Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätten att besluta om jaktvårdsområde. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 329 i första kammaren av herr Svedberg, Lage, m. fl. och nr 399 i andra kammaren av herr Trana m. fl.

1965-03-09 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1965:9, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätten att besluta om jaktvårdsområde. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 329 i första kammaren av herr Svedberg, Lage, m. fl. och nr 399 i andra kammaren av herr Trana m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätten att

besluta om jaktvårdsområde.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till

lagutskott hänvisade motioner, nr 329 i första kammaren av herr Svedberg,

Lage, m. fl. och nr 399 i andra kammaren av herr Trana m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhåller om skyndsam utredning avseende huruvida de

i motionen, påtalade beslutsbestämmelserna för tillskapande och bibehållande

av jaktvårdsområde i vad de avser,

1) gällande majoritetstal för beslut, beträffande i omröstning deltagande

antal jakträttsinnehavare,

2) arealfaktorns betydelse för beslutets fattande, samt

3) att i sammanträdet ej deltagande jakträttsinnehavare ändock skall

räknas såsom röstande,

kan anses befrämja i jaktlagens 10 § 1 mom. angivna syfte med jaktvårdsområde

eller anses stå i överensstämmelse med de lagregler, som på andra

områden allmänt tillämpas vid besluts fattande rörande frågor av samhälleligt

intresse, samt

att om så icke befinnes vara fallet, utredningen får i uppdrag att framlägga

de förslag till demokratisering av gällande bestämmelser, som den finner

vara påkallade och lämpliga».

Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet, i den mån

redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionen II: 399.

Gällande rätt

Enligt 1 § andra stycket lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt bör jakträttsinnehavare

genom ändamålsenlig och efter tillgången på villebråd lämpad

jakt ävensom, där så lämpligen kan ske, genom åtgärder för villebrådets

skydd och förkovran sörja för bevarandet av ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd

(jaktvård). Kravet på god jaktvård utgör grunden för reglerna

om bildande av jaktvårdsområde. Bestämmelser härom lämnas i 10—13 §§

jaktlagen. Ägare av särskilda fastigheter kan sålunda i syfte att främja

jaktvården på fastigheterna besluta att dessa helt eller delvis skall tillsammans

utgöra jaktvårdsområde (10 § 1 mom. första stycket). Jaktvårdsområde

skall, efter vad delägarna beslutar, bildas för visst antal år,

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 3 avd. Nr 9

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965

lägst 10 år och högst 25. Beslut om bildande av jaktvårdsområde skall också

innehålla de huvudsakliga grunderna i fråga om dels hur jakten på området

får utövas och viltvården handhas, dels fastighetsägares skyldighet

att på sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning för jaktvårdens

tillgodoseende (10 § 1 mom. andra stycket).

Väckes förslag om bildande av jaktvårdsområde och enas icke samtliga

fastighetsägare härom eller angående tiden för jaktvårdsområdets bestånd

eller övriga frågor som avses i 1 inom. andra stycket, skall förslaget prövas

vid förrättning på stället. Sådan förrättning skall hållas av förrättningsman

som länsstyrelsen förordnar (10 § 2 mom.). Beslut om bildande av jaktvårdsområde

är ej giltigt, om inte de vilka biträder beslutet utgör minst

tre fjärdedelar av antalet fastighetsägare och tillika äger minst tre fjärdedelar

av den mark varom är fråga. Mark, som i avseende på läge, form och

övrig beskaffenhet finnes lämpligen böra bestå såsom eget jaktvårdsområde,

får icke mot ägarens bestridande anslutas till jaktvårdsområde (10 § 3

inom.). I skärgård får jaktvårdsområde bildas även av allenast en fastighet.

Beslut om bildande av sådant jaktvårdsområde är ej giltigt, om inte

de vilka biträder beslutet utgör minst tre fjärdedelar av antalet delägare

i fastigheten och tillika äger minst tre fjärdedelar av densamma (10 § 4

mom.).

Fastighetsägarna kan inom ett år före utgången av den tid, för vilken

jaktvårdsområde bildats, vid sammanträde besluta att området skall fortbestå

under ytterligare visst antal år, lägst 10 år och högst 25. För beslutets

giltighet fordras att det biträtts av flertalet bland de röstande samt vidare

att icke nejröster avgivits av mer än en fjärdedel av hela antalet fastighetsägare

eller av fastighetsägare, som äger mer än en fjärdedel av den i

området ingående marken, eller, i fall som avses i 4 inom., en fjärdedel av

fastigheten (10 § 5 mom.).

För beslut om ändring av jaktvårdsområdes omfattning eller i fråga,

beträffande vilken jämlikt 1 mom. andra stycket bestämmelser skall meddelas

i beslutet om områdets bildande, skall föreskrifterna om bildande

av jaktvårdsområde äga motsvarande tillämpning. Fattas sådant beslut

i samband med beslut som avses i 5 mom., skall dock i stället tillämpas vad

där är stadgat. Innebär i dylikt fall beslutet att mark skall uteslutas ur

eller anslutas till jaktvårdsområdet, erfordras samtycke av ägaren till den

marken (10 § 6 inom.).

För giltigheten av beslut enligt 10 § fordras fastställelse av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen skall tillse att beslutet tillkommit i laga ordning och överensstämmer

med lag och författning liksom att det är tjänligt för jaktvårdens

främjande och icke kränker enskild rätt. Beslutet skall av länsstyrelsen

antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse, skall

skäl därför uppges (It § 1 inom.). Ingår i jaktvårdsområde fastighet som

huvudsakligen utgör gård eller trädgård eller eljest väsentligen saknar be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965

tydelse för jaktvården på området, äger länsstyrelsen förordna att fastigheten

ej längre skall tillhöra jaktvårdsområdet. Ansökan om sådant förordnande

får göras av envar som äger del i området. De övriga delägarna

skall få tillfälle att yttra sig över ansökningen (11 § 2 inom.). Meddelande

om beslut, som länsstyrelse fattar enligt 11 §, skall införas i tidning inom

orten. Mot beslutet kan talan föras hos Konungen genom besvär, vilka skall

ha inkommit till jordbruksdepartementet inom två månader från den dag

då meddelandet infördes i tidningen (11 § 3 inom.). Beslut enligt 10 §

gäller även mot ny fastighetsägare (12 § 1 inom.).

I frågor som rör jaktvårdsområde har varje fastighetsägare en röst, om

annorlunda ej bestämts i de för området gällande grunderna för jaktutövningen

och viltvården (13 § 1 mom.). Den som har jakträtt på mark som

ingår i jaktvårdsområde äger närvara vid sammanträde med fastighetsägarna

inom området samt därvid yttra sig och avge förslag (13 § 2 inom.).

Inom jaktvårdsområde får rätten till all jakt eller till jakt efter särskild

villebrådsart ej upplåtas till annan, om inte samtliga fastighetsägare är ense

därom. Fastighetsägare får ej förvägras att till annan upplåta honom tillkommande

jakträtt inom jaktvårdsområde, såvida icke upplåtelsen befinnes

olämplig med hänsyn till jaktvården eller eljest länder övriga fastighetsägare

till avsevärt men (13 § 3 mom.). Menar den vars rätt beröres av beslut,

som fattas angående jaktutövningen eller upplåtelse av jakträtt inom jaktvårdsområde,

att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller att det

eljest strider mot lag eller författning eller kränker hans enskilda rätt, kan

han föra talan mot beslutet hos länsstyrelsen inom viss tid från delfåendet.

Beslut angående jaktutövningen skall, om länsstyrelsen ej förordnar annorlunda,

lända till efterrättelse utan hinder av att talan föres mot beslutet

(13 § 4 mom.).

Tillämpningsföreskrifter till jaktlagens bestämmelser om jaktvårdsområden

har intagits i 38—42 §§ jaktstadgan den 3 juni 1938.

Ur förarbetena

Sedan mer än ett halvt sekel har den jakträttsliga lagstiftningen i vårt

land öppnat särskild möjlighet för ägare av olika fastigheter att genom samverkan

åstadkomma bindande regler för jaktutövning och viltvård på fastigheterna.

De första bestämmelserna i ämnet intogs i lag den 8 november 1912 om

rutt till jakt. Enligt 9 § gällde sålunda att om ägare av särskilda fastigheter,

vilkas ägor bildade ett sammanhängande område, i sådan egenskap

slöt avtal om hur jakten på området skulle utövas och jaktvården handhas,

så skulle på vad avtalet innehöll om jaktens utövande och om skyldighet

för ägare att på sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning för jaktvårdens

tillgodoseende tillämpas vad i allmänhet stadgades om servitut,

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 sand. 3 avd. A’r 9

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965

d. v. s. bland annat att avtalet genoin inteckning kunde göras bindande även

för ny ägare. Maximitiden för giltigheten av sådant avtal bestämdes till

50 år från det avtalet slöts. Enligt föredragande departementschefen var

stadgandenas huvudsyfte att genom frivillig överenskommelse mellan ägare

av angränsande fastigheter få till stånd ordnad jaktvård på större områden

och att trygga sådant avtals bestånd gentemot ny ägare av samma

fastighet. Huruvida genom avtalet den ena kontrahenten berättigades jaga

på den andras ägoområde, ansågs vara av mindre vikt.

Bestämmelser om bildande av jaktvårdsområde genom majoritetsbeslut

infördes i svensk rätt genom 1938 års jaktlagstiftning. Vissa ändringar i

dessa stadganden har vidtagits genom lagstiftning åren 1951 och 1963.

Rörande detta reformarbete må här anföras följande.

På begäran bl. a. av 1931 års riksdag tillsattes i slutet av år 1932 en utredning

för översyn av jaktlagstiftningen. Därefter väcktes vid 1935 års

riksdag en motion, II: 381, vari framfördes tanken att öppna möjlighet att

tvångsvis bilda sådan samfällighet som avsågs i 9 § 1912 års lag. Som

tänkbar förutsättning angav motionären att beslut i frågan fattades av två

tredjedelar av antalet delägare i den tänkta samfälligheten och att samma

delägare tillika representerade minst hälften av de berörda fastigheternas

sammanlagda areal. Utarrendering av jakträtten inom sådan samfällighet

skulle ej få ske utan samtliga delägares samtycke. I motionen hemställdes

om utredning i ämnet. Jordbruksutskottet hemställde i utlåtande nr 19/1935,

såvitt nu är i fråga, att åt pågående jaktlagstiftningsutredning skulle uppdragas

att behandla även det spörsmål som berördes i motionen II: 381.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Jaktlagstift ning sutredningens resultat redovisades med vissa undantag i ett

år 1936 avgivet betänkande (SOU 1936: 38), vari framlades förslag till ny lag

om rätt till jakt. Förslaget byggde liksom 1912 års lag på principen att jakträtt

tillkommer varje jordägare på honom tillhörigt område. I betänkandet

diskuterades visserligen det inånga gånger framförda och genom mellaneuropeisk

lagstiftning aktualiserade kravet på innehav av viss minimiareal

för rätten att självständigt idka jakt. Gentemot en sådan reform anfördes

emellertid att bestämmelser av dylik innebörd alltför mycket skulle strida

mot vårt folks vanor och föreställningssätt samt dessutom stöta på betydande

praktiska svårigheter.

För att motverka de olägenheter, som var förbundna med de små ägolotterna,

valde utredningsmannen i stället att fortsätta på den väg som

beträtts genom införandet av 9 § i 1912 års lag, vilken avsåg att genom avtal

mellan fastighetsägare sammanföra dessas ägor till gemensamma större

jaktområden. Utredningsmannen anförde att, även om denna möjlighet att

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965 5

skapa lämpliga jaktvårdade områden på senare tid utnyttjats flitigare än

vad fallet tidigare varit, det dock torde vara allmänt känt att de flesta försök

att bilda dylika områden stannat på en eller annan jordägares vägran

att biträda avtalet. Enligt utredningsmannens uppfattning var det också

uppenbart, att intet försök till nydaning av förhållandena på det jaktliga

området kunde fullt ut medföra avsedd verkan, om det icke jämväl åsyftade

att i möjligaste mån avhjälpa de med jorduppdelningen förenade olägenheterna

i jaktvårdsavseende. Med anledning därav föreslog utredningsmannen,

att en på visst sätt bestämd majoritet av jordägare med sammanhängande

marker skulle kunna genomföra beslut om att dessa skulle utgöra

ett gemensamt jaktområde. Därvid skulle överenskommas, huru jakten

på området fick utövas och viltvården handhas, och beslutet därom skulle

i tillämpliga delar gälla såsom servitut i högst 50 år i enlighet med de då

gällande bestämmelserna om helt frivilliga avtal. Såsom förutsättningar

för bildande av jaktområde angav utredningsmannen, att området skulle

befinnas lämpligt för ändamålet samt att de som biträdde beslutet utgjorde

minst två tredjedelar av samtliga fastighetsägare inom området och tillika

ägde minst två tredjedelar av marken i fråga. Från stadgandet om bildande

av jaktvårdsområde föreslogs det undantaget, att eu fastighetsägare, som

själv hade sådan mark att den lämpligen kunde bestå såsom eget jaktområde,

icke mot sitt bestridande skulle kunna tvingas att ansluta sig till

gemensamt jaktområde.

I remissyttrandena över förslaget (se prop. nr 46/1938 s. 22 f.) underströks

på flera håll att betydande olägenheter för jaktvården följt av den

långt drivna uppdelningen av jorden. Att på grund därav mera generellt

frångå principen om jakträttens anknytning till jordäganderätten i övrigt

ifrågasattes dock icke på något håll. Förslaget att minska olägenheterna av

jordsplittringen genom att möjliggöra bildande av särskilda jaktområden

genom majoritetsbeslut vann anslutning från olika håll. Härvid framhölls

i flera yttranden att detta intrång i enskilda markägares rättigheter kunde

väcka vissa betänkligheter, vilka dock fick vika för de uppenbara fördelar

som var förknippade med möjligheterna att skapa större jaktarealer.

Vad särskilt angick de föreslagna reglerna om den för tvångssammanslutningen

erforderliga majoriteten ifrågasattes från ett håll huruvida icke

enkel majoritet vore tillräcklig beträffande antalet fastighetsägare. Från

annat håll anfördes att om den mark, som lämpligen borde utgöra ett jaktområde,

innefattade ett större antal mindre fastigheter, vilka sammanlagt

uppgick till en i förhållande till hela områdets storlek obetydlig areal, den

föreslagna röstningsbestämmelsen kunde utnyttjas av ägarna till dessa

mindre fastigheter till att förhindra bildandet av ett lämpligt jaktområde.

Det förordades därför eu sådan ordning att fastigheternas areal tillerkändes

större betydelse vid röstningen än som skulle bli fallet euligt utredningsförslaget.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965

Departementschefen fann i prop. nr 46/1938 med förslag till lag om rätt

till jakt m. in. (s. 26 f.) att bestämmelserna i 9 § 1912 års lag otvivelaktigt

varit till nytta för jaktvården och därmed även för den enskilde jakträttsinnehavaren.

Ägofigurernas belägenhet gjorde det enligt departementschefen

mångenstädes omöjligt för ägarna att bedriva jakt var för sig med

iakttagande av att intrång ej gjordes på andra jägares jakträttsområden.

Detta kunde lätt leda till ett hänsynslöst exploaterande av viltbeståndet,

då den enskilde jägaren frestades att fälla allt som kom i hans väg för att

det icke skulle bli en annan jägares byte. Departementschefen konstaterade

att viltstammen alltmer försvann och att i stora delar av landet förelåg

fara för utrotning av värdefulla djurarter. Visserligen kunde ägare av

mindre områden genom sammanslutning avsevärt förbättra sina möjligheter

att vårda och utnyttja jakten. Det hade emellertid enligt vad departementschefen

anförde ofta mött svårigheter att på frivillighetens väg genomföra

de i 1912 års jaktlag avsedda sammanslutningarna, då en eller annan

ägare till mark, som borde tillhöra det gemensamma jaktvårdsområdet,

funnit det fördelaktigt att ställa sig utanför. Departementschefen anförde

vidare.

I likhet med utredningsmannen finner jag det önskvärt, att en övervägande

majoritet av jordägare med sammanhängande marker skall kunna genomföra

beslut om bildande av ett gemensamt jaktvårdsområde. Samtidigt som

jag förutsätter, att sammanslutningarna liksom hittills i regel skola kunna

åstadkommas på frivillighetens väg, anser jag alltså, att skyldighet under

vissa förhållanden bör föreskrivas för samtliga jakträttsinnehavare att

ansluta sig till det gemensamma jaktvårdsområdet. Det skulle annars kunna

hända, att endast en enda jakträttsinnehavare, vars ägor äro belägna inom

området, skulle kunna försvåra eller omöjliggöra effektiv jaktvård. Då

det torde vara av vikt, att denna möjlighet att genomföra en sammanslutning

endast tillgripes i ytterlighetsfall, vill jag emellertid föreslå den ändringen

i utredningsmannens förslag, att som förutsättning för bildande

av jaktvårdsområde skall gälla, att de som biträda beslutet utgöra minst

fyra femtedelar av samtliga fastighetsägare inom området och tillika äga

minst fyra femtedelar av marken i fråga.

Det genom propositionen framlagda förslaget till 10 § 3 mom. lag om rätt

till jakt utformades i enlighet med vad departementschefen sålunda förordat.

Propositionen jämte i ämnet väckta motioner behandlades av jordbruksutskottet

i utlåtande nr 53/1938. Utskottet yttrade (s. 31) bl. a. följande.

Ägare av mindre områden kunna, såsom departementschefen framhållit,

genom sammanslutning avsevärt förbättra sina möjligheter att vårda och

utnyttja jakten. Utskottet finner det angeläget att så kommer att ske i

största möjliga utsträckning. Erfarenheten visar emellertid att svårighet

ofta föreligger att på frivillighetens väg åstadkomma dylik samverkan.

För att en gensträ vig jordägare icke skall genom vägran att deltaga i eu

planerad sammanslutning kunna omintetgöra eller försvåra grannarnas

strävanden att å sina ägor bedriva rationell jaktvård, erfordras därför

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965

bestämmelser, som göra det möjligt för en majoritet av jordägare att få

ett beslut om samverkan i sagda syfte genomfört. Bestämmelserna böra

utformas så att de lämna minsta möjliga plats för godtycke, och i den

särskilda jordägarens jakträtt bör ej få göras större intrång än som fordras för

jaktvårdens rationella bedrivande. Vid bedömandet av vad som härutinnan

skall vara tillåtligt eller icke måste givetvis avseende fästas vid omständigheterna

i det särskilda fallet, såsom storleken av och naturbeskaffenheten

hos det område, som bildas av fastighetens ägor, tillgången på villebråd med

flera förhållanden. Å andra sidan får hänsynen till det enskilda intresset

ej lägga absolut hinder i vägen, då det gäller att bestämma den form för

jakträttens tillgodogörande som i betraktande av alla i sammanslutningen

deltagande intressen befinnes lämpligast.

Förslagets bestämmelser om jaktvårdsområden syntes utskottet innebära

en i stort sett lämplig avvägning av de olika intressena. Beträffande majoritetsbestämmelserna

anslöt sig utskottet till departementschefens åsikt om

det lämpliga i en skärpning i förhållande till betänkandet av den för genomförande

av ett beslut om bildande av jaktvårdsoinråde erforderliga majoriteten.

Utskottet ansåg emellertid att man därvidlag icke borde gå fullt så

långt som i Kungl. Maj:ts förslag och föreslog därför att den kvalificerade

majoriteten skulle utgöra tre f järdedelar i fråga om såväl antalet fastighetsägare

som markarealen. Utskottet hemställde om motsvarande ändring

i 10 § 3 mom. Kungl. Maj:ts förslag till lag om rätt till jakt.

I en till utskottets utlåtande fogad reservation (s. 47 f.) anfördes bl. a.

följande.

Vi vilja visserligen icke bestrida, att den i förhållande till utredningsmannens

förslag vidtagna skärpningen i fråga om den för genomförande av

ett beslut om bildande av jaktvårdsoinråde erforderliga majoriteten åtminstone

i vissa landsdelar kan tänkas medföra, att bestämmelserna icke

bliva så effektiva som önskvärt är med hänsyn till jaktvårdsintresset. Men

vi anse oss å andra sidan böra understryka departementschefens uttalande

därom, att möjligheten att genomföra en jaktvårdssammanslutning mot

vissa av sammanslutningen berörda jordägares vilja endast bör tillgripas

i ytterlighetsfall. Med hänsyn härtill och då det enligt vårt förmenande

torde få anses välbetänkt att innan tillräcklig erfarenhet vunnits rörande

de praktiska verkningarna av de nya och följaktligen oprövade reglerna,

ansluta vi oss härutinnan till Kungl. Maj :ts förslag.

Reservanterna hemställde i enlighet med det anförda om bifall till

Kungl. Maj-.ts förslag. Riksdagen biföll reservationen samt i övrigt, såvitt

nu är i fråga, utskottets förslag (rskr 232/1938).

I 1938 års lagstiftning saknades bestämmelser om förlängning av tiden

för jaktvårdsområdets bestånd. Om området ansågs böra bestå, fick således

reglerna om nybildning tillämpas. Genom 1951 års lagstiftning (prop. 189,

3 Lu 14, rskr 327) förenklades förfaringssättet härvidlag genom Införandet

av bestämmelserna i It) § 5 mom. Enligt den då antagna lydelsen erfordra
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965

des för förlängning afl mot beslutet därom ej avgivits nej röster av mera

än en femtedel av antalet fastighetsägare eller av fastighetsägare som ägde

mer än en femtedel av den i området ingående marken. Med denna inskränkning

erfordrades sålunda allenast enkel majoritet för beslut om

förlängning. Samtidigt infördes bl. a. bestämmelser i 10 § 4 inom. om bildande

av jaktvårdsområde i skärgården.

De i motionerna kritiserade beslutsreglerna erhöll sin nuvarande utformning

genom lagstiftning år 1963 (prop. 136, 3 Lu 39, rskr 387). Denna lagstiftning

som trädde i kraft den 1 januari 1964, grundas på ett av 1949

års jaktutredning avgivet betänkande (SOU 1961: 67).

Utredningen tog i betänkandet bl. a. upp frågan om majoritetsbestämmelserna

för bildande av jaktvårdsområde och för förlängning av sådant

områdes beståndstid. Utredningen anslöt sig till uppfattningen att ett jaktvårdsområde

borde komma till stånd endast då det uppbars av en övervägande

majoritet bland de berörda jordägarna. Erfarenheterna visade enligt

utredningen att regeln om majoritetsbeslut tillämpats mer än man vid

stadgandets tillkomst föreställt sig. Av hela antalet intill den 1 juli 1961

fastställda jaktvårdsområden hade nämligen 737 bildats frivilligt genom

enhälliga beslut och inte mindre än 651 vid förrättning genom majoritetsbeslut.

Utredningen ansåg att majoritetstalet 4/s i praktiken inte var nödvändigt

som ett minoritetsskydd. Antalet verkliga motståndare till bildande

av ett jaktvårdsområde översteg nämligen merendels inte fem procent

av antalet delägare och troligen ett ännu lägre procenttal beträffande

arealen. Vidare var de delägare som kunde bli tungan på vågen sådana som

saknade intresse för jakt och viltvård. Antingen dessa delägare uteblev

från förrättningssammanträdet, med påföljd att de automatiskt hänfördes

till motståndarna, eller lät sig påverkas av de aktiva motståndarna att göra

gemensam sak med dessa, kunde resultatet bli att en från början betryggande

majoritet rid förrättningen kom att underskrida det kritiska strecket.

Utredningen gjorde även jämförelser med lagen om fiskevårdsområden,

där det för bildande av sådant område räcker med en på visst sätt förstärkt

enkel majoritet. När man kunde nöjas med dylik majoritet för fiskevårdsområdena,

vilka i flera fall berörde ekonomiska intressen i betydligt högre

grad än jaktvårdsområdena, borde det enligt utredningens mening icke

väcka betänkligheter att modifiera den kvalificerade majoritet som fordrades

för att bilda jaktvårdsområde. En dylik modifiering fann utredningen även

kunna hjälpa en del av de särskilda svårigheter att bilda jaktvårdsområde,

som yppat sig i landsdelar med svår ägosplittring, t. ex. den s. k. storskiftesbvgden

i Dalarna. På dessa skäl föreslog utredningen att gällande majoritetstal

om 4/s ändrades till 2i3. Som följd därav borde den för förlängning

av jaktvårdsområdes beståndstid gällande regeln ändras i motsvarande mån.

Den minoritet — mer än Vs av antalet fastighetsägare eller fastighetsägare

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965

som ägde mer än Vs av den i området ingående marken — som då kunde

hindra förlängning, föreslogs sålunda skola överstiga Vs i ettdera avseendet.

Vid remissbehandlingen tillstyrktes de sålunda föreslagna ändringarna

av hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarkollegiet, domänstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, elva länsstyrelser samt Svenska jägareförbundet.

Med hänsyn till risken av alltför stora intressemotsättningar

inom jaktvårdsområdena uttalade fyra andra länsstyrelser tveksamhet

inför de föreslagna ändringarna. Tre av dem ansåg det tillräckligt med en

ändring till 3/4 majoritet för bildande och iU minoritet för förlängning.

Förslaget avstyrktes av sju länsstyrelser, Riksförbundet Landsbygdens folk,

Sveriges skogsägareförbund, Föreningen Sveriges landsfiskaler samt Jägarnas

riksförbund.

Departementschefen yttrade (prop. s. 31).

Den majoritet om fyra femtedelar, som enligt 10 § 3 och 4 inom. jaktlagen

krävs för att bilda jaktvårdsområde, kan ha varit motiverad så länge områdesinstitutet

var jämförelsevis oprövat. Liksom flertalet remissinstanser

biträder jag utredningens uppfattning att tiden nu är mogen att mildra majoritetskravet.

Såsom från några håll anförts skulle dock en ändring enligt

utredningens förslag till två tredjedels majoritet innebära ett alltför långt

avsteg från grundtanken att en klart övervägande majoritet bör vara positivt

inställd. Enligt min mening bör majoritetstalet i stället sättas till tre

fjärdedelar, såsom också föreslogs av utskottet vid lagens tillkomst. I konsekvens

härmed bör den i 10 § 5 mom. stadgade minoritet, mot vars nejröster

jaktvårdsområdets beståndstid ej må förlängas, höjas från en femtedel

till en fjärdedel.

Vid riksdagsbehandlingen riktades motionsvis kritik mot Kungl. Maj :ts

förslag. Bl. a. hävdades att de ändrade majoritetstalen skulle ge ägarna

till stora fastigheter en icke önskvärd ökad bestämmanderätt och att det ej

fanns belägg för att en sänkning av anslutningsprocenten nämnvärt skulle

underlätta områdesbildningen. Utskottet ansåg emellertid att propositionens

förslag om ändrade majoritetstal skulle främja tillkomsten och vidmakthållandet

av lämpliga jaktvårdsområden och hemställde om bifall till

förslaget. Riksdagen biföll denna hemställan.

Motionerna

Motionerna har i huvudsak följande innehåll. Landets vildnad är en nationellt

ovärderlig tillgång. För dess fortbestånd och framtida livsbetingelser

bär samhället genom sina åtgöranden det yttersta ansvaret. Samhällets tekniska

och ekonomiska utveckling medför automatiskt moment som oroar

vildnaden och stör dess normala tillvaro. Frågan om vilka åtgärder som bör

vidtas för att motverka dessa samhällsutvecklingens negativa verkningar är

av stor betydelse för alla som i vår fauna ser en värdefull och stimulerande

tillgång både för den bofasta befolkningen och den rekreationssökande allmänheten.

För att uppbygga och bevara viltbeståndet måste med stor san
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965

nolikhet reformarbetet på jakt- och viltvårdslagstiftningens område bl. a.

inriktas på åtgärder som underlättar bildandet av jaktvårdsområden. Avvägningen

mellan allmänna och enskilda intressen har i gällande bestämmelser

om sådana områden skett under alltför stort hänsynstagande till det

enskilda ägandeintresset. Bestämmelserna om beslut rörande bildande och

bibehållande av jaktvårdsområde motverkar direkt och effektivt det i 10 §

1 mom. jaktlagen angivna syftet.

Den enskildes rätt bör självfallet icke trädas för när, om icke ett sådant

hänsynstagande omöjliggör flertalets rätt till självbestämmanderätt. Denna

synpunkt har sedan länge en fast förankring i det allmänna rättsmedvetandet.

I de nämnda bestämmelserna har emellertid en mycket stark majoritets

välgrundade rätt till åtgärder i uppbyggande syfte i en för hela samhället

betydelsefull angelägenhet helt kommit att undanskymmas av hänsynen till

ett litet fåtals ur samhällets synpunkt subjektiva inställning. Man har vid

lagstiftningsarbetet i denna fråga av allmänt intresse ytterst upphöjt graden

av ägande till avgörande maktfaktor för ett i sakfrågan positivt eller negativt

ställningstagande. Detta synsätt är en beklaglig kvarleva av den rösträttsuppfattning

och tillämpning som rådde före den stora författningsreformen

åren 1918—1921. Såvitt känt har ej heller några skäl anförts för beslutsreglernas

utformning i detta hänseende som ej skulle kunna åberopas i vilket

sammanhang som helst, där en minoritet nödgas finna sig i beslut av

även en mycket knapp majoritet. Ingen demokratiskt tänkande människa

ifrågasätter exempelvis riktigheten av den ordning i -sniken beslut fattas av

riksdagen eller giltigheten av sådana beslut. Bestämmelserna om bildande

av jaktvårdsområde fastslår sålunda ett röstningsförfarande som icke godkännes

i andra demokratiskt förankrade sammanhang.

Att frånvarande markägare enligt bestämmelserna anses ha avgivit nejröst

är säreget och motverkar direkt syftet i 10 § 1 mom. I de flesta andra

röstningssammanhang skulle ett sådant förfaringssätt bl. a. medföra ogiltigförklaring

av fattat beslut. Vidare anses av hävd att den som tiger han

samtycker. Det kan slutligen ifrågasättas om icke markägare, som varken

personligen eller genom ombud inställt sig And utlyst sammanträde eller

förrättning, i allmänhet också saknar intresse för saken.

Utskottet

Enligt jaktlagen kan ägare av särskilda fastigheter i syfte att främja jaktvården

på fastigheterna besluta att dessa under viss tid helt eller delvis skall

tillsammans utgöra ett jaktvårdsområde. I fall då enighet icke förligger, kan

ett sådant beslut genomföras av en på visst sätt bestämd majoritet. Beslutet

skall sålunda biträdas av minst tre fjärdedelar av samtliga fastighetsägare

inom området, vilka tillsammans skall äga minst tre fjärdedelar av marken

i fråga. Jämväl beslut om förlängning av tiden för jaktvårdsområdes bestånd

kan genomföras av en majoritet bland fastighetsägarna. Beslutet skall

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1965

härvid biträdas av flertalet bland de röstande. Nej röster får dock ej ha avgivits

av mer än en fjärdedel av hela antalet fastighetsägare eller av fastighetsägare

som äger mer än en fjärdedel av den mark som ingår i området.

På sätt ovan redovisas riktas i motionerna kritik mot de angivna beslutsreglerna.

Dessa anses motverka områdesbildningens syfte och ej överensstämma

med andra stadganden om beslut i frågor av allmänt intresse.

Motionärerna hemställer om utredning i ämnet.

Ifrågavarande bestämmelser har fått sin nuvarande utformning genom

lagstiftning år 1963, vilken trätt i kraft den 1 januari 1964. Lagändringen,

som innebar en mildring av tidigare gällande majoritetskrav, ansågs av

riksdagen ägnad att främja tillkomsten och vidmakthållandet av lämpliga

jaktvårdsområden. Någon närmare erfarenhet av de nya reglernas verkningar

i nämnt hänseende kan uppenbarligen ännu ej ha vunnits. Skäl kan

därför — i vart fall för närvarande — ej anses föreligga för en utredning i

enlighet med motionärernas förslag.

Utskottet får således hemställa,

att förevarande motioner, 1: 329 och II: 399, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 mars 1965

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson*, Svante Kristiansson,

Ebbe Ohlsson, Knut Johansson, Erik Jansson, Åkesson*, Herbert Larsson

och Axel Kristiansson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru

Torbrink*, herrar Grebäck, Persson i Tandö, Johansson i öckerö* och Krönmark.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

CSSCLTC AB. STHLM 65

614604

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.