Utlåtande i anledning av väckta motioner angående låglöneoch låginkomstgruppernas problem.
1965-03-23 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
ABU 1965:17, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående låglöneoch låginkomstgruppernas problem.
Dokumentets text
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 17 år 1965
1
Nr 17
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående låglöne- och
låginkomstgruppernas problem.
I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna
1: 1A av herr Augustsson m. fl. och II: 19 av herr Franzén i Motala m. fl.
hemställes, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om en allsidig och förutsättningslös utredning i syfte att — vid sidan
av fackliga åtgärder — lösa låglönegruppernas problem.
I motionerna framhålles bl. a.: Det kan inte från demokratiska synpunkter
vara godtagbart att vissa grupper arbetare, tjänstemän och jordbrukare
för all framtid skall leva i ett låglöneskikt på ett en gång för alla fastställt
avstånd till andra grupper. Vid sidan av fackföreningsrörelsens arbete
är det nödvändigt att också genom reformpolitikens utformning i större
utsträckning än hittills medverka till att de stötande löneklyftorna i vårt
samhälle fylls igen. önskvärt vore att mera metodiskt än hittills undersöka
vad som kan göras utöver de direkt fackliga insatserna för att få en jämnare
lönestruktur. Det borde inte vara omöjligt att från samhällets sida genom
direkta insatser stimulera till strukturförändringar och ökad takt i rationaliseringen.
Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motion I: 14.
I de likaledes till allmänna beredningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1:21 av herrar Eric Carlsson och Johan Olsson och 11:26 av
herr Eriksson i Bäclcmora m. fl. hemställes, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om en utredning i fråga om låginkomstgruppernas
problem i enlighet med vad som anförts i motionerna.
Där framhålles bl. a.: Den fria avtalsrätten måste respekteras, men fråga
är om det inte vore på tiden att samhället som sådant ägnade låglönegruppernas
problem ett ökat intresse. Det måste också ligga i samhällets intresse,
att det tillämpas en löne- och inkomstpolitik, som skapar största möjliga
ekonomiska rättvisa mellan skilda yrkesgrupper. En utredning om dessa
problem borde ske på bredast möjliga basis med företrädare för bl. a.
näringslivets och arbetsmarknadens organisationer. En sådan utredning
skulle möjligen kunna enas om positiva riktlinjer, som sedermera kunde
vara av värde för parterna på arbetsmarknaden när de skall lösa frågorna
förhandlingsvägen.
Beträffande motiveringen i övrigt hänvisas till motion II: 26.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1965. 11 samt. Nr 17
2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 17 år 1965
Till allmänna beredningsutskottet har vidare hänvisats likalydande motionerna
1: 255 av herrar Sandin och Axel Kristiansson samt II: 310 av herrar
Elrnstedt och Boo. 1 dessa motioner hemställes att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam och allsidig utredning om låginkomstgruppcrnas
situation i samhället samt om möjligheterna att genom
näringspolitiska, skattepolitiska och socialpolitiska åtgärder bereda
låginkomsttagare, som nu lever under otillräckliga ekonomiska förhållanden,
möjligheter till eu önskvärd standardhöjning.
I motionerna anföres bl. a.: Samhället har givetvis enligt de värderingar,
som torde vara gemensamma för olika meningsriktningar inom vår demokrati,
inte några större möjligheter att inverka på inkomsternas fördelning
genom en direkt inkomstpolitik. Med den frihet på arbetsmarknaden som
vi betraktar som självklar, är det arbetsmarknadsorganisationernas uppgift
att träffa löneavtalen oberoende av statsmakterna. Det inflytande som
statsmakterna har på området får sägas vara begränsat till att för den statliga
lönesektorn eftersträva en minskning av de alltför stora löneskillnaderna.
Väsentligt större möjligheter att medverka till förbättringar för låginkomstgrupperna
måste samhället bedömas ha i näringspolitiken. En förhållandevis
större del av låginkomsttagarna tillhör företagargrupperna. Genom i första
hand hjälp till ökad självförsörjningsförmåga d. v. s. en aktiv näringspolitik,
omfattande främst skattepolitiken och den ekonomiska politiken,
bör det för vårt välfärdssamhälle vara en målsättning att så långt möjligt
hjälpa låginkomstgrupperna fram till ekonomiskt drägligare förhållanden.
Därutöver bör socialpolitiken ges en så smidig utformning att särskild hänsyn
kan tas till de verkliga låginkomstgrupperna.
Beträffande motiveringen i övrigt hänvisas till motion 1:255.
Slutligen har till allmänna beredningsutskottet hänvisats motionerna
I: 575 av herr Boman m. fl. och II: 70i av herr Nihlfors m. fl. I dessa motioner
hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller dels om
en förutsättningslös utredning för att kartlägga och belysa de problem som
har att göra med de befolkningsgrupper som har särskilt låga inkomster
för helt år, dels att Kungl. Maj :t för riksdagen lägger fram de förslag som
kan vara ägnade alt lösa problemen utan att därigenom friheten för arbetsmarknadens
parter att träffa överenskommelser åsidosättes.
I dessa motioner framhålles bl. a.: Trots att stora befolkningsgrupper
fått och får en fortgående standardförbättring, har vårt land ett skikt med
låga inkomsttagare — arbetare, tjänstemän, småföretagare och jordbrukare
— vilkas problem behöver angripas på andra vägar än de som vanligen användes.
Därvid skulle det vara av stort värde om en kartläggning kunde
ske av den stora gruppen inkomsttagare under 10 000 kronor per år som
enligt tillgänglig statistik år 1963 skulle uppgå till 1 271 078 personer eller
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 17 år 1965
3
36 procent av samtliga inkomsttagare. Denna kartläggning skulle gälla
exempelvis fördelningen på kön och på olika slag av yrken eller arbeten
inom vissa yrkesområden. En kartläggning av arbetskraftsbehovet på längre
sikt inom statlig verksamhet torde behövas liksom en översyn av nuvarande
personalpolitik. Spörsmål på det socialpolitiska området som berör främst
dem med låga inkomster bör även belysas vid en allmän översyn med angivna
målsättning.
Beträffande motiveringen i övrigt hänvisas till motion II: 704.
Utskottet har upptagit motionerna till samtidig behandling.
Yttrande över motionerna har inhämtats från arbetsmarknadsstyrelsen,
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF) och Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF).
De inkomna yttrandena har som bilaga fogats till detta utlåtande.
Utskottet
I motionerna framställda yrkanden syftar dels till åtgärder för att få vidgad
kunskap om storlek och sammansättning av låglöne- och låginkomstgrupperna
i samhället, dels till åtgärder för att lösa dessa befolkningsgruppers
problem.
Behovet av ökat kunskapsunderlag för bedömning av dessa frågor har
framhållits såväl i den allmänna debatten som i de flesta av remissyttrandena
över motionerna. SACO förordar sålunda en statistisk kartläggning
och analys av de låga inkomsttagarnas rent faktiska läge med beaktande
av omständigheter som sociala bidrag, skiftande levnadskostnader i olika
delar av landet, skattefria inkomster, naturaförmåner, skattefusk, försörjningsbörda
etc. TCO anser att den statistik som står till förfogande för bedömning
av omfattning och struktur av låginkomstgrupperna i samhället
icke medger riktiga slutsatser beträffande behovet och utformningen av den
samhälleliga aktiviteten. Organisationen tillstyrker därför de i motionerna
framförda yrkandena om en kartläggning av låginkomstgruppernas sammansättning.
LO vilt inte motsätta sig att en ny låginkomstundersökning
göres för alt följa upp tidigare vunna resultat och framhåller — i samband
med förordande av en utredning med syfte att åstadkomma vissa riktlinjer
för en så rättvisande bedömning som möjligt av olika löntagargrupper —
behovet av en enhetligt redovisad lönestatistik, täckaude om möjligt hela
arbetsmarknaden. SAF anser att de problem som motionärerna önskar få
kartlagda redan får anses belysta i de undersökningar av statistiska centralbyrån
som återgivits i allmänna skatteberedningens betänkande »Nytt skattesystem»
(SOU 1964: 25). RLF tillstyrker eu kartläggning av låglöne- och
1* — 11 i han g till riksdagens protokoll 1965. 11 sand. Nr 17
4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 17 år 1965
låginkomstgruppernas inkomstförhållanden och levnadsstandard samt en
förutsättningslös utredning syftande till att belysa de troliga anledningarna
—- även arbetsmarknadsorganisationernas politik —• till dessa eftersläpningar.
Denna kartläggning och utredning bör enligt förbundets mening
med fördel kunna utföras som en expertstudie med relativt hög vetenskaplig
ambitionsnivå.
I motionerna diskuteras begreppen låginkomst och låglön. Enligt utskottets
mening avses med låglönegrupp löntagare vilkas löneinkomst per tidsenhet
är låg i förhållande till övriga löntagares förtjänst under samma tidsenhet,
medan med låginkomstgrupp avses inkomsttagare — löntagare, företagare
och andra — vilkas inkomst under ett kalenderår av olika anledningar
är låg i förhållande till den allmänna årsinkomstnivån. Utskottet anser att
om en undersökning verkställes, denna bör inriktas på hela den grupp som
här kallas låginkomsttagare.
Under senare år har vissa undersökningar av personer med låga inkomster
företagits genom statistiska centralbyråns utredningsinstitut. Från institutet
har 1960 redovisats eu bearbetning av inkomststatistiken och befolkningsregistret
för år 1958 och vidare 1961 framlagts en intervju- och registerundersökning
av samma material. Dessa undersökningar har åberopats
bl. a. i allmänna skatteberedningens ovannämnda betänkande »Nytt skattesystem»
och av socialpolitiska kommittén i dess förslag »Ett socialpolitiskt
utredningsinstitut» (SOU 1964:59), där kommittén i bilaga 3 redogör fölen
särskild studie av detta undersökningsmaterial. Vidare har statistiska
centralbyråns utredningsinstitut redovisat en bearbetning av nämnda intervjuundersökning
som avses ge en från social synpunkt ändamålsenligare
uppdelning i redovisningsgrupper och en mer komprimerad analys av resultaten
(Statistisk Tidskrift 1964 häfte 6). Inkomstuppgifterna i sistnämnda
undersökning avser kalenderåret 1959.
I den finansplan som bilagts årets statsverksproposition har i bihang
2 (sid. 88—91) lämnats vissa uppgifter om inkomster och inkomstutveckling
under senare år, vilka grundas bl. a. på beräkningar med material från
inkomsttaxeringar som grund.
De slutsatser som kan dragas av ovan angivna undersökningar anses
vara av begränsat värde för analys av låginkomsttagarna och deras problem.
Socialpolitiska kommittén har i sin ovannämnda studie framhållit, att man
inte kan säga att låg skattepliktig inkomst eller låg beskattningsbar inkomst
i och för sig är bevis för låg levnadsnivå. Vill man mäta levnadsnivån måste
även andra metoder användas. Vidare anförs, att man vid beskattning värderar
vissa slag av inkomster lågt eller helt bortser från dem. Genom att vissa
sociala förmåner är skattefria kan en mätning av levnadsnivån möta särskilda,
därav betingade svårigheter.
En undersökning med det syfte motionärerna framhållit bör — oavsett
vilket grundmaterial som anses lämpligt — avse aktuell tid och om möjligt
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 17 år 1965 5
genomföras så att fortlöpande resultatredovisning med nytt material som
grund tid efter annan kan lämnas. I fråga om en ny undersökning av låginkomstgrupperna
har i den allmänna debatten framhållits att den bör avse
ej blott de rent statistiska förhållandena utan även ekonomiska, socialpsykologiska
och andra omständigheter i inkomstbildningen för ensamstående
och familjer. För utskottet framträder det som angeläget alt få en fullständigare
och objektiv bild av det faktiska tillståndet men även att i möjligaste
mån få detta tillstånd och dess förändringar förklarade och analyserade.
Med den positiva inställning som framträder i remissyttrandena torde värdefullt
grundmaterial vid en sådan undersökning kunna påräknas även
från arbetsmarknadens och näringslivets organisationer. En fortgående
upprustning av samhällsresurserna i fråga om social forskning — bl. a. redovisade
och föreslagna av socialpolitiska kommittén i ovannämnda betänkande
SOU 1964: 59 — torde även kunna lämna väsentligt ökade möjligheter
att studera och analysera insamlat material. Utskottet finner det
angeläget att initiativ snabbt tages till en sådan undersökning av låginkomsgrupperna
i samhället och att undersökningen bedrives med sådan arbetsteknik
att en allsidig belysning av problemen erhålles. Därvid bör även möjligheter
prövas till en mer enhetligt redovisad lönestatistik, som om möjligt
täcker hela arbetsmarknaden, och till riktlinjer för en så rättvisande bedömning
som möjligt av olika löntagargrupper.
För att snabbt få underlag för positiva åtgärder på detta område anser
utskottet att en undersökning tills vidare bör begränsas till vad ovan angivits.
När en sådan grundläggande analys verkställts och redovisats torde
bättre förutsättningar föreligga att bedöma behovet av och formerna för åtgärder
i de skilda hänseenden — näringspolitiska, skattepolitiska, socialpolitiska
och arbetsmarknadspolitiska — som motionärerna berört.
Utskottet får under hänvisning till det ovan anförda hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
I: 14 och II: 19, de likalydande motionerna I: 21 och II: 26,
de likalydande motionerna I: 255 och II: 310 samt de likalydande
motionerna I: 575 och II: 704 i skrivelse till Ivungl.
Maj:t hemställer om en undersökning i syfte att kartlägga
låginkomstgrupperna och belysa deras problem och att motionerna
i övrigt icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 23 mars 1965
På allmänna beredningsutskottets vägnar:
NANCY ERIKSSON
6
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 11 år 1965
Närvarande :
från första kammaren: herrar Möller, Sörlin, Eric Gustaf Peterson,
Hellebladh, Oscar Carlsson, Svanström, Hedlund, Nyman, Axel Kristiansson,
Helge Karlsson och Blomquist;
från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, herrar Hamrin i
Kalmar, Svensson i Kungälv, Lundmark, Haglund, Wikner, Nilsson i Bästekille,
Larsson i Borrby, Svanberg, Nilsson i Agnäs, Johansson i Växjö och
From.
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 17 år 1965
7
Bilaga
Arbetsmarknadsstyrelsen anför:
Låginkomstgrupper berörda i motionerna är arbetstagare med låg lön,
personer utsatta för arbetslöshet och undersysselsättning, deltidsarbetande
samt personer som av personliga skäl arbetar endast under delar av året.
Mot denna bakgrund vill arbetsmarknadsstyrelsen fästa uppmärksamheten
på den information som kan erhållas från arbetskraftsundersökningarna.
Genom dessa följs bl. a. fortlöpande utvecklingen av antalet deltidsarbetande.
Antalet personer som vanligen hade deltidsarbete uppgick enligt arbetskraftsundersökningen
från november föregående år till 92 000 män,
348 000 gifta kvinnor och 78 000 ogifta kvinnor. För 29 000 av det sammanlagda
antalet på 518 000 personer angavs bristande arbetstillgång som orsak
till deltidsarbetet.
Den inom vissa delar av landet otillräckliga och odifferentierade efterfrågan
på arbetskraft samt den bristande yrkesutbildningen hos många arbetstagare
är exempel på faktorer som leder till skillnader i inkomstförhållandena
för olika grupper. I dessa avseenden bidrar den förda arbetsmarknadspolitiken
verksamt till en inkomstutjämning. Genom de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna underlättas sålunda den geografiska och yrkesmässiga
rörligheten och skapas ökade sysselsättningsmöjligheter. Inkomstutjämning
sker också via arbetslöshetsförsäkringen och kontanthjälpen. I anslutning
till de i motionerna framförda förslagen får arbetsmarknadsstyrelsen
framhålla, att arbetsmarknadspolitiken och de i denna ingående
medlen nyligen varit föremål för utredning.
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) anför:
I alla fyra motionerna begärs en utredning av möjligheterna alt förbättra
de låga inkomsttagarnas situation. Problemet angrips från något olika utgångspunkter,
men ett gemensamt drag är att man under framhävande av
sin respekt för den fria avtalsrätten påyrkar statliga ingripanden vid sidan
av de fackliga insatserna. Mest utpräglat kommer motsättningen till uttryck
i motionen II: 26, där av löntagarorganisationerna använda metoder
för fördelning av lönehöjningar kritiseras. SACO vill med kraft framhålla,
att förhandlingsteknikens utformning uteslutande ankommer på arbetsmarknadens
parter.
Genomgående har motionärerna tagit till utgångspunkt uppgifter ur inkomststatistiken
utvisande antalet inkomsttagare under eu viss inkomstgräns.
Det förtjänar därför att upprepas vad ett flertal undersökningar under
senare år har påvisat, nämligen att låginkomstbegreppet ej kan definieras
utifrån nominella inkomstuppgifter, alt de låga inkomsterna i stor utsträckning
är skenbara och att gruppen har en mycket speciell sammansättning.
Statistiska centralbyrån har verkställt undersökningar av personer
som åren 1958 och 1959 hade låga inkomster i syfte att belysa huruvida de
som har eu låg deklarerad inkomst (under 6 000 kr. för ogifta och 10 000 kr.
för gifta) utgör en svag inkomstgrupp i skatte- och socialpolitisk mening.
Av de ogifta låga inkomsttagarna visade sig drygt hälften vara under 25 år,
medan knappt en tredjedel förvärvsarbetade under licla året. Bland både gifta
8 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 17 år 1965
och ogifta med heltidsarbete dominerade i jordbruket verksamma personer.
1958 års levnadskostnadsundersökning visade att de genomsnittliga kostnaderna
för konsumtion och skatter avsevärt översteg den deklarerade inkomsten
på lägre inkomstnivåer. Skillnaden var mest utpräglad för jordbrukarna,
vilket torde kunna förklaras med låga värderingsregler för naturaförmåner
och goda avskrivningsmöjligheter vid beskattningen. Av de icke
heltidsarbetande var det stora flertalet sjuka, studerande eller arbetslösa.
Dessa kategorier uppbär olika former av icke beskattningsbart samhälleligt
stöd, vilket ger dem större köpkraft än vad inkomststatistiken utvisar.
Allmänna skatteberedningen bar i sitt betänkande »Nytt skattesystem»
(SOU 1964:25) utifrån statistiska centralbyråns undersökningar dragit
slutsatsen att det endast i ett relativt litet antal fall förhåller sig så, att personer
med låg deklarerad inkomst också är hänvisade till att leva uteslutande
på denna inkomst. Härigenom reduceras problemet, samtidigt som det
framstår i en ny belysning. SACO har i sitt remissvar över allmänna skatteberedningens
betänkande framhållit, att beskattningen inte är en lämplig
väg att förbättra de låga inkomsttagarnas ekonomiska situation, eftersom
den skattepliktiga inkomsten är ett dåligt uttryck för individens ekonomiska
bärkraft. Dessutom motiverar tendensen mot ökad indirekt beskattning
och progressivitetens ringa skattelindrande effekt för de låga inkomsttagarna
att man förlitar sig till andra åtgärder än de skattemässiga. Som
exempel på dylika åtgärder anför SACO:
»Genom direkta bidrag och genom tillhandahållande av institutionella
resurser ges det effektivaste stödet åt sådana inkomstsvaga grupper som
sjuka, arbetslösa, studerande in. fl. På motsvarande sätt kan stöd ges åt
grupper med särskilt stor försörjningsbörda, i första hand barnfamiljerna.
Ett av utbildningspolitikens resultat är, att allt flera människor genom
en bättre utbildningsnivå kan ge ett större produktivt utbyte genom sina
arbetsinsatser och därigenom också erhålla högre inkomster.
Genom arbetsmarknadspolitiken utjämnas sysselsättningsvariationer. Omskolningen
ger arbetskraften bättre sysselsättningsmöjligheter i ett föränderligt
näringsliv.
Näringslivs politiken måste inriktas på att mindre lönsamma näringar
med lågt Iöne- och inkomstläge ersättes av mera lönsamma näringar, som
gei aibetskraften bättre ersättning. En strukturomdanande näringslivspolitik
bör vara ett av de verksammaste instrumenten för att eliminera låginkomstöar.
Genom lönepolitiken kan löntagare, vars arbete är felaktigt lågt värderat,
erhålla en större andel av det tillgängliga lönestegringsutrvmmet. Möjligheterna
att genomföra detta i den starkt institutionaliserade förhandlingsmekanismen,
där olika grupper bevakar varandra, skulle förbättras genom
en minskning av progressiviteten.»
Enligt SACO:s uppfattning är en utredning avseende åtgärder för atl avhjälpa
låginkomstgruppernas problem inte motiverad i dagens läge. Frågan
hai pa senare tid varit föremal för överväganden i en rad statliga kommittéer,
bl. a. allmänna skatteberedningen, lokaliseringsutredningen och arbetsmarknadsutredningen,
vilka initierat reformer, vars resultat ännu inte
hunnit avläsas.
Däremot ställer sig SACO positiv till att en rent statistisk kartläggning
a\ de låga inkomsttagarnas situation företas. Denna bör lämpligen utföras
av statistiska centralbyrån och utgöra en uppföljning av tidigare undersökningar
på material från 19:>8 och 1959. Under de år som förflutit bär möj
-
9
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 17 år 1965
ligen förändringar inträffat, som kan påverka bedömningen av låginkomstproblemet.
Den av SACO förordade utredningen skall alltså uteslutande ägna sig åt
att klarlägga och analysera det rent faktiska läget i olika avseenden. Därvid
bör beaktas inverkan ''av omständigheter som sociala bidrag, skiftande levnadskostnader
i olika delar av landet, skattefria inkomster, naturaförmåner,
skattefusk, försörjningsbörda etc. Sedan på detta sätt den verkliga
standarden beräknats, bör orsakerna till en låg standard undersökas. Dessa
kan utgöras av bristande yrkesverksamhet (som i sin tur kan vara orsakad
av flera olika faktorer), dåligt lönsamma sysselsättningsområden etc. Först
sedan denna kartläggning genomförts och redovisats, bör man överväga
huruvida ännu ej prövade åtgärder för att förbättra låginkomstgruppernas
situation kan anses erforderliga.
Tjänstemännens centralorganisation {TCO) anför:
Med utgångspunkt från några enstaka uppgifter hämtade från inkomststatistiken
diskuteras i motionerna behovet av åtgärder på ett flertal av de
områden, som är föremål för samhällelig aktivitet, t. ex. skatte- och socialpolitik,
arbetsmarknads- och lokaliseringspolitik, struktur- och näringspolitik
samt utbildningspolitik. I motionerna föreslås utredningar för kartläggning
och belysning av låginkomstgruppernas sammansättning, struktur
och problem. Vidare föreslås åtgärder via skilda samhälleliga åtgöranden
för höjning av levnadsstandarden för ifrågavarande grupper. I sammanhanget
framföres också ett förslag att statsmakterna skall bl. a. till arbetsmarknadsorganisationerna
anföra riktlinjer, som kunde vara av värde för
arbetsmarknadens parter, då de förhandlingsvägen har att lösa hithörande
problem.
TCO finner inte anledning att i här förevarande sammanhang ingå på en
diskussion av behovet av åtgärder från samhällets sida på alla de aktivitetsområden,
vilka berörts i motionerna. TCO anser sig kunna begränsa sig
till några allmänna synpunkter på vissa av de problem, som anförts i motionerna.
Till en början vill TCO därvid framhålla att låginkomstgruppernas problem
i motionerna behandlats med utgångspunkt från uppgifter ur inkomststatistiken.
Denna statistik är uppgjord på grundval av de deklarationer
som ligger till grund för inkomstbeskattningen och redovisar därifrån
hämtade uppgifter om nettoinkomsten under visst inkomstår. Senast tillgängliga
uppgifter avser inkomståret 1963. Det ligger i sakens natur att statistiken,
som endast avser deklarerade inkomster, omfattar alla typer av
skattepliktiga inkomster, sålunda även sådana som hänför sig till korttidsoch
deltidsarbete.
På basis av inkomststatistiken avseende år 1958 har statistiska centralbyrån
enligt särskilt uppdrag verkställt vissa specialundersökningar rörande
de grupper, som i inkomststatistiken för 1958 resp. 1959 hatt låga inkomster.
Man bär därvid ntgått från 6 000 kronor per år för ensamstående och 10 000
kronor per år för gifta. Resultatet av utredningarna redovisas i Statistisk
Tidskrift 1960: 11 och 1961: 5. Fn sammanfattande analys har bl. a. redovisats
i SOU 1964: 59, bilaga 3.
Det framgår därav, att gruppen låga inkomsttagare är synnerligen heterogen
till sin natur. Eu betydande del utgöres av personer, som är föremål för
samhälleligt stöd via de allmänna socialförsäkringarna, från vilka de uppbär
förmåner av i regel ej skattepliktigt slag. En annan del utgöres av unga
10
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 17 år 1965
personer, som befinner sig under utbildning och som vid sidan av studierna
haft förvärvsarbete i begränsad omfattning. En förhållandevis liten del avgruppen
låga inkomsttagare utgöres av företagare och anställda, som trots
heltidssysselsättning under inkomståret endast uppnått förhållandevis låga
inkomster. Det är här fråga om företagare och anställda främst inom sådana
näringsgrenar, där produktiviteten uppenbarligen är väsentligt lägre än genomsnittligt.
För företagarna noteras i den speciella undersökningen att
konsumtionens storlek väsentligen överträffar vad som i motsvarande inkomstlägen
gäller för de anställdas vidkommande.
I motionerna diskuteras begreppen låginkomst och låglön i vissa fall som
synonyma begrepp. Vad ovan anförts beträffande resultaten av 1958 års
undersökning ger vid handen att så emellertid icke är fallet. Med låglönegrupp
måste man enligt vedertagen uppfattning avse en grupp av löntagare,
vars löneinkomst per arbetstimme, -vecka eller -månad är låg i förhållande
till inkomsten för övriga löntagare. Även med eu sådan definition kan olika
tolkningar ske. I vissa fall fästes uppenbarligen avseende endast vid lönens
storlek i förhållande till andra grupper men utan avseende till skillnaden
i arbetsuppgifternas svårighet och det sätt på vilket dessa utföres. I andra
iall åter sker jämförelsen med hänsynstagande till förekommande skillnader
i arbetsuppgifter etc. TCO vill begagna tillfället att i detta sammanhang
klargöra hur man inom tjänstemannarörelsen ser på löneavvägningens problematik.
Vid TCO:s kongress 1964 godkändes de synpunkter i detta avseende,
som en inom TCO verksam kommitté framiagt i ett betänkande,
»Lönepolitiken inom tjänstemannarörelsen», som här bifogas. TCO vill
hänvisa till den sammanfattande beskrivning av lönepolitiken i dessa avseenden
inom tjänstemannarörelsen, som återfinns på sid. 42—68.
I betänkandet diskuteras även de olika medel, som man inom tjänstemannarörelsen
tillmäter betydelse för genomförandet av lönepolitiken. Vid sidan
av den aktiva lönepolitiken bör här observeras den stora vikt, som man inom
tjänstemannarörelsen tillmäter arbetsmarknads-, lokaliserings- och utbildningspolitik,
inbegripet vidareutbildning på fördelaktiga villkor, och de
Övriga åtgärder, som är ägnade att öka takten i strukturomdaningen inom
samhället och därmed produktiviteten inom olika delar av näringslivet.
TCO anser att sådan strukturpolitik är den väsentliga framgångslinjen för
att lösa låginkomstproblemet i samhället vid sidan av den del av problematiken,
där man exempelvis via socialförsäkringarna täcker inkomstbortfall
av bestämda orsaker. TCO finner det angeläget, att samhället via en aktiv
näringspolitik .medverkar till att strukturomdaningen i samhället förlöper
i en optimal takt, och organisationen finner det angeläget, att denna rationaliseringspolitik
särskilt inriktas på de områden, där produktiviteten är särskilt
låg och där låginkomstgrupperna är särskilt talrikt företrädda. Detta
gäller bl. a. jordbruket.
Med hänsyn till de rikt differentierade orsakssammanhangen måste enligt
TGO:s mening en lösning av låginkomstgruppernas problem sökas genom
olika metoder. En allomfattande utredning av det slag som föreslagits
i motionerna är därför icke ändamålsenlig. Med hänsyn bl. a. till att arbetsmarknadspolitikens
mål och medel nyligen varit föremål för särskild utredning
i arbetsmarknadsutredningen (SOU 1905:9), att statsmakterna nyligen
fattat beslut om grunderna för lokaliseringspolitiken och att utbildningsväsendet
befinner sig under omdaning, anser TCO det icke befogat att nu
tillsätta särskilda utredningar för att utreda hur låginkomstgruppernas problem
på dessa vägar kan lösas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 17 år 1!)C>5
1 I
I en av motionerna framföres förslag att en utredning skulle tillsättas,
inom vilken man möjligen kunde enas om riktlinjer, som kunde vara av värde
för parterna på arbetsmarknaden, när dessa skall lösa låginkomstgruppernas
problem förhandlingsvägen. TCO vill avstyrka, att man från statsmakternas
sida skulle komma med riktlinjer för arbetsmarknadsparternas
handlande i dessa avseenden.
TCO anser att den statistik som står till förfogande för bedömning av omfattning
och struktur av låginkomstgrupperna i samhället icke medger meningsfulla
slutsatser beträffande bedömning av behovet och utformningen
av den samhälleliga aktiviteten. TCO vill därför tillstyrka de i motionerna
framförda yrkandena om kartläggning av låginkomstgruppernas sammansättning.
De av statistiska centralbyrån utförda undersökningarna angående
personer med låga inkomster 1958 och 1959 bör kompletteras och byggas
ut på grundval av nyare material. TCO anser det angeläget alt även fortsatta
undersökningar på detta område blir utförda av statistiska centralbyrån.
Landsorganisationen i Sverige (LO) anför:
Låglöne- respektive låginkomstbegreppet
I motionerna I: 255 och II: 704 påpekas, att en stor del av låginkomsttagarna
utgöres av sjuka, arbetslösa, studerande, militärtjänstgörande jämte
sådana, som under året inträtt på eller lämnat arbetsmarknaden, t. ex. ungdomar
och vissa tillfälligt förvärvsarbetande kvinnor samt pensionärer.
Detta framgår även av en undersökning, som statistiska centralbyrån gjort
av personer, vilka åren 1958 och 1959 hade låga inkomster. Av 772 000 ensamstående
personer — eller cirka 52 % av hela antalet ensamstående i dessa
åldrar — med en sammanräknad nettoinkomst enligt inkomststatistiken
understigande 6 000 kronor hänförde sig cirka 527 000 fall till i huvudsak
grupper, som ovan angetts. Om övriga fall sägs följande i allmänna skatteberedningens
betänkande »Nytt skattesystem»: »Kvarstående ensamstående
inkomsttagare — vilka arbetat under hela året — utgjorde 245 000. Av dessa
hade 35 000 anställning i hushåll el. likn. och lika många tillhörde gruppen
jordbruksarbetare in. fl. En tredje grupp, omfattande 25 000 inkomsttagare,
utgjordes av lärlingar. I fråga om de två första grupperna torde låg
inkomst i många fall ha hängt samman med låg värdering vid taxeringen
av naturaförmåner. Många av dessa inkomsttagare torde dessutom ha haft
anställning i föräldrarnas företag varför deras inkomstförhållanden inte
utan vidare var jämförbara med andra inkomsttagares. Övriga ensamstående,
som arbetat hela året men ändock hade låg inkomst, återfanns till stor
del bland butiks- och kontorsanställda samt inom kategorien egna företagare.
I fråga om de senare kan låg deklarerad inkomst ha sin förklaring i
variationen i årsinkomst mellan olika år och måhända i låg värdering vid
inkomsttaxeringen av naturaförmåner eller i de förmånliga reglerna för avskrivning
å inventarier o. d.»
Av 339 000 gifta par med en sammanräknad nettoinkomst understigande
10 000 kronor hänförde sig 103 000 fall till tidigare angivna orsaker (sjuka
etc.).
Om övriga fall säger skatteheredningen: »Antalet gifta par med låg inkomst,
som haft sysselsättning hela året, uppgick till 170 000. Av dessa hade
inle mindre än 123 000 åtnjutit företagarinkomst. Som ovan framhållits
torde vid taxeringen redovisad låg inkomst för företagarna i många fall
kunna förklaras med variationen i årsinkomst olika år emellan och med att
12
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr It år 1965
naturaförmåner kan ha värderats lågt; även reglerna för lagervärdering
och avskrivning å inventarier kan härvidlag ha spelat en roll.
Sammanfattningsvis torde av undersökningen framgå, att det endast i ett
relativt litet antal fall förhåller sig så, att personer med låg deklarerad inkomst
också är hänvisade till att leva uteslutande på denna inkomst.»
Även om LO är medveten om att gränsen för låginkomstbegreppet enligt den
refererade undersökningen — 6 000 respektive 10 000 kronor — var godtycklig
och kan diskuteras, framgår av undersökningen, att låginkomsttagarnas
problem i ganska stor utsträckning mer är socialpolitiskt snarare än
fackligt-lönepolitiskt betingade och därför bör angripas med de medel, som
socialpolitiken åstadkommit eller kan åstadkomma, t. ex. frågan om ersättningsnivån
vid sjukdom (inräknat de tre karensdagarna), arbetslöshetsförsäkringens
ersättningsnivå etc.
Ovanstående konstaterande får dock, enligt LO:s uppfattning, ej undanskymma
det faktum, att det finns låglönegrupper, vilkas levnadsstandard
kan på ett markant sätt skilja sig från övriga löntagargruppers och därför
ofta kan framstå som omotiverat låg. LO anser, att många av dessa grupper
har ett löneläge, sam är mycket lågt. Även inom avtalsområden — och även
inom företag — finns lågavlönade inom eljest icke lågavlönade områden.
LO anser, att lönespridningen mellan olika grupper f. n. är alltför stor utan
att därför kunna ange var på löneskalan eu grupp hör placeras. För att avgöra
detta bör hänsyn tas till flera faktorer, arbetets svårighetsgrad, förekomsten
av skiftarbete, förmåner av annat slag än löner etc.
I motion II; 704 hävdas, att bristen på arbetskraft kan bero på »besvärliga
arbetsförhållanden, såsom obekväma arbetstider, skifttjänst eller arbetstid
uppsplittrad med lediga s. k. håltimmar, något som ej kompenserats genom
bättre löner». Detta kan naturligtvis vara fallet, sett ur den enskilde löntagarens
synpunkt. I avtalen förekommer dock i regel särskilda tillägg för
t. ex. obekväm arbetstid och skiftarbete. Huruvida dessa tillägg kan anses
motsvara uppoffringen att arbeta skift eller på obekväm arbetstid är en förhandlingsfråga
mellan arbetsmarknadens parter. Däremot utgör — som
LO tidigare anfört — förekomsten av skift och obekväm arbetstid faktorer,
som måste med i bedömningen av om en grupp skall anses vara lågavlönad
eller inte.
I ovannämnda motion påpekas, att strävandena att genomföra den s. k.
likalönsprincipen på den privata sektorn ej haft riktig effekt, beroende på
alt kvinnorna är placerade i sådana arbeten, som klassificerats lågt på inkomstskalan
och därför inte medför samma löneglidning som mera manligt
betonade yrken. I motionen anses, att effektivare åtgärder för utbildning av
de kvinnliga låginkomsttagarna bör göras.
Inom LO:s område har kvinnorna som regel erhållit större faktiska löneökningar
(avtalsmässig ökning jämte löneglidning) än männen. Skall kvinnorna
i fortsättningen tillförsäkras snabbare löneökningar än männen för
att uppnå likställighet i lönehänseende erfordras därför, att kvinnorna i större
utsträckning söker sig till traditionellt manliga yrken och uppmuntras
att söka den yrkesutbildning, som de önskar, oberoende av om yrket i fråga
anses som manligt eller kvinnligt. Samtidigt bör dock påpekas, att kvinnornas
placering i vissa lönegrupper i avtalen ej därför utsäger vilka relationer
mellan olika lönegrupper som är skäliga eller riktiga. Enligt LO:s uppfattning
har »kvinnolöneproblemet» blivit ett bland andra låglöneproblem
och för bedömas som ett sådant vid fackliga avgöranden om framgångslinjer
inför lönerörelserna.
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 17 år 1965
13
I detla avsnitt vill LO till slut bemöta ett påstående i motionen I: 255:
»Dess bättre synes på sistone ett ökat intresse ha framträtt inom arbetsmarknadsorganisationerna
för låglönegruppernas situation.»
Det borde inte vara obekant för motionärerna, att i varje fall för LO-områdets
vidkommande låglönegrupperna i många år varit föremål för ett dominerande
intresse med ingående diskussioner om sättet att söka lösa låglöneproblemen
inom olika avtalsområden. Alt resultatet av olika skäl blivit
otillfredsställande betyder inte att intresset för problemen ej varit stort.
Skatte- och socialpolitiska åtgärder
I motionerna I: 255 och II: 704 pekas på vissa brister i sociallagstiftningen,
bl. a. karensdagarna vid sjukdom. I motionen I: 255 framhålles även,
att de lägre inkomstgrupperna under senare år fått bära en alltför hård
skattebörda.
Det förefaller, som om i motionerna sammanförts problem, som närmast
tillkommer arbetsmarknadsorganisationerna att lösa, och problem, som bör
lösas via t. ex. skattepolitik och socialpolitik.
De skattepolitiska åtgärderna skulle kunna vara dels en skärpt progressivitet
i de högre och en sänkt i de lägre inkomstskikten, dels en skatteutjämning
mellan olika kommuner. LO finner ingen anledning att här ingå
på dessa skattefrågor utan får hänvisa till organisationens yttrande av den
16 november 1964 över allmänna skatteberedningens betänkande »Nytt skattesystem»
samt yttrande den 28 oktober samma år över 1958 års skatteutjämningskommittés
betänkande »Kommunal skatteutjämning».
Även när det gäller tänkbara socialpolitiska åtgärder för att förbättra
låginkomsttagarnas ställning kommer motionärerna in på ett mycket vidsträckt
område. LO vill i detta sammanhang endast nämna frågan om karensdagarna
vid sjukdom, vilka är föremål för särskilda överväganden inom
en kommitté tillsatt av bl. a. LO.
Eventuella socialpolitiska åtgärder bör enligt LO:s mening göras till föremål
för överväganden i andra sammanhang än det som motionärerna har
berört.
Arbetsmarknads- och lokalise rings politiska åtgärder
I motionen I: 255 påpekas, att en del av låginkoinstproblematiken sammanhänger
med bristande sysselsättningsmöjligheter inom olika delar av
landet. Motionärerna framhåller, att åtgärderna mot undersysselsättning
hittills mera inriktas på rörlighetsfrämjande åtgärder än på lokaliseringspolitiska
insatser. Motionärerna synes främst vilja förorda en aktiv lokaliseringspolitik.
LO anser att alla möjligheter bör utnyttjas för att söka lösa såväl sysselsättnings-
som låginkomstproblemen. En förutsättning härför är, att tillräckliga
resurser ställs till förfogande för olika rörlighetsfrämjande åtgärder
(häri inbegripes omskolningsverksamheten, som syftar till yrkesmässig
rörlighet). Lokaliseringspolitiken kan även i flera fall vara betydelsefull
även om den inte kan lösa alla sysselsättningsproblem på alla orter. Punktvisa
satsningar på ett mindre antal orter torde även kunna ge goda resultat.
I motionen I: 14 framhålles bl. a. som särskilt betydelsefullt, att samhället
genom direkta insatser stimulerar till strukturförändringar och ökad takt
i rationaliseringen. LO kan helt instämma i dessa synpunkter. På lång sikt
torde detta vara bland de betydelsefullaste åtgärder, som samhället kan
vidta för att indirekt förbättra låglönegruppernas ställning. De resultat,
14
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 17 år 1965
som härigenom skulle kunna uppnås, bleve till gagn för hela folkhughållet
genom att möjliggöra rationella, lönsammare produktionsenheter med bättre
lönebetalningsförmåga. Härigenom skulle även de av motionärerna påtalade
riskerna för att låglöneproblemet skulle äventyra den fredliga utvecklingen
på arbetsmarknaden bortfalla.
I detta sammanhang vill LO framhålla vikten av att bostadsbyggandet i
de mest expansiva områdena i landet ges prioritet. Detta är en förutsättning
för ett expansivt näringsliv.
Arbetsmarknadsorganisationernas frihet
Motion II: 26 innehåller olika värdeomdömen om förhandlingsresultaten.
BI. a. berörs — utan att motionärerna kanske är medvetna härom — frågan
om procent- kontra öreslinjen vid förhandlingarna. Denna fråga, som i
flera sammanhang varit föremål för facklig uppmärksamhet, gäller ytterst
takten i de relationsförskjutningar mellan olika grupper, som man vid förhandlingarna
önskar uppnå. LO:s strävan har varit att nå så stark sammankrympning
av lönespännvidden som möjligt, varom bl. a. den vid de senaste
förhandlingarna lanserade metoden bär vittne. Det bör i detta sammanhang
påpekas av LO, att förhandlingarnas slutresultat ytterst beror på två parters
medverkan och där åsikterna i hithörande frågor går starkt isär.
LO vill här starkt betona, att organisationen nu, liksom tidigare, ej önskar
inskränka förhandlingsparternas frihet att få förhandla om anställningsvillkoren.
Sammanfattning och slutsatser
I föreliggande motioner sammanföres en mängd problem av ofta mycket
komplex natur. Det hade varit önskvärt, att motionärerna hade delat upp
problemen i dels önskvärda åtgärder för att lösa i olika avseenden handikappade
gruppers försörjningssvårigheter, dels åtgärder för att skapa förutsättningar
för övriga grupper att nå rimliga resvdtat av arbetsinsatser av
olika slag.
Vad gäller de förstnämnda grupperna av människor synes man med olika
socialpolitiska medel kunna hjälpa dessa till en dräglig standard, som kan
och bör förbättras i takt med samhällsresursernas tillväxt. LO har i olika
sammanhang påyrkat förbättringar i olika avseenden. LO vill inte motsätta
sig att en ny låginkomstundersökning göres för att följa upp tidigare vunna
resultat från den inledningsvis nämnda utredningen. Ytterligare åtgärder
av social- och skattepolitisk art kan därigenom aktualiseras. Sannolikt har
bilden inte förändrats i någon större utsträckning. LO vill här påpeka, alt
»låginkomstgrupp» ej behöver vara detsamma som »låglönegrupp».
LO har inte heller något att invända mot en utredning, som syftar till att
skapa en rationellare struktur på det svenska näringslivet. Syftet bör här
uteslutande vara att skapa rationella, bärkraftiga företag inom för Sverige
lönsamma näringsgrenar. Den förbättrade lönebetalningsförmåga som
bör bli följden, kommer sedan löntagarna till godo vid deras organisationers
förhandlingar med motparterna. I samband med dessa problemställningar
kan det finnas skäl att hänvisa till LO:s utredning »Samordnad näringspolitik».
Vad slutligen gäller i motionerna framförda värderingar och krav på
större lönemässig rättvisa mellan olika löntagargrupper torde dessa krav
ytterst förutsätta någon form av värderingssystem, täckande hela arbetsmarknaden.
LO har inget att erinra mot en utredning med syfte att åstadkomma
vissa riktlinjer för en så rättvisande bedömning som möjligt av
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 11 år 1965
15
olika löntagargrupper. Det är doek inte minst viktigt, att det skapas en enhetligt
redovisad lönestatistik, täckande om möjligt hela arbetsmarknaden.
Statistiken bör redovisa total lön per arbetad tidsenhet, lämpligast per
timme. Först därigenom skulle ett av hindren för rättvisande lönejämförelser
vara undanröjt.
Svenska arbetsgivareföreningen anför:
Enligt motionärernas uppfattning skulle det faktum att ett ansenligt
antal personer tillhör de s. k. låginkomstgrupperna indikera, att stora grupper
i vårt samhälle lever under ekonomiska förhållanden, som icke skulle
kunna betecknas som tillfredsställande. Det torde vara tvivel underkastat
om man av det åberopade materialet kan draga en sådan slutsats. Föreningen
ber att i detta hänseende få hänvisa till redogörelsen på sidorna 71 och
72 i allmänna skatteberedningens betänkande »Nytt skattesystem», SOU
1964: 25. Redogörelsen där avser en av statistiska centralbyrån med material
från 1959 verkställd undersökning som avsåg 772 000 ensamstående
personer med sammanräknad nettoinkomst understigande 6 000 kronor
och 339 000 gifta par med en inkomst understigande 10 000 kronor per år.
Av de ensamstående hade ca 250 000 och av de gifta paren ca 180 000 haft
heltidsarbete hela året. Det visade sig, att i utomordentligt stor utsträckning
orsaken till den låga inkomstuppgiften varit, att de som ingått i undersökningen
endera uppburit icke skattepliktig inkomst, som ej heller
återspeglats i inkomststatistiken, eller att de verkat som egen företagare
eller försäljare, i vilket fall den låga deklarerade inkomsten kunnat förklaras
genom variationen i årsinkomst mellan olika år eller genom regler
av taxeringsteknisk natur. Allmänna skatteberedningen anser undersökningen
ge vid handen »att det endast i ett relativt litet antal fall förhåller
sig så att personer med låg deklarerad inkomst också är hänvisade till att
leva uteslutande på denna inkomst». Motionärernas uttalande, att stora
grupper obestridligen tvingas att leva under ekonomiska förhållanden, som
med nuvarande välfärdssamhälles måttstock icke gärna kan betecknas som
tillfredsställande, får mot bakgrunden av det åberopade avsnittet i allmänna
skatteberedningens betänkande betraktas som väsentligt överdrivet. De
problem som man i motion II: 704 hemställer om att få kartlagda genom
en utredning får således redan anses belysta i ovannämnda undersökning.
I motionerna I: 14 och II: 26 framhålles att samhället borde — vid sidan
om arbetsmarknadsparternas förhandlingar — medverka till att få till
stånd en jämnare lönestruktur i näringslivet. Företrädare för bl. a. näringslivets
och arbetsmarknadens organisationer borde enligt motionärerna
företaga en utredning och enas om riktlinjer, som »kunde vara av
värde för parterna på arbetsmarknaden när de skall lösa frågorna förhandlingsvägen».
Förhandlingarna, underhandskontakterna och samarbetet
mellan arbetsmarknadsorganisationerna ger emellertid just de erforderliga
bedömningarna av dessa förhållanden och problem. Om också
representanter för det vittomfattande begreppet samhället skulle medverka
genom alt ge vissa riktlinjer, skulle man på ett avgörande sätt inskränka
den självständighet för arbetsmarknadsparterna, som av alla anses vara
av fundamentalt värde. Representanterna från de politiska partierna i
stabiliseringsutredningen, vilken framlade sitt betänkande i april 1961,
var också helt överens om, dels att direkta ingripanden i avtalsuppgörelserna
borde undvikas, dels att inflytandet över löneutvecklingen borde
utövas med samma metoder som dittills. Sedan detta betänkande fram
-
16
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 17 år 1965
lades liar icke någon förändring inträtt, soni föranleder någon närmare
samordning mellan arbetsmarknadsorganisationernas och samhällets politik.
Det är också uppenbart att endast direkta förhandlingar mellan de
närmast beröida parterna kan ge tillräckliga hållpunkter för en belysning
av frågan vilka löneskillnader som med hänsyn till arbetstagarnas yrkesskicklighet
och arbetsuppgifternas art får anses rimliga.
Såsom motionärerna Kristiansson och Sundin anför i motion I: 255 gäller
utan tvivel, att sådana ensamstående kvinnor, som har barn att försörja,
ofta har ekonomiska svårigheter. Motionärerna synes emellertid vilja hänföra
ensamstående kvinnor i allmänhet till en ekonomiskt missgynnad
grupp, vilket torde vara förhastat. Föreningen delar emellertid motionärernas
uppfattning att invalider och andra grupper av handikappade — i synnerhet
svårt invalidiserade — i ekonomiskt avseende alltjämt är eftersatta.
Föreningen är mycket skeptiskt inställd till de tankegångar som synes
ligga bakom det avslutande uttalandet i motion 1:255, nämligen att samhället
måste »ge socialpolitiken en så smidig utformning, att särskild hänsyn
kan tas till de verkliga låginkomstgrupperna». Inkomstnivån får betraktas
som endast en av flera faktorer, som kan indikera ett behov av
socialpolitiska åtgärder. Att tillmäta denna generell eller avgörande betydelse
är att ge problemet om de sociala hjälpbehoven en alltför enkel
lösning. Man torde vara tvungen att arbeta med en hel rad olika kriterier,
om man syftar till att få till stånd en socialpolitik, som motsvarar det
faktiska hjälpbehovet i samhället.
Motionärernas hemställan om en utredning om åtgärder för att »bereda
låginkomsttagare, som nu lever under otillfredsställande ekonomiska förhållanden,
möjligheter till en önskvärd standardhöjning» synes för övrigt
taga föga hänsyn till att strukturförändringarna i samhället bl. a. just
kommer till uttryck i att lönedifferenser uppstår. Att taga vissa låginkomsttagares
nuvarande situation till utgångspunkt för samhälleliga hjälpåtgärder
i syfte att höja deras standard skulle innebära ett ingrepp i förhållandena
som vore ett hinder för den ekonomiska utvecklingen på lång sikt.
Enligt föreningens uppfattning skulle staten bäst främja låginkomstgruppernas
intressen genom en ekonomisk politik, som mer än hittills tar
hänsyn till den ekonomiska balansen i samhället. Utformningen av den
ekonomiska politiken, vilken indirekt påverkar lönestrukturen, har emellertid
i vissa avseenden utvecklats på ett sätt som från löneutjämningssynpunkt
torde te sig mindre gynnsamt. För det första har det ständigt stigande
kravet på ökat byggande utövat en speciellt stark press uppåt på
lönerna inom hela den sektor som berörs av byggnadsverksamheten. Härigenom
har spännvidden ökat mellan lönerna inom denna sektor och den
genomsnittliga lönen. Utvecklingen av lönerna inom detta för internationell
konkurrens skyddade område har kommit lönerna inom andra sektorer
av näringslivet att framstå som mindre gynnsamma än vad som skulle
varit fallet vid en mer balanserad utveckling. För det andra har statsmakterna
genom beslut om höjda ATP- och sjukförsäkringsavgifter, införande
av ytterligare en semestervecka och höjda direkta skatter tagit i
anspråk en stor del av det reala löneökningsutrymmet. Detta har starkt
begränsat det utrymme som stått till arbetsmarknadsparternas förfogande
för en anpassning av lönestrukturen. För det tredje medför statens
kraftiga utgiftsexpansion och därav betingade höjningar av skattetrycket
i form av indirekta skatter ett påskyndande av prishöjningarna, vilket också
bör beaktas vid bedömningen av låginkomsttagarnas situation.
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 17 år 1965 17
Under hänvisning till vad ovan anförts får föreningen avstyrka de i
motionerna framförda förslagen om utredningar.
Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) anför:
Riksförbundet finner för sin del all anledning att instämma i de konstateranden
som görs i nämnda motioner att det i dagens samhälle finns stora
grupper inkomsttagare, vilkas inkomster ligger markant under vad som
kan bedömas som rimligt med hänsyn till det önskvärda i att undvika
alltför stora skillnader i levnadsstandard mellan olika befolkningsgrupper
och yrkeskategorier. Såväl inom tjänstemanna- som arbetarkategorierna
finns utpräglade låglönegrupper. Inom jordbruket kan också i dag en stor
del av lantbruksföretagarna karakteriseras som en utpräglad låginkomstgrupp.
Det finns således skäl att staten genom utformningen av den statliga
politiken inom olika områden underlättar möjligheterna för dem som
tillhör låginkomstgrupper att förbättra sin situation. Staten kan genom
bl. a. skattepolitikens, utbildningspolitikens, arbetsmarknadspolitikens och
socialpolitikens utformning aktivt bidra till en önskvärd lyftning av levnadsstandarden
för många nu på olika sätt eftersatta yrkesverksamma
såväl som icke yrkesverksamma grupper inom samhället.
I en diskussion kring dessa problem är det enligt förbundets mening
väsentligt att observera följande. Den dynamiska samhällsekonomiska utvecklingen
som medfört en successivt stigande levnadsstandard för alla
befolkningsgrupper ger i sig upphov till och kräver vissa inkomstskillnader
mellan olika yrkeskategorier. Målsättningen för en inkomstutjämnande
politik kan därför helt naturligt inte vara en allmän nivellering i
inkomstförhållandena. De åtgärder som kan vidtas utan menliga följder
för det ekonomiska framåtskridandet blir därför enligt förbundets mening
främst av fyra slag. För det första åtgärder av socialpolitisk och liknande
natur utformade som ett direkt stöd till vissa grupper. För det andra åtgärder
som främjar näringslivets utveckling och strukturomdaning vilket
i sin tur underlättar för många grupper att nå en högre inkomststandard.
Dessa åtgärder får naturligtvis inte ges karaktären av tvångsstyrning
eller direkta statliga ingrepp med tanke på den hämmande effekt detta kan
få för det ekonomiska framåtskridandet. För det tredje åtgärder som underlättar
för de enskilda att nå högre inkomster, t. ex. genom förbättrade utbildnings-
eller omskolningsmöjligheter. Samt för det fjärde undanröjande
av de institutionella hinder — traditioner, fördomar, organisatoriska trögheter
o. s. v. — som finns för en lyftning av låginkomstgruppernas inkomstnivå.
Detta kan t. ex. gälla inställningen till kvinnlig arbetskraft,
statens egen lönepolitik vilken kanske borde kunna utformas mer smidigt
med hänsyn till betydande låglönegrupper i statstjänst samt — vilket inte,
som några motionärer tycks anse, kan förbises — arbetsmarknadsorganisationernas
politik.
Förbundet vill mot bakgrund av ovanstående i princip tillstyrka eu kartläggning
av låglöne- och låginkomstgruppernas inkomstförhållanden och
levnadsstandard och en förutsättningslös utredning syftande till att belysa
de troliga anledningarna — även arbetsmarknadsorganisationernas politik
— till dessa eftersläpningar. Denna kartläggning och utredning bör
enligt förbundets mening med fördel kunna utföras som en expertstudie
med relativt hög vetenskaplig ambitionsnivå. Därefter bör tillsättas en utredning
med representanter för bl. a. riksdag och näringslivets organisationer
med uppgift att på basis av det framlagda materialet föreslå åtgärder
inom olika områden.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1965:176 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående låglöneoch låginkomstgruppernas problem. s. 1 i texten