Utlåtande i anledning av Knngl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen den 28 september 1951
1965-12-09 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1965:34, Utlåtande i anledning av Knngl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen den 28 september 1951
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1965
1
Nr 34
Utlåtande i anledning av Knngl. Maj.ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 67 och 68 §§
vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr
648) jämte i ämnet väckta motioner.
Genom en den 5 november dagtecknad proposition, nr 170, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden, velat inhämta riksdagens yttrande över vid
propositionen fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 67 och
68 §■§ vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648).
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändring i straffbestämmelserna för överlast på
fordon. Enligt förslaget skall fordonsägaren straffas, när han inte visar att
han gjort vad som ankommer på honom för att förekomma förseelsen. Föraren
skall straffas om han kände eller bort känna till att fordonet var för
tungt lastat. Även medverkan till att fordon förs med överlast skall kunna
bestraffas. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. ,‘i avd. Nr 34
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1965
Författningsförslaget
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648)
Härigenom förordnas, att 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen den 28 september
19511 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
67 §.
Med dagsböter------------4 mom.
Med böter,-----------5 mom.
Förseelse mot-------1
Befordras med fordon last i strid
mot 54 § 1 mom. eller 57 § 1 mom.,
skall föraren straffas med dagsböter,
och vare även ägaren förfallen
till sådant straff, då omständigheterna
göra sannolikt, att förseelsen
skett med hans vetskap och vilja.
68
Bryter någon mot sådan av myndighet
meddelad bestämmelse, som
avses i 61 § eller 63 § 2 mom., straffes
med dagsböter, dock att överträdelse
av bestämmelse, som avses
i 61 § 1 mom. b), straffes med böter,
högst trehundra kronor.
För någon
Denna förordning träder i kraft den
1 Senaste lydelse av 67 § se 1961: 297.
hundra kronor.
Befordras med fordon last i strid
mot 54 § 1 mom. eller 57 § 1 mom.,
skall ägaren straffas med dagsböter,
om han ej visar att han iakttagit
vad på honom ankommit för att
förekomma förseelsen. Även föraren
år förfallen till sådant straff, om
han kände eller bort känna till hindret
för fordonets brukande.
För medverkan till gärning som
avses i fjärde stycket dömes till ansvar
enligt 23 kap. brottsbalken.
§•
Bryter någon i annat fall än som
sägs i andra stycket mot sådan av
myndighet meddelad bestämmelse,
som avses i 61 § eller 63 § 2 inom.,
straffes med dagsböter, dock att överträdelse
av bestämmelse, som avses
i 61 § 1 mom. b), straffes med böter,
högst trehundra kronor.
Rör bestämmelsen fordons axeltryck
eller bruttovikt, äga ansvarsbestämmelserna
i 67 § fjärde och
femte styckena motsvarande tillämpning.
med dagsböter.
1 januari 1966.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1965
3
Motion
I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen i första kammaren nr S14 av herr
Olsson, Johan, och herr Wikberg samt i andra kammaren nr 965 av herrar
Johansson i Växjö och Gustafsson i Kårby.
Beträffande innehållet i motionerna får utskottet, i den mån redogörelse
ej lämnas nedan, hänvisa till motionen II: 965.
Inledning
Inom vägtrafiken har övergång till tyngre fordon i förening med under
senare år genomförda höjningar av högsta tillåtna axel- och boggitryck
medfört avsevärt ökad belastning av vägar och broar. Förändringarna är
väsentligen transportekonomiskt motiverade men har för vägarna och särskilt
för brobeståndet medfört att tidigare marginaler mellan tillåten belastning
och bärighet har minskat, överlastning av fordon är därför såväl
från allmän trafiksäkerhetssynpunkt som med hänsyn till vägars och broars
bestånd numera väsentligt farligare än tidigare. Denna utveckling har
aktualiserat frågan om effektivare åtgärder för att förebygga överlastning
av fordon. Svenska transportarbetareförbundet har bl. a. i skrivelse den
21 maj 1965 hemställt om åtgärder syftande till att ansvar för brott mot
gällande bestämmelser om lastning av fordon i första hand drabbar deD
som beordrat eller utfört lastningen.
Med anledning härav har inom kommunikationsdepartementet utarbetats
en promemoria (stencilerad) med vissa förslag i ämnet.
Över innehållet i promemorian har efter remiss yttrande avgetts av justitiekanslersämbetet
(JK), riksåklagarämbetet (RÄ), hovrätten för Västra
Sverige, hovrätten för övre Norrland, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statens trafiksäkerhetsråd, statens biltrafiknämnd, rikspolisstyrelsen, utredningen
rörande specialstraffrätten, trafikmålskommittén, Sveriges advokatsamfund,
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges
stadsdomare, Föreningen Sveriges polismästare, Landsorganisationen i Sverige
(LO), Svenska transportarbetareförbundet, Näringslivets trafikdelegation,
Svenska lasttrafikbilägareförbundet och Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens
Främjande (NTF). RÅ har bifogat yttranden från tre länsåklagare
och statens biltrafiknämnd yttranden från arbetsgivareförbund
och företag inom godstrafikrörelsen.
It Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. i avd. Nr 34
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr år 1965
Gällande bestämmelser, vissa tidigare förslag och uttalanden, Transportar''
betarförbundcts framställning, departementspromemorian
samt remissyttranden
Utskottet hänvisar i dessa delar till propositionen s. 4—16.
Departementschefen
Möjligheterna att utföra godstransporter på väg begränsas i lagstiftningen
dels med hänsyn till fordonen som sådana och dels med tanke på vägars
och broars bärighet. Maximilast som fastställts för motordrivet fordon eller
därtill kopplat fordon får enligt 57 § 1 mom. VTF inte överskridas. Vidare
gäller förbud mot överskridande av de värden för axel- och boggitryck samt
bruttovikt som framgår av 54 § 1 mom. VTF eller de lokala trafikföreskrifter
som med avvikelse därifrån meddelats för särskilda vägavsnitt.
Att de givna föreskrifterna noga följs är i hög grad ett trafiksäkerhetsintresse.
Ett fordon som lastas utöver sina tekniska förutsättningar kan
ofta inte föras på ett betryggande sätt bl. a. till följd av nedsatt bromseffekt.
Vid upprepad överlastning kan en onormal förslitning av fordonet befaras
som kan försämra det från trafiksäkerhetssynpunkt. Vad angår den tillåtna
belastningen på vägarna har jag med uppmärksamhet följt utvecklingen
och kan konstatera en strävan hos berörda myndigheter att så långt möjligt
tillmötesgå de transportekonomiska intressena. Som jag anfört i inledningen
ligger de medgivna värdena för axel- och boggitryck och bruttovikt nu i allmänhet
så högt att de inte kan överskridas utan att vägars och broars bestånd
äventyras. Eftersätts bestämmelserna innebär det, förutom en allvarlig
risk för vederbörande fordonsförare och andra trafikanter, också att betydande
kostnader åsamkas vägväsendet.
Det många gånger stora ekonomiska intresse fordonsägare och även förare
kan ha av att reducera antalet transporter genom att maximalt utnyttja
varje enhet ställer särskilda krav på den lagstiftning som skall förhindra
överträdelser mot lastningsföreskrifterna. Redan vid VTF:s tillkomst
övervägdes ansvarsbestämmelserna mot bakgrund av en konstaterad
tendens till ökning av antalet sådana överträdelser. I propositionen frångicks
visserligen ett utredningsförslag om skärpning av ägareansvaret men
departementschefen uttalade sig för en sträng bedömning av detta slags
förseelser. 1953 års trafiksäkerhetsutredning såg allvarligt på problemet och
övervägde tanken på införande av frihetsstraff i straffskalan. På dess
initiativ tillkom bestämmelsen i 57 § 1 mom. VTF om polismans befogenhet
och skyldighet i vissa fall att förbjuda fortsatt färd med överlastat fordon.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3i år 1965
5
Som jag förut nämnt har en undersökning som körtidsutredningen under
senare tid företagit visat, att enligt en utbredd uppfattning påföljderna för
överlastförseelser bör skärpas bl. a. genom en utvidgning av fordonsägares
ansvar.
Den nu gällande bestämmelsen i 67 § fjärde stycket VTF ställer, utan
närmare angivande av de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet, föraren
i första hand ansvarig för brott mot 54 § 1 mom. eller 57 § 1 mom.
VTF och föreskriver ansvar för ägare endast om omständigheterna gör sannolikt,
att förseelsen skett med dennes vetskap och vilja. Transportarbetareförbundet
har påtalat, att denna konstruktion av ansvaret leder till att
ägarna på grund av bevissvårigheter mestadels går fria, medan förarna
fälls utan hänseende till vilka faktiska möjligheter de haft att förebygga
brottet. Förbundet anser detta så mycket mer orättmätigt som enligt dess
erfarenheter förarna i flera fall med hot om avskedande mer eller mindre
tvingats av ägarna att ta överlast. Man vill därför få till stånd en ändring
av bestämmelserna så att fordonsägarna i första hand får bära ansvaret
och så att förarna inte straffas och riskerar sina kör- och trafikkort
annat än då det är rimligt med hänsyn till deras praktiska möjligheter att
kontrollera lastningen. Vidare vill man att ansvar skall kunna drabba också
andra som medverkar till överlastning och syftar därvid främst på speditionsföretag
och där anställda s. k. lotsar samt kunder som uppger för låg
vikt på godset.
I den departementspromemoria som upprättats med anledning av bl. a.
transportarbetareförbundets framställning har förbundets synpunkter funnits
värda beaktande inte minst därför att det måste anses väsentligt för
att förekomma förseelser av denna typ att ansvar drabbar den som har intresse
av och kan bestämma om lastningen. I promemorian föreslås, efter
mönster av 65 § 2 och 3 mom. VTF med viss modifiering i fråga om förareansvaret,
sådan ändrad lydelse av 67 § fjärde stycket VTF att ägare straffas,
om han inte visar att han iakttagit vad på honom ankommit för att
förekomma förseelsen, och förare, om han känt till eller bort förvissa sig
om hindret för fordonets brukande. Vidare föreslås en generell bestämmelse
i samma författningsrum om ansvar för medverkan.
Som närmare framgår av min redogörelse för innehållet i remissyttrandena
vitsordas på så gott som alla håll, att de nuvarande möjligheterna att
motverka överlaster inte är tillräckligt effektiva. De allra flesta remissinstanserna
ansluter sig också till uppfattningen att bestämmelsen i 67 §
fjärde stycket VTF om ägarens ansvar bör få en annan lydelse. Det råder
emellertid delade meningar om hur en ny ansvarsbestämmelse bör utformas.
Den kritik vissa remissinstanser riktat mot promemorians förslag gäller
främst, att man inte finner en så allvarlig skärpning faktiskt motiverad.
Kritiken är emellertid också av rent principiell natur. Med hänvisning till
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 b år 1965
ett uttalande av lagrådet år 1950 hävdar JK och utredningen rörande specialstraffrätten,
att en omvänd bevisbörda strider mot vedertagna principer
inom straffrätten, där man inte utan starka skäl bör föreskriva ansvar annat
än för de fall då uppsåt eller vårdslöshet kan bevisas. Den valda formuleringen
förordas emellertid i ett stort antal remissyttranden, bl. a. av de
båda hovrätterna och rikspolisstyrelsen.
Den föreslagna ansvarsregeln för förare godtas av de flesta remissinstanserna.
I ett par yttranden befarar man dock att den skall möta svårigheter
i tillämpningen. Några instanser, bland dem JK, RÅ och utredningen rörande
specialstraffrätten, anser att redan den nuvarande bestämmelsen vid
en riktig tolkning innebär krav på åtminstone vårdslöshet från förarens
sida för att fällande dom skall kunna meddelas. JK och RÅ finner därför eu
ändring onödig. Utredningen rörande specialstraffrätten framhåller emellertid,
att kraven på aktsamhet kan ställas så högt att föraren för att undgå
ansvar praktiskt sett måste åberopa omständigheter som talar för alt
han inte varit oaktsam, och tillstyrker av det skälet promemorians förslag.
Av vad jag förut anfört torde framgå, att jag främst med tanke på trafiksäkerheten
men också med hänsyn till kostnaderna för väghållningen anser
det vara av synnerlig vikt att gällande bestämmelser om fordons last
respekteras. Remissyttrandena i förevarande ärende bestyrker klart min
uppfattning att överträdelser alltjämt sker i en oroväckande stor omfattning.
1955 års ändring i 57 § VTF, som gav polisen möjligheter att stoppa
för tunga transporter, måste i och för sig anses väl ägnad att motverka förseelserna.
En förutsättning är dock en effektiv tillämpning av bestämmelsen.
Därigenom minskas emellertid inte betydelsen av att straffbestämmelserna
utformas så att ansvar drabbar den för överlastningen reellt ansvarige.
Remissyttrandena måste anses utvisa, att fordonsägarna med nuvarande
bestämmelser i allt för stor utsträckning går fria från ansvar. Jag finner
därför en skärpning av ansvarsregeln i enlighet med förslaget i departementspromemorian
påkallad. Mot den allvarliga bakgrund jag förut skisserat
kan jag inte ansluta mig till uppfattningen att tillräckliga skäl inte
föreligger att här införa en speciell bevisregel. Inte heller kan jag dela
trafikmålskommitténs uppfattning att den föreslagna utformningen i högre
grad än den nu gällande skulle medföra ett vidlyftigt utredningsarbete
för polisen. Effektivare bestämmelser bör dessutom kunna bidra till att
minska antalet faktiska överträdelser. Jag vill understryka vad som anförts
i yttrandet från hovrätten för övre Norrland om att utrymme bör ges för en
sådan tolkning av den nya bestämmelsen att ägarens möjligheter att undgå
ansvar inte blir alltför begränsade. Vad som i det enskilda fallet skall anses
ha ankommit på fordonsägaren i den mån denne inte tillika är förare
måste bli beroende av omständigheterna. En åkare som inte är person
-
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 är 1965
ligen närvarande vid lastningen men som otvetydigt och med tillräcklig
skärpa tillhållit vederbörande förare att följa gällande föreskrifter har enligt
min mening uppfyllt vad som kan krävas av honom för straffrihet. Ansvarig
ledning i transportföretag bör på motsvarande sätt kunna undgå
ansvar genom att konsekvent och uttryckligen tillhålla sina anställda förare
att följa lastningsbestämmelserna.
Vid övervägande av de synpunkter som framkommit rörande förareansvaret
har jag bl. a. på de skäl utredningen rörande specialstraffrätten anfört
stannat för att föreslå en författningsändring som i sak överensstämmer
med promemorians förslag. Som där anmärkts får frågan om och på vilket
sätt en kontroll från förarens sida bort ske bedömas från praktiska synpunkter
från fall till fall. En bestämmelse om ansvar för annan medverkande
sådan som föreslagits i promemorian bör underlätta tillämpningen av regeln
om förares ansvar, eftersom den möjliggör en rimlig avvägning med beaktande
av de särskilda förhållandena inom transportväsendet. En sådan
medverkansbestämmelse har tillstyrkts i ett stort antal yttranden. Jag finner
den väl motiverad och föreslår dess införande.
Nästan alla remissinstanser som uttalat sig i frågan har förordat en
ändring också av bestämmelsen i 68 § VTF i vad den avser ansvar för överträdelse
av lokal trafikföreskrift som innebär undantag från 54 § 1 mom.
VTF. JK och utredningen rörande specialstraffrätten utgår från att ansvaret
i 67 § fjärde stycket VTF anges på samma sätt för ägare och förare
så att för straffbarhet krävs styrkt uppsåt eller vårdslöshet och finner med
beaktande därav ingen ändring behövlig i 68 § VTF. Med det förslag jag
förordat synes emellertid en omarbetning av 68 § VTF nödvändig.
Som anförts i promemorian synes ändringarna i VTF inte böra föranleda
någon ändring i YTF :s ansvarsbestämmelser.
Utskottet
Motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon får enligt bestämmelser i
vägtrafikförordningen inte föras på allmän väg, gata eller annan allmän
plats, om fordonets axeltryck eller bruttovikt överstiger vissa angivna värden,
och ej heller får på nämnda fordon befordras last, vars vikt överstiger
den maxiinilast som fastställts för fordonet. Befordras last i strid mot dessa
bestämmelser straffas föraren med dagsböter. Sådant straff stadgas också
för ägaren då omständigheterna gör sannolikt att förseelsen skett med hans
vetskap och vilja. Utformningen av ansvarsbestämmelserna innebär sålunda
eu strängare bedömning av ansvaret i fråga om förare än beträffande ägare.
De angivna viktgränserna beträffande axeltryck och bruttovikt kan sänkas
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3b år 1965
genom lokala trafikföreskrifter. För den som bryter mot sådan föreskrift
stadgas dagsbotsstraff.
Främst av transportekonomiska skäl har på senare tid inom vägtrafiken
en övergång skett till tyngre fordon, och i samband därmed har genomförts
höjningar av högsta tillåtna axel- och boggitryck. Dessa förändringar har
medfört avsevärt ökad belastning av vägar och broar. Överlastning av fordon
är därför icke bara från allmän trafiksäkerhetssynpunkt utan även med
hänsyn till vägars och broars bestånd numera väsentligt farligare än tidigare.
Mot bakgrund härav och bl. a. i anledning av en av Svenska transportarbetareförbundet
gjord framställning till Kungl. Maj:t rörande ansvaret för
överlaster har inom Kungl. Maj:ts kansli upprättats en promemoria i ämnet.
Departementschefen har i sak anslutit sig till de däri framlagda förslagen.
I propositionen föreslås i fråga om överlast sådan ändrad lydelse av
67 § fjärde stycket vägtrafikförordningen att ägare straffas om han inte visar
att han iakttagit vad på honom ankommit för att förekomma förseelsen,
och förare, om han kände till eller bort känna till hindret för fordonets brukande.
Vidare föreslås eu generell bestämmelse om ansvar för medverkan.
Departementschefen föreslår dessutom en i promemorian ifrågasatt ändring
av bestämmelsen i 68 § vägtrafikförordningen i vad den avser ansvar för
överträdelse av lokal trafikföreskrift rörande axel- och boggitryck.
I de likalydande motionerna I: 814 och II: 965 framhålles att den i propositionen
föreslagna utvidgningen av ägareansvaret innebär ett tillskapande
av strikt ansvar för ägaren i kombination med omvänd bevisbörda. En sådan
utformning avviker enligt motionärerna från hävdvunna, allmänna straffrättsliga
principer. Vidare sägs att någon närmare precisering beträffande
de omständigheter, som av ägaren kan åberopas för straffrihet, inte företetts
i propositionen. Slutligen ifrågasätts om icke förslagen skulle kräva ett
mer tidsödande arbete för polisen än tidigare och bristen på polispersonal
sålunda medföra inskränkning i övervakningen. Motionärerna, som anser
att nu nämnda frågor bör närmare övervägas, hemställer om avslag å propositionen
samt fullständig utredning av frågan om ändring av straffbestämmelserna
för överlast på fordon.
Såsom departementschefen framhåller är det i hög grad ett trafiksäkerhetsintresse
att de givna föreskrifterna på området noga följs. Ett fordon
som lastas utöver sina tekniska förutsättningar kan ofta inte föras på ett betryggande
sätt bl. a. till följd av nedsatt bromseffekt. Vid upprepad överlastning
kan onormal förslitning befaras som kan försämra det från trafiksäkerhetssynpunkt.
Även med hänsyn till det i anledning av överlaster ökade
slitaget på vägarna och därmed stigande kostnader för väghållningen är
det av vikt att bestämmelserna om fordons last efterlevs. Enligt remissyttrandena
sker överträdelser i avsevärd omfattning. Det måste därför anses
angeläget att överlastning verkligen beivras, och att ansvar drabbar den reellt
ansvarige. Denne är ofta ägaren vilken dock i motsats till föraren med
Tredje lagutskottets utlåtande nr Sb år 1965
9
nuvarande bestämmelser ofta går fri från ansvar. Mot bakgrund härav anser
utskottet till en början att ansvaret för ägaren bör skärpas och bestämmelserna
lämpligen utformas på sätt föreslagits i propositionen. Utskottet vill
dock i sammanhanget understryka vikten av departementschefens uttalande
om att utrymme bör ges för en sådan tolkning av den nya bestämmelsen att
ägarens möjligheter att undgå ansvar inte blir alltför begränsade. Vad som
i det enskilda fallet skall anses ha ankommit på fordonsägaren får bli beroende
av omständigheterna. Som departementschefen framhåller måste en
åkare, som inte är personligen närvarande vid lastningen men som otvetydigt
och med tillräcklig skärpa tillhållit föraren att följa bestämmelserna,
anses ha uppfyllt vad som kan krävas av honom för straffrihet. Ansvarig
ledning i transportföretag bör på motsvarande sätt kunna undgå ansvar genom
att konsekvent och uttryckligen tillhålla sina anställda förare att följa
lastningsbestämmelserna. Det torde dock i regel icke vara tillräckligt att enbart
i bilen eller på annan plats sätta upp anslag om att föraren har att följa
gällande bestämmelser i ämnet. Att mera ingående än vad som nu skett ange
grunderna för straffrihet torde inte vara lämpligt eller möjligt med hänsyn
till de olikartade situationer som kan uppkomma. Vad gäller förareansvaret
biträder utskottet propositionsförslaget och anser i likhet med departementschefen
att frågan om och på vilket sätt en kontroll från förarens sida
bort ske får bedömas utifrån praktiska synpunkter från fall till fall. Beträffande
förslagen rörande medverkan och brott mot lokal trafikföreskrift
i fråga om axel- och boggitryck saknar utskottet anledning till erinran.
På grund av det anförda hemställer utskottet, som anser de föreslagna
bestämmelserna kunna utfärdas utan ytterligare utredning, att
a) riksdagen med avslag å motionerna I: 814 och II: 965,
såvitt däri yrkats avslag å förevarande proposition, nr 170,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla att riksdagen
icke funnit anledning till erinran mot vid propositionen
fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 67 och
68 §§ vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr
648); samt
b) att nämnda motioner i övrigt icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 9 december 1965
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1965
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson, Svante
Kristiansson*, Ebbe Ohlsson, Knut Johansson*, Erik Jansson, Åkesson och
Axel Kristiansson*;
från andra kammaren: herr Nyberg, fru Torbrink, herrar Grebäck,
Persson i Tandö, Sundelin, Hammarberg och Krönmark.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
MARCUS BOKTR. STHLM 1965 6500?2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1965:455 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ■\proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen den 28 se a1 i texten