Utlåtande i anledning av motioner om utbyggnad av Gymnastiska centralinstitutet, m. m., angående idrottens hålsofrämjande betydelse, m. m. och angående samhällets stöd åt idrotten.
1965-11-03 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
ABU 1965:41, Utlåtande i anledning av motioner om utbyggnad av Gymnastiska centralinstitutet, m. m., angående idrottens hålsofrämjande betydelse, m. m. och angående samhällets stöd åt idrotten.
Dokumentets text
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr M år 1965
1
Nr 41
Utlåtande i anledning av motioner om utbyggnad av Gymnastiska
centralinstitutet, m. m., angående idrottens hålsofrämjande
betydelse, m. m. och angående samhällets stöd åt
idrotten.
I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna
I: 16 av herrar Lager och Adolfsson samt II: 20 av herr Hermansson m. fl.
föreslås, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om en
skyndsam utredning om de aktuella behoven för en starkare utveckling av
den idrottsliga verksamheten centralt och lokalt samt att frågan om möjligheterna
av en väsentlig utbyggnad av Gymnastiska centralinstitutet
(GCI) eller inrättande av särskilda idrottsinstitut i syfte att utbilda elitinstruktörer
för idrottens behov jämväl blir föremål för utredning.
I de likaledes likalydande och till utskottet hänvisade motionerna 1:201
av herr Sundin m. fl. och II: 238 av herr Hedlund m. fl. hemställes, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en allsidig utredning
rörande förbättrade utvecklingsmöjligheter för såväl elitidrotten som motionsidrotten
i friskvårdens syfte samt i samband därmed jämväl av möjligheterna
till förstärkt idrottsmedicinsk forskning och till en allmän läkarkontroll
av idrottsutövare, allt i enlighet med motionens syfte.
Slutligen hemställes i de likalydande, till utskottet hänvisade motionerna
I: 592 av herr Schött m. fl. och II: 681 av herr Allard m. fl. att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning och förslag angående
den framtida omfattningen och utformningen av samhällets stöd åt
idrotten.
Utskottet har upptagit motionerna till samtidig behandling.
I motionerna I: 16 och II: 20 anföres, att frågan om stöd åt idrottsrörelsen
blivit en alltmer påträngande angelägenhet. Med en allt större del av
landets befolkning koncentrerad till städer och tätorter blir idrottens betydelse
särskilt accentuerad. Statsmakternas hållning har emellertid varit
restriktiv, men riksdagen bör nu överväga om icke idrotten bör ges ett avsevärt
starkare ekonomiskt stöd. Statsanslagens storlek har icke vuxit i
takt med idrottsrörelsens numerära expansion.
Rörelsens snabba tillväxt motsvaras icke av inre stabilitet. Den har finansiella
svårigheter, lider brist på ledare, instruktörer, idrottsplatser och klubblokaler.
En ökad statlig stödverksamhet skulle också kunna motverka de
Bihang till riksdagens protokoll 1965. 11 samt. Nr M
2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 41 år 1965
tydliga tendenser till kommersialisering, som visat sig. En generalplan bör
göras upp men det är icke nödvändigt att vänta tills en sådan föreligger
färdig utan de mest oundgängliga åtgärderna kan sättas in etappvis.
Följande bör särskilt beaktas:
1. Nya idrottsanläggningar av skiftande slag behövs, icke minst mindre
anläggningar för träningsändamål. Kommunernas villighet till samarbete
måste därvid förutsättas.
2. Korporationsidrotten bör stödjas icke minst på grund av dess stora
betydelse för motionsidrott.
3. Utbildningen av gymnastiklärare måste ökas, ev. genom inrättande
av nya utbildningsinstitutioner. Samtidigt bör man pröva frågan om en
utökad och förbättrad skolning av idrottsinstruktörer. Möjligheterna för
en rationell idrottsutövning vid de akademiska läroanstalterna måste radikalt
förbättras.
4. De idrottsliga grundorganisationerna bör ges direkt hjälp för anskaffande
av ledare, instruktörer, lokaler m. m.
I motionerna 1:201 och 11:238 framhålles idrottens betydelse för ungdomens
fritidsfostran och att den ökade motoriseringen medfört ökat stillasittande
och försämrad allmän kondition. Idrottens allmänt hälsofrämjande
betydelse har därigenom blivit allt större. Idrotten och då särskilt motionsidrotten
måste ses som ett led i förebyggande av sjukdom och olycksfall.
Elitidrotten verkar stimulerande på idrottsintresset men elitidrottsmännen
måste offra mycken tid för träning och tävling. Det är därför rimligt
att de hjälpes till yrkesutbildning och arbete. Man bör överväga att inrätta
särskilda idrottsfolkhögskolor, där eleverna kan få studiestöd. Specialkurser
bör anordnas för idrottsmän. Vid universiteten bör linjer kunna inrättas
med särskild hänsyn till idrottsutövandet. Klara riktlinjer bör utarbetas för
beskattning av inkomster av idrottsutövande.
Motionsidrotten bör stödjas. Elitidrottsmännen kan utnyttjas för direkt
propaganda, om tillräckliga ekonomiska möjligheter ges. Kommunala
idrottsinstruktörer bör anställas, eventuellt med statligt stöd. Lokalbehovet
måste tillgodoses genom eu långsiktig och samordnad planering. Studentkårernas
krav på utökning av antalet idrottslärare bör tillgodoses.
Idrottsutövning medför vissa risker för utövarna. Någon form av läkarkontroll
bör därför införas, varför det är nödvändigt att man vid utbildning
av läkare i kursplanerna inlägger undervisning om behandling av
idrottsskador. Frågan om länsidrottsläkartjänster bör utredas liksom möjligheterna
att till större idrottsanläggningar knyta speciella läkare.
Idrottsmedicinsk och idrottsfysiologisk forskning bör stödjas. Genom
forskning om vad olika idrottsgrenar kräver av sina utövare kan man nå
fram till effektivare träningsmetoder. Det behövs därför en fast forskningsorganisation,
som bör byggas upp kring en professur i idrottsfysiologi.
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 41 år 1965 3
I motionerna 1:592 och II: C81 framhålles, att ju mer mångskiftande
samhällets struktur blir, ju mer behövs fysisk rekreation, motion och planmässigt
bedriven idrott. Idrottsorganisationernas tillväxt är därför glädjande,
och speciellt betydelsefull är den idrottsliga ungdomsverksamhetens starka
expansion. Det krävs emellertid större resurser, om motionsidrotten skall
nå önskvärd omfattning.
Tävlingsidrotten verkar stimulerande på »breddidrotten». Den internationella
konkurrensen har avsevärt ökat under senare år och den svenska
idrottsrörelsens organisationer har därför ställts inför krav i fråga om förberedelser
som aldrig tillförne. Behovet av bättre utbildade ledare och särskilt
instruktörer är synnerligen stort och detta behov måste tillgodoses,
om den elitbetonade tävlingsidrotten skall kunna öka sin internationella
konkurrenskraft. Även tävlingsverksamheten inom landet fordrar mer kostnadskrävande
insatser.
Inom primärkommunerna utgår bidrag till de lokala idrottsorganisationerna
för olika ändamål. Det har också blivit allt vanligare att landstingen
ekonomiskt stöder de regionala idrottsorganisationerna i första hand för
ledarutbildning och ungdomsverksamhet. Staten lämnar ekonomiskt stöd
genom årliga anslag. Detta samhälleliga stöd åt idrotten har kontinuerligt
ökat, men den allmänna samhällsutvecklingen och den enskilda människans
ändrade levnadsvanor gör det angeläget att pröva hur samhället framdeles
än bättre skall kunna främja idrotten. Vissa begränsade utredningar pågår
visserligen redan nu, men en mera omfattande och allsidig utredning är
behövlig.
Beträffande motiveringarna i övrigt får utskottet hänvisa till motionerna
II: 20, II: 238 och II: 681.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från Gymnastiska centralinstitutet,
skolöverstyrelsen, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Sveriges riksidrottsförbund och
Svenska korporationsidrottsförbundet.
Inkomna yttranden har såsom bilaga fogats till detta utlåtande.
Utskottet
Idrottsverksamheten har sedan länge en fast förankring inom hela vårt
samhälle och har sedan åtskilliga årtionden varit i stark tillväxt. Utskottet
åsyftar härmed idrottsverksamhet i vidsträckt mening, således innefattande
inte endast elit- och tävlingsidrott utan även motionsidrott och s. k. massidrott
samt gymnastik i olika former. Den snabba utvecklingen ställer allt
större krav på den enskildes prestationsförmåga och fysiska och psykiska
motståndskraft. Den pågående urbaniseringen, bilismens utbredning och
den fortskridande mekaniseringen inom arbetslivet är exempel på sådana
4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr it år 1965
drag i samhällsutvecklingen. Det torde numera vara en allmänt omfattad
mening att idrotten liar en viktig uppgift att fylla som medel för en förbättrad
folkhälsa. Intresset för de handikappades situation har fört fram
till olika former av organiserad idrott och gymnastik för denna grupp av
medborgare. Detsamma gäller vissa andra grupper, exempelvis husmödrar
och äldre personer. Inom den moderna företagshälsovården spelar motionsidrott
och gymnastik en viktig roll för att förebygga yrkesskador och i rehabiliteringsarbetet.
Idrottens betydelse när det gäller att påverka ungdomens
levnadsvanor i positiv riktning och utforma dess livsstil är allmänt erkänd.
Det torde även stå klart att idrotten kan verksamt bidraga till att ge meningsfyllt
innehåll åt den utökade fritid som följer med arbetstidens förkortning.
Av vad ovan anförts torde framgå att utskottet ser den idrottsliga verksamheten,
i dess ovan angivna vidsträckta bemärkelse, som en samhällsangelägenhet
av mycket stor vikt.
Enligt utskottets mening bör elitidrotten betraktas som en viktig del av
idrottsverksamheten i stort. Utskottet vill särskilt framhålla dess värde som
en nödvändig stimulans för hela idrottslivet och då inte minst för ungdomens
idrottsintresse. Dess förmåga att genom det internationella tävlingsutbytet
skapa kontakter över nationsgränserna och goodwill i olika avseenden för
vårt land måste vidare tillmätas icke oväsentlig betydelse. Det bör emellertid
samtidigt fastslås, att en grundförutsättning för att idrotten skall kunna
effektivt bidraga till den förbättring av folkhälsan som enligt utskottets mening
bör vara idrottsrörelsens yttersta syfte är att även betingelserna för
den på större bredd upplagda verksamheten för motions- och massidrott i
olika former blir så goda som möjligt.
Med idrottsrörelsens utveckling har även de samhälleliga insatserna till
stöd för idrotten från staten, kommunerna och landstingen ökat i omfattning
och en fortsatt ökning är att emotse. Trots detta föreligger vissa brister i
fråga om resurser för olika ändamål och i organisatoriska och andra hänseenden.
I de här förevarande motionerna har upptagits ett antal för idrottsrörelsen
betydelsefulla frågor och hemställts om utredningar beträffande
olika spörsmål. Motionernas allmänna syfte kan sägas vara att såväl elitidrotten
som motionsidrotten skall beredas förbättrade utvecklingsmöjligheter.
Enligt utskottets mening är tiden nu inne för en ingående utredning av
frågorna om samhällets stöd till idrotten och om de åtgärder i övrigt som
bör vidtagas för att trygga en ändamålsenlig utveckling av idrottsrörelsen.
Utskottet, som i fortsättningen kommer att beröra vissa av de i motionerna
upptagna huvudfrågorna, får härom anföra följande.
Vad först beträffar det allmännas ekonomiska stöd till idrottsverksamheten
lämnas sådant, som ovan antytts, av såväl staten som av kommuner och
landsting. Särskilt kommunernas insatser härvidlag synes betydande. Kom
-
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 47 år 1965 5
munernas kostnader för idrott och friluftsliv har således beräknats f. n.
uppgå till mer än 200 milj. kronor om året, innebärande en fyrdubbling på
tio år. Även landstingens insatser har ökat under de senaste åren. Från staten
utgår stöd huvudsakligen över idrottsfonden, som även den kraftigt
ökats och till vilken innevarande budgetår anslagits drygt 20 milj. kronor,
samt från friluftsfonden. Som allmän riktlinje för fördelningen av kostnaderna
mellan staten och kommunerna brukar emellanåt anföras, att kommunerna
skall svara för uppförande och drift av idrottsanläggningar medan
staten i första hand skall täcka kostnaderna för den levande idrotten, d. v. s.
idrottsorganisationernas verksamhet, ledarutbildning, kursverksamhet
o. d. Någon sådan uppdelning har emellertid icke strikt genomförts —
bl. a. har under senare år kommunerna påtagit sig avsevärda utgifter för
kontanta bidrag till idrottsföreningar m. fl., för bidrag till utbildning av ledare
och instruktörer och till ungdomsläger, fritidsgrupper o. d.
De reformer en utredning torde leda till kan komma att ställa ökade krav
på ekonomiska insatser från det allmänna. Utredningen bör företaga en
noggrann planering med sikte på att medlen skall komma till effektivaste
möjliga användning. En avvägning av statens stöd måste vidare ske med
beaktande av vad som kan tillföras idrottsrörelsen från kommunerna och
från andra håll.
Som ovan nämnts bär f. n. kommunerna i allt väsentligt kostnaderna för
uppförande och drift av idrottsanläggningar. Det är uppenbart att en allmän
upprustning av idrottsverksamheten förutsätter ökad tillgång till anläggningar
av olika slag och att därvid behovet av anläggningar inte endast
för elit- och tävlingsidrott utan även för motionsidrott och träning och andra
mindre publikdragande former av idrottsutövning måste beaktas. Frågan
om finansieringen av anläggningarna torde få prövas förutsättningslöst och
ingå i de allmänna övervägandena om fördelningen mellan staten och kommunerna
av det ekonomiska ansvaret för idrottsrörelsens utveckling. I detta
sammanhang kan exempelvis en sådan fråga som storleken av den avgift
som rimligen bör erläggas för medlemskap i idrottsföreningar behöva övervägas.
Av stor betydelse bl. a. när det gäller att åstadkomma en rationell användning
av tillgängliga medel är spörsmålen om idrottsrörelsens organisation.
Idrotten administreras huvudsakligen av fristående och av staten obundna
organisationer. De största av dessa är Riksidrottsförbundet och Korporationsidrottsförbundet,
i vars omfattande arbetsprogram ingår bl. a. husmorsgymnastik
och gymnastik på arbetsplatser. Den nuvarande organisationen innebär
bl. a. att betydande insatser i idrottsrörelsen göres av frivilliga, delvis
oavlönade eller mycket knapphändigt honorerade krafter. Det värde som
detta ideella intresse representerar bör bevaras, men för att de samfällda
ansträngningarna från det allmännas och från idrottsrörelsens egen sida
att åstadkomma goda förutsättningar för idrottsverksamhetens utveckling
6 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr M år 1965
skall få största möjliga effekt bör en fastare samordning av det arbete som
nu bedrives på olika håll komma till stånd. Ett steg i denna riktning har
redan tagits genom tillsättandet år 1963 av idrottens samarbetsnämnd, vari
Riksidrottsförbundet, Korporationsidrottsförbundet och De handikappades
riksförbund är representerade, men frågan om ytterligare åtgärder för samordning
torde böra prövas.
Ett av den svenska idrottens f. n. mest brännande problem synes vara
bristen på tränare och instruktörer samt ledare som är kvalificerade för
olika uppgifter inom idrottsverksamheten. Spörsmålen härom har också
upptagits i motionerna och enligt utskottets mening bör staten i stor utsträckning
påtaga sig ansvaret för utbildning av dessa funktionärer. Utskottet
vill framhålla att en utredning om ökad utexaminering av gymnastiklärare
verkställts av gymnastiska centralinstitutet och att ett förslag i ämnet
inom den närmaste tiden kommer att framläggas för Kungl. Maj :t. Förslaget
lär avse bl. a. inrättande av en ny enhet för utbildning av gymnastiklärare.
Någon utbildning på högskolenivå förekommer emellertid icke utanför
den utbildning som bedrives vid gymnastiska centralinstitutet och denna
innefattar f. ö. icke studier för högre akademisk examen. Det bör därför
även kunna prövas om man icke inom universiteten kunde upptaga rent
idrottsliga ämnen, som får inräknas i akademiska examina. Såvitt utskottet
kunnat bedöma är det emellertid nödvändigt, om vi i fortsättningen skall
kunna göra oss gällande i internationella idrottsliga sammanhang och om
arbetet för motionsidrotten skall kunna bedrivas så ändamålsenligt som
möjligt, att ytterligare utbildningslinjer skapas, som ger kompetens på andra
nivåer än de nyss antydda. Utskottet kan självfallet icke taga ställning till
hur detta bör genomföras men vill framhålla att såväl möjligheterna att
förlägga sådan utbildning till särskilda idrottsinstitut som att utvidga den
centrala och lokala kursverksamheten eller anknyta utbildningen till befintliga
skolformer, exempelvis folkhögskolorna och eventuellt fackskolorna,
bör prövas. I samband härmed bör även frågan om utbyggnad av konsulentorganisationen
tagas upp.
Spörsmålen om den högre utbildningen har ett nära samband med frågorna
angående den idrottsvetenskapliga forskningen. Även denna bör ägnas
stor uppmärksamhet. I vårt land bedrives sedan länge en kvalificerad forskning,
främst vid gymnastiska centralinstitutets fysiologiska institution och
vid karolinska sjukhuset. Enligt utskottets mening bör frågan om de ytterligare
forskartjänster som i dagens läge kan vara önskvärda prövas. Prövningen
bör ske i samråd med ovannämnda institutioner och självfallet måste
beaktas att forskningsarbetet bör vara inriktat på såväl elitidrottens som
motionsidrottens särskilda problem.
Utskottet får mot bakgrunden av vad tidigare anförts om elitidrottens betydelse
bl. a. som stimulans för motionsidrotten och annan breddidrott
framhålla, att elitidrotten i våra dagar kräver mycket stora personliga upp
-
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr åt år 1965 7
offringar av sina utövare. Om de skall kunna göra sig gällande i internationella
sammanhang är de i många fall nödsakade att eftersätta sin yrkesutbildning
och sitt förvärvsarbete med därav följande otrygghetsproblem. Det
kan böra prövas i vad mån särskilda anordningar kan vidtagas för att bereda
elitidrottsmän möjlighet att vid sidan av sin idrottsutövning få teoretisk
och praktisk yrkesutbildning. En lösning av hithörande problem som kan
ligga nära till hands och som i viss utsträckning redan förekommer är att
elitidrottsmän som är lämpade för och intresserade av uppgifterna utbildas
till tränare, instruktörer eller ledare.
I de stora idrottsnationerna — framför allt Sovjetunionen och USA —
rekryteras elitidrottsmännen i stor utsträckning från den vid högskolor
studerande ungdomen. Det synes utskottet som om i vårt land motsvarande
möjligheter icke skulle finnas att kombinera högre studier med elitidrott.
En sådan kombination kan bl. a. medföra risk för att studietiden förlängs
och att vederbörande kommer i ett försämrat läge exempelvis i fråga om
stipendier. Frågan om lämpliga åtgärder för att vid våra universitet och
högskolor möjliggöra rationell idrottsutövning vid sidan av studierna bör
undersökas.
I ett par av motionerna har upptagits spörsmål om läkarkontroll i samband
med idrott — såväl elitidrott som motionsidrott — och förslag har
framlagts bl. a. om inrättande av länsidrottsläkartjänster och om speciella
läkare vid de större idrottsanläggningarna. Utskottet kan icke bedöma i vad
mån, med hänsyn till den allmänna bristen på läkare, dylika förslag är
möjliga att genomföra men förutsätter att behovet av läkare i olika idrottsliga
sammanhang beaktas av utredningen.
Utskottet får sammanfattningsvis anföra att, som ovan nämnts, en utredning
beträffande det allmännas stöd till idrotten och angående åtgärder
som bör vidtagas för att främja idrottens utveckling nu bör tillsättas. Utredningen
bör främst taga sikte på att alla medborgare i vårt land skall
kunna få en för olika kategorier lämpligt avpassad fysisk träning. Inte minst
bör vad som rör den för bl. a. arbetslivet och för de handikappades situation
betydelsefulla motionsidrotten därvid uppmärksammas. Men även elitidrottens
villkor måste med hänsyn till såväl denna idrottsforms egenvärde som
dess roll som stimulans för motionsidrotten tillmätas stor vikt. Utskottet
har i det föregående endast berört vissa i motionerna upptagna huvudfrågor
och åtskilliga andra spörsmål kan självfallet behöva prövas. Utskottet
vill i detta sammanhang erinra om att, som framgår av remissyttrandena,
inom idrottsorganisationerna verkställts ett antal utredningar angående
olika förhållanden inom idrottslivet och att ytterligare utredningsarbete
pågår. Utskottet förutsätter att utredningen tillgodogör sig resultaten härav
och även i övrigt intimt samarbetar med de centrala organisationerna på
området.
8 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr il år 1965
Utskottet får slutligen framhålla, att utredningsuppdraget bör anförtros
en kommitté med parlamentarisk representation.
Under hänvisning till det ovan anförda får utskottet hemställa
att riksdagen i anledning av
1) de likalydande motionerna 1:16 och II: 20,
2) de likalydande motionerna I: 201 och II: 238 samt
3) de likalydande motionerna 1: 592 och II: 681
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om tillsättande av en
utredning angående det allmännas stöd till idrottsverksamheten
m. m.
Stockholm den 3 november 1965
På allmänna beredningsutskottets vägnar:
NANCY ERIKSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Möller*, Sörlin, Enarsson, Hellebladh,
Oscar Carlsson, Hedlund, Axel Kristiansson, fru Hamrin-Thorell, fru Hultell
och herr Kilsmo;
från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, herr Skoglösa, fru
Jäderberg, herrar Svensson i Kungälv, Dickson, Lundmark*, Haglund, Rimås,
Wikner, Börjesson i Glömminge, Nilsson i Bästekille och Andersson i
Örebro.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr bl år 1965
Yttranden
9
Bilaga
Gymnastiska centralinstitutet
Motionerna I: 16 och II: 20, I: 201 och II: 238 samt I: 592 och II: 681
I samtliga berörda motioner framhålles att samhällsutvecklingen och
den därav föranledda ändringen i samhällets struktur och de enskilda individernas
levnadsförhållanden medfört att idrottsrörelsen fått en helt annan
och större uppgift att fylla än tidigare. Särskild vikt lägger motionärerna
i samband därmed på idrottens allmänt hälsobefrämjande betydelse.
Med denna bakgrund har samhällets stöd till såväl elit- som breddidrott
diskuterats.
Direktionen delar motionärernas åsikt att målsättningen för den moderna
idrotten måste bli långt vidare än vad den hittills varit och att man därför
bör ompröva arbetsmetoderna och samhällets ekonomiska engagemang såväl
när det gäller bidrag till anläggningar som bidrag till administration,
utbildning och tävlingsverksamhet.
Direktionen tillstyrker därför motionärernas förslag till utredning
i vad gäller dessa frågor.
Motionerna nr 1:201 och 11:238 samt I: 16 och 11:20 behandlar också
den idrottsvetenskapliga forskningen och frågan om utbyggnad av gymnastiska
centralinstitutet. Direktionen understöder livligt det i motionerna
I: 201 och II: 238 framförda förslaget till utökat stöd för idrottsvetenskaplig
forskning. Genom det forskningsarbete som bedrivits vid GCI:s fysiologiska
institution känner direktionen väl till det stora behov av hjälp, som
idrottens organisationer har, när det gäller frågor som endast kan besvaras
genom undersökningar utförda med vetenskapliga arbetsmetoder. Trots
hjälp från idrottsorganisationerna, som har mycket små medel till förfogande,
och från olika privata företag har denna forskning på grund av
knappheten på medel icke kunnat bedrivas på ett för idrottsrörelsen tillfredsställande
sätt.
Direktionen anser det vara ytterst viktigt att man vid en utredning angående
utökad idrottsvetenskaplig forskning beaktar betydelsen av en samordning
av denna forskning och att den anknytes till den verksamhet som
redan bedrives vid befintliga institutioner för forskning inom detta område.
I den mån utredningen kommer att behandla dessa frågor förutsätter
direktionen att utredningsarbetet inom detta område bedrivs i intimt samarbete
med gymnastiska centralinstitutet.
I motionerna I: 16 och II: 20 framhålles att utbildningen av gymnastiklärare
för närvarande är underdimensionerad i förhållande till behovet och
att möjligheterna att höja utbildningskapaciteten följaktligen bör ökas,
eventuellt genom inrättande av ett nytt institut.
Direktionen har redan beslutat att med anledning bl. a. av den prognos,
som gjorts av arbetsmarknadsstyrelsen angående gymnastiklärarbehovet,
inom kort förelägga Kungl. Maj:t ett förslag om utökning av examinationen
genom inrättandet av en ny enhet för utbildning av gymnastiklärare.
Direktionen har därvid grundat sitt förslag på kännedomen om utbyggnadsmöjligheterna
vid GCI och på det av arbetsmarknadsstyrelsens prognos
påvisade behovet fram till 1980. Eftersom alla förutsättningar redan är väl
kända och prövade synes det icke vara anledning till ytterligare utredning
10 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 41 år 1965
för att kunna framlägga ett förslag, särskilt som denna fråga är brådskande.
Däremot anser direktionen det vara högst nödvändigt med en undersökning
av möjligheterna för en utökad och förbättrad utbildning av idrottsinstruktörer
på olika nivå.
Skolöverstyrelsen
Motionerna I: 201 och 11: 238 samt I: 592 och 11: 681
Från de synpunkter skolöverstyrelsen har att företräda delar överstyrelsen
i allt väsentligt de båda motionernas principiella syn på idrottens
betydelse i vårt samhälle och vill särskilt understryka den växande betydelse
idrotten fått och framgent kommer att ha för fritidsfostran bland
ungdom vid sidan av hem och skola.
När det gäller motionsidrotten — idrott på bredden — vill överstyrelsen
vitsorda idrottens propagandaaktioners stora betydelse. Sålunda har
exempelvis TV:s motionsprogram, Sport 60 och Snöstjärnan haft en stimulerande
verkan även på skolans fysiska fostran.
En långsiktig och samordnad planering för att lösa såväl motion,sidrottens
som elitidrottens lokalbehov är givetvis angelägen. Enligt överstyrelsens
förmenande har därvidlag väsentliga förbättringar skett under de senaste
årtiondena. Vid de lokalplaneringar som äger rum för att tillgodose
skolans behov av undervisningslokaler är det vanligt att kommunerna samordnar
skolplaneringen med lokalplanering för elit- och motionsidrotten.
1 detta sammanhang kan nämnas, att i överstyrelsens anvisningar för handläggning
av skolbyggnadsärenden föreskrivs att i utredning rörande lokalbehovet
alltid bör ingå »uppgift om att inom kommunen har övervägts huruvida
behov av lokaler för det allmänna (allmänna samlingslokaler, folkbibliotek,
gymnastikhall etc.) föreligger och bör tillgodoses i samband med
planerat skolbyggnadsföretag . . .». Den för närvarande rådande bristen på
lokaler för elit- och motionsidrott torde till stor del bero på de bvggnadsrestriktioner
som fortfarande verkar hämmande på byggande av gymnastikoch
idrottsanläggningar.
En översiktlig teknisk och ekonomisk planering för att tillgodose lokalbehovet
för idrottslig verksamhet bör enligt motionärernas mening prövas.
Överstyrelsen ser detta som ett angeläget samhällsintresse.
De i motionerna 1:201 och 11:238 angivna forskningsområdena är av
vital betydelse även för skolans fysiska fostran, överstyrelsen finner det
därför angeläget att den idrottsmedicinska och idrottsfysiologiska forskningen
byggs ut. Inte minst i anslutning till de krav som måste ställas på
lärare och på fritidspedagoger verksamma på inom motionerna behandlade
fält vill överstyrelsen framhålla vikten av att förutsättningarna för att
stärka den pedagogiska forskningen och undervisningen inom hithörande
områden såväl teoretiskt som praktiskt förbättras. Inte minst för den frivilliga
idrottsrörelsen är detta av vitalt intresse. Idrottsrörelsen har enligt
överstyrelsens mening behov av fler och bättre utbildade ledare och instruktörer.
Med hänsyn till de stora samhälleliga resurser som numera mobiliseras
för att främja idrott bör man överväga på vilket sätt man kan stödja
undervisning och forskning inom det idrottsliga ungdomsarbetet. Dessutom
bör undersökas om inte det idrottsliga ungdomsarbetet på ett bättre sätt
än nu sker bör samordnas med ungdomsarbetet i övrigt.
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr M år 1965
11
Svenska landstingsförbundet
Motionerna I: 201 och II: 238 samt I: 592 och II: 681
Som ett naturligt led i utbyggnaden av sjuk- och hälsovården ingår strävandena
att genom förebyggande åtgärder inriktade på allmän hälsovård
och hälsokontroll söka begränsa behovet av direkt sjukvård. Landstingen
som huvudmän för denna vård måste därför med största tillfredsställelse
hälsa alla åtgärder som är ägnade att förbättra den allmänna folkhälsan.
Bland, de områden som härvid ifrågakommer intar givetvis idrotten en
framskjuten plats. I första hand gäller det den mera allmänna motionsidrotten,
som i och med att den omfattas av breda folklager kan få ett betydande
inflytande på det allmänna hälsotillståndet i landet. Främst genom
den stimulanseffekt, som tävlingsidrotten representerar, kan indirekt
även denna anses ha sin stora betydelse för att locka allmänheten till
idrottsutövning och friluftsliv. Ur de intressen landstingsförbundet har att
representera vill styrelsen sålunda uttala sin positiva inställning till ett
vidgat statligt stöd såväl åt idrottsrörelsen som åt olika arrangemang, som
i personellt och materiellt avseende är ägnade att stimulera allmänheten
till idrotts- och friluftsutövande, inom eller utom den organiserade idrottsrörelsen.
Vilka former och vilken omfattning detta ökade statliga stöd skall
taga sig, undandrar sig emellertid styrelsens bedömande.
Svenska stadsförbundet
Motionerna I: 201 och II: 238 samt I: 592 och II: 681
Idrottslivets utveckling och det ökade idrottsbyggandet under senare år
har omfattats med stort intresse av praktiskt taget alla medborgare i alla
samhällsgrupper. Idrottsrörelsens organisationer och idrottsledare av olika
kategorier utför därvid ett omfattande och i många fall oavlönat arbete i
syfte att främja fysisk fostran och det ökade behovet av motionsidrott i
olika former. När det gäller samhällets stöd till idrottsrörelsen bör emellertid
erinras om att det främst är kommunerna, som får finansiera denna
verksamhet. Uppförande, underhåll och drift av idrottsanläggningar bekostas
nästan uteslutande av kommunerna. Kommunerna har emellertid
även fått ikläda sig en stor del av kostnaderna för den »levande idrotten»,
d. v. s. idrottsorganisationernas verksamhet, ledarutbildning, kursverksamhet
etc. Sådana kostnader har tidigare ansetts huvudsakligen böra bestridas
av de statliga bidrag av tipsmedel, som utgår från fonden för idrottens
främjande.
Såsom motionärerna anfört torde behov av ytterligare stödåtgärder till
idrotten bli aktuella i framtiden. Förbundsstyrelsen vill därför tillstyrka
att en utredning kommer till stånd rörande den framtida omfattningen
och utformningen av samhällets stöd till idrotten. Fn av de viktigaste uppgifterna
för denna utredning bör därvid vara att framlägga förslag till en
rimligare kostnadsfördelning mellan staten och kommunerna än som för
närvarande råder i detta avseende. Utredningen bör vidare kunna behandla
de spörsmål, som berörts i motion nr It: 238 angående idrottens hälsofrämjande
betydelse in. in.
12
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 41 år 1965
Svenska kommunförbundet
Motionerna I: 201 och II: 238
Styrelsen har under de senaste åren vid flera tillfällen avgivit yttranden
över motioner med i huvudsak samma innehåll som den här föreliggande.
I samtliga fall har styrelsen tillstyrkt att föreslagna utredningar skulle
komma till stånd. Styrelsen har grundat sitt ställningstagande på att det
alltmera blivit en kommunal uppgift att på olika sätt stödja idrottsverksamheten.
Det ökade kommunala engagemanget torde delvis vara en följd
av att statens ekonomiska stöd till idrotten trots de senaste årens anslagshöjningar
mte svarat mot det ökade behovet.
Ur kommunal synpunkt är det givetvis angeläget att kommunernas ekonomiska
bidrag till idrotten får bästa möjliga effekt. En viktig förutsättning
härför är att det finns tillräcklig tillgång på väl utbildade idrottsledare
och -instruktörer. För närvarande råder stor brist på sådana krafter, vilket
i första hand beror på otillräckliga utbildningsmöjligheter.
Redan nu har många kommuner anställt instruktörer för idrotts- och
friluftsverksamhet. Förestående kommunsammanläggningar kan emellertid
förutses leda till att allt flera sådana tjänster inrättas i kommunerna.
Det är därför synnerligen angeläget att utbildningsmöjligheterna på detta
område snabbt förbättras så att tillgången på ledarkrafter av detta slag
kommer att motsvara efterfrågan.
Styrelsen, som inte har något att invända mot att även sådana frågor
som »idrott under läkarkontroll» och »idrott och forskning» ägnas uppmärksamhet,
tillstyrker sålunda att den begärda utredningen kommer till
stånd.
Motionerna 1: 592 och II: 681
Motionärerna framhåller bl. a. att primärkommunerna på olika sätt främjar
idrotts- och motionsverksamheten. Sålunda lämnas bidrag till de lokala
idrottsorganisationerna för t. ex. lokalkostnader, utbildning av frivilliga
ledare och driftskostnaderna för idrottsanläggningar. Vidare sker betydande
investeringar i idrottsanläggningar av olika slag och vissa kommuner har
anställt idrottsintendenter och kommuninstruktörer.
Det ökade kommunala engagemanget har samband med att statens ekonomiska
stöd till idrotten trots de senaste årens anslagshöjningar inte svarat
mot det ökade behovet. Att de kommunala insatserna på grund härav
blivit större är ett uttryck för att man i kommunerna anser idrotts- och
motionsverksamhet vara sainhällsnyttig.
Vad i motionen sägs om behovet av dels förbättrade utbildningsmöjligheter
för ledare och instruktörer, dels ökat statsbidrag till idrottsanläggningar,
vill styrelsen särskilt understryka.
Ur kommunal synpunkt är det givetvis angeläget att kommunernas ekonomiska
bidrag till idrotten får bästa möjliga effekt. En riktig förutsättning
härför är att det finns tillräcklig tillgång på väl utbildade idrottsledare
och -instruktörer. För närvarande råder stor brist på sådana krafter,
vilket i första hand synes bero på otillräckliga utbildningsmöjligheter.
Även med hänsyn till att förestående kommunsammanläggningar kan komma
att leda till att allt flera instruktörstjänster inrättas i kommunerna är
det synnerligen angeläget att utbildningsmöjligheterna på detta område
snabbt förbättras.
13
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr M år 1965
Ökat statsbidrag till idrottsanläggningar är erforderligt framförallt för
att även de ekonomiskt sämre ställda kommunerna skall kunna tillgodose
behovet av dylika anläggningar.
Av ovan anförda skäl tillstyrker styrelsen att den begärda utredningen
kommer till stånd.
Sveriges riksidrottsförbund
Motionerna I: 16 och 11: 20, I: 201 och II: 238 samt I: 592 och II: 681
Riksidrottsförbundet anser i likhet med motionärerna att samhällsutvecklingen
utan tvivel kommer att ställa idrottsrörelsen inför allt större
uppgifter. Detta inte endast i vad avser organisationernas verksamhet till
fromma för de anslutna medlemmarna utan i hög grad även då det gäller
att bjuda en bredare allmänhet möjligheter till regelbunden motion och
rekreation. I båda dessa avseenden gör idrottsrörelsen redan nu betydande
insatser genom sin huvudsakligen av frivilligt och ideellt arbetande ledare
bedrivna verksamhet. Denna idrottsrörelsens karaktär av en ideell folkrörelse
måste bevaras också för framtiden. Skall den emellertid kunna fylla
kraven på väsentligt vidgad och än mångsidigare insats, måste ökat samhälleligt
stöd komma rörelsen till del.
Inom Riksidrottsförbundet har idrottsrörelsens framtidsplanering med
hänsyn till samhällsutvecklingen blivit föremål för ingående diskussioner
vid konferenser och ledaresamlingar. För att erhålla ett säkrare underlag
för bedömning av vilka nya behov, som nu är eller i eu snar framtid kan
bli aktuella, och hur dessa skall bäst kunna tillgodoses, har en rad utredningar
företagits genom riksidrottsstyrelsens försorg. Av dessa utredningar
har ett flertal direkt anknytning till förslag, som framförts av
motionärerna. Sålunda kan nämnas en utredning, avseende utbildning av
ledare både inom idrottsorganisationerna och för att det personalbehov,
som i ökad omfattning förefinnes inom kommunala organ för idrott och
friluftsliv, skall kunna täckas. Vidare utredningar angående kommunala
myndigheters totala ekonomiska stöd till idrottsrörelsen och utredningar
i syfte att klarlägga allmänhetens intresse för olika former av motionsidrott
och tävlingsverksamhet. Denna idrottsrörelsens egna kartläggning
av önskemål och behov med avseende på eu än aktivare idrottslig verksamhet
bör uppenbarligen bli av värde för sådan utredning, som föreliggande
motioner kan komma att föranleda.
Riksidrottsförbundet har icke funnit det motiverat att avge yttrande
över de särskilda synpunkter och förslag, som motionerna innehåller. Samtliga
dessa rör problem och önskemål som i huvudsak är identiska med dem,
som Riksidrottsförbundet bedömer som väsentliga, nämligen ökning av avsättningen
till fonden för idrottens främjande, tillskapandet av fler idrottsanläggningar
såväl för tränings- och annan motionsidrott som för tävlingsidrott,
intensifiering av verksamheten för utbildning av föreningsledare och
specialinstruktörer, ökade ekonomiska och personella resurser för vetenskaplig
forskning samt sist men inte minst bättre resurser för befrämjandet
av elitidrott och för en ytterligare breddning av motionsinriktad verksamhet.
På grundval av de erfarenheter, som vunnits under senare år, anser Riksidrottsförbundet
sig således böra särskilt understryka önskvärdheten av en
allmän utredning, som med beaktande av bär förut redovisade behov och
14 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 47 år 1965
med uppgift att ange lämpliga åtgärder för att möta dem, särskilt inriktas
på en allsidig kartläggning av i vilka former och i vilken omfattning samhällets
stöd till idrotten bör utgå, därvid även bör övervägas på vilket sätt
detta det allmännas ansvar bör fördelas mellan staten och kommunerna.
Svenska korporationsidrottförbundet
Motionerna I: 16 och II: 20
!• Beträffande motionens punkt 1 vill vi speciellt understryka behovet
av mindre anläggningar för motionsidrott, lek och träning. Korpidrotten som
arbetar med mycket låga anmälningsavgifter och en idrottsverksamhet utan
nämnvärt publikunderlag har ofta svårigheter att disponera de stora idrottsanläggningarna
därför att hyreskostnaderna blir för höga.
Vid åtskilliga av korpidrottens arrangemang med exempelvis familje- och
pensionärsverksamhet är anmälningsavgifterna mycket låga varför arrangemangen
måste subventioneras.
2. Beträffande motionens punkt 2 vill vi endast anföra att svensk korporationsidrott
noterar fortsatta stora framgångar inom samtliga verksamhetsområden.
Vi har i dag 165 lokala korporationsidrottsförbund, 8 kollektivt anslutna
idrottsförbund exempelvis Statens Järnvägars-Polisen och Statens Sjukhuspersonal
och drygt 6 000 korporationer (= arbetsplatser) som till samtliga
anställda och deras familjer förmedlar vår materiel, idéer och program för
en personlighetsfostrande fritidssysselsättning.
Genom rikskommittén för pensionärsgymnastik bedriver Svenska Korporationsidrottsförbundet
och Svenska Gymnastikförbundet en kraftigt ökad,
landsomfattande motionsverksamhet för ålderspensionärer. Målsättningen
är att behålla och förbättra rörelseförmågan för vardagens skilda sysselsättningar.
Korporationsidrottsförbundets samtliga lokala förbund erbjuder kommuner
och pensionärssammanslutningar materiel, lokaler och utbildade ledare
dels för denna verksamhet, dels också för den så kallade PM-verksamheten
— Pensionärsmotion — som ger den enskilde ålderspensionären möjlighet
att genom regelbunden fysisk aktivitet erövi''a märken och diplom.
Vi har genom att tillsätta ett speciellt ungdomsråd skapat ökade möjligheter
för ungdom att genom sina skolor och arbetsplatser få kontakt med
motionsidrotten.
Husmorsgymnastiken, liksom den verksamhet vi bedriver för att animera
företagen att låta de anställda under arbetstiden deltaga i så kallad
pausgymnastik för att därigenom förebygga skador till följd av ensidiga
arbetsrörelser eller arbetsställningar visar en kraftig ökning. Behovet av att
regionalt anställa konsulenter kräver ökade ekonomiska resurser.
3. Beträffande motionens punkt 3 vill vi nöja oss med att understryka
behovet av en utbyggnad av utbildningsmöjligheterna för idrottsinstruktörer
till den verksamhet Svenska Ivorporationsidrottsförbundet i växande
omfattning bedriver på arbetsplatser, bland husmödrar, barn och ungdom
samt pensionärer.
4. Beträffande punkt 4 vill vi endast anmäla att ökade möjligheter för
idrottsrörelsen att honorera ledare kan ge större möjligheter att täcka ledarebehovet.
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr it år 1965 15
Motionerna I: 201 och 11: 238
Motionärerna anför inledningsvis att idrottens betydelse för ungdomens
fritidsfostran har utgjort en grundmotivering för samhällets stöd åt idrotten,
och vi vill kraftigt understryka detta. Den idrottsutredning vi gjorde
1962—63 visade ett kraftigt ökat deltagande från ungdomens sida i vår
motionsidrottsverksamhet.
Våren 1964 konstituerade Svenska Korporationsidrottsförbundet en särskild
ungdomskommitté som bland annat fick till uppgift att stimulera korpidrottens
olika organisationer till egna arrangemang och att i samarbete med
andra organisationer vända sig till ungdom på arbetsplatser, yrkes- och verkstadsskolor,
företagens lärlingsskolor, obligatoriska skolor och ungdomsgårdar.
Vi noterar även för detta vårt arbete ett starkt växande intresse.
Motionärernas synpunkter om att motionsidrotten bör ses som ett led i
förebyggande av sjukdom och olycksfall ansluter vi oss helt till och vill i
detta hänseende framhålla värdet av den omfattande propagandatävling för
motionsidrott som Svenska Korporationsidrottsförbundet under Hälsoåret
58 i samarbete med LO, TCO och Folksam genomförde under namnet »Bästa
spänsten». Denna verksamhet fick en uppföljning och utvidgning då Svenska
Korporationsidrottsförbundet 1962 i samverkan med 32 riksorganisationer
bland annat LO, TCO och SAF genom Arbetarskyddsnämnden genomförde
den så kallade 4M-kampanjen. Fn kampanj som genom att bland annat
lansera begreppen ergometri och ergonomi verkligen kom att spela en
roll i friskvården.
Beträffande avsnittet »Idrott under läkarkontroll» vill vi anmäla att
Svenska Korporationsidrottsförbundet redan 1949 tillskrev Kungl. Maj :t
med förslag om en allmän hälsokontroll. Vi har nu med tillfredsställelse noterat
de ansträngningar som görs för att på arbetsplatser och inom industriområden
skapa en företagshälsovård som bland annat skall ha till uppgift
att se på arbetsställningar och arbetslokaler ur hälsosynpunkt. Detta arbete
kan säkerligen ge stora grupper av arbetstagare helt nya kontakter med
motionsidrotten som en skadeförebyggande faktor.
Vad avser »Idrott och forskning» önskar vi framhålla att den idrottsmedicinska
och idrottsfysiologiska forskningen lämnat ett mycket gott stöd
åt motionsidrotten och de inledningsvis nämnda hälsokampanjerna. En fortsatt
ökad satsning på denna forskning kan bli av stor betydelse för att betona
motionsidrottens roll för friskvården i samhället.
Motionerna 1: 592 och II: 681
Vi delar motionärernas inledande synpunkter om att de organisationer
som har till syfte att befrämja fysisk fostran i skilda former ställs inför alltmer
komplicerade uppgifter beroende på förändringarna i samhällets struktur.
Vi vill understryka tävlingsidrottens betydelse för vårt samhälles internationella
goodwill liksom den stimulans detta ger för den mera omfattande
och betydelsefulla motionsidrotten.
Vi delar motionärernas synpunkter om behovet av en allsidig utredning
för den framtida omfattningen och utformningen av samhällets stöd till
idrotten.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1965:366 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motio~ ner om utbyggnad av gymnastiska centralinstitutet m.m., angående idrottens hälsofrämjande betydelse och ang a1 i texten