Sök i Ratio Lex

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

1965-03-02 · 35 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 35 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1965:6, Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

1

Nr 6

Utlåtande i anledning av väckta motioner dels om inrättande

av särskilda naturvårdsdomstolar, dels angående ersättningen

vid tvångsingripande enligt naturvårdslagen,

dels om allemansrätten.

Tredje lagutskottet har behandlat följande inom riksdagen väckta och till

lagutskott hänvisade motioner, nämligen

a) motionen II: 275 av herr Börjesson i Falköping m. fl., vari anhålles

»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om snar utredning

i syfte att pröva möjligheterna att organisera särskilda naturvårdsdomstolar

för samtliga naturvårdsmål exempelvis genom utbyggnad och

ombildning av nuvarande vattendomstolsorganisation»;

b) likalydande motionerna 1:327 av herrar Eskilsson och Sveningsson

samt II: 398 av herr Petersson m. fl., i vilka hemställes

»att riksdagen för sin del måtte antaga följande

Förslag

till

Lag om ändring av 28 och 29 §§ naturvårdslagen den 11 december 1964

(nr 822)

Härigenom förordnas att 28 och 29 §§ naturvårdslagen den 11 december

1964 (nr 822) skola erhålla följande ändrade lydelse.

28 §.

Har beträffande fastighet, som helt eller delvis omfattas av förordnande

enligt 15 eller 19 §, vägrats tillstånd som avses i 16 eller 19 § och kan till

följd härav fastigheten, till den del dess utnyttjande inom eller utom området

för förordnandet påverkas av att förfoganderätten sålunda inskränkts,

av ägaren användas allenast på sätt som står i upj>enbart missförhållande

till värdet av nämnda del, är ägaren berättigad till ersättning av kronan för

den skada han härigenom lider. Detsamma gäller om innehavare av sådan

nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan

förordnandet meddelades.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. .‘i avd. Nr 6

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning där föreläggande

meddelats enligt 16 § andra stycket eller tillstånd enligt 19 § förenats

med föreskrifter.

Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn

till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för förordnandets meddelande.

29 §.

Har tillstånd som avses i 18 § vägrats eller förenats med föreskrifter och

kan till följd härav marken av ägaren användas allenast på sätt som står

i uppenbart missförhållande till dess värde, är ägaren berättigad till ersättning

av kronan för den skada han härigenom lider. Detsamma gäller om

innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken

som upplåtits före lagens ikraftträdande.

Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn

till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för lagens ikraftträdande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965.»;

c) likalydande motionerna I: 243 av herrar Sveningsson och Isacson samt

II: 300 av herrar Nilsson i Bästekille och Hedin, i vilka hemställes »att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t föreslå att regleringen

av den s. k. allemansrätten måtte göras till föremål för utredning samt att

förslag härom skyndsamt förelägges riksdagen».

Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet, i den mån

redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionerna 11:275, 11:398 och

I: 243.

Inledning

Statsmakterna antog år 1963 riktlinjer för den framtida naturvårdspolitiken,

varvid beslöts en betydande utbyggnad av naturvårdsorganisationen

och en ökad ekonomisk insats från statens sida (prop. 71, JoU 11, rskr 139).

Vidare antogs år 1964 ny lagstiftning på naturvårdens område (prop. 148,

3 Lu 41, rskr 371). I samband därmed upphävdes naturskyddslagen, strandlagen

och vissa bestämmelser i byggnadslagen. De sålunda fattade besluten,

som grundades på naturvårdsutredningens betänkande Naturen och

samhället (SOU 1962: 36), innebär i huvudsak följande.

Enligt 1963 års beslut skall det vara en av samhällets viktigaste uppgifter

att jämsides med bevarandet av vetenskapligt och kulturellt värdefulla naturområden

tillgodose det från social synpunkt angelägna behovet av mark

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

för rekreation och friluftsliv. I sistnämnda hänseende har det ansetts högst

angeläget att effektivt upprätthålla den särskilda strandregleringen i enlighet

med strandlagens syfte, så att allmänhetens tillträde till landets kuster

och sjöstränder ej hindras av okontrollerad bebyggelse. Behovet av kvalificerat

områdesskydd tillgodoses enligt naturvårdslagen genom det från naturskyddslagen

överförda institutet nationalpark. För att möjliggöra säkerställande

av kulturellt eller socialt viktiga naturområden har vidare införts

ett nytt institut, kallat naturreservat. Beslut om bildande av naturreservat

meddelas av länsstyrelsen. För att åt allmänheten trygga tillgången till platser

för bad och friluftsliv kan länsstyrelsen förordna att visst strandområde

skall vara strandskyddsområde, inom vilket bebyggelsen kan kontrolleras

på huvudsakligen samma sätt som enligt strandlagen. Härjämte har möjlighet

öppnats till ingrepp mot andra anläggningar som inskränker allmänhetens

rörelsefrihet inom området.

Vid sidan av säkerställandet av naturområden är enligt 1963 års beslut

landskapsvården ett viktigt arbetsfält. Som angelägna uppgifter härvidlag

har betecknats viss kontroll av bebyggelsen och av olika arbetsföretag, särskilt

täktverksamheten och bilskrotningsföretagen, samt åtgärder i fråga

om utomhusreklamen och mot nedskräpningen. I dessa hänseenden innebär

naturvårdslagen följande. Till skydd för landskapsbilden har införts allmänt

tillståndstvång för täkt av sten, grus, sand och lera för annat ändamål

än markinnehavarens husbehov. Länsstyrelsen äger därjämte förordna om

lokalt tillståndstvång för byggnader, upplag och andra arbetsföretag. Också

beträffande reklamanordningar i naturen gäller i princip allmänt tillståndstvång.

Bestämmelserna mot nedskräpning i naturen har skärpts.

Naturvårdslagen innehåller slutligen ersättningsbestämmelser som i huvudsak

utformats efter mönster av motsvarande regler i naturskyddslagen,

strandlagen och byggnadslagen. Vid vägran av tillstånd till täkt, som är underkastad

det allmänna tillståndstvånget, skall i överensstämmelse med lagens

bestämmelser i övrigt om ersättning vid vägrad dispens markens värde

vid tiden för lagens ikraftträdande vara avgörande för ersättningsberäkningen.

1964 års riksdag har hemställt att ersättningsreglerna i vissa hänseenden

ytterligare skall övervägas. Ersättningsfrågor skall vid tvist avgöras

av expropriationsdomstol.

Vissa av naturvårdsutredningen behandlade allemansrättsliga frågor har

av 1964 års riksdag förutsatts bli ytterligare beredda inom statens naturvårdsnämnd.

Motionen 11:275

Naturvårdsorganisationen. Ansvaret för de samhälleliga åtgärderna på naturvårdens

område fördelas enligt 1963 års beslut på eu central instans, på

länsorgan och på kommunerna.

1* — Dihang till riksdagens protokoll 1965. 9 sand. 3 avd. Nr 6

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

Som central naturvårdsinstans fungerar statens naturvårdsnämnd (instruktion

se SFS 417/63). Nämndens huvuduppgift är att under Kungl.

Maj :t ha överinseendet över naturvården i landet och verka för att denna

ordnas och utvecklas på ett ändamålsenligt sätt. Detta innebär bland annat,

att det åvilar nämnden att leda inventerings- och planeringsarbetet för att

utvälja naturvårdsobjekt samt att utfärda vägledande råd och anvisningar

om avsättande och förvaltning av naturområden. I nämndens uppgifter ingår

vidare att genom översiktlig planering samt råd och anvisningar verka

för att täktverksamheten ges en lämplig lokalisering och utformning. Även

i övrigt har nämnden att verka för att skyddet för landskapsbilden liksom

det särskilda strandskyddet får en ändamålsenlig tillämpning. En viktig

uppgift för nämnden är också att biträda länsstyrelserna i mera invecklade

juridiska och ekonomiska frågor, som kan uppkomma vid handläggningen

av naturvårdsärenden. Det åligger även nämnden att bevaka naturvårdens

intressen beträffande sådan exploateringsverksamhet i naturen som leds

av andra centrala myndigheter samt vid exploatering av vattenkraft. Nämnden

skall sålunda följa utvecklingen beträffande sådana arbetsföretag som

vattenkraftutbyggnad, vägbyggande och anläggande av flygfält, vilka kan

medföra bestående ändring av naturförhållandena, samt verka för att dylika

arbetsföretag planlägges och utföres med beaktande av deras inverkan på

naturen.

Enligt 1963 års beslut vilar ansvaret för det regionala naturvårdsarbetet

i dess helhet på länsstyrelsen i länet. På länsstyrelsen ankommer sålunda

de beslutsfunktioner inom naturvården, som ej förbehålls Kungl. Maj :t, samt

huvuddelen av den regionala inventerings- och planeringsverksamhet som

erfordras för att i praktiken omsätta de antagna riktlinjerna för naturvårdspolitiken.

Länsstyrelserna har förutsatts härvid erhålla medverkan av

de lokalorgan som har speciell kompetens beträffande vissa grenar av naturvårdsarbetet

eller som vid fullgörandet av sina uppgifter kommer i kontakt

med naturvårdsfrågorna. De viktigaste av dessa organ anses vara länsarkitekten,

landsantikvarien, överlantmätaren, skogsvårdsstyrelsen, domänverkets

lokalförvaltning och lantbruksnämnden. Det har ansetts angeläget

att lantbruksnämnderna — så långt gällande lagbestämmelser och andra

föreskrifter medger — i sin verksamhet med jordbrukets rationalisering

tillvaratar naturvårdsintressena. — Talan mot länsstyrelses beslut enligt

naturvårdslagen eller med stöd därav meddelade bestämmelser föres genom

besvär hos Konungen.

Stor vikt har fästs vid kommunernas medverkan i naturvårdsarbetet. Det

har ansetts väl motiverat att kommunerna engagerar sig ekonomiskt för att

skaffa sina invånare tillgång till naturområden för rekreation och friluftsliv!

Dét bär beteeknais som angeläget att kommunerna inom andra delar

åV natUrVåröéri,t!ekempelvis i fråga om strandskyddet och landskapsvården,

tar initiativ till åtgärder och på annat sätt medverkar.

''ö VA .Vrm t, ,\hv>

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

Enligt naturvårdslagens ersättningsregler, vilka närmare behandlas nedan

s. It f., skall ersättning kunna utgå till markägare och andra rättsinnehavare

i fall, då med stöd av lagen meddelade beslut eller föreskrifter medför mera

långt gående inskränkningar i förfoganderätten till marken. De viktigaste

anledningarna till sådana ersättningar väntas bli föreskrifter i samband

med beslut om avsättande av naturreservat eller naturminne, vägrat tillstånd

att inom strand- och landskapsskyddsområde uppföra byggnad eller

annan anläggning samt vägrat eller villkorat tillstånd till täkt. Medför föreskrifter

rörande naturreservat synnerligt men vid fastighets nyttjande, kan

ägaren fordra att fastigheten löses. Frågor om ersättning och inlösen skall,

om överenskommelse ej kan träffas, avgöras av expropriationsdomstol enligt

bestämmelser i 33—36 §§ naturvårdslagen. Expropriationsdomstol, varav

finnes en för varje domsaga eller stad med rådhusrätt, består av ordförande

och fyra ledamöter. Ordförande är ägodelningsdomaren i orten. Av

ledamöterna skall två vara särskilt utsedda expropriationstekniker och två

nämndemän i orten. I mål av mindre beskaffenhet är expropriationsdomstol

domför med, förutom ordförande och nämndemän, endast en expropriationstekniker.

I vissa fall är domstolen domför med ordföranden ensam.

Lämpligt antal expropriationstekniker förordnas av Konungen eller myndighet

som Konungen bestämmer för en tid av sex år i sänder för varje län,

varvid hälften skall ha erfarenhet i fråga om fastighetsvärdering inom tätort

och hälften beträffande dylik värdering på landet (14—16 §§ lagen den

12 maj 1917 om expropriation). Från expropriationsdomstol kan mål fullföljas

till hovrätt och högsta domstolen. — Organisatoriska frågor med avseende

på expropriationsförfarandet övervägs f. n. av expropriationsutredningen

(se årets riksdagsberättelse s. 43).

Vattendomstolarnas organisation och verksamhet. Vattenlagen den 28 juni

1918 (VL) innehåller i 11 kap. bestämmelser om domstolar och rättegång

i vattenmål. Vattenmål avgöres i första instans av vattendomstol. Sådan

domstol består av en vattenrättsdomare som ordförande samt som övriga

ledamöter två vattenrättsingenjörer och två vattenrättsnämndemän. I vissa

enklare mål är domstolen beslutför med vattenrättsdomaren och vattenrättsnämndemännen

samt endast en vattenrättsingenjör. Enligt kungörelse den

5 juni 1959 är vattendomstolarna i riket sex till antalet, nämligen övre

Norrbygdens vattendomstol med kansli i Luleå, Nedre Norrbygdens i Umeå,

Mellanbygdens i Östersund, österbygdens i Stockholm, Söderbygdens i

Växjö samt Västerbygdens i Vänersborg. Gränserna för de till varje domstol

hörande områdena, som anges i samma kungörelse, följer vattendelare

mellan olika vattensystem. Vattenöverdomstol är Svea hovrätt. I vattenöverdomstolen

ingår, förutom lagfarna ledamöter enligt rättegångsbalkens bestämmelser,

vattenrättsråd. Dessa skall, liksom vattenrältsingenjörerna,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

vara sakkunniga och erfarna i vattenfrågors tekniska behandling. Som sista

domstol i vattenmål dömer högsta domstolen.

I It kap. 17 § VL anges de mål som är att hänföra till vattenmål. Målen

uppdelas, efter sättet för deras anhängiggörande, i ansökningsmål, stämningsmål,

besvärsmål och underställningsmål. Ansökningsmålen utgör det

ojämförligt största antalet av de mål som förekommer vid en vattendomstol.

Till denna kategori hänföres sådana från naturvårdssynpunkt ofta betydelsefulla

mål som ansökan om prövning, huruvida och under vilka villkor

byggande i vatten må ske, rörande sättet och villkoren för vattenreglering

samt av fråga, under vilka villkor kloakvatten eller industriellt avloppsvatten

må utsläppas i vattendrag, sjö eller annat vattenområde.

Beträffande förfarandet i ett ansökningsmål gäller i stora drag följande.

Ansökan göres skriftligen i visst antal exemplar. Den skall vara åtföljd av

utredning rörande det planerade företagets beskaffenhet och verkningar i

olika avseenden. Efter eventuell komplettering av till prövning upptagen

ansökan utfärdar vattenrättsdomaren kungörelse om densamma. Kungörelsen

skall innehålla i lagen närmare angivna uppgifter och på visst bestämt

sätt tillkännagivas. Vidare skall meddelanden om kungörelsen utsändas

till sakägare och myndigheter enligt olika regler alltefter ansökningens

beskaffenhet. I kungörelsen utsättes viss tid, inom vilken erinringar mot

ansökningen skall framställas. Sedan erinringstiden utgått, skall sökanden

beredas tillfälle att yttra sig över inkomna skrifter. Om så erfordras, kan

vattenrättsdomaren förordna om ytterligare skriftväxling. År fråga om företag

av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet, kan sökanden

vara skyldig att, redan innan ansökningen inges till domstolen, träda i kontakt

med myndigheter och företrädare för motstående intressen, bl. a. länsstyrelsen

och kammarkollegiet, för att bereda dem tillfälle att på detta förberedande

stadium framföra synpunkter på det planerade företaget. Närmare

bestämmelser härom finns i kungörelse den 24 april 1953 angående

förberedelse av vissa företag enligt vattenlagen. I kungörelsen stadgas bl. a.

att under förberedelsen såvitt möjligt bör genom företagarens försorg inhämtas

upplysning om vilka större företag som förberedes eller eljest kan

antas komma i fråga för utförande i vattendraget med tillhörande vattensamlingsområden.

Vidare bör samråd äga rum med företrädarna för de till

vattendraget knutna viktigare intressena i syfte att främja en från allmän

synpunkt ändamålsenlig planering av olika åtgärder för utnyttjande av

vattendraget. Kammarkollegiet skall under förberedelsen föranstalta om sådan

utredning som kan anses erforderlig med hänsyn till företagets planering

från allmänna naturskyddssynpunkter. Det ankommer nämligen på

kammarkollegiet att enligt vad därom särskilt stadgas föra talan för bevakande

av det allmännas rätt och intressen i vattenmål och bevaka nämnda

intressen vid förberedelse enligt 1953 års kungörelse.

Sedan det förberedande förfarandet avslutats, eventuellt efter muntlig

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

förberedelse, utsattes målet till huvudförhandling. Denna äger i regel rum

på eller i närheten av den plats där vederbörande företag eller anläggning

finns eller skall utföras. Dom i målet kan i allmänhet meddelas först viss

tid efter huvudförhandlingen.

Vattendomstolarna har i doktrinen sagts fungera på en gång såsom tillståndsgivande

administrativ myndighet och domstol i tvister angaende allmän

och enskild rätt, i bägge fallen med ett utpräglat judiciellt förfarande.

Deras möjligheter att genom planläggning eller eljest leda utvecklingen i

stort är emellertid begränsade. I sitt av riksdagen godkända utlåtande ni

5/1961 s. 24 anförde utskottet härom följande.

Med nuvarande vattenrättsliga lagstiftning kan någon sådan allmän planläggning

av utbyggnaderna för vattenkraftändamål som från skilda hall

påkallats ej äga rum inom vattendomstolarnas ram. Vid ansökningar till

vattendomstolen om kraftutbyggnader har denna att bedöma dessa ansökningar

efter hand som de inkommer och har därför inga möjligheter att inverka

på uppläggningen i stort av kraftutbyggnadsverksamheten inom landet.

Däremot har givetvis vattendomstolarna--— vissa möjligheter till

en bedömning av utbyggnaderna inom ett visst vattendrag i så måtto att de

inom ramen för inkommande ansökningar och med beaktande i övrigt av

kända förhållanden inom ett visst vattendrag kan göra en begränsad samfälld

bedömning. Utskottet förutsätter, att domstolarna i största möjliga utsträckning

utnyttjar dessa möjligheter.

Lagstiftning om grannelagskoneession. I det förslag till ny jordabalk, som

lagberedningen avlämnade i september 1960, reglerar 3 kap. rättsförhållandet

mellan grannar. Förslaget bygger i denna del på lagberedningens år 1947

avgivna betänkande med förslag till vissa delar av en ny jordabalk. De föreslagna

bestämmelserna behandlar framför allt frågan om i vilken mån fastighet

får nyttjas på sådant sätt, att granne utsättes för s. k. immissioner i

form av buller, skakning, rök, gnistor, hetta, köld, stank eller annat dylikt.

Enligt lagberedningens förslag må fast egendom icke brukas på sådant sätt

att granne vållas immissioner utöver vad i orten är eller kan påräknas bli

vanligt, med mindre besväret likväl bör tålas med hänsyn till dess allmänna

förekomst under jämförliga förhållanden eller till dess ringa betydelse.

För industriell anläggning eller annan användning av fast egendom,

som kan för granne medföra störningar av angiven beskaffenhet, föreslås

att dispens från förbudsregeln skall kunna lämnas i form av eu koncession

att fortsätta den störande verksamheten. Sådan koncession skall enligt

förslaget meddelas av eu särskild nämnd. Lagberedningen har förutsatt att

närmare bestämmelser skall meddelas i en särskild lag om grannelagskoncession

och att frågan om detaljutformningen av en sådan lag skall bli föremål

för eu särskild utredning. Ett utkast till lag finnes fogat till 1947 års

betänkande.

För utredning angående utformningen av en koncessionslagstiftning be
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

träffande grannskapsstörande verksamhet tillkallades år 1963 enligt Kungl.

Maj :ts bemyndigande särskilda sakkunniga, vilka antagit benämningen

immissionssakkunniga. I direktiven framhålles bl. a. att 1956 års flygbullerutredning

i sitt år 1961 avgivna betänkande (SOU 1961:25) avstått från

att framlägga ett eget definitivt förslag till rättslig reglering av den speciella

form av immissioner som flygplansbuller utgör. I stället hade denna utredning

föreslagit att frågan upptoges till behandling gemensamt med frågan

om störningar på grund av andra immissioner. Utgångspunkten för de sakkunnigas

arbete skulle enligt de ursprungliga direktiven (se riksdagsberättelsen

år 1964 s. 68 ff.) vara en civilrättslig grannelagsreglering av i stort

sett den beskaffenhet som 3 kap. i lagberedningens förslag till jordabalk

uppvisar. Då det gäller koncessionslagstiftningens utformning borde ledning

hämtas i lagberedningens utkast från år 1947. Enligt sedermera utfärdade

tilläggsdirektiv (se årets riksdagsberättelse s. 57 ff.) bar de sakkunnigas

uppdrag vidgats till att avse en allmän utredning angående utformningen

av en lagstiftning om immissioner. Härvid skall bl. a. prövas möjligheterna

att införa ett system med koncessionstvång och kontroll i fråga om immissioner

av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Ledning bör härvid

hämtas bl. a. i de erfarenheter som i vårt land föreligger av motsvarande

problem på vattenföroreningarnas område. Spörsmålen om hur själva lagstiftningen

bör utformas och om hur man skall kunna åstadkomma en rationell

ordning för prövning av immissionsfrågor anses ba så nära samband

med varandra att de uppenbarligen bör prövas i ett sammanhang.

Oavsett vilken myndighet som blir koncessionsmyndighet gäller det enligt

direktiven att åstadkomma en lämplig samordning mellan denna och ett

flertal andra myndigheter, som har intressen att bevaka. Särskild uppmärksamhet

anses böra ägnas åt hälsovårdsmyndigheternas befogenheter. En begränsning,

som gäller även det sålunda vidgade uppdraget, anses ligga i

själva immissionsbegreppet. Härom sägs i direktiven följande.

Även om detta begrepp icke är fullt utbildat, står dock klart att det skall

vara fråga om sådana störningar som uppkommer genom användning av

fast egendom. Därav följer, att viktiga sidor av luftförorenings- och bullerproblemen

faller utanför uppdraget, t. ex. frågor om motorfordons konstruktion

och användning.

Beträffande koncessionsmyndigheten har statens luftvårdsnämnd och

immissionssakkunniga i gemensamt yttrande till andra lagutskottet över år

1964 väckta motioner om lagstiftning mot luftföroreningar (se 2 Eu 62/1964)

anfört följande.

Motionärerna gör avslutningsvis gällande, att det är nödvändigt alt för

Provning av frågor enligt den av dem tänkta »luftlagen» tillskapas »luftdomstolar»

som bör utgöra motsvarighet till våra vattendomstolar. Med anledning

härav må framhållas, att immissionssakkunniga funnit det ligga

nära till hands att i anslutning till spörsmålet, vilken myndighet som bör

bli koncessionsmyndighet, även behandla det större problemet, hur man

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965 9

över huvud skall kunna åstadkomma en rationell ordning för prövning av

frågor om immissioner, bl. a. sådana av luftföroreningskaraktär. Som motionärerna

antyder kan också på denna punkt en jämförelse med vattenlagstiftningen

vara belysande.

Ifrågavarande motioner avslogs av riksdagen under hänvisning till immissionssakkunnigas

vidgade uppdrag och luftvårdsnämndens tillkomst.

Annan lagstiftning. Frågor rörande naturvård, luftföroreningar och buller

beröres också av annan lagstiftning än som nu behandlats. Den reglering

av byggnadsverksamheten som sker med tillämpning av byggnadslagstiftningens

bestämmelser medger på olika sätt ett hänsynstagande till naturvårdens

intresse och utgör tillika ett viktigt och effektivt medel att förekomma

immissioner. Regleringen sker dels genom att markens användning

för byggnadsändamål i erforderlig omfattning föregås av planläggning, dels

i viss utsträckning genom en förhandsprövning av att byggnadsföretagen ej

strider mot gällande planer och meddelade föreskrifter och dels genom

tillsyn över byggnadsverksamheten. Den allmänna uppsikten över planläggningen

och byggnadsväsendet i riket ankommer på byggnadsstyrelsen.

Länsstyrelsen har att öva tillsyn över planläggningen och byggnadsväsendet

inom länet. Det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten utövas av

byggnadsnämnden.

För planläggning enligt byggnadslagstiftningen gäller enligt 9 § byggnadsstadgan

bl. a. följande allmänna riktlinjer.

Planläggningen skall ske så, att den främjar en ur allmän synpunkt

lämplig utveckling inom det område, som planen skall avse. Tillbörlig hänsyn

skall tagas till förhållandena inom angränsande områden samt till den

allmänna samfärdselns, det militära försvarets, civilförsvarets och andra för

riket gemensamma behov. Även enskildas intressen skall tillbörligen beaktas.

Där ej särskilda förhållanden föranleder annat, skall mark avses för

det ändamål, vartill den är mest lämpad med hänsyn till läge, terräng- och

grundförhållanden samt övriga omständigheter. Till tätbebyggelse får ej

avses mark, som ur sundhetssynpunkt, med hänsyn till samfärdseln, möjligheterna

att ordna vattenförsörjning och avlopp, faran för vattenförorening

eller eljest ur allmän synpunkt ej är lämpad för sådan bebyggelse.

Områden med särskild naturskönhet eller säregna naturförhållanden, bebyggelse

med särskilt värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt

eller ur skönhetssynpunkt samt områden som är lämpade och behövliga

för friluftsliv skall såvitt möjligt bevaras.

I byggnadslagstiftningens detaljbestämmelser om byggande och byggnadslov

(so byggnadstadgan 44 och 46 §§) återfinnes vissa föreskrifter om åtgärder

till förekommande av sanitär olägenhet och främjande av trevnad

och god hygien. Dessa bestämmelser är av intresse från bl. a. luftvårdsoch

bullersynpunkt.

Byggnadslagstiftningen innehåller också särskilda föreskrifter beträffan
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

de skylt och ljusanordning. I 52 § byggnadsstadgan meddelas sålunda

föreskrifter rörande utformningen av sådana anordningar. Inom område

med stads- eller byggnadsplan fordras jämlikt 54 § samma stadga byggnadslov

för uppsättande eller väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning.

Enligt lagen om allmänna vägar fordras i viss utsträckning länsstyrelsens

tillstånd att utmed allmän väg utsätta reklamanordning.

I sammanhanget må nämnas att med stöd av allmänna ordningsstadgan

i vissa lokala ordningsstadgor intagits särskilda bestämmelser om affischering

och liknande reklam å eller invid allmän plats. I viss omfattning kan

härvid föreskrivas skyldighet att beträffande sådan åtgärd inhämta polismyndighetens

tillstånd. Den lokala ordningslagstiftningen kan också innehålla

bestämmelser som är av betydelse från immissionsförebyggande synpunkt.

Genom hälsovårdsstadgans bestämmelser om åtgärder mot sanitär olägenhet

har hälsovårdsmyndigheterna fått vidsträckta möjligheter att ingripa

mot immissioner av flera slag. Hälsovårdsnämnd skall sålunda enligt närmare

bestämmelser i 7 kap. tillse att erforderliga och skäliga åtgärder vidtages

för att motverka vattenförorening inom kommunen. Enligt 62 § skall

vidare anläggningar för industri, hantverk eller annan näring samt upplag

av varor eller avfall vara så anordnade och inrättade och skall så underhållas,

drivas och skötas, att de ej medför sanitär olägenhet. I 63 § stadgas

tillståndstvång för vissa angivna anläggningar och upplag, som till sin typ

visat sig vara särskilt ägnade att medföra sanitär olägenhet för grannskapet.

De får icke utan tillstånd av hälsovårdsnämnden anordnas eller

inrättas och ej heller så ändras att därav kan följa ökad sanitär olägenhet.

Enligt 64 § skall ansökan om tillstånd göras skriftligen, och rid ansökan

skall fogas uppgift om de anordningar som avses skola vidtagas för att

hindra sanitär olägenhet. Hälsovårdsstadgans kontrollbestämmelser innebär

att hälsovårdsnämnden äger meddela förelägganden och förbud som finnes

erforderliga för efterlevnaden av dessa regler. Förbud tills vidare mot verksamhet

rid anläggning för industri, hantverk eller annan näring får dock

beslutas endast om av nämnden anbefalld åtgärd till undanröjande av svår

sanitär olägenhet icke iakttagits inom förelagd tid.

Ett speciellt och särskilt farligt slag av immission — den joniserande

strålningen — regleras utförligt i atomenergi- och strålskgddslagstiftningen.

Bedömningen av de med atomreaktordrift förenade säkerhetsfrågorna åvilar

Kungl. Maj :t och vattendomstolarna. Kungl. Maj ris prövning, som vanligen

sker i samband med tillståndsprövningen enligt atomenergilagen, omfattar

alla frågor utom sådana som avser förorening genom utsläppande av avloppsvatten

från atomreaktoranläggningar. Dylika spörsmål prövas enligt

vattenlagen av vattendomstol. Enligt strålskyddslagen får vidare radiologiskt

arbete ej bedrivas utan strålskyddsmyndighetens tillstånd. Med radiologiskt

arbete förstås arbete med radioaktivt ämne, arbete vari brukas röntgenut
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965 11

rustning eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända joniserande

strålning, och arbete vid anläggning för utvinning av atomenergi.

Vägtrafiklagstiftningen innehåller vissa föreskrifter mot luftförorening

och buller från motorfordon. Enligt 58 § första stycket vägtrafikförordningen

gäller sålunda att förare av motordrivet fordon skall behandla fordonet

så, att det icke åstadkommer onödigt buller. Han skall i görligaste mån

tillse att fordonet icke utsläpper rök eller gas i sådan mängd att olägenhet

därav uppstår. Gaser från förbränningsmotor får icke ges fritt avlopp.

Vid färd särskilt nattetid inom område med bostadsbebyggelse skall färdväg,

hastighet och färdsätt i övrigt anpassas så, att de som bor eller vistas

inom området icke onödigtvis störes. överträdelse av nämnda bestämmelser

straffas enligt 67 § andra stycket vägtrafikförordningen med böter, högst

trehundra kronor.

Motionen. Motionärerna anför i huvudsak följande. Den nya naturvårdslagen

innehåller bestämmelser om nationalparker, naturreservat och naturminnen,

skydd för växt- och djurarter, för friluftslivet, för landskapsbilden

och mot nedskräpning. Brott mot dessa bestämmelser beivras i särskild

ordning. Vattenlagen innehåller bestämmelser till skydd för naturvårdsintresset

vid vattenregleringar och avloppsföretag, vilkas tillämpning ankommer

på vattendomstolarna. Frågor om luftföroreningar behandlas tills

vidare huvudsakligen i hälsovårdsstadgan. Immissionssakkunniga kan

sannolikt förväntas föreslå en enhetlig lagstiftning om luftvård och bullerbekämpning,

eventuellt med särskilda luftvårdsdomstolar som motsvarighet

till vattendomstolarna. För att få en så samlad och sakkunnig bedömning

om möjligt av alla dessa naturvårdsfrågor bör nu övervägas att inrätta

särskilda naturvårdsdomstolar. Dessa skulle handlägga såväl allmänna

naturvårdsmål enligt naturvårdslagen, vatten- och luftvårdsmål samt

eventuellt också bullerfrågor. För ändamålet kunde exempelvis vattendomstolarna

utbyggas och ombyggas. Därmed skulle en enhetlig utveckling

främjas på hela naturvårdsområdet samtidigt som möjligheterna att

för rådgivning kontinuerligt utnyttja naturvårdsexpertis i domstolsprövningen

skulle underlättas.

Motionerna 1:327 och 11:398

Gällande bestämmelser. Naturvårdslagens bestämmelser om ersättning till

markägare för inskränkning i förfoganderätt till fastighet innebär i huvudsak

följande. I beslut om bildande av naturreservat kan föreskrivas de

inskränkningar i rätt att förfoga över fastighet som finnes nödiga för att

trygga ändamålet med reservatet. Sådan föreskrift kan innefatta förbud mot

exempelvis bebyggelse, uppförande av stängsel, täktverksamhet, uppodling,

2* — Bilmng till riksdagens protokoll 1965. 9 sand. 3 avd. Nr 6

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

dikning, plantering, avverkning, jakt, fiske och användning av bekämpningsmedel

(8 §). Erfordras för tillgodoseende av reservatets ändamål att

vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor, tältplatser, badplatser,

sanitära inrättningar eller liknande anordningar anlägges inom området

eller att däri företages gallring, röjning, slåtter, plantering, avspärrning

eller dylik åtgärd eller att allmänheten beredes tillträde till mark, där den

eljest ej skulle ägt att fritt färdas, kan länsstyrelsen förplikta ägaren att

tåla sådant intrång (9 §). Medför föreskrifter enligt 8 eller 9 § sådan inskränkning

i rätten att bebygga mark, att ägaren kan använda marken

allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare

värde, eller tillskyndas honom eljest genom sådana föreskrifter avsevärt

men, är han berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom

lider (25 § första stycket). Innebär föreskrift enligt 8 § förbud att

vidtaga riss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd, får ersättning i anledning

av den föreskriften ej utgå med mindre tillstånd vägrats eller förenats med

särskilda villkor (25 § andra stycket).

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv

vid havet eller rid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna

att visst strandområde skall vara strandskgddsoinråde (15 §). Inom sådant

område får i princip icke utan länsstyrelsens tillstånd helt ny byggnad

uppföras eller befintlig byggnad ändras för att tillgodose ett väsentligen annat

ändamål är det, vartill byggnaden tidigare varit använd, och ej heller utföras

grävnings- och andra förberedelsearbeten för bebyggelse som nu sagts.

Meddelas tillstånd, skall länsstyrelsen bestämma i vilken utsträckning

mark må tagas i anspråk såsom tomt för byggnaden (16 § första stycket).

Vill någon i annat fall utföra anläggning varigenom mark tages i anspråk

såsom tomt eller tillträdet till mark inom området, där allmänheten eljest

skulle ägt att fritt färdas, på annat sätt hindras eller försvåras, äger han

påkalla tillståndsprövning hos länsstyrelsen. Har sådan anläggning utförts

utan tillstånd eller i strid mot givet tillstånd och finnes den avsevärt

inskränka allmänhetens rörelsefrihet, kan länsstyrelsen förelägga ägaren

att vidtaga erforderliga återställningsåtgärder (16 § andra stycket).

Vidare får i princip täkt av sten, grus, sand eller lera för annat ändamål

än markinnehavarens husbehov icke ske utan länsstyrelsens tillstånd

(18 § första stycket). I samband med tillstånd kan länsstyrelsen meddela

sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på landskapsbilden

såvitt möjligt begränsas eller motverkas (18 § andra stycket). Finnes anledning

antaga att nybyggnad, upplag eller annat arbetsföretag av visst

slag, som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 §, skulle inom visst område

komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden, äger länsstyrelsen

förordna att företag av det slaget icke må utföras inom området utan länsstyrelsens

tillstånd (19 § första stycket). I samband med tillstånd må

länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965 13

på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas (19 § andra

stycket).

Har beträffande fastighet, som helt eller delvis omfattas av förordnande

enligt 15 eller 19 §, vägrats tillstånd som avses i 16 eller 19 § och kan till

följd härav fastigheten, till den del dess utnyttjande inom eller utom området

för förordnandet påverkas av att förfoganderätten sålunda inskränkts,

av ägaren användas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande

till värdet av nämnda del vid tiden för förordnandets meddelande, är ägaren

berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider

(28 § första stycket). Vad i första stycket sägs äger motsvarande tillämpning

där föreläggande meddelats enligt 16 § andra stycket eller tillstånd

enligt 19 § förenats med föreskrifter (28 § andra stycket). Har tillstånd

som avses i 18 § vägrats eller förenats med föreskrifter och kan till följd härav

marken av ägaren användas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande

till dess värde vid tiden för naturvårdslagens ikraftträdande, är

ägaren berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom

lider (29 §).

Vad som enligt de nu behandlade ersättningsbestämmelserna gäller om

markägare är tillämpligt också beträffande innehavare av sådan nyttjanderätt

eller annan särskild rätt till marken som upplåtits innan reservatföreskrifterna

meddelades eller tillståndstvånget infördes. Vid prövning

huruvida rätt till ersättning eller inlösen föreligger får vidare hänsyn ej

tagas till ändringar i fastighetsindelningen som skett efter det reservatföreskrifterna

meddelats eller tillståndstvånget införts. Föreskrift härom har

infogats i respektive paragrafer.

Slutligen gäller att vid tillämpning av 28 § naturvårdslagen med anledning

av förordnande enligt 21 § naturskyddslagen förordnandet skall anses

meddelat vid förstnämnda lags ikraftträdande (45 § tredje stycket).

Ur förarbetena m. m. Motionärernas lagförslag innebär ändring i 28 och

29 §§ endast såvitt gäller bestämmandet av det s. k. tidigare värdet. Den

följande redogörelsen begränsas därför till att avse den tidigare behandlingen

av nämnda fråga.

Enligt 28 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 var stad skyldig lösa mark,

om i stadsplanen eller stomplan bestämts att marken skulle användas för

annat ändamål än enskilt bebyggande och markens ägare till följd därav

kunde nyttja marken endast på ett sätt som stod i uppenbart missförhållande

till markens värde. Vid remiss till lagrådet av förslag till byggnadslag

in. in. anförde föredragande departemenschefen beträffande nämnda stadgande

följande (se prop. 131/1947 s. 221 f.).

Syftet med denna bestämmelse är att skydda jordägare mot direkt förlust

på grund av de inskränkningar i ägares rätt att förfoga över sin mark

som följa av stadsplan och tomtindelning. Bestämmelsen kan emellertid

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

medföra att staden blir skyldig att lösa mark, även utan att dess avkastningsvärde

minskats på grund av sådan inskränkning i ägarens förfoganderätt.

Så kan exempelvis bli fallet, därest område, som i planen avsetts för

annat ändamål än enskilt bebyggande, stiger i värde till följd av planens

genomförande med avseende å närbelägen mark. I dylikt fall lärer ägaren

av området lätt kunna visa, att avkastningen av detsamma vid t. ex. jordbruksdrift

står i uppenbart missförhållande till det värde marken skulle

ha, om den finge tagas i anspråk för byggnadsändamål. Stad kan sålunda

enligt nu gällande bestämmelser på grund av en värdestegring, som helt

eller till huvudsaklig del inträffat till följd av stadens egna åtgärder, bli

skyldig att lösa mark, som staden icke har något behov av förrän i en framtid

och som av ägaren alltjämt kan utnyttjas på samma sätt som vid stadsplanens

antagande eller på annat lika ekonomiskt sätt. Detta kan icke vara

skäligt. Frågan om lösningsskyldighet föreligger synes därför böra prövas

med hänsyn till det värde som marken hade då stadsplanen antogs. — — -—

I enlighet med vad jag anfört vid 21 § avses med markens värde vid tiden

för planens antagande dåvarande realvärdet.

Departementschefens uttalande vid 21 § har följande lydelse (prop.

s. 179).

Därest lösningsskyldigheten, såsom jag nyss förordat, göres beroende av

om mark kan utnyttjas allenast på sätt, som står i uppenbart missförhållande

till det värde marken hade då planen fastställdes, och inlösen blir aktuell

först avsevärd tid därefter, inställer sig frågan, huruvida nämnda värde

skall bestämmas med utgångspunkt från penningvärdet vid tiden för

planens fastställande eller det eventuellt ändrade penningvärdet vid den

tidpunkt då lösensumman fastställes. Enligt min mening bör det senare

alternativet tillämpas, vilket innebär att med uttrycket markens värde vid

tiden för planens fastställande avses dåvarande realvärdet.

Enligt byggnadslagen den 30 juni 1947 gäller i enlighet med departementschefens

ståndpunktstagande, som biträddes av riksdagen, att fråga

om skyldighet för kommun eller samhälle att lösa eller ersätta mark, som

till följd av planläggning kan nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart

missförhållande till markens värde, skall bedömas med utgångspunkt från

markens värde före planläggningen. Vid riksdagsbehandlingen motionsvis

framställda yrkanden om att sådan fråga skulle bedömas med hänsyn till

markens värde vid frågans avgörande avslogs av riksdagen (se 1 Lu 45/1947,

rskr 316/1947).

Strandlagen den 30 maj 1952 upptog i 3 § en bestämmelse av följande innehåll.

Medförde vägran av tillstånd till bebyggelse av fastighet, som helt

eller delvis omfattades av förordnande enligt lagens 1 §, att fastigheten,

till den del dess utnyttjande inom eller utom området för förordnandet påverkades

av att bebyggelserätten inskränkts, av ägaren kunde användas endast

på sätt som stod i uppenbart missförhållande till värdet av nämnda

del vid tiden för förordnandets meddelande, var ägaren berättigad till ersättning

av kronan för den skada han därigenom led. Vid förarbetena till

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

lagen diskuterades utförligt den principiella frågan, huruvida med det tidigare

värdet borde förstås värdet vid tidpunkten för förbudsläggningen eller

för avslagsbeslutets meddelande. Utskottet hänvisar till propositionen nr

187/1952 s. 112—114 (utredningen), 135—142 (remissinstanserna) och 149

—151 (departementschefen). De framförda synpunkterna kommer till uttryck

i tredje lagutskottets utlåtande nr 27/1952 (s. 20 f.) på följande sätt.

Det spörsmål beträffande ersättningsgrunderna, som under förarbetena

föranlett de livligaste meningsutbytena, avser principen om det »tidigare

värdet». Reservanten inom utredningen har ansett det vara naturligare, att

man såsom jämförelsevärde räknar med markens värde vid den tidpunkt

då ansökan om tillstånd till bebyggelse blivit slutligen avslagen, det

vill säga i det ögonblick då rätten till ersättning inträder. Samma ståndpunkt

har intagits i ett ganska stort antal remissyttranden ävensom i motionerna

I: 495 och II: 632 samt I: 497 och II: 634. Vid sitt ställningstagande

till denna fråga ha strandutredningen och departementschefen fäst avgörande

vikt vid att inom den allmänna byggnadslagstiftningen tillämpas

den grundsatsen, att värdestegring som uppkommer efter tidpunkten för

planläggning icke kommer i betraktande vid fastställande av gottgörelse

till följd av intrång genom planläggningen. Motivet för nämnda grundsats

är att det icke har ansetts rimligt, att markägaren får räkna sig till godo

värdestegring som beror på åtgärder, till vilka han ej själv har medverkat.

Enligt utskottets mening finns det ej anledning att frångå denna princip

för strandlagens vidkommande. Även om den stegring av markvärdet inom

ett enligt strandlagen förbudsbelagt område, som kan inträda efter förbudsläggningen,

ej betingas av själva förbudsläggningen, är det såsom departementschefen

anmärkt regelmässigt fråga om värdestegring, som

markägaren ej själv har åstadkommit utan som uppkommit med anledning

av den allmänna samhällsutvecklingen. Ett ytterligare skäl för tilllämpning

av den i propositionen förordade principen om det tidigare värdet

är, att den avskär markägaren från möjlighet att spekulera i markvärdestegring

genom att välja en ur markvärdesynpunkt gynnsam tidpunkt

för sin dispensansökan. Ur sträng rättvisesynpunkt torde vissa ojämnheter

knappast kunna undgås i tillämpningen. Det är emellertid uppenbarligen

icke möjligt att för denna i flera avseenden komplicerade värderingsfråga

finna normer, som till fullo kunna tillgodose såväl den enskildes rättvisekrav

som det allmännas berättigade intressen. Då det såsom betonats av

både utredningen och departementschefen under alla förhållanden är realvärdet

vid tiden för förbudsläggningen som skall läggas till grund vid skadeberäkningen,

synas i varje fall några särskilt stötande resultat ej behöva

befaras. — •--Med det anförda vill utskottet, under avstyrkande

av de inotionsvis framställda yrkandena, biträda propositionens förslag på

denna punkt.

Enligt en vid utlåtandet fogad reservation (se uti. s. 27) hade utskottets

yttrande såvitt nu är i fråga bort fr. o. in. orden »Enligt utskottets mening»

ha följande lydelse.

Enligt utskottets mening ligger denna fråga helt annorlunda till när det

gäller strandlagen. De åtgärder som i enlighet med denna lagstiftning genomföras

kunna knappast sägas bidraga till att höja värdet på den mark

som därav beröres.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

Någon rätt till ersättning inträder icke förrän i det ögonblick då en framställning

att trots förbud enligt strandlagen få bebygga mark blivit avslagen.

Vid detta förhållande synes det utskottet mest logiskt att man vid beräkningen

av det tidigare värdet tar hänsyn till markens värde i det ögonblick

då rätten till ersättning inträtt. Att däremot välja den tid då förbudet

lades synes icke tilltalande då det såsom framgår av det av reservanten inom

strandutredningen anförda exemplet kan komma alt medföra att en strandägare

förvägras att få del av ett stigande markvärde, som hans granne får

räkna sig till godo. Härtill kommer att markvärdena vid tidpunkten för

strandlagsförbudets utfärdande kunna förväntas vara nedpressade på grund

av byggnadsregleringen. Någon spekulation i markvärdestegring lär man

näppeligen kunna befara då här endast är fråga om mark för glesbebyggelse.

Utskottet hade enligt reservanterna jämväl bort hemställa om motsvarande

ändring i 3 §.

Även vid 1953 och 1954 års riksdagar yrkades i motioner sådan ändring

i 3 § strandlagen, att det tidigare värdet kom att avse värdet då förbudet

blivit definitivt genom att tillståndsansökan avslagits. Motionerna avslogs

emellertid av riksdagen (se utskottets av riksdagen godkända utlåtande

7/1953 och 8/1954).

I 7 § naturskyddslagen den 21 november 1952 stadgades bl. a. att, om

fridlysning såsom naturminne medförde sådan inskränkning i rätten att

bebygga mark, att ägaren kunde nyttja marken endast på sätt som stod i

uppenbart missförhållande till dess tidigare värde eller tillskyndades honom

avsevärt men på annat sätt, han var berättigad att av kronan erhålla

ersättning för skadan. Vidare ägde enligt 21 § länsstyrelsen till skydd för

landskapsbilden förordna om förbud mot fältverksamhet inom visst

område utan länsstyrelsens tillstånd. I samband med sådant tillstånd ägde

länsstyrelsen meddela föreskrifter till begränsande och motverkande av

företagets menliga inverkan på landskapsbilden. Tillskyndades på grund av

tillståndsvägran eller föreskrifter markens ägare eller annan rättsinnehavare

med avseende å fastigheten avsevärt men, var han berättigad till ersättning

av kronan för den skada han led.

Rörande utformningen av naturskyddslagens ersättningsbestämmelser,

vilka ej föranledde delade meningar vid riksdagsbehandlingen, uttalade

departementschefen vid 7 § bl. a. att det tydligen var önskvärt att överensstämmelse

så långt möjligt kunde åvägagringas mellan naturskyddslagen

och den lag om förbud mot bebyggelse inom vissa strandområden som då

var under förberedelse (prop. 188/1952 s. 44).

Beträffande grunderna för naturvårdslagens ersättningsbestämmelser

i nu aktuella delar anförde departementschefen (prop. 148/1964 s. 119 f.)

bl. a. följande.

Med hänsyn till den överensstämmelse, som i mycket råder mellan ingri
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

panden enligt naturvårdslagen och planläggning enligt byggnadslagstiftningen,

har det tett sig naturligt att, som även utredningen i huvudsak gjort,

utforma ersättningsbestämmelserna i nära anslutning till byggnadslagcns

regler om ersättning vid inskränkning i dispositionsrätten till mark inom

planområden. Enligt dessa regler gäller att markägaren, om han till följd

av inskränkningen kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart

missförhållande till dess tidigare värde, är berättigad till ersättning för den

skada han härigenom lider. Även om denna ersättningsnorm har sin huvudsakliga

tillämpning i fråga om inskränkning i bebyggelserätt, gäller den i

viss utsträckning även vid förhud att inrätta varuupplag, materialgård ellei

ljusanordning eller att företa schaktning, fyllning eller därmed jämförlig

åtgärd. Enligt min mening är denna ersättningsnorm — vilken upptagits även

i bl. a. strandlagen och naturskyddslagen — väl lämpad att införas som huvudregel

för de viktigare ersättningsfall som naturvårdslagen har att beakta.

Så har ock skett i 25, 28 och 29 §§ i departementsförslaget.

I de fall, där ett förordnande enligt naturvårdslagen innebär förbud att

vidta viss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd, bör ersättning inte kunna

påkallas förrän ansökan om tillstånd skett och blivit prövad. Det tidigare

värde, som enligt huvudregeln skall beaktas vid ersättningsberäkningen, bör

därvid hänföras till tiden för förordnandets meddelande och inte till tiden

för tillståndsprövningen. Dessa principer gäller redan nu enligt strandlagen

samt kommer i departementsförslaget till uttryck i 25 och 28 §§. Till den

lösning, som motsvarande spörsmål fått i 29 § beträffande täktregleringen,

återkommer jag längre fram.

Grundsatsen om ersättning vid uppenbart missförhållande mellan utnyttjandemöjlighet

och tidigare värde tillämpas på olika sätt i byggnadslagen

och i strandlagen. Enligt den förra beräknas ersättningen till skillnaden

mellan markens värde vid tiden för planfastställelsen och det lägre värde

marken har vid tiden för ersättningens bestämmande. Enligt strandlagen

beräknas däremot såväl markens värde med bebyggelserätt som dess värde

med de användningsmöjligheter, som kvarstår efter inskränkningen i sagda

rätt, efter värdet vid den tidpunkt då länsstyrelsen förordnade om tillståndstvång.

Utredningen ansluter sig härvidlag till byggnadslagen och har onekligen

visst fog härför. Med denna ståndpunkt skulle den värdestegring, som

mark inom ett förbudsområde kan undergå under tiden mellan förbudets

meddelande och tillståndsvägran, medföra motsvarande minskning av det

allmännas ersättningsskyldighet. Detta skulle emellertid sannolikt törmå

åtskilliga markägare att snarast efter tillståndstvångets införande begära

tillstånd till och, i händelse av avslag, fordra ersättning beträffande åtgärder

som eljest skulle aktualiseras först långt senare eller måhända inte alls.

Med hänsyn bland annat till denna olägenhet förordar jag att strandlagen i

förevarande hänseende får bli normgivande för tillämpningen av naturvårdslagen.

Detta innebär också att värdejämförelsen skall avse realvärdena

och att penningvärdesförändringar beaktas ända fram till tiden

för ersättningsberäkningen.

Av vad jag inledningsvis anförde torde ha framgått att del ingalunda

är självklart att ersättning över huvud taget skall utgå till den som hindras

alt på sin mark öppna eu för landskapsbilden skadlig grustäkt. 1 det närliggande

fallet alt någon enligt byggnadslagen hindras alt utnyttja sin

mark för tätbebyggelse utgår i princip ersättning endast om tätbebyggelsevärde

uppkommit innan byggnadslagen trädde i kraft, bör jämförelsen

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

lorde det vara betydelselöst att den hindrade markanvändningen i det ena

tallet gäller bebyggelse och i det andra fallet tillgodogörande av material

under markytan. Enligt min mening bör det vara en från både samhällets

och den enskildes synpunkt godtagbar lösning att låta även täktfallen omfattas

av huvudregeln om ersättning vid uppenbart missförhållande mellan

utnyttjandemöjlighet och tidigare värde samt att — enligt den förut

berörda principen om hänsynstagande till förhållandena vid tillståndstvångets

införande — hänföra sistnämnda värde till den tid då naturvårdslagen

träder i kraft. Det torde inte innebära alltför stora svårigheter att, även efter

en längre tids förlopp, anskaffa erforderlig utredning om detta värde. Bestämmelserna

i 29 g har utformats i enlighet med det nu sagda.

Utskottet yttrade i dessa hänseenden följande (se uti. 41/1964 s. 94 f.).

Enligt förslaget skall ersättning endast utgå, om markägare till följd av

lörbud mot bebyggelse eller liknande anläggning kan utnyttja sin mark

allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde.

För exempelvis sådana fall att föreskrifter enligt 8 eller 9 § vållat olägenhet

eller kostnad för jordbruket på fastighet utgår ersättning, om föreskrifterna

vållat sakägaren avsevärt men. Såsom framhålles i motionerna 1: 835 och

II: 1028 samt 1: 836 och II: 1026 blir sakägaren således skyldig att i viss

omfattning utan ersättning tåla intrång av angivet slag. De ingrepp som

med stöd av lagförslaget, särskilt 9 §, skall kunna göras i enskild förfoganderätt

företer enligt utskottets mening sådana likheter med tvångsförvärv i

allmänhet av särskild rätt till fastighet att den i sistnämnda motionspar

ifrågasatta anknytningen till expropriationslagens ersättningsregler onekligen

har vissa skäl för sig. Ä andra sidan kan av de allmänt godtagna principer

som kommer till uttryck i 1 § lagförslaget sägas följa att varje intrång

i enskild förfoganderätt ej kan vara ersättningsgillt. Med hänsyn härtill

anser sig utskottet ej böra lörorda någon ändring i nu behandlade ersättningsnorm.

I de fall ersättning skall utgå, bör denna emellertid alltid

kunna bestämmas så alt markägaren helt kompenseras för härutöver uppkommande

lörmögenhetslörlust. Detta möjliggöres redan med föreslagen

utformning av 25 § första stycket, 26 och 27 §§. I fall som avses i 25 §

andra stycket, 28 och 29 § g är förhållandet ett annat. Då förordnande enligt

lagförslaget innebär förbud att vidtaga viss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd,

får ersättning nämligen ej påkallas, förrän tillstånd till åtgärden

vägrats. Det tidigare värde som enligt huvudregeln skall beaktas vid ersättningens

beräkning skall enligt Kungi. Maj :ts förslag i överensstämmelse

med motsvarande bestämmelse i strandlagen hänföras till tiden för förordnandets

meddelande eller, beträffande sådan täktverksamhet som omfattas

av det generella tillståndstvånget, till tiden för lagens ikraftträdande. Departementschefen

har genom alt förorda strandlagens i stället för byggnadslagens

värderingsprinciper velat förebygga att markägare snarast efter

tillståndstvångets intörande begär tillstånd och, i händelse av avslag, fordrar

ersättning beträffande åtgärder som eljest skulle aktualiseras långt

senare eller kanske inte alls. Enligt utskottets mening kan en sådan utveckling

väntas bli en följd även av Kungl. Maj :ts förslag. Enligt strandlagens

värderingsprinciper skall markens värde med såväl bebyggelserätt som de

begränsade användningsmöjligheter som kvarstår efter inskränkningarna

i samma rätt beräknas efter värdet vid den tidpunkt, då länsstyrelsen

förordnade om tillståndstvång. Värdejämförelserna avser härvid realvärdena,

och förändringar i penningvärdet beaktas ända fram till ersättnings
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

beräkningen. Tillämpad exempelvis på täktregleringen kommer denna värderingsprincip

på sätt utvecklas i motionerna I: 836 och II: 1026 uppenbarligen

att leda till att efter en övergångstid ersättningar för vägrad täktverksamhet

icke på något sätt motsvarar den verkliga förmögenhetsförlusten,

särskilt om jämförelse sker med sakägare, som erhåller täkttillstånd. Fog

finnes sålunda för den i motionerna 1:834 och II: 1027 samt 1:836 och

II: 1026 hävdade meningen att en med sådana ersättningsregler förenad

täktreglering kommer att drabba de enskilda sakägarna slumpvis och uppfattas

som orättvis. En sådan verkan synes åtminstone i någon mån kunna

undvikas om det tidigare värdet på sätt i motionerna 1:605 och 11:728

föreslagits beträffande strandlagen och nu förordas i motionerna 1: 834

och II: 1027 vid ersättningsberäkningen hänföres till tiden för det beslut,

varå anspråket på ersättning grundas. Utskottet anser att de ändringar

som erfordras för en sådan värdering bör vidtagas i 25, 28, 29 och 45 §§.

De av utskottet förordade ändringarna i Kungl. Maj :ts förslag innebar

sådan avfattning av 28 och 29 §§ som föreslås i de nu vid 1965 års riksdag

väckta motionerna.

Enligt en vid utlåtandet fogad reservation (s. 116 f.) borde utskottets yttrande

i citerade delar haft denna lydelse.

Såsom tidigare framhållits, överensstämmer de allmänna grunderna för

ersättningsreglerna med vad som redan gäller enligt byggnadslagen och

strandlagen. Ersättning skall sålunda endast utgå, om markägare till följd

av förbud mot bebyggelse eller liknande anläggning kan utnyttja sin mark

allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde.

För exempelvis sådana fall att föreskrifter enligt 8 eller 9 § vållat olägenhet

eller kostnad för jordbruket på fastigheten utgår ersättning, om föreskrifterna

vållat avsevärt men. Markägaren blir således skyldig att i viss

omfattning utan ersättning tåla intrång av angivet slag. I de fall, där ett

förordnande enligt naturvårdslagen innebär förbud att vidta viss åtgärd

utan länsstyrelsens tillstånd, skall ersättning ej kunna påkallas, förrän

ansökan om tillstånd skett och blivit prövad. Det tidigare värde, som enligt

huvudregeln skall beaktas vid ersättningsberäkningen, skall därvid hänföras

till tiden för förordnandets meddelande. Detta gäller såväl markens

värde med oinskränkt förfoganderätt som värdet med de begränsade användningsmöjligheter

som kvarstår efter inskränkningarna i samma rätt.

Värdejämförelserna skall avse realvärdena och förändringar i penningvärdet

skall beaktas ända fram till ersättningsberäkningen. Även täktfallen omfattas

av huvudregeln om ersättning vid uppenbart missförhållande mellan

utnyttjandemöjlighet och tidigare värde, varvid detta värde — i överensstämmelse

med nyss angivna grunder för värdeberäkningen — skall hänföras till

den tidpunkt då naturvårdslagen träder i kraft.

De sålunda angivna ersättningsnormerna har godtagits för de likartade

fall, då förfoganderätt till fastighet inskränkes genom tillämpning av naturskyddslagen,

byggnadslagen och strandlagen. Det kan enligt utskottets

mening förväntas att samma normer vid tillämpningen av naturvårdslagen

kommer alt medge en rimlig avvägning mellan det allmännas och den

enskilde markägarens intressen. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av

den ovan förordade översynen av ersättningsbestämmelserna finner utskottet

alt Kungl. Maj :ts förslag i förevarande hänseende bör antagas av riksdagen.

Utskottet avstyrker därför bifall till de ändringsyrkanden som, så
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

vitt nu är i fråga, innefattas i motionerna I: 834 och II: 1027 samt I: 836

och II: 1026.

I reservationen hemställes om bifall till det genom propositionen framlagda

förslaget, såvitt avsåg 25, 28 och 29 §§ samt 45 § tredje stycket naturvårdslagen.

Riksdagen beslöt i enlighet med reservationen.

Motionerna. I motionerna anföres huvudsakligen följande. Om naturvårdslagens

syften skall kunna fullföljas, kan självfallet ingripande åtgärder

även av tvångsnatur ibland vara påkallade gentemot enskilda markägare.

Detta förutsätter emellertid att markägarna gottgöres för de skador och förluster

som uppkommer genom dylika åtgärder. Enligt svensk rättsuppfattning

skall en lagstiftnings konsekvenser drabba alla medborgare lika. På denna

punkt motsvarar naturvårdslagen inte rimliga anspråk. Den eller de markägare

som drabbas av något av de i lagen stipulerade ingreppen får — genom

att ersättning för uppkomna förluster ofta icke utgår eller begränsas till

lägre belopp än gällande marknadsvärden — ett väsentligt sämre förmögenhetsläge

än ägare av närliggande mark som, måhända av en tillfällighet,

undgått motsvarande ingrepp. De ur markägarens synvinkel mest ingripande

bestämmelserna är lagens 7—9, 15, 16, 18 och 19 §§. I den mån åtgärder

som avses med dessa lagrum erfordras för att tillgodose lagstiftningens syfte

borde det vara självklart att det allmänna tar konsekvenserna därav och

tillser att full ersättning utges för de ekonomiska skadeverkningar som

tvångsingripandet kan medföra. Särskild kritik riktas mot 29 §. Bestämmelsen

innebär att ett exempelvis år 1974 vägrat tillstånd till grustäkt endast

berättigar till ersättning med det realvärde som marken hade tio år tidigare.

Lagen drabbar i detta hänseende olika täkttagare olika. Markägare

som kan utverka täkttillstånd kan uppenbarligen tillgodogöra sig det fulla

marknadsvärdet, vare sig han säljer täkten eller utnyttjar densamma, medan

däremot hans granne, som vägrats tillstånd, får sin ersättning bestämd

efter väsentligt lägre värden.

Motionerna 1:243 och 11:300

Frågans tidigare behandling. Frågan om den s. k. allemansrättens omfattning

och innebörd har på senare tid aktualiserats i olika sammanhang. Utförliga

redogörelser härutinnan har lämnats i utskottets utlåtanden nr 30/

1961 och 41/1964 (s. 48—78). Under hänvisning till nämnda redogörelser

inskränker sig utskottet nu till följande framställning.

I motioner vid 1961 års riksdag hemställdes om utredning angående allemansrätten.

Motionerna behandlades av utskottet i ovannämnda utlåtande

nr 30/1961. I detta utlåtande, som godkändes av riksdagen, konstaterade utskottet

bl. a. att allemansrätten, sådan den nu existerar, kan sägas ha ur
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965 21

åldrig hävd. Medan rätten att färdas och uppehålla sig på annans område

tidigare haft sitt huvudsakliga värde för den lokala samfärdseln, hade den

genom samhällsutvecklingen kommit att på ett helt annat sätt innebära en

omistlig tillgång för hela vårt folk. Utskottet framhöll som sin uppfattning

att de befogenheter som nu kan anses rättmätigt tillkomma allmänheten ej

i någon mån borde beskäras genom ny lagstiftning. Beträffande lämpligheten

och möjligheten av en civilrättslig reglering av allemansrätten fann utskottet

att civilrättsliga bestämmelser i syfte att stävja missbruk av allemansrätten

knappast skulle vara mer ägnade än givna straffstadganden att

upprätthålla allmänhetens respekt för reglerna. Utskottet var ej heller övertygat

om att det var möjligt att i cn ny lagstiftning skapa så mycket större

klarhet i förhållandet mellan jordägare och allmänhet, att en lagstiftning av

denna anledning kunde anses påkallad. Det ansågs också möta svårigheter

att få till stånd entydiga bestämmelser med giltighet för alla de skiftande

förhållanden som kan möta på olika håll i landet. Beträffande vissa särskilda

former av friluftslivet, såsom utnyttjande av annans mark för tältning,

parkering av fordon och förtöjning av båtar, fann utskottet emellertid behovet

av regler för fastställande av hur långt allmänhetens rättigheter sträcker

sig mera påtagligt. Eftersom naturvårdsutredningen i remissyttrande

över motionerna förklarat sig ha för avsikt att behandla allemansrättsliga

problem av bl. a. nu angiven beskaffenhet, ansåg utskottet någon åtgärd i

saken för det dåvarande ej vara påkallad. Utskottet, som hemställde att

motionerna och utlåtandet måtte överlämnas till naturvårdsutredningen,

framhöll avslutningsvis att utskottet ej velat förringa värdet av ett gott

förhållande mellan markägarna och friluftsfolket. En positiv inställning

från jordägarnas sida gentemot den allmänhet, som söker avkoppling och

kontakt med naturen på deras marker, var enligt utskottet inte minst ett

friluftsfolkets eget intresse. Friluftsfolkets egen inställning, dess förståelse

för naturens värden och för markägarens intressen, var kanske den viktigaste

förutsättningen för uppnående av tillfredsställande förhållanden på

friluftslivets område. Det stora flertalet av dem som söker sig ut i skog och

mark hade säkerligen en sådan inställning. Stora möjligheter ansågs föreligga

att genom upplysning och propaganda påverka dem som ej hörde till

nämnda kategori. Den upplysningsverksamhet som bedrevs genom skolor

och olika organisationer samt på annat sätt måste därför, fann utskottet,

anses vara av utomordentligt värde.

Naturvårdsutredningen hemställde i sitt betänkande att frågan om allmänhetens

rättigheter och skyldigheter på annans mark efter remissbehandling

av utredningens förslag skulle skyndsamt vidare beredas i syfte att

åvägabringa cn lagstiftning i ämnet. Utredningen sade sig vara väl medveten

om de svårigheter av skilda slag som är förknippade med lagstiftning

rörande allemansrättsliga frågor. Utredningen ansåg det icke ingå i dess

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

uppdrag att verkställa en undersökning av den omfattning som erfordras

för utarbetande av konkreta förslag till lagregler. Vissa riktlinjer för en

lösning av olika allemansrättsliga frågor föreslogs av utredningen.

Utredningen framförde vissa allmänna synpunkter på lagstiftningsfrågan

av i huvudsak följande innehåll. Allmänhetens rättigheter och skyldigheter

på annans mark har grundläggande betydelse för utformningen av ett

aktivt naturvårdsprogram i våra dagar. Frågan måste ses mot bakgrunden

av den utveckling som nu sker och som innebär att människorna i allt större

utsträckning söker rekreation i naturen. Den stigande levnadsstandarden

och den ökande fritiden främjar denna utveckling. I samma riktning verkar

utbyggnaden av vägnätet och kommunikationernas utveckling i övrigt. Den

oavbrutet expanderande motorismen till lands och till sjöss skapar nya möjligheter

till friluftsliv men också nya problem i förhållandet mellan å ena

sidan den rekreationssökande allmänheten och å andra sidan markägarna.

Samma sak gäller campingrörelsen som på sitt sätt har avgörande betydelse

för friluftslivet. Under angivna förhållanden är det icke tillfredsställande

att den viktiga frågan om de envar tillkommande rättigheterna och skyldigheterna

på annans mark är högst ofullständigt reglerad i gällande lagstiftning.

Rådande praxis på området vilar i väsentliga delar helt på sedvanerättslig

grund. De direkta lagregler man har att lita till i centrala frågor

består närmast av vissa straffbestämmelser beträffande åtgärder som ej är

tillåtna på annans mark. Dessa straffbestämmelser har utformats långt innan

den moderna utvecklingen på friluftslivets område kunnat förutses.

Även om sedvanan i betydande utsträckning är stadgad och allmänt erkänd

råder därför i den praktiska verksamheten ute på fältet ovisshet i många

fall om rättigheternas och skyldigheternas omfattning och närmare innebörd.

Oklarhet om innebörden i gällande rätt kan leda till fastigheter och

irritation. Avsaknaden av positivt utformade regler på området framstår

därför i dagens läge som en stor brist. Sådana regler anses önskvärda också

i ett annat avseende, nämligen då det gäller att genom upplysning och propaganda

främja ett föredömligt uppträdande från allmänhetens sida på

annans mark. Utredningen anförde avslutningsvis.

Med hänsyn till det anförda föreligger enligt utredningens mening ett

trängande behov av att närmare precisera den praktiska innebörden i allmänhetens

rättigheter och skyldigheter på annans mark. Härtill torde knappast

krävas någon ingående rättshistorisk belysning av hithörande problem.

Den historiska bakgrunden är känd i stora drag och detaljerna saknar i

och för sig intresse för utformningen av tidsenliga regler på området, eftersom

den tekniska utvecklingen och samhällsutvecklingen i övrigt medfört

en radikal ändring av förutsättningarna för bedömningen. Vad man behöver

är närmast några enkla regler till ledning för gränsdragningen mellan den

rekreationssökande allmänhetens och markägarnas intressen i de viktigaste

och vanligast förekommande fallen där allmänheten utnyttjar annans mark

för friluftsliv. Det gäller att i dessa fall fastslå vad som är skäligt och rimligt

i förhållandet mellan en markägare och en friluftsmänniska utifrån den

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

självklara utgångspunkten att båda är lojala och ansvarskännande människor.

Sådana regler måste visserligen bli allmänt hållna i åtskilliga avseenden,

varigenom de får mera rådgivande än tvingande karaktär. Därigenom

kommer givetvis inte alla problem att bli lösta. Men trots detta ligger ett resultat

inom räckhåll som innebär en stor vinst, nämligen av lagstiftaren

sanktionerade enhetliga normer för handlandet i den praktiska verksamheten.

Därmed får man också ett gott underlag för upplysningsverksamheten

på ett område som av åtskilliga tecken att döma fångar allmänhetens intresse

i hög grad. I dagens läge är det mera angeläget att ge den alldeles ojämförligt

största gruppen friluftsmänniskor och markägare — de ansvarskännande

människorna — en handlingsnorm på förevarande område än att

söka förutse och beivra tänkbara avvikelser från denna norm i undantagsfall.

Rådande oklarhet om allmänhetens rättigheter och skyldigheter på annans

mark kan leda till att även lojala och ansvarskännande människor

oavsiktligt vidtar åtgärder som saknar täckning i gällande rätt.

De remissyttranden som avgivits över utredningens förslag innehåller såvitt

angår de allemansrättsliga spörsmålen bl. a. följande.

Ett stort antal remissinstanser instämmer i utredningens hemställan att

frågan om allmänhetens rättigheter och skyldigheter på annans mark

skyndsamt vidare beredes i syfte att åvägabringa en lagstiftning i ämnet.

Dit hör domänstyrelsen, skogsstyrelsen, skogsvårdsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Norrbottens

län, lantmäteristyrelsen, överlantmätarna i Gotlands, Malmöhus, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands och

Norrbottens län, riksantikvarieämbetet, lantbruksstyrelsen, lantbruksnämnnerna

och hushållningssällskapen i Jönköpings, Blekinge samt Göteborgs

och Bohus län, Älvsborgs läns norra område, Västmanlands, Kopparbergs

och Jämtlands län, lantbruksnämnden i Östergötlands län, kammarkollegiet,

hovrätten för Västra Sverige, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

Stockholms, Gotlands, Blekinge, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands och

Kopparbergs län, Norrbottens läns landsting, drätselkammaren i Luleå,

Svenska naturskyddsföreningen, LO, Svenska stadsförbundet, Sveriges lantbruksförbund,

RLF, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges skogsägares riksförbund,

STP, Sveriges riksidrottsförbund, Skid- och friluftsfrämjandet,

Svenska fjällklubben, KSSS, Cykel- och mopedfrämjandet, MSI), Jägarnas

riksförbund, Svenska vägföreningen, Svenska teknologföreningen och Nordiska

museet. På flera håll beklagas att utredningen icke ansett sig böra

framlägga förslag i ämnet. Vissa remissinstanser, bland dem överlantmätaren

i Västmanlands län, Sveriges lantbruksförbund, RLF, Sveriges skogsägareförbund

och Sveriges skogsägares riksförbund, anser att förslaget till

naturvårdslag bort vila i avbidan på lagstiftning om allemansrätten.

Utredningens ifrågavarande hemställan avstyrkes av hovrätten över Skåne

och Blekinge, länsarkitekten i Kronobergs län samt länsstyrelserna i

Gävleborgs och Jämtlands län. Eu tveksam inställning till förslaget redovi
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

sas av byggnadsstyrelsen, fiskeristyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings

samt Västerbottens län, överlantmätarna i Jönköpings och Älvsborgs län,

länsarkitekten i Gävleborgs län samt landsantikvarien i Dorås.

I remissvaren framföres vissa allmänna synpunkter på utredningens

uttalanden och skisserade lagbestämmelser. De remissinstanser

som tillstyrkt lagstiftning delar i regel utredningens uppfattning om det

angelägna behovet av en fullständigare reglering av frågan om de envar tillkommande

rättigheterna och skyldigheterna på annans mark. Denna frågas

grundläggande betydelse för naturvårdsprogrammets utformning framhålles

sålunda av bl. a. lantmäteristyrelsen, överlantmätarna i Gotlands, Malmöbus

samt Göteborgs och Bohus lön, länsstyrelsen i Kopparbergs län, länsarkitekten

i Jämtlands län, Sveriges skogsägareförbund och Sveriges skogsägares

riksförbund. Vad särskilt gäller strandskydd^ finner hovrätten för

Västra Sverige det framstå som ett säreget och föga tillfredsställande förhållande,

att en sådan betydelsefull rättslig reglering som bestämmelserna

om strandskydd skulle vila på principer, varom oklarhet råder i så väsentliga

avseenden som fallet är i fråga om allemansrätten. Samma mening har

överlantmätaren i Västmanlands län. Överståthållarämbetet finner att den

föreslagna regleringen skulle ge bättre underlag för bedömningen i ersättningsfrågor

av graden av intrång i markägares rätt. RLF anser det vara

principiellt oriktigt att grunda jordägarnas rätt till ersättning för intrång

av olika slag på de uttalanden om allemansrättens innebörd, som kommit

till uttryck genom utredningens ställningstagande. Det faktiska förhållandet

med det av utredningen valda systemet blir, menar RLF, att man kommer

att grunda allmänhetens rättigheter visavi jordägarna på den innebörd

av allemansrätten, för vilken utredningen gjort sig till tolk, utan att först

ha klarlagt den reella bakgrunden.

Att utvecklingen kräver klarare regler på förevarande område för att förebygga

tvistigheter och irritation mellan den rekreationssökande allmänheten

och markägarna betonas på flera håll, bl. a. av skogsvårdsstyrelserna

i Uppsala och Norrbottens län, överlantmätarna i Malmöhus, Skaraborgs

och Västerbottens län, hushållningssällskapen och lantbruksnämnderna i

Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Skaraborgs och Västmanlands län, landsfogden i

Blekinge län, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska turistföreningen,

Skid- och friluftsfrämjandet, Svenska fjällklubben och Kungl. Svenska Segelsällskapet.

Enligt hovrätten för Västra Sverige ger talrika i betänkandet

redovisade uttalanden vid handen att den rådande oklarheten i fråga om

rättsreglernas innehåll medför olägenheter vid de naturvårdande myndigheternas

arbete och försvårar folkupplysningen på området. Det är vidare

tydligt, anför hovrätten, att bristen på klara principer också eljest är ägnad

att vålla irritation och konflikter mellan fastighetsägare och allmänhet.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

Sveriges skogsägares riksförbund finner det böra vara angeläget också för

fritidsutredningen att få klarhet i allemansrätten.

Landsfogden i Gävleborgs län framhåller att frågan om allemansrätten

är av väsentlig betydelse för tillämpningen av bestämmelserna i 24 kap.

strafflagen. Landsfogden erinrar om att gällande bestämmelser tillkommit

vid en tidpunkt, då allmänhetens utnyttjande av annans mark icke på långt

när var lika intensivt som numera är fallet. Det anses därför ofrånkomligt

att reglerna om allemansrätten överses och förtydligas, eftersom rådande

ovisshet om gränserna för denna rätt medför åtskilliga problem vid rättstillämpningen.

Överlantmätaren i Örebro län uttalar att man torde ha att

räkna med en betydande rättsosäkerhet i hithörande frågor, innan allemansrättens

innebörd närmare fixerats i lag.

Av de remissinstanser som är negativa till lagstiftning på området anser

hovrätten över Skåne och Blekinge att allmänhetens rättigheter pa annans

mark icke bör positivt preciseras i lag utan liksom hittills indirekt framgå

av olika bestämmelser om jordägarens befogenheter. Ett behov att precisera

allmänhetens skyldigheter kan enligt hovrättens mening väl föreligga men

ej närmast från civilrättsliga utan snarare från politirättsliga synpunkter.

Friluftslivets utveckling på senare tid har, anser hovrätten, framkallat ett

behov av förbättrade regler till skydd för naturen och för att tillgodose ordningssynpunkter

och motverka sanitär olägenhet. Det förra syltet bör emellertid

fyllas av naturvårdslagen och det senare av den allmänna ordningsstadgan

och hälsovårdsstadgan med därtill anknytande lokala författningar.

Sin principiella inställning utvecklar hovrätten på följande sätt.

Hovrätten vill erinra om att man med uttrycket allemansrätt brukar beteckna

de befogenheter som tillkommer envar att beträda annans mark, att

utnyttja annans vattenområde och att tillgodogöra sig vissa naturalster. Begreppet

allemansrätt har emellertid icke någon klar och precis innebörd;

det är icke fråga om befogenheter som är till sin omfattning angivna i direkta

lagstadganden. Vad som åsyftas med allemansrätt är snarare en sammanfattning

av befogenheter som indirekt framgår av spridda lagstadganden

om åverkan, om tagande av olovlig väg, om jakt, fiske, flottning etc.

och som i övrigt väsentligen är grundade på sedvanerätt. Betydelsefullt är

dock att i princip en rätt för var och en att fritt utnyttja land och vatten, så

länge han icke gör intrång på de rättigheter som uttryckligen tillerkänts annan,

sedan gammalt har varit erkänd i vårt land. Till skillnad trån vad som

har ansetts självfallet i andra länder, där äganderättsföreställningarna går

tillbaka på feodala tänkesätt, har hos oss markägaren icke ansetts ha en så

absolut rådighet över sin egendom att han enbart genom förbud kan utestänga

andra därifrån. Allemansrätten kan alltsa sägas vara negativt bestämd

genom de lagregler av olika slag som syftar till att trygga de praktiska

möjligheterna för jordägaren att i olika hänseenden utnyttja sin egendom

och! å andra sidan, till att ur allmänna synpunkter begränsa hans rådighet

över egendomen. Allemansrätten är sålunda vad som blir över åt envar,

sedan lagen på olika sätt preciserat de i äganderätten ingående befogenheterna.

Denna principiella uppfattning av allemansrättens innebörd kommer till

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

uttryck i tredje lagutskottets utlåtande nr 30 till 1961 års riksdag. Utskottet

säger där att samhället genom att skapa rättsligt skydd för olika befogenheter

tillkommande ett subjekt såsom ägare av fast egendom och genom att

stadga inskränkningar i givna befogenheter har från tid till annan bestämt

jordäganderättens innehåll och gränser. »Alle mans» rätt till mark och

vatten och till de nyttigheter naturen frambragt har härvid fått vika för

äganderättsbegreppet. Ehuru reglerna om äganderättens utsträckning varierat,

anser utskottet begreppet aldrig ha haft en så vid innebörd att allmänheten

varit betagen de befogenheter som den nu har i förhållande till jordägaren.

Utskottet framhåller att de befogenheter som nu kan anses rättmätigt

tillkomma allmänheten ej bör i någon mån beskäras genom ny lagstiftning.

Utredningens önskemål om en närmare precisering i lag av allmänhetens

rättigheter och skyldigheter på annans mark står i viss mån i motsättning

mot den nu angivna principiella uppfattningen av allemansrätten. En sådan

precisering synes snarare utgå från föreställningen om en absolut äganderätt.

Icke minst då det gäller rätten att plocka bär och svamp eller eljest

tillgodogöra sig naturalster har den principiella uppfattningen av lagens innebörd

betydelse. Det nuvarande rättsläget är att envar kan tillgodogöra sig

sådana nyttigheter, därför att det icke uttryckligen är förbjudet. Med utredningens

principuppfattning skulle man komma till motsatt resultat; vad

som ej uttryckligen tillerkänts envar tillkommer då jordägaren.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför följande.

Medges må, att det från vissa utgångspunkter (se sexempelvis s. 178—179)

kan synas i och för sig önskvärt att allemansrätten lagfästes på sätt i betänkandet

ifrågasatts. Att behovet av en sådan reglering är »trängande»

kan däremot knappast vitsordas. Sålunda är det diskutabelt om utredningen

har rätt i sin förmodan (s. 179) att det är mera angeläget att ge de ansvarskännande

människorna en handlingsnorm än att söka förutse och

beivra tänkbara avvikelser från normen. De flesta människor torde nämligen

ha ganska klart för sig hur ett försiktigt och hänsynsfullt utnyttjande

av allemansrätten bör ske. Okunnigheten på området avser väl närmast var

gränserna härför går. Något legitimt behov av att utnyttja gränsen till det

yttersta torde emellertid knappast någonsin föreligga. Det finns alltså fog

för uppfattningen, att lagstiftaren i detta sammanhang i stället bör befatta

sig med de mindre nogräknade, vilket skulle leda till slutsatsen att regleringen

som hittills bör vara straffrättslig. En annan sak är att gällande bestämmelser

måhända är i behov av en översyn och modernisering. Med hänsyn

till de oändligt mångskiftande intressen som allemansrätten berör torde

vidare en närmare fixering därav i lag vara tämligen omöjlig, om kodifieringen

skall bli av något värde. Det finns åtminstone all anledning —

med hänsyn till den snabba utveckling friluftslivet just nu undergår — att

undvika en låsning av positionerna innan sedvanorna på området hunnit

åtminstone någorlunda stadga sig.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län avstyrker utredningens hemställan under

framhållande av att de ifrågavarande spörsmålen torde kunna ytterligare

begrundas av fritidsutredningen.

Bland de remissinstanser som ställt sig tveksamma till den ifrågasatta

lagstiftningen har byggnadsstyrelsen redovisat sin principiella inställning

sålunda.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

Byggnadsstyrelsen är för sin del väl medveten om att det nutida friluftslivet

i många fall innebär att den gamla sedvanerättsliga friheten att

vistas i skog och mark kommit att utnyttjas i sådan omfattning och under

sådana former att intressekonflikter med markägare och ortsbefolkning

ibland måste uppstå. För sådana fall är det angeläget att det inbördes

förhållandet mellan de berörda parterna regleras på ett sådant sätt att

olägenheter och skada kan undvikas. Styrelsen finner de av utredningen

rekommenderade riktlinjerna för lösning av hithörande problem i och

för sig ändamålsenligt avvägda. Styrelsen är däremot tveksam om hur

långt en reglering i lag av dessa problem är möjlig eller ens önskvärd. Allemansrätten

är utan tvivel av sådant omistligt värde, icke minst mot bakgrunden

av den nu pågående samhällsutvecklingen, att en lagstiftning på

detta område måste ske med utomordentligt stor försiktighet.

Även om osäkerheten i allemansrättens tillämpning icke synes påtagligt

större än osäkerheten i tillämpningen av många positivt utformade lagregler,

säger sig överlantmätaren i Jönköpings län, ändå ha velat tillstyrka

varje försök att minska denna osäkerhet, om det kunde ske på ett klarläggande

sätt som inte medförde några olämpliga konsekvenser. Det kan dock

enligt överlantmätarens mening ifrågasättas, om naturvården är betjänt

av en sådan betoning av var mans rätt som av allmänheten torde komma

att intolkas i de föreslagna positivt utformade reglerna. Överlantmätaren

finner det i allmänhet förhålla sig så att i lag givna rättigheter ofta utnyttjas

till det yttersta, varvid med rättigheterna förbundna hänsyn och skyldigheter

lätt åsidosättes. Ett bibehållande av vår stadgade och allmänt erkända

sedvanerätt, såsom nu begränsad av skyddsbestämmelser, förmodas

därför vara psykologiskt riktigare med omtanke om naturen.

Länsarkitekten i Gävleborgs län yttrar bl. a.

Man kan dela utredningens uppfattning om, att det i dagens läge föreligger

ett trängande behov av att närmare precisera den praktiska innebörden

av allmänhetens rättigheter och skyldigheter på annans mark. Huruvida

detta skall ske genom ett försök att konstruera detaljerade lagregler

i ämnet synes dock tveksamt. Utredningens vällovliga försök i sådan riktning

synes snarast påvisa svårigheterna härför. Det torde vara uppenbart

att en lagtext måste hållas i rätt allmängiltig form, varför det i allt fall

kräves särskilda tillämpningsföreskrifter till denna i syfte att klarlägga de

mångskiftande situationer som under olika betingelser kan uppkomma vid

reglering av vad som är tillåtet och icke tillåtet.

Efter en erinran om tredje lagutskottets tvekan om möjligheterna att

i en ny lagstiftning skapa så mycket större klarhet i förhållandet mellan

jordägaren och allmänheten, alt en lagstiftning av den anledningen borde

anses påkallad, fortsätter länsarkitekten.

I princip synes angeläget att man i stället långt mer än hittills söker

göra dessa spörsmål till en fråga om medborgerlig uppfostran. Detta gäller

därför inte minst i fråga om ungdomen, som inom ramen för skolundervisningen

bör på ett praktiskt sätt instrueras alt på ett hänsynsfullt och

värdigt sätt uppträda i och umgås med naturen. Den allmänna kulturnivån

i vårt land borde måhända vara mogen för alt man mer än bil
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

tills bör lita till den enskildes egna omdöme än att hänvisa till vad som

i lag är tillåtet eller förbjudet.

Den tveksamhet som uttalats inför den ifrågasatta lagstiftningen grundar

sig i en del fall på farhågor för att lagstiftningen kan leda till inskränkning

i allmänhetens nuvarande rättigheter på annans mark. Länstyrelsen

i Jönköpings län anför sålunda.

Allemansrätten utgör en betydande tillgång genom de möjligheter den

bereder oss alla att umgås med naturen. Det ligger i sakens natur att ett

sådant institut som allemansrätten måste ha en i viss mån svävande

innebörd. Även om en kodifiering av allemansrätten rimligen endast kan

avse ett minimum ur såväl markägares som naturkonsumenters synpunkt

kommer reglerna ändå alltid att uppfattas som ett maximum av det motstående

intresset, varigenom konfliktanledningarna säkerligen icke minskas.

Det utgör i och för sig ett konkret värde att allemansrätten i stort

sett endast grundar sig på gammal hävd och att dess innehåll är bestämt

genom sedvanerätt. Det finns därför anledning befara, att den av naturvårdsutredningen

föreslagna kodifieringen kommer att medföra en begränsning

av de befogenheter, som sedvanerätten nu anses medge.

Även vissa remissinstanser, som är positiva till lagstiftning, understryker

vikten av att allmänhetens rättigheter ej inskränkes. Uttalanden av denna

innebörd göres — i några fall under hänvisning till vad tredje lagutskottet

anfört härom — av bl. a. hovrätten för Västra Sverige, Skaraborgs läns

hushållningssällskap, länsstyrelserna i Västmanlands och Kopparbergs län

samt LO. Enligt nämnda hovrätts mening torde utskottets uttalande ge

uttryck åt en utbredd folkmening rörande de aktuella rättsfrågorna.

Naturvårdsutredningen förslag till riktlinjer för en civilrättslig reglering

av allemansrätten redovisas å s. 53—60 i utskottets utlåtande nr 41/1964.

En redogörelse för remissyttrandena i motsvarande del återfinnes å s. 65—•

78 i samma utlåtande.

I fristående motioner vid 1963 års riksdag hemställdes om utredning rörande

allemansrättens omfattning och innebörd. På hemställan av tredje

lagutskottet (uti. 37/1963) avslog riksdagen motionerna under hänvisning

till att frågan om en sådan utredning var föremål för Kungl. Maj :ts prövning

i samband med den då pågående behandlingen av naturvårdsutredningens

betänkande. Vidare hemställdes i motioner, som väcktes i anledning

av propositionen nr 71/1963, om skyndsam utredning av frågan om allmänhetens

rättigheter och skyldigheter på annans mark. Motionerna avstyrktes

av jordbruksutskottet (uti. 11/1963) under hänvisning till att spörsmålen

rörande lagstiftningen på naturvårdsområdet komme att behandlas i annat

sammanhang och att därvid bl. a. i anledning av nämnda fristående motioner

frågan om utredning rörande allemansrättens omfattning och innebörd

torde komma att upptas till närmare behandling. Riksdagen avslog motio
-

nerna.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

I motioner vid vårsessionen med 196å års riksdag hemställdes om sådan

ändring av instruktionen för statens naturvårdsnämnd att det av instruktionen

framgår, att nämnden som en av sina väsentligaste uppgifter skall ha

att bedriva sådan upplysning och propaganda om allemansrätten att utövandet

av denna sker under beaktande av i motionerna angiven tolkning

av allemansrätten. Jordbruksutskottet fann emellertid i utlåtande nr 19/1964

spörsmålet icke vara av den natur att det borde föranleda något riksdagens

ställningstagande och hemställde om avslag på motionerna. Riksdagen biföll

utskottets hemställan.

I de i anledning av propositionen 148/1964 väckta motionerna I: 828 och

II: 1019 hemställdes bl. a. om skyndsam utredning om den s. k. allemansrätten.

Motionärerna ansåg att utvecklingen på längre sikt krävde en allmän

översyn och precisering av de sedvanerättsregler som bildar allemansrätten.

Icke minst de nya formerna för fritidsvistelse i naturen, såsom färd

med bilar, snabbgående motorbåtar, snövesslor och vattenskidor, ansågs

medföra svårigheter att tolka allemansrättens grundsatser. En särskild utredning

i ämnet borde enligt motionärernas mening snarast komma till

stånd.

Utskottet yttrade härom följande (uti. 41/1964 s. 99).

I motionerna I: 828 och II: 1019 har yrkats utredning av allemansrätten.

Med anledning härav vill utskottet till en början understryka sin tidigare

uttalade uppfattning att de befogenheter, som nu kan anses rättmätigt tillkomma

allmänheten på annans mark, icke i någon mån bör beskäras genom

lagstiitning. I det föregående har utförligt redogjorts för naturvårdsutredningens

förslag till civilrättslig reglering av allemansrättsliga frågor och

remissyttrandena däröver. Av denna redogörelse framgår enligt utskottets

mening klart, vilka svårigheter som är förenade med en sådan reglering.

Utredningens hemställan om lagstiftningsåtgärder har emellertid icke föranlett

någon Kung!. Maj :ts åtgärd och utskottet anser ej heller att någon

ny utredning i syfte att åvägabringa civilrättsliga regler på området i dagens

läge är påkallad. Vad i ärendet förekommit ger emellertid belägg för att behov

föreligger av eu entydig tolkning av allemansrättens innebörd. Del synes

angeläget att ta till vara de möjligheter som finns att förebygga motsättningar

mellan markägare och den rekreationssökande allmänheten på grund

av oriktig uppfattning om allemansrätten. Såsom motionärerna berört, bidrar

bl. a. de nya formerna för fritidsvistelse i naturen till uppkomsten av

dylika konfliktsituationer. En i lämpliga former bedriven upplysnings- och

propogandaverksamhet är enligt utskottets mening i dagens läge den bästa

metoden att förbättra förhållandena på området. Det är självfallet av stor

vikt att en sådan verksamhet kan bedrivas på grundval av en riktig uttydning

av allemansrätten. Motionärernas förslag att i detta syfte tillsätta en

särskild utredning är således förtjänt av beaktande. Enligt utskottets mening

får det dock förutsättas att naturvårdsnämnden tar till vara de möjligheter

som finns alt bl. a. genom utnyttjande av i detta ärende redovisat

material skapa större klarhet i allemansrättsliga frågor. Det torde jämväl

få förutsättas att nämnden tar initiativ till den ytterligare utredning i ämnet

som må finnas erforderlig. På grund av det sagda finner utskottet alt

någon riksdagens åtgärd i saken f. n. ej är påkallad.

Utskottets hemställan om avslag på motionerna bifölls av riksdagen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

Motionerna. Motionärerna påpekar att frågan om en reglering av allemansrätten

ej behandlats i propositionen nr 148/1964. Det erinras om att

motioner i ämnet väcktes i anledning av propositionen. Dessa motioner blev

enligt motionärerna avvisade av tredje lagutskottet utan motivering. Vi

måste alltså konstatera, anför motionärerna, att riksdagen antagit en naturvårdslag

som i flera avseenden ökar allmänhetens rörelsefrihet på annans

mark utan att ange vilka rättigheter och skyldigheter som därvid åligger

allmänheten. I motionerna uttalas vidare.

Det är att förvänta att utvecklingen ganska snabbt går mot att allt fler

människor söker sig ut i naturen, en utveckling som i och för sig är värd

att hälsa med tillfredsställelse av oss alla. Men i längden blir det dock ohållbart

att inte i lag föreskriva vissa regler för vad som är förbjudet eller tilllåtet

vid vistelse på annans mark. Även om det här finns en sedvanerätt,

som i många avseenden är acceptabel ur båda parters synpunkt, är det i

andra avseenden tveksamt vad som är eller bör vara tillåtet eller förbjudet.

För såväl markägarna som friluftsfolket är det önskvärt att sådana regler

kan uppställas att ett i möjligaste mån friktionsfritt förhållande mellan

berörda parter kan skapas.

Utskottet

Statsmakterna antog år 1963 riktlinjer för den framtida naturvårdspolitiken.

Vidare antogs år 1964 ny naturvårdslag. I samband med behandlingen

av lagstiftningsärendet avslog riksdagen motioner om utredning rörande

den s. k. allemansrätten. I förevarande motioner yrkas i olika avseenden

ändring i de sålunda fattade besluten.

Motionen II: 275 avser ändringar beträffande de beslutande organen i

naturvårdsärenden. Enligt gällande bestämmelser ankommer på länsstyrelsen

de beslutsfunktioner inom naturvården vilka ej förbehållits Kungl.

Maj :t. Detta innebär att länsstyrelsen bl. a. har att besluta om bildande av

naturreservat och fridlysning av naturminne, att meddela vissa föreskrifter

till skydd för växt- och djurarter, för friluftslivet och för landskapsbilden

samt att meddela föreläggande om iordningställande av nedskräpad plats.

Om avsättande av kronans mark till nationalpark beslutar Kungl. Maj :t

efter riksdagens medgivande. Ersättning i anledning av åtgärd enligt naturvårdslagen

bestämmes vid tvist av expropriationsdomstol. Motionärerna

anser att allmänna naturvårdsmål — varmed torde avses samtliga ärenden

av angivet slag — liksom vattenmål samt luftvårds- och bullerfrågor bör

avgöras av särskilda naturvårdsdomstolar. I motionen hemställes om utredning

i ämnet.

Enligt utskottets mening innebär den föreslagna överflyttningen av beslutanderätten

i naturvårdsfrågor, om den genomföres, ingripande förändringar

i den naturvårdsorganisation som enhälligt beslutats av riksdagen

liksom i naturvårdslagens bestämmelser. Den nya ordningen för naturvårdsfrågors

avgörande har varit gällande endast kort tid. Behovet från natur
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

vårdssynpunkt av en reform i av motionärerna önskad riktning kan således

ännu ej bedömas. Vidare kommer expropriationsutredningen att överväga

möjligheterna att tillföra expropriationsdomstolarna expertis bl. a. på naturvårdens

område. Slutligen utreder immissionssakkunniga frågan om en

samlad bedömning av de med naturvården nära sammanhängande spörsmålen

om vattenvård och immissioner, vilket begrepp omfattar både luftföroreningar

och buller. Vissa av de problem som avses med motionen kommer

således att behandlas och prövas av pågående utredningar. Vid angivna

förhållanden finner utskottet skäl ej föreligga att tillsätta en särskild utredning

i enlighet med motionärernas förslag. Utskottet anser således att

någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen ej erfordras.

I motionerna I: 327 och 11: 398 riktas kritik mot naturvårdslagens ersättningsbestämmelser.

De allmänna grunderna för dessa stadganden överensstämmer

med vad som gäller enligt byggnadslagen och tidigare gällt enligt

strandlagen och naturskyddslagen. Ersättning skall sålunda endast utgå,

om markägare till följd av förbud mot bebyggelse eller liknande anläggning

kan utnyttja sin mark allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande

till dess tidigare värde eller eljest genom inskränkning i förfoganderätt

vållas avsevärt men. I de fall, där förordnande enligt naturvårdslagen innebär

förbud att vidta viss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd, får ersättning

ej påkallas, förrän ansökan om tillstånd skett och blivit prövad. Det tidigare

värde, som enligt huvudregeln skall beaktas vid ersättningsberäkningen,

skall därvid hänföras till tiden för förordnandets meddelande. Detta

gäller såväl markens värde med av sådant förordnande oinskränkt förfoganderätt

som värdet med de begränsade användningsmöjligheter som

kvarstår efter inskränkningarna i samma rätt. Även täktfallen omfattas

av huvudregeln om ersättning vid uppenbart missförhållande mellan utnyttjandemöjlighet

och tidigare värde, varvid detta värde i överensstämmelse

med nyss angivna grunder för värdeberäkningen — skall hänföras

till den tidpunkt då naturvårdslagen trätt i kraft. Riksdagen har ansett att

dessa ersättningsnormer, som godtagits i likartad lagstiftning, kan väntas

medge eu rimlig avvägning mellan det allmännas och den enskilde markägarens

intressen.

Motionärerna hemställer att riksdagen för sin del skall anta ett i motionerna

framlagt förslag till lag om ändring i vissa ersättningsbestämmelser.

Förslaget innebär att i dispensfallen beräkningen av det tidigare värdet

skall hänföras till tiden för det beslut, varå anspråk på ersättning grundas.

Förslag om en sådan beräkningsgrund har emellertid ogillats av riksdagen

i samband med behandlingen av naturvårdslagstiftningen. Därvid har riksdagen

under hänvisning till naturvårdslagens delvis nya karaktär ansett

det önskvärt att uppmärksamheten från början inriktas på att snarast söka

avhjälpa de brister som till förfång för allmänna eller enskilda intressen

kan finnas däri. Riksdagen har därför hemställt att lagens tillämpning från

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1065

början följs och iakttagelserna redovisas på sådant sätt att betryggande

underlag för bedömandet av lagens verkningar kan erhållas. Frågor om

andringar i ersättningsbestämmelserna bör enligt utskottets mening bedömas

mot bakgrund av sådan utredning. Med hänsyn till den korta tid

lagen varit i kralt kan något dylikt underlag för bedömande av motionärernas

förslag uppenbarligen ej föreligga. Ej heller kan det antas att sådana

menliga erfarenheter av lagstiftningen redan vunnits, att omedelbar

lagändring av förordat slag är påkallad. På grund härav anser utskottet

att motionerna ej bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Slutligen begärs i motionerna 1: 243 och II: 300 utredning av frågan om

reglering av allemansrätten.

Av den föregående redogörelsen framgår att allemansrätten omfattar befogenheter,

vilka delvis indirekt framgår av skilda lagstadganden, bl. a. om

åverkan, tagande av olovlig väg, jakt, fiske eller flottning, och som i övrigt

grundas på sedvanerätt. Med anledning av motionärernas uttalanden må

till en början framhållas att naturvårdslagen icke utvidgar allmänhetens

befogenheter i nämnt hänseende utan syftar till deras bevarande. Såsom

utskottet i andra sammanhang framhållit bör de befogenheter som nu kan

anses rättmätigt tillkomma allmänheten ej heller beskäras genom ny lagstiftning.

I utskottets utlåtande nr 41/1964 har utförligt redogjorts för de

av naturvardsutredningen framlagda riktlinjerna för en civilrättslig reglering

av allemansrättsliga frågor och remissyttrandena däröver. Av denna

redogörelse framgår klart, vilka svårigheter som bl. a. från nyssnämnda

synpunkt är förenade med en sådan lagstiftning. Utredningens förslag om

skyndsamma åtgärder i syfte att åvägabringa en lagstiftning i ämnet har ej

föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd, och 1964 års riksdag har avslagit

motioner om en utredning beträffande allemansrätten. Utskottet finner skäl

ej föreligga för ett ändrat ståndpunktstagande i denna fråga. Som motionärerna

funnit är det givetvis angeläget att ta till vara de möjligheter som

finns att förebygga motsättningar mellan markägare och den rekreationssökande

allmänheten på grund av oriktig uppfattning om allemansrätten.

Utskottet är emellertid alltjämt av den uppfattningen att en i lämpliga former

bedriven upplysnings- och propagandaverksamhet i dagens läge är den

bästa metoden att förbättra förhållandena på området. Utskottet vill särskilt

understryka att frågan om en utredning, som syftar till ett klarläggande

av allemansrättens innebörd, enligt 1964 års ställningstagande hålles

öppen. Det har sålunda förutsatts att statens naturvårdsnämnd tar till vara

de möjligheter som finns att skapa större klarhet i allemansrättsliga frågor

och att nämnden tar initiativ till den ytterligare utredning i ämnet som må

finnas erforderlig. Utskottet anser med hänsyn härtill att någon riksdagens

åtgärd i anledning av motionerna ej erfordras.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, nämligen

s. 33 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

33

a) 11:275,

b) I: 327 och II: 398 samt

c) 1:243 och II: 300,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 mars 1965

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Knut Johansson,

Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson, Herbert Larsson

och Torsten Hansson*;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru

Torbrink, herrar Grebäck, Persson i Tandö, Johansson i öckerö och Carlshamre.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

vid b) i utskottets hemställan

av herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson, Nyberg,

Grebäck och Carlshamre, vilka ansett

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 31 med »Förslag

om en sådan beräkningsgrund» och slutar å s. 32 med »någon riksdagens

åtgärd» bort ha följande lydelse:

»Ett av utskottet framlagt förslag om en sådan värderingsgrund har visserligen

ogillats av riksdagen i samband med behandlingen av naturvårdslagstiftningen.

De skäl som av utskottet anförts till stöd för nämnda förslag

och som nu jämväl åberopas av motionärerna får emellertid alltjämt anses

bärande. Härtill kommer att de nya bestämmelserna varit gällande så kort

tid att de med all sannolikhet ännu ej tillämpats. Vid angivna förhållanden

biträder utskottet motionärernas förslag om ändring i 28 och 29 §§ naturvårdslagen.

Motsvarande ändringar bör vidtagas i 25 och 45 §§ samma lag.

De nya bestämmelserna bör träda i kraft snarast möjligt och äga tillämpning

jämväl på beslut som meddelats före ikraftträdandet.»

dels att utskottet vid b) bort hemställa,

»att riksdagen i anledning av motionerna I: 327 och

II: 398 måtte för sin del antaga följande

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

Förslag

till

Lag

om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822)

Härigenom förordnas att 25, 28, 29 och 45 §§ naturvårdslagen den 11

december 1964 (nr 822) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Medföra föreskrifter

Innebär föreskrift enligt 8 § förbud

att vidtaga viss åtgärd utan

länsstyrelsens tillstånd, må ersättning

i anledning av den föreskriften

ej utgå med mindre tillstånd vägrats

eller förenats med särskilda villkor.

Frågan huruvida

(Föreslagen lydelse)

innan föreskrifterna meddelades.

Innebär föreskrift enligt 8 § förbud

att vidtaga viss åtgärd utan

länsstyrelsens tillstånd, må ersättning

i anledning av den föreskriften

ej utgå med mindre tillstånd vägrats

eller förenats med särskilda villkor.

Ersättning skall härvid beräknas

efter markens värde vid tiden för

det beslut, varå anspråk på ersättning

grundas.

föreskrifternas meddelande.

25 §.

28 §.

Har beträffande fastighet, som

helt eller delvis omfattas av förordnande

enligt 15 eller 19 §, vägrats

tillstånd som avses i 16 eller 19 §

och kan till följd härav fastigheten,

till den del dess utnyttjande inom

eller utom området för förordnandet

påverkas av att förfoganderätten

sålunda inskränkts, av ägaren

användas allenast på sätt som står

i uppenbart missförhållande till värdet

av nämnda del vid tiden för förordnandets

meddelande, är ägaren

berättigad till ersättning av kronan

för den skada han härigenom lider.

Detsamma gäller om innehavare av

sådan nyttjanderätt eller annan särskild

rätt till fastigheten som upplåtits

innan förordnandet meddelades.

Har beträffande fastighet, som

helt eller delvis omfattas av förordnande

enligt 15 eller 19 §, vägrats

tillstånd som avses i 16 eller 19 §

och kan till följd härav fastigheten,

till den del dess utnyttjande inom

eller utom området för förordnandet

påverkas av att förfoganderätten

sålunda inskränkts, av ägaren

användas allenast på sätt som står

i uppenbart missförhållande till värdet

av nämnda del, är ägaren berättigad

till ersättning av kronan

för den skada han härigenom lider.

Detsamma gäller om innehavare av

sådan nyttjanderätt eller annan särskild

rätt till fastigheten som upplåtits

innan förordnandet meddelades.

Vad i------med föreskrifter.

Frågan huruvida----— — förordnandets meddelande.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 dr 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

29 §.

Har tillstånd som avses i 18 §

vägrats eller förenats med föreskrifter

och kan till följd härav marken

av ägaren användas allenast på sätt

som står i uppenbart missförhållande

till dess värde vid tiden för

denna lags ikraftträdande, är ägaren

berättigad till ersättning av kronan

för den skada han härigenom

lider. Detsamma gäller om innehavare

av sådan nyttjanderätt eller annan

särskild rätt till marken som

upplåtits före lagens ikraftträdande.

Frågan huruvida-------]

Har tillstånd som avses i 18 §

vägrats eller förenats med föreskrifter

och kan till följd härav marken

av ägaren användas allenast på sätt

som står i uppenbart missförhållande

till dess värde, är ägaren berättigad

till ersättning av kronan

för den skada han härigenom lider.

Detsamma gäller om innehavare av

sådan nyttjanderätt eller annan särskild

rätt till marken som upplåtits

före lagens ikraftträdande.

''ens ikraftträdande.

45 §.

I fråga---—--för förordnandet.

Beträffande rätt —-----fortfarande gälla.

Vid tillämpning av 28 § nya lagen

med anledning av förordnande enligt

21 § naturskyddslagen skall

förordnandet anses meddelat vid

nya lagens ikraftträdande.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och äger

tillämpning jämväl på beslut som meddelats före ikraftträdandet.»

ESSELTE AB. STHLM SS

B14S89

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.