Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i byggnadslagen.
1965-11-25 · 18 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 13 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1965:30, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i byggnadslagen.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1965
1
Nr 30
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om ändring i byggnadslagen.
Genom en den 1 oktober 1965 dagtecknad proposition, nr 137, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag
till lag om ändring i byggnadslagen.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att byggnadslagens inlösenregler utvidgas till
att omfatta även förvärv av begränsade rättigheter för vissa allmänna ändamål.
Förslaget innebär ett förenklat förfarande när det gäller att tillskapa
servitut och nyttjanderätt.
Författningsförslaget
Det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändring i byggnadslagen
har följande lydelse.
Förslag
till
Lag
om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)
Härigenom förordnas, dels att 18, 41, 44, 44 a, 45 och 146 §§ byggnadslagen
den 30 juni 19471 och rubriken före 41 § samma lag skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels att i lagen skola införas två nya paragrafer,
betecknade 18 a § och 41 a §, av nedan angiven lydelse.
(''Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
18 §.
Mark som--—---begär det.
Annan mark------anses säkerställd.
1 Senaste lydelse av 44 och 146 §§ sc 1953: 329 samt av 44 a och 45 §§ se 1963: 218.
1 lliharxj till riksdagens protokoll 1!)G5. !) samt. 3 and. Yr 30
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1065
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
År marken i stadens ägo, må staden
lösa särskild rätt som besvärar
marken. Inlösen av särskild rött till
mark som avses i andra stycket må
dock ske endast under där angiven
förutsättning.
18 a §■
Innehåller fastställd generalplan
bestämmelse att mark, som e j må lösas
enligt 18 § första stycket, skall
kunna nyttjas för allmän trafikanläggning
eller allmän ledning, skall
på stadens yrkande servitut eller
nyttjanderätt upplåtas i den omfattning
som erfordras för ändamålet.
Kan ägaren till följd av planen
nyttja marken endast på sätt som
står i uppenbart missförhållande
till dess tidigare värde, må han påfordra
att staden förvärvar rättighet
som nu sagts. Staden äger bestämma
om förvärvet skall avse servitut
eller nyttjanderätt.
Om avstående av mark Om avstående av mark m. in.
41 §.
I stadsplan------begär det.
Annan i —-— ----anses säkerställd.
Är marken i stadens ägo, må staden
lösa särskild rätt som besvärar
marken. Inlösen av särskild rätt till
mark som avses i andra stycket må
dock ske endast under där angiven
förutsättning.
il a §.
Innehåller stadsplan bestämmelse
att mark, som ej må lösas enligt il §
första stycket, skall kunna nyttjas
för allmän trafikanläggning eller allmän
ledning, skall på stadens yrkande
servitut eller nyttjanderätt upplåtas
i den omfattning som erfordras
för ändamålet. Kan ägaren till
följd av planen nyttja marken endast
på sätt som står i uppenbart
missförhållande till dess tidigare värde,
må han påfordra att staden för
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1965
(Nuvarande lydelse)
44 §.
Finnes tätbebyggt område med
hänsyn till den allmänna samfärdseln
eller kravet på ändamålsenlig
bebyggelse vara i behov av genomgripande
ombyggnad, och kan denna
icke lämpligen ske annorledes än
i ett sammanhang, må Konungen,
sedan i anledning av ombyggnaden
fråga väckts om antagande eller ändring
av stadsplan för området, medgiva
staden att lösa den mark inom
området som erfordras för ombyggnaden
ävensom annan inom området
eller i dess omedelbara närhet
belägen mark, för vilken planens genomförande
kan väntas medföra väsentligt
ökat värde.
44
Har fråga------— deras
45 §.
Är, i annat fall än i 44 eller 44 a §
sägs, mark som ingår i byggnadskvarter
icke bebyggd i huvudsaklig
överensstämmelse med stadsplanen
och kan stadsplanens genomförande
ej förväntas äga rum inom skälig
tid utan stadens ingripande, må
Konungen medgiva staden att lösa
marken i den män så erfordras. Kan
syftet vinnas genom att staden allenast
löser å marken uppförd byggnad
för nedrivning, må Konungen
lämna tillstånd därtill.
Tf Mining till riksdagens protokoll
(Föreslagen lydelse)
värvar rättighet som nu sagts. Staden
äger bestämma om förvärvet
skall avse servitut eller nyttjanderätt.
44 §.
Finnes tätbebyggt område med
hänsyn till den allmänna samfärdseln
eller kravet på ändamålsenlig
bebyggelse vara i behov av genomgripande
ombyggnad, och kan denna
icke lämpligen ske annorledes än
i ett sammanhang, må Konungen,
sedan i anledning av ombyggnaden
fråga väckts om antagande eller ändring
av stadsplan för området, medgiva
staden att lösa den mark inom
området som erfordras för ombyggnaden
ävensom annan inom området
eller i dess omedelbara närhet belägen
mark, för vilken planens genomförande
kan väntas medföra väsentligt
ökat värde. Är mark, som erfordras
för ombyggnaden, i stadens ägo,
må i samma ordning medgivas staden
att lösa särskild rätt som besvärar
marken.
genomförande.
Beröres mark i stadens ägo av åtgärder
som avses i första stycket,
må i samma ordning medgivas staden
att lösa särskild rätt som besvärar
marken.
45 §.
Är, i annat fall än i 44 eller 44 a §
sägs, mark som ingår i byggnadskvarter
icke bebyggd i huvudsaklig
överensstämmelse med stadsplanen
och kan stadsplanens genomförande
ej förväntas äga rum inom skälig
tid utan stadens ingripande, må
Konungen medgiva staden att lösa
marken i den mån så erfordras. Kan
syftet vinnas genom att staden allenast
löser å marken uppförd byggnad
för nedrivning, må Konungen
lämna tillstånd därtill. År marken i
stadens ägo, må i samma ordning
9 samt. Nr 30
opaginerad Kontrollera mot PDF
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1965
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
medgivas staden att lösa särskild
rätt som besvärar marken och hindrar
eller försvårar stadsplanens genomförande.
Prövas ansökan--—---eller inteckningsboken.
Finnes i --------- villkorliga fastställelsen.
146 §.
Vad i 137, 138, 144 och 145 §§ är
stadgat beträffande inlösen av mark
skall i tillämpliga delar gälla med
avseende å inlösen av byggnad i fall
som i 45 § första stycket sägs.
146 §.
Vad i 137, 138, 144 och 145 §§ är
stadgat beträffande inlösen av mark
skall i tillämpliga delar gälla med
avseende å inlösen av byggnad i fall
som i 45 § första stycket sägs och
skall, jämte stadgandet i 140 §, äga
motsvarande tillämpning vid inlösen
av särskild rätt eller upplåtelse av
servitut eller nyttjanderätt enligt
denna lag. När särskild rätt inlöses
eller servitut eller nyttjanderätt upplåtes,
skola bestämmelserna i 12 §
första stycket lagen om expropriation
ej tillämpas på mark som ingår
i stadsplan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.
Propositionens tillkomst
I propositionen anför departementschefen under rubriken »Inledning»
följande.
I gemensam skrivelse den 13 juni 1958 till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
hemställde byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
1951 års byggnadsutredning, 1954 års fastighetsbildningskommitté och
Svenska stadsförbundet om särskild utredning av vissa frågor inom byggnadslagstiftningen
och angränsande rättsområden. I skrivelsen berördes
bl. a. frågor om utvidgning av byggnadslagens inlösenregler till att avse förvärv
av begränsade rättigheter och om förbud mot utfart till gator med trafik
av genomfartskaraktär. Näringslivets byggnadsdelegation och Sveriges
fastighetsägareförbund anförde därefter i gemensam skrivelse den 28 juli
1958 vissa synpunkter i ämnet och förklarade sig instämma i syftet med
framställningen. Kungl. Maj :t beslöt den 19 december 1958, att skrivelserna
skulle överlämnas till fastighetsbildningskommittén för behandling vid fullgörandet
av dess utredningsuppdrag. Efter övervägande av hithörande frågor
avgav kommittén den 5 december 1963 betänkande i ämnet, benämnt
»Nya medel för plangenomförande» (SOU 1963:78), med förslag till lag
opaginerad Kontrollera mot PDF
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1965
om ändring i byggnadslagen in. in. Däri behandlas dels frågan om förvärv
av begränsade rättigheter inom byggnadslagstiftningens ram och dels frågan
om utfartsförbud.
Yttranden över betänkandet har efter remiss avgivits av Svea hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Uppsala, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, bankinspektionen, bostadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statens hyresråd, statens institut för byggnadsforskning,
expropriationsutredningen, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund,
Svenska kommunal-tekniska föreningen, Sveriges lantmätareförening,
Svenska arkitekters riksförbund, Föreningen Sveriges stadsarkitekter,
Svenska teknologföreningen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO),
Svenska riksbyggen, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund u. p. a. (HSB:s riksförbund), Handelskamrarnas nämnd och
Föreningen för samhällsplanering.
Av överståthållarämbetet har överlämnats yttranden från stadskollegiet
och poliskammaren i Stockholm, av länsstyrelsen i Uppsala län yttranden
från länsarkitekten, överlanImätaren, vägförvaltningen samt byggnadsnämnderna
i Uppsala och Enköping, av länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden
från länsarkitekten, vägförvaltningen, länsingenjören samt byggnadsnämnderna
i Malmö, Hälsingborg och Lund, i Höörs köping ävensom
i Burlövs, Väsby, Genarps och Bunkeflo kommuner, av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län yttranden från länsarkitekten, överlantmätaren, vägförvaltningen,
länsingenjören, stadskollegiet i Göteborg och drätselkammaren
i Uddevalla samt av lantmäteristyrelsen yttranden från överlantmätarna
i samtliga län utom Blekinge län.
Med ledning av remissyttrandena har de i kommittéförslaget behandlade
frågorna övervägts inom justitiedepartementet. De med utfartsförbud förenade
problemen har nära anknytning till bl. a. frågan om lagstiftning angående
vissa gemensamhetsanläggningar, i vilket ämne fastighetsbildningskommittén
tidigare avgivit förslag (SOU 1963:23). Sistnämnda fråga är
under beredning i departementet och problemen om utfartsförbud torde få
övervägas på nytt i anslutning därtill. Jag anhåller därför att nu få ta upp
den av kommittén behandlade frågan om lagstiftning rörande förvärv av
begränsade rättigheter enligt byggnadslagstiftningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1965
Gällande rätt
Utskottet får i denna del hänvisa till redogörelsen i propositionen s. 6—9.
Allmän motivering
Fastighetsbildningskommitténs försl ag
En närmare redogörelse för fastighetsbildningskommitténs förslag lämnas
i propositionen s. 9—15.
Remissyttrandena
Utskottet hänvisar beträffande innehållet i remissyttrandena över fastighetsbildningskommitténs
förslag, såvitt nu är i fråga, till propositionen s.
15—23.
Departementschefen
Allmänt
Den omlattande byggnadsverksamhet som pågår inom städer och andra
tätbebyggda samhällen förutsätter en omsorgsfull planläggning av markens
användning. Behovet av planläggning sträcker sig till allt större områden
och önskemålet om ett rationellt utnyttjande av marken medför krav
på alltmer genomtänkta och detaljerade planer. Utvecklingen kräver också
att gällande planer blir genomförda inom rimlig tid.
Gällande rätt erbjuder flera möjligheter för det allmänna att genomföra
fastställda planer. Av betydelse är främst de allmänna bestämmelserna i
expropriationslagen och inlösenreglerna i byggnadslagen. Mellan dessa båda
lagar råder emellertid viktiga skiljaktigheter i fråga om de ändamål som
kan grunda expropriativt förvärv, om den omfattning i vilken marken kan
tagas i anspråk och om förfarandet vid åtgärdens genomförande. Tvångsförvärv
torde sålunda i princip inte kunna ske med stöd av expropriationslagen
för sådana ändamål som avses i byggnadslagens inlösenregler. Vidare
bär byggnadslagen till skillnad från expropriationslagen ej ansetts medge
förvärv enbart av begränsad rättighet, vare sig fråga är om att stifta sådan
rätt eller att ta i anspråk en redan bestående särskild rätt. Ytterligare kan
framhållas, att vid förvärv av mark till gata, trafikled eller annan allmän
plats enligt byggnadslagen inlösen sker efter expropriationsdomstolens prövning
omedelbart på grundval av fastställd plan, medan tvångsförvärv enligt
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1965
7
expropriationslagen kräver Kungl. Maj :ts medgivande i varje särskilt fall,
innan frågan slutligen prövas av expropriationsdomstol. Upplåtelse av t. ex.
servitut eller nyttjanderätt för allmänt ändamål är till följd härav förenad
med större omgång och tidsutdräkt än inlösen av mark till gata eller annan
allmän plats. I fråga om redan bestående särskild rätt torde nuvarande
ordning innebära, att samhället över huvud ej har möjlighet till inlösen för
ändamål som regleras uteslutande i byggnadslagen.
I syfte att avhjälpa föreliggande brister föreslår fastighetsbildningskommittén,
att byggnadslagens inlösenregler kompletteras med bestämmelser
om självständigt tvångsförvärv av begränsade rättigheter. Utom att byggnadslagen
därigenom kommer i närmare överensstämmelse med expropriationslagen
vinns ett förenklat förfarande genom att rättighetsförvärv i vissa
mera vanligt förekommande situationer kan ske omedelbart på grundval av
fastställd plan. Vid remissbehandlingen har enighet rått om behovet av
sådana bestämmelser och remissinstanserna har i allmänhet också godtagit
den föreslagna regleringens utformning. Även enligt min mening skulle en
lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslaget väsentligt
underlätta för det allmänna att genomföra fastställda planer och därmed
bidraga till en snabbare bebyggelseutveckling inom våra tätbebyggda
samhällen.
Rörande omfattningen av en reform i föreslagen riktning och behovet av
ett snabbt genomförande har under remissbehandlingen uttalats tvekan
från några håll, främst med hänsyn till regleringens samband med annan
lagstiftning och pågående reformer på angränsande områden. Enligt min
mening kan härvid bortses från reglerna i en kommande ny jordabalk och i
en ny fastighetsbildningslag. På utformningen av dessa regler torde det nu
ifrågavarande förslaget knappast komma att inverka. Ej heller föreligger
något hinder mot förslagets genomförande med hänsyn till den pågående
översynen av expropriationslagen. Förslaget ansluter nämligen i systematiskt
hänseende nära till de nuvarande inlösenreglerna i byggnadslagen och
hänvisar liksom dessa i princip till expropriationslagen i fråga om ersättning,
förfarandet vid expropriationsdomstolen, expropriationens rättsverkningar
osv. Vad byggnadslagen beträffar torde nu ej böra göras något mera
omfattande ingrepp i dess utformning. En reform nu bör därför begränsas
till att tillgodose endast mera oundgängliga behov. Lösningen av övriga problem
torde få anstå till en allmän översyn av byggnadslagstiftningen.
I enlighet med det anförda vill jag förorda en lagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med vad kommittén föreslår.
Förslaget innebär, att fastställda planer får vidgade rättsverkningar genom
att möjlighet öppnas till tvångsförvärv av begränsade rättigheter. Detta
ställer självfallet ökade krav på planernas utformning och skärper fordringarna
på alt vid fastställelseprövningen enskildas intressen noggrant
vägs mot samhällets. Å andra sidan märks, att fastställda planer redan för
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1965
närvarande innehåller bestämmelser av ifrågavarande karaktär och att de
vidgade rättsverkningar sådana bestämmelser erhåller genom förslaget allmänt
sett är av mindre ingripande art än vad som för närvarande gäller i
fråga om marklösen. Med hänsyn härtill anser jag det ej påkallat att i detta
sammanhang genomföra någon jämkning av bestämmelserna i byggnadslagstiftningen
i syfte att öka tillgången på särskild planläggnings- eller
fastighetsbildningsexpertis inom kommunerna eller att skärpa kravet
på underrättelse till berörda rättsägare om innehållet i upprättade planförslag.
Däremot torde kunna förutsättas, att anvisningar i vederbörlig ordning
utfärdas till ledning vid planförslagens tekniska utformning, så att
planläggningsarbetet på lämpligt sätt kan anpassas till de nya medel för
plangenomförande som förslaget innebär.
I ett par remissyttranden har berörts frågan, om de föreslagna reglerna
bör göras tillämpliga på planer som fastställts redan före den nya lagstiftningens
ikraftträdande. Enligt vad kommittén anför finns redan för närvarande
på sina håll planbestämmelser av den art att de efter genomförande
av kommittéförslaget grundar rätt till tvångsförvärv av begränsad rätt. Det
synes angeläget att även sådana äldre planer omfattas av förslaget. I annat
fall skulle dessa planer behöva förnyas eller kompletteras i en omfattning,
som skulle medföra en onödigt stor belastning av samhällets planläggningsresurser.
Hänsynen till den enskildes rättssäkerhet torde ej utgöra hinder
mot att de nya reglerna får omfatta även planer, som fastställts före reglernas
ikraftträdande. Särskilda övergångsbestämmelser synes ej erforderliga
i denna del.
Jag övergår härefter till att något närmare beröra vissa huvudfrågor i
förslaget.
Stiftande av begränsad rätt inom stadsplan
Frågan om möjligheterna att få till stånd upplåtelse av begränsade rättigheter
för vissa allmänna ändamål gäller främst områden inom stadsplan.
Av betydelse är härvid i första hand anordningar för allmän trafik — t. ex.
tunnlar, arkader och avskurna kvartershörn — och allmänna ledningar
utanför mark, som är avsedd till gator och andra allmänna platser. Sådana
anordningar kräver i regel ej att den berörda marken tages i anspråk helt,
utan ändamålet kan ofta tillgodoses genom upplåtelse av begränsad rättighet.
På frivillig väg kan emellertid sådana upplåtelser ej komma till stånd
i tillräcklig omfattning eller under sådana förhållanden att erforderlig
trygghet erhålls för rättighetens bestånd. Expropriationsvägen erbjuder visserligen
möjligheter att komma till rätta med dessa svårigheter men den
innebär ett mera komplicerat och tidsödande förfarande än som kan anses
erforderligt i de allt talrikare fall då behov av upplåtelse föreligger för ändamål
av nu ifrågavarande art. Jag anser därför i likhet med kommittén
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1965
9
och remissinstanserna, att byggnadslagens inlösenregler bör kompletteras
med bestämmelser som möjliggör att begränsad rätt kan stiftas omedelbart
på grund av stadsplan. Sådana bestämmelser utgör en naturlig utbyggnad
främst av regeln om inlösen av mark, som är avsedd till gata eller annan
allmän plats. En sådan ordning innebär, att frågan, om marken får tagas i
anspråk mot den enskildes bestridande, prövas i planärendet. Särskilt medgivande
av Kungl. Maj :t erfordras således ej. Häremot torde ej kunna göras
några berättigade invändningar med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet,
eftersom området för samhällets möjligheter till tvångsförvärv ej vidgas
och metoden för prövningen är densamma som vid de mera ingripande
lösningsrätter byggnadslagen för närvarande tillhandahåller. Med hänsyn
härtill synes ej -— såsom föreslås i ett yttrande — böra krävas, att den aktuella
planbestämmelsen fastställts av Kungl. Maj :t. Även bestämmelse som
fastställts av länsstyrelse bör grunda rätt till tvångsförvärv. Å andra sidan
saknas anledning att såsom förordas i ett remissyttrande gå så långt som
till att införa expropriationsrätt efter tillstånd av länsstyrelse utan stöd i
fastställd plan.
Vad angår frågan, vilka allmänna ändamål som bör få tillgodoses genom
de nya reglerna, anser jag i likhet med kommittén och så gott som samtliga
remissinstanser, att reglerna bör begränsas till att omfatta trafik- och ledningsändamål.
Om behov skulle framträda beträffande andra ändamål bör
frågan övervägas på nytt.
Såsom kommittén föreslagit torde reglerna böra avse stiftande av servitut
eller nyttjanderätt men ej rättighet av annat slag. Härigenom vinns önskvärd
överensstämmelse med expropriationslagen, vars principer i allt väsentligt
kan bli till ledning vid tillämpningen. Att såsom ifrågasätts i ett yttrande
tillskapa en begränsad rättighet av speciellt slag, som ej kan hänföras till
någon av de nämnda kategorierna, torde ej böra komma i fråga. En sådan
ordning skulle också medföra krav på betydligt mera utbyggda regler än de
av kommittén föreslagna.
Förslaget bör inskränkas till allmänna ändamål och till förhållandena
inom stadsplan. Den under remissbehandlingen berörda frågan om förbättrade
möjligheter att framdraga ledningar för vattenförsörjning och avlopp
utom stadsplanen bör enligt min mening ej prövas i detta sammanhang.
Utanför lagstiftningsärendets ram faller även enskilda ledningar av hithörande
slag, som ligger inom stadsplan. För mark till sådana ledningar står
servitutsformen till buds.
Mot den av kommittén föreslagna placeringen av de nya reglerna i byggnadslagen
och det sätt på vilket de i övrigt ansluts till gällande bestämmelser
av expropriationsrättsligt innehåll har jag ej funnit anledning till erinran.
Rörande den närmare innebörden vill jag hänvisa till specialmotiveringen.
Jag vill understryka kommitténs uttalanden om att reglerna ej endast tillgodoser
samhällets behov av tvångsregler utan även anvisar en lämplig form
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 196.5
för upplåtelse på frivillig väg. Självfallet måste kravet på planstöd upprätthållas
även i denna situation för att upplåtelsen skall få önskade rättsverkningar.
Övertagande eller utsläckande av särskild rätt inom stadsplan
Kommitténs förslag, att gällande bestämmelser i byggnadslagen om rätt
för stad att inom stadsplan lösa mark skall kompletteras med möjlighet
för staden att fristående förvärva annans särskilda rätt till mark som staden
själv äger, har i allmänhet godtagits av remissorganen. Även jag ansluter
mig till förslaget och förordar således att tilläggsbestämmelser härom
införs i byggnadslagen.
Genom sådana bestämmelser erhålls ökad jämställdhet mellan byggnadslagen
och expropriationslagen i den utsträckning som erfordras för att täcka
de närmast aktuella behoven. I likhet med kommittén finner jag förslaget
böra begränsas till sådana fall där staden själv är ägare till den ifrågavarande
marken. Jag är ej heller beredd att tillmötesgå det i ett par yttranden
framställda önskemålet om motsvarande regler för staden tillhörig mark,
som är avsedd för enskilt bebyggande men enligt stadsplanen samtidigt skall
kunna utnyttjas för allmän trafikanläggning eller ledning. I den män det
ej är möjligt för staden att få till stånd upplåtelse för sådant ändamål som
nyss sagts enligt de föreslagna reglerna om stiftande av servitut eller nyttjanderätt
— i vilket fall den särskilda rätten skulle tvingas vika i den mån
den hindrar utövandet av servituts- eller nyttjanderätten — återstår möjligheten
att tillgripa expropriation av den särskilda rättigheten. Slutligen
synes enighet råda om att den svårlösta frågan om rätt för enskild att inlösa
bestående särskild rätt ej bör upptagas i detta sammanhang.
Vad angår de i ett par yttranden påtalade olägenheterna för hyresgäster
är dessa olägenheter ej av annan art än som redan för närvarande uppkommer
vid expropriation eller vid förvärv av hyresrätt i samband med inlösen
av marken enligt byggnadslagen. Ej heller beträffande formerna för fastställandet
av det allmännas behov att ta i anspråk särskild rätt föreligger i
princip någon skillnad mellan osjälvständigt förvärv av sistnämnda slag och
inlösen enligt det nu aktuella förslaget. Att i förevarande situation ge hyresrätt
företräde framför det allmännas intressen och därmed ge den starkare
skydd här än när det gäller inlösen av marken synes ej böra komma i fråga.
Jag delar således kommitténs uppfattning, att självständig inlösen av särskild
rätt bör kunna omfatta också hyresrätt. Farhågorna för att hyresgästernas
ställning kommer att försämras torde vara betydligt överdrivna. Erfarenheten
visar nämligen, att städerna i fall av hithörande slag så långt
det är möjligt anvisar evakueringslägenheter, och man torde liksom kommittén
kunna räkna med alt de även framdeles i rimlig utsträckning skall
visa tillmötesgående för att undanröja eller mildra uppkommande svårigheter.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1965
11
Generalplan och byggnadsplan
De skäl som enligt det föregående talar för utvidgade möjligheter för stad
att genomföra stadsplan är enligt min mening av beskaffenhet att böra leda
till motsvarande utvidgning i fråga om fastställd generalplan.
Sådan plan har redan för närvarande rättsverkningar, som är likartade med
stadsplanens, låt vara att de ej är lika fullt utbyggda som dessa. Jag delar
därför kommitténs mening, som fått stöd av remissorganen med få undantag,
att byggnadslagen bör i fråga om område under fastställd generalplan kompletteras
med en rätt för stad att självständigt lösa särskild rätt för de ändamål
som nu grundar rätt till inlösen av mark samt med regler om upplåtelse
av servitut eller nyttjanderätt motsvarande dem jag förordat beträffande
stadsplan.
När det gäller upplåtelse av begränsad rätt med stöd av byggnadsplan
ger däremot åtskilliga omständigheter anledning till tvekan om lämpligheten
av de av kommittén föreslagna reglerna.
Behovet av förenklade regler torde här vara mindre framträdande och i
varje fall väsentligt svagare än när det gäller generalplan och stadsplan. Det
kan dessutom framhållas, att en kommun som önskar främja t. ex. väghållningen
inom byggnadsplaneområde ofta kan nå detta syfte på annat sätt
än genom tvångsförvärv av begränsad rätt till väg, t. ex. genom att utge frivilliga
bidrag till vägförening, om den ej anser sig böra i stället upprätta
stadsplan.
Syftet med den nu ifrågavarande reformen är att förenkla förfarandet. Att
låta förslaget omfatta även byggnadsplaneområden medför verkningar, som
går utöver detta ändamål. Genom att byggnadsplan till skillnad från stadsplan
i princip ej ålägger kommunen några skyldigheter skulle de föreslagna
bestämmelserna, såsom påpekats i flera remissyttranden, kunna leda till att
en kommun nöjer sig med alt upprätla byggnadsplan för området, även om
stadsplan utgör den riktigaste planformen. Frågan, huruvida en mera allmän
utveckling i sådan riktning är önskvärd, bör emellertid behandlas i samband
med en allmän reform av byggnadslagstiftningen. Även i övrigt möter vissa
svårigheter att inpassa de föreslagna reglerna i byggnadslagstiftningens system.
Beträffande byggnadsplan finns sålunda för närvarande ej någon motsvarighet
till de inlösenregler som gäller stadsplan. En bestämmelse enbart
om upplåtelse av begränsad rätt för allmänt trafik- eller ledningsändamål
skulle därför framträda som en isolerad företeelse och bryta systematiken.
Viss oklarhet skulle därtill uppstå rörande förhållandet mellan kommuns
och vägförenings uppgifter. Vidare må nämnas svårigheten att komma till
rätta med konkurrensen mellan den av kommittén i 115 a § föreslagna
skyldigheten för kommunen att underkasta sig upplåtelse på markägarens
begäran och ersättningsreglerna i 116 § byggnadslagen.
I enlighet med vad jag nu anfört anser jag, alt kommittéförslaget ej bör
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1965
genomföras såvitt det avser byggnadsplan. Reglerna i lagen om enskilda vägar
och expropriationslagen torde få anses tillfyllest för här aktuella ändamål.
Specialmotivering
18 och 41 §§.
Departementschefen. I vardera av dessa paragrafer föreslås ett nytt tredje
stycke, enligt vilket stad må lösa särskild rätt, vilken besvärar sådan staden
tillhörig mark som, om den tillhört annan, kunnat lösas med äganderätt
enligt första och andra styckena i paragraferna. Beträffande avfattningen
av tredje stycket torde det vara tillfyllest att ange att, om marken
är i stadens ägo, staden må lösa särskild rätt som besvärar marken. Härav
torde med erforderlig tydlighet framgå, att föremål för inlösen är särskild
rätt till mark, som enligt fastställd generalplan eller stadsplan är avsedd
till trafikled, gata eller annan allmän plats, eller också till annan mark, som
ej är avsedd för enskilt bebyggande. Även i fråga om särskild rätt är förutsättningarna
för inlösen olika allteftersom det är fråga om mark enligt
första eller andra stycket. Såvitt gäller mark enligt första stycket är lösningsrätten
ovillkorlig, medan den i fråga om mark enligt andra stycket
är beroende av att markens användning för avsett ändamål ej kan anses
säkerställd ändå.
Under remissbehandlingen har i redaktionellt hänseende anmärkts, att
här avsedda begränsade sakrätter ej besvärar mark men väl fastighet. Enligt
min mening bör dock i överensstämmelse med kommitténs förslag kunna
godtagas att rättighet sägs besvära mark. Uttryckssättet överensstämmer
med språkbruket i byggnadslagen — jfr t. ex. 20 § andra stycket och
kan motiveras med att det här kan vara fråga om områden, som ej ingår i
fastighetsindelningen.
18 a och 41 a §§.
Vad gäller fastighet sbildning skommitténs förslag och remissyttrandena
däröver, såvitt nu är i fråga, får utskottet hänvisa till propositionen s. 30—
35.
Departementschefen. Som jag anfört i det föregående bör reformen begränsas
till att tillgodose endast mera oundgängliga behov. Den av kommittén
diskuterade möjligheten för stad att även ta mark, som är avsedd till
trafikled, gata eller annan allmän plats, i anspråk med begränsad rätt skulle
gå utöver det uppställda förenklingssyftet och leda till svårbedömbara
verkningar. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag, att upplåtelse
enligt förevarande paragrafer ej bör avse mark som kan lösas med ägande
-
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1965
rätt för trafikled, gata eller annan allmän plats. Med anledning av vad som
anförts i några remissyttranden vill jag framhålla, att i avbidan på en mera
allmän reform av byggnadslagstiftningen en huvudregel vid planläggning
alltjämt bör vara, att allmänna trafik- och ledningsändamål skall tillgodoses
genom anordnande av gator och därmed jämställda allmänna platser. Vidare
vill jag erinra om de av kommittén berörda möjligheterna för ägare till
kvartersmark att få till stånd avtal om nyttjanderätt eller servitut i staden
tillhörig mark som är avsedd för trafikled, gata eller annan allmän plats.
I fråga om de syften för vilka upplåtelse skall kunna ske ansluter jag
mig som redan framgått till kommitténs ståndpunkt, att reglerna bör begränsas
till allmänna trafik- och ledningsändamål. Med anledning av anmärkningar
i några yttranden mot den lagtekniska utformningen förordar
jag en redaktionell jämkning i denna del, innebärande att ändamålet anges
vara allmän trafikanläggning eller allmän ledning. Uttrycket trafikanläggning
får tolkas främst mot bakgrunden av den begränsning som ligger i att
gator och andra i 18 § första stycket och 41 § första stycket byggnadslagen
avsedda allmänna platser ej kan bli föremål för upplåtelse enligt de föreslagna
bestämmelserna. Att beträffande en trafikanläggning i planen medges
även viss parkering bör ej utesluta, att de föreslagna stadgandena blir
tillämpliga på anläggningen. En anläggning, som är avsedd enbart för parkering,
omfattas däremot ej av uttrycket allmän trafikanläggning.
Beträffande upplåtelsens räckvidd ansluter jag mig till kommitténs mening,
att det är tillräckligt att i lagtexten ange att rättighet skall upplåtas i
den omfattning som erfordras för ändamålet. Den närmare avgränsningen
torde i allmänhet följa av planens bestämmelser, beträffande vilkas utformning
hittillsvarande principer synes böra bestå i stort sett oförändrade.
Mot den av kommittén föreslagna regeln om stadens skyldighet att godtaga,
att upplåtelse med angivna innebörd sker på markägarens begäran,
har några principiella invändningar inte framförts vid remissbehandlingen.
Jag ansluter mig för egen del till den föreslagna grundsatsen, som har flera
motsvarigheter i gällande rätt. Enligt motsvarande stadganden i 21 och 48
§§ byggnadslagen är en förutsättning för stadens lösningsplikt att markens
ägare till följd av planen kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart
missförhållande till dess tidigare värde. I likhet med vad som anförs
i några yttranden anser jag det fördelaktigt att använda samma formulering
i förevarande sammanhang och jag förordar därför en ändring av
lagtexten i enlighet därmed. I övrigt finner jag ej anledning till erinran mot
förslagets innehåll. Endast vissa redaktionella jämkningar bör vidtagas.
Med anledning av det i ett par yttranden framförda önskemålet om en anpassning
av reglerna angående markexploatör till de nya bestämmelserna
vill jag anföra, att en sådan utvidgning bör anstå till en mera omfattande
översyn av byggnadslagen. Detsamma gäller den i ett par yttranden berörda
tanken på kompletterande regler motsvarande vad som gäller om gatu
-
14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1965
marksersättning och gatubyggnadskostnadsbidrag. Ett bibehållande av nuvarande
tillämpningsområde för bestämmelserna härom ligger för övrigt i
linje med syftet att trafik- och ledningsändamål såsom hittills i första hand
bör tillgodoses inom gatunätet.
44, 44 a och 45 §§.
Departementschefen. I dessa paragrafer upptages tilläggsbestämmelser om
lösningsrätt för staden till särskild rätt som besvärar stadens egen mark,
när fråga är om zonexpropriation (44 §), expropriation för sanering av historiskt
eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse (44 a §) eller s. k. tomtexpropriation
(45 §). Som kommittén påpekar har staden enligt nuvarande
lydelse av 44 § rätt att lösa ej endast mark, som erfordras för den genomgripande
ombyggnad som det är fråga om, utan även annan inom det aktuella
området eller i dess omedelbara närhet belägen mark, för vilken planens
genomförande kan väntas medföra väsentligt ökat värde. På liknande
sätt görs i 44 a § en uppdelning mellan mark, som berörs av själva saneringsåtgärden,
och annan inom vederbörande område eller i dess omedelbara
närhet belägen mark, för vars ändamålsenliga utnyttjande åtgärderna
kan väntas bli av väsentlig betydelse. Lösningsrätt föreligger till båda dessa
slag av mark. Kommittén har anfört, att något behov ej torde föreligga av
att tillåta lösningsrätt beträffande särskild rätt till mark som tillhör den
sistnämnda av de båda i vardera paragrafen angivna kategorierna. Endast
sådan mark som berörs av själva åtgärderna bör därför enligt kommittén
omfattas av förslaget.
Mot denna begränsning har länsarkitekten i Malmöhus län anfört, att det
ej genom utredningen klarlagts att den är nödvändig. Han har framhållit
att vid exempelvis zonexpropriation även mark, vilken ligger omedelbart
utanför det område som skall ombyggas, kan besväras av samma rättighet
och att det därför med hänsyn till planeringens successiva genomförande
knappast kan vara rationellt att begränsa lösningsrätten till enbart den
mark vars bebyggelse skall bli föremål för genomgripande ombyggnad.
Den av kommittén föreslagna begränsningen synes mig välbetänkt med
hänsyn till att tvångsförvärv inte bör tillåtas i andra fall än när det avsedda
ändamålet ej kan uppnås på annat sätt. För att det uppställda syftet
skall tillgodoses torde det ej vara erforderligt att ta i anspråk bestående särskild
rätt till mark, som ej omedelbart berörs av saneringsåtgärderna. Begränsningen
har kommit till uttryck i lagtexten genom att i det föreslagna
tillägget till 44 § talas om mark som erfordras för ombyggnaden och i tillägget
till 44 a § om mark som berörs av där avsedda åtgärder.
Förutsättning för inlösen av rättighet i fall som avses i 45 § är enligt förslaget,
att rättigheten hindrar eller försvårar stadsplanens genomförande.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1965
15
146 §.
Beträffande fustighetsbildningskommitténs förslag och remissyttrandena
1 denna del hänvisar utskottet till propositionen s. 38.
Departementschefen. Jag biträder kommitténs förslag att genom hänvisning
i 146 § göra allmänna expropriationsrättsliga och vissa andra regler
tillämpliga på tvångsförvärv av nu ifrågavarande slag inom fastställd generalplan
och stadsplan. Vad beträffar den i ett yttrande berörda frågan om
förhandstillträde äger enligt min mening de skäl som föranlett stadgandet
i 140 § byggnadslagen tillämplighet även på förvärv av begränsad rätt. Även
om det självfallet kan förekomma situationer, då tillämpningen av stadgandet
medför dröjsmål med tillträdet, är denna olägenhet ej av annan karaktär
än den som redan för närvarande kan uppkomma vid inlösen av mark,
t. ex. för gatuändamål. Vad beträffar frågan, om 12 § första stycket expropriationslagen
bör göras tillämpligt i hithörande fall, är det enligt min mening
svårt att göra skillnad mellan dessa situationer och de fall av marklösen
för vilka reglerna till följd av stadgandet i 141 § första stycket byggnadslagen
ej gäller. Detta stadgande motiveras med att planen antages medge
en ändamålsenlig användning av all i planen ingående mark och att sålunda
i regel även vad som efter en expropriation kan återstå av en fastighet
kan få sådan användning att den ej blir onyttig. Dessa skäl torde äga giltighet
även beträffande förvärv av begränsad rätt. Jag anser därför i likhet
med kommittén, att 12 § första stycket expropriationslagen ej bör gälla i
hithörande fall.
Ikraftträdande m. m.
Departementschefen. Jag förordar, att den nya lagstiftningen träder i kraft
den 1 januari 1966.
Rubriken omedelbart före 41 § bör jämkas med hänsyn till att inlösenreglerna
i nämnda och följande paragrafer enligt förslaget gäller ej endast
äganderätt till mark utan även begränsade rättigheter.
Lagrådsbehandlingen in. ni.
Det till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i byggnadslagen
föranledde följande yttrande av lagrådet.
Enligt förslaget skall till vardera av 13 och il §§ fogas ett nytt tredje
stycke av innebörd att stad må lösa särskild rätt, vilken besvärar sådan
staden tillhörig mark som, om den tillhört annan, kunnat lösas med äganderätt
enligt första eller andra stycket i paragraferna. Härom uttalas i
remissprotokollet, alt även i fråga om särskild rätt förutsättningarna för
inlösen äro olika allteftersom det är fråga om mark enligt första eller
opaginerad Kontrollera mot PDF
16 Tredje lagutskottets utlåtande nr SO år 1065
andra stycket, nämligen så till vida att när det gäller mark enligt första
stycket lösningsrätten är ovillkorlig, medan den i fråga om mark enligt
andra stycket är beroende av att markens användning för avsett ändamål
ej kan anses säkerställd ändå. Vad sålunda åsyftas torde böra komma till
tydligare uttryck i lagtexten. Lagrådet förordar därför, att det föreslagna
tredje stycket i paragraferna utökas med en andra punkt av innehåll, att
inlösen av särskild rätt till mark som avses i andra stycket dock må ske
endast under där angiven förutsättning.
Lagförslaget har i anledning av lagrådets yttrande förtydligats i enlighet
med vad lagrådet anfört. Därjämte har vissa redaktionella jämkningar
gjorts i förslaget sedan lagrådsbehandlingen ägt rum.
Utskottet
Såsom framhålls i propositionen erbjuder gällande rätt flera möjligheter
för det allmänna att genomföra fastställda planer. Av betydelse är främst
de allmänna bestämmelserna i expropriationslagen och inlösenreglerna i
byggnadslagen. Av de senare är i detta sammanhang följande bestämmelser
aktuella. Enligt 18 § byggnadslagen äger stad lösa till sig mark, som enligt
fastställd generalplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats. Lösningsrätt
föreligger vidare med stöd av 41 § även till mark, som enligt
stadsplan är avsedd till gata eller annan allmän plats. Stad har dessutom enligt
nämnda paragrafer rätt att lösa i fastställd generalplan eller stadsplan
ingående mark till den del den ej är avsedd till enskilt bebyggande och ej
heller skall användas till trafikled, gata eller allmän plats, om markens användning
ej kan anses säkerställd ändå. Även i fråga om mark, som är avsedd
för enskilt byggande, föreligger rätt för staden att i viss utsträckning
lösa marken. Så kan ske enligt reglerna om s. k. zonexpropriation (44 §)
samt bestämmelserna om expropriation för sanering av historiskt eller kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse (44 a §) och s. k. tomtexpropriation
(45 §).
De nämnda inlösenreglerna är tillämpliga även beträffande köpingar och
vissa andra samhällen.
Mellan expropriationslagen och byggnadslagen råder f. n. viktiga skiljaktigheter
i fråga om möjligheterna att föranstalta om expropriativt förvärv
m. m. Tvångsförvärv torde sålunda i princip inte kunna ske med stöd av expropriationslagen
för sådana ändamål, som avses i byggnadslagens inlösenregler.
De senare anses å sin sida — till skillnad från expropriationslagen
ej medge förvärv enbart av begränsad rättighet, vare sig fråga är om att
stifta sådan rätt eller att ta i anspråk en redan bestående särskild rätt.
I propositionen föreslås, att byggnadslagens inlösenregler utvidgas till att
omfatta även förvärv av begränsade rättigheter för vissa allmänna ändamål.
17
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1965
Förslaget innebär till eu början, att reglerna om inlösen av mark för gata,
trafikled eller annan allmän plats byggs ut. Sålunda avses att mark som erfordras
för vissa anordningar för allmän trafik — t. ex. tunnlar, arkader
och avskurna kvartershörn ■— och allmänna ledningar utanför mark, som är
avsedd till gator och allmänna platser, skall kunna tagas i anspråk med servituts-
eller nyttjanderätt omedelbart på grund av stadsplan. Rätten att ta
mark i anspråk med stöd av fastställd generalplan föreslås utvidgad på motsvarande
sätt. Vidare avses gällande bestämmelser i byggnadslagen om rätt
för stad att inom stadsplan lösa mark skola kompletteras med möjlighet för
staden att fristående förvärva annans särskilda rätt, t. ex. hyresrätt, till fastighet
som staden själv äger och som sålunda inte blir föremål för lösen. Vad
som är stadgat om bestämmande och erläggande av lösen m. m. beträffande
inlösen av mark föreslås med vissa jämkningar skola äga motsvarande tilllämpning
i de nu ifrågavarande fallen.
Såsom departementschefen anfört kräver utvecklingen — jämsides med
att byggnadsverksamheten ställer allt större krav på planläggningen i olika
hänseenden — att fastställda planer blir genomförda inom rimlig tid. Lagförslaget
åsyftar att öka möjligheterna att genomföra sådana planer genom
att undanröja några av de brister i nuvarande lagstiftning som ansetts vara
särskilt kännbara. Genom förslaget vinns — utom att byggnadslagen kommer
i närmare överensstämmelse med expropriationslagen — ett förenklat
förfarande genom att rättighetsförvärv i vissa mera vanligt förekommande
situationer kan ske omedelbart på grundval av fastställd plan. Mot lagförslagets
syfte och utformning har utskottet ej funnit anledning till erinran.
Utskottet vill dock i sammanhanget framhålla följande synpunkter.
En huvudregel vid planläggning är f. n. att allmänna trafik- och ledningsändamål
skall tillgodoses genom anordnande av gator och därmed jämställda
allmänna platser. Mark för dessa ändamål skall enligt 18 och 41 §§ byggnadslagen
lösas med äganderätt. Genom den nu aktuella lagstiftningen avses
ej att göra någon ändring i dessa regler. Såsom fastighetsbildningskommittén
anfört skulle vissa fördelar stå att vinna om möjlighet öppnades för
kommuner att ta även mark, som är avsedd till trafikled, gata eller allmän
plats i anspråk med begränsad rätt, medan äganderätten till marken skulle
kvarligga i privat hand. En sådan lösning synes dock kunna leda till verkningar,
som icke kan överblickas i detta sammanhang. Den förefaller emellertid
vara värd att närmare övervägas. Utskottet förutsätter, att frågan blir
föremål för uppmärksamhet i samband med en allmän översyn av byggnadslagstiftningen.
Då fastighet, till vilken annan än kronan innehar särskild rätt, avstås på
grund av expropriation, är även innehavaren av rättigheten skyldig att avstå
sin rätt. Motsvarande gäller vid lösen av mark enligt byggnadslagen. Expropriationslagen
ger även möjlighet att expropriera enbart en redan bestående
rättighet. Av de rättigheter som sålunda kan övertagas eller bringas att
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1965
upphöra har framför allt hyresrätterna aktualitet. I samtliga de nämnda
fallen upphör hyresrätten utan annan skyldighet för den exproprierande än
att utge gottgörelse för uppkommande skada. Laglig skyldighet att ställa ersättningslägenhet
till förfogande föreligger sålunda ej. Genom den nu föreslagna
lagändringen vidgas möjligheterna för kommunerna att lösa hyresrätt
något. Det är givet att i nuvarande läge på bostadsmarknaden många
av de hyresgäster, vilka blir berörda av ändringen, kan komma att ställas inför
stora svårigheter då det gäller att anskaffa ny bostad. Såsom departementschefen
anfört synes skäl emellertid ej föreligga att i förevarande situation
ge hyresrätt företräde framför det allmännas intressen och därmed ge
den starkare skydd än när det gäller inlösen av marken. Såvitt utskottet har
sig bekant har kommunerna i de talrika fall, då hyresrätt på grund av nu
gällande regler bringats att upphöra, i allmänhet visat stort tillmötesgående
då det gällt att genom anvisande av annan bostad ge kompensation för hyresrättens
upphörande. Utskottet vill emellertid kraftigt understryka nödvändigheten
av att kommunerna så länge bostadsbrist råder gör allt vad som
står i deras makt för att undanröja eller mildra uppkommande svårigheter.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition, nr
137.
Stockholm den 25 november 1965
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Svante Kristiansson*,
Knut Johansson, Erik Jansson, Åkesson, Lidgard och Torsten Hansson;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Johansson i öckerö,
Svenning*, Hamrin i Kalmar*, Bengtson i Solna, fru Ekroth, herrar Hammarberg
och Elmstedt*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
MARCUS BOKTR. STHLM 1965 6500*2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1965:407 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i byggnadslagen den SO juni 191f7 a1 i texten