Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående marklagstiftningen. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 534 i första kammaren av herrar Adolfsson och Lager och nr 648 i andra kammaren av herr Nilsson i Gävle m. fl.

1965-02-23 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1965:4, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående marklagstiftningen. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 534 i första kammaren av herrar Adolfsson och Lager och nr 648 i andra kammaren av herr Nilsson i Gävle m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 dr 1965

1

Nr 4

. i ■

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående marklagstiftningen.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 534 i första kammaren av herrar Adolfsson

och Lager och nr 648 i andra kammaren av herr Nilsson i Gävle m. fl.

I motionerna, som är likalydande, föreslås »att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte hemställa att de i denna motion framförda alternativen

i fråga om marklagstiftning blir föremål för skyndsam utredning och att

förslag snarast måtte föreläggas riksdagen».

Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet, i den mån

redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionen II: 648.

Frågans tidigare behandling

En utförlig historisk översikt i frågan om oförtjänt markvärdestegring

finns i markvärdeutredningens betänkande angående indragning av oförtjänt

jordvärdestegring (SOU 1957: 43, s. 99—162). Av denna översikt framgår,

att frågan om införande av en särskild skatt å sådan värdestegring av

fastighet sedan ungefär 50 år tillbaka varit föremål för ett tidvis mycket

intensivt utredningsarbete, vilket också resulterat i framläggande av ett

flertal författningsförslag. Trots att många myndigheter visat en positiv

inställning till tanken på en värdestegringsskatt har förslagen ej kunnat

realiseras. Orsaken härtill har främst varit den rådande oenigheten om skattens

utformning.

Det senast framlagda förslaget i frågan är det av markvärdeutredningen

år 1957 framlagda. Enligt detta skulle bl. a. värdestegringsindragning ske

genom ett system, grundat på en nykonstruerad sakrätt — s. k. värdestegringshypotek

— i kombination med vissa ändringar i expropriationslagstiftningen.

Förslaget, som icke vann anslutning av någon av de i utredningsarbetet

deltagande representanterna för de politiska partierna, har icke ansetts

kunna tjäna som grundval för lösning av förevarande problem.

Såsom uttalats i direktiven för den nedan nämnda markvärdekommittén

(riksdagsberättelsen år 1964 s. 79) betyder det anförda emellertid icke, att

värdestegringsfrågan lämnats obeaktad i lagstiftningen. Härom sägs i direktiven

följande.

Lagstiftningsarbetet har tvärtom i skilda sammanhang inriktats på att

Hihang till riksdagens protokoll 1965. 9 sand. 3 avd. Nr 4

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr i är It)tio

utfinna metoder, genom vilka värdestegringsvins ter i vissa fall helt eller

delvis kan tillgodoföras det allmänna. Härvidlag må till en början erinras

om det år 1953 i åtskilliga hänseenden reformerade tomträttsinstitutet, som

gör det möjligt att ställa mark i allmän ägo till förfogande för enskild bebyggelse

utan att det allmänna samtidigt avliänder sig rätten till framdeles

uppkommande jordvärdestegring. Av särskild betydelse är också eu i 1947

års byggnadslag fastslagen princip, enligt vilken det tillkommer det allmänna

att avgöra var och när tätbebyggelse skall få uppkomma. En följd härav

är bl. a. att markägare principiellt icke är berättigad till ersättning av det

allmänna för att han hindras utnyttja marken för sådan bebyggelse. 1 de

tall, då lagstiftaren ansett påkallat att ålägga det allmänna lösnings- eller

ersättningsplikt på grund av inskränkningar i rätten att på visst sätt utnyttja

fastighet, har bestämmelserna vanligen utformats så, att hänsyn icke

tages till viss värdestegring, som inträffat till följd av samhällets expansion

eller åtgärder frän det allmännas sida. Nämnas må vidare, att förekomsten

av markvärdestegring i ett speciellt fall, nämligen vid sådan mera

omfattande stadsreglering, som avses i 44 § byggnadslagen, grundar inlösningsrätt

för vederbörande kommun. En utvidgad inlösningsrätt i anledning

av att lastighet drar nytta av åtgärder Irån samhällets sida har vidare lagfästs

genom en av innevarande års riksdag antagen lagstiftning om expropriation

för sanering av historiskt eller kulturhistoriskt märklig bebyggelse

(44 a § byggnadslagen; SES 1903:218). I sammanhanget må även

erinras om att expropriationslagen alltifrån sin tillkomst år 1917 innehållit

bestämmelser, enligt vilka vid bestämmande av löseskilling för exproprierad

lastighet skall bortses Irån sådan värdetörändring, som följer av expropriationsrättens

beviljande eller det avsedda ändamålets genomförande. I samma

riktning verkar samma lags regler, att nytta som vid delexpropriation

uppkommer för restfastighet i viss omfattning får avräknas från den ersättning

för skada och intrång, som eljest skolat utgå på grund av expropriation.

Principen om avräkning av nytta mot skada har i än vidare omfattning

genomförts i lagen om allmänna vägar med avseende på det fall att mark

tages i anspråk med vågrätt. De skäl som ligger till grund för nu angivna

regler har även föranlett att i byggnadslagstiftningen införts bestämmelser

om bidragsskyldighet för tomtägare i fråga om gatukostnader och om skyldighet

för markexploatör att i vissa fall vederlagsfritt avstå mark till gata

eller annan allmän plats eller till allmän byggnad.

Erfarenheten har emellertid givit vid handen, att åtgärder av nu antydd

innebörd, ehuru de i och för sig icke kan frånkännas betydelse i sammanhanget,

lik\äl icke förmår att mer än till en del motverka uppkomsten av

oförtjänta värdestegrings vinster. Sedan det visat sig, att markvärdeutredningens

betänkande icke kan läggas till grund för vidare lagstiftningsåtgärder,

har därför åt den år 1960 tillsatta expropriationsutrednirigen uppdiagits

att utreda i vad mån det är möjligt alt inom expropriationslagstiftningens

ram lösa problemet med oförtjänt jordvärdestegring.

Med hänsyn till utvecklingen på samhällsbyggandets område har emellertid

ytterligare åtgärder ansetts erforderliga för att komma till rätta med

förevarande problem. År 1963 tillkallades sålunda sakkunniga (1903 ärs

markvärde kommitté) att utreda frågan om åtgärder i syfte att, annorledes

än genom expropriation, motverka prisstegring på mark och förhindra

olörtjänta jordvärdestegringsvinster. I de ovan berörda direktiven för den
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lafjntsknttets utlåtande nr i år 1965

3

na kommitté (riksdagsberättelsen Sr 1064 s. 78 ff.) anför chefen för justitiedepartementet

bl. a. följande.

Bland de spörsmål, som bärvid anmäler sig, må till en bör jan nämnas frågan,

huruvida kommunernas resurser att föra en aktiv och målmedveten

markpolitik bör i skilda avseenden förstärkas. Tydligt är nämligen att aktiva

insatser från kommunernas sida, syftande till att i god tid trygga markförsörjningen,

är av den största betydelse även då det gäller att motverka tendenser

till orimlig stegring av markpriserna.

Sedan departementschefen därefter i direktiven antytt att chefen för inrikesdepartementet

avsåg att begära bemyndigande att tillkalla cn utredning

med uppgift att närmare överväga bl. a. de former i vilka staten bör

främja en sådan markpolitik, vilken utredning (markpolitiska utredningen)

numera enligt vad nedan redovisas avgivit ett betänkande om kommunal

markpolitik, anför departementschefen vidare följande.

Av betydelse i nu förevarande sammanhang är också såsom jag nyss

framhållit det pågående arbetet inom expropriationsutredningen, vilket bl. a.

avser formerna för genomförande av expropriativa markförvärv, frågan om

behovet av att vidga kommunernas rätt att expropriera mark för upplåtelse

med tomträtt samt värderings- och kostnadsreglerna vid expropriation.

Av det sagda framgår emellertid, att ingendera av de nu angivna utredningarna

kommer att behandla värdestegringsfrågan i hela dess vidd. Det

synes därför erforderligt att vid sidan av de nämnda utredningarna tillsätta

en utredning som har att behandla markvärdestegringsfrågan från vidare

synpunkter.

Huvuduppgiften för den sålunda förordade utredningen bör i enlighet med

riksdagens hemställan vara att undersöka frågorna om att med andra medel

än genom de expropriationsrättsliga bestämmelserna förhindra oförtjänta

jord värdestegringsvin ster. Vad beträffar samordningen av utredningens arbete

med det arbete, som bedrives inom expropriationsutredningen, och de

uppgifter, vilka kommer att anförtros den av chefen för inrikesdepartementet

bebådade utredningen, bör ett nära samråd upprätthållas mellan de

skilda utredningarna. Med hänsyn till omfattningen av de spörsmål, som utredningsuppgifterna

avser, synes betydande tidsvinster kunna göras genom

en uppdelning av frågorna på skilda utredningar. I sammanhanget bör också

beaktas, att tidigare företagna undersökningar av markvärdestegringsfrågorna

synes ba givit vid banden, att det knappast låter sig göra att genom

en enda generell metod lösa hithörande problem.

T anslutning härtill må erinras om att sakkunniga nyligen tillkallats för

att behandla frågor om hvressättning och besittningsskydd inom orter med

påtaglig lägenhetsbrist samt spörsmålet om ett enhetligt förfarande i mål

angående sådana frågor. Som jag framhöll i samband med tillsättandet av

denna utredning torde det få ankomma på utredningen om förhindrande av

oförtjänta värdestegringsvinster att överväga, vilka åtgärder som aktualiseras

av att en mera marknadsmässig hyressättning kan föranleda mycket betydande

värdestegringsvinster. Samråd bör givetvis äga rom även mellan

dessa utredningar.

Den i förevarandc sammanhang förordade utredningen hör utan att vara

bunden av särskilda riktlinjer ha att överväga de uppslag till problemets

lösning, som framkommit vid tidigare verkställda utredningar och i den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1965

offentliga debatten. Uppmärksamhet bör jämväl ägnas åt rättsutvecklingen

på området i andra länder. Härvid är av särskilt intresse de åtgärder, som

nyligen vidtagits eller planeras i våra nordiska grannländer. I den mån nya

uppslag framkommer under utredningsarbetets gång bör utredningen givetvis

pröva jämväl dessa. Särskilt bör tillses att möjligheter skapas för kommunerna

att i mycket god tid utan förtida eller framdeles uppkommande

kapitalkostnader förvärva företrädesrätt till markområden, som inom en ej

alltför avlägsen framtid kan komma att omfattas av bebyggelseplaneringen.

Tillskapandet av nya sakrättsliga institut kan härvid tänkas ifrågakomma.

I samband med utredningsarbetet torde ståndpunkt böra tagas till frågan

i vad mån värdestegring av skilda kategorier helt eller delvis bör tillgodoföras

det allmänna. Hithörande spörsmål bör allsidigt belysas framför allt

mot bakgrunden av, huru utvecklingen på stadsbyggnadsväsendets område

påverkar markägandet och markvärdena i tätorterna och deras omgivning.

Utgående härifrån bör utredningen redovisa sina överväganden i fråga om

hur samhället lämpligen bör handla i markfrågorna och hur vinster på

oförtjänt värdestegring bör behandlas.

I sitt betänkande (SOU 1964: 42) om kommunal markpolitik framhåller

markpolitiska utredningen att dess uppdrag avser formerna för statens medverkan

vid finansieringen av markförvärv och tomträttsupplåtelser samt

andra åtgärder av administrativ eller organisatorisk art till främjande av en

aktiv kommunal markpolitik. Utredningsuppdraget omfattar däremot inte

ändringar i den legala ramen för kommunal markpolitik. Utredningen har

dock omnämnt vissa lagstiftningsåtgärder, som funnits böra övervägas, och

anför härom följande.

Vi har sålunda anfört skäl för att avgäldsregleringsperiodens längd vid

tomträttsupplåtelser av mark för bostadsändamål minskas. Vidare har vi

diskuterat den roll en lagstiftning om kommunal förköpsrätt beträffande bebyggelsemark

skulle kunna få som hjälpmedel för kommunernas marKpolitik.

En lagstiftning med detta syfte finner vi angelägen. Dessa båda

frågor torde enligt vad vi inhämtat komma att behandlas av 1963 års markvärdekommitté.

Inom nämnda kommitté verkställes en allmän översyn av

tomträttsinstitutet i syfte att göra detta till ett mera effektivt markpolitiskt

instrument. Enligt sina direktiv har kommittén att närmare överväga frågan

om en kommunal förköpsrätt. En sådan förköpsrätt har ett visst samband

med finansieringsfrågan. Om en dylik förköpsrätt skulle komma att

utnyttjas mera allmänt, skulle följden bli en ökning av kapitalbehovet för

kommunala markförvärv. Förvärven skulle nämligen då komma att genomföras

tidigare och få större omfattning än vad som annars blir fallet. Vi

har också omnämnt vissa skatteregler, som kan få en ogynnsam inverkan

från markpolitisk synpunkt. En ändring av dessa skatteregler förtjänar

övervägas.

I betänkandet framlägges förslag beträffande statens medverkan vid finansiering

av markförvärv och tomträttsupplåtelser.

Frågor om oförtjänt markvärdestegring, förköpsrätt m. in. har under de

senaste åren vid ett flertal tillfällen varit föremål för behandling i riksdagen.

Sålunda väcktes vid 1961 års riksdag motionerna 1:55 och 11:37 med

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1965

5

hemställan att expropriationslagen skulle skärpas så att spekulation i tomtmark

effektivt förhindrades. Tredje lagutskottet, som avstyrkte motionerna,

hänvisade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 4 år 1961 bl. a. till att

frågan för det dåvarande var föremål för översyn av den ovan berörda expropriationsutredningen.

Vidare väcktes vid 1963 års riksdag två motioner, nr II: 684 och II: 687,

rörande att flertal frågor beträffande markvärdestegringen. Motionerna behandlades

var för sig av allmänna beredningsutskottet i dess av riksdagen

godkända utlåtanden, nr 24 och 30 år 1963. Med hänvisning till den då förväntade

utredningen genom markvärdekommitténs försorg och bl. a., såvitt

gäller sistnämnda utlåtande, till ett riksdagens under sagda år gjorda uttalande

om påskyndande av expropriationsutredningens arbete, föreslog

utskottet att motionerna ej skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

I sammanhanget må nämnas att i två vid nämnda riksdag väckta motioner

I: 174 och II: 206 hemställdes, såvitt de hänvisats till lagutskott, om utredning

angående möjligheterna för kommun att snabbt återfå i tomträttsjord

investerat kapital. Motionärerna föreslog i detta syfte att vid sidan av

det nuvarande systemet skulle införas en möjlighet att i tomträttskontrakt

föreskriva skyldighet för tomträttshavaren att i stället för årlig avgäld betala

en engångsavgift motsvarande tomtvärdet. Ett villkor härför skulle

vara att det för marken utlagda kapitalet, som kommunen då återfår, användes

till förvärv av ytterligare mark avsedd att upplåtas med tomträtt.

Tredje lagutskottet hänvisade i sitt utlåtande nr 32 år 1963, vilket godkändes

av riksdagen, till vad i direktiven för 1963 års markvärdekommitté uttalats

därom att kommittén bör särskilt tillse att möjligheter skapas för

kommunerna att i mycket god tid utan förtida eller framdeles uppkommande

kapitalkostnader förvärva företrädesrätt till markområden, som inom en

ej alltför avlägsen framtid kan komma att omfattas av bebyggelseplanering.

Då det genom motionerna framlagda förslaget uppenbarligen föll inom ramen

för utredningsuppdraget och således skulle komma under kommitténs

prövning fann utskottet skäl icke föreligga att tillstyrka motionerna.

Slutligen väcktes vid 1964 års riksdag motionerna 1:382 och 11:456, i

vilka hemställdes att kommunerna skulle garanteras förköpsrätt till all

tomtmark för bostadsbebyggelse och att marken skulle betraktas som kommunens

egendom redan från den tidpunkt markägaren fått del av kommunens

anspråk. Ersättning skulle enligt motionärerna tillerkännas markägaren

för vad han nedlagt i kostnader å marken; förekommande markvärdestegringsvinster

skulle icke tillgodoföras honom. Eftersom de av motionärerna

väckta frågorna behandlades av 1963 års markvärdekommitté

fann tredje lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 7 år 196U

något uttalande från riksdagens sida i anledning av motionerna ej vara påkallat.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1965

Utskottet

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är frågan om hl.a.

företrädesrätt till markområden föremål för behandling av 1963 års markvärdekommitté.

Sålunda skall denna kommitté enligt sina direktiv särskilt

tillse att möjligheter skapas för kommunerna att i mycket god tid utan förtida

eller framdeles uppkommande kapitalkostnader förvärva företrädesrätt

till markområden, som inom en ej alltför avlägsen framtid kan komma

att omfattas av bebyggelseplanering.

Motionärerna uppger sig förvänta att kommittén skall finna en lagstiftning

om företrädesrätt ändamålsenlig och nödvändig. Emellertid anser

motionärerna detta ej vara till fyllest för att komma till rätta med de allvarliga

missförhållanden som spekulation i tomtmark utgör i samhället.

Ägare av större markområden i särskilt storstadsområden kommer att ha

stora möjligheter att kringgå verkningarna av en lag om företrädesrätt.

Med hänsyn till dessa omständigheter anser motionärerna att nämnda kommitté

jämväl bör pröva en mera radikal ändring av gällande lagstiftning,

så att samhället verkligen får möjlighet att bestämma över bebyggelseutvecklingen.

Detta förutsätter dock, framhålles i motionerna, att samhälleligt

ägande av mark göres till förutsättning för att stadsplaneläggning skall

kunna ske. Undantag torde dock kunna göras för småhusbebyggelse och

mark avsedd för industriområden. Motionärerna begär utredning i av dem

angiven riktning.

Enligt gällande lagstiftning föreligger i princip ett allmänt kommunalt

planmonopol. I 1947 års byggnadslag har fastslagits att det tillkommer det

allmänna att avgöra var och när tätbebyggelse skall få uppkomma. Härigenom

har kommunerna beretts möjlighet att i avsevärd mån bestämma över

bebyggelseutvecklingen. För att om möjligt ytterligare stärka kommunernas

ställning på området bär åt markvärdekommittén uppdragits att tillse att

möjligheter skapas för kommuner att på sätt ovan nämnts förvärva företrädesrätt

till aktuella markområden. Vid nu angivna förhållanden anser utskottet

någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna ej vara erforderlig.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:534 och 11:648, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 februari 1965

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1965

7

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson*, Svante

Kristiansson*, Ebbe Ohlsson, Knut Johansson, Erik Jansson, Nils-Eric

Gustafsson och Åkesson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,

herrar Grebäck, Persson i Tandö, Svenning, Carlshamre och From.

Ej närvarande vid utlätandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.