Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad Igdelse av 16 kap. 13 § brottsbalken m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

1965-11-25 · 49 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 41 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1965:31, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad Igdelse av 16 kap. 13 § brottsbalken m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

1

Nr 31

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag om ändrad Igdelse av 16 kap. 13 § brottsbalken

m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 1 oktober 1965 dagtecknad proposition, nr 138, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen att

antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken,

2) lag om ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd,

3) lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 313) angående slakt av

husdjur.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås lagändringar med syfte att i olika avseenden förbättra

vården och behandlingen av djur. Ändringarna — som berör brottsbalken,

lagen om djurskydd och lagen angående slakt av husdjur — innebär

att gärningsbeskrivningen vid djurplågeri skärps, att förbud införs

mot s. k. hällning och klubbning vid betesgång, att det skall krävas tillstånd

för att driva kennelrörelse och hundpensionat, att tvingande föreskrifter införs

beträffande löplina in. m. för bandhund och att bedövningstvång införs

vid renslakt.

1 Bihany till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 3 avd. ^''r 31

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

Författningsförslagen

1) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken

Härigenom förordnas, att 16 kap. 13 § brottsbalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

16 KAP.

13 §.

Om någon genom misshandel,

överansträngning, vanvård eller annorledes

utsätter djur för otillbörligt

lidande, dömes för djurplågeri

till böter eller fängelse i högst två

år.

Om någon, genom misshandel,

överansträngning eller vanvård eller

på annat sätt, otillbörligen utsätter

djur för lidande, dömes för djurplågeri

till böter eller fängelse i högst

två år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

3

2) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd

Härigenom förordnas, dels att 4 §, 14 § 2 mom. och 21 § lagen den 19 maj

1944 om djurskydd skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels att i lagen skola införas två nya paragrafer, betecknade 8 a § och 8 b §,

med tillhörande rubriker, av nedan angiven lydelse.1

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §.

Djur må ---—-----— behövlig vila.

Når djur är på betesgång, må dess

rörelsefrihet ej inskränkas genom

att tyngd eller dylikt hindrande föremål

fästes vid djuret eller genom

att olika delar av djurets kropp sammanbindas

eller genom att djuret

bindes vid annat djur.

Om yrkesmässig hunduppfödning

m. m.

8 a §.

Uppfödning eller försäljning av

hundar eller mottagande av hundar

till förvaring och utfodring må icke

drivas yrkesmässigt eller eljest i

större omfattning utan att tillstånd

därtill lämnats av hälsovårdsnämnden

i orten.

Om skäl äro därtill, må hälsovårdsnämnden

återkalla tillstånd

som avses i första stycket.

Talan mot beslut av hälsovårdsnämnden

enligt första och andra

styckena föres genom besvär hos

länsstyrelsen.

1 Senaste lydelse av 14 och 21 §§, se 1958:134.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om hållande av bandhund

8 b §.

När hund annat än tillfälligt står

bunden utomhus, skall den i enlighet

med de närmare föreskrifter

veterinär styr elsen meddelar vara

kopplad till löplina av minst tio meters

längd och ha tillgång till koja

eller annan viloplats, som erbjuder

tillfredsställande skydd mot väder

och vind.

I fråga om hundar som användas

inom renskötseln äger veterinärstyrelscn

medge undantag från bestämmelserna

i första stycket.

14

2 mom. Åsidosätter någon vad i

2—6 §§ stadgas, äger hälsovårdsnämnden,

i den mån ej särskilda bestämmelser

äro gällande, meddela

erforderlig föreskrift om vad han

jämlikt nämnda paragrafer har att

iakttaga. Nämnden äger ock i sådant

fall stadga vite. Underlåter någon

att vidtaga föreskriven åtgärd, äger

nämnden, där det anses nödigt, verkställa

åtgärden på den försumliges

bekostnad. Nämnden äger förordna,

att dess beslut omedelbart skall lända

till efterrättelse. Den som är

missnöjd med nämndens beslut äger

däröver anföra besvär hos länsstyrelsen.

För avhjälpande------till

§•

2 mom. Åsidosätter någon vad i

2—6 §§ eller 8 b § stadgas, äger hälsovårdsnämnden,

i den mån ej särskilda

bestämmelser äro gällande,

meddela erforderlig föreskrift om

vad han jämlikt nämnda paragrafer

har att iakttaga. Nämnden äger ock

i sådant fall stadga vite. Underlåter

någon att vidtaga föreskriven åtgärd,

äger nämnden, där det anses

nödigt, verkställa åtgärden på den

försumliges bekostnad. Nämnden

äger förordna, att dess beslut omedelbart

skall lända till efterrättelse.

Den som är missnöjd med nämndens

beslut äger däröver anföra besvär

hos länsstyrelsen,

tömmer hälsovårdsnämnden.

21

Den som bryter mot vad i 9, 10,

11 eller 12 § stadgas eller åsidosätter

honom åvilande skyldighet enligt 15

§ första stycket eller underlåter att

fullgöra vad honom åligger enligt 20

§ andra stycket, straffes med dagsböter.

Om straff för djurplågeri stadgas

i allmänna strafflagen.

§•

Den som bryter mot vad i 8 a, 9,

10, 11 eller 12 § stadgas eller åsidosätter

honom åvilande skyldighet enligt

15 § första stycket eller underlåter

att fullgöra vad honom åligger

enligt 20 § andra stycket, dömes

till dagsböter.

Om straff för djurplågeri stadgas

i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966, såvitt avser 4 §, 8 b § och 14 §,

samt den 1 januari 1967, såvitt avser 8 a § och 21 §.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

5

3) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 313) angående slakt av husdjur

Härigenom förordnas, dels att 1, 3 och 5 §§ lagen den 4 juni 1937 angående

slakt av husdjur skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels att 6 och 7 §§ sagda lag samt den i iikraftträdandebestämmelsen till lagen

upptagna föreskriften beträffande slakt av ren skola upphöra att gälla.

(Nuvarande lydelse)

1 §•

Vid slakt

Bör till följd av sjukdom eller

olycksfall djur utan uppskov nedslaktas,

må slakten äga rum utan

iakttagande av vad i 1 eller 2 § sägs.

Förseelse mot denna lag straffes

med dagsböter, där ej å förseelsen

följer straff enligt allmän strafflag.

(Föreslagen lydelse)

från kroppen.

Föreskrifter om bedövning vid

slakt av ren annorstädes än i offentligt

slakthus eller kontrollslakteri

meddelas av Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, av veterinärstyrelsen.

§•

Bör till följd av sjukdom eller

olycksfall djur utan uppskov nedslaktas,

må slakten äga rum utan

iakttagande av vad i 1 eller 2 § sägs

eller av föreskrift som meddelats

med stöd av 1 §.

§•

För förseelse mot denna lag eller

mot föreskrift som meddelats med

stöd av lagen dömes till dagsböter,

om ej för gärningen är stadgat straff

i brottsbalken.

6 §.

Allmän åklagare åligger att åtala

förseelse mot denna lag.

7 §.

Böter som ådömas enligt denna lag

tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas gäldande, skola de förvandlas

enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

Motioner

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning

av densamma väckta motioner, nämligen

a) motionen II: 905 av herr Gustafsson i Borås, i vilken hemställes

»att riksdagen vid sin behandling av Kungl. Maj :ts prop. nr 138 måtte

1. besluta införa möjlighet för domstol att meddela förbud för djurplågare

att ta befattning med djur i enlighet med det förslag som utredningsmannen

framlagt i förarbetena till propositionen,

2. besluta införa förbud mot s. k. terrängritter,

3. i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom riksdagens mening giva till känna

vad i motionen ovan anförts angående vikten av skärpt bevakning av polismyndigheter

och andra tillsynsmyndigheter av djurplågeri i samband

med hästtävlingar,

att vederbörande utskott måtte utarbeta av klämmarna 1) och 2) ovan

föranledda ändringar i föreslagen lagtext»;

b) motionen II: 906 av herrar Gustafsson i Borås och Mattsson, i vilken

hemställes

»att riksdagen vid sin behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 138

måtte såsom lagtext i 16 kap. 13 § brottsbalken antaga den ovan i motionen

angivna lydelsen»;

c) motionen II: 907 av herrar Gustafsson i Borås och Tobé, i vilken hemställes
»att

riksdagen vid sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 138

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära förslag om en ny tillsynsorganisation

för djurskyddet på i motionen angivna riktlinjer»;

d) motionen 11:908 av herr Johansson i Dockered m. fl., i vilken hemställes
»att

riksdagen vid behandling av förslaget i 8a § i proposition nr 138

måtte i sin skrivelse till Konungen uttala, att tillståndstvånget enligt nämnda

stadgande skall anses begränsat att avse sådan uppfödning och försäljning

av hundar eller mottagande av hundar till förvaring och utfodring

som med hänsyn till rörelsens art och omfattning samt övriga förhållanden

får anses jämförlig med en yrkesmässigt bedriven verksamhet»;

e) motionen II: 909 av herr Levin och fru Eriksson i Stockholm, i vilken

hemställes

»att riksdagen måtte hemställa om sådan ändring i 4 § tillämpningskungörelsen

att den tid som måste förflyta mellan inköp av hund eller katt och

det tillfälle då djuret må användas för vetenskapliga experiment skall utgöra

tio dygn»; samt

f) motionen 11:910 av herr Levin m. fl., i vilken hemställes

»att riksdagen måtte, med antagande av Kungl. Maj :ts förslag, hemstäl
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

la att Kungl. Maj:t ville snarast möjligt föranstalta om utredning av de

praktiska resultaten av de nya bestämmelserna om tillsyn av djurskyddslagens

efterlevnad och om så anses behövligt förelägga riksdagen de förslag

till författningsändringar, som må föranledas därav».

Beträffande skälen för motionärernas yrkanden hänvisas, i den mån redogörelse

ej lämnas nedan, till de ovannämnda motionerna.

Inledning

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anför i propositionen

inledningsvis följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade dåvarande chefen

för justitiedepartementet den 6 juni 1953 f. d. justitierådet Erik Geijer att

som sakkunnig inom departementet utreda frågan om ett förbättrat djurskydd.

Sedan Geijer begärt och erhållit entledigande, tillkallades den 22

februari 1958 som sakkunnig dåvarande presidenten i hovrätten för Övre

Norrland Mauritz Wijnbladh. Utredningen har antagit benämningen djurskyddsutredningen.

Den har biträtts av experter.1

Genom lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd, som trädde i kraft

den 1 januari 1945, skedde för första gången en allmän reglering av djurskyddsfrågorna.

Med utgångspunkt från den erfarenhet som vunnits vid lagens

tillämpning har djurskyddsutredningen enligt sina direktiv haft att

bedöma i vad mån ändringar och kompletteringar kan anses påkallade i

denna lag, den allmänna strafflagstiftningen och andra författningar som

berör djurskyddet. I direktiven nämndes särskilt en rad spörsmål av dels

allmän och dels speciell natur. I övrigt hänvisades till riksdagens behandling

av vissa hithörande frågor samt till framställningar från djurskyddsorganisationer

och andra.

Djurskyddsutredningen, som numera har slutfört sitt uppdrag, har avlämnat

fyra betänkanden. De båda först avlämnade betänkandena, Tillsynen

å djurskyddslagens efterlevnad (SOU 1956: 49) och Offentlig förevisning

av djur (SOU 1957: 38) har tidigare slutbehandlats. På grundval av det förra

betänkandet framlades vid 1958 års riksdag proposition (1958: 35), som bifölls

av riksdagen (L3U 4, rskr 88) och föranledde vissa från och med den

1 januari 1959 gällande ändringar av framför allt djurskyddslagens bestämmelser

om tillsyn (SFS 1958: 134). Det senare betänkandet gällde sådana

frågor som inte behövde underställas riksdagens prövning och föranledde

1 Som sådana förordnades den 29 december 1953 numera byrådirektören i veterinärstyrelsen

Alf Danielsson, den 1 juni 1955 professorn i psykologi vid universitetet i Stockholm Gösta

Ekman, dåvarande förste stadsveterinären i Stockholm Richard Larsson och dåvarande professorn

i zoologi vid Stockholms högskola Torsten Pehrson samt den 30 september 1959 laboratorn

i fysiologi vid veterinärhögskolan Bengt Andersson. Danielsson har även varit sekreterare

i utredningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

kungörelsen den 6 november 1959 (nr 486) om offentlig förevisning av djur.

Därefter har djurskyddsutredningen avlämnat betänkandena Djurplågeri,

vetenskapliga djurförsök samt dj ur skyd ds ordning (SOU 1961: 45) och Slakt

och kastrering av ren jämte andra djurskyddsfrågor (SOU 1963: 75). Jag

ämnar nu i ett sammanhang ta upp båda dessa betänkande!! till behandling

och kommer därvid att förorda vissa lagändringar. Betänkandena ger dessutom

anledning till administrativa föreskrifter på olika områden. I dessa delar

behövs inte riksdagens medverkan men jag har funnit det lämpligt att i

detta sammanhang informera om mitt ställningstagande till olika i och för

sig betydelsefulla djurskyddsfrågor som utredningen har tagit upp till behandling.

Frågan om utfärdande av erforderliga föreskrifter kommer att

sedermera anmälas av vederbörande departementschefer.

I det förra av de båda sistnämnda betänkandena behandlas dels spörsmålen

om en jämkning i den allmänna strafflagstiftningens bestämmelse om

djurplågeri och om införande av en särskild straffpåföljd, innebärande att

den som gjort sig skyldig till djurplågeri kan förbjudas att ta befattning

med djur, dels frågan om en allmän komplettering av djurskyddslagen i

form av en av Kungl. Maj :t meddelad djurskyddsordning och dels frågan

om ändrade bestämmelser om användning av djur för vetenskapliga ändamål.

över detta betänkande har — i vissa fall efter hörande av underlydande

och andra organ — remissyttranden avgetts av riksåklagarämbetet, Svea

hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms rådhusrätt,

Göteborgs rådhusrätt, medicinalstyrelsen, statspolisintendenten, lantbruksstyrelsen,

veterinärstyrelsen, veterinärhögskolans lärarkollegium, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs,

Kalmar, Hallands, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län, kanslern

för rikets universitet, samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i

rikets större städer, föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges landsfogdar,

Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler, Riksförbundet

Landsbygdens folk (RLF), Hushållningssällskapens förbund, Sveriges lantbruksförbund,

Sveriges veterinärförbund, Svenska allmänna djurskyddsföreningen,

Svenska kvinnors djurskyddsförening, De svenska skolornas djurskyddstörbund,

Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund, Föreningen

Djurens vänner, Nordiska samfundet till bekämpande av plågsamma djurförsök,

Svenska hundskyddsföreningen och Svenska kennelklubben.

I betänkandet Slakt och kastrering av ren jämte andra djurskyddsfrågor

behandlas ett stort antal speciella och sins emellan artskilda frågor, som

hänför sig till djurskyddslagen eller specialförfattningar. I detta betänkande

har till förnyad behandling även tagits upp det mer allmänna spörsmålet

om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad, vilket utredningen tidigare

behandlat, över betänkandet har — i vissa fall efter hörande av underlydande

och andra organ — remissyttranden avgetts av riksåklagarämbetet,

hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för övre Norrland, överbefäl
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr SI år 1965

havaren, medicinalstyrelsen, statspolisintendenten, lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen,

veterinärhögskolans lärarkollegium, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,

Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, samarbetskommittén

för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer, Riksförbundet

Landsbygdens folk (RLF), Hushållningssällskapens förbund, Sveriges lantbruksförbund,

Sveriges veterinärförbund, Svenska djurskyddsföreningen,

Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund, Föreningarna Djurens vänners

riksorganisation, Nordiska samfundet till bekämpande av plågsamma

djurförsök, Svenska hundskyddsföreningen, Svenska kennelklubben, Svenska

sainernas riksförbund, Svenska ridsportens centralförbund, Svenska galoppsportens

centralförbund, Svenska travsportens centralförbund och Husdjursförsäkringsföretagens

förening.

I anledning av betänkandet har vidare skrifter inkommit från Bandhundskampanjen

och Föreningen Hundfrämjandet i Stockholm samt en gemensam

skrift från Gunnarps avdelning av RLF och Gunnarps jaktvårdskrets.

I den följande framställningen återges ur propositionen endast departementschefens

uttalanden. Beträffande den närmare redogörelsen av gällande

rätt, tidigare behandling av vissa frågor, utredningsmannens förslag och

remissyttranden hänvisas till propositionen.

Djurplågeri

Departementschefen

Bestämmelsen om straff för djurplågeri finns i 16 kap. 13 § brottsbalken.

Brottet består i att någon genom misshandel, överansträngning, vanvård eller

annorledes utsätter djur för otillbörligt lidande. Straffet är böter eller

tängelse i högst två år. Samma brottsbeskrivning och strafflatitud gällde

enligt strafflagen. Enligt utredningsmannens förslag skall beskrivningen

av brottet djurplågeri ändras och en särskild straffskala för de grövsta

fallen tilläggas.

Vad gäller brottsbeskrivningen innebär ändringsförslaget att straff för

djurplågeri skall drabba den »som, genom misshandel, överansträngning,

vanvård eller annorledes, otillbörligen utsätter djur för lidande». Mot

detta förslag har vid remissbehandlingen riktats viss kritik av närmast

formell art. Dessutom har några remissinstanser anmält tvivel på att omlormuleringen

av gärningsbeskrivningen kan påskynda utvecklingen i riktning

mot en önskvärd strängare bedömning av djurplågerifallen. Majoriteten

av remissinstanserna tillstyrker emellertid förslaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

För egen del har jag blivit övertygad om att stadgandet om straff för

djurplågeri för närvarande tillämpas alltför restriktivt och att det därför är

motiverat att förtydliga stadgandet så att det ger ett mera lättillgängligt

uttryck för det avsedda innehållet. Detta kan ske genom en omformulering

i den riktning som utredningsmannen har förordat. Den kritik av formell

art som vid remissbehandlingen har framförts mot förslaget väger enligt

min mening inte särskilt tungt. Jag föreslår därför att brottsbeskrivningen

ändras så att djurplågeri anges föreligga, om någon, genom misshandel,

överansträngning eller vanvård eller på annat sätt, otillbörligen utsätter

djur för lidande.

Utredningsmannens förslag om en särskild straffskala för de grövsta fallen

av djurplågeri går ut på att möjliggöra en strängare behandling, om

brottet är att tillskriva synnerlig råhet hos gärningsmannen eller omständigheterna

eljest är försvårande. Enligt förslaget, som tar sikte på strafflagen,

skall straffet i sådana fall kunna uppgå till högst ett års straffarbete.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.

I de yttranden som går i avstyrkande riktning har framför allt understrukits

att nuvarande straffskala får anses tillfyllest även när det gäller

att utmäta straff för de grövsta fallen av djurplågeri. Också i tillstyrkande

yttranden har anförts tvekan om behovet och värdet av en särskild,

strängare straffskala.

Efter genomförandet av det enhetliga frihetsstraffet kan utredningsmannens

förslag inte realiseras i sin avsedda form. I stort råder nog enighet om

att det maximistraff som nu stadgas, fängelse i två år, är fullt tillräckligt

även för grövre former av brottet. Vad som kan övervägas, om man vill anpassa

förslaget till brottsbalkens system, är därför att reservera en övre

del av straffskalan för de grova fallen. En sådan reglering synes emellertid

inte medföra några nämnvärda fördelar. Den skulle närmast leda till alt

latituden för normalfallen görs snävare och detta synes mig vara en påtaglig

olägenhet. Jag anser mig därför inte kunna förorda ändring av straffskalan

vid djurplågeri.

Den ändring av stadgandet om djurplågeri som jag nyss förordat torde

böra träda i kraft den 1 juli 1966.

Motionen II: 906

I motionen II: 906 framhålles att ordet »otillbörligen» kan ge upphov till

olika tolkningar i kommande rättsfall och förhindra utvecklingen i riktning

mot en önskvärd strängare bedömning i djurplågerifallen. Motionärerna

fortsätter.

Skulle det befinnas nödvändigt att i vissa fall åsamka djur lidande såsom

exempelvis vid vetenskapliga djurförsök, kunde detta i och för sig regleras

genom särskilda undantagsbestämmelser. Då vi emellertid är med
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

vetna om det önskvärda i att icke belasta en lag med omfattande undantagsbestämmelser

vill vi, som ett alternativ till ovanstående förslag, framhålla

möjligheten av att bibehålla ordet »otillbörligen» i lagtexten men med en

annorlunda placering, ägnad att förebygga eventuell misstolkning. Härvid

utgår vi ifrån att misshandel, överansträngning eller vanvård av djur aldrig

kan förövas under beteckning »tillbörligen» medan det däremot kan

vara ofrånkomligt att utsätta djur för visst lidande inom ramen för exempelvis

vetenskapliga djurförsök.

Motionärerna föreslår, för att uppnå en klar gräns mellan å ena sidan

»otillbörligt» och å andra sidan »ofrånkomligt» åsamkat lidande för djur

följande ändrade lagtext:

Om någon genom misshandel, överansträngning eller vanvård, eller otillbörligen

på annat sätt, utsätter djur för lidande, dömes för djurplågeri till

böter eller fängelse i högst två år.

Förbud att handha djur

Departementschefen

Med stöd av bestämmelser i djurskyddslagen kan polismyndighet i vissa

fall omhänderta eller döda djur som är utsatt för djurplågeri. Härigenom

kan det eller de djur som ett sådant brott avser, t. ex. en vanvårdad kreatursbesättning,

skonas från fortsatt lidande. Däremot finns inte för närvarande

någon möjlighet att förbjuda den som har begått djurplågeri att i fortsättningen

handha djur. Utredningsmannen har föreslagit att en sådan möjlighet

införs. Enligt förslaget skall det ankomma på domstolen i djurplågerimålet

att om det föreligger skäl därtill meddela förbud av ifrågavarande

slag. De former av befattning med djur som förbudet skall avse beskrivs som

att sköta, köra, slakta eller eljest syssla med djur. Förbudet skall bestämmas

att gälla för viss tid, minst ett och högst fem år, eller för alltid, överträdelse

av meddelat förbud skall enligt förslaget straffas med böter eller

fängelse i högst sex månader. Bestämmelserna i fråga skall upptas i en ny

paragraf omedelbart efter djurplågeriparagrafen.

Även i det nu berörda avseendet har utredningsmannen i huvudsak gått

tillbaka på förslag som varit aktuella i samband med 1944 års ändringar i

djur skyddslagstiftningen och som då avböjts. Under den nu företagna remissbehandlingen

har flertalet instanser lämnat förslaget om införande av

en förbudspåföljd utan erinran eller yttrat sig därom i tillstyrkande riktning.

Bl. a. har framhållits att möjligheten av att ett förbud meddelas är

ägnad att förstärka den avhållande effekten hos straffbudet mot djurplågeri,

att förbudsbestämmelsen skulle få särskild betydelse när det gäller

psykiskt defekta djurplågare samt att det är önskvärt att man kan tvinga

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

en notorisk djurplågare, som yrkesmässigt har med djur att göra, att övergå

till annan verksamhet.

Några myndigheter och sammanslutningar har inte velat direkt motsätta

sig den föreslagna förbudshestämmelsen men anmält tvekan om behovet

och lämpligheten därav. Från domarhåll har sålunda uttalats, att förbudsbestämmelsen

torde få liten praktisk betydelse; djurplågeri är nämligen ett

ovanligt brott, återfall ännu mycket ovanligare, och det synes med tog kunna

antas att brottstypen med stigande levnadsstandard och ökad folkbildning

skall bli alltmera sällsynt. Den i ärendet hörda veterinärsammanslutningen

har understrukit svårigheterna att övervaka efterlevnaden av meddelade förbud

och vidare uttalat att det är i hög grad tveksamt, om man bör införa så

drastiska bestämmelser i ett land, där djuren med största sannolikhet vårdas

bäst i världen.

Ett antal remissinstanser har också förhållit sig klart avvisande till utredningsmannens

förslag. De betänkligheter som har andragits på denna sida

har varit både av principiell och av praktisk natur. Sålunda har invänts att

man kan fråga sig, varför den som en gång förbrutit sig mot djur skall kunna

förbjudas att ens röra vid några sådana, medan den som förbrutit sig mot

människor, t. ex. mot barn genom otukt eller våld, inte kan ges något motsvarande

förbud. Vidare har erinrats om att utredningsmannens förslag syftar

till en för svensk rätt helt ny påföljd. En utvidgning av påföljdssystemet

är en betydelsefull reform som inte kan komma till stånd på så knapphändig

utredning som redovisats i betänkandet. På andra rättsområden har iakttagits

stark återhållsamhet i fråga om stadganden av liknande art. En av utredningsmannen

gjord jämförelse med indragning av körkort har man ansett

missvisande, eftersom rätten att handskas med djur får räknas som en

medborgerlig rättighet i motsats till den av visad skicklighet och lämplighet

avhängiga rätten att framföra motorfordon. Som från praktisk synpunkt

olyckligt har man betecknat det förhållandet att ett förbud att syssla med

djur kan innebära ett starkt ingrepp i den drabbades försörjningsmöjligheter.

Följden för innehavaren av en mindre brukningsenliet blir, har det sagts,

att han måste avhända sig djuren, även om förbudet inte skall kunna avse att

äga djur. Kontrollsvårigheterna har också i flertalet avstyrkande yttranden

åberopats som det viktigaste praktiska skälet mot en förbudsbestämmelse.

Det är säkerligen riktigt, att vårt land står sig gott vid en jämförelse

med andra länder i fråga om det sätt varpå djur i allmänhet behandlas.

Allt är dock inte väl beställt och möjligheter att uppnå förbättringar

av betydelse bör upptas till noggrant övervägande. Ett förhållande som

ofta har beklagats är att myndigheterna mera sällan förfogar över medel att

förebygga djurplågeri genom att individuellt ingripa mot personer som,

efter vad man rätt säkert kan förutse, kommer att hemfalla åt sådan brottslighet.

Det har t. ex. inträffat att en person, som vanvårdat sin kreaturs
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

besättning och i samband med att han lagförts för djurplågeri tvingats

slakta ned denna, snart nog har skaffat sig nya kreatur och utsatt dessa för

vanvård som föranlett ny dom för djurplågeri, allt utan att något effektivt

har kunnat göras för att förhindra ett upprepande. En helt annan typ av fall

töreligger vid den s. k. tysta vanvården. Därmed syftar man på situationen

då personer, som på grund av hög ålder, sjuklighet eller annat har svårt att

reda sig själva, håller sig med husdjur utan att förstå eller förmå att ge dessa

erforderlig vård. I en del av dessa fall lär fortsatt djurplågeri förebyggas

genom att djurägaren för sin egen skull blir omhändertagen av anhöriga

eller genom ingripande av socialvårdande myndighet.

Med de nu anförda exemplen som bakgrund ter det sig uppenbart att det

i vissa fall vore värdefullt från djurskyddssynpunkt att ha möjlighet att beröva

en person rätten att handha djur. I sitt förslag beträffande en förbudsbestämmelse

har utredningsmannen konstruerat förbudet som en särskild

påföljd för djurplågeri och han har lagt beslutanderätten hos domstol. Under

remissbehandlingen har emellertid föreslagits att meddelandet av förbud

skall ske i administrativ ordning. För egen del anser jag att detta senare

alternativ i jämförelse med domstolsalternativet erbjuder vissa fördelar.

Bl. a. kan man utforma regeln så att den medger ingripande på ett tidigare

stadium, nämligen genom att släppa anknytningen till att ett djurplågeribrott

konstaterats och låta mera allmänna kriterier på olämplighet att handha

djur bli avgörande.

Som framgår av den nyss lämnade redogörelsen råder bland remissorganen

delade meningar om behovet och lämpligheten av en förbudsbestämmelse.

Det torde framgå av vad jag redan har sagt att jag för egen del finner

det naturligt att, när man ser saken från djurskyddssynpunkt, inta en

positiv hållning till tanken på att införa en dylik bestämmelse. Det bör emellertid

påpekas att en så drastisk form av ingripande som förbud att handha

djur antagligen skulle komma att tillämpas sparsamt. Den individualpreventiva

verkan blir alltså totalt sett ganska ringa. Av samma anledning kan

man inte vänta sig att förbudsmöjligheten — om den anknyts till att någon

har begått djurplågeri — skall kunna i högre grad förstärka den allmänpreventiva

effekten hos straffbudet mot detta brott. Det har sagts att

en förbudspåföljd skulle ha särskilt värde genom att man i denna får tillgång

till en reaktion mot sådana djurplågare som med hänsyn till psykiska

defekter inte kan fällas till straff. Denna synpunkt är givetvis beaktansvärd

men den har numera delvis förlorat i betydelse genom att brottsbalken

medger användning av bötesstraff eller skyddstillsyn i vissa av de

fall, där enligt strafflagen ingen kriminalpolitisk reaktion kom i fråga. Del

kan i detta sammanhang nämnas att särskilda föreskrifter vid skyddstillsyn

i viss utsträckning bör kunna användas för att förmå personer som

dömts för djurplågeri att ordna sina förhållanden så att risken för återfall

blir mindre.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

Man torde sålunda få erkänna att de skäl som talar för en förbudsbestämmelse

inte framträder med någon större styrka, om man ser på hur

bestämmelsen mera generellt skulle verka. De betänkligheter som principiellt

och praktiskt kan anföras mot en förbudsbestämmelse är å andra

sidan betydande. I detta hänseende torde det vara tillräckligt att i huvudsak

hänvisa till de invändningar som har framförts under remissbehandlingen.

Ett par synpunkter bör emellertid understrykas. Även om det kan påstås

att företeelser som i någon mån påminner om den föreslagna förbudspåföljden

finns på andra rättsområden, är det tydligt att man här står inför

något som är i stort sett främmande för den ordning vi nu har. Förbud att

handha djur skulle innebära att en person på grund av att han misstänks

komma att begå visst brott får för sig speciellt kriminaliserade själva de

situationer i vilka brottet kan tänkas inträffa. Under vissa omständigheter

skulle förbudet mycket kännbart begränsa hans försörjningsmöjligheter och

frihet i andra avseenden och det hör till bilden av förbudsbestämmelsen att

sådana verkningar skulle drabba ojämnt. Man har uppenbarligen anledning

till stor tvekan om det över huvud taget kan vara berättigat att använda

denna drastiska metod för att motverka ett brott som djurplågeri. Vad gäller

den praktiska sidan av saken vill jag särskilt peka på svårigheterna att avgränsa

de konkreta förbuden så att orimligheter undviks och på de problem

som den nödvändiga kontrollen av meddelade förbud erbjuder. I sistnämnda

hänseende får man, om påföljden skall ha någon mening, räkna

med en ganska stor apparat och med ett system som starkt påminner om

övervakning inom kriminalvården utan att ha nämnvärt av de positiva, stödjande

momenten hos denna.

De betänkligheter och svårigheter som nu har berörts innefattar enligt min

mening övervägande skäl mot den föreslagna förbudsbestämmelsen. Jag

kan därför inte förorda att en sådan upptas i vår djurskyddslagstiftning.

Motionen 11:905

I motionen II: 905 hemställes om att möjlighet införes för domstol att

meddela förbud för djurplågare att ta befattning med djur i enlighet med

det förslag utredningsmannen framlagt. Förbudet skulle sålunda gälla för

viss tid, minst ett och högst fem år, eller för alltid och avse att sköta, köra,

slakta (dock ej äga) eller eljest syssla med djur. Överträdelse av förbudet

skulle straffas med böter eller fängelse i högst sex månader.

Enligt motionären berör det föreslagna stadgandet ett mycket litet antal

personer, och en samhällsreaktion på området sägs inte på långt när ha samma

ekonomiska räckvidd som körkortsindragningar.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

15

Användning av djur för vetenskapligt ändamål

Departementschefen

Användningen av djur för vetenskapliga försök och liknande ändamål har

i våra dagar tått en mycket stor omfattning. Den utveckling som har skett

på detta område står i direkt samband med utvecklingen inom framför allt

den medicinska forskningen. Till försöksverksamheten kan varje slag av

djur komma i tråga. Av praktiska skäl, som bl. a. har att göra med hanterligheten

och fortplantningsförmågan, har vissa djur kommit till särskilt

stor användning, t. ex. möss, råttor, marsvin och kaniner. I olika sammanhang

används dock i växlande omfattning andra djur, såsom större däggdjur,

fåglar, reptiler och fiskar. Enligt uppgifter av 196(1 års försöksdjursutredning

torde den årliga förbrukningen av försöksdjur vid statliga institutioner

för närvarande utgöra minst 300 000 möss, 35 000 råttor, 90 000

marsvin, 15 000 kaniner, 5 500 katter och 2 000 hundar.

De grundläggande bestämmelserna om användning av djur för de ändamål

det nu gäller finns i 12 och 13 §§ djurskyddslagen. I princip fordras

tillstånd av veterinärstyx-elsen om användningen är förenad med operativt

ingrepp, insprutning eller blodavtappning eller också medför ångest eller

annat lidande för djuret. Kungl. Maj :t äger dock medge undantag från tillståndstvånget.

Enligt stadgande i 13 § får vid operativt ingrepp eller annan

åtgärd som avses i 12 § inte större lidande tillfogas djuret än som är oundgängligt.

Kan det antas att avsevärt lidande åsamkas djuret även sedan ingreppet

eller åtgärden har slutförts, skall djuret därefter dödas snarast möjligt.

Genom kungörelse den 17 november 1944 (nr 771) med vissa bestämmelser

om användning av djur för vetenskapligt ändamål m. in. har Kungl.

Maj;t gjort sådant undantag som nyss avsågs beträffande vissa statliga och

kommunala institutioner. I samma kungörelse stadgas bl. a. att åtgärder

som är förenade med operativt ingrepp av någon betydelse inte får företas

på varmblodigt djur i undervisningssyfte, om ändamålet kan uppnås på annan

väg. Innan operativt ingrepp av någon betydelse företas på varmblodigt

djur, skall djuret, om inte ändamålet med åtgärden därigenom förfelas, bedövas

så att det såvitt möjligt mister förmågan av smärtförnimmelse. Hund

eller katt som har inköpts för åtgärd som avses i 12 § djurskyddslagen får

inte användas för ändamålet förrän fem dygn förflutit från inköpet. I övrigt

må nämnas alt kungörelsen innehåller föreskrifter om viss journalföring

beträffande inköp av hundar och katter. Den som vidtar åtgärd av ifrågavarande

art är skyldig att underkasta sig den särskilda inspektion som veterinärstyrelsen

kan finna skäl föreskriva.

I fiåga om användningen av djur för vetenskapligt ändamål framlägger

utredningsmannen lörslag som i lörsta hand syftar till en förbättring av

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

kontrollen över de vetenskapliga djurförsöken. Enligt vad han föreslår skall

kontrollverksamheten främst bedrivas av en för hela riket gemensam

nämnd, vilken organisatoriskt skall anknytas till veterinärstyrelsen. Nämnden

skall bestå av sju ledamöter, nämligen en domare såsom ordförande, två

läkare utsedda av medicinalstyrelsen, två veterinärer utsedda av veterinärstyrelsen

och två representanter för djurskyddsrörelsen. De sistnämnda

skall utses inom läkar- och veterinärkårerna på förslag av Sveriges djurskyddsföreningars

riksförbund. Ehuru fackmän skall alltså dessa två ledamöter

medverka såsom representanter för lekmannaintresset. Nämnden

skall ha befogenhet att utföra förhandsanmälda besiktningar på institutioner,

där djur används för vetenskapliga och liknande ändamål. Nämnden

skall inte äga ingripa direkt mot uppdagade missförhållanden utan får

härom underrätta veterinärstyrelsen. Denna skall utrustas med särskild befogenhet

att utfärda erforderliga föreskrifter och att vid behov stadga vite

för att framtvinga rättelse. De allmänna tillsynsbestämmelserna i 14 och

15 §§ djurskyddslagen skall inte vara tillämpliga beträffande de vetenskapliga

djurförsöken.

I övrigt innebär utredningsmannens förslag i förevarande del framför

allt att en ganska omfattande journalföring skall ske vid användningen av

djur för försök o. dyl. För närvarande föreligger skyldighet att föra anteckningar

endast angående inköp av hundar och katter för ändamålet. Enligt

förslaget skall inköpsjournal föras även beträffande apor, hästar och klövbärande

djur. Jämte inköpsjournalen skall i fråga om samma djurslag

som den avser föras en särskild försöksjournal med bl. a. uppgifter om

ändamålet med försöket, vidtagen åtgärds beskaffenhet, bedövningens art

och omfång samt vad som gjorts med djuret efter försöket. Såväl inköpssom

försöksjoumalen skall årligen insändas till tillsynsnämnden för granskning.

Vad gäller hundar och katter föreslår utredningsmannen att den karenstid

om fem dagar, som enligt nuvarande bestämmelser skall förflyta innan

ett inköpt sådant djur får användas, skall förlängas till tio dagar.

De särskilda bestämmelser som enligt vad jag nyss har anfört gäller

användningen av djur för vetenskapliga och liknande ändamål måste ses

mot bakgrunden av straffstadgandet om djurplågeri, vilket både enligt gällande

lydelse och enligt den ändrade avfattning som jag tidigare har föreslagit

förutsätter att en avvägning sker mellan det intresse som påkallar viss

åtgärd och vad åtgärden innebär för djuret. Beträffande operativa ingrepp

in. m. som närmare regleras i djurskyddslagen krävs att det lidande som tillfogas

djuret inte är större än som är oundgängligt. Även här skall alltså ske

en avvägning vid vilken bedöms i vad mån det vetenskapliga eller därmed

likartade ändamål som är i fråga kan rättfärdiga en uppoffring av vad man

kallat djurets rätt. Institutionschefer och andra som har att utföra bedömningar

av detta slag måste bl. a. ta ställning till om ändamålet kan vinnas på

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

17

annan väg än genom åtgärder som medför lidande för djur och om nödvändiga

dylika åtgärder kan utföras på sådant sätt att lidandet begränsas. Vad

gäller ändamålet med åtgärderna erbjuder det givetvis särskilda svårigheter

att finna hållbara utgångspunkter för bedömningen, när det är fråga om

grundforskning och liknande verksamhet som mera indirekt siktar till förbättring

av levnadsvillkoren för människor eller djur.

Det torde vara tämligen sällsynt att personer som har sökt sätta sig in i

saken förkastar all användning av djur för ändamål av den art som här

åsyftas. Den kritik som emellanåt riktas mot denna användning avser

därför huvudsakligen det sätt varpå de nödvändiga avvägningarna sker.

Man menar alltså att den restriktivitet som får sägas prägla våra författningsbestämmelser

i ämnet inte alltid motsvaras av tillämpningen. Att

bilda sig eu uppfattning om i vilken utsträckning denna kritik kan vara

berättigad är utomordentligt vanskligt. Delvis beror detta på att vetenskapliga

och andra förhållanden på området i och för sig är svåra att bedöma

men det är också uppenbart att den offentliga tillsynen över vad som äger

rum vid användningen av djur för ifrågavarande ändamål inte fungerar

sä effektivt att verksamheten kan sägas stå under fortlöpande kontroll och

under tillfredsställande insyn. Sådan kontroll och insyn är givetvis i liög

grad önskvärda för att förebygga eller beivra eventuella missbruk samt för

att undanröja oberättigad misstro. Jag anser det sålunda välmotiverat att

åtgärder vidtas för att göra tillsynen effektivare.

Utredningsmannens förslag att tillsynen skall anförtros åt en för hela

riket gemensam nämnd har under remissbehandlingen blivit föremål för

starkt skiftande omdömen. Även bland de remissinstanser som i princip har

gillat förslaget har man i stor utsträckning haft erinringar mot viktiga

moment däri, såsom bestämmelserna om nämndens organisation och befogenheter.

På några håll har man även ifrågasatt om det organisatoriskt är

möjligt att utöva tillsynen genom en riksnämnd. Som alternativ har man

främst pekat på olika sätt att effektivisera tillsynen inom den nuvarande

organisationsramen eller i nära anslutning till denna.

När jag för egen del tar ställning till utredningsmannens förslag vill jag

gärna understryka alt systemet med en riksnämnd medför vissa beaktansvärda

fördelar. Dessa hänför sig dock enligt min mening huvudsakligen

till att nämnden skulle kunna helt allmänt verka för enhetlighet och god

ordning på det område som omfattas av dess tillsynsbefogenhet. Däremot

kan det knappast antas att en enda nämnd, låt vara att den arbetar med delegationer

för särskilda uppgifter, skall kunna utföra någon verkligt effektiv

kontroll över den konkreta försöksverksamheten och inte heller att genom

nämnden skall kunna förmedlas en från allmänhetens synpunkt tillfredsställande

insyn däri. Vad som främst talar för denna mening är att

den verksamhet som skulle bli föremål för tillsynen är alltför omfattande.

2 llikang till riksdagens protokoll 1965. samt. !l and. Nr :il

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 är 1965

De sifferuppgifter beträffande vissa slag av försöksdjur som jag förut har

anfört torde ge klart besked härom. Till detta kommer att det synes vanskligt

att nå en sådan lösning av frågan om representation i nämnden att lekmannaintresset

blir företrätt på ett sätt som helt kan tillgodose allmänhetens

berättigade krav på insyn.

Jag anser sålunda att utredningsmannens förslag om en för hela riket gemensam

tillsynsnämnd inte är lämpligt att genomföra. Man bör i stället söka

åstadkomma den eftersträvade effektiviseringen inom den nuvarande tillsynsorganisationens

ram. Frågan hur detta skall ske ämnar jag uppta i ett

senare avsnitt av framställningen, där jag kommer att allmänt beröra spörsmålet

om vad som kan göras för att förbättra tillsynen av djurskyddslagens

efterlevnad, bl. a. genom ökade insatser från tjänsteveterinärermas sida.

I förevarande sammanhang bör emellertid upptas ett par frågor som speciellt

rör tillsynen över användningen av djur för vetenskapliga och liknande

ändamål.

Utredningsmannen har såsom ett särskilt skäl för den av honom föreslagna

ordningen åberopat att det är i viss mån oegentligt att hälsovårdsnämnderna

som är kommunala myndigheter har att utöva kontroll över

befattningshavare vid statliga institutioner. Härom är att säga att något

undantag från tillsyn enligt djurskyddslagen inte för närvarande finns

stadgat beträffande statliga institutioner utom i vad gäller djur som används

inom försvarsväsendet, och att det på andra förvaltningsområden förekommer

att statliga institutioner är underkastade tillsyn genom kommunala

organ utan att detta har ansetts möta principiella betänkligheter. Efter

vad jag kunnat finna föreligger sålunda intet hinder från den av utredningsmannen

anförda synpunkten mot att låta hälsovårdsnämnderna handha

nu ifrågavarande tillsyn. Utredningsmannen har vidare antytt att man

på vissa håll hyser tvekan om huruvida djurskyddslagens tillsynsbestämmelser

är tillämpliga i fråga om användningen av djur för vetenskapligt ändamål.

Grunden för denna tvekan skulle väl närmast vara det förhållandet

att den till 12 § djurskyddslagen anknytande tillämpningskungörelsen innehåller

ett stadgande om skyldighet för den som vidtar åtgärd av nu avsett

slag att underkasta sig särskild inspektion som veterinärstyrelsen kan föreskriva.

En dylik administrativ bestämmelse kan emellertid inte återverka

på djurskyddslagen på det sättet att tillämpningsområdet för dess stadganden

inskränks. Inte heller kan det antas att en inskränkning i detta fall har

förutsatts vid tillkomsten av djurskyddslagen. I så fall hade den inskränkande

regel som nu finns i 16 § beträffande djur som används inom försvarsväsendet

uppenbarligen kompletterats så att paragrafen blivit uttömmande.

Det får sålunda anses klart att djurskyddslagens tillsynsbestäminelser

i nuvarande utformning även avser användningen av djur för vetenskapliga

och därmed jämställda ändamål. Något förtydligande av lagtexten

i detta hänseende finner jag därför inte erforderligt.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1905

Utredningsmannen har inte föreslagit någon ändring i fråga om bestämmelsen

i 3 § nyssnämnda tillämpningskungörelse att, innan operativt ingrepp

av någon betydelse företas på varmblodigt djur, detta skall bedövas

på visst sätt, om inte ändamålet med åtgärden därigenom förfelas. Under

remissbehandlingen har emellertid framförts önskemål om skärpta regler

angående bedövning av försöksdjur. För egen del anser jag det påkallat att

bestämmelsen i nämnda 3 § omformuleras så att den ger tydligare uttryck

åt kravet på att försöksdjuren behandlas så skonsamt som över huvud taget

är möjligt. Det bör sålunda fastslås att undantag från bedövningstvånget är

medgivet endast när det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med det

operativa ingreppet. Stadgandet synes även böra utbyggas med en bestämmelse

om användning av smärtstillande och lugnande medel i fall där bedövning

inte kan ske. Härigenom kommer det bl. a. att framgå att snäva

kostnadssynpunkter inte får åberopas som ursäkt för underlåtenhet att i

möjlig mån begränsa djurens lidande.

Utredningsmannens förslag beträffande journalföringen vid användning

av djur för vetenskapligt och liknande ändamål har under remissbehandlingen

rönt ett i stort sett välvilligt mottagande även om viss kritik har

framförts mot detaljutformningen. Förslaget i denna del står givetvis i samband

med tanken på en gemensam tillsynsnämnd, vilken genom granskningen

av journalerna skall kunna följa och kontrollera ifrågavarande

verksamhet inom hela riket. Också om förslaget beträffande riksnämnden

avböjes och tillsynen huvudsakligen får utövas av lokala organ, torde utvidgningen

av journalföringsplikten efter ungefär de linjer utredningsmannen

har angelt vara motiverad med hänsyn till de kontrollmöjligheter som

skapas därigenom. Härutöver torde man ha anledning räkna med att tvånget

att redovisa vidtagna åtgärder skall ha ett gynnsamt inflytande genom

att i viss mån poängtera ansvarigheten för att åtgärderna vidtas på ett från

djurskyddssynpunkt godtagbart sätt. Beträffande de särskilda utvidgningar

i journalföringen som gäller hundar och katter tillkommer ytterligare att

de är ägnade att motverka alt olovligen åtkomna djur försäljs till vetenskapliga

institutioner och att de medför ökade möjligheter att identifiera djur

som har förkommit för ägarna.

Vad utredningsmannen har föreslagit angående vilka djurslag som den

utvidgade journalföringen skall omfatta har under remissbehandlingen

föranlett en del erinringar. Önskemål har härvid framförts både om utökningar

och om inskränkningar i förhållande till förslaget. För egen del

anser jag det ogörligt alt genomföra eu detaljerad journalföring beträffande

alla slag av försöksdjur. Det torde inte heller vara möjligt att finna en i

detta sammanhang användbar, principiell skiljelinje mellan olika djurslag.

Utredningsmannens förslag har emellertid de praktiska fördelarna att journalföringen

kommer alt omfatta de djurslag som förefaller viktigast från

21 llihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. It and. Xr 31

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

kontrollsynpunkt samtidigt som den inte torde bli alltför betungande. Jag

har därför stannat för att ansluta mig till förslaget, dock med reservation

för smärre avvikelser därifrån. Med reservationen avser jag främst att lämna

utrymme för en förenklad journalföring eller annan summarisk redovisning

beträffande vissa djurslag.

Beträffande de anteckningar som bör inflyta i journalerna delar jag också

i stort sett utredningsmannens mening. Vid utarbetandet av bestämmelserna

om journalföringen, vilka torde böra upptas i tillämpningskungörelsen,

finns emellertid anledning att undersöka i vad mån praktiska förenklingar

kan göras, såsom genom användning av kodsystem och standardanteckningar

rörande särskilt vanliga försökstyper. Utöver vad utredningsmannen

har föreslagit torde böra föreskrivas att särskild journalanteckning

skall göras om anledning till att bedövning inte har använts vid smärtvållande

försök och om vad som i sådant fall har åtgjorts för att lindra försöksdjurets

lidande. Föreskrift bör meddelas om att journalerna skall sändas

till hälsovårdsnämnden i orten för granskning.

Till de övriga av utredningsmannen upptagna spörsmål som bör beröras

i detta sammanhang hör frågan om en utsträckning av karenstiden för

försök med hundar och katter. Den föreslagna förlängningen från fem till

tio dagar skulle givetvis kunna i någon mån förebygga att sådana djur som

har förkommit för ägarna används för försöksändamål. Under remissbehandlingen

har emellertid från fackkunnigt håll framförts allvarliga betänkligheter

mot förslaget med hänsyn till att den längre förvaringstiden på

institutionerna skulle öka risken för infektionssjukdomar bland djuren.

Med beaktande härav anser jag mig i varje fall inte för närvarande kunna

förorda att karenstiden förlängs.

Det nu anförda torde ge anledning till en mera allmän översyn av tilllämpningskungörelsen.

De förslag och synpunkter som utredningsmannen

och remissinstanserna har framfört men som inte närmare behandlats i det

föregående torde få upptas till prövning i detta senare sammanhang.

Motionen II: 909

I motionen II: 909 framhålles att eu förlängning av tiden mellan inköpen

och påbörjandet av experimenten med djuren för vetenskapligt ändamål är

synnerligen önskvärd. Därigenom skulle enligt motionärerna helt andra möjligheter

skapas för ägare till försvunna djur att eftersöka dem. Eftersom

exempelvis katterna framför allt köpes från andra delar av landet än där

försöken skall utföras behövs en längre tid för eftersökandet. Påståendena

om risken för ökad smitta vid en förlängning av tiden ifrågasätts. Motionärerna

förmodar att hygienen trots allt inte är så dålig i de utrymmen, där

försöksdjuren förvaras. En förlängning av tiden skulle också skapa större

möjligheter att komma till rätta med handeln med stulna djur och bland

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

21

de djurskyddsintresserade inge ökat förtroende för ifrågavarande verksamhet.

Med hänvisning till del sagda hemställes om sådan författningsändring

av 4 § kungörelsen med vissa bestämmelser om användning av djur för vetenskapligt

ändamål in. in. att hund eller katt som inköpts för att användas

i sådant syfte icke får användas för ändamålet förrän tio dygn förflutit från

det inköpet skedde.

Slakt av ren

Departementschefen

Slaktlagen innehåller i 1 § en föreskrift om att vid slakt av husdjur detta

skall bedövas omedelbart före blodets avtappande. I en ikraftträdandebestämmelse

till lagen, vilken trädde i kraft den 1 juli 1938, stadgas emellertid

att den, såvitt angår slakt av ren, skall tillämpas först från den dag

Ivungl. Maj :t bestämmer. Någon föreskrift om lagens tillämpning på slakt

av ren har ännu inte meddelats.

Av förarbetena till lagen framgår att det bedövningstvång som är föreskrivet

i 1 § har ansetts böra gälla i princip även vid renslakt. Att tillämpningen

i detta avseende fick anstå hade sin grund i att del rådde ovisshet

om vilken bedövningsmetod som är den för renslakt mest ändamålsenliga.

Under den gångna tiden har vid flera tillfällen frågan om bedövningstvång

vid renslakt varit under diskussion. Denna har i huvudsak gällt om den avålder

tillämpade metoden att bedöva renar genom nackstick med kniv skall

godtagas från djurskyddssynpunkt. I anslutning härtill har man berört frågan

om förutsättningarna för att få denna bedövningsmetod ersätt med modernare

tillvägagångssätt.

På initiativ av utredningsmannen har nu utförts vissa expertundersökningar

rörande förfaranden vid renslakt och då särskilt beträffande nackslicksmeloden.

Undersökningarna finns utförligt redovisade i betänkandet.

Utredningsmannen har funnit det uppenbart att renslakten, i den mån som

den försiggår vid offentliga slakthus och kontrollslakterier, bör äga rum

på samma sätt som annan husdjursslakt. Bedövningstvånget enligt slaktlagen

bör alltså i sådana fall gälla även renslakt. Utredningsmannen anser

att det kan hållas för visst att slakten här utförs med metoder som är anmärkningsfria

från djurskyddssynpunkt.

Vad beträffar renslakt som inte äger rum i offentliga slakthus och kontrollslaktcrier

har utredningsmannen med ledning av de resultat som framkommit

vid nyssnämnda expertundersökningar ansett alt användning av

slaktpistol som hedövningsredskap bör föreskrivas. Detta gäller såväl slakt

i större skala som husbehovsslakt.

Enligt utredningsmannens förslag skall sålunda slakllagen göras tillämp
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

lig även på slakt av ren och i samband därmed i lagen intagas en uttrycklig

bestämmelse om att vid slakt av ren annorstädes än i offentligt slakthus

eller kontrollslakteri bedövning inte må ske annorledes än med användande

av slaktpistol, vars konstruktion godkänts av veterinärstyrelsen för ändamålet.

Veterinärstyrelsen skall enligt förslaget även ha att meddela anvisningar

om tillvägagångssättet vid bedövning med sådan pistol.

Samtliga de remissinstanser som yttrat sig över utredningsmannens förslag

i fråga om renslakt har i princip tillstyrkt förslaget. I en del fall har

dock särskilda undantag från de föreslagna bestämmelserna eller jämkning

däri förordats. Man har sålunda bl. a. ansett att det bör i större utsträckning

överlämnas åt veterinärstyrelsen att bestämma om bedövningsmetoderna

vid renslakt och man har, i synnerhet från renägarhåll, hävdat

att nackstick med kniv i varje fall under en övergångstid bör få användas

vid husbehovsslakt eller annan slakt i mindre skala.

För egen del finner jag att liden numera är inne för att göra bestämmelserna

om bedövningstvång tillämpliga även beträffande slakt av ren. Jag

delar även utredningsmannens uppfattning att hithörande frågor inte kräver

speciell reglering såvitt gäller slakt som försiggår i offentliga slakthus

och kontrollslakterier. Inte heller torde särskilda bestämmelser böra meddelas

i fråga om nödslakt av ren.

Av de undersökningar som närmare redovisas i betänkandet synes framgå

att den gängse äldre bedövningsmetoden — nacksticket — kan ge ett

tillfredsställande bedövningsresultat. Det är dock tydligt att härför fordras

betydande skicklighet och omdöme hos slaktmanskapet samt att bristande

kvalifikationer i detta hänseende kan medföra att djuren tillfogas svårt lidande.

Nacksticket måste därför betraktas som en från djurskyddssynpunkt

betänklig bedövningsmetod och dess användning bör begränsas så långt det

är praktiskt möjligt. Utredningen om förevarande spörsmål visar att såvitt

gäller slakt i större skala nacksticket numera utan olägenhet av betydelse

kan utbytas mot modernare bedövningsmetoder, vid vilka man använder

slaktpistoler eller liknande apparater. Föreskrift om att sådana redskap

skall användas bör därför meddelas. Det synes dock nödvändigt att

skapa möjlighet till vissa undantag under en övergångstid. Ett sådant undantag

synes befogat för slakt enbart till husbehov. Denna äger inte sällan

rum under förhållanden, där slaktpistol eller liknande redskap av de typer,

som nu finns att tillgå, inte utan svårigheter kan medföras. Nacksticket

torde i dessa fall få godtagas till dess att man fått fram mera lätthanterliga

konstruktioner. Ett annat undantag kommer i fråga beträffande slakt av förvildade

renar och strövrenar. Dessa bör få nedläggas med skott från kulvapen

av typ som tillsynsmyndigheten godkänner.

Den relativt detaljerade reglering av hithörande frågor som sålunda synes

erforderlig bör lämpligen göras i administrativ ordning och då i första

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

23

hand genom Kungl. Maj :ts försorg. Vissa delfrågor, bl. a. rörande godkännande

av slaktredskap, torde lämpligen böra överlämnas till veterinärstyrelsens

avgörande. Det ingår i styrelsens uppgifter att följa utvecklingen på

förevarande område och ta initiativ till att givna föreskrifter blir reviderade

efter hand som de praktiska förhållandena medger en mera fullständig

övergång till modernare bedövningsmetoder vid renslakten.

Under remissbehandlingen har föreslagits att veterinärstyrelsen skulle få

i uppdrag att utfärda föreskrifter även beträffande bedövningen vid slakt

av andra djur än renar. Frågan härom har dock inte närmare belysts i det

föreliggande utredningsmaterialet. Jag anser därför att förslaget inte kan

upptagas till närmare övervägande i detta sammanhang.

I enlighet med det anförda bör i ett nytt andra stycke i 1 § slaktlagen

införas ett stadgande av innebörd att föreskrifter om bedövning vid slakt

av ren annorstädes än i offentligt slakthus eller kontrollslakteri meddelas

av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av veterinärstyrelsen.

Ansvarsbestämmelsen i 5 § bör med anledning härav ändras så att

den även avser förseelse mot ifrågavarande föreskrifter. Paragrafens lydelse

bör dessutom jämkas med hänsyn till brottsbalken. Det synes även erforderligt

att föreskrifterna beaktas i 3 §, som innehåller undantagsbestämmelser

beträffande nödslakt. I 6 och 7 §§ finns vissa processrättsliga och

straffrättsliga regler som numera saknar självständig betydelse och därför

bör upphävas i förevarande sammanhang.

Som förut nämnts innehåller ikraftträdandebestämmelsen till slaktlagen

bemyndigande för Kungl. Maj :t att bestämma den dag, från vilken lagen

skall tillämpas, såvitt gäller slakt av ren. Med hänsyn till att ändring i slaktlagen

nu föreslås, synes det naturligt att beslutet om tillämpning i nämnda

hänseende fattas i lagstiftningsväg. Detta kan formellt genomföras på det

sättet att den åsyftade ikraftträdandebestämmelsen upphävs.

Med hänsyn till den långa tid som förflutit efter principbeslutet om bedövningstvångets

utsträckande till renslakt torde i och för sig den ytterligare

anpassningsperiod som erfordras för anskaffning av redskap m. m.

kunna göras relativt kort. Den måste dock även lämna tillräckligt rådrum

för avfattandet och utfärdandet av tillämpningsföreskrifterna och utmätas

så att föreskrifternas innehåll hinner nå ut till renägare och andra som

är sysselsatta inom rennäringen. Med hänsyn härtill föreslår jag att ifrågavarande

bestämmelser får träda i kraft den 1 januari 1967.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

Kastrering av ren

Departementschefen

Enligt 9 § djurskyddslagen får kastrering av häst utföras endast av veterinär.

Detsamma gäller i fråga om annat djur, som uppnått fyra månaders

ålder, om inte Kungl. Maj :t förordnar annat. Med stöd härav har i

kungörelse den 21 juni 1946 förordnats att kastrering av ren får utföras av

annan än veterinär även om djuret har uppnått nämnda ålder.

Utredningsmannen har med utgångspunkt från verkställda expertundersökningar

föreslagit att föreskriften i nämnda kungörelse skall kompletteras

så att kastrering, som där avses, får ske endast med kastreringstång

som veterinärstyrelsen godkänt för ändamålet. Veterinärstyrelsen

skall enligt förslaget ha att meddela anvisningar om tillvägagångssättet.

Förslaget har i princip biträtts av samtliga de remissinstanser som yttrat

sig därom. Det har bl. a. framgått att renägarna själva i allmänhet intar

en positiv hållning till att utföra kastreringen med tång, även om det

på en del håll framhållits att man vill behålla möjligheten att vid behov

utföra kastreringen med äldre metoder, nämligen genom bitning eller med

användande av kniv.

Med hänsyn till förhållandena inom rennäringen torde det för närvarande

vara nödvändigt att bibehålla undantagsbestämmelsen att kastrering av

ren får utföras av annan än veterinär även om djuret har uppnått fyra månaders

ålder. Det synes dock rimligt att undantaget får gälla endast om

den kastreringsmetod som används är godtagbar från djurskyddssynpunkt.

Av de i vårt land tillämpade metoderna torde kastrering genom bitning

medföra häftigt och långvarigt lidande för djuret. Kastrering med kniv synes

ej heller vara en tillfredsställande metod, då den innebär risker för

infektion och förblödning samt dessutom i vissa fall torde vara mycket smärtsam.

Den tredje metod som förekommer och som till synes redan har vunnit

betydande utbredning, alltså kastrering med tång som är konstruerad

för krossning av sädessträngen utan blodigt inrepp, är enligt uttalanden av

veterinärmedicinsk expertis betydligt överlägsen de andra från djur skyddssynpunkt.

Det är därför enligt min mening motiverat att användning av

tångmetoden föreskrivs som villkor för att kastrering av ren skall få utföras

av icke-veterinär, om djuret har uppnått fyra månaders ålder. De

tänger som får användas bör vara av konstruktion som veterinärstyrelsen

godkänt. Det bör även ankomma på styrelsen att meddela föreskrifter om

tillvägagångssättet vid kastreringen. Bestämmelserna bör lämpligen träda i

kraft den 1 januari 1967, dvs. den dag jag föreslagit i fråga om nya bestämmelser

för slakt av ren.

Under remissbehandlingen har framförts önskemål om vissa andra åt
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965 25

gärder i syfte att humanisera renkastreringen, bl. a. att ett bedövningstvång

skulle införas. Enligt min mening finns det emellertid för närvarande knappast

förutsättningar att gå längre än jag här förordat. I sammanhanget

vill jag dock understryka att de möjligheter till ytterligare humanisering

som yppas bör tillvaratas väl. Det bör få ankomma på veterinärstyrelsen

att för detta ändamål följa utvecklingen på det veterinärmedicinska området

och inom rennäringen. De förslag rörande ytterligare utredning, som

framförts under remissbehandlingen, torde få upptas till närmare behandling

i annat sammanhang.

Vissa hästtävlingar

Departementschefen

De olyckor som på senare år har inträffat inom den gren av hästsporten

som kallas terrängritt har i hög grad upprört den allmänna opinionen. Från

djurskyddshåll har yrkats totalförbud mot detta slag av ryttartävlingar. För

egen del anser jag i likhet med utredningsmannen att denna tävlingsgren

inte bör förbjudas. Däremot bör alla tänkbara åtgärder vidtas för att i görligaste

mån förebygga olyckor vid denna tävlingsform liksom vid andra

hästtävlingar och tävlingar med djur över huvud taget.

Från djurskyddssynpunkt fungerar nu gällande bestämmelser i djurskyddslagen

och förevisningskungörelsen inte helt tillfredsställande i tävlingssammanhang.

Eu av anledningarna härtill synes vara att det saknas

fullgoda garantier för att en sakkunnig och effektiv övervakning sker av hur

djuren behandlas under själva tävlingen. Vissa sammanslutningar för hästsportens

utövande har redan nu i sina reglementen föreskrift om att veterinär

skall vara närvarande vid tävling. En sådan ordning bör genomföras för

alla slag av offentliga tävlingar med djur. Ytterligare en brist i nu gällande

bestämmelser synes vara att de inte tillräckligt beaktar att vid tävlingar endast

ett omedelbart ingripande kan tillgodose djurskyddsintresset. Utredningsmannens

förslag att veterinär skall tillerkännas befogenhet att med

omedelbar verkan helt eller delvis förbjuda tävlingen, om djur utsätts eller

kan befaras bli utsatt för djurplågeri, är ägnat att undanröja denna brist i

den nuvarande lagstiftningen och bör därför genomföras. Bestämmelsen

torde böra utformas så att befogenheten kommer att omfatta även att meddela

förbud för visst eller vissa djur att starta eller att i fortsättningen deltaga

i tävlingen. Däremot synes anledning inte föreligga att — som en remissinstans

har yrkat — i detta sammanhang särskilt beakta träning av

djur som skall deltaga i tävling. Med hänsyn till bestämmelsen i 3 § andra

stycket förevisningskungörelsen, vilken blir tillämplig på veterinär som

skall vara närvarande vid tävling, torde inte heller erfordras ytterligare fö
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år W65

reskrifter om besiktning av tävlingsbana eller föreskrift om att sådan bana

skall godkännas innan den får tas i bruk.

Olika meningar har framförts under remissbehandlingen om hur veterinär

med de befogenheter som nyss har angetts skall utses. För tillgodoseende

av djurskyddsintresset synes det angeläget att kontrollen över tävling utövas

genom en av tävlingsledningen helt oberoende veterinär. Förordnande

att tjänstgöra som tävlingsveterinär bör därför utfärdas av veterinärstyrelsen.

Som styrelsen har påpekat bör även beaktas frågan om ersättning för

uppdraget att tjänstgöra som tävlingsveterinär. Sådan ersättning bör erläggas

av tävlingsarrangören och utga efter grunder som fastställs av veterinärstyrelsen.

Motionen II: 905

Motionären lämnar till en början ett antal exempel på de påfrestningar

som hästar utsatts tör vid olika terrängritter och uttrycker som sin mening

alt huvudanledningen till det inträffade är att tävlingarna är alltför svåra.

Det uppges emellertid att några uppenbara skandaler såvitt bekant inte inträffat

sedan 1962 vid dessa relativt sällan arrangerade tävlingar. Då dessas

karaktär såvitt känt inte ändrats, måste i allt fall risken för djurplågeri

kvarstå. Delta torde även enligt motionären gälla vid den mycket omfattande

träningen, då ingen publikinsyn förekommer.

Det i propositionen framförda förslaget om rätt för veterinär att bryta

tävling torde enligt motionären ha begränsad betydelse för terrängritterna.

Veterinärkontrollen kan inte eliminera de risker som är sammanknippade

med tävlingarnas allmänna uppläggning. Med »folkvreden» mot de olympiska

terrängritterna i Stockholm 1956 och senare ritter i minnet finner motionären

det uppenbart, att en överväldigande opinion i landet skulle med

glädje hälsa ett förbud mot terrängritterna. I motionen föreslås därför ett

sådant förbud.

I motionen behandlas också frågan om polismyndighetens effektivitet på

området. Det framhålls att lagen ger polisen särskilda befogenheter att ingripa

mot djurplågeri bl. a. vid trav- och galopptävlingar. Trots delta torde

någon polisövervakning från djurskyddssynpunkt ej förekomma vid dessa.

Motionären fortsätter.

Polismyndigheterna måste därför aktiveras när det gäller att beivra djurplågeri

vid hästtävlingar. Utan anmälningar från djurskyddsorganisationerna

är det inte säkert att det hade blivit några undersökningar om händelserna

under terrängritterna. 1964 polisanmäldes att en häst på Täby galoppbana

hade störtat och dött under tävling (han hade också tidigare "fått blodstörtning).

Några år tidigare drevs tre hästar i döden på trav- eller galoppbanor

under en kort tidsrymd, utan att åtal anställdes mot de ansvariga. Om

en häst drives i döden t. ex. i skogsbruket, gissar vi att den ansvarige inte

kan undgå fällande dom. Detta måste gälla lika i tävlingssporten. Om den

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

nu föreslagna skärpningen av brottsbalkens djurskyddsparagraf i detta hänseende

skall iå någon avgörande inverkan, kan detta ske endast under förutsättning

att polisens uppsikt över hästsporten och tillämpning av lagarna

i hög grad skärpes.

Sedan motionären framhållit att hästsportorganisationernas interna bestraffningssystem

är en viss men inte tillräcklig garanti mot misshandel

och överansträngning anföres bl. a. följande.

1 roligen måste man förutsätta, att ingen hästsport kan bedrivas ulan ett

visst mått av djurplågeri eller risk för djurplågeri. Då det torde vara svårt

att ens begränsa tävlingarna, återstår möjligheten att införa en omfattande

bevakning och att hos de ansvariga och hos polisen inskärpa att hästsporten

omfattas av djurskyddslagstiftningen.

För detta ändamål skulle vi anse det önskvärt att vederbörande lagutskott

i sin motivering i skrivningen om proposition 138 framhåller vikten av att

polisen bättre övervakar tävlingarna, att övervakning stickprovsvis eller kontinuerligt

införes för träningen vid trav- och galoppbanorna och att djurplågerifall

undersöks i större utsträckning än nu. Denna skärpning anser

vi nödvändig även sedan veterinär fått den föreslagna rätten att avbryta tävlingar.

Mot bakgrund av det sagda hemställer motionären att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t ger till känna vad som anförts om vikten av skärpt

bevakning genom polismyndigheter och andra tillsynsmyndigheter vad gäller

djurplågeri i samband med hästtävlingar.

Transport av levande djur

Departementschefen

I det avsnitt av betänkandet som avser transport av levande djur har utredningsmannen

upptagit dels vissa frågor rörande transport med motorfordon,

dels ett spörsmål avseende transport med hästfordon. I det förra hänseendet

har utredningsmannen funnit, att transportkungörelsen inte bör

ändras därhän att för djurtransport avsedda fordon skall ha besiktigats för

sådan användning. Däremot har han ansett lämpligt med en föreskrift i

kungörelsen om att fordon, varmed djur befordras, skall vara försett med

skyll upptagande ordet Djurtransport på väl synlig plats utanpå fordonet.

Vidare har föreslagits, alt i samma kungörelse upptas bestämmelse afl, om

lastrum för djurtransport är löstagbart, sådana anordningar skall finnas,

att lastrummet kan på betryggande sätt fastgöras vid lastflaket. Beträffande

transport av levande djur med hästfordon har utredningsmannen med

hänsyn till missförhållanden vid transport av slaktrenar med hästsläde ansett

all i djurskyddslagen bör inlas eu bestämmelse om att vid transport av

djur dessa inte må med någon del skjuta ut över transportmedlet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

De nu berörda förslagen har praktiskt taget genomgående tillstyrkts under

remissbehandlingen. Även jag anser att bestämmelser om skylt och om

fastsättningsanordningar för lastrum bör införas i transportkungörelsen i

huvudsaklig överensstämmelse med förslagen. Vad angår det sätt för transport

av slaktrenar på hästfordon som utredningsmannen har berört är det

visserligen uppenbart att det inte kan godtas från djurskyddssynpunkt. Den

föreslagna bestämmelsen om att djur inte med någon del tår skjuta ut över

transportmedlet framhäver emellertid på ett oegentligt sätt en viss anledning

till att en djurtransport kan medföra risk för att djuren utsätts för lidande.

Även andra sådana anledningar är tänkbara. Med hänsyn härtill finner jag

mig inte kunna förorda den föreslagna bestämmelsen. Jag utgår härvid från

all djurtransporter som företas på det angivna sättet likväl kan beivras som

djurplågeri och att vetskapen härom skall leda till att förfaringssättet kommer

ur bruk.

Hållning och klubbning

Departementschefen

Vanlig hållning innebär, att ett djurs rörelsefrihet inskränks genom att

två av djurets ben förbinds med en rem eller dylikt. Nickhällning innebär,

atl en rem eller lina fästes med den ena änden vid djurets huvud eller

kring dess hals och med den andra vid något av dess ben, vanligen ett

framben, och på sådant sätt att djuret, om det vill hålla huvudet i naturlig

höjd, måste lyfta det fjättrade benet från marken. Sätts detta ben i marken,

måste djuret böja ned huvudet. Vid klubbning fästes ett trästycke eller annat

tyngre föremål (klubban) vid djurets ben eller hals, varefter djuret måste

släpa klubban med sig vid förflyttning. Det har synts utredningsmannen

uppenbart, att såväl hållning som klubbning kan innebära plåga för djuret.

Hållningen och särskilt nickhällningen kan under ogynnsamma omständigheter

vålla djuret både skador och annat men. Det kan inte heller sägas

vara förenligt med vedertagna djurskyddsprinciper, att ett djur, som fallet

är vid nickhällning, för att kunna stå med alla benen i marken skall behöva

ha huvudet starkt nedböjt eller för att kunna hålla huvudet i naturlig

ställning skall nödgas hålla ett hen upplyftat. Redan den vanliga hållningen

kan hindra djuret från att freda sig mot insekter. Klubbningen kan särskilt

i stenig eller backig terräng medföra, att klubban fastnar i ojämnheter i terrängen,

och klubban kan ha dimensioner eller vikt, som inte står i rimlig

proportion till djurets storlek eller kroppskrafter. De angivna metoderna för

att begränsa djurens rörelsefrihet kan ersättas med andra, som inte leder till

plåga för djuret. Därför föreslår utredningsmannen en bestämmelse som

innebär förbud mot hållning och klubbning. Då det alltjämt bör vara tillåtet

att vid tillfällig uppställning av ett hästfordon binda hästen med en rem

s. 29 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965 29

om Irambenen, har det föreslagna förbudet mot hållning begränsats till atl

avse betesgång.

Av de remissinstanser som yttrat sig över förslaget har ett litet fåtal ställt

sig tveksamma därtill. De övriga har i princip tillstyrkt förslaget. Vissa

önskemål om jämkningar har dock framförts.

Även jag anser alt bestämmelser bör meddelas i syfte att begränsa användningen

av ifrågavarande, från djurskyddssynpunkt betänkliga metoder

alt hindra djurs rörelsefrihet. Av praktiska skäl synes det emellertid lämpligt

att i fråga om både klubbning och hällning begränsa förbudsbestämmelserna

till att gälla metodernas användning vid betesgång. Härigenom skapas

även det undantag som efter vad remissyttrandena synes ge vid handen kan

vara motiverat med avseende på hundar som används inom rennäringen.

Utredningsmannen har utgått från att de nya föreskrifterna bör intas i

en särskild paragraf efter de allmänna bestämmelserna i djurskyddslagen

och att överträdelse av föreskrifterna bör beläggas med straff enligt 21 § i

lagen. För egen del anser jag det lämpligare alt föreskrifterna inplaceras

bland de allmänna bestämmelserna som ett andra stycke i 4 §, vilken nu

endast innehåller stadgande att djur inte får hållas bundet eller tjudrat på

ett för djuret plågsamt sätt eller så att det inte kan få behövlig vila. Genom

denna placering kommer föreskrifterna att tillhöra dem, vid vilka efterlevnad

kan framtvingas genom föreläggande av hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse.

Vad beträffar hållningen har den av utredningsmannen föreslagna lagtexten

lått sådan utformning att endast vissa typer av förfarandet synes åsyftade.

Förbudet i denna del bör emellertid ta sikte på varje åtgärd till förhindrande

av djurs rörelsefrihet, vid vilken olika delar av djurets kropp

lörbinds med varandra. Härjämte bör förbudet åsyfta sådan hällning som

består i att djur parvis binds vid varandra.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1966.

T aggtrådss tängsel

Departementschefen

Utredningsmannen har konstaterat att användningen av taggtrådsstängsel

medför risk för att husdjur och även vilda djur skadas genom att komma i

kontakt med sådant stängsel. Med hänsyn till vad sådana skador kan betyda

i torm av lidande för djuren och förlust för djurägare har utredningsmannen

föreslagit att i djurskyddslagen skall införas ett förbud mot användning

av taggtråd i stängsel som är avsedda som hägnad vid betesgång. Förslag i

liknande riktning framfördes även i samband med att gällande djurskyddslag

tillkom men avböjdes då.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

De meningar om utredningsmannens förslag som har redovisats under remissbehandlingen

går starkt isär. Det råder visserligen i stort sett enighet

om att ett förbud mot taggtråd i hägnad er ter sig motiverat, om man får se

saken uteslutande från djurskyddssynpunkt, men de instanser, som tagit

upp den ekonomiska aspekten på taggtrådsfrågan, har tämligen genomgående

ansett förslaget orealistiskt.

Varken utredningsbetänkandet eller remissyttrandena ger någon klar bild

av hur pass omfattande de skador kan vara som åberopats i motiveringen till

förslaget. Av vissa remissuttalanden att döma är dock frekvensen av mera

allvarliga skador inte påfallande stor om man tänker på hur allmänt taggtrådsstängsel

används. Jag anser därför att det i och för sig kan ifrågasättas

om djurskyddssynpunkterna i högre grad talar för en så drastisk åtgärd

som införandet av det föreslagna förbudet. Om den ekonomiska sidan av saken

får man däremot en mera bestämd föreställning genom beräkningar som

under remissbehandlingen har framlagts av organisationer inom jordbruksnäringen.

Enligt dessa beräkningar skulle återanskaffningsvärdet av befintliga

som beteshägnad använda taggtrådsstängsel i riket uppgå till omkring

300 miljoner kronor. Om man utgår från dessa siffror skulle alltså

ett taggtrådsförbud för närvarande innebära en synnerligen stor belastning

för jordbruksnäringen. Även om förbudet kunde modereras på ett eller annat

sätt, t. ex. genom att en lång övergångstid bestämdes, torde kostnaden

för en övergång från taggtråd till annat stängselmaterial bli så betydande, att

tanken på ett förbud för närvarande måste avvisas som ogenomförbar.

När jag sålunda inte kan biträda utredningsmannens förslag vill jag framhålla

att det är önskvärt att taggtrådsfrågan ägnas uppmärksamhet även i

fortsättningen. Bl. a. synes det lämpligt att det allmänna genom rådgivning

verkar för att såvitt möjligt få fram en från djur skyddssynpunkt anmärkningsfri

användning av taggtråden som stängselmaterial.

Yrkesmässig hunduppfödning na. ni.

Departementschefen

Såväl av veterinärstyrelsen som av Svenska kennelklubben och ett flertal

djurskyddsorganisationer har erinringar framställts mot förhållanden inom

den yrkesmässiga uppfödningen av hundar och handeln med hundar. Utredningsmannen

har ansett att ett behörigt hänsynstagande till inte bara

djurskyddsintresset utan också de kynologiska sammanslutningarnas strävan

efter en god hundstam bör föranleda att yrkesmässig hunduppfödning

och handel med hundar inte får drivas utan att företagaren är i besittning

av såväl kynologiska insikter av betydande mått som vissa personliga och

materiella kvalifikationer. Utredningsmannen har därför föreslagit att för

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 19(15

ifrågavarande verksamhet skall krävas att polismyndigheten i orten efter

hälsovårdsnämndens hörande har lämnat tillstånd därtill. Med hänsyn till

alt s. k. hundpensionat har blivit allt vanligare har utredningsmannen ansett

att ett likartat krav på tillstånd bör gälla även i fråga om mottagande av

hundar till förvaring och utfodring, när det sker yrkesmässigt. Enligt

förslaget skall bestämmelserna om tillståndstvång upptas i en ny paragraf

i djurskyddslagen.

Av det stora antal remissorgan som yttrat sig i denna del har så gott

som alla tillstyrkt förslaget i princip. Endast en myndighet har direkt avstyrkt

och ett fåtal har intagit en obestämd eller tveksam hållning.

Även jag anser det lämpligt att de former av hantering med hundar, som

utredningsmannen åsyftar, blir föremål för offentlig reglering. Härför talar

framför allt djurskyddssynpunkter, men även omgivningshygieniska synpunkter

torde kunna åberopas i sammanhanget. Under remissbehandlingen

har man påpekat att det kan finnas behov av en motsvarande reglering på

vissa andra områden, t. ex. beträffande pälsdjurshanteringen. Den anmärkningsvärda

ökning av antalet hundar i landet som har inträffat på senare

tid gör emellertid alt en sanering av hundhanteringen framstår som

särskilt angelägen och det synes därför berättigat att i första hand ingripa

reglerande på detta område.

När det gäller att närmare utforma bestämmelserna om den föreslagna

regleringen torde det finnas anledning att på ett par punkter företa avvikelser

från vad utredningsmannen har förordat. Enligt hans förslag skall

de nya bestämmelserna bara gälla yrkesmässig verksamhet. Eftersom verksamheten

kan äga rum under så växlande förhållanden och eftersom det

är önskvärt att såvitt möjligt minska svårigheterna vid gränsdragningen

mellan lillståndskrävande och icke tillståndskrävande verksamhet, anser

jag att regleringen bör omfatta inte bara rent yrkesmässiga former utan

även sådana där verksamheten —- utan att kunna anses som yrkesmässig

— äger rum i större omfattning. Härigenom kommer det enligt min mening

att framgå, å ena sidan, att den omständigheten att hanteringen ger ett ekonomiskt

utbyte inte behöver innebära att den är yrkesmässig i den mening

som här avses, och, å andra sidan, att en rörelse, som regelmässigt omfattar

mer än ett par tre avelstikar eller till förvaring och utfodring mottagna

djur, kan falla under tillståndstvånget, oavsett att den inte drivs av enbart

ekonomiska motiv. Utredningsmannen har vidare föreslagit att tillståndsfrågorna

skall prövas av polismyndighet. Denna skall höra hälsovårdsnämnden

innan tillståndsärende avgörs och det har förutsatts att nämnden i sin

tur skall söka medverkan av veterinär. Enligt min mening är det emellertid

mera rationellt att förlägga prövningen hos hälsovårdsnämnden. Denna

är särskilt lämpad för uppgiften genom sin ställning som tillsynsmyndighet

enligt djurskyddslagen, Härtill kommer att det genom lokala hälsovårds
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

ordningar i stor utsträckning är föreskrivet att hundgård inte får anordnas

inom hälsovårdstätorter och därmed jämställda områden utan att hälsovårdsnämnd

har lämnat sitt tillstånd. Den önskvärda samordningen mellan

djurskyddssynpunkter och oingivningshygieniska synpunkter kan i sådana

fall inte gärna åstadkommas på annat sätt än genom en samlad bedömning

hos hälsovårdsnämnden.

Innan nämnden fattar beslut bör den givetvis så snart det finns anledning

till det inhämta yttrande eller begära annan behövlig medverkan av länsveterinär

eller distrikts- eller stadsveterinär. Någon lagbestämmelse härom

torde inte behövas. Däremot synes det lämpligt att i anslutning till bestämmelsen

om tillståndstvånget uttryckligen stadga att meddelat tillstånd

kan återkallas. Det torde även höra finnas en regel om rätt för den som är

missnöjd med hälsovårdsnämndens beslut att fullfölja talan hos länsstyrelsen.

Besvär över länsstyrelsens beslut torde böra prövas av regeringsrätten.

I likhet med utredningsmannen anser jag det lämpligt att de nya bestämmelserna

intas i en ny paragraf i djurskyddslagen närmast efter bestämmelserna

i 8 § om förevisning av djur. Rubriken över den nya paragrafen

bör, som utredningsmannen har föreslagit, få lyda: Om yrkesmässig

hunduppfödning in. in.

Med hänsyn till redan existerande verksamhet av de slag som bör til 1- ståndsregleras i enlighet med det nu anförda synes de nya bestämmelserna

höra träda i kraft först den 1 januari 1967.

Motionen II: 908

I motionen II: 908 framliålles att uppfödning och försäljning av hundar

i vårt land förekommer under de mest skiftande förhållanden. Vid sidan om

den i egentlig mening yrkesmässiga verksamheten ägnar sig många privatpersoner

åt hunduppfödning i synnerligen begränsad omfattning. En sådan

verksamhet, som närmast är att jämföra med en hobby, är enligt vad motionärerna

anför så gott som aldrig inriktad på någon ekonomisk vinning

och det anses utan vidare klart, att verksamheten för de allra flesta skulle

visa ett ekonomiskt underskott, om man vill räkna med betalning för nedlagt

arbete och för omkostnaderna i övrigt.

Enligt departementschefens uttalande i propositionen kan en rörelse, som

regelmässigt omfattar mer än ett par tre avelstikar eller till förvaring och

utfodring mottagna djur, falla under tillståndstvånget, oavsett att den inte

drivs av enbart ekonomiska motiv. Motionärerna förklarar, att tillämpningen

av ett så långt gående förslag enligt deras uppfattning medför en onödig

belastning av hälsovårdsnämnderna utan att man därvid vinner något väsentligt

från djurskyddssynpunkt. Risk anses föreligga för att tillstånds
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Tredje lagutskottets utlåtande nr ,11 år 1965

tvånget blir enbart en administrativ belastning utan praktiskt värde. Till

stöd för sin mening anför motionärerna, att de som ägnar sig åt uppfödning

av hundar som hobby utan tanke på ekonomisk vinning alltid är personer

med stort intresse för hundar och hundavel; redan däri anses ligga

en garanti för att de behandlar sina djur väl och ger dem en god omvårdnad.

Motionärerna föreslår, att riksdagen antar den i propositionen föreslagna

lydelsen av 8 a § i lagen om djurskydd men samtidigt uttalar, att uttrycket

»större omfattning» skall ges den tolkningen att tillståndstvånget endast

skall drabba sådan uppfödning och försäljning av hundar eller mottagande

av hundar, som i fråga om rörelsens art och omfattning är jämförlig med en

yrkesmässig rörelse.

Tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad

Departementschefen

Frågan om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad har tidigare behandlats

av djurskyddsutredningen, nämligen i betänkande som avgavs år

1956. Detta ledde till vissa ändringar i lagen från och med den 1 januari

1959, vilka syftade till en effektivisering av tillsynen. Huvudprincipen enligt

gällande ordning är att det är hälsovårdsnämnden i orten som har att

utöva tillsyn över djurens vård och behandling. Nämnden är skyldig att utse

en eller vid behov flera tillsyningsmän. Länsveterinären samt distriktseller

stadsveterinär medverkar vid tillsynen och länsstyrelsen skall med biträde

av länsveterinären vaka över att hälsovårdsnämnder och tillsyningsmän

samt distrikts- och stadsveterinärer fullgör sina åligganden. Veterinärstyrelsen

har högsta tillsynen och meddelar råd och anvisningar till ledning

för övriga tillsynsorgan.

Utredningsmannen har nu ansett sig kunna konstatera att det — trots de

ändrade bestämmelserna — alltjämt brister i fråga om djurskyddskontrollen

på det lokala planet och att de möjligheter som lagstiftningen lägger i

kontrollmyndigheternas hand inte utnyttjas. Efter att ha övervägt vissa

andra förslag till ändrade bestämmelser har utredningsmannen stannat för

att förorda en regel enligt vilken polisman i orten utan särskilt förordnande

skall vara behörig att göra sådan besiktning som avses i 15 § djurskyddslagen,

dvs. besiktning av djur samt stallar, födoämnen, redskap m. in. Polismannen

skulle med andra ord få samma behörighet i detta avseende som

hälsovårdsnämndernas tillsyningsmän.

Utredningsmannens förslag har vunnit ganska stor anslutning under remissbehandlingen.

Det förefaller emellertid som om man därvid i stor utsträckning

har gått förbi frågan om polisen kan engageras för en mera systematisk

besiktningsverksamhet och räknat med ganska omfattande arbets
-

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

insatser från polisens sida. Det är då att märka, att utredningsmannen inte

avsett att polisman skulle mera allmänt ha att till sina övriga tjänsteåligganden

lägga besiktningar enligt djurskyddslagen. Han har i betänkandet

inte gått in närmare på vilka skäl som kan anföras för denna ståndpunkt.

Läget har emellertid numera klarnat i samband med polisväsendets förstatligande.

En ledande synpunkt vid denna reform bär nämligen varit att söka

renodla polisens huvuduppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet

och att i delta syfte undvika att belasta polisen med uppgifter som inte

har direkt anknytning till den primära verksamheten eller kräver användning

av polisiära maktmedel. Jag får hänvisa till närmare uttalanden härom

i propositionen 1964: 101 (s. 77—78), vilken i denna del inte föranledde någon

erinran från riksdagens sida. Med hänsyn till den målsättning som varit

bestämmande i det nu berörda sammanhanget synes det uteslutet att infoga

tillsyn enligt djurskyddslagen som ett led i den reguljära polisverksamheten.

Då man således inte kan räkna med att skapa en mot den föreslagna behörigheten

svarande skyldighet för polisman att utföra besiktningarna, finner

jag det tvivelaktigt om något står att vinna på ett genomförande av utredningsmannens

förslag. Det måste nämligen ifrågasättas om den fördel,

som det någon gång kan innebära att besiktning görs av polisman i stället

för tillsyningsman eller annan som nu har behörighet därtill, förmår uppväga

olägenheten av att tillsynen splittras på flera händer med den risk för

försvagning av det personliga engagemanget som detta oundvikligen medför.

Jag kan på grund härav inte förorda alt polisman tilläggs den föreslagna

behörigheten. I detta sammanhang vill jag erinra om den befogenhet som

allmänt tillkommer polisman att ingripa för att hindra brott.

Utredningsmannen har ansett att djurskyddslagens nuvarande föreskrifter

beträffande kontrollen över lagens efterlevnad har ett innehåll som väl

täcker vad lagstiftaren åsyftat. Jag delar denna uppfattning och jag har

även i ett tidigare avsnitt av denna framställning uttalat mig för att den effektivisering

av tillsynen som krävs i fråga om de vetenskapliga djurförsöken

bör äga rum inom ramen för nuvarande ordning.

Intrycket att det alltjämt i många fall brister i de lokala myndigheternas

handhavande av tillsynen enligt djurskyddslagen har i stort sett bestyrkts

genom uttalanden under remissbehandlingen. När man bedömer detta läge

får man komma ihåg att de nu gällande tillsynsbestämmelserna, som bl. a.

har medfört att utseende av tillsyningsman blivit obligatoriskt, har varit i

kraft så pass kort tid som från och med 1959. Även om det på sina håll synes

förekomma en verklig eftersläpning bör man kunna utgå från att den

fortsatta utvecklingen skall innebära att intentionerna bakom bestämmelserna

blir mera fullständigt förverkligade. I detta avseende har man också

anledning att fästa stora förhoppningar vid kommunsammanslagningarna,

som skapar förutsättningar för vidgad användning av heltidsanställda till
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

35

syningsmän. Härigenom bör det bli möjligt att efter band bygga upp en kår

av kunniga och i förhållande till lokala intressemotsättningar relativt fria

befattningshavare som förmår att hävda djurskyddsintresset med erforderlig

kraft. Det är emellertid inte tillräckligt att avvakta de förbättringar som

kan väntas komma på detta sätt utan åtgärder bör vidtas för att påskynda

den önskvärda utvecklingen.

Det viktigaste blir då att genom upplysning söka väcka och stärka det

personliga intresset och känslan av ansvar för tillsynsuppgifterna hos dem

som i olika egenskaper ombesörjer tillsynen på det lokala planet, dvs. i första

hand hälsovårdsnämndernas ledamöter och tillsyningsmän. I detta syfte

bör enligt min mening anordnas en informationskampanj i central regi,

lämpligen genom veterinärstyrelsens försorg. Härjämte synes det motiverat

att främst med tanke på tillsyningsmännen anordna en utbildningsverksamhet

som mera inriktas på instruktion beträffande praktiska tillsynsfrågor.

Den informations- och instruktionsverksamhet som jag sålunda vill förorda

torde i lämpliga former böra utsträckas till att avse även tj änste veter inärerna.

Härigenom ges bl. a. tillfälle till mera ingående behandling av de särskilda

problem som gäller tillsynen över användning av djur för vetenskapliga

och liknande ändamål. Det förtjänar att understrykas att den särskilda

aktivisering som krävs i fråga om detta avsnitt av tillsynsuppgifterna

inte kan komma till stånd utan betydande insatser från tjänsteveterinärernas

sida.

I övrigt finns knappast anledning att nu ingå på detaljerna i de åtgärder

som enligt det anförda bör vidtas för att förbättra djurskyddstillsyneii. Det

synes lämpligt att veterinärstyrelsen får i uppdrag att närmare planlägga

åtgärderna samt att inkomma till Kungl. Maj :t med förslag härom jämte erforderliga

kostnadsberäkningar.

Under remissbehandlingen av utredningsmannens förslag har man framfört

vissa förslag om att en intensivare tillsynsverksamhet skulle framtvingas

genom föreskrifter om regelbundet återkommande, rutinmässiga inspektioner

av djurhållningen. Jag anser att frågan härom bör få vila till

dess att man prövat möjligheterna att gå fram efter den mjukare linje som

jag här har förordat.

Motionerna II: 907 och II: 910

I motionen II: 907 framhålles att tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad

i första band åvilar de lokala hälsovårdsnämnderna och att dessa genom

sin lokala anknytning ideligen ställs inför stora svårigheter när det gäller

att effektivt fullgöra övervakningsuppgifterna. Motionärerna anför, att

hälsovårdsnämndernas uppgifter, särskilt på landsbygden och i smärre samhällen,

visat sig vara alltför ömtåliga då del gällt att verkställa besiktning

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 dr 1965

hos släktingar, grannar eller nära bekanta på orten och eventuellt föranstalta

om åtgärder mot dessa med anledning av vanskötsel eller misshandel

av djur.

Motionärerna erinrar om att utredningsmannen och ett stort antal remissinstanser

förklarat, att det alltjämt i många fall brister i de lokala myndigheternas

djurskyddskonlroll och att även departementschefen vitsordat bristerna.

Den av departementschefen uttalade uppfattningen att man bör kunna

utgå från att den fortsatta utvecklingen skall innebära, att intentionerna

bakom bestämmelserna blir mera fullständigt förverkligade, anser de ej vara

realistisk. Det finns enligt deras mening icke någon garanti för att de allvarliga

bristerna i tillsynen skall minska på grund av att övervakningssystemet

permanentas. Motionärerna anser, att förslag bör framläggas om att en ny

organisation för tillsynen av djurskyddslagen bildas under länsveterinärerna.

Det uttalas härvid, att organisationen bör erhålla personliga och ekonomiska

resurser för att lösa sin uppgift och att de heltidsanställda tillsyningsmän,

som tillsätts, skall vara obundna av lokala hänsyn.

Motionärerna föreslår att riksdagen i skrivelse till Ivungl. Maj :t begär förslag

om en ny tillsynsorganisation för djurskyddet på i motionen angivna

riktlinjer.

I motionen II: 910 anförs att det, med hänsyn till att riskerna för djurplågeri

är stora så länge det är tillåtet att hålla hundar ständigt bundna, är

att beklaga att bestämmelserna om hållande av bandhund inte såsom utredningsmannen

föreslagit utformats så att hund inte må stå i band utomhus

nattetid eller under hela eller större delen av dagen. De garantier mot missbruk

vid hållande av bandhund som propositionen avser att skapa torde enligt

motionärernas mening knappast komma alt bli tillräckliga. Inte ens en

bra koja anses erbjuda något verkligt skydd mot sträng kyla och även om

hunden förses med lång löplina kan densamma aldrig motsvara ordentlig

motion i det fria.

Motionärerna erinrar om att departementschefen i samband med behandlingen

av bandhundsfrågan hänvisat till de åtgärder som föreslås för att

effektivisera hälsovårdsnämndernas tillsyn av djurskyddslagens efterlevnad

samt vidare uttalat, att frågan om ytterligare lagstiftningsåtgärder för att

förbättra hundhållningen torde kunna vila till dess att man har hunnit samla

erfarenheter från effektiviserad tillsynsverksamhet. Motionärerna framhåller,

att det är av största vikt, att hälsovårdsnämndernas verksamhet i vad

det gäller djurskyddet redan från början görs till föremål för noggrann

övervakning så att dessa bestämmelser inte kommer att förfuskas. De föreslår,

att riksdagen med antagande av förslaget måtte hemställa, att Kungl.

Maj :t snarast möjligt föranstaltar om utredning av de praktiska resultaten

av de nya bestämmelserna om tillsyn av djurskyddslagens efterlevnad och

om så anses behövligt förelägger riksdagen de förslag till författningsändringar,

som må föranledas därav.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

37

Bandhundsfrågan

Departementschefen

Frågan hur man skall kunna stävja den vanvård av hundar som förekommer

i samband med bruket att hålla bandhund var föremål för övervägande

redan vid tillkomsten av djurskyddslagen. I lagen som trädde i kraft år

1945 finns bestämmelser dels om att djur inte får hållas bundet på ett för

djuret plågsamt sätt dels om att djurs förvaringsrum skall erbjuda tillräckligt

utrymme och skydd samt hållas tillfredsställande rent. Vid lagens tillkomst

ställde man förhoppningar på att bestämmelserna skulle råda bot på

vad som kallats bandhundseländet. Dessa blev emellertid långt ifrån infriade,

och med hänsyn härtill skärptes år 1959 djurskyddslagens regler om

hälsovårdsmyndigheternas tillsyn över lagens efterlevnad. Med stöd av stadgande

i lagen har veterinärstyrelsen år 1961 utfärdat råd och anvisningar

beträffande tillsynen, i vilka bl. a. framhålls att systemet att hålla bandhund

bör motarbetas. Vidare lämnas vissa föreskrifter om hur hundkoja bör vara

beskaffad m. m.

Vid 1963 års riksdag väcktes motioner med önskemål om bestämmelser

för att motverka djurplågeri i samband med bruket att hålla bandhund. I

anledning av motionerna hemställde riksdagen hos Kungl. Maj :t om utredning

och åtgärder snarast möjligt rörande det i motionerna berörda spörsmålet.

Ärendet har överlämnats till djurskyddsutredningen. Till utredningen

har även insänts eller överlämnats ett antal skrivelser från olika djurskyddsorganisationer

angående bandhundsfrågan.

Utredningsmannen har med ledning av de framställningar som kommit

honom till handa konstaterat att bandhundar fortfarande i alltför många

fall inte omhänderhas i enlighet med djurskyddslagens syften och uttryckliga

stadganden. De anmärkningar som har framförts avser inte bara bristande

möjligheter till motion för hundarna och bristfälliga kojor m. m. utan

också den vanvård i allmänhet som hundarna utsätts för. Utredningsmannen

finner också att det existerar en stark opinion för ett förbud mot hållande

av bandhund. Efter vissa överväganden som närmare redovisats i betänkandet

har utredningsmannen stannat för att förorda en bestämmelse i

djurskyddslagen om att hund inte må stå i band utomhus nattetid eller under

hela eller större delen av dagen. Bestämmelsen skulle straffsanktioneras

genom 21 § i lagen. Med den ståndpunkt utredningsmannen sålunda intagit

har han ansett att frågan om hundkojors beskaffenhet inte kräver annan

reglering än vad som är föreskrivet i veterinärstyrelsens råd och anvisningar.

De remissinstanser som gått närmare in på utredningsmannens förslag i

denna del har i allmänhet intagit en kritisk hållning till tanken på ett så

3 llihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 3 avd. Nr 31

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

vittgående förbud som utredningsmannen har förordat. Härvid har man

bl. a. erinrat om att det finns fall där det föreligger ett verkligt behov av alt

använda bandhundar för bevakningsändamål. Man har vidare framhållit att

åtminstone hundar av vissa ifrågakommande raser är väl lämpade för att i

huvudsak vistas utomhus och även finner sig bättre till rätta härmed än med

att ständigt vistas inomhus i t. ex. uppvärmda bostadsutrymmen. I detta

sammanhang har kraftigt varnats för att skapa ett bandliundselände inomhus

genom ett totalt eller nästan totalt förbud mot att hålla hund bunden

utomhus. I påfallande stor utsträckning har man ansett att undantag från

en förbudsbestämmelse i vart fall bör gälla, om hunden är kopplad till en

löplina av tillräcklig längd och har tillgång till en koja eller annan viloplats,

där den kan få tillfredsställande skydd mot kyla, blåst och fuktighet.

För egen del är jag övertygad om att det krävs särskilda åtgärder för att

komma till rätta med de missförhållanden som uppenbarligen alltjämt förekommer

vid hållande av bandhundar. När det gäller att ta ställning till vilka

åtgärder som är lämpligast torde det finnas anledning att fästa stort avseende

vid varningarna mot att skapa ett bandhundselände inomhus. Om ett totalt

eller nästan totalt förbud mot att hålla hund stående i band utomhus

medför att hundarna blir placerade inomhus på sätt som är otillfredsställande

från djurskyddssynpunkt, kanske i trånga bostäder eller i källare och

liknande lokaler, betyder det en försämring av situationen, eftersom kontrollen

över djurens vård och behandling försvåras. Under sådana förhållanden

torde det vara motiverat att även i fortsättningen tillåta att hund hålls

bunden utomhus, men ge tvingande föreskrifter i fråga om de anordningar

som skall vidtas för att bereda hunden en dräglig tillvaro. I samma riktning

talar även de övriga nyss anförda synpunkterna som har framförts vid remissbehandlingen.

Vid övervägande av frågan om ordningen för hållande av bandhund har

jag funnit att systemet med löplina, kompletterad med koja eller dylikt av

tillfredsställande beskaffenhet, innebär den bästa lösningen. Föreskrifterna

på området bör för att få största möjliga praktiska värde gå ganska mycket

i detalj. Möjligen är det också lämpligt att föreskrifterna i vissa avseenden

differentieras för olika slag av hundar och för skilda delar av landet. De

närmare bestämmelserna i dessa hänseenden bör enligt min uppfattning

meddelas av veterinärstyrelsen. Det blir tillräckligt att i djurskyddslagen

fastslå det huvudsakliga innehållet i den tilltänkta regleringen och hänvisa

till detalj föreskrifterna. Som minimikrav i fråga om löplinans längd torde

sålunda tio meter kunna fastställas. Beträffande koja eller liknande anordning

bör anges att den skall erbjuda tillfredsställande skydd mot väder och

vind. Bestämmelserna bör givetvis inte avse fall där hund blott tillfälligt

står bunden utomhus. Med hänsyn till förhållandena inom renskötseln torde

särskilda undantag från bestämmelserna vara påkallade, såvitt gäller

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

hundar som används i denna näring. Veterinärstyrelsen bör bemyndigas att

meddela föreskrifter härom. Ifrågavarande lagstadganden torde lämpligen

kunna upptas i en ny paragraf omedelbart efter de förut föreslagna bestämmelserna

om yrkesmässig hunduppfödning m. m. och under en särskild

rubrik »Om hållande av bandhund».

Det av utredningsmannen förordade förbudet mot att hålla bandhund

skulle enligt förslaget vara straff sanktionerat. De bestämmelser som jag nu

har uttalat mig för ansluter närmare till de allmänna bestämmelserna i

djurskyddslagen, som en påbyggnad eller precisering av dessa. Med hänsyn

härtill torde efterlevnaden av de nya bestämmelserna böra övervakas och

framtvingas på samma sätt som gäller i fråga om de allmänna bestämmelserna,

alltså genom tillsyn och ingripanden från i första hand hälsovårdsnämndernas

sida. Frågan om en effektivisering av denna verksamhet har

jag behandlat i ett tidigare avsnitt av framställningen. Hålls en hund bunden

under sådana förhållanden att det kan sägas att den otillbörligen utsätts

för lidande, kan givetvis fallet bli att bedöma som djurplågeri.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1966.

Under remissbehandlingen har framförts förslag om att hållande av hundar

skulle underkastas särskild reglering i flera andra avseenden, bl. a. genom

föreskrifter om hur hundgård bör vara beskaffad. Enligt min mening

torde emellertid frågan om ytterligare lagstiftningsåtgärder för att förbättra

hundhållningen kunna vila till dess att man har hunnit samla erfarenheter

från en effektiviserad tillsynsverksamhet.

Motionen II: 910

I motionen behandlas vissa spörsmål i samband med bandhundsfrågan.

Utskottet hänvisar till vad som i denna del upptagits under nästföregående

avsnitt.

Lagrådsgranskningen

Lagrådet lämnade departementschefens förslag utan erinran.

Utskottet

Före djurskyddslagens tillkomst år 1945 var bestämmelserna till djurens

skydd mycket ofullständiga. De inskränkte sig i huvudsak till strafflagens

bestämmelser om djurplågeri samt till lagen om rätt i vissa fall för polismyndighet

att omhänderta djur och lagen angående slakt av husdjur. Genom

djurskyddslagen skedde för första gången en allmän reglering av djur
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

skyddsfrågorna. Med utgångspunkt från den erfarenhet som vunnits vid lagens

tillämpning har djurskyddsutredningen därefter haft att bedöma i vad

mån ändringar och kompletteringar kunde anses påkallade i de författningar

som berörde djurskyddet. Utredningen har framlagt fyra betänkanden, av

vilka de två första redan föranlett författningsändringar framför allt beträffande

djurskyddslagens bestämmelser om tillsyn och beträffande offentlig

förevisning av djur. På grundval av de två sist avgivna betänkandena har

nu i förevarande proposition föreslagits lagändringar i brottsbalken, lagen

om djurskydd och lagen angående slakt av husdjur. I stort innebär ändringarna

att gärningsbeskrivningen vid djurplågeri skärps, att förbud införs mot

s. k. hållning och klubbning vid betesgång, att det skall krävas tillstånd för

att driva kennelrörelse och hundpensionat, att tvingande föreskrifter införs

beträffande löplina m. m. för bandhund och att bedövningstvång införs vid

renslakt. Vidare har i propositionen upptagits vissa andra djurskyddsfrågor

som utredningen behandlat i sistnämnda betänkanden. Det gäller spörsmål,

som antingen ansetts icke böra föranleda lagstiftningsåtgärd eller kan

lösas utan riksdagens medverkan genom administrativa bestämmelser, nämligen

vissa frågor om förbud att handha djur, användning av djur för vetenskapliga

ändamål, kastrering av ren, vissa hästtävlingar, transport av levande

djur, taggtrådsstängsel och tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad.

De lagförslag och förslag i övrigt som sålunda framläggs genom propositionen

är enligt utskottets mening ägnade att förbättra vården och behandlingen

av djur. Utskottet hälsar därför förslagen med tillfredsställelse. För att

syftet med den skärpta lagstiftningen på området skall uppnås förutsätter

dock utskottet att Ivungl. Maj :t följer utvecklingen med uppmärksamhet och

vid behov vidtar de ytterligare åtgärder som kan anses påkallade.

Utskottet övergår härefter till att närmare behandla de olika avsnitten i

propositionen.

Enligt 16 kap. 13 § brottsbalken föreligger dj urplågeri om någon

genom misshandel, överansträngning, van vård eller annorledes utsätter djur

för otillbörligt lidande. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. Mot

brottsbeskrivningen, som oförändrad hämtats från det tidigare stadgandet i

strafflagen, har utredningsmannen funnit anledning till erinran. Han har

ansett begreppet otillbörlighet i stället för att som nu anknytas till djurets

lidande böra hänföras till den åtgärd som gett upphov till lidandet. Lämpligen

skulle detta i lagtexten kunna uttryckas så att den som otillbörligen utsätter

djur för lidande skall dömas för djurplågeri. Departementschefen har

för sin del funnit det motiverat att förtydliga stadgandet så att det ger ett

mera lättillgängligt uttryck för det avsedda innehållet. Han har ansett detta

kunna ske genom en omformulering i den riktning som utredningsmannen

förordat. Han föreslår därför att brottsbeskrivningen ändras så att djurplågeri

anses föreligga om någon, genom misshandel, överansträngning eller

vanvård eller på annat sätt, otillbörligen utsätter djur för lidande.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

I motionen II: 906 framhålls att ordet otillbörligen, såsom det placerats i

departementschefens förslag, kan ge upphov till tolkningssvårigheter och

förhindra utvecklingen i riktning mot en önskvärd strängare bedömning av

djurplågerifallen. Med hänsyn härtill föreslås att författningstexten utformas

så att den som genom misshandel, överansträngning eller vanvård utsätter

djur för lidaande skall straffas för djurplågeri.

I gällande lagtext har otillbörligheten anknutits till effekten av gärningsmannens

handling, nämligen djurets lidande. Mot en sådan utformning kan

invändas att ordet otillbörlig från språklig synpunkt inte bör användas för

att utmärka graden av lidande. En närmare bestämning av »lidande» torde

f. ö. knappast vara erforderlig. Redan i detta ord som sådant torde ligga att

den smärta, för vilken djuret blivit utsatt, haft en icke obetydlig intensitet

och varaktighet. Det torde vidare vara uppenbart, att bedömningen utfaller

olika beträffande olika slag av djur, exempelvis varmblodiga och kallblodiga

djur. Däremot synes det böra kunna av lagtexten utläsas att vissa handlingar

som förorsakar djur lidande i viss utsträckning måste tolereras med

hänsyn till legitima intressen. Detta torde lämpligen kunna uttryckas genom

att ordet »otillbörligen» placeras som departementschefen föreslår. En placering

av det berörda ordet såsom motionärerna förordar skulle däremot medföra

bl. a. att all misshandel i teknisk mening, oavsett om förfarandet med

hänsyn till omständigheterna kan anses tillbörligt eller inte, föranleder

straff. Motionärernas förslag till lagtext medger i sin utformning icke något

undantag i dessa avseenden. Genom propositionsförslaget kommer vidare den

önskvärda ändringen till stånd att begreppet »otillbörlighet» hänföres till

den åtgärd som gett upphov till lidandet. Gärningsmannens sinnelag och avsikten

med den påtalade gärningen kommer därigenom att få ett ökat beaktande.

Den föreslagna formuleringen synes dock i stort sett motsvara de

synpunkter, som i allt fall på senare tid anlagts vid gällande lags tillämpning.

Vid utformningen av straffbestämmelserna i brottsbalken, som trädde i

kraft den 1 januari 1965, har — med avvikelse från den regelmässigt följda

grundsatsen att uppta sex månaders maximum vid omvandling av sådana

straffskalor i strafflagen där fängelse utan särskilt utsatt maximum föiekommit

— såsom maximum fastställts fängelse i två år för djurplågeri. Avsikten

härmed var att markera alt lagstiftaren numera betraktar djurplågeri

som ett allvarligt brott. Utskottet, som delar detta betraktelsesätt, finner

det angeläget att stadgandet om djurplågeri icke av domstolarna tillämpas

med sådan mildhet som för närvarande ofta synes vara fallet. Syftet

med motionen II: 906 synes därigenom vara tillgodosett. På grund av det nu

anförda tillstyrker utskottet, med avstyrkande av motionsyrkandet, propositionsförslaget

i denna del.

Djurskyddslagstiftningen erbjuder för närvarande icke någon möjlighet

att utfärda förbud att handha djur. Utredningsmannen har

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

föreslagit, att en sådan möjlighet införes. Enligt förslaget skulle det ankomma

på domstolen i djurplågerimålet att om det föreligger skäl därtill meddela

förbud för viss tid, minst ett och högst fem år, eller för alltid att sköta,

köra, slakta eller eljest syssla med djur. Överträdelse av förbudet skulle

straffas med böter och fängelse i högst sex månader. Departementschefen

har på anförda skäl icke ansett sig kunna förorda den föreslagna förbudsbestämmelsen.

I motionen II: 905 hemställs om lagstiftning i enlighet med

utredningsmannens förslag.

Såsom departementschefen framhållit torde det å ena sidan te sig naturligt

att från djurskyddssynpunkt inta en positiv hållning till tanken att införa

en förbudsbestämmelse av förevarande slag. Bestämmelsen har också sin

motsvarighet i dansk, norsk och tysk djurskyddslagstiftning. Å andra sidan

kan, såsom från flera håll framkommit vid remissbehandlingen, ifrågasättas

såväl lämpligheten som behovet av en dylik bestämmelse. Till en början torde

sålunda böra framhållas att djurplågeri numera synes vara ett tämligen

ovanligt brott och att återfall är än mer sällsynt. Den praktiska betydelsen

av stadgandet torde därför bli relativt ringa. Från en remissmyndighets sida

har uttalats, att en förbudsbestämmelse skulle öppna möjligheter för myndigheterna

att inskrida även mot sådana psykiskt sjuka eller defekta individer,

som med hänsyn till sina psykiska brister kan undgå bestraffning för

lagöverträdelser. Häremot torde kunna invändas att denna synpunkt, som

givetvis är beaktansvärd, numera delvis förlorat i betydelse genom att brottsbalken

medger användning av bötesstraff eller skyddstillsyn i vissa av de

fall, där enligt strafflagen ingen kriminalpolitisk reaktion kom i fråga. Sålunda

torde beträffande personer som dömts för djurplågeri särskilda föreskrifter

vid skyddstillsyn i viss utsträckning kunna utfärdas av sådant innehåll

att risken för återfall blir mindre. Vidare vill utskottet i likhet med departementschefen

framhålla att, även om det kan påstås att företeelser som

i någon mån påminner om den föreslagna förbudsbestämmelsen finns på

andra rättsområden, bestämmelsen är i stort sett främmande för vår rättsordning.

Bestämmelsen skulle också kunna i vissa fall kännbart begränsa

den dömdes försörjningsmöjligheter under det att i andra fall möjligheterna

icke alls skulle beskäras. Förbudsbestämmelsen skulle sålunda kunna drabba

ojämnt. Slutligen torde för efterlevnaden av förbudet krävas en avsevärd

kontrollapparat.

På grund av det anförda delar utskottet departementschefens uppfattning

att övervägande skäl talar mot den föreslagna bestämmelsen. Utskottet finner

därför någon riksdagens åtgärd i frågan i vart fall för närvarande icke

vara påkallad. Utskottet avstyrker därför i denna del bifall till motionen

II: 905.

Bestämmelser om användning av djur för vetenskapligt

ändamål finns i djurskyddslagen och i kungörelsen den 17 november

1944 med vissa bestämmelser om användning av djur för vetenskapligt än
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

damål m. m. Enligt djurskyddslagen får sålunda djur inte utan veterinärstyrelsens

tillstånd användas för vetenskaplig forskning eller undervisning,

sjukdomsdiagnos, framställning av läkemedel eller annat härmed jämförligt

ändamål, om användningen är förenad med operativt ingrepp, insprutning

eller blodtappning eller också eljest medför ångest eller annat lidande för

djuret. Ivungl. Maj :t äger medge undantag från denna regel för viss institution

eller inrättning. Vidare får enligt samma lag vid operativt ingrepp

eller annan nu nämnd åtgärd inte större lidande tillfogas djuret än som

är oundgängligt. Ivan det antas att avsevärt lidande åsamkas djuret även

sedan ingreppet eller åtgärden slutförts, skall djuret dödas. Beträffande

de bestämmelser som finns om tillsyn av djurskyddslagens efterlevnad hänvisas

till avsnittet nedan i detta ämne.

De närmare bestämmelserna i fråga om användningen av djur för berörda

ändamål återfinns i ovannämnda kungörelse. Bland dessa bestämmelser må

här nämnas föreskrifter om viss journalföring beträffande inköp av hundar

och katter och om skyldighet för den som vidtar åtgärd av ifrågavarande art

att underkasta sig den särskilda inspektion som veterinärstyrelsen kan finna

skäl föreskriva. Vidare finns bl. a. stadgat att hund eller katt, som har inköpts

för att användas i vetenskapligt eller annat nyss angivet syfte, icke

får användas för ändamålet förrän fem dygn förflutit från inköpet.

För att förbättra kontrollen över de vetenskapliga djurförsöken har utredningsmannen

föreslagit att en för hela riket gemensam kontrollnämnd, organisatoriskt

anknuten till veterinärstyrelsen, inrättas samt att viss utökning

av jonrnalföringsplikten föreskrives. I likhet med departementschefen anser

utskottet det knappast kunna antagas, främst med hänsyn till den omfattande

verksamhet det här är fråga om, att en enda nämnd skall kunna utföra

någon verkligt effektiv kontroll över försöksverksamheten och inte heller att

allmänheten skall genom nämnden kunna få en tillfredsställande insyn däri.

Skäl att införa en sådan nämnd synes därför icke föreligga. Däremot bör

man såsom departementschefen framhåller söka åstadkomma den eftersträvade

effektiviseringen inom den nuvarande tillsynsorganisationens ram. De

förslag som i propositionen framläggs om efterlevnaden av djurskyddslagen

synes också vara ägnade att förbättra kontrollen med avseende å vetenskapliga

försök. I samma riktning verkar även utredningsmannens av departementschefen

i huvudsak godtagna förslag om en utvidgad journalföring

vid användningen av försöksdjuren.

I vad avser hundar och katter har utredningsmannen föreslagit att den

karenstid om fem dygn, som enligt nuvarande bestämmelser skall förflyta

innan ett inköpt sådant djur får användas, skall förlängas till tio dygn. Förslaget

har tillstyrkts av övervägande antalet myndigheter, som yttrat sig över

detsamma. Några remissorgan, bl. a. medicinska och matematisk-naturvelenskapliga

fakulteterna vid universitetet i Uppsala samt lärarkollegiet vid

medicinska högskolan i Umeå, har ansett alt den föreslagna tidsfristen är

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1063

onödigt lång och att, om en förlängning av tiden anses erforderlig, en utsträckning

högst till sju dagar bör ifrågakomma. Utredningsmannens förslag

har emellertid avstyrkts av andra fackkunniga organ, nämligen medicinska

fakulteterna vid universiteten i Lund och Göteborg, karolinska institutets

lärarkollegium och lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm.

Karolinska institutets lärarkollegium har i sitt remissyttrande till stöd för

sitt ställningstagande bl. a. anfört att under den sista tvåårsperioden har vid

institutet cirka 30 % av katterna avlidit i infektionssjukdomar. Den gällande

karenstiden anses därför ej försvarlig från djurskyddssynpunkt. Om karenstiden

ökas till tio dygn kan det enligt kollegiet befaras att under epidemitider

antalet djur som avlider på angivet sätt stiger till upp över 50 %,

och att praktiskt taget alla katter kommer att bli svårt sjuka. Departementschefen

har icke ansett sig kunna förorda den av utredningsmannen föreslagna

förlängningen. I motionen II: 909 hemställs om författningsändring i enlighet

med utredningsmannens förslag.

Såsom motionärerna framhåller torde en förlängning av förevarande tid

medföra förbättrade möjligheter för ägarna att eftersöka försvunna djur,

särskilt med tanke på att katter i stor utsträckning inköps på andra håll

än där försöken äger rum. En förlängning av tiden skulle också skapa större

möjligheter att komma till rätta med handeln med stulna djur. Mot utredningsmannens

förslag har emellertid från fackkunnigt håll såsom nyss

nämnts framförts vissa betänkligheter med hänsyn till att den längre förvaringstiden

på institutionerna skulle öka risken för infektionssjukdomar

bland djuren. Med hänsyn härtill och då den av departementschefen föreslagna,

utvidgade journalföringen i fråga om hundar och katter medför ökade

möjligheter att identifiera förkomna djur anser sig utskottet i varje fall

för närvarande icke berett att förorda en förlängning av karenstiden til! tio

dygn.

Den nämnda uppgiften att cirka 30 % av de under en tvåårsperiod till en

institution införda katterna avlidit i infektionssjukdomar kan tyda på att

djuren förvaras under förhållanden, som är otillfredsställande från djurskyddssynpunkt.

Det synes därför angeläget att förbättra vården av djuren

under den tid de förvaras vid institutionerna. Främst i åtanke kommer här

frågor om utbyggnad och förbättring av djurstallarna. Det må härvid å ena

sidan anmärkas att förbättrade förhållanden i dessa avseenden självfallet

minskar betänkligheterna från djurskyddssynpunkt mot att förlänga karenstiden.

Å andra sidan kan åtgärder, som underlättar efterforskning av

försvunna djur, måhända göra en dylik förlängning onödig. Dessa frågor

om förbättrad vård av de ifrågavarande djuren vid de vetenskapliga institutionerna

och de spörsmål som sammanhänger därmed, såsom karenstidens

längd, synes böra övervägas i samband med den av departementschefen

förebådade mera allmänna översynen av kungörelsen med vissa bestämmelser

om användning av djur för vetenskapligt ändamål. Utskottet

s. 45 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

45

vill i anslutning härtill framhålla att även en mindre förlängning av karenstiden

än den av utredningsmannen föreslagna, exempelvis en tidsfrist av sju

dagar som föreslagits från visst fackkunnigt håll eller annan tid, kan komma

i fråga.

Vad utskottet sålunda anfört beträffande översyn av frågan om förbättrad

vård av vid institutionerna förvarade djur, m. in., torde böra givas

Kungl. Maj :t till känna.

Vissa slag av hästtävlingar som äger rum offentligen är underkastade

bestämmelserna i kungörelsen den 6 november 1958 om offentlig

förevisning av djur. Enligt kungörelsen skall förevisning av djur på tävlingsbana

stå under särskilt överinseende av veterinärstyrelsen i samverkan

med de övriga tillsynsmyndigheter som avses i djurskyddslagen. För

att i särskilt fall kunna bedöma hur djur behandlas vid bl. a. tävling äger

läns-, distrikts- eller stadsveterinär eller den som för ändamålet utsetts av

veterinärstyrelsen påkalla demonstration av tillvägagångssättet och att

närvara vid sådan demonstration. Om veterinärstyrelsen finner att djur

handhas i strid mot gällande djurskyddsbestämmelser äger styrelsen förbjuda

att djuret förevisas offentligt eller används vid övning.

I motionen II: 905 lämnas en redogörelse för de svårartade olyckshändelser

som under de senaste cirka tio åren inträffat vid terrängritter. Såsom

departementschefen framhåller har dessa olyckor i hög grad upprört den

allmänna opinionen. I motionen yrkas totalförbud mot detta slag av ryttartävlingar.

I likhet med departementschefen anser utskottet att alla tänkbara

åtgärder bör vidtagas för att i möjligaste mån förebygga olyckor vid

denna tävlingsform liksom vid andra hästtävlingar och tävlingar med djur

över huvud taget. Däremot synes terrängritter icke böra förbjudas. Utskottet

får därför avstyrka bifall till motionen i denna del.

En av anledningarna till att gällande bestämmelser i djurskyddslagen icke

fungerar helt tillfredsställande i tävlingssammanhang torde vara det förhållandet

att det saknas fullgoda garantier för att en sakkunnig och effektiv

övervakning sker av hur djuren behandlas under själva tävlingen. Departementschefens

förslag om föreskrift att en av tävlingsledningen helt

oberoende veterinär skall vara närvarande vid tävling med befogenhet att

med omedelbar verkan helt eller delvis förbjuda tävlingen om djur utsätts

eller kan befaras bli utsatt för djurplågeri, synes kunna undanröja förevarande

brist. Med hänsyn till de ekonomiska konsekvenser som är förbundna

med att tävling inställs eller avbryts finner emellertid utskottet

föreskrift lämpligen böra utfärdas om att tävlingsbanorna, särskilt vid terrängrilt,

skall besiktigas före tävlingen av vederbörande veterinär. Även om

veterinär sålunda tillerkännes rätt att avbryta tävling synes från djurskyddssynpunkt

ytterligare stå att vinna genom förbättrad övervakning

från polismyndigheternas sida i fråga om djurplågeri vid hästtävlingar. I

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

likhet med motionären (motionen II: 905) vill utskottet därför framhålla

angelägenheten av att sådan övervakning kommer till stånd. Vad utskottet

i förevarande hänseenden anfört bör ges Kungl. Maj :t till känna.

Utskottet övergår härefter till att behandla frågan om yrkesmässig

hunduppfödning m. m.

Enligt gällande ordning erfordras icke tillstånd av myndighet för att bedriva

uppfödning eller försäljning av hundar eller mottagande av hundar

till förvaring och utfodring. I propositionen föreslås, att sådan verksamhet

icke skall få drivas yrkesmässigt eller eljest i större omfattning utan att

tillstånd därtill lämnats av hälsovårdsnämnden. Departementschefen uttalar

i samband med frågan om utformningen av bestämmelserna att eftersom

verksamheten kan äga rum under så växlande förhållanden och eftersom

det är önskvärt att såvitt möjligt minska svårigheterna vid gränsdragningen

mellan tillståndskrävande och icke tillståndskrävande verksamhet

så bör regleringen omfatta inte bara rent yrkesmässiga former utan även

sådana där verksamheten — utan att kunna anses som yrkesmässig — äger

rum i större omfattning. Härigenom kommer enligt departementschefens

mening att framgå, å ena sidan, att den omständigheten att hanteringen ger

ett ekonomiskt utbyte inte behöver innebära att den är yrkesmässig i den

mening som här avses och, å andra sidan, att en rörelse, som regelmässigt

omfattar mer än ett par tre avelstikar eller till förvaring och utfodring

mottagna djur, kan falla under tillståndstvånget, oavsett alt den inte drivs

enbart av ekonomiska motiv.

I motionen II: 908 föreslås, att riksdagen —- med antagande av den föreslagna

8 a § i djurskyddslagen — skall uttala, att tillståndstvånget skall

anses begränsat att avse sådan uppfödning och försäljning av hundar eller

mottagande av hundar till förvaring och utfodring, som med hänsyn till

rörelsens art och omfattning och andra förhållanden får anses jämförlig

med en yrkesmässigt bedriven verksamhet.

Utskottet delar uppfattningen att det är lämpligt, att de former av hanteringen

med hundar, som nu avses, blir föremål för offentlig reglering.

Denna är motiverad redan från djurskyddssynpnnkt men även omgivningshygieniska

synpunkter talar starkt för att en reglering bör komma till

stånd. I fråga om utformningen av bestämmelserna saknar utskottet anledning

till erinran. Utskottet vill dock beträffande innebörden i dessa anföra

följande. Vad till en början angår frågan om tolkningen av begreppet »yrkesmässigt»

så torde för att yrkesmässigt bedriven verksamhet skall vara

för handen förutsättas, att verksamheten väsentligen drivs i förvärvssyfte i

en icke helt obetydlig omfattning och att den ej heller är av tillfällig art.

Vidare torde i vissa fall såsom yrkesmässig kunna betraktas uppfödning av

särskilt dyrbara hundar, även om det gäller enstaka exemplar, och jämväl

sådan verksamhet som bedrivs som ett led i en yrkesmässig uppfödning a\

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

andra djur. Utskottet vill vidare framhålla, att innebörden av det av departementschefen

föreslagna uttrycket »större omfattning» bör bedömas mot

bakgrunden av de nämnda djurskydds- och omgivningshygieniska motiven.

Det är med hänsyn härtill uppenbart att större vikt inte kan fästas vid det

större eller mindre ekonomiska utbyte som verksamheten ger. Avgörande

synes i stället böra vara verksamhetens omfattning vad gäller antalet hundar.

Särskilt påtagligt är detta då det gäller de omgivningshygieniska synpunkterna.

Mot bakgrund av det sagda och för att åstadkomma en enkel och

entydig tolkning förordar utskottet att verksamheten skall anses vara bedriven

i större omfattning om den regelmässigt omfattar mer än tre avelstikar

eller lika många till förvaring och utfodring mottagna djur. Ges begreppet

»större omfattning» en sådan innebörd kommer de flesta fall av

yrkesmässigt bedriven verksamhet att vara underkastade tillståndstvång

redan på den grunden att verksamheten bedrives i nu angiven omfattning.

Ställning torde därför ofta ej behöva tas till frågan om yrkesmässighet

föreligger eller ej.

På grund av det ovan sagda bör motionen II: 908, i den mån den ej kan

anses besvarad genom det anförda, icke föranleda någon riksdagens åtgärd.

I fråga om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad

gäller som huvudprincip, att det är hälsovårdsnämnden i orten som har att

öva tillsyn över djurens vård och behandling. För sådant ändamål skall

nämnden utse en eller flera tillsyningsmän. Vid tillsynen medverkar länsveterinären

och distrikts- eller stadsveterinären enligt särskilda föreskrifter.

Länsstyrelsen skall med biträde av länsveterinären vaka över att hälsovårdsnämnder

och tillsyningsmän samt distrikts- och stadsveterinärer fullgör

sina åligganden. Högsta tillsynen tillkommer veterinärstyrelsen.

I propositionen föreslås att — med bibehållande av nuvarande bestämmelser

— åtgärder vidtas för att genom upplysning och utbildningsverksamhet

förbättra djurskyddstillsynen.

I motionen 11:907 hemställs att riksdagen i skrivelse till Ivungl. Maj :t

måtte begära förslag om en ny tillsynsorganisation under länsveterinärerna

enligt i motionen angivna riktlinjer. Mot bakgrunden av de missförhållanden

som på sina håll råder i samband med hållande av bandhund föreslås

vidare i motionen II: 910 att riksdagen måtte begära, att Kungl. Maj :t snarast

möjligt ville föranstalta om en utredning av de praktiska resultaten av

de nya bestämmelserna om tillsyn av djurskyddslagens efterlevnad och om

så anses behövligt förelägga riksdagen de förslag till författningsändringar,

som må föranledas därav.

Utskottet delar den i motionen II: 907 uttalade uppfattningen, att det alltjämt

i många fall brister i de lokala myndigheternas liandhavande av tillsynen

enligt djurskyddslagen och att åtgärder är nödvändiga för att förbättra

det nuvarande tillståndet, som i åtskilliga fall synes innebära att 1959

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

års lagstiftning om tillsynen i mycket blivit verkningslös. När det gäller att

komma till rätta med missförhållandena synes emellertid — såsom även departementschefen

funnit — i allt fall tills vidare böra väljas en lösning, som

faller inom ramen för nuvarande ordning. Utskottet föreslår sålunda att

hemställan i den nämnda motionen icke skall föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Motionerna II: 907 och II: 910 kan sägas ha det gemensamma syftet att effektivisera

tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad. Såsom redan nämnts

anser även utskottet att en förbättrad tillsyn är nödvändig. Vad beträffar

frågan om möjligheterna att uppnå en sådan inom ramen för nuvarande

ordning vill utskottet anföra följande.

De rådande missförhållandena synes till stor del bero på att det i många

kommuner saknas underlag för anställning av avlönade tillsyningsmän, som

med kraft kan hävda djurskyddets intressen. Som departementschefen anfört

kan man räkna med att kommunsammanslagningarna härvidlag skall

medföra en ändring till det bättre. Även genom samarbete inom komnninblocken

bör möjligheter för en sådan utveckling skapas. Vidare torde de

av departementschefen nu föreslagna åtgärderna i form av upplysning m. m.

kunna bidra till att förbättra förhållandena på området. Ehuru det inte är

uteslutet att åtgärderna kan komma att visa sig otillräckliga för att en helt

tillfredsställande ordning skall uppnås, synes man dock ha anledning att

någon tid avvakta resultatet av dem, innan något ytterligare åtgöres. Visar

det sig att förhållandena förblir otillfredsställande får ytterligare åtgärder

övervägas. Det torde vara nödvändigt att effekten av de nu föreslagna åtgärderna

följs med uppmärksamhet så att, om så visar sig erforderligt, förslag

till författningsändringar eller annat kan framläggas utan dröjsmål.

Vad utskottet sålunda i anledning av förevarande motioner anfört rörande

åtgärderna för att förbättra tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad

torde böra givas Kungl. Maj :t till känna.

Vad gäller bandhundsfrågan vill utskottet anföra följande. Det är

tydligt, att missförhållanden alltjämt på många håll råder i samband med

hållande av bandhund. De bestämmelser som nu föreslås synes verksamt

kunna bidra till att förhållandena förbättras. Utskottet vill dock inte hålla

det för helt uteslutet, att bandhundsfrågan inte kan bringas till en helt tillfredsställande

lösning utan att i princip ett förbud mot att hålla hund bunden

utomhus införes. Även i denna del bör emellertid erfarenheterna av de

ifrågavarande bestämmelserna och åtgärderna för att förbättra tillsynen

avvaktas innan något ytterligare åtgöres.

Mot utformningen i detalj av de föreslagna bestämmelserna saknas anledning

till erinran.

Beträffande de i propositionen behandlade frågor, som icke ovan redovisats

under de olika avsnitten, samt beträffande de i propositionen upp
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

49

tagna spörsmålen rörande slakt och kastrering av ren, transport

av levande djur, hållning och klubbning samt

taggtrådsstängsel bär utskottet icke funnit anledning till erinran

mot vad departementschefen i dessa avseenden uttalat.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen med avslag å motionen II: 906 måtte antaga

de vid förevarande proposition, nr 138, fogade lagförslagen;
B.

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till

känna vad utskottet anfört

1. rörande översyn av frågan om förbättrad vård av vid

vetenskapliga institutioner förvarade djur, m. m., i anledning

av motionen II: 909;

2. angående skärpt övervakning från polismyndigheternas

sida i fråga om djurplågeri vid hästtävlingar i anledning av

motionen II: 905 och besiktning genom veterinär av tävlingsbana;

samt

3. rörande åtgärder för att förbättra tillsynen av djurskyddslagens

efterlevnad i anledning av motionerna II: 907

och 11:910;

C. att följande motioner, nämligen

1. 11:905,

2. 11:907,

3. II: 908 samt

4. 11:909,

i vad de ej kan anses besvarade genom vad utskottet ovan

anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 25 november 1965

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Svante Kristiansson*,

Knut Johansson, Erik Jansson, Åkesson, Lidgard och Torsten Hansson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru

Torbrink, herrar Johansson i öckerö, Svenning*, Bengtson i Solna och

Elmstedt*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MAHCUS BOKTR. STHLM 1965 650032

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1965:408 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken m. m. jämte i ämnet väckt s. 1 i texten