Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder mot mörkerolyckor. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 238 i första kammaren av herr Carlsson, Eric, och herr Svanström och nr 299 i andra kammaren av herr Jonasson in. fl.

1965-03-02 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1965:5, Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder mot mörkerolyckor. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 238 i första kammaren av herr Carlsson, Eric, och herr Svanström och nr 299 i andra kammaren av herr Jonasson in. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1965

1

\

Nr 5

Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder mot mörkerolyckor.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 238 i första kammaren av herr Carlsson, Eric,

och herr Svanström och nr 299 i andra kammaren av herr Jonasson in. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam prövning och förslag beträffande

åtgärder, som effektivt kan förebygga s. k. mörkerolyckor och öka

trafiksäkerheten i enlighet med vad som anförts i motionen».

Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet, i den mån

redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionen II: 299.

Gällande bestämmelser

I fråga om fordons utrustning beträffande lyktor, som visar sken framåt,

stadgas i 3 § 1 mom. e) vägtrafikförordningen den 28 september 1951 att bil

framtill skall vara försedd med minst två på samma höjd, en på vardera

sidan av bilen, anbragta lyktor, som kan visa vitt eller gult sken av sådan

sammanlagd ljusstyrka, att bilen under mörker kan föras på betryggande

sätt. Samma gäller för trehjulig motorcykel (4 § d). Beträffande annan

motorcykel är föreskrivet att den skall vara försedd framtill med minst en

lykta med sådant sken och av sådan ljusstyrka att motorcykeln under mörker

kan föras på betryggande sätt (4 § d). Motsvarande regel gäller för

mopeder enligt förordningen den 5 maj 1960 om mopeder. För traktor och

motorredskap, vilka dock icke är att hänföra till motorfordon i vägtrafikförordningens

mening, stadgas att desamma vid färd under mörker på allmän

väg, gata eller annan allmän plats skall vara försedda med två lyktor

framtill av ovannämnd beskaffenhet (5 § 2 mom.). Då traktor eller motorredskap

i andra fall föres under mörker är det tillräckligt med en lykta på

högra sidan, som visar vitt eller gult sken framåt (5 § 3 mom.). I samtliga

fall gäller att, därest lyktan har bländande sken, den snabbt skall kunna

avbländas på tillfredsställande sätt.

I 51 § vägtrafikförordningen finns föreskrifter om belysning. Härom

stadgas bl. a. följande.

Då fordon under mörker föres på väg, skall föreskriven lykta vara tänd.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 saml. 3 avd. Nr 5

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1965

På bil och motorcykel skall sådan lykta hållas tänd även vid färd på väg i

tät dimma. — I stället för stadgad lykta för sken framåt får motsvarande

parkeringslykta användas på väg där tillfredsställande belysning är anordnad.

— Fordon, som under mörker är uppställt på väg annorstädes än å

parkeringsplats, skall, såvida tillfredsställande vägbelysning icke är anordnad,

vara försett med belysnings- och reflexanordning i enlighet med vad

som är föreskrivet, då fordonet föres under mörker på väg; dock att i stället

för stadgad lykta för sken framåt motsvarande parkeringslykta får användas.

— På fordon får icke begagnas bländande ljus på väg, där tillfredsställande

belysning är anordnad, eller vid möte med annat fordon, eller när fordonet

är uppställt på väg. Vid möte med fordon skall avbländning ske i god

tid. På fordon får under färd icke framåt visas annat än vitt eller gult

sken, såvida ej annat blivit i särskild ordning föreskrivet eller medgivet. På

fordon får ej nyttjas belysningsanordning med blinkande sken, med mindre

tillstånd därtill meddelats av Konungen eller myndighet som Konungen

därtill förordnat. Vad här sagts avser icke körriktningsvisare.

Huvudreglerna om stannande och uppställning av fordon är meddelade i

49 § vägtrafikförordningen. I paragrafens 1 mom. stadgas, att fordon inte

får stannas eller uppställas på väg på sådan plats eller sådant sätt, att fara

uppstår för person eller egendom eller trafiken onödigtvis hindras eller

störes, samt att stannande och uppställning såvitt möjligt skall ske på

vänstra sidan av vägen. I 2 mom. föreskrives bl. a., att stannande eller uppställning

på väg inte utan att trafikförhållandena det föranleder får äga

rum på motorväg annorstädes än på parkeringsplats och inte heller i skarp

kurva eller nära sådan eller på backkrön eller i närheten därav eller på annan

plats, där sikten är skymd. Vidare föreskrives att, om fordon på grund

av motorfel eller av annan sådan orsak blivit stående på plats som nu

nämnts, det åligger föraren att snarast avlägsna fordonet från körbanan.

Enligt 60 § 2 mom. fjärde stycket vägtrafikförordningen gäller att den

som under mörker färdas gående på väg, varest tillfredsställande belysning

ej är anordnad och särskild gångbana ej finnes, bör vara försedd med tänd

lykta eller reflexanordningar eller ock bära klädesplagg, som vid belysning

skarpt avtecknar sig mot omgivningen.

Historik

A. Angående varningstrianglar

Bestämmelsen om belysning på fordon, som under mörker uppställts på

väg, fick sin nuvarande lydelse år 1955. Till grund för den då genomförda

ändringen låg det av 1953 års trafiksäkerhetsutredning år 1954 framlagda

betänkandet. Vid remissbehandlingen av detta erinrade Kungliga automohilklubben,

att Förenta Nationernas ekonomiska kommission för Europa

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1965

(ECE) framfört förslag om portabelt varningsmärke med reflexanordning

att medföras i lastbilar. Klubben ansåg för sin del lämpligt med en bestämmelse

om att alla bilar, traktorer och motorredskap skulle vara utrustade

med ett sådant märke eller annan jämförbar signalanordning, t. ex.

uppställningsbar lykta med blinkande ljus och tillräcklig lystid.

I propositionen nr 172 till 1955 års riksdag, som grundade sig på förenämnda

betänkande, följde emellertid föredragande departementschefen

inte förslaget, enär detta och andra under remissbehandlingen väckta förslag

enligt hans förmenande fordrade för sitt förverkligande undersökningar

och överväganden, som icke lämpligen kunde komma till stånd i sammanhanget.

Vid 1959 års riksdag begärdes i motioner utredning syftande till skyldighet

att med reflekterande förvarningstecken utmärka motorfordon, som

i mörker är uppställt på väg utanför tättbebyggt område. Vid remissbehandlingen

avstyrktes motionsyrkandet av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och statens trafiksäkerhetsråd men tillstyrktes av övriga remissinstanser,

nämligen Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF),

Kungliga automobilklubben (KAK), Motormännens riksförbund (M), Motorförarnas

helnykterhetsförbund (MHF) och Folkrörelsernas motorförbund

(Fomo). Ingen av remissinstanserna ifrågasatte värdet från trafiksäkerhetssynpunkt

av förvarningstecken i de av motionärerna åsyftade

fallen. Endast NTF, MHF och Fomo anslöt sig emellertid till önskemålet

om skyldighet att medföra och använda sådana. KAK och M motsatte sig

visserligen icke utredningsyrkandet men förklarade sig tveksamma i fråga

om tvingande bestämmelser. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt trafiksäkerhetsrådet

gav uttryck för uppfattningen, att man i första hand

borde inrikta sig på att hindra att fordon lämnas kvar på vägarna. Trafiksäkerhetsrådet

menade, att redan de gällande bestämmelserna, om de efterlevs,

bör göra olycksriskerna ganska små. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

framlade liknande synpunkter. Andra lagutskottet anförde i sitt av

riksdagen godkända utlåtande nr 13 bland annat, att ansträngningarna att

minska antalet olyckor vid påkörning i mörker av stillastående fordon

i första hand horde inriktas på att förmå fordonsförarna att iaktta skyldigheten

att föra bort fordonen från körbanan. Utskottet var icke berett

tillstyrka eu utredning med syfle att förvarningstecken skulle bli obligatoriska

beträffande alla slag av motorfordon. Utskottet fann emellertid

att eu fortlöpande undersökning av mörkerolyckorna måhända skulle visa,

att skäl fanns att införa skyldighet att under mörker utmärka vissa slag av

fordon på det sätt motionärerna tänkt sig. Avskrift av riksdagens skrivelse

i anledning av utskottets utlåtande överlämnades av Kungl. Maj:t till statens

trafiksäkerhetsråd med uppdrag att i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

företaga den av riksdagen förordade undersökningen.

Motioner i ämnet väcktes ånyo vid 1961 års riksdag. I sitt utlåtande nr

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 sand. 3 avd. Nr 5

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1965

68 uttalade andra lagutskottet, efter att ha redogjort för vad som under

de senaste åren vidtagits i avsikt att minska mörkerolyckorna, följande:

Trots dessa åtgärder inträffar fortfarande många olyckor, som har sin

grund däri att fordonsförare vid färd under mörker icke i tid varseblir

ett framförvarande stillastående fordon. Anledningarna därtill kan vara

att det parkerade fordonets baklyse inte fungerar eller att baklyktor och

reflexer skymmes av personer, som uppehåller sig bakom fordonet, eller

av last som fallit ner på vägen. Vidare kan fordonet ha tvingats stanna,

t. ex. på grund av motorfel, strax bakom en kurva eller ett backkrön utan

möjlighet för föraren att — såsom vägtrafikförordningen föreskriver —

föra fordonet av körbanan. I sådana fall skulle enligt utskottets mening

någon form av förvarningsmarkering verksamt bidraga till att minska riskerna

för påkörningsolyckor, enär den bakomvarande trafikanten därigenom

far bättre möjlighet att verkställa inbromsning eller omkörning. För

lösning av frågan om den lämpligaste utformningen av ett sådant tecken

samt villkoren och sättet för dess uppställande fordras viss utredning. Enligt

utskottets åsikt bör en sådan utan tidsutdräkt komma till stånd och

lämpligen genomföras i samarbete med de nordiska länderna för att överensstämmande

bestämmelser på detta område skall kunna tillskapas.

Utskottets hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t

som sin mening giva till känna vad utskottet anfört angående förvarnande

tecken för i mörker uppställt fordon, bifölls av riksdagen.

Kungl. Maj:t har den 15 december 1961 förordnat, att skrivelsen skulle

överlämnas till de svenska ledamöterna av Nordisk vägtrafikkommitté för

att tagas i beaktande vid fullgörandet av ledamöternas uppdrag.

I ett interpellationssvar i första kammaren den 12 december 1962 angående

åtgärder mot mörkerolyckor vid vägtrafik anförde kommunikationsministern,

att Nordisk vägtrafikkommitté icke ansett sig böra taga

mera definitiv ställning till frågan om varningsmärken, innan en dansk

expertutredning i ämnet framlagt sitt betänkande, samt att kommittén har

att beakta vad som på området sker inom den europeiska transportministerkonferensen,

där en expertgrupp har spörsmålet på dagordningen för

nästa sammanträde. Kommunikationsministern förklarade sig beredd att

hemställa hos kommittén, att den söker få fram ett förslag så snabbt som

möjligt. Han ansåg, att man borde avvakta resultatet av den samnordiska

prövningen, innan den svenska riksdagen företar en ensidig aktion.

De danska experterna har numera avlämnat sin utredning. De bär i utlåtandet

förklarat, att enligt deras mening utmätning av fordon i vissa

fall kan förhindra olyckor. Experterna bär härvid särskilt nämnt havererade

bilar, som blir stående så att de icke uppmärksammas i tid. Enligt

utlåtandet kan emellertid införandet av en regel om skyldighet att använda

varningstriangel medföra olägenheter. Experterna nämner att olyckor

kan inträffa, om tvåhjuliga fordon kör över varningsmärken. Vidare

kan efter svåra sammanstötningar icke någon ha möjlighet att genast sätta

ut varningstriangel. Därtill kommer att man icke bör hysa alltför stora

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1965

förväntningar om att ett lagstadgande skulle åtlydas i så stor utsträckning

att det blir effektivd. Majoriteten har därför avböjt införande av en regel,

som föreskriver att fordonsförare skall medföra och använda varningstriangel.

De har i stället förordat en mer allmänt hållen bestämmelse av innebörd,

att den som stannat olämpligt skall vidtaga nödvändiga åtgärder

för att undvika olycka. En av experterna har dock föreslagit, att lastbilar

med en totalvikt av minst 3,5 ton skall medföra varningstriangel och att

regler om dess användning skall utfärdas.

Vid 1963 års riksdag väcktes motioner återigen i ämnet. Tredje lagutskottet

förklarade därvid i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 5 att Nordisk

vägtrafikkommittés utredning på området borde avvaktas, innan slutlig

ståndpunkt togs från svensk sida i denna fråga. Utskottet förutsatte att

kommittén utan större tidsutdräkt slutförde detta arbete och att spörsmålet

redovisades i anslutning härtill. Med hänsyn bl. a. till det sagda fann utskottet

någon riksdagens åtgärd icke vara påkallad i anledning av motionerna.

I en den 5 februari 1965 dagtecknad skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet

erinrar KAK om att i en del europeiska länder, senast i

Österrike, bestämmelser införts om skyldighet att dels i motorfordon medföra

varningstriangel och dels använda sådan, när fordonet tvingats stanna

på väg. KAK framhåller att vunna erfarenheter visar att varningstrianglar

är ett enkelt och verksamt medel när det gäller att minska risken för påkörning

av stillastående fordon. KAK föreslår därför att en bestämmelse

snarast utfärdas med nyss angivet innehåll. Enligt KAK är det icke motiverat

att avvakta det förväntade förslaget om enhetliga nordiska vägtrafikbestämmelser.

B. Beträffande gående i mörker

1953 års trafiksäkerhetsutredning framhöll i sitt år 1954 avlämnade betänkande,

att fotgängare är den grupp av trafikanter, som drabbas hårdast

av påkörningsolyckor. Enligt utredningens mening var det lämpligast, att

fotgängarna mera allmänt bar med sig varningslykta eller begagnade något

reflekterande märke på sin klädsel. Utredningen föreslog därför, att 60 §

vägtrafikförordningen skulle tillföras ett nytt stycke av huvudsakligen rådgivande

karaktär och av innehåll, att gående, som använde cykelbana eller

körbana, borde bära en tänd lykta eller vara försedd med armbindel, skärp

eller annan anordning av reflekterande material eller ock bära något ljust

klädesplagg eller tygstycke eller vidtaga annan liknande åtgärd för att bli

bättre synlig för andra trafikanter. Utredningen hemställde vidare, att NTF

måtte anmodas att upptaga spörsmålen om bättre säkerhet för fotgängare

under mörker till behandling. Utredningen ville också, att föreskriften om

att fotgängare, då gång- eller cykelbana saknas, skall begagna yttersta delen

av vägen, företrädesvis den på högra sidan, skulle ändras så till vida att

ordet »företrädesvis» utgick.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 ur 1965

I propositionen nr 172 till 1955 års riksdag förklarade föredragande departementschefen

emellertid, att de föreslagna bestämmelserna, som ej var

förenade med någon straffsanktion, inte hade sin plats i vägtrafikförordningen.

Departementschefen fann det däremot vara en angelägen uppgift

för myndigheter och sammanslutningar, som sysslade med trafiksäkerhetsfrågor,

att bibringa allmänheten insikt om den verkliga omfattningen av

de faror, som är förenade med underlåtenhet att iakttaga de av utredningen

förordade försiktighetsmåtten.

I anledning av propositionen väcktes i riksdagen motioner, i vilka föreslogs,

att Kungl. Maj :t måtte ta initiativet till att en upplysningskampanj

anordnades i syfte att redovisa riskerna för fotgängare i mörker och att visa

på de skyddsmöjligheter som erbjuder sig i form av reflekterande material.

Andra lagutskottet■ yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 34

över propositionen och de i ämnet väckta motionerna, att utskottet ansåg

en i nämnda motioner efterlyst upplysningskampanj lämpligen böra anförtros

åt Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, men att utskottet

inte fann det nödvändigt att hemställa, att Kungl. Maj :t tog initiativ

till en sådan kampanj.

I propositionen nr 69 till 1958 års A-riksdag framlades förslag till ändringar

i vägtrafikförordningen m. m. I anledning av propositionen väcktes

motioner med förslag om införande i vägtrafikförordningen av en bestämmelse

av huvudsakligen rådgivande karaktär och av innehåll, att gående

som använder cykelbana eller körbana, borde bära tänd lykta eller vara

försedd med armbindel, skärp eller annan anordning av reflekterande material

eller ock bära något ljust klädesplagg eller tygstycke eller vidtaga annan

liknande åtgärd för att bli bättre synlig för andra trafikanter.

Andra lagutskottet fann i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 20 sig

icke kunna tillstyrka motionerna och anförde:

Detta utskottets ställningstagande innebär dock icke på något sätt att

utskottet skulle anse att sådana åtgärder från fotgängarnas sida, som motionärerna

avser, icke skulle vara välmotiverade och till gagn för trafiksäkerheten.

Tvärtom vill utskottet kraftigt understryka angelägenheten av att

gående på olika sätt underlättar för andra trafikanter att upptäcka dem under

mörker. Utskottet vill också uttala sin uppskattning av det intresse för

dessa problem som under senare tid ådagalagts av bland andra klädesfabrikanter,

inte minst fabrikanter av barnkläder. Utskottet anser det dock

icke lämpligt att i vägtrafikförordningen intaga bestämmelser av den karaktär

som föreslagits. Problemet bör i stället lösas genom propaganda och

upplysning.

Vid 1960 års riksdag väcktes motioner med förslag att gående på väg, som

saknar belysning och gångbana, i mörker bör vara utrustad med lykta eller

ha på kläderna fastsatta reflexanordningar. Andra lagutskottet uttalade i sitt

utlåtande nr 63, som godkändes av riksdagen, följande:

De åtgärder från de gåendes sida som motionärerna avser skulle utan

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1965 7

tvivel i väsentlig mån vara till gagn för trafiksäkerheten. Det är därför en

angelägen uppgift att upplysa fotgängarna om de risker, som är förenade

med att utan lykta eller reflexanordning gå längs en väg under mörker samt

om de medel som står dem till buds för att skydda sig för dylika risker.

Utskottet vill i detta sammanhang med tillfredsställelse konstatera, att

intensiv upplysning och propaganda förts i dessa avseenden, i synnerhet

från Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. Enligt utskottets

mening skulle emellertid de organisationer, som bedriver sådan verksamhet,

otvivelaktigt stödjas i sitt arbete om en bestämmelse av det slag motionärerna

förordat intages i författningen. Att som skäl häremot anföra att en

icke straffsanktionerad bestämmelse ej bör införas i vägtrafikförordningen

är icke bärande, enär förordningen redan nu innehåller bestämmelser av

enbart rådgivande karaktär, t. ex. föreskriften att gående sinsemellan bör

väja åt vänster. Utskottet tillstyrker därför bifall till motionerna i denna del.

I anledning av riksdagens ställningstagande i frågan (skrivelse nr 371)

förordnade Kungl. Maj :t, att 60 § 2 mom. sista stycket vägtrafikförordningen

skulle få den lydelse stadgandet nu, enligt vad ovan redovisats, innehar.

Stadgandet trädde i kraft den 1 januari 1961.

I motioner väckta vid 196A års riksdag anfördes bl. a. att, eftersom

det särskilt i mörker är starkt motiverat från trafiksäkerhetssynpunkt att

gående färdas på höger sida av vägen, bestämmelsen om gåendes färdriktning

bör ändras så att den även härvidlag blir tvingande. Samma synpunkter

gjorde sig enligt motionärerna gällande beträffande rekommendationen

om gåendes utrustning i mörker. I sistnämnda hänseende tillkom enligt

vad i motionerna anfördes att underlåtenhet att följa rekommendationen

medfört dom för vårdslöshet i trafik enligt 1 § trafikbrottslagen. Motionärerna

hemställde därför om sådan ändring av 60 § vägtrafikförordningen

att gående blir skyldig dels att färdas på vägens högra sida och dels att

vid färd under mörker bära reflexer eller annat skydd, om tillfredsställande

belysning saknas.

Tredje lagutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 15

bl. a. följande.

Beträffande den i motionerna 1:346 och 11:398 ifrågasatta skärpningen

av 60 § 2 mom. sista stycket vägtrafikförordningen vill utskottet framhålla

att rekommendationen om gåendes utrustning i mörker trätt i kraft först

den 1 januari 1961. Rekommendationen infördes i syfte att stödja den propagandaverksamhet

som särskilt från NTF:s sida föres i syfte att upplysa

fotgängarna om de risker som är förenade med att utan lykta eller reflexanordning

gå längs en väg under mörker samt om de medel som står dem till

buds för att skydda sig mot dylika risker. Det är enligt utskottets mening

ännu för tidigt att bedöma om bestämmelsen med sin nuvarande utformning

fått avsedd verkan. Utskottet finner anledning ej föreligga att i sammanhanget

ingå på frågan, huruvida underlåtenhet att följa rekommendationen

i särskilt fall kan anses innefatta vårdslöshet i trafik.

Ehuru utskottet förklarade sig hysa sympati för dessa och ett par andra

motioners syfte att öka trafiksäkerheten, ansåg utskottet på grund av det

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1965

anförda att någon riksdagens åtgärd med anledning av motionerna för närvarande

ej var påkallad.

I Statistisk årsbok för Sverige 196i lämnas bl. a. följande uppgifter om

personer som skadats vid vägtrafikolyckor 1954—1963 (s. 166).

År

Summa dödade eller skadade

Därav fotgän

1954

17 905

2 744

1955

18 952

3 015

1956

20 109

3 074

1957

20 880

3 245

1958

21 800

3 206

1959

22 475

3 194

1960

22 572

3 255

1961

23 981

3 298

1962

22 553

3 401

1963

23 543

3 470

Nordisk vägtrafikkommitté

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 december 1960 tillkallades

svenska ledamöter att ingå i en nordisk kommitté med uppgift att utarbeta

förslag till gemensam vägtrafiklagstiftning för Danmark, Finland, Norge

och Sverige. Kommittén, som bl. a. behandlar frågor om användning av

parkeringsljus, skyldighet för bilförare att medföra varningstrianglar och

för gående att vara utrustad med reflexmaterial, räknar enligt årets riksdagsberättelse

(s. 164) med att avlämna förslag till bestämmelser om vägmärken

i början av år 1965 och till trafikregler under sommaren samma år.

Utskottet

Enligt gällande bestämmelser skall fordon, som föres under mörker på

väg, ha föreskrivna lyktor tända. I stället för stadgad framlykta får motsvarande

parkeringslykta användas på väg, där tillfredsställande belysning

är anordnad. Finnes inte sådan belysning och inte heller särskild gångbana,

bör gående på väg vara försedd med tänd lykta eller reflexanordningar eller

ock bära klädesplagg, som vid belysning skarpt avtecknar sig mot omgivningen.

Motionärerna framhåller att NTF söker lära bilisterna att alltid köra

med minst halvljus och fotgängarna att alltid använda reflexmaterial av

olika slag i skymning och mörker. Dessa båda aktioner bär ett intimt sam
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1965

9

band så till vida att reflexmaterialet blir till ringa nytta om bilarna framföres

med endast parkeringsljus. Enligt motionärerna är antalet mörkerolyckor

så stort att skyndsamma åtgärder är av nöden för att de så långt

möjligt skall kunna förebyggas. Motionärerna ifrågasätter om det härvid

är till fyllest med enbart informationsverksamhet och om icke lagstiftningsåtgärder

i ämnet kan bli erforderliga. Enligt motionärernas mening bör det

övervägas om reflexmaterial eller lampa för gående och halvljus för fordon

bör göras obligatoriska för färd i skymning och mörker och i övrigt vid

dålig sikt. Fråga om skyldighet för förare av motorfordon att alltid medföra

varningstrianglar bör också prövas. Motionärerna hemställer om prövning

och förslag enligt de angivna riktlinjerna.

Frågor om varningstrianglar och gåendes utrustning i mörker har vid ett

flertal tillfällen behandlats i riksdagen. Senast år 1963 uttalade sig sålunda

riksdagen i frågan om skyldighet att utmärka i mörker uppställd bil med

förvarningsmärke. Det erinrades därvid om att Kungl. Maj :t efter beslut

av 1961 års riksdag uppdragit åt de svenska ledamöterna av Nordisk vägtrafikkommitté

att utreda spörsmålet om utformning och användning av

varningstrianglar eller annan förvarningsmarkering. Enligt riksdagens mening

borde resultatet av den nordiska kommitténs utredning avvaktas, innan

slutlig ståndpunkt togs från svensk sida. Beträffande frågan om gåendes utrustning

i mörker framhöll riksdagen så sent som år 1964 att den i vägtrafikförordningen

intagna rekommendationen i ämnet trätt i kraft först den

1 januari 1961 och att det ännu var för tidigt att bedöma om bestämmelsen

med sin nuvarande utformning fått avsedd verkan.

Enligt uppgift behandlar Nordisk vägtrafikkommitté icke endast frågan

om varningstrianglar utan även spörsmål rörande användning av parkeringsljus

och skyldigheten för gående att vara utrustad med reflexmaterial.

Såsom förut nämnts avser kommittén att under sommaren 1965 avlämna

förslag till gemensamma nordiska trafikregler. De av motionärerna aktualiserade

frågorna bör enligt utskottets mening bedömas mot bakgrund av det

förslag som sålunda väntas inom kort. Ehuru utskottet hyser sympati för

motionernas syfte att öka trafiksäkerheten, anser utskottet med hänsyn

till det sagda att någon riksdagens åtgärd icke är påkallad i anledning av

motionerna.

Utskottet får således hemställa,

att förevarande motioner, 1:238 och 11:299, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 mars 1965

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1965

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Knut

Johansson, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson, Herbert Larsson

och Torsten Hansson*;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru

Torbrink, herrar Grebäck, Persson i Tandö, Johansson i öckerö och Carlshamre.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herr Nyberg.

Reservation

i Öl i

t let)

ESSELTE AB. STHLM É5

514596

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.