Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätten att besluta om jaktvårdsområde. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 329 i första kammaren av herr Svedberg, Lage, m. fl. och nr 399 i andra kammaren av herr Trana m. fl.
1965-03-09 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1965:9, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätten att besluta om jaktvårdsområde. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 329 i första kammaren av herr Svedberg, Lage, m. fl. och nr 399 i andra kammaren av herr Trana m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965
1
Nr 9
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätten att
besluta om jaktvårdsområde.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till
lagutskott hänvisade motioner, nr 329 i första kammaren av herr Svedberg,
Lage, m. fl. och nr 399 i andra kammaren av herr Trana m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhåller om skyndsam utredning avseende huruvida de
i motionen, påtalade beslutsbestämmelserna för tillskapande och bibehållande
av jaktvårdsområde i vad de avser,
1) gällande majoritetstal för beslut, beträffande i omröstning deltagande
antal jakträttsinnehavare,
2) arealfaktorns betydelse för beslutets fattande, samt
3) att i sammanträdet ej deltagande jakträttsinnehavare ändock skall
räknas såsom röstande,
kan anses befrämja i jaktlagens 10 § 1 mom. angivna syfte med jaktvårdsområde
eller anses stå i överensstämmelse med de lagregler, som på andra
områden allmänt tillämpas vid besluts fattande rörande frågor av samhälleligt
intresse, samt
att om så icke befinnes vara fallet, utredningen får i uppdrag att framlägga
de förslag till demokratisering av gällande bestämmelser, som den finner
vara påkallade och lämpliga».
Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet, i den mån
redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionen II: 399.
Gällande rätt
Enligt 1 § andra stycket lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt bör jakträttsinnehavare
genom ändamålsenlig och efter tillgången på villebråd lämpad
jakt ävensom, där så lämpligen kan ske, genom åtgärder för villebrådets
skydd och förkovran sörja för bevarandet av ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd
(jaktvård). Kravet på god jaktvård utgör grunden för reglerna
om bildande av jaktvårdsområde. Bestämmelser härom lämnas i 10—13 §§
jaktlagen. Ägare av särskilda fastigheter kan sålunda i syfte att främja
jaktvården på fastigheterna besluta att dessa helt eller delvis skall tillsammans
utgöra jaktvårdsområde (10 § 1 mom. första stycket). Jaktvårdsområde
skall, efter vad delägarna beslutar, bildas för visst antal år,
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 3 avd. Nr 9
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965
lägst 10 år och högst 25. Beslut om bildande av jaktvårdsområde skall också
innehålla de huvudsakliga grunderna i fråga om dels hur jakten på området
får utövas och viltvården handhas, dels fastighetsägares skyldighet
att på sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning för jaktvårdens
tillgodoseende (10 § 1 mom. andra stycket).
Väckes förslag om bildande av jaktvårdsområde och enas icke samtliga
fastighetsägare härom eller angående tiden för jaktvårdsområdets bestånd
eller övriga frågor som avses i 1 inom. andra stycket, skall förslaget prövas
vid förrättning på stället. Sådan förrättning skall hållas av förrättningsman
som länsstyrelsen förordnar (10 § 2 mom.). Beslut om bildande av jaktvårdsområde
är ej giltigt, om inte de vilka biträder beslutet utgör minst
tre fjärdedelar av antalet fastighetsägare och tillika äger minst tre fjärdedelar
av den mark varom är fråga. Mark, som i avseende på läge, form och
övrig beskaffenhet finnes lämpligen böra bestå såsom eget jaktvårdsområde,
får icke mot ägarens bestridande anslutas till jaktvårdsområde (10 § 3
inom.). I skärgård får jaktvårdsområde bildas även av allenast en fastighet.
Beslut om bildande av sådant jaktvårdsområde är ej giltigt, om inte
de vilka biträder beslutet utgör minst tre fjärdedelar av antalet delägare
i fastigheten och tillika äger minst tre fjärdedelar av densamma (10 § 4
mom.).
Fastighetsägarna kan inom ett år före utgången av den tid, för vilken
jaktvårdsområde bildats, vid sammanträde besluta att området skall fortbestå
under ytterligare visst antal år, lägst 10 år och högst 25. För beslutets
giltighet fordras att det biträtts av flertalet bland de röstande samt vidare
att icke nejröster avgivits av mer än en fjärdedel av hela antalet fastighetsägare
eller av fastighetsägare, som äger mer än en fjärdedel av den i
området ingående marken, eller, i fall som avses i 4 inom., en fjärdedel av
fastigheten (10 § 5 mom.).
För beslut om ändring av jaktvårdsområdes omfattning eller i fråga,
beträffande vilken jämlikt 1 mom. andra stycket bestämmelser skall meddelas
i beslutet om områdets bildande, skall föreskrifterna om bildande
av jaktvårdsområde äga motsvarande tillämpning. Fattas sådant beslut
i samband med beslut som avses i 5 mom., skall dock i stället tillämpas vad
där är stadgat. Innebär i dylikt fall beslutet att mark skall uteslutas ur
eller anslutas till jaktvårdsområdet, erfordras samtycke av ägaren till den
marken (10 § 6 inom.).
För giltigheten av beslut enligt 10 § fordras fastställelse av länsstyrelsen.
Länsstyrelsen skall tillse att beslutet tillkommit i laga ordning och överensstämmer
med lag och författning liksom att det är tjänligt för jaktvårdens
främjande och icke kränker enskild rätt. Beslutet skall av länsstyrelsen
antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse, skall
skäl därför uppges (It § 1 inom.). Ingår i jaktvårdsområde fastighet som
huvudsakligen utgör gård eller trädgård eller eljest väsentligen saknar be
-
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965
tydelse för jaktvården på området, äger länsstyrelsen förordna att fastigheten
ej längre skall tillhöra jaktvårdsområdet. Ansökan om sådant förordnande
får göras av envar som äger del i området. De övriga delägarna
skall få tillfälle att yttra sig över ansökningen (11 § 2 inom.). Meddelande
om beslut, som länsstyrelse fattar enligt 11 §, skall införas i tidning inom
orten. Mot beslutet kan talan föras hos Konungen genom besvär, vilka skall
ha inkommit till jordbruksdepartementet inom två månader från den dag
då meddelandet infördes i tidningen (11 § 3 inom.). Beslut enligt 10 §
gäller även mot ny fastighetsägare (12 § 1 inom.).
I frågor som rör jaktvårdsområde har varje fastighetsägare en röst, om
annorlunda ej bestämts i de för området gällande grunderna för jaktutövningen
och viltvården (13 § 1 mom.). Den som har jakträtt på mark som
ingår i jaktvårdsområde äger närvara vid sammanträde med fastighetsägarna
inom området samt därvid yttra sig och avge förslag (13 § 2 inom.).
Inom jaktvårdsområde får rätten till all jakt eller till jakt efter särskild
villebrådsart ej upplåtas till annan, om inte samtliga fastighetsägare är ense
därom. Fastighetsägare får ej förvägras att till annan upplåta honom tillkommande
jakträtt inom jaktvårdsområde, såvida icke upplåtelsen befinnes
olämplig med hänsyn till jaktvården eller eljest länder övriga fastighetsägare
till avsevärt men (13 § 3 mom.). Menar den vars rätt beröres av beslut,
som fattas angående jaktutövningen eller upplåtelse av jakträtt inom jaktvårdsområde,
att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller att det
eljest strider mot lag eller författning eller kränker hans enskilda rätt, kan
han föra talan mot beslutet hos länsstyrelsen inom viss tid från delfåendet.
Beslut angående jaktutövningen skall, om länsstyrelsen ej förordnar annorlunda,
lända till efterrättelse utan hinder av att talan föres mot beslutet
(13 § 4 mom.).
Tillämpningsföreskrifter till jaktlagens bestämmelser om jaktvårdsområden
har intagits i 38—42 §§ jaktstadgan den 3 juni 1938.
Ur förarbetena
Sedan mer än ett halvt sekel har den jakträttsliga lagstiftningen i vårt
land öppnat särskild möjlighet för ägare av olika fastigheter att genom samverkan
åstadkomma bindande regler för jaktutövning och viltvård på fastigheterna.
De första bestämmelserna i ämnet intogs i lag den 8 november 1912 om
rutt till jakt. Enligt 9 § gällde sålunda att om ägare av särskilda fastigheter,
vilkas ägor bildade ett sammanhängande område, i sådan egenskap
slöt avtal om hur jakten på området skulle utövas och jaktvården handhas,
så skulle på vad avtalet innehöll om jaktens utövande och om skyldighet
för ägare att på sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning för jaktvårdens
tillgodoseende tillämpas vad i allmänhet stadgades om servitut,
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 sand. 3 avd. A’r 9
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965
d. v. s. bland annat att avtalet genoin inteckning kunde göras bindande även
för ny ägare. Maximitiden för giltigheten av sådant avtal bestämdes till
50 år från det avtalet slöts. Enligt föredragande departementschefen var
stadgandenas huvudsyfte att genom frivillig överenskommelse mellan ägare
av angränsande fastigheter få till stånd ordnad jaktvård på större områden
och att trygga sådant avtals bestånd gentemot ny ägare av samma
fastighet. Huruvida genom avtalet den ena kontrahenten berättigades jaga
på den andras ägoområde, ansågs vara av mindre vikt.
Bestämmelser om bildande av jaktvårdsområde genom majoritetsbeslut
infördes i svensk rätt genom 1938 års jaktlagstiftning. Vissa ändringar i
dessa stadganden har vidtagits genom lagstiftning åren 1951 och 1963.
Rörande detta reformarbete må här anföras följande.
På begäran bl. a. av 1931 års riksdag tillsattes i slutet av år 1932 en utredning
för översyn av jaktlagstiftningen. Därefter väcktes vid 1935 års
riksdag en motion, II: 381, vari framfördes tanken att öppna möjlighet att
tvångsvis bilda sådan samfällighet som avsågs i 9 § 1912 års lag. Som
tänkbar förutsättning angav motionären att beslut i frågan fattades av två
tredjedelar av antalet delägare i den tänkta samfälligheten och att samma
delägare tillika representerade minst hälften av de berörda fastigheternas
sammanlagda areal. Utarrendering av jakträtten inom sådan samfällighet
skulle ej få ske utan samtliga delägares samtycke. I motionen hemställdes
om utredning i ämnet. Jordbruksutskottet hemställde i utlåtande nr 19/1935,
såvitt nu är i fråga, att åt pågående jaktlagstiftningsutredning skulle uppdragas
att behandla även det spörsmål som berördes i motionen II: 381.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Jaktlagstift ning sutredningens resultat redovisades med vissa undantag i ett
år 1936 avgivet betänkande (SOU 1936: 38), vari framlades förslag till ny lag
om rätt till jakt. Förslaget byggde liksom 1912 års lag på principen att jakträtt
tillkommer varje jordägare på honom tillhörigt område. I betänkandet
diskuterades visserligen det inånga gånger framförda och genom mellaneuropeisk
lagstiftning aktualiserade kravet på innehav av viss minimiareal
för rätten att självständigt idka jakt. Gentemot en sådan reform anfördes
emellertid att bestämmelser av dylik innebörd alltför mycket skulle strida
mot vårt folks vanor och föreställningssätt samt dessutom stöta på betydande
praktiska svårigheter.
För att motverka de olägenheter, som var förbundna med de små ägolotterna,
valde utredningsmannen i stället att fortsätta på den väg som
beträtts genom införandet av 9 § i 1912 års lag, vilken avsåg att genom avtal
mellan fastighetsägare sammanföra dessas ägor till gemensamma större
jaktområden. Utredningsmannen anförde att, även om denna möjlighet att
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965 5
skapa lämpliga jaktvårdade områden på senare tid utnyttjats flitigare än
vad fallet tidigare varit, det dock torde vara allmänt känt att de flesta försök
att bilda dylika områden stannat på en eller annan jordägares vägran
att biträda avtalet. Enligt utredningsmannens uppfattning var det också
uppenbart, att intet försök till nydaning av förhållandena på det jaktliga
området kunde fullt ut medföra avsedd verkan, om det icke jämväl åsyftade
att i möjligaste mån avhjälpa de med jorduppdelningen förenade olägenheterna
i jaktvårdsavseende. Med anledning därav föreslog utredningsmannen,
att en på visst sätt bestämd majoritet av jordägare med sammanhängande
marker skulle kunna genomföra beslut om att dessa skulle utgöra
ett gemensamt jaktområde. Därvid skulle överenskommas, huru jakten
på området fick utövas och viltvården handhas, och beslutet därom skulle
i tillämpliga delar gälla såsom servitut i högst 50 år i enlighet med de då
gällande bestämmelserna om helt frivilliga avtal. Såsom förutsättningar
för bildande av jaktområde angav utredningsmannen, att området skulle
befinnas lämpligt för ändamålet samt att de som biträdde beslutet utgjorde
minst två tredjedelar av samtliga fastighetsägare inom området och tillika
ägde minst två tredjedelar av marken i fråga. Från stadgandet om bildande
av jaktvårdsområde föreslogs det undantaget, att eu fastighetsägare, som
själv hade sådan mark att den lämpligen kunde bestå såsom eget jaktområde,
icke mot sitt bestridande skulle kunna tvingas att ansluta sig till
gemensamt jaktområde.
I remissyttrandena över förslaget (se prop. nr 46/1938 s. 22 f.) underströks
på flera håll att betydande olägenheter för jaktvården följt av den
långt drivna uppdelningen av jorden. Att på grund därav mera generellt
frångå principen om jakträttens anknytning till jordäganderätten i övrigt
ifrågasattes dock icke på något håll. Förslaget att minska olägenheterna av
jordsplittringen genom att möjliggöra bildande av särskilda jaktområden
genom majoritetsbeslut vann anslutning från olika håll. Härvid framhölls
i flera yttranden att detta intrång i enskilda markägares rättigheter kunde
väcka vissa betänkligheter, vilka dock fick vika för de uppenbara fördelar
som var förknippade med möjligheterna att skapa större jaktarealer.
Vad särskilt angick de föreslagna reglerna om den för tvångssammanslutningen
erforderliga majoriteten ifrågasattes från ett håll huruvida icke
enkel majoritet vore tillräcklig beträffande antalet fastighetsägare. Från
annat håll anfördes att om den mark, som lämpligen borde utgöra ett jaktområde,
innefattade ett större antal mindre fastigheter, vilka sammanlagt
uppgick till en i förhållande till hela områdets storlek obetydlig areal, den
föreslagna röstningsbestämmelsen kunde utnyttjas av ägarna till dessa
mindre fastigheter till att förhindra bildandet av ett lämpligt jaktområde.
Det förordades därför eu sådan ordning att fastigheternas areal tillerkändes
större betydelse vid röstningen än som skulle bli fallet euligt utredningsförslaget.
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965
Departementschefen fann i prop. nr 46/1938 med förslag till lag om rätt
till jakt m. in. (s. 26 f.) att bestämmelserna i 9 § 1912 års lag otvivelaktigt
varit till nytta för jaktvården och därmed även för den enskilde jakträttsinnehavaren.
Ägofigurernas belägenhet gjorde det enligt departementschefen
mångenstädes omöjligt för ägarna att bedriva jakt var för sig med
iakttagande av att intrång ej gjordes på andra jägares jakträttsområden.
Detta kunde lätt leda till ett hänsynslöst exploaterande av viltbeståndet,
då den enskilde jägaren frestades att fälla allt som kom i hans väg för att
det icke skulle bli en annan jägares byte. Departementschefen konstaterade
att viltstammen alltmer försvann och att i stora delar av landet förelåg
fara för utrotning av värdefulla djurarter. Visserligen kunde ägare av
mindre områden genom sammanslutning avsevärt förbättra sina möjligheter
att vårda och utnyttja jakten. Det hade emellertid enligt vad departementschefen
anförde ofta mött svårigheter att på frivillighetens väg genomföra
de i 1912 års jaktlag avsedda sammanslutningarna, då en eller annan
ägare till mark, som borde tillhöra det gemensamma jaktvårdsområdet,
funnit det fördelaktigt att ställa sig utanför. Departementschefen anförde
vidare.
I likhet med utredningsmannen finner jag det önskvärt, att en övervägande
majoritet av jordägare med sammanhängande marker skall kunna genomföra
beslut om bildande av ett gemensamt jaktvårdsområde. Samtidigt som
jag förutsätter, att sammanslutningarna liksom hittills i regel skola kunna
åstadkommas på frivillighetens väg, anser jag alltså, att skyldighet under
vissa förhållanden bör föreskrivas för samtliga jakträttsinnehavare att
ansluta sig till det gemensamma jaktvårdsområdet. Det skulle annars kunna
hända, att endast en enda jakträttsinnehavare, vars ägor äro belägna inom
området, skulle kunna försvåra eller omöjliggöra effektiv jaktvård. Då
det torde vara av vikt, att denna möjlighet att genomföra en sammanslutning
endast tillgripes i ytterlighetsfall, vill jag emellertid föreslå den ändringen
i utredningsmannens förslag, att som förutsättning för bildande
av jaktvårdsområde skall gälla, att de som biträda beslutet utgöra minst
fyra femtedelar av samtliga fastighetsägare inom området och tillika äga
minst fyra femtedelar av marken i fråga.
Det genom propositionen framlagda förslaget till 10 § 3 mom. lag om rätt
till jakt utformades i enlighet med vad departementschefen sålunda förordat.
Propositionen jämte i ämnet väckta motioner behandlades av jordbruksutskottet
i utlåtande nr 53/1938. Utskottet yttrade (s. 31) bl. a. följande.
Ägare av mindre områden kunna, såsom departementschefen framhållit,
genom sammanslutning avsevärt förbättra sina möjligheter att vårda och
utnyttja jakten. Utskottet finner det angeläget att så kommer att ske i
största möjliga utsträckning. Erfarenheten visar emellertid att svårighet
ofta föreligger att på frivillighetens väg åstadkomma dylik samverkan.
För att en gensträ vig jordägare icke skall genom vägran att deltaga i eu
planerad sammanslutning kunna omintetgöra eller försvåra grannarnas
strävanden att å sina ägor bedriva rationell jaktvård, erfordras därför
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965
bestämmelser, som göra det möjligt för en majoritet av jordägare att få
ett beslut om samverkan i sagda syfte genomfört. Bestämmelserna böra
utformas så att de lämna minsta möjliga plats för godtycke, och i den
särskilda jordägarens jakträtt bör ej få göras större intrång än som fordras för
jaktvårdens rationella bedrivande. Vid bedömandet av vad som härutinnan
skall vara tillåtligt eller icke måste givetvis avseende fästas vid omständigheterna
i det särskilda fallet, såsom storleken av och naturbeskaffenheten
hos det område, som bildas av fastighetens ägor, tillgången på villebråd med
flera förhållanden. Å andra sidan får hänsynen till det enskilda intresset
ej lägga absolut hinder i vägen, då det gäller att bestämma den form för
jakträttens tillgodogörande som i betraktande av alla i sammanslutningen
deltagande intressen befinnes lämpligast.
Förslagets bestämmelser om jaktvårdsområden syntes utskottet innebära
en i stort sett lämplig avvägning av de olika intressena. Beträffande majoritetsbestämmelserna
anslöt sig utskottet till departementschefens åsikt om
det lämpliga i en skärpning i förhållande till betänkandet av den för genomförande
av ett beslut om bildande av jaktvårdsoinråde erforderliga majoriteten.
Utskottet ansåg emellertid att man därvidlag icke borde gå fullt så
långt som i Kungl. Maj:ts förslag och föreslog därför att den kvalificerade
majoriteten skulle utgöra tre f järdedelar i fråga om såväl antalet fastighetsägare
som markarealen. Utskottet hemställde om motsvarande ändring
i 10 § 3 mom. Kungl. Maj:ts förslag till lag om rätt till jakt.
I en till utskottets utlåtande fogad reservation (s. 47 f.) anfördes bl. a.
följande.
Vi vilja visserligen icke bestrida, att den i förhållande till utredningsmannens
förslag vidtagna skärpningen i fråga om den för genomförande av
ett beslut om bildande av jaktvårdsoinråde erforderliga majoriteten åtminstone
i vissa landsdelar kan tänkas medföra, att bestämmelserna icke
bliva så effektiva som önskvärt är med hänsyn till jaktvårdsintresset. Men
vi anse oss å andra sidan böra understryka departementschefens uttalande
därom, att möjligheten att genomföra en jaktvårdssammanslutning mot
vissa av sammanslutningen berörda jordägares vilja endast bör tillgripas
i ytterlighetsfall. Med hänsyn härtill och då det enligt vårt förmenande
torde få anses välbetänkt att innan tillräcklig erfarenhet vunnits rörande
de praktiska verkningarna av de nya och följaktligen oprövade reglerna,
ansluta vi oss härutinnan till Kungl. Maj :ts förslag.
Reservanterna hemställde i enlighet med det anförda om bifall till
Kungl. Maj-.ts förslag. Riksdagen biföll reservationen samt i övrigt, såvitt
nu är i fråga, utskottets förslag (rskr 232/1938).
I 1938 års lagstiftning saknades bestämmelser om förlängning av tiden
för jaktvårdsområdets bestånd. Om området ansågs böra bestå, fick således
reglerna om nybildning tillämpas. Genom 1951 års lagstiftning (prop. 189,
3 Lu 14, rskr 327) förenklades förfaringssättet härvidlag genom Införandet
av bestämmelserna i It) § 5 mom. Enligt den då antagna lydelsen erfordra
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965
des för förlängning afl mot beslutet därom ej avgivits nej röster av mera
än en femtedel av antalet fastighetsägare eller av fastighetsägare som ägde
mer än en femtedel av den i området ingående marken. Med denna inskränkning
erfordrades sålunda allenast enkel majoritet för beslut om
förlängning. Samtidigt infördes bl. a. bestämmelser i 10 § 4 inom. om bildande
av jaktvårdsområde i skärgården.
De i motionerna kritiserade beslutsreglerna erhöll sin nuvarande utformning
genom lagstiftning år 1963 (prop. 136, 3 Lu 39, rskr 387). Denna lagstiftning
som trädde i kraft den 1 januari 1964, grundas på ett av 1949
års jaktutredning avgivet betänkande (SOU 1961: 67).
Utredningen tog i betänkandet bl. a. upp frågan om majoritetsbestämmelserna
för bildande av jaktvårdsområde och för förlängning av sådant
områdes beståndstid. Utredningen anslöt sig till uppfattningen att ett jaktvårdsområde
borde komma till stånd endast då det uppbars av en övervägande
majoritet bland de berörda jordägarna. Erfarenheterna visade enligt
utredningen att regeln om majoritetsbeslut tillämpats mer än man vid
stadgandets tillkomst föreställt sig. Av hela antalet intill den 1 juli 1961
fastställda jaktvårdsområden hade nämligen 737 bildats frivilligt genom
enhälliga beslut och inte mindre än 651 vid förrättning genom majoritetsbeslut.
Utredningen ansåg att majoritetstalet 4/s i praktiken inte var nödvändigt
som ett minoritetsskydd. Antalet verkliga motståndare till bildande
av ett jaktvårdsområde översteg nämligen merendels inte fem procent
av antalet delägare och troligen ett ännu lägre procenttal beträffande
arealen. Vidare var de delägare som kunde bli tungan på vågen sådana som
saknade intresse för jakt och viltvård. Antingen dessa delägare uteblev
från förrättningssammanträdet, med påföljd att de automatiskt hänfördes
till motståndarna, eller lät sig påverkas av de aktiva motståndarna att göra
gemensam sak med dessa, kunde resultatet bli att en från början betryggande
majoritet rid förrättningen kom att underskrida det kritiska strecket.
Utredningen gjorde även jämförelser med lagen om fiskevårdsområden,
där det för bildande av sådant område räcker med en på visst sätt förstärkt
enkel majoritet. När man kunde nöjas med dylik majoritet för fiskevårdsområdena,
vilka i flera fall berörde ekonomiska intressen i betydligt högre
grad än jaktvårdsområdena, borde det enligt utredningens mening icke
väcka betänkligheter att modifiera den kvalificerade majoritet som fordrades
för att bilda jaktvårdsområde. En dylik modifiering fann utredningen även
kunna hjälpa en del av de särskilda svårigheter att bilda jaktvårdsområde,
som yppat sig i landsdelar med svår ägosplittring, t. ex. den s. k. storskiftesbvgden
i Dalarna. På dessa skäl föreslog utredningen att gällande majoritetstal
om 4/s ändrades till 2i3. Som följd därav borde den för förlängning
av jaktvårdsområdes beståndstid gällande regeln ändras i motsvarande mån.
Den minoritet — mer än Vs av antalet fastighetsägare eller fastighetsägare
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965
som ägde mer än Vs av den i området ingående marken — som då kunde
hindra förlängning, föreslogs sålunda skola överstiga Vs i ettdera avseendet.
Vid remissbehandlingen tillstyrktes de sålunda föreslagna ändringarna
av hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarkollegiet, domänstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, elva länsstyrelser samt Svenska jägareförbundet.
Med hänsyn till risken av alltför stora intressemotsättningar
inom jaktvårdsområdena uttalade fyra andra länsstyrelser tveksamhet
inför de föreslagna ändringarna. Tre av dem ansåg det tillräckligt med en
ändring till 3/4 majoritet för bildande och iU minoritet för förlängning.
Förslaget avstyrktes av sju länsstyrelser, Riksförbundet Landsbygdens folk,
Sveriges skogsägareförbund, Föreningen Sveriges landsfiskaler samt Jägarnas
riksförbund.
Departementschefen yttrade (prop. s. 31).
Den majoritet om fyra femtedelar, som enligt 10 § 3 och 4 inom. jaktlagen
krävs för att bilda jaktvårdsområde, kan ha varit motiverad så länge områdesinstitutet
var jämförelsevis oprövat. Liksom flertalet remissinstanser
biträder jag utredningens uppfattning att tiden nu är mogen att mildra majoritetskravet.
Såsom från några håll anförts skulle dock en ändring enligt
utredningens förslag till två tredjedels majoritet innebära ett alltför långt
avsteg från grundtanken att en klart övervägande majoritet bör vara positivt
inställd. Enligt min mening bör majoritetstalet i stället sättas till tre
fjärdedelar, såsom också föreslogs av utskottet vid lagens tillkomst. I konsekvens
härmed bör den i 10 § 5 mom. stadgade minoritet, mot vars nejröster
jaktvårdsområdets beståndstid ej må förlängas, höjas från en femtedel
till en fjärdedel.
Vid riksdagsbehandlingen riktades motionsvis kritik mot Kungl. Maj :ts
förslag. Bl. a. hävdades att de ändrade majoritetstalen skulle ge ägarna
till stora fastigheter en icke önskvärd ökad bestämmanderätt och att det ej
fanns belägg för att en sänkning av anslutningsprocenten nämnvärt skulle
underlätta områdesbildningen. Utskottet ansåg emellertid att propositionens
förslag om ändrade majoritetstal skulle främja tillkomsten och vidmakthållandet
av lämpliga jaktvårdsområden och hemställde om bifall till
förslaget. Riksdagen biföll denna hemställan.
Motionerna
Motionerna har i huvudsak följande innehåll. Landets vildnad är en nationellt
ovärderlig tillgång. För dess fortbestånd och framtida livsbetingelser
bär samhället genom sina åtgöranden det yttersta ansvaret. Samhällets tekniska
och ekonomiska utveckling medför automatiskt moment som oroar
vildnaden och stör dess normala tillvaro. Frågan om vilka åtgärder som bör
vidtas för att motverka dessa samhällsutvecklingens negativa verkningar är
av stor betydelse för alla som i vår fauna ser en värdefull och stimulerande
tillgång både för den bofasta befolkningen och den rekreationssökande allmänheten.
För att uppbygga och bevara viltbeståndet måste med stor san
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965
nolikhet reformarbetet på jakt- och viltvårdslagstiftningens område bl. a.
inriktas på åtgärder som underlättar bildandet av jaktvårdsområden. Avvägningen
mellan allmänna och enskilda intressen har i gällande bestämmelser
om sådana områden skett under alltför stort hänsynstagande till det
enskilda ägandeintresset. Bestämmelserna om beslut rörande bildande och
bibehållande av jaktvårdsområde motverkar direkt och effektivt det i 10 §
1 mom. jaktlagen angivna syftet.
Den enskildes rätt bör självfallet icke trädas för när, om icke ett sådant
hänsynstagande omöjliggör flertalets rätt till självbestämmanderätt. Denna
synpunkt har sedan länge en fast förankring i det allmänna rättsmedvetandet.
I de nämnda bestämmelserna har emellertid en mycket stark majoritets
välgrundade rätt till åtgärder i uppbyggande syfte i en för hela samhället
betydelsefull angelägenhet helt kommit att undanskymmas av hänsynen till
ett litet fåtals ur samhällets synpunkt subjektiva inställning. Man har vid
lagstiftningsarbetet i denna fråga av allmänt intresse ytterst upphöjt graden
av ägande till avgörande maktfaktor för ett i sakfrågan positivt eller negativt
ställningstagande. Detta synsätt är en beklaglig kvarleva av den rösträttsuppfattning
och tillämpning som rådde före den stora författningsreformen
åren 1918—1921. Såvitt känt har ej heller några skäl anförts för beslutsreglernas
utformning i detta hänseende som ej skulle kunna åberopas i vilket
sammanhang som helst, där en minoritet nödgas finna sig i beslut av
även en mycket knapp majoritet. Ingen demokratiskt tänkande människa
ifrågasätter exempelvis riktigheten av den ordning i -sniken beslut fattas av
riksdagen eller giltigheten av sådana beslut. Bestämmelserna om bildande
av jaktvårdsområde fastslår sålunda ett röstningsförfarande som icke godkännes
i andra demokratiskt förankrade sammanhang.
Att frånvarande markägare enligt bestämmelserna anses ha avgivit nejröst
är säreget och motverkar direkt syftet i 10 § 1 mom. I de flesta andra
röstningssammanhang skulle ett sådant förfaringssätt bl. a. medföra ogiltigförklaring
av fattat beslut. Vidare anses av hävd att den som tiger han
samtycker. Det kan slutligen ifrågasättas om icke markägare, som varken
personligen eller genom ombud inställt sig And utlyst sammanträde eller
förrättning, i allmänhet också saknar intresse för saken.
Utskottet
Enligt jaktlagen kan ägare av särskilda fastigheter i syfte att främja jaktvården
på fastigheterna besluta att dessa under viss tid helt eller delvis skall
tillsammans utgöra ett jaktvårdsområde. I fall då enighet icke förligger, kan
ett sådant beslut genomföras av en på visst sätt bestämd majoritet. Beslutet
skall sålunda biträdas av minst tre fjärdedelar av samtliga fastighetsägare
inom området, vilka tillsammans skall äga minst tre fjärdedelar av marken
i fråga. Jämväl beslut om förlängning av tiden för jaktvårdsområdes bestånd
kan genomföras av en majoritet bland fastighetsägarna. Beslutet skall
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965
härvid biträdas av flertalet bland de röstande. Nej röster får dock ej ha avgivits
av mer än en fjärdedel av hela antalet fastighetsägare eller av fastighetsägare
som äger mer än en fjärdedel av den mark som ingår i området.
På sätt ovan redovisas riktas i motionerna kritik mot de angivna beslutsreglerna.
Dessa anses motverka områdesbildningens syfte och ej överensstämma
med andra stadganden om beslut i frågor av allmänt intresse.
Motionärerna hemställer om utredning i ämnet.
Ifrågavarande bestämmelser har fått sin nuvarande utformning genom
lagstiftning år 1963, vilken trätt i kraft den 1 januari 1964. Lagändringen,
som innebar en mildring av tidigare gällande majoritetskrav, ansågs av
riksdagen ägnad att främja tillkomsten och vidmakthållandet av lämpliga
jaktvårdsområden. Någon närmare erfarenhet av de nya reglernas verkningar
i nämnt hänseende kan uppenbarligen ännu ej ha vunnits. Skäl kan
därför — i vart fall för närvarande — ej anses föreligga för en utredning i
enlighet med motionärernas förslag.
Utskottet får således hemställa,
att förevarande motioner, 1: 329 och II: 399, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 9 mars 1965
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson*, Svante Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Knut Johansson, Erik Jansson, Åkesson*, Herbert Larsson
och Axel Kristiansson;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru
Torbrink*, herrar Grebäck, Persson i Tandö, Johansson i öckerö* och Krönmark.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
CSSCLTC AB. STHLM 65
614604
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.