Betänkande i anledning av väckta motioner om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål och om andra åtgärder för att stimulera sådana gåvor.
1965-03-04 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1965:11, Betänkande i anledning av väckta motioner om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål och om andra åtgärder för att stimulera sådana gåvor.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 11 dr 1965
1
Nr 11
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga
ändamål och om andra åtgärder för att stimulera
sådana gåvor.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:94 av herr Schött m. fl. och IT. 119 av
herr Gustafsson i Borås m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande införande av avdrag vid
taxeringen till statlig inkomstskatt för belopp som den skattskyldige skänkt
till humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga eller eljest uppenbart
allmännyttiga ändamål; ävensom
2) de likalydande motionerna I: 301 av herr Thorsten Larsson m. fl. samt
IT 363 av herrar Boo och Johansson i Skärstad, vari hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning av behovet och
möjligheterna att stimulera enskilda personer att lämna bidrag och gåvor
till religiösa och ideella organisationer m. fl. insatser till förmån för allmännyttiga,
humanitära och vetenskapliga ändamål, undervisning och kulturminnesvård
m. m. i enlighet med vad i motionerna anförts».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna I: 301 och IT 119.
Vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt
20 § kommunalskattelagen från förvärvskällans intäkter avräknas alla
omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.
Avdrag må därvid icke ske för den skattskyldiges levnadskostnader
och därtill hänförliga utgifter.
I praxis har avdrag för bidrag till vetenskaplig undervisning och forskning
inte ansetts kunna medgivas, såvida bidraget inte lämnats av rörelseidkare
till teknisk-vetenskaplig forskning inom den bransch, som rörelseidkaren
företräder. Icke heller har avdrag medgivits för gåvor till sociala
institutioner (se t. ex. BÄ 1941 ref. 5, RÅ 1941 Fi not. 534, RÅ 1943 ref. 20
och RÅ 1950 Fi not. 670).
Enligt utslag den 9 februari 1950 (RÅ 1950 ref. 7) har avgift till moBihang
till riksdagens protokoll 1965. 7 samt. Nr 11
2 Bevillningsutskottets betänkande nr it år 1965
saiska församlingen i Stockholm inte ansetts avdragsgill vid taxering till
statlig inkomstskatt.
Frågan om avdragsrätt vid inkomsttaxeringen för gåvor till allmännyttiga.
humanitära in. fl. ändamål har tidigare upprepade gånger varit
föremål för riksdagens behandling. Genom beslut vid 1938, 1939, 1941 och
1942 års riksdagar föreskrevs sålunda, att skattskyldig skulle äga rätt att
vid taxering visst år enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för gåvor till luftvärnet och sjövärnskåren.
Denna avdragsrätt tillämpades senast vid 1943 års taxering.
Genom beslut av 1943 års riksdag bemyndigades vidare Kungi. Maj :t
medge, att skattskyldig vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åren 1944 och 1945 fick åtnjuta avdrag för penninggåvor ej understigande
visst belopp till internationellt hjälparbete för lindrande av
nöd bland civilbefolkningen i krigshärjade länder. Avdrag medgavs endast
om gåvobeloppet uppgått till minst 1 000 kronor.
De sålunda gjorda medgivandena har föranletts av särskilda förhållanden
och varit till tiden begränsade. Vid varje tillfälle, då fråga om sådan
avdragsrätt varit under bedömande, har av bevillningsutskottet uttalats,
att bestämmelser av detta slag innebar en uppenbar avvikelse från de
principer, som låg till grund för gällande lagstiftning. Därvid har utskottet
städse framhållit, att främjandet av behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga
ändamål inte borde ske i form av lättnader vid beskattningen
utan i förekommande fall genom direkta bidrag från statens sida.
Sedermera har vid flera tillfällen i väckta motioner framförts yrkanden
om avdragsrätt för gåvor.
Bl. a. hemställdes vid 1956 års riksdag att riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle
begära utredning rörande rätt till avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
med förslagsvis belopp upp till tio procent av den taxerade inkomsten
och ett högsta avdragsgillt belopp av 1 000 kr., om den skattskyldige skänkt
beloppet till humanitära, litterära, religiösa eller vetenskapliga ändamål
eller till undervisningsändamål. Bevillningsutskottet fann i sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 34 lämpligt att skattelagssakkunniga vid sin
prövning av frågan om avdrag för periodiskt understöd jämväl tog principiell
ställning till spörsmålet om avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga
ändamål och därvid övervägde de synpunkter motionärerna anfört.
I ett den 20 december 1956 avgivet betänkande med förslag till bestämmelser
om avdragsrätt och skatteplikt för periodiskt understöd samt om
avdragsrätt för studieunderstöd, m. m. har skattelagssakkunniga behandlat
frågan om avdrag för periodiskt understöd och gåvor till allmännyttiga
ändamål. De sakkunniga har därvid framhållit, att enbart den omständigheten
att ändamålen är behjärtansvärda och att institutionerna behöver
stöd ej utgör skäl för avdragsrätt vid beskattningen. Det kan vid
förutsättningslöst övervägande befinnas lämpligare att understöd ges i an
-
3
Bevillningsutskottets betänkande nr it år 1965
nan form, om understöd från det allmännas sida över huvud taget anses
böra ifrågakomma, särskilt om införande av avdragsrätt i och för sig skulle
åstadkomma olägenheter. För en bedömning är det emellertid i första hand
av betydelse att undersöka, vilka invändningar som kan framställas mot
den ifrågasatta utvidgningen av avdragssystemet vid den direkta beskattningen.
I detta hänsende har de sakkunniga bl. a. anfört följande.
Enligt grunderna för den direkta inkomstbeskattningens anordnande
bestämmes skatteförmågan med hänsyn till den skattskyldiges beskattningsbara
inkomst. Denna beräknas med beaktande av omkostnader för
inkomstens förvärvande och de nödvändigaste kostnaderna för livsuppehället
(existensminimum). Däremot anses det i princip inte vara av betydelse
för skatteförmågan bur inkomsten i övrigt av den skattskyldige i enlighet
med hans eget bestämmande disponeras för levnadskostnader, gåvor eller
sparande. Från denna regel föreligger undantag egentligen endast så till
vida, att avdrag av sociala skäl medges för vissa försäkringspremier. Med
hänsyn till anförda omständigheter skulle avdragsrätt för frivilliga understöd
till allmännyttiga ändamål kunna betecknas såsom ett avsteg från de
grunder, enligt vilka den direkta inkomstbeskattningen är uppbyggd. Skatteförmågeprincipen
torde alltså icke kunna åberopas såsom stöd för avdragsrätten.
Häremot kan ej med skäl invändas, att det skulle förhålla sig annorlunda,
om givaren utfäster sig att under visst antal år betala bidrag av
förevarande art. En sådan utfästelse är frivillig och bör ej tillmätas betydelse
för skatteförmågan lika litet som skyldighet att verkställa avbetalningar
å bosättningslån eller andra skulder.
Understödjande av allmännyttiga ändamål genom avdragsrätt för bidrag
därtill skulle medföra, att det stöd som lämnades skulle bli svårbedömligt
och ojämnt. Sådana ändamål, vartill högre inkomsttagare lämnade bidrag,
kunde tänkas bli gynnade på grund av att sådan inkomsttagare till följd av
den höga marginalskatten hade möjlighet att med mindre personlig uppoffring
stödja ändamål, som de ansåge behjärtansvärda. Omfattningen av de
bidrag, som skulle erhållas till de olika ändamålen, bleve i icke ringa mån
beroende av den energi och måhända även fördomsfrihet, varmed bidragsinsamlingen
handhades. Att bidragens antal och storlek icke alltid skulle
rätta sig efter ändamålets angelägenhetsgrad och behovets storlek är uppenbart.
Avgränsningen av de ändamål, vars främjande genom bidrag skulle ge
avdragsrätt, skulle möta betydande svårigheter. Med den utökning av de
kollektiva verksamhetsformerna i samhället, som under de senaste årtiondena
skett, tillgodoses genom sådan verksamhet en mängd ytterst skiftande
ändamål, som icke kan frånkännas egenskapen av allmännyttighet men beträffande
vilka det kan diskuteras, om det allmänna bör lämna stöd genom
skattenedsättning. Det torde icke vara möjligt att i skattelagstiftningen mera
exakt ange de institutioner eller sammanslutningar, till vilka bidrag med
avdragsrätt kunde ges. Varje bestämmelse i sådan riktning av mera allmänt
innehåll skulle otvivelaktigt ge upphov till en mängd skattetvister. Beskattningsmyndigheterna
torde ofta sakna möjlighet att här fälla rättvisa avgöranden,
särskilt med hänsyn till att åtskilliga institutioner och sammanslutningar
bedriver verksamhet av ganska olikartad natur. Frågan huruvida
och på vad sätt taxeringsmyndigheterna skulle kunna pröva atl villkoren
för avdragsrätt vore uppfyllda är onekligen mycket komplicerad.
4 Bevillningsutskottets betänkande nr 11 år 1965
I vissa fall betalas bidrag till allmännyttiga ändamål under sådana former
att det är ogörligt att i erforderlig omfattning kontrollera, att bidragen
utbetalats, exempelvis då bidrag lämnats vid upptagande av kollekt eller
liknande insamlingar.
Bidrag lämnas ofta i form av medlemsavgifter till sammanslutningar,
som arbetar för allmännyttiga ändamål. Avdrag för sådan avgift får enligt
20 § KL inte ske. Införande av avdragsrätt för vissa slag av medlemsavgifter
(här bortses från avgifter som har karaktären av omkostnader i förvärvskälla)
skulle komplicera skattelagstiftningen i hög grad.
Av nu angivna skäl har de sakkunniga inte ansett sig kunna förorda en
självständig avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål. De sakkunniga
har emellertid även framkastat tanken att — om det skulle befinnas
angeläget att vid beskattningen hänsyn i någon form tas till skattskyldigs
utgifter av den beskaffenhet, varom här är fråga — en annan utväg än att
tillskapa en särskild avdragsform skulle tillgripas. Enklast kunde detta ske
genom att bestämmelserna om det nuvarande avdraget för försäkringspremier
o. d. ändrades så, att avdragsrätten omfattade även avgifter eller bidrag
till vissa andra ändamål än försäkringar. Avdragsrätten skulle därvid såsom
nu vara begränsad till vissa maximibelopp. Åtskilliga avgifter och bidrag
till allmännyttiga ändamål eller till sammanslutningar hade ur social
synpunkt ett värde, som kunde jämföras med försäkringsverksamhetens, och
det kunde därför icke anses föreligga avgörande principiella skäl mot att
skattskyldig medgavs en friare valrätt i fråga om utnyttjandet av ifrågavarande
av sociala skäl betingade avdrag. Tekniskt skulle en sådan ändring
kunna genomföras på jämförelsevis enkelt sätt genom ändring av 46 § 2
mom. kommunalskattelagen och 4 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt.
Motioner rörande avdrag vid beskattningen för bidrag till humanitära,
litterära, religiösa, vetenskapliga eller eljest uppenbart allmännyttiga ändamål
har därefter flera gånger varit föremål för riksdagens uppmärksamhet,
bl. a. år 1961 och 1964, men alltid avvisats.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 42/1961 framhöll utskottet
bland annat att — även om det arbete, som utfördes av de många frivilliga
organisationerna på det humanitära, religiösa, vetenskapliga och kulturella
området, var värt all uppskattning -— utskottet likväl inte kunde finna
lämpligt att samhällets stöd däråt skedde i form av skattelättnader för de
enskilda bidragsgivarna. Utskottet ansåg således att riksdagen inte borde
frångå sin tidigare intagna ståndpunkt att en avdragsrätt av denna art ej
bör införas. Utskottet erinrade också om att införandet av en avdragsrätt
för gåvor skulle direkt strida mot och troligen tillintetgöra planerna på en
definitiv källskatt. Liknande synpunkter framfördes av 1964 års bevillningsutskott
(bet. nr 28), som också underströk att åtskilliga av ifrågavarande
ändamål jämlikt 53 § kommunalskattelagen redan intog en i viss mån
privilegierad ställning i beskattningshänseende. Även om det ifrågasatta
5
Bevillningsutskottets betänkande nr it år 1965
avdraget skulle kunna få en positiv inverkan på enskild bidragsgivning
kunde utskottet därför inte förorda en sådan avdragsrätt.
Av innehållet i förevarande motioner må här återges följande.
I motionerna I: 9i och 11:119 anför motionärerna bl. a. att det torde
råda allmän enighet om nyttan och värdet av det arbete som bedrives av t. ex.
humanitära, kulturella och vetenskapliga organisationer samt kristna samfund.
Frivilliga insatser är ett värdefullt komplement och stöd till kommunala
och statliga insatser. Det finns alltså allt skäl för samhället att underlätta
dessa organisationers frivilliga arbete.
Motionärerna anser att ett bidragssystem inte behöver utesluta avdragsrätt,
utan tvärtom skulle avdragsrätten utgöra ett värdefullt komplement
till bidrag. En avdragsrätt kan förväntas stimulera enskilda att öka sina
penningbidrag till allmännyttiga ändamål, och härigenom kommer vetenskapliga,
ideella och kristna organisationer att få avsevärt större möjligheter
att utöva sin samhällsgagnande verksamhet. Av statsfinansiella skäl
har det upprepade gånger hänt att riksdagen avvisat förslag om anslag till
t. ex. organisationer för handikappade trots att riksdagsmajoriteten erkänt
att sådana anslag är synnerligen välmotiverade. Till detta kommer att t. ex.
vissa kristna samfund av principiella skäl har svårt att acceptera bidrag från
stat eller kommun till delar av sin verksamhet.
För det andra har, påpekar motionärerna, de principer, som tidigare åberopats
mot de föreslagna reglerna, redan genombrutits på flera områden.
Sålunda medges exempelvis avdrag för vissa försäkringspremier. Vidare
har regler som medger begränsad rätt till avdrag för gåvor till allmännyttiga
eller behjärtansvärda ändamål tidigare funnits i svensk rätt.
Frågan om avdragsrätt har tidigare i samband med andra frågor prövats
i ett år 1956 avgivet betänkande av skattelagssakkunniga. Någon ingående
utredning företog emellertid dessa sakkunniga icke i denna fråga, vilken
låg vid sidan av deras huvuduppdrag. Därtill kommer att mycket inträffat
på detta område i andra länder som motiverar en utredning.
Även i motionerna I: 301 och II: 363 framhålles, att starka skäl finnes
för samhället att stimulera enskilda gåvor och bidrag till allmännyttiga
ändamål, men enligt motionärernas mening inger regler om avdragsrätt
vid beskattningen för sådana gåvor alltför stora betänkligheter. Vid vissa
tillfällen har samhället emellertid stimulerat bidrag till insamlingar för
angelägna ändamål på sätt som medfört att olägenheterna med en sådan avdragsrätt
eliminerats. För budgetåren 1953/54 och 1954/55 beviljade således
riksdagen anslag till främjande av kancerforskningen, vilka skulle utgå
med samma belopp som insamlades genom gåvor, dock med högst 10 milj.
kronor sammanlagt för de båda budgetåren. Vid två senare tillfällen har
riksdagen vidare beviljat anslag för liknande stöd till insamlingarna »Sve
-
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 11 år 1965
rige hjälper». Erfarenheterna vid dessa tillfällen har varit goda, och den
praktiserade metoden bör kunna tillämpas i ökad omfattning.
Motionärerna anser obestridligt att åtskilliga andra ändamål kan anses
lika angelägna och behjärtansvärda som de ändamål till vilka stöd lämnats
på nämnda sätt och ifrågasätter om inte statsmakterna, efter det ändamålen
närmare preciserats och en lämplig form för prövning av dessa ärenden
tillskapats, varje år borde anslå ett skäligt belopp till stimulans av gåvor
och bidrag till allmännyttiga ändamål. Det bör även prövas i vad mån stödet
kan lämnas i form av avdrag med högst visst belopp direkt på den statliga
inkomstskatten, en metod som gör samhällets stimulans oberoende av
bidragsgivarens inkomstförhållanden.
Utskottet
I förevarande motioner upptas frågan om avdragsrätt vid inkomsttaxeringen
för gåvor till allmännyttiga ändamål och om andra åtgärder för att
stimulera sådana gåvor.
I de likalydande motionerna 1: 94 och II: 119 har således framställts yrkande
om utredning i syfte att vid taxeringen för statlig inkomstskatt införa
rätt till avdrag för belopp, som skattskyldig skänkt till humanitära,
kulturella, religiösa, vetenskapliga eller eljest uppenbart allmännyttiga ändamål.
Även de likalydande motionerna I: 301 och II: 363 innehåller yrkande
om utredning. Därvid bör enligt motionärernas mening behovet av bidrag
och gåvor från enskilda personer till religiösa, ideella eller därmed jämförliga
organisationer prövas. I motionerna framhålles bl. a., att sådan bidragsgivning
skulle kunna främjas genom införande av rätt till avdrag med
visst belopp direkt på den statliga inkomstskatten.
I det följande behandlar utskottet motionerna endast i vad de avser möjligheterna
att genom avdrag vid beskattningen stimulera till gåvor och bidrag
till allmännyttiga ändamål.
Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen har i den svenska
skattelagstiftningen stundom funnits regler om en begränsad rätt till avdrag
för gåvor till vissa allmännyttiga ändamål. De medgivanden som av
lagstiftaren därvid gjorts har emellertid alltid föranletts av särskilda förhållanden
och varit till tiden begränsade.
Utskottet har, då fråga om avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål
varit under prövning, upprepade gånger uttalat att regler av förevarande
art innebär en klar avvikelse från grundläggande principer i den svenska
skattelagstiftningen och erinrat om de — enligt utskottets mening — tungt
vägande skäl mot ett införande av en dylik avdragsrätt, som framförts av
skattelagssakkunniga i deras år 1956 avgivna betänkande.
Vad utskottet därvid anfört bör alltjämt äga giltighet. Även om den ifrågasatta
avdragsrätten kan tänkas få en positiv inverkan på enskild bidragsgivning
kan utskottet således inte medverka till att en rätt till avdrag för
7
Bevillningsutskottets betänkande nr 11 år 1965
gåvor och bidrag till allmännyttiga och liknande ändamål införes, vare sig
i form av ett avdrag vid taxeringen eller i form av ett avdrag direkt på den
statliga inkomstskattens slutbelopp.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att följande motioner, nämligen
1) de Iikalydande motionerna I: 94 av herr Schött m. fl.
och II: 119 av herr Gustafsson i Borås m. fl. om rätt till avdrag
vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål,
ävensom
2) de Iikalydande motionerna 1:301 av herr Thorsten
Larsson m. fl. samt II: 363 av herrar Boo och Johansson
i Skärstad om vissa åtgärder för att stimulera gåvor till allmännyttiga
ändamål,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 4 mars 1965
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande
från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken
Ranmark, herrar Yngve Nilsson, Wärnberg, Lundström, Gösta Jacobsson,
Billman, Paul Jansson och Sundin; samt
från andra kammaren: herrar Brandt, Gustafson i Göteborg, Engkvist,
Asp, Andersson i Essvik, Boo, Kristenson, Larsson i Umeå, Dahlgren och
Björkman.
Reservation
av herrar Yngve Nilsson, Lundström, Gösta Jacobsson, Billman, Sundin,
Gustafson i Göteborg, Boo, Larsson i Umeå, Dahlgren och Björkman, vilka
— under åberopande av innehållet i de förevarande motionerna 1: 94 och
II: 119 samt I: 301 och II: 363 — ansett, att utskottet under punkterna 1)
och 2) bort hemställa,
att riksdagen i anledning av de Iikalydande motionerna
I: 94 av herr Schött m. fl. och II: 119 av herr Gustafsson i
Borås m. fl. ävensom de Iikalydande motionerna 1:301 av
herr Thorsten Larsson m. fl. och II: 363 av herrar Boo och
Johansson i Skärstad måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning rörande införande av viss rätt till avdrag
vid den statliga inkomstbeskattningen för belopp som den
skattskyldige skänkt till humanitära, kulturella, religiösa,
vetenskapliga eller eljest uppenbart allmännyttiga ändamål.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.