ostkustlän, kanske redan innan den föreslagna

tre-årsperioden är tilländalupen. En intensivt bedriven vårjakt över

stora delar av ostkustens häckningsområden — visserligen under en starkt

förkortad jakttid — synes styrelsen med nu rådande kontrollmöjligheter och

med tanke på den befolkningsutveckling som sker i skärgårdarna, kunna

betyda en realisation av de vinster som de sista tio årens sjöfågelskydd givit.

Styrelsen får alltså för sin del avstyrka den gjorda framställningen om återinförande

av viss vår jakt.

Motionen

I motionen anförs inledningsvis att sjöfågeljakten i alla tider varit av

särskilt stort intresse för skärgårdsbefolkningen. Jakten har, sägs det, tidigare

inneburit en icke oväsentlig inkomstkälla, som emellertid numera torde

sakna betydelse. Som ett värdefullt tillskott i det privata hushållet har emellertid

sjöfågeljakten alltjämt en stor uppgift att fylla, i synnerhet för dem,

som bor i den yttre skärgården. Sjöfågelstammen utgör, anför motionärerna,

liksom annat matnyttigt vilt en naturtillgång, vars avkastning bör nyttiggöras

i folkhushållet.

Motionärerna fortsätter.

Den jaktform, som alltid rönt det största intresset bland skärgårdsborna

är vårjakten, och försök att kompensera den bortfallna vår jakten med en

utökad höstjakt har inte uppskattats. För en återinförd vårjakt talar i första

hand att det är en betydande trivselfråga för skärgårdsborna. Efter en lång

vinter, ibland med partiell isolering, är det ett starkt önskemål att få ägna

sig åt några dagars vårjakt. Fågeln är också under denna tid ur kostsynpunkt

av god kvalitet. För en återinförd vårjakt talar också biologiska eller

beskattningsmässiga skäl i synnerhet i fråga om ej der, som är den rikligast

förekommande jaktbara fågelarten vid ostkusten. Ejderhannen — gudingen

— återvänder söderut redan i slutet av maj och främst under juni och juli,

varför den i stort sett inte kan bli föremål för beskattning under höstjakten.

Enligt många bedömare föreligger det ett betydande överskott av guding,

vilket har en fullt naturlig förklaring. En vårjakt på sjöfågel bör i första

hand avse hanfågel av vissa arter, främst ejder, storskrake och vigg och bör

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965

lämpligen förläggas till den tid, när fågeln först kommer till skärgården och

innan honorna gått upp på land för att förbereda häckning.

Enligt motionärernas mening skulle några få dagars jakt under den tidiga

våren utgöra en rationell beskattning, som, om den begränsas på lämpligt

sätt, inte utgör någon risk för fågelbeståndet. Motionärerna erinrar om att

i Finland beskattningen av sjöfågel huvudsakligen avser hanfågel under

våren.

Motionärerna föreslår, att vårjakten förbehålls dem, som enligt 2 § 3

mom. jaktlagen erhåller personliga tillstånd att jaga säl och sjöfågel å allmänt

vatten samt å holmar, klippor och skär, som ej hör till visst hemman.

Tillstånd bör enligt motionärernas mening kunna meddelas av respektive

länsstyrelse och gälla på nämnda allmänna områden och, såvitt vederbörande

ingår i ett auktoriserat sjöfågelvårdsområde, jämväl inom detta. Tillstånd

bör i princip kunna få lämnas inom samtliga län, som angränsar

Östersjön och Bottenviken och där sjöfågel häckar. Jakttiden föreslås vara

rörlig och omfatta fem sammanhängande söckendagar under tiden den 15

mars—den 30 april.

Motionärerna föreslår vidare, att särskilda licenser för förlängd vinterjakt

bör kunna lämnas enligt det inom Svenska jägareförbundet framlagda,

i det föregående nämnda förslaget.

Vårjakten föreslås omfatta hanfågel av ejder, storskrake och vigg i den

mån vederbörande fågelart inte är totalfredad inom respektive län och den

förlängda vinterjakten all icke totalfredad sjöfågel.

Motionärerna föreslår slutligen att försäljningsförbud meddelas.

Beträffande motionens fullständiga innehåll får utskottet hänvisa till

motionen II: 643.

Remissvaren

Motionärernas förslag om återinförande av en begränsad vårj akt

avstyrks av domänstyrelsen, statens naturvårdsnämnd och Svenska naturskyddsföreningen

medan övriga remissorgan ställer sig positiva till förslaget.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller dock, att jakten till att börja

med bör organiseras som en försöksverksamhet under förslagsvis tre år,

under vilken tid erfarenheter av värde för den fortsatta utformningen av

bestämmelserna kan vinnas.

Domänstyrelsen och övriga, som avstyrker förslaget, förklarar, att hinder

mot den ifrågasatta vårjakten möter redan på grund av bestämmelserna i

1950 års konvention om fågelskydd. Motsatt uppfattning

hävdas av Svenska jägareförbundet, som anser att en till förmån för skärgårdsbefolkningen

medgiven vårjakt får anses falla inom undantagsbestämmelsen

i tredje stycket av artikel 6 i konventionen. Svenska Ostkustfiskarenas

centralförbund uttalar, att undantagsbestämmelsen tillkommit i syfte att

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965

inom konventionens ram bereda skärgårdsbor och i synnerhet yrkesfiskare

möjligheter till begränsad vår jakt.

Domänstyrelsen hänvisar i fråga om sin inställning till motionen i övrigt

till vad styrelsen anfört i anledning av de förslag, som tidigare framförts av

1949 års jaktutredning och länsstyrelsen i Stockholms län. Svenska naturskyddsföreningen

hänvisar till sina remissvar över Svenska jägareförbundets

och 1949 års jaktutrednings förslag.

Flera av de remissorgan, som tillstyrker vår jakt, framhåller sjöfågel aktens

betydelse från trivselsynpunkt för skärgårdsbefolkningen.

Vad gäller dess värde med hänsyn till försörjningen uttalar Svenska jägareförbundet

att sjöfågelj akten i dag saknar nämnvärd betydelse från försörjningssynpunkt

även längst ute i våra skärgårdar. Svenska Ostkustfiskarenas

centralförbund förklarar dock, att jakten på sjöfågel fortfarande är

av väsentlig betydelse som tillskott till hushållet. Liknande uppfattning framförs

av sjöfågelkonsulenten Liljeström.

Vad beträffar de biologiska synpunkterna på vår jakten

framhåller Svenska jägareförbundet att det numera även bland zoologer av

facket torde vara ett i och för sig obestritt faktum, att biologiska skäl saknas

för ett generellt vår jaktsförbud i skärgårdarna i Östersjön norr om Kalmarsund.

Denna fråga berörs även av sjöfågelkonsulenten Liljeström vilken

anför bl. a. följande.

För ejdern, som vid vår jakt är den ojämförbart viktigaste fågeln, kan

sägas, att gudingarna (hanfågeln) i de nordgående sträcken iörekommer i

mycket större numerär än ådorna (ejderhonorna). Det blir därför en stark

strid och hets om ådorna, vilket säkerligen ej är bra för deras häckning.

Sedan ådorna börjat ruva, samlar sig gudingarna och sträcka söderut. Detta

sydgående sträck börjar redan i slutet av april och fortgår sedan hela försommaren.

Endast ett fåtal gudingar stanna kvar men ligga då långt ut

från land. Gudingarna gå därför praktiskt taget fria från beskattning på

hösten vid de svenska kusterna. Den svenska höstjakten kommer därför att

huvudsakligen gå ut över gamla honor och ungfågel. Detta är orsaken till

det stora överskottet av gudingar under våren.

Därför vore en vårjakt på gudingar till direkt nytta för att åstadkomma

en något bättre balans mellan könen, samtidigt som jakten på gudingar

skulle bli ett bra tillskott till skärgårdsbefolkningens hushåll.

I förhållande till ejderns numerär är den svenska beskattningen av ejdern

mycket liten och helt betydelselös för stammen som sådan.

Även bland vigg och storskrakar är hanfågeln i majoritet. Det är ej ovanligt

att se ett flertal hanar slåss om samma hona. En våravskjutning av

hanar av dessa fågelarter skulle därför vara till direkt nytta.

Då en några dagars vår jakt på hanfågel av ej der, vigg och storskrak i de

yttre skärgårdarna och förlagd till sträckets början och innan fågeln börjar

häcka, icke är till skada på fågelstammarna, finns ingen anledning att förvägra

vår skärgårdsbefolkning denna rätt.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965 15

Även Jägarnas riksförbund berör verkningarna av vårjakt och uttalar

följande.

Då det gäller vårjakten å sjöfågel eller vårjakt överhuvudtaget, synes

meningarna om verkningarna av en sådan vara synnerligen delade. I vårt

grannland Finland anses vårjakten vara den jaktform som är mest lämpad

för en biologiskt riktig avskjutning av sjöfågeln, enär det då i huvudsak

är hanarna som blir föremål för beskattning. Under höstjakten däremot är

det oftast honor och ungfågel som beskattas i innerskärgårdarna. Hanarna

har då som regel flockats ute på de öppna vattenvidderna och är därför

svåråtkomliga. På det hela taget vet man för lite om sjöfågeln och det vore

motiverat med en utredning av vårjaktens biologiska betydelse.

Den inverkan ett medgivande till vårj akt kan tänkas få med hänsyn bl. a.

till befarade störningar för den häckande fågeln berörs av Svenska jägareförbundet.

Förbundet anför i denna del bl. a. att en noggrant reglerad och

den bofasta skärgårdsbefolkningen förbehållen vårjakt knappast torde medföra

några egentliga störningar under sjöfågelns fortplantningstid samt att

det finns all anledning antaga att sjöfågelvården kommer att bli betydligt

mera omsorgsfull och omfattande än för närvarande.

Svenska Ostkustfiskarenas centralförbund framhåller att intresset för

vården av sjöfågelbestånden numera är i starkt avtagande sedan fiskarbefolkningen

avstängts från vårj akten.

Vad gäller frågan om jaktens begränsning från geografisk synpunkt

och med hänsyn till personkretsen framförs olika uppfattningar.

Blekinge läns jaktvårdsförening förklarar, att den tillstyrker

motionen, under förutsättning att jakt blir tillåten endast utanför det område,

inom vilket sjöfågel häckar. Svenska jägareförbundet anser att jakten

bör begränsas till verksamhetsområde för särskilt bildad sjöfågelvårdsförening,

som antagit de av förbundet fastställda normalstadgarna för sådan

förening och som efter ansökan erhållit tillstånd till ifrågavarande jakt.

Jägarnas riksförbund uttalar däremot, att vårjakt i princip bör tillerkännas

envar markägare efter våra kuster, men att det kan finnas motiv för att

begränsa rätten till vårjakt att gälla endast jaktvårdsområden utöver den

bofasta kustbefolkningens rätt. Svenska Ostkustfiskarenas centralförbund

understryker, att någon som helst form av grupptillstånd eller grupplicenser

ej bör få förekomma och att tillståndsgivningen bör ske endast till den i

skärgården mantalsskrivna befolkningen, d. v. s. den som hela året bor på öar

i skärgården, samt yrkesfiskare och kustbor i övrigt som vid sidan av annan

näring hämtar ett väsentligt tillskott till sin försörjning från havet. Länsstyrelsen

i Blekinge län framhåller, att bestämmelserna bör ges sådan avfattning,

att tillstånd bör kunna medges även person, som omfattas av ett

generellt tillstånd till sjöfågeljakt för samtliga mantalsskrivna på viss ö

eller visst område av kusten.

I fråga om jakttiden anför Svenska jägareförbundet, att förbundet

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1065

tidigare föreslagit, att vår jakten skall omfatta antingen fem dagar under

tiden den 15 mars—den 15 april eller en tid av längst 20 dagar under tiden

den 1_20 maj. Förbundet uttalar nu, att det förstnämnda alternativet synes

vara det mest realistiska med hänsyn till opinionen bland skärgårdsborna

samt att förbundet är medvetet om att vår jakt även framdeles kan komma

att behöva förbjudas vissa år på grund av särskilt svåra isförhållanden i

Östersjön. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att skäl att undantaga helgdag

från vår jaktsperioden ej föreligger.

Svenska jägareförbundet framhåller att tillstånds myndighet

fr. o. m. den 1 juli 1966 bör vara naturvårdsnämnden samt att det kan övervägas

att delegera beslutanderätten till länsstyrelserna som i så fall skulle

ha rätt att besluta efter samråd med vederbörande länsjaktvårdsförening

och inom ramen för de anvisningar, som naturvårdsnämnden kan komma

att utfärda.

Förslaget om förlängd v i n t e r j a k t avstyrks av länsstyrelsen i Stockholms

län men tillstyrks eller lämnas utan erinran av de övriga remissorgan,

som yttrat sig i frågan.

Länsstyrelsen i Stockholms län förklarar sig inte kunna biträda förslaget.

Däremot bör enligt länsstyrelsens mening det av skärgårdsbefolkningen i

länet uttalade önskemålet om att jakten efter ej der, svärta och skrak inte

bör tillåtas före den 16 oktober tillgodoses.

Sjöfågelkonsulenten Liljeström berör frågan om fågeltillgången vid våra

kuster under den egentliga vintern och vilka fågelarter, som kan beräknas

bli föremål för jakt. Han anför bl. a. följande.

Då kan först sägas att ejdern och svärtan redan i december praktiskt taget

helt försvunnit och sträckt ned till sina övervintringslokaler. I de små flockar

ej der man under januari—februari kan påträffa efter vår kust finnes i

regel någon eller några skadeskjutna fåglar, som icke kunna flyga. Det ser

ut som om de friska fåglar, som ingå i flocken icke vilja lämna sina kamrater.

Det är tydligen någon flocksamhörighet, som förmår de friska fåglarna

att bli kvar hos de skadade.

Sjöorren, som vid våra kuster endast är »genomsträckare» har försvunnit

söderut. Likaså är förhållandet med berganden.

Av viggen och skrakar har huvudparten redan i december flyttat söderut,

men lokalt ligger en del fågel kvar och flyttar ej förrän isläggningen tvingar

dem från deras matsökningsområden.

Alfågeln häckar icke vid våra kuster utan är en högnordisk häckfågel.

De i våra vatten övervintrande alfåglarna komma från tundreområdena i

norra Finland och från Rysslands tundreområden och ishavsöarna norr

därom. Alfågeln börjar visa sig i våra vatten i slutet av september. Huvudparten

kommer först i november och december. Alfågeln tycks i stort sett

icke flytta snabbare söderut än vartill isläggningen tvingar fågeln. Milda

vintrar ligger den i oräkneliga skaror kvar på grunden invid våra kuster

och över grundbankarna i hela Östersjön.

Domänstyrelsen anför, att den partiella isolering, som åberopas som skäl

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965

för särskild förlängd vinterjakt åt viss kategori skärgårdsbor blir aktuell

först i och med isläggningen. Har väl isen en gång börjat uppträda i skärgårdarna

uppstår omedelbart risken för skytte i isvakar och gentemot detta

måste allvarliga invändningar resas. Styrelsen förklarar sig emellertid inte

vilja motsätta sig tanken på en allmän januarijakt under förutsättning att

möjligheter skapas för en omedelbar avstängning vid olämpliga isförhållanden

i likhet med det system, som tillämpas i Danmark. Domänstyrelsen påpekar

dock i sammanhanget, att den ökade fritidsverksamheten sannolikt

ganska snart kommer att medföra betydande problem för viltvården längs

våra kuster och i våra skärgårdar. Hur viltvården skall kunna bemästra

problemen med de för varje år växande störningarna för fågellivet är ännu

en öppen fråga. Det synes domänstyrelsen vara förenat med betydande risker

att i detta läge öka jakttrycket på våra sjöfågelstammar.

Statens naturvårdsnämnd finner det rimligt att licensjakt för ett fåtal i

den yttre skärgården bosatta personer beviljas om isförhållandena inte är

sådana att det blir fråga om skytte i isvakar. En sådan vinterjakt bör kunna

medges längs östersjökusten men begränsas till januari månad. Nämnden

anser det däremot tveksamt om isförhållandena i Bottenviken och Bottenhavet

från nämnda synpunkter medger någon förlängning av sjöfågel akten.

Utskottet

Jakt efter de sjöfågelarter, som avses med motionen, är för närvarande

icke tillåten vid Östersjöns och Bottniska vikens kuster under vintern och

våren. Vad gäller ejdern, som från jaktsynpunkt är av den största betydelsen,

är sålunda jakt förbjuden under hela året inom Norrbottens, Västerbottens

och Västernorrlands län medan beträffande den berörda kuststräckan

i övrigt jakt är tillåten den 16 september—den 31 december. Jakttiden beträffande

vigg och storskrake börjar i de nyssnämnda länen den 25 augusti,

i Kristianstads och Malmöhus län den 16 augusti och i övriga delar av ostkusten

den 21 augusti. Sistnämnda jakttider upphör den 31 december inom

samtliga områden. Vad nu sagts beträffande vigg och storskrake gäller även

alfågel och vissa andra dykänder; dock är jakt efter alfågel förbjuden hela

året på Stora Karlsö och tillhörande vattenområden i Gotlands län.

Sverige har ratificerat 1950 års konvention om fågelskydd, vari de fördragsslutande

staterna förklarar, att de anser allmänt sett att, frånsett vissa

angivna undantag, skydd bör ges beträffande alla fåglar åtminstone under

fortplantningstiden samt beträffande flyttfåglarna dessutom under den tid

då de vänder åter till sina boplatser, i synnerhet under mars, april, maj, juni

och juli. Undantagen från konventionen innebär såvitt nu är av intresse att

inom landet rådande särskilda förhållanden inom näringslivet berättigar

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965

vederbörlig myndighet att medge undantag samt göra vissa avvikelser i

fråga om bestämmelserna i konventionen.

Motionärernas förslag åsyftar dels att bereda skärgårdsbefolkningen vid

Östersjön och Bottniska viken tillfälle till jakt efter hanfågel av ejder, vigg

och storskrake under fem sammanhängande vardagar under tiden den 15

mars—den 30 april i den mån vederbörande arter ej är totalfredade inom

respektive län, dels att ge ytterskärgårdarnas befolkning möjlighet till jakt

efter all icke totalfredad sjöfågel under vintermånaderna.

Under sistnämnda månader förekommer av våra sjöfågelarter endast alfågeln

i större antal utefter ostkusten. Den föreslagna vinterj akten synes

därför företrädesvis komma att avse denna fågelart. Erfarenheten visar,

att alfågeln är särskilt utsatt för skador av oljeutsläpp från fartyg och stammen

synes under senare år ha drabbats av svåra åderlåtningar till följd av

sådana utsläpp. Det framstår på grund härav såsom betänkligt att tillåta en

jakt, som ytterligare ökar trycket på alfågelstammen. Såsom domänstyrelsen

anfört medför isläggningen vidare, att risk för skytte i isvakar uppstår.

Under den tid, då jakt under vintermånaderna var tillåten, synes sådant

skytte ha varit vanligt förekommande; på sina håll torde det t. o. m. ha betraktats

som enda möjligheten att jaga sjöfågel vintertid. Utskottet delar

den av domänstyrelsen uttalade uppfattningen att allvarliga invändningar

måste resas mot denna jaktmetod. Möjligheterna att stävja den på annat

sätt än genom förbud mot all jakt på sjöfågel under vintermånaderna är

begränsade. Vinterj akten synes ej heller vara av större betydelse för skärgårdsbefolkningen

från trivsel- eller husbehovssynpunkt. På grund av det

anförda kan någon ändring i gällande bestämmelser ej anses vara motiverad.

I denna del bör motionen därför ej föranleda någon riksdagens åtgärd.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har förbudet mot vårjakt

alltsedan det genomfördes varit föremål för en livlig debatt. Flera framställningar

om återinförande i mer eller mindre begränsad omfattning av vårjakten

har gjorts under årens lopp. Till stöd för framställningarna har anförts

bl. a. skärgårdsbefolkningens urgamla rätt att beskatta sjöfågeln även

under våren samt behovet av husbehovsjakt och den avkoppling och omväxling,

som vårjakten anses innebära. Det har vidare hävdats, att en på olika

sätt begränsad jakt ej utgör någon fara för fågelbestånden. Mot vårjakten

har andragits bl. a. att den är biologiskt förkastlig och att den innebär risker

för utarmning av fågellivet.

Det är enligt utskottets mening uppenbart, att fågelstammarna från allmän

naturvårdssynpunkt i största möjliga utsträckning icke bör oroas under

våren, då häckning pågår eller är omedelbart förestående. Det är vidare

tydligt att jakt under våren alltid i någon mån kommer att verka störande

på fågellivet och lämpligheten av att återinföra vår jakt, om än i begränsad

omfattning, kan därför självfallet ifrågasättas. Emellertid framgår av utredningen

att skärgårdsbefolkningen fäster stor vikt vid vår jakten och att

förbudet mot den väckt känslor av irritation och besvikelse.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965 19

Av de motiv som anförts för vårjakten får hänvisningen till den urgamla

jakttraditionen anses sakna nämnvärd betydelse; det synes icke böra ifrågakomma

att viss jaktform tillåts av traditionsskäl, om den i övrigt framstår

som olämplig. Sjöfågelj akten har numera även i huvudsak spelat ut sin

roll från försörjningssynpunkt, ehuru jaktbytet åtminstone inom en del

områden kan ha viss betydelse som tillskott till hushållet. Värdet av sjöfågeljakten

är i stället främst att söka i den möjlighet till omväxling och

avkoppling, som den bereder sina utövare. Denna synpunkt har som framgår

av det föregående starkt betonats av företrädare för skärgårdsbefolkningen.

Med hänsyn till de förhållanden under vilka stora delar av denna befolkningsgrupp

lever är synpunkten enligt utskottets mening värd att beakta.

Av betydelse är även att ett återinförande av vårjakten kan antas stimulera

skärgårdsbornas intresse för att på olika sätt vårda sig om sjöfågelbestånden

och att det synes kunna bidra till att kontrollen över efterlevnaden av

gällande fridlysningsbestämmelser förbättras. Vad särskilt gäller ejderhanarna

talar för vårj akt den omständigheten, att de f. n. går praktiskt taget

fria från beskattning, emedan de redan i maj, sedan parningen skett, börjar

sträcka mot söder. Då höstjakten inleds har de i huvudsak lämnat ostkusten.

Höstjakten efter ej der avser därför nästan uteslutande honor och ungfågel,

vilket kan ha till följd en ogynnsam könsfördelning. Även bland vigg

och storskrakar synes hanfågeln vara i majoritet.

Det är uppenbart, att en vårj akt efter sjöfågel kan medges endast i mycket

begränsad omfattning. Utskottet anser emellertid att en sådan jakt, om

den begränsas på lämpligt sätt, icke behöver innebära några risker för utarmning

av fågellivet eller eljest några större olägenheter från naturvårdssynpunkt.

Begränsningen vad gäller personkretsen synes i huvudsak kunna

ske enligt de regler, som för närvarande tillämpas vid tillståndsgivning jämlikt

2 § 3 mom. jaktlagen.

På grund av vad sålunda anförts finner utskottet, att en starkt inskränkt

vårjakt längs ostkusten bör kunna tillåtas. De inskränkningar, som motionärerna

föreslagit och som bl. a. innebär en begränsning av jakten till hanar

av ejder, vigg och storskrake, synes i huvudsak vara lämpliga för att

förebygga att den får större menliga verkningar på fågellivet. Utskottet anser

sig icke på detta område böra ingå på närmare detaljer men vill understryka,

att endast personliga tillstånd till den verkligt bofasta skärgårdsbefolkningen

bör ifrågakomma. Utskottet förutsätter, att jaktens verkningar

på fågellivet följs med uppmärksamhet och att jakten, då omständigheterna

så påkallar, ytterligare inskränks eller helt förbjuds.

Utskottet vill slutligen tillfoga, att enligt utskottets mening en på antytt

sätt begränsad vårjakt ej innebär något väsentligt avsteg från nu gällande

principiella förbud och får anses falla inom ramen för undantagsbestämmelsen

i tredje stycket av artikel 6 i 1950 års konvention om fågelskydd.

Hinder mot den förordade licensjakten synes därför ej möta på grund av

bestämmelserna i konventionen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965

Vad utskottet sålunda anfört rörande vårjakten torde böra givas Kungl.

Maj :t till känna.

Utskottet får på grund av det ovan sagda hemställa,

a) att riksdagen i anledning av förevarande motion, II: 643,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening giva

till känna vad utskottet anfört rörande vårjakten, samt

b) att motionen i övrigt ej måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 4 november 1965

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson, Svante

Kristiansson, Ebbe Ohlsson*, Erik Jansson, Åkesson och Wirmark;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru

Torbrink, herrar Grebäck*, Persson i Tandö, Hamrin i Kalmar och Bengtson

i Solna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Göran Karlsson, Svante Kristiansson, Wirmark och Johansson

i Torp, vilka ansett

a) att det avsnitt av utlåtandet, som behandlar vårjakten och som börjar

på s. 18 med orden »Det är enligt» och slutar på s. 20 med orden »Kungl.

Maj :t till känna», bort ha följande lydelse:

Jakten efter sjöfågel har numera spelat ut sin roll ur försörjningssynpunkt.

Även som tillskott till hushållet torde den sakna nämnvärd betydelse.

På grund härav är undantagsbestämmelsen i tredje stycket av artikel 6 i

1950 års konvention om fågelskydd ej tillämplig. Motionärernas förslag beträffande

vårjakten låter sig sålunda icke förena med bestämmelserna i

konventionen.

Även om man skulle bortse från konventionens bestämmelser saknas

emellertid skäl att återinföra vårj akten. Förbudet mot denna genomfördes

sedan fågelstammarna starkt decimerats bl. a. till följd av en intensiv jakt.

Förbudet var uppenbarligen starkt motiverat och synes ha bidragit till att

bl. a. beståndet av ej der ökat kraftigt. Ett återinförande av vårjakten även i

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1965

den omfattning motionärerna föreslagit kan befaras komma att spoliera

detta från naturvårdssynpunkt glädjande resultat. Farhågorna måste anses

vida överväga det värde som några få dagars vårjakt kan antas ha från

trivselsynpunkt för skärgårdsbefolkningen.

Även i övrigt kan erinringar mot motionärernas förslag framställas. Man

måste sålunda beakta, att gränsdragningen mellan licensberättigade och icke

licensberältigade är svår att göra och att den lätt kan orsaka avundsjuka

mellan olika kategorier skärgårdsbor. Tillståndsgivningen kommer vidare

att medföra en hel del arbete för berörda myndigheter. Till slut kan nämnas

att det torde bli svårt att kontrollera att inte även andra än sådana som

erhållit jaktlicenser kommer att ägna sig åt vår jakten.

På grund av vad sålunda anförts bör ej heller såvitt avser vår jakten någon

ändring i gällande bestämmelser komma till stånd.

b) att utskottet bort hemställa:

att förevarande motion, II: 643, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.