Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Knngl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen den 28 september 1951

1965-12-09 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1965:34, Utlåtande i anledning av Knngl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen den 28 september 1951

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1965

1

Nr 34

Utlåtande i anledning av Knngl. Maj.ts proposition med förslag

till förordning om ändrad lydelse av 67 och 68 §§

vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr

648) jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 november dagtecknad proposition, nr 170, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden, velat inhämta riksdagens yttrande över vid

propositionen fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 67 och

68 §■§ vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648).

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändring i straffbestämmelserna för överlast på

fordon. Enligt förslaget skall fordonsägaren straffas, när han inte visar att

han gjort vad som ankommer på honom för att förekomma förseelsen. Föraren

skall straffas om han kände eller bort känna till att fordonet var för

tungt lastat. Även medverkan till att fordon förs med överlast skall kunna

bestraffas. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. ,‘i avd. Nr 34

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1965

Författningsförslaget

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen

den 28 september 1951 (nr 648)

Härigenom förordnas, att 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen den 28 september

19511 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

67 §.

Med dagsböter------------4 mom.

Med böter,-----------5 mom.

Förseelse mot-------1

Befordras med fordon last i strid

mot 54 § 1 mom. eller 57 § 1 mom.,

skall föraren straffas med dagsböter,

och vare även ägaren förfallen

till sådant straff, då omständigheterna

göra sannolikt, att förseelsen

skett med hans vetskap och vilja.

68

Bryter någon mot sådan av myndighet

meddelad bestämmelse, som

avses i 61 § eller 63 § 2 mom., straffes

med dagsböter, dock att överträdelse

av bestämmelse, som avses

i 61 § 1 mom. b), straffes med böter,

högst trehundra kronor.

För någon

Denna förordning träder i kraft den

1 Senaste lydelse av 67 § se 1961: 297.

hundra kronor.

Befordras med fordon last i strid

mot 54 § 1 mom. eller 57 § 1 mom.,

skall ägaren straffas med dagsböter,

om han ej visar att han iakttagit

vad på honom ankommit för att

förekomma förseelsen. Även föraren

år förfallen till sådant straff, om

han kände eller bort känna till hindret

för fordonets brukande.

För medverkan till gärning som

avses i fjärde stycket dömes till ansvar

enligt 23 kap. brottsbalken.

§•

Bryter någon i annat fall än som

sägs i andra stycket mot sådan av

myndighet meddelad bestämmelse,

som avses i 61 § eller 63 § 2 inom.,

straffes med dagsböter, dock att överträdelse

av bestämmelse, som avses

i 61 § 1 mom. b), straffes med böter,

högst trehundra kronor.

Rör bestämmelsen fordons axeltryck

eller bruttovikt, äga ansvarsbestämmelserna

i 67 § fjärde och

femte styckena motsvarande tillämpning.

med dagsböter.

1 januari 1966.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1965

3

Motion

I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning av

densamma väckta motioner, nämligen i första kammaren nr S14 av herr

Olsson, Johan, och herr Wikberg samt i andra kammaren nr 965 av herrar

Johansson i Växjö och Gustafsson i Kårby.

Beträffande innehållet i motionerna får utskottet, i den mån redogörelse

ej lämnas nedan, hänvisa till motionen II: 965.

Inledning

Inom vägtrafiken har övergång till tyngre fordon i förening med under

senare år genomförda höjningar av högsta tillåtna axel- och boggitryck

medfört avsevärt ökad belastning av vägar och broar. Förändringarna är

väsentligen transportekonomiskt motiverade men har för vägarna och särskilt

för brobeståndet medfört att tidigare marginaler mellan tillåten belastning

och bärighet har minskat, överlastning av fordon är därför såväl

från allmän trafiksäkerhetssynpunkt som med hänsyn till vägars och broars

bestånd numera väsentligt farligare än tidigare. Denna utveckling har

aktualiserat frågan om effektivare åtgärder för att förebygga överlastning

av fordon. Svenska transportarbetareförbundet har bl. a. i skrivelse den

21 maj 1965 hemställt om åtgärder syftande till att ansvar för brott mot

gällande bestämmelser om lastning av fordon i första hand drabbar deD

som beordrat eller utfört lastningen.

Med anledning härav har inom kommunikationsdepartementet utarbetats

en promemoria (stencilerad) med vissa förslag i ämnet.

Över innehållet i promemorian har efter remiss yttrande avgetts av justitiekanslersämbetet

(JK), riksåklagarämbetet (RÄ), hovrätten för Västra

Sverige, hovrätten för övre Norrland, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

statens trafiksäkerhetsråd, statens biltrafiknämnd, rikspolisstyrelsen, utredningen

rörande specialstraffrätten, trafikmålskommittén, Sveriges advokatsamfund,

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges

stadsdomare, Föreningen Sveriges polismästare, Landsorganisationen i Sverige

(LO), Svenska transportarbetareförbundet, Näringslivets trafikdelegation,

Svenska lasttrafikbilägareförbundet och Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens

Främjande (NTF). RÅ har bifogat yttranden från tre länsåklagare

och statens biltrafiknämnd yttranden från arbetsgivareförbund

och företag inom godstrafikrörelsen.

It Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. i avd. Nr 34

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr år 1965

Gällande bestämmelser, vissa tidigare förslag och uttalanden, Transportar''

betarförbundcts framställning, departementspromemorian

samt remissyttranden

Utskottet hänvisar i dessa delar till propositionen s. 4—16.

Departementschefen

Möjligheterna att utföra godstransporter på väg begränsas i lagstiftningen

dels med hänsyn till fordonen som sådana och dels med tanke på vägars

och broars bärighet. Maximilast som fastställts för motordrivet fordon eller

därtill kopplat fordon får enligt 57 § 1 mom. VTF inte överskridas. Vidare

gäller förbud mot överskridande av de värden för axel- och boggitryck samt

bruttovikt som framgår av 54 § 1 mom. VTF eller de lokala trafikföreskrifter

som med avvikelse därifrån meddelats för särskilda vägavsnitt.

Att de givna föreskrifterna noga följs är i hög grad ett trafiksäkerhetsintresse.

Ett fordon som lastas utöver sina tekniska förutsättningar kan

ofta inte föras på ett betryggande sätt bl. a. till följd av nedsatt bromseffekt.

Vid upprepad överlastning kan en onormal förslitning av fordonet befaras

som kan försämra det från trafiksäkerhetssynpunkt. Vad angår den tillåtna

belastningen på vägarna har jag med uppmärksamhet följt utvecklingen

och kan konstatera en strävan hos berörda myndigheter att så långt möjligt

tillmötesgå de transportekonomiska intressena. Som jag anfört i inledningen

ligger de medgivna värdena för axel- och boggitryck och bruttovikt nu i allmänhet

så högt att de inte kan överskridas utan att vägars och broars bestånd

äventyras. Eftersätts bestämmelserna innebär det, förutom en allvarlig

risk för vederbörande fordonsförare och andra trafikanter, också att betydande

kostnader åsamkas vägväsendet.

Det många gånger stora ekonomiska intresse fordonsägare och även förare

kan ha av att reducera antalet transporter genom att maximalt utnyttja

varje enhet ställer särskilda krav på den lagstiftning som skall förhindra

överträdelser mot lastningsföreskrifterna. Redan vid VTF:s tillkomst

övervägdes ansvarsbestämmelserna mot bakgrund av en konstaterad

tendens till ökning av antalet sådana överträdelser. I propositionen frångicks

visserligen ett utredningsförslag om skärpning av ägareansvaret men

departementschefen uttalade sig för en sträng bedömning av detta slags

förseelser. 1953 års trafiksäkerhetsutredning såg allvarligt på problemet och

övervägde tanken på införande av frihetsstraff i straffskalan. På dess

initiativ tillkom bestämmelsen i 57 § 1 mom. VTF om polismans befogenhet

och skyldighet i vissa fall att förbjuda fortsatt färd med överlastat fordon.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3i år 1965

5

Som jag förut nämnt har en undersökning som körtidsutredningen under

senare tid företagit visat, att enligt en utbredd uppfattning påföljderna för

överlastförseelser bör skärpas bl. a. genom en utvidgning av fordonsägares

ansvar.

Den nu gällande bestämmelsen i 67 § fjärde stycket VTF ställer, utan

närmare angivande av de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet, föraren

i första hand ansvarig för brott mot 54 § 1 mom. eller 57 § 1 mom.

VTF och föreskriver ansvar för ägare endast om omständigheterna gör sannolikt,

att förseelsen skett med dennes vetskap och vilja. Transportarbetareförbundet

har påtalat, att denna konstruktion av ansvaret leder till att

ägarna på grund av bevissvårigheter mestadels går fria, medan förarna

fälls utan hänseende till vilka faktiska möjligheter de haft att förebygga

brottet. Förbundet anser detta så mycket mer orättmätigt som enligt dess

erfarenheter förarna i flera fall med hot om avskedande mer eller mindre

tvingats av ägarna att ta överlast. Man vill därför få till stånd en ändring

av bestämmelserna så att fordonsägarna i första hand får bära ansvaret

och så att förarna inte straffas och riskerar sina kör- och trafikkort

annat än då det är rimligt med hänsyn till deras praktiska möjligheter att

kontrollera lastningen. Vidare vill man att ansvar skall kunna drabba också

andra som medverkar till överlastning och syftar därvid främst på speditionsföretag

och där anställda s. k. lotsar samt kunder som uppger för låg

vikt på godset.

I den departementspromemoria som upprättats med anledning av bl. a.

transportarbetareförbundets framställning har förbundets synpunkter funnits

värda beaktande inte minst därför att det måste anses väsentligt för

att förekomma förseelser av denna typ att ansvar drabbar den som har intresse

av och kan bestämma om lastningen. I promemorian föreslås, efter

mönster av 65 § 2 och 3 mom. VTF med viss modifiering i fråga om förareansvaret,

sådan ändrad lydelse av 67 § fjärde stycket VTF att ägare straffas,

om han inte visar att han iakttagit vad på honom ankommit för att

förekomma förseelsen, och förare, om han känt till eller bort förvissa sig

om hindret för fordonets brukande. Vidare föreslås en generell bestämmelse

i samma författningsrum om ansvar för medverkan.

Som närmare framgår av min redogörelse för innehållet i remissyttrandena

vitsordas på så gott som alla håll, att de nuvarande möjligheterna att

motverka överlaster inte är tillräckligt effektiva. De allra flesta remissinstanserna

ansluter sig också till uppfattningen att bestämmelsen i 67 §

fjärde stycket VTF om ägarens ansvar bör få en annan lydelse. Det råder

emellertid delade meningar om hur en ny ansvarsbestämmelse bör utformas.

Den kritik vissa remissinstanser riktat mot promemorians förslag gäller

främst, att man inte finner en så allvarlig skärpning faktiskt motiverad.

Kritiken är emellertid också av rent principiell natur. Med hänvisning till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 b år 1965

ett uttalande av lagrådet år 1950 hävdar JK och utredningen rörande specialstraffrätten,

att en omvänd bevisbörda strider mot vedertagna principer

inom straffrätten, där man inte utan starka skäl bör föreskriva ansvar annat

än för de fall då uppsåt eller vårdslöshet kan bevisas. Den valda formuleringen

förordas emellertid i ett stort antal remissyttranden, bl. a. av de

båda hovrätterna och rikspolisstyrelsen.

Den föreslagna ansvarsregeln för förare godtas av de flesta remissinstanserna.

I ett par yttranden befarar man dock att den skall möta svårigheter

i tillämpningen. Några instanser, bland dem JK, RÅ och utredningen rörande

specialstraffrätten, anser att redan den nuvarande bestämmelsen vid

en riktig tolkning innebär krav på åtminstone vårdslöshet från förarens

sida för att fällande dom skall kunna meddelas. JK och RÅ finner därför eu

ändring onödig. Utredningen rörande specialstraffrätten framhåller emellertid,

att kraven på aktsamhet kan ställas så högt att föraren för att undgå

ansvar praktiskt sett måste åberopa omständigheter som talar för alt

han inte varit oaktsam, och tillstyrker av det skälet promemorians förslag.

Av vad jag förut anfört torde framgå, att jag främst med tanke på trafiksäkerheten

men också med hänsyn till kostnaderna för väghållningen anser

det vara av synnerlig vikt att gällande bestämmelser om fordons last

respekteras. Remissyttrandena i förevarande ärende bestyrker klart min

uppfattning att överträdelser alltjämt sker i en oroväckande stor omfattning.

1955 års ändring i 57 § VTF, som gav polisen möjligheter att stoppa

för tunga transporter, måste i och för sig anses väl ägnad att motverka förseelserna.

En förutsättning är dock en effektiv tillämpning av bestämmelsen.

Därigenom minskas emellertid inte betydelsen av att straffbestämmelserna

utformas så att ansvar drabbar den för överlastningen reellt ansvarige.

Remissyttrandena måste anses utvisa, att fordonsägarna med nuvarande

bestämmelser i allt för stor utsträckning går fria från ansvar. Jag finner

därför en skärpning av ansvarsregeln i enlighet med förslaget i departementspromemorian

påkallad. Mot den allvarliga bakgrund jag förut skisserat

kan jag inte ansluta mig till uppfattningen att tillräckliga skäl inte

föreligger att här införa en speciell bevisregel. Inte heller kan jag dela

trafikmålskommitténs uppfattning att den föreslagna utformningen i högre

grad än den nu gällande skulle medföra ett vidlyftigt utredningsarbete

för polisen. Effektivare bestämmelser bör dessutom kunna bidra till att

minska antalet faktiska överträdelser. Jag vill understryka vad som anförts

i yttrandet från hovrätten för övre Norrland om att utrymme bör ges för en

sådan tolkning av den nya bestämmelsen att ägarens möjligheter att undgå

ansvar inte blir alltför begränsade. Vad som i det enskilda fallet skall anses

ha ankommit på fordonsägaren i den mån denne inte tillika är förare

måste bli beroende av omständigheterna. En åkare som inte är person
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 är 1965

ligen närvarande vid lastningen men som otvetydigt och med tillräcklig

skärpa tillhållit vederbörande förare att följa gällande föreskrifter har enligt

min mening uppfyllt vad som kan krävas av honom för straffrihet. Ansvarig

ledning i transportföretag bör på motsvarande sätt kunna undgå

ansvar genom att konsekvent och uttryckligen tillhålla sina anställda förare

att följa lastningsbestämmelserna.

Vid övervägande av de synpunkter som framkommit rörande förareansvaret

har jag bl. a. på de skäl utredningen rörande specialstraffrätten anfört

stannat för att föreslå en författningsändring som i sak överensstämmer

med promemorians förslag. Som där anmärkts får frågan om och på vilket

sätt en kontroll från förarens sida bort ske bedömas från praktiska synpunkter

från fall till fall. En bestämmelse om ansvar för annan medverkande

sådan som föreslagits i promemorian bör underlätta tillämpningen av regeln

om förares ansvar, eftersom den möjliggör en rimlig avvägning med beaktande

av de särskilda förhållandena inom transportväsendet. En sådan

medverkansbestämmelse har tillstyrkts i ett stort antal yttranden. Jag finner

den väl motiverad och föreslår dess införande.

Nästan alla remissinstanser som uttalat sig i frågan har förordat en

ändring också av bestämmelsen i 68 § VTF i vad den avser ansvar för överträdelse

av lokal trafikföreskrift som innebär undantag från 54 § 1 mom.

VTF. JK och utredningen rörande specialstraffrätten utgår från att ansvaret

i 67 § fjärde stycket VTF anges på samma sätt för ägare och förare

så att för straffbarhet krävs styrkt uppsåt eller vårdslöshet och finner med

beaktande därav ingen ändring behövlig i 68 § VTF. Med det förslag jag

förordat synes emellertid en omarbetning av 68 § VTF nödvändig.

Som anförts i promemorian synes ändringarna i VTF inte böra föranleda

någon ändring i YTF :s ansvarsbestämmelser.

Utskottet

Motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon får enligt bestämmelser i

vägtrafikförordningen inte föras på allmän väg, gata eller annan allmän

plats, om fordonets axeltryck eller bruttovikt överstiger vissa angivna värden,

och ej heller får på nämnda fordon befordras last, vars vikt överstiger

den maxiinilast som fastställts för fordonet. Befordras last i strid mot dessa

bestämmelser straffas föraren med dagsböter. Sådant straff stadgas också

för ägaren då omständigheterna gör sannolikt att förseelsen skett med hans

vetskap och vilja. Utformningen av ansvarsbestämmelserna innebär sålunda

eu strängare bedömning av ansvaret i fråga om förare än beträffande ägare.

De angivna viktgränserna beträffande axeltryck och bruttovikt kan sänkas

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3b år 1965

genom lokala trafikföreskrifter. För den som bryter mot sådan föreskrift

stadgas dagsbotsstraff.

Främst av transportekonomiska skäl har på senare tid inom vägtrafiken

en övergång skett till tyngre fordon, och i samband därmed har genomförts

höjningar av högsta tillåtna axel- och boggitryck. Dessa förändringar har

medfört avsevärt ökad belastning av vägar och broar. Överlastning av fordon

är därför icke bara från allmän trafiksäkerhetssynpunkt utan även med

hänsyn till vägars och broars bestånd numera väsentligt farligare än tidigare.

Mot bakgrund härav och bl. a. i anledning av en av Svenska transportarbetareförbundet

gjord framställning till Kungl. Maj:t rörande ansvaret för

överlaster har inom Kungl. Maj:ts kansli upprättats en promemoria i ämnet.

Departementschefen har i sak anslutit sig till de däri framlagda förslagen.

I propositionen föreslås i fråga om överlast sådan ändrad lydelse av

67 § fjärde stycket vägtrafikförordningen att ägare straffas om han inte visar

att han iakttagit vad på honom ankommit för att förekomma förseelsen,

och förare, om han kände till eller bort känna till hindret för fordonets brukande.

Vidare föreslås eu generell bestämmelse om ansvar för medverkan.

Departementschefen föreslår dessutom en i promemorian ifrågasatt ändring

av bestämmelsen i 68 § vägtrafikförordningen i vad den avser ansvar för

överträdelse av lokal trafikföreskrift rörande axel- och boggitryck.

I de likalydande motionerna I: 814 och II: 965 framhålles att den i propositionen

föreslagna utvidgningen av ägareansvaret innebär ett tillskapande

av strikt ansvar för ägaren i kombination med omvänd bevisbörda. En sådan

utformning avviker enligt motionärerna från hävdvunna, allmänna straffrättsliga

principer. Vidare sägs att någon närmare precisering beträffande

de omständigheter, som av ägaren kan åberopas för straffrihet, inte företetts

i propositionen. Slutligen ifrågasätts om icke förslagen skulle kräva ett

mer tidsödande arbete för polisen än tidigare och bristen på polispersonal

sålunda medföra inskränkning i övervakningen. Motionärerna, som anser

att nu nämnda frågor bör närmare övervägas, hemställer om avslag å propositionen

samt fullständig utredning av frågan om ändring av straffbestämmelserna

för överlast på fordon.

Såsom departementschefen framhåller är det i hög grad ett trafiksäkerhetsintresse

att de givna föreskrifterna på området noga följs. Ett fordon

som lastas utöver sina tekniska förutsättningar kan ofta inte föras på ett betryggande

sätt bl. a. till följd av nedsatt bromseffekt. Vid upprepad överlastning

kan onormal förslitning befaras som kan försämra det från trafiksäkerhetssynpunkt.

Även med hänsyn till det i anledning av överlaster ökade

slitaget på vägarna och därmed stigande kostnader för väghållningen är

det av vikt att bestämmelserna om fordons last efterlevs. Enligt remissyttrandena

sker överträdelser i avsevärd omfattning. Det måste därför anses

angeläget att överlastning verkligen beivras, och att ansvar drabbar den reellt

ansvarige. Denne är ofta ägaren vilken dock i motsats till föraren med

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr Sb år 1965

9

nuvarande bestämmelser ofta går fri från ansvar. Mot bakgrund härav anser

utskottet till en början att ansvaret för ägaren bör skärpas och bestämmelserna

lämpligen utformas på sätt föreslagits i propositionen. Utskottet vill

dock i sammanhanget understryka vikten av departementschefens uttalande

om att utrymme bör ges för en sådan tolkning av den nya bestämmelsen att

ägarens möjligheter att undgå ansvar inte blir alltför begränsade. Vad som

i det enskilda fallet skall anses ha ankommit på fordonsägaren får bli beroende

av omständigheterna. Som departementschefen framhåller måste en

åkare, som inte är personligen närvarande vid lastningen men som otvetydigt

och med tillräcklig skärpa tillhållit föraren att följa bestämmelserna,

anses ha uppfyllt vad som kan krävas av honom för straffrihet. Ansvarig

ledning i transportföretag bör på motsvarande sätt kunna undgå ansvar genom

att konsekvent och uttryckligen tillhålla sina anställda förare att följa

lastningsbestämmelserna. Det torde dock i regel icke vara tillräckligt att enbart

i bilen eller på annan plats sätta upp anslag om att föraren har att följa

gällande bestämmelser i ämnet. Att mera ingående än vad som nu skett ange

grunderna för straffrihet torde inte vara lämpligt eller möjligt med hänsyn

till de olikartade situationer som kan uppkomma. Vad gäller förareansvaret

biträder utskottet propositionsförslaget och anser i likhet med departementschefen

att frågan om och på vilket sätt en kontroll från förarens sida

bort ske får bedömas utifrån praktiska synpunkter från fall till fall. Beträffande

förslagen rörande medverkan och brott mot lokal trafikföreskrift

i fråga om axel- och boggitryck saknar utskottet anledning till erinran.

På grund av det anförda hemställer utskottet, som anser de föreslagna

bestämmelserna kunna utfärdas utan ytterligare utredning, att

a) riksdagen med avslag å motionerna I: 814 och II: 965,

såvitt däri yrkats avslag å förevarande proposition, nr 170,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla att riksdagen

icke funnit anledning till erinran mot vid propositionen

fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 67 och

68 §§ vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr

648); samt

b) att nämnda motioner i övrigt icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 december 1965

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1965

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson, Svante

Kristiansson*, Ebbe Ohlsson, Knut Johansson*, Erik Jansson, Åkesson och

Axel Kristiansson*;

från andra kammaren: herr Nyberg, fru Torbrink, herrar Grebäck,

Persson i Tandö, Sundelin, Hammarberg och Krönmark.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 6500?2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1965:455 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ■\proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen den 28 se a1 i texten