Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål och om andra åtgärder för att stimulera sådana gåvor.

1965-03-04 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1965:11, Betänkande i anledning av väckta motioner om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål och om andra åtgärder för att stimulera sådana gåvor.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 11 dr 1965

1

Nr 11

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga

ändamål och om andra åtgärder för att stimulera

sådana gåvor.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,

av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:94 av herr Schött m. fl. och IT. 119 av

herr Gustafsson i Borås m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande införande av avdrag vid

taxeringen till statlig inkomstskatt för belopp som den skattskyldige skänkt

till humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga eller eljest uppenbart

allmännyttiga ändamål; ävensom

2) de likalydande motionerna I: 301 av herr Thorsten Larsson m. fl. samt

IT 363 av herrar Boo och Johansson i Skärstad, vari hemställts, »att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning av behovet och

möjligheterna att stimulera enskilda personer att lämna bidrag och gåvor

till religiösa och ideella organisationer m. fl. insatser till förmån för allmännyttiga,

humanitära och vetenskapliga ändamål, undervisning och kulturminnesvård

m. m. i enlighet med vad i motionerna anförts».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det

följande, hänvisa till motionerna I: 301 och IT 119.

Vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt

20 § kommunalskattelagen från förvärvskällans intäkter avräknas alla

omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.

Avdrag må därvid icke ske för den skattskyldiges levnadskostnader

och därtill hänförliga utgifter.

I praxis har avdrag för bidrag till vetenskaplig undervisning och forskning

inte ansetts kunna medgivas, såvida bidraget inte lämnats av rörelseidkare

till teknisk-vetenskaplig forskning inom den bransch, som rörelseidkaren

företräder. Icke heller har avdrag medgivits för gåvor till sociala

institutioner (se t. ex. BÄ 1941 ref. 5, RÅ 1941 Fi not. 534, RÅ 1943 ref. 20

och RÅ 1950 Fi not. 670).

Enligt utslag den 9 februari 1950 (RÅ 1950 ref. 7) har avgift till moBihang

till riksdagens protokoll 1965. 7 samt. Nr 11

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr it år 1965

saiska församlingen i Stockholm inte ansetts avdragsgill vid taxering till

statlig inkomstskatt.

Frågan om avdragsrätt vid inkomsttaxeringen för gåvor till allmännyttiga.

humanitära in. fl. ändamål har tidigare upprepade gånger varit

föremål för riksdagens behandling. Genom beslut vid 1938, 1939, 1941 och

1942 års riksdagar föreskrevs sålunda, att skattskyldig skulle äga rätt att

vid taxering visst år enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

åtnjuta avdrag för gåvor till luftvärnet och sjövärnskåren.

Denna avdragsrätt tillämpades senast vid 1943 års taxering.

Genom beslut av 1943 års riksdag bemyndigades vidare Kungi. Maj :t

medge, att skattskyldig vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

åren 1944 och 1945 fick åtnjuta avdrag för penninggåvor ej understigande

visst belopp till internationellt hjälparbete för lindrande av

nöd bland civilbefolkningen i krigshärjade länder. Avdrag medgavs endast

om gåvobeloppet uppgått till minst 1 000 kronor.

De sålunda gjorda medgivandena har föranletts av särskilda förhållanden

och varit till tiden begränsade. Vid varje tillfälle, då fråga om sådan

avdragsrätt varit under bedömande, har av bevillningsutskottet uttalats,

att bestämmelser av detta slag innebar en uppenbar avvikelse från de

principer, som låg till grund för gällande lagstiftning. Därvid har utskottet

städse framhållit, att främjandet av behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga

ändamål inte borde ske i form av lättnader vid beskattningen

utan i förekommande fall genom direkta bidrag från statens sida.

Sedermera har vid flera tillfällen i väckta motioner framförts yrkanden

om avdragsrätt för gåvor.

Bl. a. hemställdes vid 1956 års riksdag att riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle

begära utredning rörande rätt till avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt

med förslagsvis belopp upp till tio procent av den taxerade inkomsten

och ett högsta avdragsgillt belopp av 1 000 kr., om den skattskyldige skänkt

beloppet till humanitära, litterära, religiösa eller vetenskapliga ändamål

eller till undervisningsändamål. Bevillningsutskottet fann i sitt av riksdagen

godkända betänkande nr 34 lämpligt att skattelagssakkunniga vid sin

prövning av frågan om avdrag för periodiskt understöd jämväl tog principiell

ställning till spörsmålet om avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga

ändamål och därvid övervägde de synpunkter motionärerna anfört.

I ett den 20 december 1956 avgivet betänkande med förslag till bestämmelser

om avdragsrätt och skatteplikt för periodiskt understöd samt om

avdragsrätt för studieunderstöd, m. m. har skattelagssakkunniga behandlat

frågan om avdrag för periodiskt understöd och gåvor till allmännyttiga

ändamål. De sakkunniga har därvid framhållit, att enbart den omständigheten

att ändamålen är behjärtansvärda och att institutionerna behöver

stöd ej utgör skäl för avdragsrätt vid beskattningen. Det kan vid

förutsättningslöst övervägande befinnas lämpligare att understöd ges i an
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets betänkande nr it år 1965

nan form, om understöd från det allmännas sida över huvud taget anses

böra ifrågakomma, särskilt om införande av avdragsrätt i och för sig skulle

åstadkomma olägenheter. För en bedömning är det emellertid i första hand

av betydelse att undersöka, vilka invändningar som kan framställas mot

den ifrågasatta utvidgningen av avdragssystemet vid den direkta beskattningen.

I detta hänsende har de sakkunniga bl. a. anfört följande.

Enligt grunderna för den direkta inkomstbeskattningens anordnande

bestämmes skatteförmågan med hänsyn till den skattskyldiges beskattningsbara

inkomst. Denna beräknas med beaktande av omkostnader för

inkomstens förvärvande och de nödvändigaste kostnaderna för livsuppehället

(existensminimum). Däremot anses det i princip inte vara av betydelse

för skatteförmågan bur inkomsten i övrigt av den skattskyldige i enlighet

med hans eget bestämmande disponeras för levnadskostnader, gåvor eller

sparande. Från denna regel föreligger undantag egentligen endast så till

vida, att avdrag av sociala skäl medges för vissa försäkringspremier. Med

hänsyn till anförda omständigheter skulle avdragsrätt för frivilliga understöd

till allmännyttiga ändamål kunna betecknas såsom ett avsteg från de

grunder, enligt vilka den direkta inkomstbeskattningen är uppbyggd. Skatteförmågeprincipen

torde alltså icke kunna åberopas såsom stöd för avdragsrätten.

Häremot kan ej med skäl invändas, att det skulle förhålla sig annorlunda,

om givaren utfäster sig att under visst antal år betala bidrag av

förevarande art. En sådan utfästelse är frivillig och bör ej tillmätas betydelse

för skatteförmågan lika litet som skyldighet att verkställa avbetalningar

å bosättningslån eller andra skulder.

Understödjande av allmännyttiga ändamål genom avdragsrätt för bidrag

därtill skulle medföra, att det stöd som lämnades skulle bli svårbedömligt

och ojämnt. Sådana ändamål, vartill högre inkomsttagare lämnade bidrag,

kunde tänkas bli gynnade på grund av att sådan inkomsttagare till följd av

den höga marginalskatten hade möjlighet att med mindre personlig uppoffring

stödja ändamål, som de ansåge behjärtansvärda. Omfattningen av de

bidrag, som skulle erhållas till de olika ändamålen, bleve i icke ringa mån

beroende av den energi och måhända även fördomsfrihet, varmed bidragsinsamlingen

handhades. Att bidragens antal och storlek icke alltid skulle

rätta sig efter ändamålets angelägenhetsgrad och behovets storlek är uppenbart.

Avgränsningen av de ändamål, vars främjande genom bidrag skulle ge

avdragsrätt, skulle möta betydande svårigheter. Med den utökning av de

kollektiva verksamhetsformerna i samhället, som under de senaste årtiondena

skett, tillgodoses genom sådan verksamhet en mängd ytterst skiftande

ändamål, som icke kan frånkännas egenskapen av allmännyttighet men beträffande

vilka det kan diskuteras, om det allmänna bör lämna stöd genom

skattenedsättning. Det torde icke vara möjligt att i skattelagstiftningen mera

exakt ange de institutioner eller sammanslutningar, till vilka bidrag med

avdragsrätt kunde ges. Varje bestämmelse i sådan riktning av mera allmänt

innehåll skulle otvivelaktigt ge upphov till en mängd skattetvister. Beskattningsmyndigheterna

torde ofta sakna möjlighet att här fälla rättvisa avgöranden,

särskilt med hänsyn till att åtskilliga institutioner och sammanslutningar

bedriver verksamhet av ganska olikartad natur. Frågan huruvida

och på vad sätt taxeringsmyndigheterna skulle kunna pröva atl villkoren

för avdragsrätt vore uppfyllda är onekligen mycket komplicerad.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 11 år 1965

I vissa fall betalas bidrag till allmännyttiga ändamål under sådana former

att det är ogörligt att i erforderlig omfattning kontrollera, att bidragen

utbetalats, exempelvis då bidrag lämnats vid upptagande av kollekt eller

liknande insamlingar.

Bidrag lämnas ofta i form av medlemsavgifter till sammanslutningar,

som arbetar för allmännyttiga ändamål. Avdrag för sådan avgift får enligt

20 § KL inte ske. Införande av avdragsrätt för vissa slag av medlemsavgifter

(här bortses från avgifter som har karaktären av omkostnader i förvärvskälla)

skulle komplicera skattelagstiftningen i hög grad.

Av nu angivna skäl har de sakkunniga inte ansett sig kunna förorda en

självständig avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål. De sakkunniga

har emellertid även framkastat tanken att — om det skulle befinnas

angeläget att vid beskattningen hänsyn i någon form tas till skattskyldigs

utgifter av den beskaffenhet, varom här är fråga — en annan utväg än att

tillskapa en särskild avdragsform skulle tillgripas. Enklast kunde detta ske

genom att bestämmelserna om det nuvarande avdraget för försäkringspremier

o. d. ändrades så, att avdragsrätten omfattade även avgifter eller bidrag

till vissa andra ändamål än försäkringar. Avdragsrätten skulle därvid såsom

nu vara begränsad till vissa maximibelopp. Åtskilliga avgifter och bidrag

till allmännyttiga ändamål eller till sammanslutningar hade ur social

synpunkt ett värde, som kunde jämföras med försäkringsverksamhetens, och

det kunde därför icke anses föreligga avgörande principiella skäl mot att

skattskyldig medgavs en friare valrätt i fråga om utnyttjandet av ifrågavarande

av sociala skäl betingade avdrag. Tekniskt skulle en sådan ändring

kunna genomföras på jämförelsevis enkelt sätt genom ändring av 46 § 2

mom. kommunalskattelagen och 4 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt.

Motioner rörande avdrag vid beskattningen för bidrag till humanitära,

litterära, religiösa, vetenskapliga eller eljest uppenbart allmännyttiga ändamål

har därefter flera gånger varit föremål för riksdagens uppmärksamhet,

bl. a. år 1961 och 1964, men alltid avvisats.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 42/1961 framhöll utskottet

bland annat att — även om det arbete, som utfördes av de många frivilliga

organisationerna på det humanitära, religiösa, vetenskapliga och kulturella

området, var värt all uppskattning -— utskottet likväl inte kunde finna

lämpligt att samhällets stöd däråt skedde i form av skattelättnader för de

enskilda bidragsgivarna. Utskottet ansåg således att riksdagen inte borde

frångå sin tidigare intagna ståndpunkt att en avdragsrätt av denna art ej

bör införas. Utskottet erinrade också om att införandet av en avdragsrätt

för gåvor skulle direkt strida mot och troligen tillintetgöra planerna på en

definitiv källskatt. Liknande synpunkter framfördes av 1964 års bevillningsutskott

(bet. nr 28), som också underströk att åtskilliga av ifrågavarande

ändamål jämlikt 53 § kommunalskattelagen redan intog en i viss mån

privilegierad ställning i beskattningshänseende. Även om det ifrågasatta

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets betänkande nr it år 1965

avdraget skulle kunna få en positiv inverkan på enskild bidragsgivning

kunde utskottet därför inte förorda en sådan avdragsrätt.

Av innehållet i förevarande motioner må här återges följande.

I motionerna I: 9i och 11:119 anför motionärerna bl. a. att det torde

råda allmän enighet om nyttan och värdet av det arbete som bedrives av t. ex.

humanitära, kulturella och vetenskapliga organisationer samt kristna samfund.

Frivilliga insatser är ett värdefullt komplement och stöd till kommunala

och statliga insatser. Det finns alltså allt skäl för samhället att underlätta

dessa organisationers frivilliga arbete.

Motionärerna anser att ett bidragssystem inte behöver utesluta avdragsrätt,

utan tvärtom skulle avdragsrätten utgöra ett värdefullt komplement

till bidrag. En avdragsrätt kan förväntas stimulera enskilda att öka sina

penningbidrag till allmännyttiga ändamål, och härigenom kommer vetenskapliga,

ideella och kristna organisationer att få avsevärt större möjligheter

att utöva sin samhällsgagnande verksamhet. Av statsfinansiella skäl

har det upprepade gånger hänt att riksdagen avvisat förslag om anslag till

t. ex. organisationer för handikappade trots att riksdagsmajoriteten erkänt

att sådana anslag är synnerligen välmotiverade. Till detta kommer att t. ex.

vissa kristna samfund av principiella skäl har svårt att acceptera bidrag från

stat eller kommun till delar av sin verksamhet.

För det andra har, påpekar motionärerna, de principer, som tidigare åberopats

mot de föreslagna reglerna, redan genombrutits på flera områden.

Sålunda medges exempelvis avdrag för vissa försäkringspremier. Vidare

har regler som medger begränsad rätt till avdrag för gåvor till allmännyttiga

eller behjärtansvärda ändamål tidigare funnits i svensk rätt.

Frågan om avdragsrätt har tidigare i samband med andra frågor prövats

i ett år 1956 avgivet betänkande av skattelagssakkunniga. Någon ingående

utredning företog emellertid dessa sakkunniga icke i denna fråga, vilken

låg vid sidan av deras huvuduppdrag. Därtill kommer att mycket inträffat

på detta område i andra länder som motiverar en utredning.

Även i motionerna I: 301 och II: 363 framhålles, att starka skäl finnes

för samhället att stimulera enskilda gåvor och bidrag till allmännyttiga

ändamål, men enligt motionärernas mening inger regler om avdragsrätt

vid beskattningen för sådana gåvor alltför stora betänkligheter. Vid vissa

tillfällen har samhället emellertid stimulerat bidrag till insamlingar för

angelägna ändamål på sätt som medfört att olägenheterna med en sådan avdragsrätt

eliminerats. För budgetåren 1953/54 och 1954/55 beviljade således

riksdagen anslag till främjande av kancerforskningen, vilka skulle utgå

med samma belopp som insamlades genom gåvor, dock med högst 10 milj.

kronor sammanlagt för de båda budgetåren. Vid två senare tillfällen har

riksdagen vidare beviljat anslag för liknande stöd till insamlingarna »Sve
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 11 år 1965

rige hjälper». Erfarenheterna vid dessa tillfällen har varit goda, och den

praktiserade metoden bör kunna tillämpas i ökad omfattning.

Motionärerna anser obestridligt att åtskilliga andra ändamål kan anses

lika angelägna och behjärtansvärda som de ändamål till vilka stöd lämnats

på nämnda sätt och ifrågasätter om inte statsmakterna, efter det ändamålen

närmare preciserats och en lämplig form för prövning av dessa ärenden

tillskapats, varje år borde anslå ett skäligt belopp till stimulans av gåvor

och bidrag till allmännyttiga ändamål. Det bör även prövas i vad mån stödet

kan lämnas i form av avdrag med högst visst belopp direkt på den statliga

inkomstskatten, en metod som gör samhällets stimulans oberoende av

bidragsgivarens inkomstförhållanden.

Utskottet

I förevarande motioner upptas frågan om avdragsrätt vid inkomsttaxeringen

för gåvor till allmännyttiga ändamål och om andra åtgärder för att

stimulera sådana gåvor.

I de likalydande motionerna 1: 94 och II: 119 har således framställts yrkande

om utredning i syfte att vid taxeringen för statlig inkomstskatt införa

rätt till avdrag för belopp, som skattskyldig skänkt till humanitära,

kulturella, religiösa, vetenskapliga eller eljest uppenbart allmännyttiga ändamål.

Även de likalydande motionerna I: 301 och II: 363 innehåller yrkande

om utredning. Därvid bör enligt motionärernas mening behovet av bidrag

och gåvor från enskilda personer till religiösa, ideella eller därmed jämförliga

organisationer prövas. I motionerna framhålles bl. a., att sådan bidragsgivning

skulle kunna främjas genom införande av rätt till avdrag med

visst belopp direkt på den statliga inkomstskatten.

I det följande behandlar utskottet motionerna endast i vad de avser möjligheterna

att genom avdrag vid beskattningen stimulera till gåvor och bidrag

till allmännyttiga ändamål.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen har i den svenska

skattelagstiftningen stundom funnits regler om en begränsad rätt till avdrag

för gåvor till vissa allmännyttiga ändamål. De medgivanden som av

lagstiftaren därvid gjorts har emellertid alltid föranletts av särskilda förhållanden

och varit till tiden begränsade.

Utskottet har, då fråga om avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål

varit under prövning, upprepade gånger uttalat att regler av förevarande

art innebär en klar avvikelse från grundläggande principer i den svenska

skattelagstiftningen och erinrat om de — enligt utskottets mening — tungt

vägande skäl mot ett införande av en dylik avdragsrätt, som framförts av

skattelagssakkunniga i deras år 1956 avgivna betänkande.

Vad utskottet därvid anfört bör alltjämt äga giltighet. Även om den ifrågasatta

avdragsrätten kan tänkas få en positiv inverkan på enskild bidragsgivning

kan utskottet således inte medverka till att en rätt till avdrag för

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets betänkande nr 11 år 1965

gåvor och bidrag till allmännyttiga och liknande ändamål införes, vare sig

i form av ett avdrag vid taxeringen eller i form av ett avdrag direkt på den

statliga inkomstskattens slutbelopp.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de Iikalydande motionerna I: 94 av herr Schött m. fl.

och II: 119 av herr Gustafsson i Borås m. fl. om rätt till avdrag

vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål,

ävensom

2) de Iikalydande motionerna 1:301 av herr Thorsten

Larsson m. fl. samt II: 363 av herrar Boo och Johansson

i Skärstad om vissa åtgärder för att stimulera gåvor till allmännyttiga

ändamål,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 mars 1965

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken

Ranmark, herrar Yngve Nilsson, Wärnberg, Lundström, Gösta Jacobsson,

Billman, Paul Jansson och Sundin; samt

från andra kammaren: herrar Brandt, Gustafson i Göteborg, Engkvist,

Asp, Andersson i Essvik, Boo, Kristenson, Larsson i Umeå, Dahlgren och

Björkman.

Reservation

av herrar Yngve Nilsson, Lundström, Gösta Jacobsson, Billman, Sundin,

Gustafson i Göteborg, Boo, Larsson i Umeå, Dahlgren och Björkman, vilka

— under åberopande av innehållet i de förevarande motionerna 1: 94 och

II: 119 samt I: 301 och II: 363 — ansett, att utskottet under punkterna 1)

och 2) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de Iikalydande motionerna

I: 94 av herr Schött m. fl. och II: 119 av herr Gustafsson i

Borås m. fl. ävensom de Iikalydande motionerna 1:301 av

herr Thorsten Larsson m. fl. och II: 363 av herrar Boo och

Johansson i Skärstad måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla

om utredning rörande införande av viss rätt till avdrag

vid den statliga inkomstbeskattningen för belopp som den

skattskyldige skänkt till humanitära, kulturella, religiösa,

vetenskapliga eller eljest uppenbart allmännyttiga ändamål.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.