Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad Igdelse av 16 kap. 13 § brottsbalken m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
1965-11-25 · 49 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 41 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1965:31, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad Igdelse av 16 kap. 13 § brottsbalken m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
1
Nr 31
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om ändrad Igdelse av 16 kap. 13 § brottsbalken
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
Genom en den 1 oktober 1965 dagtecknad proposition, nr 138, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken,
2) lag om ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd,
3) lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 313) angående slakt av
husdjur.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås lagändringar med syfte att i olika avseenden förbättra
vården och behandlingen av djur. Ändringarna — som berör brottsbalken,
lagen om djurskydd och lagen angående slakt av husdjur — innebär
att gärningsbeskrivningen vid djurplågeri skärps, att förbud införs
mot s. k. hällning och klubbning vid betesgång, att det skall krävas tillstånd
för att driva kennelrörelse och hundpensionat, att tvingande föreskrifter införs
beträffande löplina in. m. för bandhund och att bedövningstvång införs
vid renslakt.
1 Bihany till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 3 avd. ^''r 31
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
Författningsförslagen
1) Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken
Härigenom förordnas, att 16 kap. 13 § brottsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
16 KAP.
13 §.
Om någon genom misshandel,
överansträngning, vanvård eller annorledes
utsätter djur för otillbörligt
lidande, dömes för djurplågeri
till böter eller fängelse i högst två
år.
Om någon, genom misshandel,
överansträngning eller vanvård eller
på annat sätt, otillbörligen utsätter
djur för lidande, dömes för djurplågeri
till böter eller fängelse i högst
två år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
3
2) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd
Härigenom förordnas, dels att 4 §, 14 § 2 mom. och 21 § lagen den 19 maj
1944 om djurskydd skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels att i lagen skola införas två nya paragrafer, betecknade 8 a § och 8 b §,
med tillhörande rubriker, av nedan angiven lydelse.1
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4 §.
Djur må ---—-----— behövlig vila.
Når djur är på betesgång, må dess
rörelsefrihet ej inskränkas genom
att tyngd eller dylikt hindrande föremål
fästes vid djuret eller genom
att olika delar av djurets kropp sammanbindas
eller genom att djuret
bindes vid annat djur.
Om yrkesmässig hunduppfödning
m. m.
8 a §.
Uppfödning eller försäljning av
hundar eller mottagande av hundar
till förvaring och utfodring må icke
drivas yrkesmässigt eller eljest i
större omfattning utan att tillstånd
därtill lämnats av hälsovårdsnämnden
i orten.
Om skäl äro därtill, må hälsovårdsnämnden
återkalla tillstånd
som avses i första stycket.
Talan mot beslut av hälsovårdsnämnden
enligt första och andra
styckena föres genom besvär hos
länsstyrelsen.
1 Senaste lydelse av 14 och 21 §§, se 1958:134.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Om hållande av bandhund
8 b §.
När hund annat än tillfälligt står
bunden utomhus, skall den i enlighet
med de närmare föreskrifter
veterinär styr elsen meddelar vara
kopplad till löplina av minst tio meters
längd och ha tillgång till koja
eller annan viloplats, som erbjuder
tillfredsställande skydd mot väder
och vind.
I fråga om hundar som användas
inom renskötseln äger veterinärstyrelscn
medge undantag från bestämmelserna
i första stycket.
14
2 mom. Åsidosätter någon vad i
2—6 §§ stadgas, äger hälsovårdsnämnden,
i den mån ej särskilda bestämmelser
äro gällande, meddela
erforderlig föreskrift om vad han
jämlikt nämnda paragrafer har att
iakttaga. Nämnden äger ock i sådant
fall stadga vite. Underlåter någon
att vidtaga föreskriven åtgärd, äger
nämnden, där det anses nödigt, verkställa
åtgärden på den försumliges
bekostnad. Nämnden äger förordna,
att dess beslut omedelbart skall lända
till efterrättelse. Den som är
missnöjd med nämndens beslut äger
däröver anföra besvär hos länsstyrelsen.
För avhjälpande------till
§•
2 mom. Åsidosätter någon vad i
2—6 §§ eller 8 b § stadgas, äger hälsovårdsnämnden,
i den mån ej särskilda
bestämmelser äro gällande,
meddela erforderlig föreskrift om
vad han jämlikt nämnda paragrafer
har att iakttaga. Nämnden äger ock
i sådant fall stadga vite. Underlåter
någon att vidtaga föreskriven åtgärd,
äger nämnden, där det anses
nödigt, verkställa åtgärden på den
försumliges bekostnad. Nämnden
äger förordna, att dess beslut omedelbart
skall lända till efterrättelse.
Den som är missnöjd med nämndens
beslut äger däröver anföra besvär
hos länsstyrelsen,
tömmer hälsovårdsnämnden.
21
Den som bryter mot vad i 9, 10,
11 eller 12 § stadgas eller åsidosätter
honom åvilande skyldighet enligt 15
§ första stycket eller underlåter att
fullgöra vad honom åligger enligt 20
§ andra stycket, straffes med dagsböter.
Om straff för djurplågeri stadgas
i allmänna strafflagen.
§•
Den som bryter mot vad i 8 a, 9,
10, 11 eller 12 § stadgas eller åsidosätter
honom åvilande skyldighet enligt
15 § första stycket eller underlåter
att fullgöra vad honom åligger
enligt 20 § andra stycket, dömes
till dagsböter.
Om straff för djurplågeri stadgas
i brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966, såvitt avser 4 §, 8 b § och 14 §,
samt den 1 januari 1967, såvitt avser 8 a § och 21 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
5
3) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 313) angående slakt av husdjur
Härigenom förordnas, dels att 1, 3 och 5 §§ lagen den 4 juni 1937 angående
slakt av husdjur skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels att 6 och 7 §§ sagda lag samt den i iikraftträdandebestämmelsen till lagen
upptagna föreskriften beträffande slakt av ren skola upphöra att gälla.
(Nuvarande lydelse)
1 §•
Vid slakt
Bör till följd av sjukdom eller
olycksfall djur utan uppskov nedslaktas,
må slakten äga rum utan
iakttagande av vad i 1 eller 2 § sägs.
Förseelse mot denna lag straffes
med dagsböter, där ej å förseelsen
följer straff enligt allmän strafflag.
(Föreslagen lydelse)
från kroppen.
Föreskrifter om bedövning vid
slakt av ren annorstädes än i offentligt
slakthus eller kontrollslakteri
meddelas av Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, av veterinärstyrelsen.
§•
Bör till följd av sjukdom eller
olycksfall djur utan uppskov nedslaktas,
må slakten äga rum utan
iakttagande av vad i 1 eller 2 § sägs
eller av föreskrift som meddelats
med stöd av 1 §.
§•
För förseelse mot denna lag eller
mot föreskrift som meddelats med
stöd av lagen dömes till dagsböter,
om ej för gärningen är stadgat straff
i brottsbalken.
6 §.
Allmän åklagare åligger att åtala
förseelse mot denna lag.
7 §.
Böter som ådömas enligt denna lag
tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän strafflag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.
opaginerad Kontrollera mot PDF
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
Motioner
I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen
a) motionen II: 905 av herr Gustafsson i Borås, i vilken hemställes
»att riksdagen vid sin behandling av Kungl. Maj :ts prop. nr 138 måtte
1. besluta införa möjlighet för domstol att meddela förbud för djurplågare
att ta befattning med djur i enlighet med det förslag som utredningsmannen
framlagt i förarbetena till propositionen,
2. besluta införa förbud mot s. k. terrängritter,
3. i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom riksdagens mening giva till känna
vad i motionen ovan anförts angående vikten av skärpt bevakning av polismyndigheter
och andra tillsynsmyndigheter av djurplågeri i samband
med hästtävlingar,
att vederbörande utskott måtte utarbeta av klämmarna 1) och 2) ovan
föranledda ändringar i föreslagen lagtext»;
b) motionen II: 906 av herrar Gustafsson i Borås och Mattsson, i vilken
hemställes
»att riksdagen vid sin behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 138
måtte såsom lagtext i 16 kap. 13 § brottsbalken antaga den ovan i motionen
angivna lydelsen»;
c) motionen II: 907 av herrar Gustafsson i Borås och Tobé, i vilken hemställes
»att
riksdagen vid sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 138
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära förslag om en ny tillsynsorganisation
för djurskyddet på i motionen angivna riktlinjer»;
d) motionen 11:908 av herr Johansson i Dockered m. fl., i vilken hemställes
»att
riksdagen vid behandling av förslaget i 8a § i proposition nr 138
måtte i sin skrivelse till Konungen uttala, att tillståndstvånget enligt nämnda
stadgande skall anses begränsat att avse sådan uppfödning och försäljning
av hundar eller mottagande av hundar till förvaring och utfodring
som med hänsyn till rörelsens art och omfattning samt övriga förhållanden
får anses jämförlig med en yrkesmässigt bedriven verksamhet»;
e) motionen II: 909 av herr Levin och fru Eriksson i Stockholm, i vilken
hemställes
»att riksdagen måtte hemställa om sådan ändring i 4 § tillämpningskungörelsen
att den tid som måste förflyta mellan inköp av hund eller katt och
det tillfälle då djuret må användas för vetenskapliga experiment skall utgöra
tio dygn»; samt
f) motionen 11:910 av herr Levin m. fl., i vilken hemställes
»att riksdagen måtte, med antagande av Kungl. Maj :ts förslag, hemstäl
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
la att Kungl. Maj:t ville snarast möjligt föranstalta om utredning av de
praktiska resultaten av de nya bestämmelserna om tillsyn av djurskyddslagens
efterlevnad och om så anses behövligt förelägga riksdagen de förslag
till författningsändringar, som må föranledas därav».
Beträffande skälen för motionärernas yrkanden hänvisas, i den mån redogörelse
ej lämnas nedan, till de ovannämnda motionerna.
Inledning
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anför i propositionen
inledningsvis följande.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade dåvarande chefen
för justitiedepartementet den 6 juni 1953 f. d. justitierådet Erik Geijer att
som sakkunnig inom departementet utreda frågan om ett förbättrat djurskydd.
Sedan Geijer begärt och erhållit entledigande, tillkallades den 22
februari 1958 som sakkunnig dåvarande presidenten i hovrätten för Övre
Norrland Mauritz Wijnbladh. Utredningen har antagit benämningen djurskyddsutredningen.
Den har biträtts av experter.1
Genom lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd, som trädde i kraft
den 1 januari 1945, skedde för första gången en allmän reglering av djurskyddsfrågorna.
Med utgångspunkt från den erfarenhet som vunnits vid lagens
tillämpning har djurskyddsutredningen enligt sina direktiv haft att
bedöma i vad mån ändringar och kompletteringar kan anses påkallade i
denna lag, den allmänna strafflagstiftningen och andra författningar som
berör djurskyddet. I direktiven nämndes särskilt en rad spörsmål av dels
allmän och dels speciell natur. I övrigt hänvisades till riksdagens behandling
av vissa hithörande frågor samt till framställningar från djurskyddsorganisationer
och andra.
Djurskyddsutredningen, som numera har slutfört sitt uppdrag, har avlämnat
fyra betänkanden. De båda först avlämnade betänkandena, Tillsynen
å djurskyddslagens efterlevnad (SOU 1956: 49) och Offentlig förevisning
av djur (SOU 1957: 38) har tidigare slutbehandlats. På grundval av det förra
betänkandet framlades vid 1958 års riksdag proposition (1958: 35), som bifölls
av riksdagen (L3U 4, rskr 88) och föranledde vissa från och med den
1 januari 1959 gällande ändringar av framför allt djurskyddslagens bestämmelser
om tillsyn (SFS 1958: 134). Det senare betänkandet gällde sådana
frågor som inte behövde underställas riksdagens prövning och föranledde
1 Som sådana förordnades den 29 december 1953 numera byrådirektören i veterinärstyrelsen
Alf Danielsson, den 1 juni 1955 professorn i psykologi vid universitetet i Stockholm Gösta
Ekman, dåvarande förste stadsveterinären i Stockholm Richard Larsson och dåvarande professorn
i zoologi vid Stockholms högskola Torsten Pehrson samt den 30 september 1959 laboratorn
i fysiologi vid veterinärhögskolan Bengt Andersson. Danielsson har även varit sekreterare
i utredningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
kungörelsen den 6 november 1959 (nr 486) om offentlig förevisning av djur.
Därefter har djurskyddsutredningen avlämnat betänkandena Djurplågeri,
vetenskapliga djurförsök samt dj ur skyd ds ordning (SOU 1961: 45) och Slakt
och kastrering av ren jämte andra djurskyddsfrågor (SOU 1963: 75). Jag
ämnar nu i ett sammanhang ta upp båda dessa betänkande!! till behandling
och kommer därvid att förorda vissa lagändringar. Betänkandena ger dessutom
anledning till administrativa föreskrifter på olika områden. I dessa delar
behövs inte riksdagens medverkan men jag har funnit det lämpligt att i
detta sammanhang informera om mitt ställningstagande till olika i och för
sig betydelsefulla djurskyddsfrågor som utredningen har tagit upp till behandling.
Frågan om utfärdande av erforderliga föreskrifter kommer att
sedermera anmälas av vederbörande departementschefer.
I det förra av de båda sistnämnda betänkandena behandlas dels spörsmålen
om en jämkning i den allmänna strafflagstiftningens bestämmelse om
djurplågeri och om införande av en särskild straffpåföljd, innebärande att
den som gjort sig skyldig till djurplågeri kan förbjudas att ta befattning
med djur, dels frågan om en allmän komplettering av djurskyddslagen i
form av en av Kungl. Maj :t meddelad djurskyddsordning och dels frågan
om ändrade bestämmelser om användning av djur för vetenskapliga ändamål.
över detta betänkande har — i vissa fall efter hörande av underlydande
och andra organ — remissyttranden avgetts av riksåklagarämbetet, Svea
hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms rådhusrätt,
Göteborgs rådhusrätt, medicinalstyrelsen, statspolisintendenten, lantbruksstyrelsen,
veterinärstyrelsen, veterinärhögskolans lärarkollegium, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs,
Kalmar, Hallands, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län, kanslern
för rikets universitet, samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i
rikets större städer, föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges landsfogdar,
Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler, Riksförbundet
Landsbygdens folk (RLF), Hushållningssällskapens förbund, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges veterinärförbund, Svenska allmänna djurskyddsföreningen,
Svenska kvinnors djurskyddsförening, De svenska skolornas djurskyddstörbund,
Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund, Föreningen
Djurens vänner, Nordiska samfundet till bekämpande av plågsamma djurförsök,
Svenska hundskyddsföreningen och Svenska kennelklubben.
I betänkandet Slakt och kastrering av ren jämte andra djurskyddsfrågor
behandlas ett stort antal speciella och sins emellan artskilda frågor, som
hänför sig till djurskyddslagen eller specialförfattningar. I detta betänkande
har till förnyad behandling även tagits upp det mer allmänna spörsmålet
om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad, vilket utredningen tidigare
behandlat, över betänkandet har — i vissa fall efter hörande av underlydande
och andra organ — remissyttranden avgetts av riksåklagarämbetet,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för övre Norrland, överbefäl
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr SI år 1965
havaren, medicinalstyrelsen, statspolisintendenten, lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen,
veterinärhögskolans lärarkollegium, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, samarbetskommittén
för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer, Riksförbundet
Landsbygdens folk (RLF), Hushållningssällskapens förbund, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges veterinärförbund, Svenska djurskyddsföreningen,
Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund, Föreningarna Djurens vänners
riksorganisation, Nordiska samfundet till bekämpande av plågsamma
djurförsök, Svenska hundskyddsföreningen, Svenska kennelklubben, Svenska
sainernas riksförbund, Svenska ridsportens centralförbund, Svenska galoppsportens
centralförbund, Svenska travsportens centralförbund och Husdjursförsäkringsföretagens
förening.
I anledning av betänkandet har vidare skrifter inkommit från Bandhundskampanjen
och Föreningen Hundfrämjandet i Stockholm samt en gemensam
skrift från Gunnarps avdelning av RLF och Gunnarps jaktvårdskrets.
I den följande framställningen återges ur propositionen endast departementschefens
uttalanden. Beträffande den närmare redogörelsen av gällande
rätt, tidigare behandling av vissa frågor, utredningsmannens förslag och
remissyttranden hänvisas till propositionen.
Djurplågeri
Departementschefen
Bestämmelsen om straff för djurplågeri finns i 16 kap. 13 § brottsbalken.
Brottet består i att någon genom misshandel, överansträngning, vanvård eller
annorledes utsätter djur för otillbörligt lidande. Straffet är böter eller
tängelse i högst två år. Samma brottsbeskrivning och strafflatitud gällde
enligt strafflagen. Enligt utredningsmannens förslag skall beskrivningen
av brottet djurplågeri ändras och en särskild straffskala för de grövsta
fallen tilläggas.
Vad gäller brottsbeskrivningen innebär ändringsförslaget att straff för
djurplågeri skall drabba den »som, genom misshandel, överansträngning,
vanvård eller annorledes, otillbörligen utsätter djur för lidande». Mot
detta förslag har vid remissbehandlingen riktats viss kritik av närmast
formell art. Dessutom har några remissinstanser anmält tvivel på att omlormuleringen
av gärningsbeskrivningen kan påskynda utvecklingen i riktning
mot en önskvärd strängare bedömning av djurplågerifallen. Majoriteten
av remissinstanserna tillstyrker emellertid förslaget.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
För egen del har jag blivit övertygad om att stadgandet om straff för
djurplågeri för närvarande tillämpas alltför restriktivt och att det därför är
motiverat att förtydliga stadgandet så att det ger ett mera lättillgängligt
uttryck för det avsedda innehållet. Detta kan ske genom en omformulering
i den riktning som utredningsmannen har förordat. Den kritik av formell
art som vid remissbehandlingen har framförts mot förslaget väger enligt
min mening inte särskilt tungt. Jag föreslår därför att brottsbeskrivningen
ändras så att djurplågeri anges föreligga, om någon, genom misshandel,
överansträngning eller vanvård eller på annat sätt, otillbörligen utsätter
djur för lidande.
Utredningsmannens förslag om en särskild straffskala för de grövsta fallen
av djurplågeri går ut på att möjliggöra en strängare behandling, om
brottet är att tillskriva synnerlig råhet hos gärningsmannen eller omständigheterna
eljest är försvårande. Enligt förslaget, som tar sikte på strafflagen,
skall straffet i sådana fall kunna uppgå till högst ett års straffarbete.
Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.
I de yttranden som går i avstyrkande riktning har framför allt understrukits
att nuvarande straffskala får anses tillfyllest även när det gäller
att utmäta straff för de grövsta fallen av djurplågeri. Också i tillstyrkande
yttranden har anförts tvekan om behovet och värdet av en särskild,
strängare straffskala.
Efter genomförandet av det enhetliga frihetsstraffet kan utredningsmannens
förslag inte realiseras i sin avsedda form. I stort råder nog enighet om
att det maximistraff som nu stadgas, fängelse i två år, är fullt tillräckligt
även för grövre former av brottet. Vad som kan övervägas, om man vill anpassa
förslaget till brottsbalkens system, är därför att reservera en övre
del av straffskalan för de grova fallen. En sådan reglering synes emellertid
inte medföra några nämnvärda fördelar. Den skulle närmast leda till alt
latituden för normalfallen görs snävare och detta synes mig vara en påtaglig
olägenhet. Jag anser mig därför inte kunna förorda ändring av straffskalan
vid djurplågeri.
Den ändring av stadgandet om djurplågeri som jag nyss förordat torde
böra träda i kraft den 1 juli 1966.
Motionen II: 906
I motionen II: 906 framhålles att ordet »otillbörligen» kan ge upphov till
olika tolkningar i kommande rättsfall och förhindra utvecklingen i riktning
mot en önskvärd strängare bedömning i djurplågerifallen. Motionärerna
fortsätter.
Skulle det befinnas nödvändigt att i vissa fall åsamka djur lidande såsom
exempelvis vid vetenskapliga djurförsök, kunde detta i och för sig regleras
genom särskilda undantagsbestämmelser. Då vi emellertid är med
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
vetna om det önskvärda i att icke belasta en lag med omfattande undantagsbestämmelser
vill vi, som ett alternativ till ovanstående förslag, framhålla
möjligheten av att bibehålla ordet »otillbörligen» i lagtexten men med en
annorlunda placering, ägnad att förebygga eventuell misstolkning. Härvid
utgår vi ifrån att misshandel, överansträngning eller vanvård av djur aldrig
kan förövas under beteckning »tillbörligen» medan det däremot kan
vara ofrånkomligt att utsätta djur för visst lidande inom ramen för exempelvis
vetenskapliga djurförsök.
Motionärerna föreslår, för att uppnå en klar gräns mellan å ena sidan
»otillbörligt» och å andra sidan »ofrånkomligt» åsamkat lidande för djur
följande ändrade lagtext:
Om någon genom misshandel, överansträngning eller vanvård, eller otillbörligen
på annat sätt, utsätter djur för lidande, dömes för djurplågeri till
böter eller fängelse i högst två år.
Förbud att handha djur
Departementschefen
Med stöd av bestämmelser i djurskyddslagen kan polismyndighet i vissa
fall omhänderta eller döda djur som är utsatt för djurplågeri. Härigenom
kan det eller de djur som ett sådant brott avser, t. ex. en vanvårdad kreatursbesättning,
skonas från fortsatt lidande. Däremot finns inte för närvarande
någon möjlighet att förbjuda den som har begått djurplågeri att i fortsättningen
handha djur. Utredningsmannen har föreslagit att en sådan möjlighet
införs. Enligt förslaget skall det ankomma på domstolen i djurplågerimålet
att om det föreligger skäl därtill meddela förbud av ifrågavarande
slag. De former av befattning med djur som förbudet skall avse beskrivs som
att sköta, köra, slakta eller eljest syssla med djur. Förbudet skall bestämmas
att gälla för viss tid, minst ett och högst fem år, eller för alltid, överträdelse
av meddelat förbud skall enligt förslaget straffas med böter eller
fängelse i högst sex månader. Bestämmelserna i fråga skall upptas i en ny
paragraf omedelbart efter djurplågeriparagrafen.
Även i det nu berörda avseendet har utredningsmannen i huvudsak gått
tillbaka på förslag som varit aktuella i samband med 1944 års ändringar i
djur skyddslagstiftningen och som då avböjts. Under den nu företagna remissbehandlingen
har flertalet instanser lämnat förslaget om införande av
en förbudspåföljd utan erinran eller yttrat sig därom i tillstyrkande riktning.
Bl. a. har framhållits att möjligheten av att ett förbud meddelas är
ägnad att förstärka den avhållande effekten hos straffbudet mot djurplågeri,
att förbudsbestämmelsen skulle få särskild betydelse när det gäller
psykiskt defekta djurplågare samt att det är önskvärt att man kan tvinga
opaginerad Kontrollera mot PDF
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
en notorisk djurplågare, som yrkesmässigt har med djur att göra, att övergå
till annan verksamhet.
Några myndigheter och sammanslutningar har inte velat direkt motsätta
sig den föreslagna förbudshestämmelsen men anmält tvekan om behovet
och lämpligheten därav. Från domarhåll har sålunda uttalats, att förbudsbestämmelsen
torde få liten praktisk betydelse; djurplågeri är nämligen ett
ovanligt brott, återfall ännu mycket ovanligare, och det synes med tog kunna
antas att brottstypen med stigande levnadsstandard och ökad folkbildning
skall bli alltmera sällsynt. Den i ärendet hörda veterinärsammanslutningen
har understrukit svårigheterna att övervaka efterlevnaden av meddelade förbud
och vidare uttalat att det är i hög grad tveksamt, om man bör införa så
drastiska bestämmelser i ett land, där djuren med största sannolikhet vårdas
bäst i världen.
Ett antal remissinstanser har också förhållit sig klart avvisande till utredningsmannens
förslag. De betänkligheter som har andragits på denna sida
har varit både av principiell och av praktisk natur. Sålunda har invänts att
man kan fråga sig, varför den som en gång förbrutit sig mot djur skall kunna
förbjudas att ens röra vid några sådana, medan den som förbrutit sig mot
människor, t. ex. mot barn genom otukt eller våld, inte kan ges något motsvarande
förbud. Vidare har erinrats om att utredningsmannens förslag syftar
till en för svensk rätt helt ny påföljd. En utvidgning av påföljdssystemet
är en betydelsefull reform som inte kan komma till stånd på så knapphändig
utredning som redovisats i betänkandet. På andra rättsområden har iakttagits
stark återhållsamhet i fråga om stadganden av liknande art. En av utredningsmannen
gjord jämförelse med indragning av körkort har man ansett
missvisande, eftersom rätten att handskas med djur får räknas som en
medborgerlig rättighet i motsats till den av visad skicklighet och lämplighet
avhängiga rätten att framföra motorfordon. Som från praktisk synpunkt
olyckligt har man betecknat det förhållandet att ett förbud att syssla med
djur kan innebära ett starkt ingrepp i den drabbades försörjningsmöjligheter.
Följden för innehavaren av en mindre brukningsenliet blir, har det sagts,
att han måste avhända sig djuren, även om förbudet inte skall kunna avse att
äga djur. Kontrollsvårigheterna har också i flertalet avstyrkande yttranden
åberopats som det viktigaste praktiska skälet mot en förbudsbestämmelse.
Det är säkerligen riktigt, att vårt land står sig gott vid en jämförelse
med andra länder i fråga om det sätt varpå djur i allmänhet behandlas.
Allt är dock inte väl beställt och möjligheter att uppnå förbättringar
av betydelse bör upptas till noggrant övervägande. Ett förhållande som
ofta har beklagats är att myndigheterna mera sällan förfogar över medel att
förebygga djurplågeri genom att individuellt ingripa mot personer som,
efter vad man rätt säkert kan förutse, kommer att hemfalla åt sådan brottslighet.
Det har t. ex. inträffat att en person, som vanvårdat sin kreaturs
-
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
besättning och i samband med att han lagförts för djurplågeri tvingats
slakta ned denna, snart nog har skaffat sig nya kreatur och utsatt dessa för
vanvård som föranlett ny dom för djurplågeri, allt utan att något effektivt
har kunnat göras för att förhindra ett upprepande. En helt annan typ av fall
töreligger vid den s. k. tysta vanvården. Därmed syftar man på situationen
då personer, som på grund av hög ålder, sjuklighet eller annat har svårt att
reda sig själva, håller sig med husdjur utan att förstå eller förmå att ge dessa
erforderlig vård. I en del av dessa fall lär fortsatt djurplågeri förebyggas
genom att djurägaren för sin egen skull blir omhändertagen av anhöriga
eller genom ingripande av socialvårdande myndighet.
Med de nu anförda exemplen som bakgrund ter det sig uppenbart att det
i vissa fall vore värdefullt från djurskyddssynpunkt att ha möjlighet att beröva
en person rätten att handha djur. I sitt förslag beträffande en förbudsbestämmelse
har utredningsmannen konstruerat förbudet som en särskild
påföljd för djurplågeri och han har lagt beslutanderätten hos domstol. Under
remissbehandlingen har emellertid föreslagits att meddelandet av förbud
skall ske i administrativ ordning. För egen del anser jag att detta senare
alternativ i jämförelse med domstolsalternativet erbjuder vissa fördelar.
Bl. a. kan man utforma regeln så att den medger ingripande på ett tidigare
stadium, nämligen genom att släppa anknytningen till att ett djurplågeribrott
konstaterats och låta mera allmänna kriterier på olämplighet att handha
djur bli avgörande.
Som framgår av den nyss lämnade redogörelsen råder bland remissorganen
delade meningar om behovet och lämpligheten av en förbudsbestämmelse.
Det torde framgå av vad jag redan har sagt att jag för egen del finner
det naturligt att, när man ser saken från djurskyddssynpunkt, inta en
positiv hållning till tanken på att införa en dylik bestämmelse. Det bör emellertid
påpekas att en så drastisk form av ingripande som förbud att handha
djur antagligen skulle komma att tillämpas sparsamt. Den individualpreventiva
verkan blir alltså totalt sett ganska ringa. Av samma anledning kan
man inte vänta sig att förbudsmöjligheten — om den anknyts till att någon
har begått djurplågeri — skall kunna i högre grad förstärka den allmänpreventiva
effekten hos straffbudet mot detta brott. Det har sagts att
en förbudspåföljd skulle ha särskilt värde genom att man i denna får tillgång
till en reaktion mot sådana djurplågare som med hänsyn till psykiska
defekter inte kan fällas till straff. Denna synpunkt är givetvis beaktansvärd
men den har numera delvis förlorat i betydelse genom att brottsbalken
medger användning av bötesstraff eller skyddstillsyn i vissa av de
fall, där enligt strafflagen ingen kriminalpolitisk reaktion kom i fråga. Del
kan i detta sammanhang nämnas att särskilda föreskrifter vid skyddstillsyn
i viss utsträckning bör kunna användas för att förmå personer som
dömts för djurplågeri att ordna sina förhållanden så att risken för återfall
blir mindre.
14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
Man torde sålunda få erkänna att de skäl som talar för en förbudsbestämmelse
inte framträder med någon större styrka, om man ser på hur
bestämmelsen mera generellt skulle verka. De betänkligheter som principiellt
och praktiskt kan anföras mot en förbudsbestämmelse är å andra
sidan betydande. I detta hänseende torde det vara tillräckligt att i huvudsak
hänvisa till de invändningar som har framförts under remissbehandlingen.
Ett par synpunkter bör emellertid understrykas. Även om det kan påstås
att företeelser som i någon mån påminner om den föreslagna förbudspåföljden
finns på andra rättsområden, är det tydligt att man här står inför
något som är i stort sett främmande för den ordning vi nu har. Förbud att
handha djur skulle innebära att en person på grund av att han misstänks
komma att begå visst brott får för sig speciellt kriminaliserade själva de
situationer i vilka brottet kan tänkas inträffa. Under vissa omständigheter
skulle förbudet mycket kännbart begränsa hans försörjningsmöjligheter och
frihet i andra avseenden och det hör till bilden av förbudsbestämmelsen att
sådana verkningar skulle drabba ojämnt. Man har uppenbarligen anledning
till stor tvekan om det över huvud taget kan vara berättigat att använda
denna drastiska metod för att motverka ett brott som djurplågeri. Vad gäller
den praktiska sidan av saken vill jag särskilt peka på svårigheterna att avgränsa
de konkreta förbuden så att orimligheter undviks och på de problem
som den nödvändiga kontrollen av meddelade förbud erbjuder. I sistnämnda
hänseende får man, om påföljden skall ha någon mening, räkna
med en ganska stor apparat och med ett system som starkt påminner om
övervakning inom kriminalvården utan att ha nämnvärt av de positiva, stödjande
momenten hos denna.
De betänkligheter och svårigheter som nu har berörts innefattar enligt min
mening övervägande skäl mot den föreslagna förbudsbestämmelsen. Jag
kan därför inte förorda att en sådan upptas i vår djurskyddslagstiftning.
Motionen 11:905
I motionen II: 905 hemställes om att möjlighet införes för domstol att
meddela förbud för djurplågare att ta befattning med djur i enlighet med
det förslag utredningsmannen framlagt. Förbudet skulle sålunda gälla för
viss tid, minst ett och högst fem år, eller för alltid och avse att sköta, köra,
slakta (dock ej äga) eller eljest syssla med djur. Överträdelse av förbudet
skulle straffas med böter eller fängelse i högst sex månader.
Enligt motionären berör det föreslagna stadgandet ett mycket litet antal
personer, och en samhällsreaktion på området sägs inte på långt när ha samma
ekonomiska räckvidd som körkortsindragningar.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
15
Användning av djur för vetenskapligt ändamål
Departementschefen
Användningen av djur för vetenskapliga försök och liknande ändamål har
i våra dagar tått en mycket stor omfattning. Den utveckling som har skett
på detta område står i direkt samband med utvecklingen inom framför allt
den medicinska forskningen. Till försöksverksamheten kan varje slag av
djur komma i tråga. Av praktiska skäl, som bl. a. har att göra med hanterligheten
och fortplantningsförmågan, har vissa djur kommit till särskilt
stor användning, t. ex. möss, råttor, marsvin och kaniner. I olika sammanhang
används dock i växlande omfattning andra djur, såsom större däggdjur,
fåglar, reptiler och fiskar. Enligt uppgifter av 196(1 års försöksdjursutredning
torde den årliga förbrukningen av försöksdjur vid statliga institutioner
för närvarande utgöra minst 300 000 möss, 35 000 råttor, 90 000
marsvin, 15 000 kaniner, 5 500 katter och 2 000 hundar.
De grundläggande bestämmelserna om användning av djur för de ändamål
det nu gäller finns i 12 och 13 §§ djurskyddslagen. I princip fordras
tillstånd av veterinärstyx-elsen om användningen är förenad med operativt
ingrepp, insprutning eller blodavtappning eller också medför ångest eller
annat lidande för djuret. Kungl. Maj :t äger dock medge undantag från tillståndstvånget.
Enligt stadgande i 13 § får vid operativt ingrepp eller annan
åtgärd som avses i 12 § inte större lidande tillfogas djuret än som är oundgängligt.
Kan det antas att avsevärt lidande åsamkas djuret även sedan ingreppet
eller åtgärden har slutförts, skall djuret därefter dödas snarast möjligt.
Genom kungörelse den 17 november 1944 (nr 771) med vissa bestämmelser
om användning av djur för vetenskapligt ändamål m. in. har Kungl.
Maj;t gjort sådant undantag som nyss avsågs beträffande vissa statliga och
kommunala institutioner. I samma kungörelse stadgas bl. a. att åtgärder
som är förenade med operativt ingrepp av någon betydelse inte får företas
på varmblodigt djur i undervisningssyfte, om ändamålet kan uppnås på annan
väg. Innan operativt ingrepp av någon betydelse företas på varmblodigt
djur, skall djuret, om inte ändamålet med åtgärden därigenom förfelas, bedövas
så att det såvitt möjligt mister förmågan av smärtförnimmelse. Hund
eller katt som har inköpts för åtgärd som avses i 12 § djurskyddslagen får
inte användas för ändamålet förrän fem dygn förflutit från inköpet. I övrigt
må nämnas alt kungörelsen innehåller föreskrifter om viss journalföring
beträffande inköp av hundar och katter. Den som vidtar åtgärd av ifrågavarande
art är skyldig att underkasta sig den särskilda inspektion som veterinärstyrelsen
kan finna skäl föreskriva.
I fiåga om användningen av djur för vetenskapligt ändamål framlägger
utredningsmannen lörslag som i lörsta hand syftar till en förbättring av
16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
kontrollen över de vetenskapliga djurförsöken. Enligt vad han föreslår skall
kontrollverksamheten främst bedrivas av en för hela riket gemensam
nämnd, vilken organisatoriskt skall anknytas till veterinärstyrelsen. Nämnden
skall bestå av sju ledamöter, nämligen en domare såsom ordförande, två
läkare utsedda av medicinalstyrelsen, två veterinärer utsedda av veterinärstyrelsen
och två representanter för djurskyddsrörelsen. De sistnämnda
skall utses inom läkar- och veterinärkårerna på förslag av Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund. Ehuru fackmän skall alltså dessa två ledamöter
medverka såsom representanter för lekmannaintresset. Nämnden
skall ha befogenhet att utföra förhandsanmälda besiktningar på institutioner,
där djur används för vetenskapliga och liknande ändamål. Nämnden
skall inte äga ingripa direkt mot uppdagade missförhållanden utan får
härom underrätta veterinärstyrelsen. Denna skall utrustas med särskild befogenhet
att utfärda erforderliga föreskrifter och att vid behov stadga vite
för att framtvinga rättelse. De allmänna tillsynsbestämmelserna i 14 och
15 §§ djurskyddslagen skall inte vara tillämpliga beträffande de vetenskapliga
djurförsöken.
I övrigt innebär utredningsmannens förslag i förevarande del framför
allt att en ganska omfattande journalföring skall ske vid användningen av
djur för försök o. dyl. För närvarande föreligger skyldighet att föra anteckningar
endast angående inköp av hundar och katter för ändamålet. Enligt
förslaget skall inköpsjournal föras även beträffande apor, hästar och klövbärande
djur. Jämte inköpsjournalen skall i fråga om samma djurslag
som den avser föras en särskild försöksjournal med bl. a. uppgifter om
ändamålet med försöket, vidtagen åtgärds beskaffenhet, bedövningens art
och omfång samt vad som gjorts med djuret efter försöket. Såväl inköpssom
försöksjoumalen skall årligen insändas till tillsynsnämnden för granskning.
Vad gäller hundar och katter föreslår utredningsmannen att den karenstid
om fem dagar, som enligt nuvarande bestämmelser skall förflyta innan
ett inköpt sådant djur får användas, skall förlängas till tio dagar.
De särskilda bestämmelser som enligt vad jag nyss har anfört gäller
användningen av djur för vetenskapliga och liknande ändamål måste ses
mot bakgrunden av straffstadgandet om djurplågeri, vilket både enligt gällande
lydelse och enligt den ändrade avfattning som jag tidigare har föreslagit
förutsätter att en avvägning sker mellan det intresse som påkallar viss
åtgärd och vad åtgärden innebär för djuret. Beträffande operativa ingrepp
in. m. som närmare regleras i djurskyddslagen krävs att det lidande som tillfogas
djuret inte är större än som är oundgängligt. Även här skall alltså ske
en avvägning vid vilken bedöms i vad mån det vetenskapliga eller därmed
likartade ändamål som är i fråga kan rättfärdiga en uppoffring av vad man
kallat djurets rätt. Institutionschefer och andra som har att utföra bedömningar
av detta slag måste bl. a. ta ställning till om ändamålet kan vinnas på
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
17
annan väg än genom åtgärder som medför lidande för djur och om nödvändiga
dylika åtgärder kan utföras på sådant sätt att lidandet begränsas. Vad
gäller ändamålet med åtgärderna erbjuder det givetvis särskilda svårigheter
att finna hållbara utgångspunkter för bedömningen, när det är fråga om
grundforskning och liknande verksamhet som mera indirekt siktar till förbättring
av levnadsvillkoren för människor eller djur.
Det torde vara tämligen sällsynt att personer som har sökt sätta sig in i
saken förkastar all användning av djur för ändamål av den art som här
åsyftas. Den kritik som emellanåt riktas mot denna användning avser
därför huvudsakligen det sätt varpå de nödvändiga avvägningarna sker.
Man menar alltså att den restriktivitet som får sägas prägla våra författningsbestämmelser
i ämnet inte alltid motsvaras av tillämpningen. Att
bilda sig eu uppfattning om i vilken utsträckning denna kritik kan vara
berättigad är utomordentligt vanskligt. Delvis beror detta på att vetenskapliga
och andra förhållanden på området i och för sig är svåra att bedöma
men det är också uppenbart att den offentliga tillsynen över vad som äger
rum vid användningen av djur för ifrågavarande ändamål inte fungerar
sä effektivt att verksamheten kan sägas stå under fortlöpande kontroll och
under tillfredsställande insyn. Sådan kontroll och insyn är givetvis i liög
grad önskvärda för att förebygga eller beivra eventuella missbruk samt för
att undanröja oberättigad misstro. Jag anser det sålunda välmotiverat att
åtgärder vidtas för att göra tillsynen effektivare.
Utredningsmannens förslag att tillsynen skall anförtros åt en för hela
riket gemensam nämnd har under remissbehandlingen blivit föremål för
starkt skiftande omdömen. Även bland de remissinstanser som i princip har
gillat förslaget har man i stor utsträckning haft erinringar mot viktiga
moment däri, såsom bestämmelserna om nämndens organisation och befogenheter.
På några håll har man även ifrågasatt om det organisatoriskt är
möjligt att utöva tillsynen genom en riksnämnd. Som alternativ har man
främst pekat på olika sätt att effektivisera tillsynen inom den nuvarande
organisationsramen eller i nära anslutning till denna.
När jag för egen del tar ställning till utredningsmannens förslag vill jag
gärna understryka alt systemet med en riksnämnd medför vissa beaktansvärda
fördelar. Dessa hänför sig dock enligt min mening huvudsakligen
till att nämnden skulle kunna helt allmänt verka för enhetlighet och god
ordning på det område som omfattas av dess tillsynsbefogenhet. Däremot
kan det knappast antas att en enda nämnd, låt vara att den arbetar med delegationer
för särskilda uppgifter, skall kunna utföra någon verkligt effektiv
kontroll över den konkreta försöksverksamheten och inte heller att genom
nämnden skall kunna förmedlas en från allmänhetens synpunkt tillfredsställande
insyn däri. Vad som främst talar för denna mening är att
den verksamhet som skulle bli föremål för tillsynen är alltför omfattande.
2 llikang till riksdagens protokoll 1965. samt. !l and. Nr :il
18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 är 1965
De sifferuppgifter beträffande vissa slag av försöksdjur som jag förut har
anfört torde ge klart besked härom. Till detta kommer att det synes vanskligt
att nå en sådan lösning av frågan om representation i nämnden att lekmannaintresset
blir företrätt på ett sätt som helt kan tillgodose allmänhetens
berättigade krav på insyn.
Jag anser sålunda att utredningsmannens förslag om en för hela riket gemensam
tillsynsnämnd inte är lämpligt att genomföra. Man bör i stället söka
åstadkomma den eftersträvade effektiviseringen inom den nuvarande tillsynsorganisationens
ram. Frågan hur detta skall ske ämnar jag uppta i ett
senare avsnitt av framställningen, där jag kommer att allmänt beröra spörsmålet
om vad som kan göras för att förbättra tillsynen av djurskyddslagens
efterlevnad, bl. a. genom ökade insatser från tjänsteveterinärermas sida.
I förevarande sammanhang bör emellertid upptas ett par frågor som speciellt
rör tillsynen över användningen av djur för vetenskapliga och liknande
ändamål.
Utredningsmannen har såsom ett särskilt skäl för den av honom föreslagna
ordningen åberopat att det är i viss mån oegentligt att hälsovårdsnämnderna
som är kommunala myndigheter har att utöva kontroll över
befattningshavare vid statliga institutioner. Härom är att säga att något
undantag från tillsyn enligt djurskyddslagen inte för närvarande finns
stadgat beträffande statliga institutioner utom i vad gäller djur som används
inom försvarsväsendet, och att det på andra förvaltningsområden förekommer
att statliga institutioner är underkastade tillsyn genom kommunala
organ utan att detta har ansetts möta principiella betänkligheter. Efter
vad jag kunnat finna föreligger sålunda intet hinder från den av utredningsmannen
anförda synpunkten mot att låta hälsovårdsnämnderna handha
nu ifrågavarande tillsyn. Utredningsmannen har vidare antytt att man
på vissa håll hyser tvekan om huruvida djurskyddslagens tillsynsbestämmelser
är tillämpliga i fråga om användningen av djur för vetenskapligt ändamål.
Grunden för denna tvekan skulle väl närmast vara det förhållandet
att den till 12 § djurskyddslagen anknytande tillämpningskungörelsen innehåller
ett stadgande om skyldighet för den som vidtar åtgärd av nu avsett
slag att underkasta sig särskild inspektion som veterinärstyrelsen kan föreskriva.
En dylik administrativ bestämmelse kan emellertid inte återverka
på djurskyddslagen på det sättet att tillämpningsområdet för dess stadganden
inskränks. Inte heller kan det antas att en inskränkning i detta fall har
förutsatts vid tillkomsten av djurskyddslagen. I så fall hade den inskränkande
regel som nu finns i 16 § beträffande djur som används inom försvarsväsendet
uppenbarligen kompletterats så att paragrafen blivit uttömmande.
Det får sålunda anses klart att djurskyddslagens tillsynsbestäminelser
i nuvarande utformning även avser användningen av djur för vetenskapliga
och därmed jämställda ändamål. Något förtydligande av lagtexten
i detta hänseende finner jag därför inte erforderligt.
19
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1905
Utredningsmannen har inte föreslagit någon ändring i fråga om bestämmelsen
i 3 § nyssnämnda tillämpningskungörelse att, innan operativt ingrepp
av någon betydelse företas på varmblodigt djur, detta skall bedövas
på visst sätt, om inte ändamålet med åtgärden därigenom förfelas. Under
remissbehandlingen har emellertid framförts önskemål om skärpta regler
angående bedövning av försöksdjur. För egen del anser jag det påkallat att
bestämmelsen i nämnda 3 § omformuleras så att den ger tydligare uttryck
åt kravet på att försöksdjuren behandlas så skonsamt som över huvud taget
är möjligt. Det bör sålunda fastslås att undantag från bedövningstvånget är
medgivet endast när det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med det
operativa ingreppet. Stadgandet synes även böra utbyggas med en bestämmelse
om användning av smärtstillande och lugnande medel i fall där bedövning
inte kan ske. Härigenom kommer det bl. a. att framgå att snäva
kostnadssynpunkter inte får åberopas som ursäkt för underlåtenhet att i
möjlig mån begränsa djurens lidande.
Utredningsmannens förslag beträffande journalföringen vid användning
av djur för vetenskapligt och liknande ändamål har under remissbehandlingen
rönt ett i stort sett välvilligt mottagande även om viss kritik har
framförts mot detaljutformningen. Förslaget i denna del står givetvis i samband
med tanken på en gemensam tillsynsnämnd, vilken genom granskningen
av journalerna skall kunna följa och kontrollera ifrågavarande
verksamhet inom hela riket. Också om förslaget beträffande riksnämnden
avböjes och tillsynen huvudsakligen får utövas av lokala organ, torde utvidgningen
av journalföringsplikten efter ungefär de linjer utredningsmannen
har angelt vara motiverad med hänsyn till de kontrollmöjligheter som
skapas därigenom. Härutöver torde man ha anledning räkna med att tvånget
att redovisa vidtagna åtgärder skall ha ett gynnsamt inflytande genom
att i viss mån poängtera ansvarigheten för att åtgärderna vidtas på ett från
djurskyddssynpunkt godtagbart sätt. Beträffande de särskilda utvidgningar
i journalföringen som gäller hundar och katter tillkommer ytterligare att
de är ägnade att motverka alt olovligen åtkomna djur försäljs till vetenskapliga
institutioner och att de medför ökade möjligheter att identifiera djur
som har förkommit för ägarna.
Vad utredningsmannen har föreslagit angående vilka djurslag som den
utvidgade journalföringen skall omfatta har under remissbehandlingen
föranlett en del erinringar. Önskemål har härvid framförts både om utökningar
och om inskränkningar i förhållande till förslaget. För egen del
anser jag det ogörligt alt genomföra eu detaljerad journalföring beträffande
alla slag av försöksdjur. Det torde inte heller vara möjligt att finna en i
detta sammanhang användbar, principiell skiljelinje mellan olika djurslag.
Utredningsmannens förslag har emellertid de praktiska fördelarna att journalföringen
kommer alt omfatta de djurslag som förefaller viktigast från
21 llihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. It and. Xr 31
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
kontrollsynpunkt samtidigt som den inte torde bli alltför betungande. Jag
har därför stannat för att ansluta mig till förslaget, dock med reservation
för smärre avvikelser därifrån. Med reservationen avser jag främst att lämna
utrymme för en förenklad journalföring eller annan summarisk redovisning
beträffande vissa djurslag.
Beträffande de anteckningar som bör inflyta i journalerna delar jag också
i stort sett utredningsmannens mening. Vid utarbetandet av bestämmelserna
om journalföringen, vilka torde böra upptas i tillämpningskungörelsen,
finns emellertid anledning att undersöka i vad mån praktiska förenklingar
kan göras, såsom genom användning av kodsystem och standardanteckningar
rörande särskilt vanliga försökstyper. Utöver vad utredningsmannen
har föreslagit torde böra föreskrivas att särskild journalanteckning
skall göras om anledning till att bedövning inte har använts vid smärtvållande
försök och om vad som i sådant fall har åtgjorts för att lindra försöksdjurets
lidande. Föreskrift bör meddelas om att journalerna skall sändas
till hälsovårdsnämnden i orten för granskning.
Till de övriga av utredningsmannen upptagna spörsmål som bör beröras
i detta sammanhang hör frågan om en utsträckning av karenstiden för
försök med hundar och katter. Den föreslagna förlängningen från fem till
tio dagar skulle givetvis kunna i någon mån förebygga att sådana djur som
har förkommit för ägarna används för försöksändamål. Under remissbehandlingen
har emellertid från fackkunnigt håll framförts allvarliga betänkligheter
mot förslaget med hänsyn till att den längre förvaringstiden på
institutionerna skulle öka risken för infektionssjukdomar bland djuren.
Med beaktande härav anser jag mig i varje fall inte för närvarande kunna
förorda att karenstiden förlängs.
Det nu anförda torde ge anledning till en mera allmän översyn av tilllämpningskungörelsen.
De förslag och synpunkter som utredningsmannen
och remissinstanserna har framfört men som inte närmare behandlats i det
föregående torde få upptas till prövning i detta senare sammanhang.
Motionen II: 909
I motionen II: 909 framhålles att eu förlängning av tiden mellan inköpen
och påbörjandet av experimenten med djuren för vetenskapligt ändamål är
synnerligen önskvärd. Därigenom skulle enligt motionärerna helt andra möjligheter
skapas för ägare till försvunna djur att eftersöka dem. Eftersom
exempelvis katterna framför allt köpes från andra delar av landet än där
försöken skall utföras behövs en längre tid för eftersökandet. Påståendena
om risken för ökad smitta vid en förlängning av tiden ifrågasätts. Motionärerna
förmodar att hygienen trots allt inte är så dålig i de utrymmen, där
försöksdjuren förvaras. En förlängning av tiden skulle också skapa större
möjligheter att komma till rätta med handeln med stulna djur och bland
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
21
de djurskyddsintresserade inge ökat förtroende för ifrågavarande verksamhet.
Med hänvisning till del sagda hemställes om sådan författningsändring
av 4 § kungörelsen med vissa bestämmelser om användning av djur för vetenskapligt
ändamål in. in. att hund eller katt som inköpts för att användas
i sådant syfte icke får användas för ändamålet förrän tio dygn förflutit från
det inköpet skedde.
Slakt av ren
Departementschefen
Slaktlagen innehåller i 1 § en föreskrift om att vid slakt av husdjur detta
skall bedövas omedelbart före blodets avtappande. I en ikraftträdandebestämmelse
till lagen, vilken trädde i kraft den 1 juli 1938, stadgas emellertid
att den, såvitt angår slakt av ren, skall tillämpas först från den dag
Ivungl. Maj :t bestämmer. Någon föreskrift om lagens tillämpning på slakt
av ren har ännu inte meddelats.
Av förarbetena till lagen framgår att det bedövningstvång som är föreskrivet
i 1 § har ansetts böra gälla i princip även vid renslakt. Att tillämpningen
i detta avseende fick anstå hade sin grund i att del rådde ovisshet
om vilken bedövningsmetod som är den för renslakt mest ändamålsenliga.
Under den gångna tiden har vid flera tillfällen frågan om bedövningstvång
vid renslakt varit under diskussion. Denna har i huvudsak gällt om den avålder
tillämpade metoden att bedöva renar genom nackstick med kniv skall
godtagas från djurskyddssynpunkt. I anslutning härtill har man berört frågan
om förutsättningarna för att få denna bedövningsmetod ersätt med modernare
tillvägagångssätt.
På initiativ av utredningsmannen har nu utförts vissa expertundersökningar
rörande förfaranden vid renslakt och då särskilt beträffande nackslicksmeloden.
Undersökningarna finns utförligt redovisade i betänkandet.
Utredningsmannen har funnit det uppenbart att renslakten, i den mån som
den försiggår vid offentliga slakthus och kontrollslakterier, bör äga rum
på samma sätt som annan husdjursslakt. Bedövningstvånget enligt slaktlagen
bör alltså i sådana fall gälla även renslakt. Utredningsmannen anser
att det kan hållas för visst att slakten här utförs med metoder som är anmärkningsfria
från djurskyddssynpunkt.
Vad beträffar renslakt som inte äger rum i offentliga slakthus och kontrollslaktcrier
har utredningsmannen med ledning av de resultat som framkommit
vid nyssnämnda expertundersökningar ansett alt användning av
slaktpistol som hedövningsredskap bör föreskrivas. Detta gäller såväl slakt
i större skala som husbehovsslakt.
Enligt utredningsmannens förslag skall sålunda slakllagen göras tillämp
-
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
lig även på slakt av ren och i samband därmed i lagen intagas en uttrycklig
bestämmelse om att vid slakt av ren annorstädes än i offentligt slakthus
eller kontrollslakteri bedövning inte må ske annorledes än med användande
av slaktpistol, vars konstruktion godkänts av veterinärstyrelsen för ändamålet.
Veterinärstyrelsen skall enligt förslaget även ha att meddela anvisningar
om tillvägagångssättet vid bedövning med sådan pistol.
Samtliga de remissinstanser som yttrat sig över utredningsmannens förslag
i fråga om renslakt har i princip tillstyrkt förslaget. I en del fall har
dock särskilda undantag från de föreslagna bestämmelserna eller jämkning
däri förordats. Man har sålunda bl. a. ansett att det bör i större utsträckning
överlämnas åt veterinärstyrelsen att bestämma om bedövningsmetoderna
vid renslakt och man har, i synnerhet från renägarhåll, hävdat
att nackstick med kniv i varje fall under en övergångstid bör få användas
vid husbehovsslakt eller annan slakt i mindre skala.
För egen del finner jag att liden numera är inne för att göra bestämmelserna
om bedövningstvång tillämpliga även beträffande slakt av ren. Jag
delar även utredningsmannens uppfattning att hithörande frågor inte kräver
speciell reglering såvitt gäller slakt som försiggår i offentliga slakthus
och kontrollslakterier. Inte heller torde särskilda bestämmelser böra meddelas
i fråga om nödslakt av ren.
Av de undersökningar som närmare redovisas i betänkandet synes framgå
att den gängse äldre bedövningsmetoden — nacksticket — kan ge ett
tillfredsställande bedövningsresultat. Det är dock tydligt att härför fordras
betydande skicklighet och omdöme hos slaktmanskapet samt att bristande
kvalifikationer i detta hänseende kan medföra att djuren tillfogas svårt lidande.
Nacksticket måste därför betraktas som en från djurskyddssynpunkt
betänklig bedövningsmetod och dess användning bör begränsas så långt det
är praktiskt möjligt. Utredningen om förevarande spörsmål visar att såvitt
gäller slakt i större skala nacksticket numera utan olägenhet av betydelse
kan utbytas mot modernare bedövningsmetoder, vid vilka man använder
slaktpistoler eller liknande apparater. Föreskrift om att sådana redskap
skall användas bör därför meddelas. Det synes dock nödvändigt att
skapa möjlighet till vissa undantag under en övergångstid. Ett sådant undantag
synes befogat för slakt enbart till husbehov. Denna äger inte sällan
rum under förhållanden, där slaktpistol eller liknande redskap av de typer,
som nu finns att tillgå, inte utan svårigheter kan medföras. Nacksticket
torde i dessa fall få godtagas till dess att man fått fram mera lätthanterliga
konstruktioner. Ett annat undantag kommer i fråga beträffande slakt av förvildade
renar och strövrenar. Dessa bör få nedläggas med skott från kulvapen
av typ som tillsynsmyndigheten godkänner.
Den relativt detaljerade reglering av hithörande frågor som sålunda synes
erforderlig bör lämpligen göras i administrativ ordning och då i första
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
23
hand genom Kungl. Maj :ts försorg. Vissa delfrågor, bl. a. rörande godkännande
av slaktredskap, torde lämpligen böra överlämnas till veterinärstyrelsens
avgörande. Det ingår i styrelsens uppgifter att följa utvecklingen på
förevarande område och ta initiativ till att givna föreskrifter blir reviderade
efter hand som de praktiska förhållandena medger en mera fullständig
övergång till modernare bedövningsmetoder vid renslakten.
Under remissbehandlingen har föreslagits att veterinärstyrelsen skulle få
i uppdrag att utfärda föreskrifter även beträffande bedövningen vid slakt
av andra djur än renar. Frågan härom har dock inte närmare belysts i det
föreliggande utredningsmaterialet. Jag anser därför att förslaget inte kan
upptagas till närmare övervägande i detta sammanhang.
I enlighet med det anförda bör i ett nytt andra stycke i 1 § slaktlagen
införas ett stadgande av innebörd att föreskrifter om bedövning vid slakt
av ren annorstädes än i offentligt slakthus eller kontrollslakteri meddelas
av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av veterinärstyrelsen.
Ansvarsbestämmelsen i 5 § bör med anledning härav ändras så att
den även avser förseelse mot ifrågavarande föreskrifter. Paragrafens lydelse
bör dessutom jämkas med hänsyn till brottsbalken. Det synes även erforderligt
att föreskrifterna beaktas i 3 §, som innehåller undantagsbestämmelser
beträffande nödslakt. I 6 och 7 §§ finns vissa processrättsliga och
straffrättsliga regler som numera saknar självständig betydelse och därför
bör upphävas i förevarande sammanhang.
Som förut nämnts innehåller ikraftträdandebestämmelsen till slaktlagen
bemyndigande för Kungl. Maj :t att bestämma den dag, från vilken lagen
skall tillämpas, såvitt gäller slakt av ren. Med hänsyn till att ändring i slaktlagen
nu föreslås, synes det naturligt att beslutet om tillämpning i nämnda
hänseende fattas i lagstiftningsväg. Detta kan formellt genomföras på det
sättet att den åsyftade ikraftträdandebestämmelsen upphävs.
Med hänsyn till den långa tid som förflutit efter principbeslutet om bedövningstvångets
utsträckande till renslakt torde i och för sig den ytterligare
anpassningsperiod som erfordras för anskaffning av redskap m. m.
kunna göras relativt kort. Den måste dock även lämna tillräckligt rådrum
för avfattandet och utfärdandet av tillämpningsföreskrifterna och utmätas
så att föreskrifternas innehåll hinner nå ut till renägare och andra som
är sysselsatta inom rennäringen. Med hänsyn härtill föreslår jag att ifrågavarande
bestämmelser får träda i kraft den 1 januari 1967.
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
Kastrering av ren
Departementschefen
Enligt 9 § djurskyddslagen får kastrering av häst utföras endast av veterinär.
Detsamma gäller i fråga om annat djur, som uppnått fyra månaders
ålder, om inte Kungl. Maj :t förordnar annat. Med stöd härav har i
kungörelse den 21 juni 1946 förordnats att kastrering av ren får utföras av
annan än veterinär även om djuret har uppnått nämnda ålder.
Utredningsmannen har med utgångspunkt från verkställda expertundersökningar
föreslagit att föreskriften i nämnda kungörelse skall kompletteras
så att kastrering, som där avses, får ske endast med kastreringstång
som veterinärstyrelsen godkänt för ändamålet. Veterinärstyrelsen
skall enligt förslaget ha att meddela anvisningar om tillvägagångssättet.
Förslaget har i princip biträtts av samtliga de remissinstanser som yttrat
sig därom. Det har bl. a. framgått att renägarna själva i allmänhet intar
en positiv hållning till att utföra kastreringen med tång, även om det
på en del håll framhållits att man vill behålla möjligheten att vid behov
utföra kastreringen med äldre metoder, nämligen genom bitning eller med
användande av kniv.
Med hänsyn till förhållandena inom rennäringen torde det för närvarande
vara nödvändigt att bibehålla undantagsbestämmelsen att kastrering av
ren får utföras av annan än veterinär även om djuret har uppnått fyra månaders
ålder. Det synes dock rimligt att undantaget får gälla endast om
den kastreringsmetod som används är godtagbar från djurskyddssynpunkt.
Av de i vårt land tillämpade metoderna torde kastrering genom bitning
medföra häftigt och långvarigt lidande för djuret. Kastrering med kniv synes
ej heller vara en tillfredsställande metod, då den innebär risker för
infektion och förblödning samt dessutom i vissa fall torde vara mycket smärtsam.
Den tredje metod som förekommer och som till synes redan har vunnit
betydande utbredning, alltså kastrering med tång som är konstruerad
för krossning av sädessträngen utan blodigt inrepp, är enligt uttalanden av
veterinärmedicinsk expertis betydligt överlägsen de andra från djur skyddssynpunkt.
Det är därför enligt min mening motiverat att användning av
tångmetoden föreskrivs som villkor för att kastrering av ren skall få utföras
av icke-veterinär, om djuret har uppnått fyra månaders ålder. De
tänger som får användas bör vara av konstruktion som veterinärstyrelsen
godkänt. Det bör även ankomma på styrelsen att meddela föreskrifter om
tillvägagångssättet vid kastreringen. Bestämmelserna bör lämpligen träda i
kraft den 1 januari 1967, dvs. den dag jag föreslagit i fråga om nya bestämmelser
för slakt av ren.
Under remissbehandlingen har framförts önskemål om vissa andra åt
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965 25
gärder i syfte att humanisera renkastreringen, bl. a. att ett bedövningstvång
skulle införas. Enligt min mening finns det emellertid för närvarande knappast
förutsättningar att gå längre än jag här förordat. I sammanhanget
vill jag dock understryka att de möjligheter till ytterligare humanisering
som yppas bör tillvaratas väl. Det bör få ankomma på veterinärstyrelsen
att för detta ändamål följa utvecklingen på det veterinärmedicinska området
och inom rennäringen. De förslag rörande ytterligare utredning, som
framförts under remissbehandlingen, torde få upptas till närmare behandling
i annat sammanhang.
Vissa hästtävlingar
Departementschefen
De olyckor som på senare år har inträffat inom den gren av hästsporten
som kallas terrängritt har i hög grad upprört den allmänna opinionen. Från
djurskyddshåll har yrkats totalförbud mot detta slag av ryttartävlingar. För
egen del anser jag i likhet med utredningsmannen att denna tävlingsgren
inte bör förbjudas. Däremot bör alla tänkbara åtgärder vidtas för att i görligaste
mån förebygga olyckor vid denna tävlingsform liksom vid andra
hästtävlingar och tävlingar med djur över huvud taget.
Från djurskyddssynpunkt fungerar nu gällande bestämmelser i djurskyddslagen
och förevisningskungörelsen inte helt tillfredsställande i tävlingssammanhang.
Eu av anledningarna härtill synes vara att det saknas
fullgoda garantier för att en sakkunnig och effektiv övervakning sker av hur
djuren behandlas under själva tävlingen. Vissa sammanslutningar för hästsportens
utövande har redan nu i sina reglementen föreskrift om att veterinär
skall vara närvarande vid tävling. En sådan ordning bör genomföras för
alla slag av offentliga tävlingar med djur. Ytterligare en brist i nu gällande
bestämmelser synes vara att de inte tillräckligt beaktar att vid tävlingar endast
ett omedelbart ingripande kan tillgodose djurskyddsintresset. Utredningsmannens
förslag att veterinär skall tillerkännas befogenhet att med
omedelbar verkan helt eller delvis förbjuda tävlingen, om djur utsätts eller
kan befaras bli utsatt för djurplågeri, är ägnat att undanröja denna brist i
den nuvarande lagstiftningen och bör därför genomföras. Bestämmelsen
torde böra utformas så att befogenheten kommer att omfatta även att meddela
förbud för visst eller vissa djur att starta eller att i fortsättningen deltaga
i tävlingen. Däremot synes anledning inte föreligga att — som en remissinstans
har yrkat — i detta sammanhang särskilt beakta träning av
djur som skall deltaga i tävling. Med hänsyn till bestämmelsen i 3 § andra
stycket förevisningskungörelsen, vilken blir tillämplig på veterinär som
skall vara närvarande vid tävling, torde inte heller erfordras ytterligare fö
-
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år W65
reskrifter om besiktning av tävlingsbana eller föreskrift om att sådan bana
skall godkännas innan den får tas i bruk.
Olika meningar har framförts under remissbehandlingen om hur veterinär
med de befogenheter som nyss har angetts skall utses. För tillgodoseende
av djurskyddsintresset synes det angeläget att kontrollen över tävling utövas
genom en av tävlingsledningen helt oberoende veterinär. Förordnande
att tjänstgöra som tävlingsveterinär bör därför utfärdas av veterinärstyrelsen.
Som styrelsen har påpekat bör även beaktas frågan om ersättning för
uppdraget att tjänstgöra som tävlingsveterinär. Sådan ersättning bör erläggas
av tävlingsarrangören och utga efter grunder som fastställs av veterinärstyrelsen.
Motionen II: 905
Motionären lämnar till en början ett antal exempel på de påfrestningar
som hästar utsatts tör vid olika terrängritter och uttrycker som sin mening
alt huvudanledningen till det inträffade är att tävlingarna är alltför svåra.
Det uppges emellertid att några uppenbara skandaler såvitt bekant inte inträffat
sedan 1962 vid dessa relativt sällan arrangerade tävlingar. Då dessas
karaktär såvitt känt inte ändrats, måste i allt fall risken för djurplågeri
kvarstå. Delta torde även enligt motionären gälla vid den mycket omfattande
träningen, då ingen publikinsyn förekommer.
Det i propositionen framförda förslaget om rätt för veterinär att bryta
tävling torde enligt motionären ha begränsad betydelse för terrängritterna.
Veterinärkontrollen kan inte eliminera de risker som är sammanknippade
med tävlingarnas allmänna uppläggning. Med »folkvreden» mot de olympiska
terrängritterna i Stockholm 1956 och senare ritter i minnet finner motionären
det uppenbart, att en överväldigande opinion i landet skulle med
glädje hälsa ett förbud mot terrängritterna. I motionen föreslås därför ett
sådant förbud.
I motionen behandlas också frågan om polismyndighetens effektivitet på
området. Det framhålls att lagen ger polisen särskilda befogenheter att ingripa
mot djurplågeri bl. a. vid trav- och galopptävlingar. Trots delta torde
någon polisövervakning från djurskyddssynpunkt ej förekomma vid dessa.
Motionären fortsätter.
Polismyndigheterna måste därför aktiveras när det gäller att beivra djurplågeri
vid hästtävlingar. Utan anmälningar från djurskyddsorganisationerna
är det inte säkert att det hade blivit några undersökningar om händelserna
under terrängritterna. 1964 polisanmäldes att en häst på Täby galoppbana
hade störtat och dött under tävling (han hade också tidigare "fått blodstörtning).
Några år tidigare drevs tre hästar i döden på trav- eller galoppbanor
under en kort tidsrymd, utan att åtal anställdes mot de ansvariga. Om
en häst drives i döden t. ex. i skogsbruket, gissar vi att den ansvarige inte
kan undgå fällande dom. Detta måste gälla lika i tävlingssporten. Om den
27
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
nu föreslagna skärpningen av brottsbalkens djurskyddsparagraf i detta hänseende
skall iå någon avgörande inverkan, kan detta ske endast under förutsättning
att polisens uppsikt över hästsporten och tillämpning av lagarna
i hög grad skärpes.
Sedan motionären framhållit att hästsportorganisationernas interna bestraffningssystem
är en viss men inte tillräcklig garanti mot misshandel
och överansträngning anföres bl. a. följande.
1 roligen måste man förutsätta, att ingen hästsport kan bedrivas ulan ett
visst mått av djurplågeri eller risk för djurplågeri. Då det torde vara svårt
att ens begränsa tävlingarna, återstår möjligheten att införa en omfattande
bevakning och att hos de ansvariga och hos polisen inskärpa att hästsporten
omfattas av djurskyddslagstiftningen.
För detta ändamål skulle vi anse det önskvärt att vederbörande lagutskott
i sin motivering i skrivningen om proposition 138 framhåller vikten av att
polisen bättre övervakar tävlingarna, att övervakning stickprovsvis eller kontinuerligt
införes för träningen vid trav- och galoppbanorna och att djurplågerifall
undersöks i större utsträckning än nu. Denna skärpning anser
vi nödvändig även sedan veterinär fått den föreslagna rätten att avbryta tävlingar.
Mot bakgrund av det sagda hemställer motionären att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ger till känna vad som anförts om vikten av skärpt
bevakning genom polismyndigheter och andra tillsynsmyndigheter vad gäller
djurplågeri i samband med hästtävlingar.
Transport av levande djur
Departementschefen
I det avsnitt av betänkandet som avser transport av levande djur har utredningsmannen
upptagit dels vissa frågor rörande transport med motorfordon,
dels ett spörsmål avseende transport med hästfordon. I det förra hänseendet
har utredningsmannen funnit, att transportkungörelsen inte bör
ändras därhän att för djurtransport avsedda fordon skall ha besiktigats för
sådan användning. Däremot har han ansett lämpligt med en föreskrift i
kungörelsen om att fordon, varmed djur befordras, skall vara försett med
skyll upptagande ordet Djurtransport på väl synlig plats utanpå fordonet.
Vidare har föreslagits, alt i samma kungörelse upptas bestämmelse afl, om
lastrum för djurtransport är löstagbart, sådana anordningar skall finnas,
att lastrummet kan på betryggande sätt fastgöras vid lastflaket. Beträffande
transport av levande djur med hästfordon har utredningsmannen med
hänsyn till missförhållanden vid transport av slaktrenar med hästsläde ansett
all i djurskyddslagen bör inlas eu bestämmelse om att vid transport av
djur dessa inte må med någon del skjuta ut över transportmedlet.
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
De nu berörda förslagen har praktiskt taget genomgående tillstyrkts under
remissbehandlingen. Även jag anser att bestämmelser om skylt och om
fastsättningsanordningar för lastrum bör införas i transportkungörelsen i
huvudsaklig överensstämmelse med förslagen. Vad angår det sätt för transport
av slaktrenar på hästfordon som utredningsmannen har berört är det
visserligen uppenbart att det inte kan godtas från djurskyddssynpunkt. Den
föreslagna bestämmelsen om att djur inte med någon del tår skjuta ut över
transportmedlet framhäver emellertid på ett oegentligt sätt en viss anledning
till att en djurtransport kan medföra risk för att djuren utsätts för lidande.
Även andra sådana anledningar är tänkbara. Med hänsyn härtill finner jag
mig inte kunna förorda den föreslagna bestämmelsen. Jag utgår härvid från
all djurtransporter som företas på det angivna sättet likväl kan beivras som
djurplågeri och att vetskapen härom skall leda till att förfaringssättet kommer
ur bruk.
Hållning och klubbning
Departementschefen
Vanlig hållning innebär, att ett djurs rörelsefrihet inskränks genom att
två av djurets ben förbinds med en rem eller dylikt. Nickhällning innebär,
atl en rem eller lina fästes med den ena änden vid djurets huvud eller
kring dess hals och med den andra vid något av dess ben, vanligen ett
framben, och på sådant sätt att djuret, om det vill hålla huvudet i naturlig
höjd, måste lyfta det fjättrade benet från marken. Sätts detta ben i marken,
måste djuret böja ned huvudet. Vid klubbning fästes ett trästycke eller annat
tyngre föremål (klubban) vid djurets ben eller hals, varefter djuret måste
släpa klubban med sig vid förflyttning. Det har synts utredningsmannen
uppenbart, att såväl hållning som klubbning kan innebära plåga för djuret.
Hållningen och särskilt nickhällningen kan under ogynnsamma omständigheter
vålla djuret både skador och annat men. Det kan inte heller sägas
vara förenligt med vedertagna djurskyddsprinciper, att ett djur, som fallet
är vid nickhällning, för att kunna stå med alla benen i marken skall behöva
ha huvudet starkt nedböjt eller för att kunna hålla huvudet i naturlig
ställning skall nödgas hålla ett hen upplyftat. Redan den vanliga hållningen
kan hindra djuret från att freda sig mot insekter. Klubbningen kan särskilt
i stenig eller backig terräng medföra, att klubban fastnar i ojämnheter i terrängen,
och klubban kan ha dimensioner eller vikt, som inte står i rimlig
proportion till djurets storlek eller kroppskrafter. De angivna metoderna för
att begränsa djurens rörelsefrihet kan ersättas med andra, som inte leder till
plåga för djuret. Därför föreslår utredningsmannen en bestämmelse som
innebär förbud mot hållning och klubbning. Då det alltjämt bör vara tillåtet
att vid tillfällig uppställning av ett hästfordon binda hästen med en rem
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965 29
om Irambenen, har det föreslagna förbudet mot hållning begränsats till atl
avse betesgång.
Av de remissinstanser som yttrat sig över förslaget har ett litet fåtal ställt
sig tveksamma därtill. De övriga har i princip tillstyrkt förslaget. Vissa
önskemål om jämkningar har dock framförts.
Även jag anser alt bestämmelser bör meddelas i syfte att begränsa användningen
av ifrågavarande, från djurskyddssynpunkt betänkliga metoder
alt hindra djurs rörelsefrihet. Av praktiska skäl synes det emellertid lämpligt
att i fråga om både klubbning och hällning begränsa förbudsbestämmelserna
till att gälla metodernas användning vid betesgång. Härigenom skapas
även det undantag som efter vad remissyttrandena synes ge vid handen kan
vara motiverat med avseende på hundar som används inom rennäringen.
Utredningsmannen har utgått från att de nya föreskrifterna bör intas i
en särskild paragraf efter de allmänna bestämmelserna i djurskyddslagen
och att överträdelse av föreskrifterna bör beläggas med straff enligt 21 § i
lagen. För egen del anser jag det lämpligare alt föreskrifterna inplaceras
bland de allmänna bestämmelserna som ett andra stycke i 4 §, vilken nu
endast innehåller stadgande att djur inte får hållas bundet eller tjudrat på
ett för djuret plågsamt sätt eller så att det inte kan få behövlig vila. Genom
denna placering kommer föreskrifterna att tillhöra dem, vid vilka efterlevnad
kan framtvingas genom föreläggande av hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse.
Vad beträffar hållningen har den av utredningsmannen föreslagna lagtexten
lått sådan utformning att endast vissa typer av förfarandet synes åsyftade.
Förbudet i denna del bör emellertid ta sikte på varje åtgärd till förhindrande
av djurs rörelsefrihet, vid vilken olika delar av djurets kropp
lörbinds med varandra. Härjämte bör förbudet åsyfta sådan hällning som
består i att djur parvis binds vid varandra.
De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1966.
T aggtrådss tängsel
Departementschefen
Utredningsmannen har konstaterat att användningen av taggtrådsstängsel
medför risk för att husdjur och även vilda djur skadas genom att komma i
kontakt med sådant stängsel. Med hänsyn till vad sådana skador kan betyda
i torm av lidande för djuren och förlust för djurägare har utredningsmannen
föreslagit att i djurskyddslagen skall införas ett förbud mot användning
av taggtråd i stängsel som är avsedda som hägnad vid betesgång. Förslag i
liknande riktning framfördes även i samband med att gällande djurskyddslag
tillkom men avböjdes då.
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
De meningar om utredningsmannens förslag som har redovisats under remissbehandlingen
går starkt isär. Det råder visserligen i stort sett enighet
om att ett förbud mot taggtråd i hägnad er ter sig motiverat, om man får se
saken uteslutande från djurskyddssynpunkt, men de instanser, som tagit
upp den ekonomiska aspekten på taggtrådsfrågan, har tämligen genomgående
ansett förslaget orealistiskt.
Varken utredningsbetänkandet eller remissyttrandena ger någon klar bild
av hur pass omfattande de skador kan vara som åberopats i motiveringen till
förslaget. Av vissa remissuttalanden att döma är dock frekvensen av mera
allvarliga skador inte påfallande stor om man tänker på hur allmänt taggtrådsstängsel
används. Jag anser därför att det i och för sig kan ifrågasättas
om djurskyddssynpunkterna i högre grad talar för en så drastisk åtgärd
som införandet av det föreslagna förbudet. Om den ekonomiska sidan av saken
får man däremot en mera bestämd föreställning genom beräkningar som
under remissbehandlingen har framlagts av organisationer inom jordbruksnäringen.
Enligt dessa beräkningar skulle återanskaffningsvärdet av befintliga
som beteshägnad använda taggtrådsstängsel i riket uppgå till omkring
300 miljoner kronor. Om man utgår från dessa siffror skulle alltså
ett taggtrådsförbud för närvarande innebära en synnerligen stor belastning
för jordbruksnäringen. Även om förbudet kunde modereras på ett eller annat
sätt, t. ex. genom att en lång övergångstid bestämdes, torde kostnaden
för en övergång från taggtråd till annat stängselmaterial bli så betydande, att
tanken på ett förbud för närvarande måste avvisas som ogenomförbar.
När jag sålunda inte kan biträda utredningsmannens förslag vill jag framhålla
att det är önskvärt att taggtrådsfrågan ägnas uppmärksamhet även i
fortsättningen. Bl. a. synes det lämpligt att det allmänna genom rådgivning
verkar för att såvitt möjligt få fram en från djur skyddssynpunkt anmärkningsfri
användning av taggtråden som stängselmaterial.
Yrkesmässig hunduppfödning na. ni.
Departementschefen
Såväl av veterinärstyrelsen som av Svenska kennelklubben och ett flertal
djurskyddsorganisationer har erinringar framställts mot förhållanden inom
den yrkesmässiga uppfödningen av hundar och handeln med hundar. Utredningsmannen
har ansett att ett behörigt hänsynstagande till inte bara
djurskyddsintresset utan också de kynologiska sammanslutningarnas strävan
efter en god hundstam bör föranleda att yrkesmässig hunduppfödning
och handel med hundar inte får drivas utan att företagaren är i besittning
av såväl kynologiska insikter av betydande mått som vissa personliga och
materiella kvalifikationer. Utredningsmannen har därför föreslagit att för
31
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 19(15
ifrågavarande verksamhet skall krävas att polismyndigheten i orten efter
hälsovårdsnämndens hörande har lämnat tillstånd därtill. Med hänsyn till
alt s. k. hundpensionat har blivit allt vanligare har utredningsmannen ansett
att ett likartat krav på tillstånd bör gälla även i fråga om mottagande av
hundar till förvaring och utfodring, när det sker yrkesmässigt. Enligt
förslaget skall bestämmelserna om tillståndstvång upptas i en ny paragraf
i djurskyddslagen.
Av det stora antal remissorgan som yttrat sig i denna del har så gott
som alla tillstyrkt förslaget i princip. Endast en myndighet har direkt avstyrkt
och ett fåtal har intagit en obestämd eller tveksam hållning.
Även jag anser det lämpligt att de former av hantering med hundar, som
utredningsmannen åsyftar, blir föremål för offentlig reglering. Härför talar
framför allt djurskyddssynpunkter, men även omgivningshygieniska synpunkter
torde kunna åberopas i sammanhanget. Under remissbehandlingen
har man påpekat att det kan finnas behov av en motsvarande reglering på
vissa andra områden, t. ex. beträffande pälsdjurshanteringen. Den anmärkningsvärda
ökning av antalet hundar i landet som har inträffat på senare
tid gör emellertid alt en sanering av hundhanteringen framstår som
särskilt angelägen och det synes därför berättigat att i första hand ingripa
reglerande på detta område.
När det gäller att närmare utforma bestämmelserna om den föreslagna
regleringen torde det finnas anledning att på ett par punkter företa avvikelser
från vad utredningsmannen har förordat. Enligt hans förslag skall
de nya bestämmelserna bara gälla yrkesmässig verksamhet. Eftersom verksamheten
kan äga rum under så växlande förhållanden och eftersom det
är önskvärt att såvitt möjligt minska svårigheterna vid gränsdragningen
mellan lillståndskrävande och icke tillståndskrävande verksamhet, anser
jag att regleringen bör omfatta inte bara rent yrkesmässiga former utan
även sådana där verksamheten —- utan att kunna anses som yrkesmässig
— äger rum i större omfattning. Härigenom kommer det enligt min mening
att framgå, å ena sidan, att den omständigheten att hanteringen ger ett ekonomiskt
utbyte inte behöver innebära att den är yrkesmässig i den mening
som här avses, och, å andra sidan, att en rörelse, som regelmässigt omfattar
mer än ett par tre avelstikar eller till förvaring och utfodring mottagna
djur, kan falla under tillståndstvånget, oavsett att den inte drivs av enbart
ekonomiska motiv. Utredningsmannen har vidare föreslagit att tillståndsfrågorna
skall prövas av polismyndighet. Denna skall höra hälsovårdsnämnden
innan tillståndsärende avgörs och det har förutsatts att nämnden i sin
tur skall söka medverkan av veterinär. Enligt min mening är det emellertid
mera rationellt att förlägga prövningen hos hälsovårdsnämnden. Denna
är särskilt lämpad för uppgiften genom sin ställning som tillsynsmyndighet
enligt djurskyddslagen, Härtill kommer att det genom lokala hälsovårds
-
32
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963
ordningar i stor utsträckning är föreskrivet att hundgård inte får anordnas
inom hälsovårdstätorter och därmed jämställda områden utan att hälsovårdsnämnd
har lämnat sitt tillstånd. Den önskvärda samordningen mellan
djurskyddssynpunkter och oingivningshygieniska synpunkter kan i sådana
fall inte gärna åstadkommas på annat sätt än genom en samlad bedömning
hos hälsovårdsnämnden.
Innan nämnden fattar beslut bör den givetvis så snart det finns anledning
till det inhämta yttrande eller begära annan behövlig medverkan av länsveterinär
eller distrikts- eller stadsveterinär. Någon lagbestämmelse härom
torde inte behövas. Däremot synes det lämpligt att i anslutning till bestämmelsen
om tillståndstvånget uttryckligen stadga att meddelat tillstånd
kan återkallas. Det torde även höra finnas en regel om rätt för den som är
missnöjd med hälsovårdsnämndens beslut att fullfölja talan hos länsstyrelsen.
Besvär över länsstyrelsens beslut torde böra prövas av regeringsrätten.
I likhet med utredningsmannen anser jag det lämpligt att de nya bestämmelserna
intas i en ny paragraf i djurskyddslagen närmast efter bestämmelserna
i 8 § om förevisning av djur. Rubriken över den nya paragrafen
bör, som utredningsmannen har föreslagit, få lyda: Om yrkesmässig
hunduppfödning in. in.
Med hänsyn till redan existerande verksamhet av de slag som bör til 1- ståndsregleras i enlighet med det nu anförda synes de nya bestämmelserna
höra träda i kraft först den 1 januari 1967.
Motionen II: 908
I motionen II: 908 framliålles att uppfödning och försäljning av hundar
i vårt land förekommer under de mest skiftande förhållanden. Vid sidan om
den i egentlig mening yrkesmässiga verksamheten ägnar sig många privatpersoner
åt hunduppfödning i synnerligen begränsad omfattning. En sådan
verksamhet, som närmast är att jämföra med en hobby, är enligt vad motionärerna
anför så gott som aldrig inriktad på någon ekonomisk vinning
och det anses utan vidare klart, att verksamheten för de allra flesta skulle
visa ett ekonomiskt underskott, om man vill räkna med betalning för nedlagt
arbete och för omkostnaderna i övrigt.
Enligt departementschefens uttalande i propositionen kan en rörelse, som
regelmässigt omfattar mer än ett par tre avelstikar eller till förvaring och
utfodring mottagna djur, falla under tillståndstvånget, oavsett att den inte
drivs av enbart ekonomiska motiv. Motionärerna förklarar, att tillämpningen
av ett så långt gående förslag enligt deras uppfattning medför en onödig
belastning av hälsovårdsnämnderna utan att man därvid vinner något väsentligt
från djurskyddssynpunkt. Risk anses föreligga för att tillstånds
-
33
Tredje lagutskottets utlåtande nr ,11 år 1965
tvånget blir enbart en administrativ belastning utan praktiskt värde. Till
stöd för sin mening anför motionärerna, att de som ägnar sig åt uppfödning
av hundar som hobby utan tanke på ekonomisk vinning alltid är personer
med stort intresse för hundar och hundavel; redan däri anses ligga
en garanti för att de behandlar sina djur väl och ger dem en god omvårdnad.
Motionärerna föreslår, att riksdagen antar den i propositionen föreslagna
lydelsen av 8 a § i lagen om djurskydd men samtidigt uttalar, att uttrycket
»större omfattning» skall ges den tolkningen att tillståndstvånget endast
skall drabba sådan uppfödning och försäljning av hundar eller mottagande
av hundar, som i fråga om rörelsens art och omfattning är jämförlig med en
yrkesmässig rörelse.
Tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad
Departementschefen
Frågan om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad har tidigare behandlats
av djurskyddsutredningen, nämligen i betänkande som avgavs år
1956. Detta ledde till vissa ändringar i lagen från och med den 1 januari
1959, vilka syftade till en effektivisering av tillsynen. Huvudprincipen enligt
gällande ordning är att det är hälsovårdsnämnden i orten som har att
utöva tillsyn över djurens vård och behandling. Nämnden är skyldig att utse
en eller vid behov flera tillsyningsmän. Länsveterinären samt distriktseller
stadsveterinär medverkar vid tillsynen och länsstyrelsen skall med biträde
av länsveterinären vaka över att hälsovårdsnämnder och tillsyningsmän
samt distrikts- och stadsveterinärer fullgör sina åligganden. Veterinärstyrelsen
har högsta tillsynen och meddelar råd och anvisningar till ledning
för övriga tillsynsorgan.
Utredningsmannen har nu ansett sig kunna konstatera att det — trots de
ändrade bestämmelserna — alltjämt brister i fråga om djurskyddskontrollen
på det lokala planet och att de möjligheter som lagstiftningen lägger i
kontrollmyndigheternas hand inte utnyttjas. Efter att ha övervägt vissa
andra förslag till ändrade bestämmelser har utredningsmannen stannat för
att förorda en regel enligt vilken polisman i orten utan särskilt förordnande
skall vara behörig att göra sådan besiktning som avses i 15 § djurskyddslagen,
dvs. besiktning av djur samt stallar, födoämnen, redskap m. in. Polismannen
skulle med andra ord få samma behörighet i detta avseende som
hälsovårdsnämndernas tillsyningsmän.
Utredningsmannens förslag har vunnit ganska stor anslutning under remissbehandlingen.
Det förefaller emellertid som om man därvid i stor utsträckning
har gått förbi frågan om polisen kan engageras för en mera systematisk
besiktningsverksamhet och räknat med ganska omfattande arbets
-
34
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
insatser från polisens sida. Det är då att märka, att utredningsmannen inte
avsett att polisman skulle mera allmänt ha att till sina övriga tjänsteåligganden
lägga besiktningar enligt djurskyddslagen. Han har i betänkandet
inte gått in närmare på vilka skäl som kan anföras för denna ståndpunkt.
Läget har emellertid numera klarnat i samband med polisväsendets förstatligande.
En ledande synpunkt vid denna reform bär nämligen varit att söka
renodla polisens huvuduppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet
och att i delta syfte undvika att belasta polisen med uppgifter som inte
har direkt anknytning till den primära verksamheten eller kräver användning
av polisiära maktmedel. Jag får hänvisa till närmare uttalanden härom
i propositionen 1964: 101 (s. 77—78), vilken i denna del inte föranledde någon
erinran från riksdagens sida. Med hänsyn till den målsättning som varit
bestämmande i det nu berörda sammanhanget synes det uteslutet att infoga
tillsyn enligt djurskyddslagen som ett led i den reguljära polisverksamheten.
Då man således inte kan räkna med att skapa en mot den föreslagna behörigheten
svarande skyldighet för polisman att utföra besiktningarna, finner
jag det tvivelaktigt om något står att vinna på ett genomförande av utredningsmannens
förslag. Det måste nämligen ifrågasättas om den fördel,
som det någon gång kan innebära att besiktning görs av polisman i stället
för tillsyningsman eller annan som nu har behörighet därtill, förmår uppväga
olägenheten av att tillsynen splittras på flera händer med den risk för
försvagning av det personliga engagemanget som detta oundvikligen medför.
Jag kan på grund härav inte förorda alt polisman tilläggs den föreslagna
behörigheten. I detta sammanhang vill jag erinra om den befogenhet som
allmänt tillkommer polisman att ingripa för att hindra brott.
Utredningsmannen har ansett att djurskyddslagens nuvarande föreskrifter
beträffande kontrollen över lagens efterlevnad har ett innehåll som väl
täcker vad lagstiftaren åsyftat. Jag delar denna uppfattning och jag har
även i ett tidigare avsnitt av denna framställning uttalat mig för att den effektivisering
av tillsynen som krävs i fråga om de vetenskapliga djurförsöken
bör äga rum inom ramen för nuvarande ordning.
Intrycket att det alltjämt i många fall brister i de lokala myndigheternas
handhavande av tillsynen enligt djurskyddslagen har i stort sett bestyrkts
genom uttalanden under remissbehandlingen. När man bedömer detta läge
får man komma ihåg att de nu gällande tillsynsbestämmelserna, som bl. a.
har medfört att utseende av tillsyningsman blivit obligatoriskt, har varit i
kraft så pass kort tid som från och med 1959. Även om det på sina håll synes
förekomma en verklig eftersläpning bör man kunna utgå från att den
fortsatta utvecklingen skall innebära att intentionerna bakom bestämmelserna
blir mera fullständigt förverkligade. I detta avseende har man också
anledning att fästa stora förhoppningar vid kommunsammanslagningarna,
som skapar förutsättningar för vidgad användning av heltidsanställda till
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
35
syningsmän. Härigenom bör det bli möjligt att efter band bygga upp en kår
av kunniga och i förhållande till lokala intressemotsättningar relativt fria
befattningshavare som förmår att hävda djurskyddsintresset med erforderlig
kraft. Det är emellertid inte tillräckligt att avvakta de förbättringar som
kan väntas komma på detta sätt utan åtgärder bör vidtas för att påskynda
den önskvärda utvecklingen.
Det viktigaste blir då att genom upplysning söka väcka och stärka det
personliga intresset och känslan av ansvar för tillsynsuppgifterna hos dem
som i olika egenskaper ombesörjer tillsynen på det lokala planet, dvs. i första
hand hälsovårdsnämndernas ledamöter och tillsyningsmän. I detta syfte
bör enligt min mening anordnas en informationskampanj i central regi,
lämpligen genom veterinärstyrelsens försorg. Härjämte synes det motiverat
att främst med tanke på tillsyningsmännen anordna en utbildningsverksamhet
som mera inriktas på instruktion beträffande praktiska tillsynsfrågor.
Den informations- och instruktionsverksamhet som jag sålunda vill förorda
torde i lämpliga former böra utsträckas till att avse även tj änste veter inärerna.
Härigenom ges bl. a. tillfälle till mera ingående behandling av de särskilda
problem som gäller tillsynen över användning av djur för vetenskapliga
och liknande ändamål. Det förtjänar att understrykas att den särskilda
aktivisering som krävs i fråga om detta avsnitt av tillsynsuppgifterna
inte kan komma till stånd utan betydande insatser från tjänsteveterinärernas
sida.
I övrigt finns knappast anledning att nu ingå på detaljerna i de åtgärder
som enligt det anförda bör vidtas för att förbättra djurskyddstillsyneii. Det
synes lämpligt att veterinärstyrelsen får i uppdrag att närmare planlägga
åtgärderna samt att inkomma till Kungl. Maj :t med förslag härom jämte erforderliga
kostnadsberäkningar.
Under remissbehandlingen av utredningsmannens förslag har man framfört
vissa förslag om att en intensivare tillsynsverksamhet skulle framtvingas
genom föreskrifter om regelbundet återkommande, rutinmässiga inspektioner
av djurhållningen. Jag anser att frågan härom bör få vila till
dess att man prövat möjligheterna att gå fram efter den mjukare linje som
jag här har förordat.
Motionerna II: 907 och II: 910
I motionen II: 907 framhålles att tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad
i första band åvilar de lokala hälsovårdsnämnderna och att dessa genom
sin lokala anknytning ideligen ställs inför stora svårigheter när det gäller
att effektivt fullgöra övervakningsuppgifterna. Motionärerna anför, att
hälsovårdsnämndernas uppgifter, särskilt på landsbygden och i smärre samhällen,
visat sig vara alltför ömtåliga då del gällt att verkställa besiktning
36
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 dr 1965
hos släktingar, grannar eller nära bekanta på orten och eventuellt föranstalta
om åtgärder mot dessa med anledning av vanskötsel eller misshandel
av djur.
Motionärerna erinrar om att utredningsmannen och ett stort antal remissinstanser
förklarat, att det alltjämt i många fall brister i de lokala myndigheternas
djurskyddskonlroll och att även departementschefen vitsordat bristerna.
Den av departementschefen uttalade uppfattningen att man bör kunna
utgå från att den fortsatta utvecklingen skall innebära, att intentionerna
bakom bestämmelserna blir mera fullständigt förverkligade, anser de ej vara
realistisk. Det finns enligt deras mening icke någon garanti för att de allvarliga
bristerna i tillsynen skall minska på grund av att övervakningssystemet
permanentas. Motionärerna anser, att förslag bör framläggas om att en ny
organisation för tillsynen av djurskyddslagen bildas under länsveterinärerna.
Det uttalas härvid, att organisationen bör erhålla personliga och ekonomiska
resurser för att lösa sin uppgift och att de heltidsanställda tillsyningsmän,
som tillsätts, skall vara obundna av lokala hänsyn.
Motionärerna föreslår att riksdagen i skrivelse till Ivungl. Maj :t begär förslag
om en ny tillsynsorganisation för djurskyddet på i motionen angivna
riktlinjer.
I motionen II: 910 anförs att det, med hänsyn till att riskerna för djurplågeri
är stora så länge det är tillåtet att hålla hundar ständigt bundna, är
att beklaga att bestämmelserna om hållande av bandhund inte såsom utredningsmannen
föreslagit utformats så att hund inte må stå i band utomhus
nattetid eller under hela eller större delen av dagen. De garantier mot missbruk
vid hållande av bandhund som propositionen avser att skapa torde enligt
motionärernas mening knappast komma alt bli tillräckliga. Inte ens en
bra koja anses erbjuda något verkligt skydd mot sträng kyla och även om
hunden förses med lång löplina kan densamma aldrig motsvara ordentlig
motion i det fria.
Motionärerna erinrar om att departementschefen i samband med behandlingen
av bandhundsfrågan hänvisat till de åtgärder som föreslås för att
effektivisera hälsovårdsnämndernas tillsyn av djurskyddslagens efterlevnad
samt vidare uttalat, att frågan om ytterligare lagstiftningsåtgärder för att
förbättra hundhållningen torde kunna vila till dess att man har hunnit samla
erfarenheter från effektiviserad tillsynsverksamhet. Motionärerna framhåller,
att det är av största vikt, att hälsovårdsnämndernas verksamhet i vad
det gäller djurskyddet redan från början görs till föremål för noggrann
övervakning så att dessa bestämmelser inte kommer att förfuskas. De föreslår,
att riksdagen med antagande av förslaget måtte hemställa, att Kungl.
Maj :t snarast möjligt föranstaltar om utredning av de praktiska resultaten
av de nya bestämmelserna om tillsyn av djurskyddslagens efterlevnad och
om så anses behövligt förelägger riksdagen de förslag till författningsändringar,
som må föranledas därav.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
37
Bandhundsfrågan
Departementschefen
Frågan hur man skall kunna stävja den vanvård av hundar som förekommer
i samband med bruket att hålla bandhund var föremål för övervägande
redan vid tillkomsten av djurskyddslagen. I lagen som trädde i kraft år
1945 finns bestämmelser dels om att djur inte får hållas bundet på ett för
djuret plågsamt sätt dels om att djurs förvaringsrum skall erbjuda tillräckligt
utrymme och skydd samt hållas tillfredsställande rent. Vid lagens tillkomst
ställde man förhoppningar på att bestämmelserna skulle råda bot på
vad som kallats bandhundseländet. Dessa blev emellertid långt ifrån infriade,
och med hänsyn härtill skärptes år 1959 djurskyddslagens regler om
hälsovårdsmyndigheternas tillsyn över lagens efterlevnad. Med stöd av stadgande
i lagen har veterinärstyrelsen år 1961 utfärdat råd och anvisningar
beträffande tillsynen, i vilka bl. a. framhålls att systemet att hålla bandhund
bör motarbetas. Vidare lämnas vissa föreskrifter om hur hundkoja bör vara
beskaffad m. m.
Vid 1963 års riksdag väcktes motioner med önskemål om bestämmelser
för att motverka djurplågeri i samband med bruket att hålla bandhund. I
anledning av motionerna hemställde riksdagen hos Kungl. Maj :t om utredning
och åtgärder snarast möjligt rörande det i motionerna berörda spörsmålet.
Ärendet har överlämnats till djurskyddsutredningen. Till utredningen
har även insänts eller överlämnats ett antal skrivelser från olika djurskyddsorganisationer
angående bandhundsfrågan.
Utredningsmannen har med ledning av de framställningar som kommit
honom till handa konstaterat att bandhundar fortfarande i alltför många
fall inte omhänderhas i enlighet med djurskyddslagens syften och uttryckliga
stadganden. De anmärkningar som har framförts avser inte bara bristande
möjligheter till motion för hundarna och bristfälliga kojor m. m. utan
också den vanvård i allmänhet som hundarna utsätts för. Utredningsmannen
finner också att det existerar en stark opinion för ett förbud mot hållande
av bandhund. Efter vissa överväganden som närmare redovisats i betänkandet
har utredningsmannen stannat för att förorda en bestämmelse i
djurskyddslagen om att hund inte må stå i band utomhus nattetid eller under
hela eller större delen av dagen. Bestämmelsen skulle straffsanktioneras
genom 21 § i lagen. Med den ståndpunkt utredningsmannen sålunda intagit
har han ansett att frågan om hundkojors beskaffenhet inte kräver annan
reglering än vad som är föreskrivet i veterinärstyrelsens råd och anvisningar.
De remissinstanser som gått närmare in på utredningsmannens förslag i
denna del har i allmänhet intagit en kritisk hållning till tanken på ett så
3 llihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 3 avd. Nr 31
38 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
vittgående förbud som utredningsmannen har förordat. Härvid har man
bl. a. erinrat om att det finns fall där det föreligger ett verkligt behov av alt
använda bandhundar för bevakningsändamål. Man har vidare framhållit att
åtminstone hundar av vissa ifrågakommande raser är väl lämpade för att i
huvudsak vistas utomhus och även finner sig bättre till rätta härmed än med
att ständigt vistas inomhus i t. ex. uppvärmda bostadsutrymmen. I detta
sammanhang har kraftigt varnats för att skapa ett bandliundselände inomhus
genom ett totalt eller nästan totalt förbud mot att hålla hund bunden
utomhus. I påfallande stor utsträckning har man ansett att undantag från
en förbudsbestämmelse i vart fall bör gälla, om hunden är kopplad till en
löplina av tillräcklig längd och har tillgång till en koja eller annan viloplats,
där den kan få tillfredsställande skydd mot kyla, blåst och fuktighet.
För egen del är jag övertygad om att det krävs särskilda åtgärder för att
komma till rätta med de missförhållanden som uppenbarligen alltjämt förekommer
vid hållande av bandhundar. När det gäller att ta ställning till vilka
åtgärder som är lämpligast torde det finnas anledning att fästa stort avseende
vid varningarna mot att skapa ett bandhundselände inomhus. Om ett totalt
eller nästan totalt förbud mot att hålla hund stående i band utomhus
medför att hundarna blir placerade inomhus på sätt som är otillfredsställande
från djurskyddssynpunkt, kanske i trånga bostäder eller i källare och
liknande lokaler, betyder det en försämring av situationen, eftersom kontrollen
över djurens vård och behandling försvåras. Under sådana förhållanden
torde det vara motiverat att även i fortsättningen tillåta att hund hålls
bunden utomhus, men ge tvingande föreskrifter i fråga om de anordningar
som skall vidtas för att bereda hunden en dräglig tillvaro. I samma riktning
talar även de övriga nyss anförda synpunkterna som har framförts vid remissbehandlingen.
Vid övervägande av frågan om ordningen för hållande av bandhund har
jag funnit att systemet med löplina, kompletterad med koja eller dylikt av
tillfredsställande beskaffenhet, innebär den bästa lösningen. Föreskrifterna
på området bör för att få största möjliga praktiska värde gå ganska mycket
i detalj. Möjligen är det också lämpligt att föreskrifterna i vissa avseenden
differentieras för olika slag av hundar och för skilda delar av landet. De
närmare bestämmelserna i dessa hänseenden bör enligt min uppfattning
meddelas av veterinärstyrelsen. Det blir tillräckligt att i djurskyddslagen
fastslå det huvudsakliga innehållet i den tilltänkta regleringen och hänvisa
till detalj föreskrifterna. Som minimikrav i fråga om löplinans längd torde
sålunda tio meter kunna fastställas. Beträffande koja eller liknande anordning
bör anges att den skall erbjuda tillfredsställande skydd mot väder och
vind. Bestämmelserna bör givetvis inte avse fall där hund blott tillfälligt
står bunden utomhus. Med hänsyn till förhållandena inom renskötseln torde
särskilda undantag från bestämmelserna vara påkallade, såvitt gäller
39
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
hundar som används i denna näring. Veterinärstyrelsen bör bemyndigas att
meddela föreskrifter härom. Ifrågavarande lagstadganden torde lämpligen
kunna upptas i en ny paragraf omedelbart efter de förut föreslagna bestämmelserna
om yrkesmässig hunduppfödning m. m. och under en särskild
rubrik »Om hållande av bandhund».
Det av utredningsmannen förordade förbudet mot att hålla bandhund
skulle enligt förslaget vara straff sanktionerat. De bestämmelser som jag nu
har uttalat mig för ansluter närmare till de allmänna bestämmelserna i
djurskyddslagen, som en påbyggnad eller precisering av dessa. Med hänsyn
härtill torde efterlevnaden av de nya bestämmelserna böra övervakas och
framtvingas på samma sätt som gäller i fråga om de allmänna bestämmelserna,
alltså genom tillsyn och ingripanden från i första hand hälsovårdsnämndernas
sida. Frågan om en effektivisering av denna verksamhet har
jag behandlat i ett tidigare avsnitt av framställningen. Hålls en hund bunden
under sådana förhållanden att det kan sägas att den otillbörligen utsätts
för lidande, kan givetvis fallet bli att bedöma som djurplågeri.
De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1966.
Under remissbehandlingen har framförts förslag om att hållande av hundar
skulle underkastas särskild reglering i flera andra avseenden, bl. a. genom
föreskrifter om hur hundgård bör vara beskaffad. Enligt min mening
torde emellertid frågan om ytterligare lagstiftningsåtgärder för att förbättra
hundhållningen kunna vila till dess att man har hunnit samla erfarenheter
från en effektiviserad tillsynsverksamhet.
Motionen II: 910
I motionen behandlas vissa spörsmål i samband med bandhundsfrågan.
Utskottet hänvisar till vad som i denna del upptagits under nästföregående
avsnitt.
Lagrådsgranskningen
Lagrådet lämnade departementschefens förslag utan erinran.
Utskottet
Före djurskyddslagens tillkomst år 1945 var bestämmelserna till djurens
skydd mycket ofullständiga. De inskränkte sig i huvudsak till strafflagens
bestämmelser om djurplågeri samt till lagen om rätt i vissa fall för polismyndighet
att omhänderta djur och lagen angående slakt av husdjur. Genom
djurskyddslagen skedde för första gången en allmän reglering av djur
-
40
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
skyddsfrågorna. Med utgångspunkt från den erfarenhet som vunnits vid lagens
tillämpning har djurskyddsutredningen därefter haft att bedöma i vad
mån ändringar och kompletteringar kunde anses påkallade i de författningar
som berörde djurskyddet. Utredningen har framlagt fyra betänkanden, av
vilka de två första redan föranlett författningsändringar framför allt beträffande
djurskyddslagens bestämmelser om tillsyn och beträffande offentlig
förevisning av djur. På grundval av de två sist avgivna betänkandena har
nu i förevarande proposition föreslagits lagändringar i brottsbalken, lagen
om djurskydd och lagen angående slakt av husdjur. I stort innebär ändringarna
att gärningsbeskrivningen vid djurplågeri skärps, att förbud införs mot
s. k. hållning och klubbning vid betesgång, att det skall krävas tillstånd för
att driva kennelrörelse och hundpensionat, att tvingande föreskrifter införs
beträffande löplina m. m. för bandhund och att bedövningstvång införs vid
renslakt. Vidare har i propositionen upptagits vissa andra djurskyddsfrågor
som utredningen behandlat i sistnämnda betänkanden. Det gäller spörsmål,
som antingen ansetts icke böra föranleda lagstiftningsåtgärd eller kan
lösas utan riksdagens medverkan genom administrativa bestämmelser, nämligen
vissa frågor om förbud att handha djur, användning av djur för vetenskapliga
ändamål, kastrering av ren, vissa hästtävlingar, transport av levande
djur, taggtrådsstängsel och tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad.
De lagförslag och förslag i övrigt som sålunda framläggs genom propositionen
är enligt utskottets mening ägnade att förbättra vården och behandlingen
av djur. Utskottet hälsar därför förslagen med tillfredsställelse. För att
syftet med den skärpta lagstiftningen på området skall uppnås förutsätter
dock utskottet att Ivungl. Maj :t följer utvecklingen med uppmärksamhet och
vid behov vidtar de ytterligare åtgärder som kan anses påkallade.
Utskottet övergår härefter till att närmare behandla de olika avsnitten i
propositionen.
Enligt 16 kap. 13 § brottsbalken föreligger dj urplågeri om någon
genom misshandel, överansträngning, van vård eller annorledes utsätter djur
för otillbörligt lidande. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. Mot
brottsbeskrivningen, som oförändrad hämtats från det tidigare stadgandet i
strafflagen, har utredningsmannen funnit anledning till erinran. Han har
ansett begreppet otillbörlighet i stället för att som nu anknytas till djurets
lidande böra hänföras till den åtgärd som gett upphov till lidandet. Lämpligen
skulle detta i lagtexten kunna uttryckas så att den som otillbörligen utsätter
djur för lidande skall dömas för djurplågeri. Departementschefen har
för sin del funnit det motiverat att förtydliga stadgandet så att det ger ett
mera lättillgängligt uttryck för det avsedda innehållet. Han har ansett detta
kunna ske genom en omformulering i den riktning som utredningsmannen
förordat. Han föreslår därför att brottsbeskrivningen ändras så att djurplågeri
anses föreligga om någon, genom misshandel, överansträngning eller
vanvård eller på annat sätt, otillbörligen utsätter djur för lidande.
41
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
I motionen II: 906 framhålls att ordet otillbörligen, såsom det placerats i
departementschefens förslag, kan ge upphov till tolkningssvårigheter och
förhindra utvecklingen i riktning mot en önskvärd strängare bedömning av
djurplågerifallen. Med hänsyn härtill föreslås att författningstexten utformas
så att den som genom misshandel, överansträngning eller vanvård utsätter
djur för lidaande skall straffas för djurplågeri.
I gällande lagtext har otillbörligheten anknutits till effekten av gärningsmannens
handling, nämligen djurets lidande. Mot en sådan utformning kan
invändas att ordet otillbörlig från språklig synpunkt inte bör användas för
att utmärka graden av lidande. En närmare bestämning av »lidande» torde
f. ö. knappast vara erforderlig. Redan i detta ord som sådant torde ligga att
den smärta, för vilken djuret blivit utsatt, haft en icke obetydlig intensitet
och varaktighet. Det torde vidare vara uppenbart, att bedömningen utfaller
olika beträffande olika slag av djur, exempelvis varmblodiga och kallblodiga
djur. Däremot synes det böra kunna av lagtexten utläsas att vissa handlingar
som förorsakar djur lidande i viss utsträckning måste tolereras med
hänsyn till legitima intressen. Detta torde lämpligen kunna uttryckas genom
att ordet »otillbörligen» placeras som departementschefen föreslår. En placering
av det berörda ordet såsom motionärerna förordar skulle däremot medföra
bl. a. att all misshandel i teknisk mening, oavsett om förfarandet med
hänsyn till omständigheterna kan anses tillbörligt eller inte, föranleder
straff. Motionärernas förslag till lagtext medger i sin utformning icke något
undantag i dessa avseenden. Genom propositionsförslaget kommer vidare den
önskvärda ändringen till stånd att begreppet »otillbörlighet» hänföres till
den åtgärd som gett upphov till lidandet. Gärningsmannens sinnelag och avsikten
med den påtalade gärningen kommer därigenom att få ett ökat beaktande.
Den föreslagna formuleringen synes dock i stort sett motsvara de
synpunkter, som i allt fall på senare tid anlagts vid gällande lags tillämpning.
Vid utformningen av straffbestämmelserna i brottsbalken, som trädde i
kraft den 1 januari 1965, har — med avvikelse från den regelmässigt följda
grundsatsen att uppta sex månaders maximum vid omvandling av sådana
straffskalor i strafflagen där fängelse utan särskilt utsatt maximum föiekommit
— såsom maximum fastställts fängelse i två år för djurplågeri. Avsikten
härmed var att markera alt lagstiftaren numera betraktar djurplågeri
som ett allvarligt brott. Utskottet, som delar detta betraktelsesätt, finner
det angeläget att stadgandet om djurplågeri icke av domstolarna tillämpas
med sådan mildhet som för närvarande ofta synes vara fallet. Syftet
med motionen II: 906 synes därigenom vara tillgodosett. På grund av det nu
anförda tillstyrker utskottet, med avstyrkande av motionsyrkandet, propositionsförslaget
i denna del.
Djurskyddslagstiftningen erbjuder för närvarande icke någon möjlighet
att utfärda förbud att handha djur. Utredningsmannen har
42
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
föreslagit, att en sådan möjlighet införes. Enligt förslaget skulle det ankomma
på domstolen i djurplågerimålet att om det föreligger skäl därtill meddela
förbud för viss tid, minst ett och högst fem år, eller för alltid att sköta,
köra, slakta eller eljest syssla med djur. Överträdelse av förbudet skulle
straffas med böter och fängelse i högst sex månader. Departementschefen
har på anförda skäl icke ansett sig kunna förorda den föreslagna förbudsbestämmelsen.
I motionen II: 905 hemställs om lagstiftning i enlighet med
utredningsmannens förslag.
Såsom departementschefen framhållit torde det å ena sidan te sig naturligt
att från djurskyddssynpunkt inta en positiv hållning till tanken att införa
en förbudsbestämmelse av förevarande slag. Bestämmelsen har också sin
motsvarighet i dansk, norsk och tysk djurskyddslagstiftning. Å andra sidan
kan, såsom från flera håll framkommit vid remissbehandlingen, ifrågasättas
såväl lämpligheten som behovet av en dylik bestämmelse. Till en början torde
sålunda böra framhållas att djurplågeri numera synes vara ett tämligen
ovanligt brott och att återfall är än mer sällsynt. Den praktiska betydelsen
av stadgandet torde därför bli relativt ringa. Från en remissmyndighets sida
har uttalats, att en förbudsbestämmelse skulle öppna möjligheter för myndigheterna
att inskrida även mot sådana psykiskt sjuka eller defekta individer,
som med hänsyn till sina psykiska brister kan undgå bestraffning för
lagöverträdelser. Häremot torde kunna invändas att denna synpunkt, som
givetvis är beaktansvärd, numera delvis förlorat i betydelse genom att brottsbalken
medger användning av bötesstraff eller skyddstillsyn i vissa av de
fall, där enligt strafflagen ingen kriminalpolitisk reaktion kom i fråga. Sålunda
torde beträffande personer som dömts för djurplågeri särskilda föreskrifter
vid skyddstillsyn i viss utsträckning kunna utfärdas av sådant innehåll
att risken för återfall blir mindre. Vidare vill utskottet i likhet med departementschefen
framhålla att, även om det kan påstås att företeelser som
i någon mån påminner om den föreslagna förbudsbestämmelsen finns på
andra rättsområden, bestämmelsen är i stort sett främmande för vår rättsordning.
Bestämmelsen skulle också kunna i vissa fall kännbart begränsa
den dömdes försörjningsmöjligheter under det att i andra fall möjligheterna
icke alls skulle beskäras. Förbudsbestämmelsen skulle sålunda kunna drabba
ojämnt. Slutligen torde för efterlevnaden av förbudet krävas en avsevärd
kontrollapparat.
På grund av det anförda delar utskottet departementschefens uppfattning
att övervägande skäl talar mot den föreslagna bestämmelsen. Utskottet finner
därför någon riksdagens åtgärd i frågan i vart fall för närvarande icke
vara påkallad. Utskottet avstyrker därför i denna del bifall till motionen
II: 905.
Bestämmelser om användning av djur för vetenskapligt
ändamål finns i djurskyddslagen och i kungörelsen den 17 november
1944 med vissa bestämmelser om användning av djur för vetenskapligt än
-
43
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
damål m. m. Enligt djurskyddslagen får sålunda djur inte utan veterinärstyrelsens
tillstånd användas för vetenskaplig forskning eller undervisning,
sjukdomsdiagnos, framställning av läkemedel eller annat härmed jämförligt
ändamål, om användningen är förenad med operativt ingrepp, insprutning
eller blodtappning eller också eljest medför ångest eller annat lidande för
djuret. Ivungl. Maj :t äger medge undantag från denna regel för viss institution
eller inrättning. Vidare får enligt samma lag vid operativt ingrepp
eller annan nu nämnd åtgärd inte större lidande tillfogas djuret än som
är oundgängligt. Ivan det antas att avsevärt lidande åsamkas djuret även
sedan ingreppet eller åtgärden slutförts, skall djuret dödas. Beträffande
de bestämmelser som finns om tillsyn av djurskyddslagens efterlevnad hänvisas
till avsnittet nedan i detta ämne.
De närmare bestämmelserna i fråga om användningen av djur för berörda
ändamål återfinns i ovannämnda kungörelse. Bland dessa bestämmelser må
här nämnas föreskrifter om viss journalföring beträffande inköp av hundar
och katter och om skyldighet för den som vidtar åtgärd av ifrågavarande art
att underkasta sig den särskilda inspektion som veterinärstyrelsen kan finna
skäl föreskriva. Vidare finns bl. a. stadgat att hund eller katt, som har inköpts
för att användas i vetenskapligt eller annat nyss angivet syfte, icke
får användas för ändamålet förrän fem dygn förflutit från inköpet.
För att förbättra kontrollen över de vetenskapliga djurförsöken har utredningsmannen
föreslagit att en för hela riket gemensam kontrollnämnd, organisatoriskt
anknuten till veterinärstyrelsen, inrättas samt att viss utökning
av jonrnalföringsplikten föreskrives. I likhet med departementschefen anser
utskottet det knappast kunna antagas, främst med hänsyn till den omfattande
verksamhet det här är fråga om, att en enda nämnd skall kunna utföra
någon verkligt effektiv kontroll över försöksverksamheten och inte heller att
allmänheten skall genom nämnden kunna få en tillfredsställande insyn däri.
Skäl att införa en sådan nämnd synes därför icke föreligga. Däremot bör
man såsom departementschefen framhåller söka åstadkomma den eftersträvade
effektiviseringen inom den nuvarande tillsynsorganisationens ram. De
förslag som i propositionen framläggs om efterlevnaden av djurskyddslagen
synes också vara ägnade att förbättra kontrollen med avseende å vetenskapliga
försök. I samma riktning verkar även utredningsmannens av departementschefen
i huvudsak godtagna förslag om en utvidgad journalföring
vid användningen av försöksdjuren.
I vad avser hundar och katter har utredningsmannen föreslagit att den
karenstid om fem dygn, som enligt nuvarande bestämmelser skall förflyta
innan ett inköpt sådant djur får användas, skall förlängas till tio dygn. Förslaget
har tillstyrkts av övervägande antalet myndigheter, som yttrat sig över
detsamma. Några remissorgan, bl. a. medicinska och matematisk-naturvelenskapliga
fakulteterna vid universitetet i Uppsala samt lärarkollegiet vid
medicinska högskolan i Umeå, har ansett alt den föreslagna tidsfristen är
44 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1063
onödigt lång och att, om en förlängning av tiden anses erforderlig, en utsträckning
högst till sju dagar bör ifrågakomma. Utredningsmannens förslag
har emellertid avstyrkts av andra fackkunniga organ, nämligen medicinska
fakulteterna vid universiteten i Lund och Göteborg, karolinska institutets
lärarkollegium och lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm.
Karolinska institutets lärarkollegium har i sitt remissyttrande till stöd för
sitt ställningstagande bl. a. anfört att under den sista tvåårsperioden har vid
institutet cirka 30 % av katterna avlidit i infektionssjukdomar. Den gällande
karenstiden anses därför ej försvarlig från djurskyddssynpunkt. Om karenstiden
ökas till tio dygn kan det enligt kollegiet befaras att under epidemitider
antalet djur som avlider på angivet sätt stiger till upp över 50 %,
och att praktiskt taget alla katter kommer att bli svårt sjuka. Departementschefen
har icke ansett sig kunna förorda den av utredningsmannen föreslagna
förlängningen. I motionen II: 909 hemställs om författningsändring i enlighet
med utredningsmannens förslag.
Såsom motionärerna framhåller torde en förlängning av förevarande tid
medföra förbättrade möjligheter för ägarna att eftersöka försvunna djur,
särskilt med tanke på att katter i stor utsträckning inköps på andra håll
än där försöken äger rum. En förlängning av tiden skulle också skapa större
möjligheter att komma till rätta med handeln med stulna djur. Mot utredningsmannens
förslag har emellertid från fackkunnigt håll såsom nyss
nämnts framförts vissa betänkligheter med hänsyn till att den längre förvaringstiden
på institutionerna skulle öka risken för infektionssjukdomar
bland djuren. Med hänsyn härtill och då den av departementschefen föreslagna,
utvidgade journalföringen i fråga om hundar och katter medför ökade
möjligheter att identifiera förkomna djur anser sig utskottet i varje fall
för närvarande icke berett att förorda en förlängning av karenstiden til! tio
dygn.
Den nämnda uppgiften att cirka 30 % av de under en tvåårsperiod till en
institution införda katterna avlidit i infektionssjukdomar kan tyda på att
djuren förvaras under förhållanden, som är otillfredsställande från djurskyddssynpunkt.
Det synes därför angeläget att förbättra vården av djuren
under den tid de förvaras vid institutionerna. Främst i åtanke kommer här
frågor om utbyggnad och förbättring av djurstallarna. Det må härvid å ena
sidan anmärkas att förbättrade förhållanden i dessa avseenden självfallet
minskar betänkligheterna från djurskyddssynpunkt mot att förlänga karenstiden.
Å andra sidan kan åtgärder, som underlättar efterforskning av
försvunna djur, måhända göra en dylik förlängning onödig. Dessa frågor
om förbättrad vård av de ifrågavarande djuren vid de vetenskapliga institutionerna
och de spörsmål som sammanhänger därmed, såsom karenstidens
längd, synes böra övervägas i samband med den av departementschefen
förebådade mera allmänna översynen av kungörelsen med vissa bestämmelser
om användning av djur för vetenskapligt ändamål. Utskottet
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
45
vill i anslutning härtill framhålla att även en mindre förlängning av karenstiden
än den av utredningsmannen föreslagna, exempelvis en tidsfrist av sju
dagar som föreslagits från visst fackkunnigt håll eller annan tid, kan komma
i fråga.
Vad utskottet sålunda anfört beträffande översyn av frågan om förbättrad
vård av vid institutionerna förvarade djur, m. in., torde böra givas
Kungl. Maj :t till känna.
Vissa slag av hästtävlingar som äger rum offentligen är underkastade
bestämmelserna i kungörelsen den 6 november 1958 om offentlig
förevisning av djur. Enligt kungörelsen skall förevisning av djur på tävlingsbana
stå under särskilt överinseende av veterinärstyrelsen i samverkan
med de övriga tillsynsmyndigheter som avses i djurskyddslagen. För
att i särskilt fall kunna bedöma hur djur behandlas vid bl. a. tävling äger
läns-, distrikts- eller stadsveterinär eller den som för ändamålet utsetts av
veterinärstyrelsen påkalla demonstration av tillvägagångssättet och att
närvara vid sådan demonstration. Om veterinärstyrelsen finner att djur
handhas i strid mot gällande djurskyddsbestämmelser äger styrelsen förbjuda
att djuret förevisas offentligt eller används vid övning.
I motionen II: 905 lämnas en redogörelse för de svårartade olyckshändelser
som under de senaste cirka tio åren inträffat vid terrängritter. Såsom
departementschefen framhåller har dessa olyckor i hög grad upprört den
allmänna opinionen. I motionen yrkas totalförbud mot detta slag av ryttartävlingar.
I likhet med departementschefen anser utskottet att alla tänkbara
åtgärder bör vidtagas för att i möjligaste mån förebygga olyckor vid
denna tävlingsform liksom vid andra hästtävlingar och tävlingar med djur
över huvud taget. Däremot synes terrängritter icke böra förbjudas. Utskottet
får därför avstyrka bifall till motionen i denna del.
En av anledningarna till att gällande bestämmelser i djurskyddslagen icke
fungerar helt tillfredsställande i tävlingssammanhang torde vara det förhållandet
att det saknas fullgoda garantier för att en sakkunnig och effektiv
övervakning sker av hur djuren behandlas under själva tävlingen. Departementschefens
förslag om föreskrift att en av tävlingsledningen helt
oberoende veterinär skall vara närvarande vid tävling med befogenhet att
med omedelbar verkan helt eller delvis förbjuda tävlingen om djur utsätts
eller kan befaras bli utsatt för djurplågeri, synes kunna undanröja förevarande
brist. Med hänsyn till de ekonomiska konsekvenser som är förbundna
med att tävling inställs eller avbryts finner emellertid utskottet
föreskrift lämpligen böra utfärdas om att tävlingsbanorna, särskilt vid terrängrilt,
skall besiktigas före tävlingen av vederbörande veterinär. Även om
veterinär sålunda tillerkännes rätt att avbryta tävling synes från djurskyddssynpunkt
ytterligare stå att vinna genom förbättrad övervakning
från polismyndigheternas sida i fråga om djurplågeri vid hästtävlingar. I
46
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
likhet med motionären (motionen II: 905) vill utskottet därför framhålla
angelägenheten av att sådan övervakning kommer till stånd. Vad utskottet
i förevarande hänseenden anfört bör ges Kungl. Maj :t till känna.
Utskottet övergår härefter till att behandla frågan om yrkesmässig
hunduppfödning m. m.
Enligt gällande ordning erfordras icke tillstånd av myndighet för att bedriva
uppfödning eller försäljning av hundar eller mottagande av hundar
till förvaring och utfodring. I propositionen föreslås, att sådan verksamhet
icke skall få drivas yrkesmässigt eller eljest i större omfattning utan att
tillstånd därtill lämnats av hälsovårdsnämnden. Departementschefen uttalar
i samband med frågan om utformningen av bestämmelserna att eftersom
verksamheten kan äga rum under så växlande förhållanden och eftersom
det är önskvärt att såvitt möjligt minska svårigheterna vid gränsdragningen
mellan tillståndskrävande och icke tillståndskrävande verksamhet
så bör regleringen omfatta inte bara rent yrkesmässiga former utan även
sådana där verksamheten — utan att kunna anses som yrkesmässig — äger
rum i större omfattning. Härigenom kommer enligt departementschefens
mening att framgå, å ena sidan, att den omständigheten att hanteringen ger
ett ekonomiskt utbyte inte behöver innebära att den är yrkesmässig i den
mening som här avses och, å andra sidan, att en rörelse, som regelmässigt
omfattar mer än ett par tre avelstikar eller till förvaring och utfodring
mottagna djur, kan falla under tillståndstvånget, oavsett alt den inte drivs
enbart av ekonomiska motiv.
I motionen II: 908 föreslås, att riksdagen —- med antagande av den föreslagna
8 a § i djurskyddslagen — skall uttala, att tillståndstvånget skall
anses begränsat att avse sådan uppfödning och försäljning av hundar eller
mottagande av hundar till förvaring och utfodring, som med hänsyn till
rörelsens art och omfattning och andra förhållanden får anses jämförlig
med en yrkesmässigt bedriven verksamhet.
Utskottet delar uppfattningen att det är lämpligt, att de former av hanteringen
med hundar, som nu avses, blir föremål för offentlig reglering.
Denna är motiverad redan från djurskyddssynpnnkt men även omgivningshygieniska
synpunkter talar starkt för att en reglering bör komma till
stånd. I fråga om utformningen av bestämmelserna saknar utskottet anledning
till erinran. Utskottet vill dock beträffande innebörden i dessa anföra
följande. Vad till en början angår frågan om tolkningen av begreppet »yrkesmässigt»
så torde för att yrkesmässigt bedriven verksamhet skall vara
för handen förutsättas, att verksamheten väsentligen drivs i förvärvssyfte i
en icke helt obetydlig omfattning och att den ej heller är av tillfällig art.
Vidare torde i vissa fall såsom yrkesmässig kunna betraktas uppfödning av
särskilt dyrbara hundar, även om det gäller enstaka exemplar, och jämväl
sådan verksamhet som bedrivs som ett led i en yrkesmässig uppfödning a\
47
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
andra djur. Utskottet vill vidare framhålla, att innebörden av det av departementschefen
föreslagna uttrycket »större omfattning» bör bedömas mot
bakgrunden av de nämnda djurskydds- och omgivningshygieniska motiven.
Det är med hänsyn härtill uppenbart att större vikt inte kan fästas vid det
större eller mindre ekonomiska utbyte som verksamheten ger. Avgörande
synes i stället böra vara verksamhetens omfattning vad gäller antalet hundar.
Särskilt påtagligt är detta då det gäller de omgivningshygieniska synpunkterna.
Mot bakgrund av det sagda och för att åstadkomma en enkel och
entydig tolkning förordar utskottet att verksamheten skall anses vara bedriven
i större omfattning om den regelmässigt omfattar mer än tre avelstikar
eller lika många till förvaring och utfodring mottagna djur. Ges begreppet
»större omfattning» en sådan innebörd kommer de flesta fall av
yrkesmässigt bedriven verksamhet att vara underkastade tillståndstvång
redan på den grunden att verksamheten bedrives i nu angiven omfattning.
Ställning torde därför ofta ej behöva tas till frågan om yrkesmässighet
föreligger eller ej.
På grund av det ovan sagda bör motionen II: 908, i den mån den ej kan
anses besvarad genom det anförda, icke föranleda någon riksdagens åtgärd.
I fråga om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad
gäller som huvudprincip, att det är hälsovårdsnämnden i orten som har att
öva tillsyn över djurens vård och behandling. För sådant ändamål skall
nämnden utse en eller flera tillsyningsmän. Vid tillsynen medverkar länsveterinären
och distrikts- eller stadsveterinären enligt särskilda föreskrifter.
Länsstyrelsen skall med biträde av länsveterinären vaka över att hälsovårdsnämnder
och tillsyningsmän samt distrikts- och stadsveterinärer fullgör
sina åligganden. Högsta tillsynen tillkommer veterinärstyrelsen.
I propositionen föreslås att — med bibehållande av nuvarande bestämmelser
— åtgärder vidtas för att genom upplysning och utbildningsverksamhet
förbättra djurskyddstillsynen.
I motionen 11:907 hemställs att riksdagen i skrivelse till Ivungl. Maj :t
måtte begära förslag om en ny tillsynsorganisation under länsveterinärerna
enligt i motionen angivna riktlinjer. Mot bakgrunden av de missförhållanden
som på sina håll råder i samband med hållande av bandhund föreslås
vidare i motionen II: 910 att riksdagen måtte begära, att Kungl. Maj :t snarast
möjligt ville föranstalta om en utredning av de praktiska resultaten av
de nya bestämmelserna om tillsyn av djurskyddslagens efterlevnad och om
så anses behövligt förelägga riksdagen de förslag till författningsändringar,
som må föranledas därav.
Utskottet delar den i motionen II: 907 uttalade uppfattningen, att det alltjämt
i många fall brister i de lokala myndigheternas liandhavande av tillsynen
enligt djurskyddslagen och att åtgärder är nödvändiga för att förbättra
det nuvarande tillståndet, som i åtskilliga fall synes innebära att 1959
48
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
års lagstiftning om tillsynen i mycket blivit verkningslös. När det gäller att
komma till rätta med missförhållandena synes emellertid — såsom även departementschefen
funnit — i allt fall tills vidare böra väljas en lösning, som
faller inom ramen för nuvarande ordning. Utskottet föreslår sålunda att
hemställan i den nämnda motionen icke skall föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Motionerna II: 907 och II: 910 kan sägas ha det gemensamma syftet att effektivisera
tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad. Såsom redan nämnts
anser även utskottet att en förbättrad tillsyn är nödvändig. Vad beträffar
frågan om möjligheterna att uppnå en sådan inom ramen för nuvarande
ordning vill utskottet anföra följande.
De rådande missförhållandena synes till stor del bero på att det i många
kommuner saknas underlag för anställning av avlönade tillsyningsmän, som
med kraft kan hävda djurskyddets intressen. Som departementschefen anfört
kan man räkna med att kommunsammanslagningarna härvidlag skall
medföra en ändring till det bättre. Även genom samarbete inom komnninblocken
bör möjligheter för en sådan utveckling skapas. Vidare torde de
av departementschefen nu föreslagna åtgärderna i form av upplysning m. m.
kunna bidra till att förbättra förhållandena på området. Ehuru det inte är
uteslutet att åtgärderna kan komma att visa sig otillräckliga för att en helt
tillfredsställande ordning skall uppnås, synes man dock ha anledning att
någon tid avvakta resultatet av dem, innan något ytterligare åtgöres. Visar
det sig att förhållandena förblir otillfredsställande får ytterligare åtgärder
övervägas. Det torde vara nödvändigt att effekten av de nu föreslagna åtgärderna
följs med uppmärksamhet så att, om så visar sig erforderligt, förslag
till författningsändringar eller annat kan framläggas utan dröjsmål.
Vad utskottet sålunda i anledning av förevarande motioner anfört rörande
åtgärderna för att förbättra tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad
torde böra givas Kungl. Maj :t till känna.
Vad gäller bandhundsfrågan vill utskottet anföra följande. Det är
tydligt, att missförhållanden alltjämt på många håll råder i samband med
hållande av bandhund. De bestämmelser som nu föreslås synes verksamt
kunna bidra till att förhållandena förbättras. Utskottet vill dock inte hålla
det för helt uteslutet, att bandhundsfrågan inte kan bringas till en helt tillfredsställande
lösning utan att i princip ett förbud mot att hålla hund bunden
utomhus införes. Även i denna del bör emellertid erfarenheterna av de
ifrågavarande bestämmelserna och åtgärderna för att förbättra tillsynen
avvaktas innan något ytterligare åtgöres.
Mot utformningen i detalj av de föreslagna bestämmelserna saknas anledning
till erinran.
Beträffande de i propositionen behandlade frågor, som icke ovan redovisats
under de olika avsnitten, samt beträffande de i propositionen upp
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965
49
tagna spörsmålen rörande slakt och kastrering av ren, transport
av levande djur, hållning och klubbning samt
taggtrådsstängsel bär utskottet icke funnit anledning till erinran
mot vad departementschefen i dessa avseenden uttalat.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen med avslag å motionen II: 906 måtte antaga
de vid förevarande proposition, nr 138, fogade lagförslagen;
B.
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet anfört
1. rörande översyn av frågan om förbättrad vård av vid
vetenskapliga institutioner förvarade djur, m. m., i anledning
av motionen II: 909;
2. angående skärpt övervakning från polismyndigheternas
sida i fråga om djurplågeri vid hästtävlingar i anledning av
motionen II: 905 och besiktning genom veterinär av tävlingsbana;
samt
3. rörande åtgärder för att förbättra tillsynen av djurskyddslagens
efterlevnad i anledning av motionerna II: 907
och 11:910;
C. att följande motioner, nämligen
1. 11:905,
2. 11:907,
3. II: 908 samt
4. 11:909,
i vad de ej kan anses besvarade genom vad utskottet ovan
anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 25 november 1965
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Svante Kristiansson*,
Knut Johansson, Erik Jansson, Åkesson, Lidgard och Torsten Hansson;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru
Torbrink, herrar Johansson i öckerö, Svenning*, Bengtson i Solna och
Elmstedt*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
MAHCUS BOKTR. STHLM 1965 650032
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1965:408 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken m. m. jämte i ämnet väckt s. 1 i texten