Utlåtande i anledning av väckta motioner angående köp av skog på rot. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 541 i första kammaren av herr Sundin och nr 646 i andra kammaren av herr Larsson i Hedenäset.
1965-03-09 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1965:8, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående köp av skog på rot. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 541 i första kammaren av herr Sundin och nr 646 i andra kammaren av herr Larsson i Hedenäset.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 dr 1965
1
Nr 8
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående köp av skog
på rot.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 541 i första kammaren av herr Sundin och nr
646 i andra kammaren av herr Larsson i Hedenäset.
I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning och därav föranledda förslag i
fråga om lagstiftningen beträffande köp av skog på rot syftande till en begränsning
av den medgivna maximitiden i enlighet med vad i motionen har
anförts».
Motionärerna framhåller att betydelsen av att olika skogsvårdsåtgärder
kommer till utförande och att de ingåtts vid rätt tidpunkt har blivit alltmera
uppenbar. I första hand är detta en angelägenhet för vederbörande
skogsägare. Motionärerna anför härom följande.
En utstämpling av skog utföres då behov av avverkning föreligger. Är
det då fråga om en gallring innebär ett så långt uppskjutande av avverkningen
som fem år högst betydande produktionsförluster genom försvagad
tillväxt på det kvarstående beståndet, som efter stagnationen reagerar
med tillväxtstegring först efter rätt lång tid. Är det fråga om en slutavverkning
uppstår också förluster. Slutavverkningar förlägges ju ofta till
lågt avkastande och i övrigt otillfredsställande skogsbestånd. En femårig
avverkningstid medför då att ersättandet av dessa otillfredsställande skogsbestånd
med en ny skogsgeneration i onödan fördröjes. Även i de fall det
rör sig om fullt bestockade skogsbestånd är det önskvärt med en kortare
maximitid för avverkningsrätten, eftersom tillväxten som regel sjunker
för varje år och markens produktionsförmåga därmed ej till fullo utnyttjas.
Men även från allmänna synpunkter kan enligt motionärerna erinringar
anföras mot den gällande maximitiden. De aktuella förhållandena i Norrbottens
län anföres som exempel, och motionärerna säger följande.
Inför nyss förliden höst uppmanade skogsvårdsstyrelsen i Norrbotten
länets skogsägare till ökade skogsuttag. Detta skedde givetvis i första hand
för att så ur skogliga synpunkter bedömdes motiverat. Som ytterligare motivering
förelåg dessutom de omständigheterna att ökade skogsuttag var
önskvärda ur sysselsättningssynpunkt och för att trygga råvaruförsörjningen
för länets skogsindustri. Det kan konstateras att länets skogsägare följde
denna uppmaning, och utstämplingarna blev säkerligen större än vad eljest
skulle blivit fallet. I viss utsträckning har sedan dessa stämplingar försålts
Hihang till riksdagens protokoll 1965. 9 sand 8 avd. Nr 8
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1965
på rot. Därtill kan läggas det konstaterandet att större delen av dessa rotköp
synes ha kvarställts för längre eller kortare tid och i vart fall att de
skogsköpande bolagen endast i ringa utsträckning påbörjat avverkningarna
av desamma.
Vad här relaterats innebär ju både att dessa stämplingar får ligga outnyttjade
i den synnerligen prekära arbetsmarknadssituation som just nu
råder i Norrbottens län och att — i den mån förädling inom länet varit
avsedd — råvarubehovet inom länet för året och kanske flera år framåt
undandrages dessa kvantiteter. Vad länsmyndigheterna försökt ernå med
sitt upprop äventyras på så vis med lagens hjälp av de rotpostköpande bolagen.
Motionärerna framhåller vidare att den tekniska och maskinella utvecklingen
kommit så långt att förfogandetiden om fem år ej kan behövas för
avverkningarnas utförande. Dessutom erinrar motionärerna om att domänverket
ingalunda tillämpar gentemot köparna så liberala bestämmelser som
lagen medger på förevarande område. Domänverket medger nämligen i princip
icke längre avverkningstid än knappt ett år, och utan särskild ersättning
kan ej tillstånd till mer än ett års förlängning erhållas.
Även om den gällande lagbestämmelsen icke utesluter att kortare avverkningstider
än fem år kan överenskommas, synes den medgivna maximitiden
enligt motionärerna vara onödigt lång. Dessa framhåller att, som ovan
belysts, exempel kan anföras på att detta lagrum utnyttjas på ett från skogliga
och samhälleliga synpunkter diskutabelt sätt. En begränsning av maximitiden
till att förslagsvis omfatta två år synes motionärerna vara en anpassning
efter tidens krav och förutsättningar. För att få frågan allsidigt
belyst begränsar sig emellertid motionärerna till att begära en utredning av
frågan och därav föranledda förslag.
Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet hänvisa
till motionen 11:646.
Gällande rätt
I 1 kap. 7 § lagen den 1A juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom
stadgas, att vad tidigare i samma kapitel eller eljest i lag finnes i allmänhet
föreskrivet angående nyttjanderätt till fast egendom jämväl skall tilllämpas
i fråga om rättighet, som fastighets ägare åt annan upplåter att å
fastigheten avverka skog eller att där taga torv, ler, grus, sten eller annat,
som icke är att hänföra till fastighetens vanliga avkastning, eller att jaga
eller att fiska. De bestämmelser i nyttjanderättslagen som således skall äga
tillämpning på de uppräknade särskilda rättigheterna innefattar regler om
maximitid för kontrahenternas bundenhet (1 §), om inskrivning till säkerhet
för nyttjanderätts bestånd (2 §) samt om rättsverkningar vid frivillig
överlåtelse, exekutiv försäljning eller återköp enligt lagen om återköpsrätt
till fast egendom av den fastighet, vartill nyttjanderätt upplåtits (3 och
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 ar 1955
3
4 §§), vid upplåtelse av nyttjanderätt åt flera (5 §) och vid nyttjanderätts
bortfall på grund av klander eller återköpsrätt, som förbehållits tidigare än
nyttjanderätten uppläts (6 §).
De i 1 § stadgade maximitiderna skall emellertid enligt särskild inskränkande
bestämmelse i 7 § ej gälla, där upplåtelsen avser allenast eller huvudsakligen
rätt att annorledes än till husbehov avverka skog, för vilket fall
föreskrives en längsta tid för rättighetens bestånd av fem år.
För upplåtelse, som sker från kronan, gäller enligt 8 § ej de maximitider
som angivits i 1 och 7 §§. I fråga om kronan tillhöriga skogar under domänstyrelsens
förvaltning gäller i stället en i förordningen den 10 maj 1935 (nr
157) angående grunder för förvaltningen av vissa kronoskogar intagen bestämmelse,
att domänstyrelsen icke utan Kungl. Maj :ts medgivande äger
träffa avtal om upplåtelse av avverkningsrätt för längre tid än fem år.
Det kan här anmärkas, att i lagberedningens år 1960 framlagda förslag
till ny jordabalk in. m. (SOU 1960:24, 25) upptagits beträffande frågan
om maximitiden vid avverkning en bestämmelse (11 kap. 3 § andra stycket),
som överensstämmer med nu gällande regel i nyttjanderättslagen. Bestämmelsen
återfinnes med oförändrad lydelse i det reviderade förslaget till
jordabalk m. m. (SOU 1963:55; 9 kap. 3 § andra stycket). Förslagen till ny
jordabalk är för närvarande föremål för behandling inom Kungl. Maj :ts
kansli.
Frågans tidigare behandling
Kontrakt om avverkningsrätt till skog för längre tid blev vanliga i de
norra länen redan vid trävaruindustriens begynnande uppblomstring under
1840-talet. Genom de s. k. skogsköpcn tillgodosåg industrien sitt behov av
jämn tillförsel av timmer utan att behöva med äganderätt förvärva stora
jordområden. Upplåtelserna skedde ofta för en tid av 50 år, den maximitid
som enligt en förordning år 1844 gällde för nyttjanderätt å landet. Vederlaget
bestämdes i kontrakten stundom till ett engångsbelopp, men hade
emellanåt formen av en årlig prestation i pengar, spannmål eller annat.
Dessa avverkningskontrakt visade sig dock ytterst ogynnsamma från både
nationalekonomisk och social synpunkt. Förvärvaren såg sitt intresse i att
under avverkningstiden utnyttja skogskapitalet i möjligaste mån. Bönderna
avbände sig för en tillfällig förmån den stödskog, som behövdes för jordbruket,
och förutsåg ej den framtida värdestegringen på skogsprodukter. Till
förebyggande av de antydda olägenheterna föreslog 1870 års skogskommitté
att tiden för avverkningsrättens bestånd skulle begränsas till högst 10 år.
Förslaget ledde dock först år 1899 till att eu maximitid av 20 år för avverkningsrätter
fastställdes. Denna bestämmelse, som föranledde avverkningar
i forcerat tempo, visade sig ha ännu fördärvligare följder än 50-årsregeIn,
4
Tredje lar/utskottets utlåtande nr S år 1965
varför maximitiden genom en lag av den 24 juli 1903 inskränktes väsentligt
mera, nämligen till fem år. Sistnämnda regel bibehölls i 1907 års nyttjanderättslag.
Den avser endast rättighet som går ut på avverkning utöver husbehov
(»saluavverkningsrätt»). För husbehovsrätt gäller den vanliga 50-årsgränsen
enligt 1 kap. 1 § nyttjanderättslagen.1)
Riksdagen har tidigare behandlat den i motionerna aktualiserade frågan
om sänkning av maximitiden för upplåtelse av skogsavverkningsrätt, senast
år 1962 samt dessförinnan såväl år 1961 som år 1954. Vid samtliga dessa
tillfällen hemställde tredje lagutskottet i utlåtanden (nr 25/1954, 3/1961
och 8/1962) över de motioner, som väckts i frågan, att desamma ej måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd, och hemställan bifölls av riksdagen. I
det år 1954 avgivna utlåtandet anförde utskottet följande.
Åtskilliga omständigheter talar enligt utskottets mening för lämpligheten
av att tiden mellan försäljning av skog å rot och avverkningen i möjligaste
mån förkortas. Särskilt må framhållas betydelsen av att stämplingar som
företagits i syfte att åstadkomma förbättringar i det skogliga tillståndet
icke kvarstår oavverkade längre än nödvändigt och att avverkningar som
skall åtföljas av skogvårdande åtgärder icke onödigtvis fördröjes. Såsom
framgår av de flesta remissyttrandena har utvecklingen också gått i riktning
mot allt kortare avforslingstider. För södra Sveriges vidkommande hör
det sålunda till undantagen att rotposter står oavverkade längre tid än tre
år efter försäljningen, och även i Norrland avverkas rotposterna i allmänhet
inom denna tid.
Mot den föreslagna tvångsmässiga inskränkningen av giltighetstiden för
upplåtelse av skogsavverkningsrätt kan dock resas allvarliga invändningar.
Drivningstekniska svårigheter, såsom ogynnsam väderlek och rotposternas
svårtillgänglighet, medför stundom att längre upplåtelsetid erfordas. Av
ekonomiska skäl bör det för en del fall finnas möjlighet att koncentrera
utdrivningen av flera säsongers rotpostköp till ett år. exempelvis då mindre
bärkraftiga biflottleder eller huvudbasvägar måste begagnas för transporterna
eller då avverkningen kräver särskilt stora anläggningskostnader. En
annan synpunkt, som av en del remissinstanser lagts till grund för deras
avstyrkande av motionärernas förslag och som enligt utskottets mening
förtjänar beaktande, är att möjligheterna att bereda en fast skogsarbetarstam
jämn och full sysselsättning skulle — åtminstone i Norrland — bli
mindre om den längsta medgivna tiden för beståndet av avverkningsrätt
ytterligare inskränktes. Utbuden av rotposter varierar nämligen med hänsyn
till konjukturerna så avsevärt, att en avverkning i takt därmed skulle
medföra stora svängningar på skogsarbetsmarknaden.
De gjorda övervägandena leder enligt utskottets uppfattning till den slutsatsen,
att det visserligen är önskvärt att tiden för utnyttjandet av avverkningsrätt
blir så kort som möjligt men att fall kan förekomma som gör en
längre upplåtelsetid än tre år befogad, varför den av motionärerna föreslagna
lagändringen icke bör vidtagas. En sådan lagändring synes för övrigt
ej heller erforderlig för att eu önskvärd begränsning av upplåtelsetiden skall
ernås, då en sådan genom de möjligheter som står skogsägarnas organisa
])
Redogörelsen i huvudsak hämtad från Undén: Svensk sakrätt II. 1960 s. 198—199.
Tredje lagutskottets ut tätande nr 8 är 1965 5
tioner till buds torde kunna åstadkommas genom överenskommelse mellan''
de avtalsslutande parterna i varje särskilt fall.
I utlåtandet nr 3 år 1961 anfördes bl. a. följande.
Nackdelar främst ur skogsvårdssynpunkt kan, som motionärerna framhåller,
otvivelaktigt följa med utnyttjande av en femårig avtalstid. Som
framgår av vissa i utskottets utlåtande nr 25/1954 redovisade yttranden och
som utskottet i nämnda utlåtande uttalat torde det emellertid särskilt för
södra Sveriges vidkommande men även i Norrland numera höra till undantagen,
att rotposter får stå oavverkade längre tid än tre år efter försäljning.
Den utveckling mot allt kortare tider för avverkning och drivning utskottet
i sitt tidigare utlåtande ansett sig kunna konstatera synes alltjämt fortskrida.
De påtalade nackdelarna torde därför i mycket liten utsträckning
göra sig gällande.
Ehuru av det ovan sagda kan synas som om ett förkortande av maximitiden
i enlighet med motionärernas hemställan i stort sett skulle sakna
praktisk betydelse, vill utskottet för sin del icke förorda en sådan lagändring.
Som närmare utvecklats i det tidigare utlåtandet torde nämligen i
särskilda fall en längre tid för utdrivning av försåld virkespost vara motiverad.
Möjligheten att i sådana fall bestämma avverkningstiden upp till
fem år bör icke avskäras. Mot missbruk av en sådan möjlighet talar i hög
grad, att skogsägarna numera i ökad utsträckning kan hävda sina intressen
genom organisationer.
I sitt utlåtande nr 8 år 1962 fann utskottet ej skäl frångå de nyss refererade
synpunkterna och hänvisade i utlåtandet till dessa. Yrkandet om utredning
borde enligt utskottet för övrigt avvisas redan därför att frågan aktualiserats
genom lagberedningens år 1960 framlagda förslag till jordabalk och
torde komma att övervägas i anledning härav.
Mot sistnämnda utlåtande reserverade sig herrar Olsson, Ernst, och Jansson
i Benestad, vilka bl. a. ansåg en kortare maximitid angelägen och därför
fann sig böra förorda att spörsmålet vid den fortsatta beredningen av
ärendet inom lagberedningen borde ägnas särskild uppmärksamhet i syfte
att uppnå en avkortning av maximitiden.
Utskottet
I det fall upplåtelse av nyttjanderätt endast eller huvudsakligen avser
rätt att annorledes än till husbehov avverka skog gäller enligt år 1903
tillkommen bestämmelse att längsta tiden för rättighetens bestånd är fem
år. Motionärerna gör gällande att olägenheter från skogsvårdssynpunkt
är förenade med detta stadgande. Om avverkningen uppskjutes så länge
som fem år kan bl. a. uppkomma betydande produktionsförluster genom
försvagad tillväxt på kvarstående bestånd ävensom dröjsmål med ersättandet
av skogsbeståndet med en ny skogsgeneration. Motionärerna framhåller
vidare att den tekniska och maskinella utvecklingen kommit så långt alt
den medgivna tiden ej är erforderlig för avverkningarna. Det erinras också
om att domänverket i princip icke medger längre avverkningstid än ett
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1965
år. Med hänvisning till det anförda samt den i motionerna berörda, prekära
arbetsmarknadssituationen i Norrbottens län anser motionärerna den angivna
maximitiden kunna begränsas till två år. Det anhålles om utredning
i enlighet med det sagda.
Som motionärerna framhåller kan nackdelar vara förenade med ett utnyttjande
av en femårig avtalstid. Främst skogsvårdssynpunkter talar för
lämpligheten att tiden mellan försäljning av skog på rot och avverkning i
möjligaste mån minskas. Såsom riksdagen tidigare uttalat har utvecklingen
också gått i riktning mot allt kortare tider för avverkning och drivning.
Särskilt i södra Sverige men även i Norrland synes det höra till undantagen
att rotposter får stå oavverkade längre tid än tre år efter försäljning. Så
sent som 1962 framhöll riksdagen att denna utveckling alltjämt synes
fortskrida. Fastän det härav kunde synas som om ett förkortande av
maximitiden i stort sett skulle sakna praktisk betydelse, ville dock riksdagen
såväl 1961 som 1962 icke förorda en lagändring. Riksdagen fann
nämligen att en längre tid kunde vara motiverad i särskilda fall, såsom då
drivningstekniska svårigheter föreligger till följd av exempelvis ogynnsam väderlek
och rotposternas svårtillgänglighet eller då det av ekonomiska skäl bör
finnas möjlighet att koncentrera utdrivningen av flera säsongers rotpostköp
till ett år. T sådana fall borde enligt riksdagens mening möjligheterna
att bestämma avverkningstiden upp till fem år icke beskäras. Såsom
framgår av den tidigare redogörelsen, har i lagberedningens förslag till
ny jordabalk upptagits en bestämmelse med samma innehåll som den
nu gällande. Enligt uppgift har förevarande spörsmål icke uppmärksammats
i de över förslaget avgivna remissyttrandena. Jordabalksförslaget
övervägs f. n. inom Kungl. Maj:ts kansli. Med hänsyn till det moderna
skogsbrukets snabba utveckling i olika avseenden, och då riksdagen jämväl
tidigare tillmätt bestämmelsen om maximitid viss betydelse från skogsvårdssynpunkt,
finner utskottet att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
bör fästa uppmärksamheten på det genom motionerna nu åter aktualiserade
spörsmålet.
På grund härav får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna 1:541 och
11:646 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att frågan om
en eventuell förkortning av den för skogsavverkningsrätt gällande
maximitiden måtte, efter den utredning, som kan
befinnas erforderlig, upptagas till prövning i samband med
behandlingen av förslaget till ny jordabalk.
Stockholm den 9 mars 1965
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Tredje lagutskottets utlåtande nr S är 1965
7
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson’, Svante Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Knut Johansson, Erik Jansson, Åkesson*, Herbert Larsson
och Axel Kristiansson:
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru
Torbrink*, herrar Grebäck, Nilsson i Svalöv, Persson i Tandö och Johansson
i öckerö*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1965:79 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående köp av skog på rot. s. 1 i texten