Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder att förhindra barnmisshandel.
1965-04-06 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
ABU 1965:26, Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder att förhindra barnmisshandel.
Dokumentets text
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 26 år 1965
9
Nr 26
Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder att förhindra
barnmisshandel.
I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna
I: 577 av fru Hultell och II: 696 av herr Hedin hemställes, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en förutsättningslös utredning om förekomsten
av barnmisshandel och möjligheter att vidtaga åtgärder för förebyggande
därav.
I de likalydande till allmänna beredningsutskottet likaledes hänvisade
motionerna I: 253 av fru Segerstedt Wiberg och fru Hamrin-Thorell och
II: 309 av fröken Elmén hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära skyndsam utredning i syfte att få till stånd dels föräldrautbildning
och bättre psykisk rådgivning vid barnavårdscentraler, dels tillgång
till juridisk expertis inom eller vid sidan av de barnavårdande organen.
Ovanstående motioner har upptagits till samtidig behandling.
I motionerna I: 577 och II: 696 framhålles att misshandel av små barn
inte är ovanlig i vårt land och att företeelsen också synes vara i tilltagande.
Sålunda har i ett nummer av Svensk Läkartidning (nr 41/1964) redovisats
sex fall av svår barnmisshandel vilka behandlats på barnsjukhuset i
Göteborg. Av dessa inträffade fyra under loppet av sex månader. I fyra av
de sex fallen kunde man inte skydda barnen från upprepade skador, och två
av dessa fyra fall fick dödlig utgång.
Svårigheten att bedöma fall av barnmisshandel och framför allt att nå
fram till rättsliga åtgärder belyses av en artikel i Svensk Polis (nr 2/1964),
vari bl. a. anföres:
När t. ex. — såsom förekommer i vårt material — det vid trenne tillfällen
uppstod livsfarliga skador på ett i övrigt friskt spädbarn, då detta var
ensamt med samme man, borde det ej vara svårt för utredarna att inringa
missdådaren. Men ej heller denne man blev åtalad. I dylika fall känner sig
läkaren, som ju vet att barnet har blivit misshandlat, desavuerad av de straffrättsliga
myndigheterna.
Enligt motionärernas mening är det angeläget att preventiva åtgärder vidtages.
Någon form av utbyggt system med barnavårdsman bör övervägas.
I motionerna I: 253 och II: 309 framhålles bl. a. att expertisen är ense
om att småbarn saknar erforderligt rättsskydd, önskvärdheten av vidgade
förebyggande åtgärder från samhällets sida betonas. Misshandlade barn,
säger motionärerna, återsändes ofta till den miljö, som visat sig vara farlig
för dem.
10 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 26 år 1965
Vissa uppgifter tyder på att fallen av barnmisshandel i stället för att minska
visar tendens att öka i antal.
Vidare pekar motionärerna på att de fall av misshandel till döds, som på
senare tid förekommit, visar att samhällets skydd inte fungerar tillfredsställande.
Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionerna
II: 696 och I: 253.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från socialstyrelsen och
berett barnavårdsnämnden i Stockholms stad tillfälle att inkomma med
yttrande.
Socialstyrelsen anför bl. a.
Utan tvivel föreligger behov av föräldrautbildning. Man torde dock inte
böra fästa för stora förhoppningar vid en sådan, då det gäller att förebygga
barnmisshandel. Upplysning kan vara av värde i de fall, då föräldrar agar
sina barn i ovetenhet om de negativa verkningar detta kan få för barnets
psyke och för förhållandet mellan barn och föräldrar. De verkliga misshandelsfallen
torde man dock inte komma till rätta med genom upplysning. I
dessa fall rör det sig om abnorma individer, vilkas reaktioner inte kan påverkas
på denna väg. Undervisning av mödrar på BB efter nedkomsten torde
också ha ett begränsat värde. Dels är mödrarnas BB-vistelse som regel mycket
kort — mindre än en vecka — dels torde mödrarna — i den mån de
orkar intressera sig för kunskapsinhämtande — mest vara intresserade av
att lära sig den praktiska vården av barnet (amning, skötning etc.). Kampen
mot barnmisshandel torde huvudsakligen få föras med andra medel.
Motionärernas önskemål om bättre psykisk rådgivning vid barnavårdscentraler
delas av socialstyrelsen. Problemet härvidlag är enligt styrelsens
mening bristen på barnpsykologer och barnpsykiatrer. Förrän en bättre
tillgång på sådana specialister erhållits, torde detta önskemål inte kunna
förverkligas.
Styrelsen anför vidare:
När det gäller att föra i bevis fall av barnmisshandel, tvivlar dock socialstyrelsen
på att en förstärkning av barnavårdsnämnderna med juridisk
expertis nämnvärt skulle öka möjligheterna att komma till rätta med problemet.
Det utmärkande för de omskrivna fallen av barnmisshandel är, att
misshandel inte har kunnat påvisas med sådan säkerhet, att åklagaren ansett
sig kunna väcka åtal. Den avgörande betydelsen vid utredningar rörande
barnmisshandel torde få tillmätas läkarutlåtandet.
Om barnavårdsmännen i högre grad än nu är fallet kommer att kunna
koncentrera sitt arbete på de rent kurativa uppgifterna, vilket socialstyrelsen
anser önskvärt, blir barnavårdsmannen en ännu betydelsefullare faktor
i det förebyggande arbetet än för närvarande. I motion 11:696 frainföres
tanken på en utbyggnad av barnavårdsmannainstitutionen på så sätt, att
exempelvis erfarna mödrar fungerade som biträdande barnavårdsmän och
utövade en viss uppsikt över barnfamiljerna i ett visst område. Denna tanke
måste socialstyrelsen avvisa såsom orealistisk.
Upptäckten att misshandel av små barn i hemmen inte är helt ovanlig
har väckt bestörtning. Företeelsen synes inte vara något unikt för vårt land
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 26 år 1965
11
utan har uppmärksammats även i andra länder t. ex. i Storbritannien och
USA. Det är uppenbart att samhället måste ägna företeelsen stor uppmärksamhet
och göra allt vad göras kan för att skydda barnen. Samhällets åtgärder
bör syfta till att dels förebygga uppkomsten av misshandel, dels rädda
misshandlade barn från fortsatt misshandel. Socialstyrelsen tar upp dessa
problem till behandling i ett nummer av Råd och anvisningar, som är under
utarbetande. Häri kommer framför allt vikten av samarbete mellan olika
myndigheter att framhållas, liksom anmälningsplikten för vissa befattningshavare
jämlikt 93 § Bvl. Barnavårdsnämndens utredningsarbete i ärenden
av detta slag kommer att behandlas, varvid betydelsen av en snabb handläggning
understryks. Vikten av att läkare omedelbart anlitas vid misstanke om
misshandel kommer att betonas. I yttrande över motionen II: 170 om obligatorisk
medicinsk kontroll av barn har socialstyrelsen framfört som sin
åsikt, att en sådan borde ge vissa möjligheter till upptäckt av misshandelsskador
och således borde kunna fungera som eu åtgärd i kampen mot barnmisshandel.
Ehuru socialstyrelsen anser, att befintlig lagstiftning ger goda möjligheter
att bekämpa barnmisshandel, anser styrelsen ändock denna fråga vara så
allvarlig, att även nya vägar bör sökas. Styrelsen tillstyrker därför de framförda
förslagen om förutsättningslös utredning.
Barnavårdsnämnden i Stockholms stad uttalar bl. a. följande.
I de inledande stadgandena i barnavårdslagen sägs bl. a., att barnavårdsnämnden
skall göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms levnadsförhållanden
och därvid särskilt beakta sådana underåriga, som med hänsyn till
kroppslig eller själslig hälsa och utrustning, hem- och familjeförhållanden
samt omständigheter i övrigt kan anses vara utsatta för risk att utvecklas
ogynnsamt. Det innebär, att barnavårdsnämnderna har en obligatorisk skyldighet
att vidtaga lämpliga anordningar och åtgärder i allmänt förebyggande
syfte. De resurser, som barnavårdsnämnderna tillföres för denna uppgift,
och det sätt, på vilket de utnyttjas, är uppenbarligen av stor betydelse, då
det gäller att komma till rätta med de av motionärerna aktualiserade problemen.
För Stockholms vidkommande pågår en kontinuerlig upplysnings- och
informationsverksamhet i dessa frågor i form av kursverksamhet, föräldramöten
och liknande sammankomster vid barnstugor och andra institutioner
samt genom barnavårdscentralernas, rådgivningsbyråernas och andra organs
försorg. Broschyrer och folders med råd och anvisningar distribueras i avsevärd
omfattning både till barnavårdande personal och till allmänheten.
Här bör särskilt nämnas den av barnavårdsnämnden utgivna broschyrserien
»Barnets åldrar», som sedan ett par år tillbaka utsändes till samtliga mödrar
i staden vid olika tidpunkter under barnets uppväxttid. Serien, som omfattar
sex skrifter, behandlar följande åldersgrupper, nämligen det första
levnadsåret, 1—4 år, 5—G år, 7—It) år, 11—13 år samt 14—IG år. Den förstnämnda
skriften — det första levnadsåret — utdelas vid barnens födelse och
distribueras genom barnbördshusen. De övriga skrifterna utsändas genom
utnyttjande av registret för allmänna barnbidrag till familjer med barn i
de aktuella åldrarna. Utsändningen sker fortlöpande på så sätt att den
skrift, som gäller eu viss åldersgrupp, utsändes så snart barnet uppnår den
ålder för vilken skriften är aktuell. Broschyrerna är utarbetade av medicinsk
och psykologisk expertis och ger i populär form råd och anvisningar,
som tar sikte på förhållandet mellan föräldrar och barn.
12
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 26 år 1965
Genom barnavårdsinstitutionerna distribueras också småskrifter, utgivna
av Föreningen för psykisk hälsovård med råd och anvisningar rörande barns
skötsel och uppfostran. Utan tvekan föreligger emellertid på detta område
behov av ytterligare insatser.
Den allmänna upplysningsverksamheten når inte alltid fram till de föräldrar,
som bäst behöver vägledning. Här kommer den individuellt inriktade,
förebyggande verksamheten in. Barnavårdscentralerna når det stora
flertalet föräldrar så länge barnen är i späd ålder. Deras verksamhet omfattar
förutom läkarundersökning och allmän hälsokontroll också hembesök
och allmän vägledning i barnets vård och skötsel.
Mycket talar för att barnavårdscentralerna skulle kunna få vidgade förebyggande
uppgifter av mentalhygienisk karaktär. En verksamhet med denna
inriktning har sedan en tid bedrivits i Stockholm. Ett antal psykologer,
knutna till den psykiska barna- och ungdomsvården, har avdelats som konsulter
vid barnavårdscentralerna och barnstugorna. Tills vidare har verksamheten
främst inriktats på att ge personalen vid institutionerna information
och handledning i mentalhygieniska spörsmål, medan eu direkt för föräldrarna
avsedd verksamhet kunnat bedrivas endast i begränsad omfattning.
Ett fortsatt och intensifierat arbete efter dessa linjer bör kunna ge goda
resultat.
Beträffande samhällets möjligheter att skydda barnen mot fysiskt och
psykiskt våld bör framhållas, att barnavårdsnämnden enligt barnavårdslagen
har skyldighet att ingripa vid fall av misshandel eller annan vanvård
av barn. Även föräldrabalken och strafflagen innehåller bestämmelser, som
är avsedda att utgöra ett skydd mot barnmisshandel. En förutsättning för
att dessa stadganden skall ha avsedd effekt är naturligtvis att sådana fall
verkligen kommer till barnavårdsnämndens eller annan myndighets kännedom.
Skyldighet att ofördröj ligen anmäla åligger enligt barnavårdslagen
befattningshavare och myndigheter inom barnavården samt läkare, lärare,
sjuksköterskor och barnmorskor. Anmälningsplikten som är förknippad
med tjänsteansvar, förutsätter icke att visshet skall föreligga vid anmälningstillfället.
Blotta misstanken om att bara utsätts för misshandel eller
behandlas på sådant sätt att deras kroppsliga eller själsliga hälsa utsätts för
fara är sålunda tillräcklig. Barnmisshandel är emellertid svår att iakttaga
eller belägga. Anmälningar förekommer sällan, vare sig från personer och
organ med anmälningsplikt eller från allmänheten. Barnavårdsnämnden i
Stockholm har under de senaste åren endast haft något enstaka fall av misstänkt
uppsåtlig misshandel av barn att ta befattning med och intet fall har
lett till polisiär utredning eller rättslig påföljd. En kraftig anmaning till olika
befattningshavare inom barnavård och sjukvård att obetingat iakttaga anmälningsplikten
skulle möjligen ge till resultat, att barnavårdsnämnderna
finge tillfälle att ingripa ofta och på ett tidigare stadium. I diskussionen har
också tanken på en lagstadgad, allmän anmälningsplikt framförts. Konsekvenserna
av en sådan lag är emellertid svåra att förutsäga och det är tveksamt,
om den skulle innebära ett effektivare skydd för barnen.
Det är uppenbart, att det finns anledning vidga och effektivisera den upplysningsverksamhet,
som syftar till att skapa så gynnsamma betingelser som
möjligt för barns vård och utveckling. På detta förebyggande plan finns de
största förutsättningarna att på längre sikt nå resultat. I barnmisshandelsfallen
är emellertid de föräldrar, som det gäller, svåra att nå. Ofta torde det
röra sig om personer, som är psykiskt avvikande eller på annat sätt oförmögna
att realistiskt bedöma sitt handlande. För en belysning av hela detta
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 26 år 1965 13
spörsmål och för att få ett underlag för bedömning av eventuella åtgärder
vid sidan av upplysningsverksamheten, vore det värdefullt, att genom en
undersökning försöka utröna omfattningen och karaktären av kända barnmisshandelsfall.
Utskottet
Bakgrunden till förevarande motionsförslag är de upprörande fall av barnmisshandel
som uppdagats under den senaste tiden. I motionerna I: 577 och
II: 696 hemställes om en förutsättningslös utredning om förekomsten av
barnmisshandel och om förebyggande åtgärder häremot. I motionerna 1: 253
och II: 309 föreslås en skyndsam utredning i syfte att få till stånd föräldrautbildning,
vidgad psykisk rådgivning vid barnavårdscentralerna och tillgång
till juridisk expertis för de barnavårdande organen.
Det är även enligt utskottets mening av största vikt att samhället gör
stora ansträngningar för att komma till rätta med de förhållanden som påtalats
i motionerna. Det är djupt otillfredsställande att i dagens samhälle
med dess inriktning på en effektiv och human barnavård möjligheterna att
ingripa emot och förebygga grova missbruk av rätten att aga skall vara så
begränsade som nu uppenbarligen är fallet.
Utskottet är samtidigt medvetet om att stora svårigheter möter när det
gäller att åstadkomma effektiva åtgärder mot barnmisshandel. Det är vidare
sannolikt att vissa i motionerna särskilt omnämnda åtgärder, såsom också
framhållits i remissyttrandena, åtminstone f. n. endast kan få en rätt begränsad
effekt. Utskottet åsyftar härmed bl. a. förslagen om föräldrautbildning
och om att barnavårdsorganen i större utsträckning skulle anlita juridisk
expertis. Det synes också utskottet tveksamt om omedelbara ändringar
i den lagstiftning som innehåller bestämmelser till skydd för barnen — i
första hand föräldrabalken, barnavårdslagen och brottsbalken — skulle i
nämnvärd grad kunna minska riskerna för nya fall av barnmisshandel. Utskottet
vill emellertid något beröra ett i detta sammanhang relevant spörsmål
som upptagits i motionerna, nämligen frågan om anonymitetsskydd för
den som anmäler barnmisshandel. Det har hävdats att detta skydd som regleras
genom sekretesslagen och bestämmelser i tryckfrihetsförordningen är
otillräckligt och att i många fall den som känner till fall av barnmisshandel
på grund av risken för repressalier underlåter att göra anmälan. Utskottet
får erinra om att frågan om handlingars sekretess är under utredning av
offentlighetskommittén. Denna avgav förra året en diskussionspromemoria
vari beträffande anmälningar av den art som här är i fråga uttalades, att en
lämplig avvägning av anonymitetsskyddet vore att det skulle tillämpas då
elt offentlighållande av anmälan skulle kunna medföra fara för våld emot
anmälaren eller denne närstående. Förslaget har enligt vad utskottet erfarit
varit föremål för diskussion vid överläggningar mellan kommittén och be
-
14 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 26 år 1665
rörda myndigheter. Därvid lär synpunkter ha framförts, innebärande att
skyddet bör väsentligt utvidgas. Frågan prövas vidare mot denna bakgrund.
Utskottet får i övrigt erinra om den anmälningsplikt som enligt barnavårdslagen
ex officio åligger befattningshavare bos de barnavårdande myndigheterna
ävensom läkare, lärare, sjuksköterskor och barnmorskor. Socialstyrelsen
kommer inom kort att i sin skriftserie »Råd och anvisningar», vilken
distribueras till samtliga barnavårdsnämnder, inskärpa vikten av att anmälningsplikten
iakttages. I detta sammanhang kommer styrelsen också bl. a.
att framhålla nödvändigheten av att läkare omedelbart anlitas vid misstanke
om misshandel. Svårigheterna att åstadkomma tillräcklig bevisning för väckande
av åtal har ofta sammanhängt med underlåtenhet i detta avseende. I
övrigt må beträffande anmälningsplikten framhållas att inom justitiedepartementet
undersökningar pågår beträffande verkningarna av den i den
danska barnavårdslagstiftningen föreskrivna anmälningsplikten för envar
medborgare.
Den största svårigheten för möjligheterna att effektivt bekämpa barnmisshandeln
är såvitt utskottet kunnat finna den bristande kännedomen
om de förhållanden som ligger bakom dessa företeelser. Inte minst synes
de psykologiska faktorernas och miljöfaktorernas roll härvidlag vara otillräckligt
kända. Det skulle enligt utskottets mening vara av stort värde med
en ingående undersökning av dessa förhållanden. Utskottet anser således att
motionärernas önskemål bör tillmötesgås på det sättet att en sådan undersökning
kommer till stånd.
För undersökningen bör i enlighet med vad ovan sagts anlitas bl. a. medicinsk,
psykologisk och sociologisk expertis, och i undersökningen torde självfallet
böra ingå en granskning av de fall av barnmisshandel som är kända.
Undersökningen bör kunna ge ett fastare underlag för utformningen av praktiska
åtgärder av olika slag. I motionerna framförda särskilda förslag, exempelvis
angående föräldrautbildning, upplysning, förstärkning av den psykiska
rådgivningen vid barnavårdsnämnderna och av den juridiska expertis
som står till barnavårdsorganens förfogande, får då i vad gäller åtgärder på
längre sikt eller av större omfattning prövas med beaktande av undersökningens
resultat. Undersökningen kan jämväl eventuellt aktualisera frågan
om en omprövning av rätten att aga.
Utskottet får under hänvisning till det ovan anförda hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
1:253 och 11:309 samt de likalydande motionerna 1:577
och II: 696 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om en undersökning
beträffande barnmisshandel.
Stockholm den 6 april 1965
På allmänna beredningsutskottets vägnar:
NANCY ERIKSSON
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 26 år 1965
15
Närvarande:
från första kammaren: herrar Eric Gustaf Peterson, Hellebladh, Nyman,
Axel Kristiansson, fru Hultell, herrar Helge Karlsson*, Wååg* och
Blomquist;
från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, fru Jäderberg, herrar
Hamrin i Kalmar*, Svensson i Kungälv, Dickson, Lundmark*, Rimås,
Wikner, Börjesson i Glömminge*, Gustafsson i Uddevalla* och Nilsson i
Agnäs.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1965:206 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om åtgärder att förhindra barnmisshandel. a1 i texten