Betänkande i anledning av väckta motioner angående varulagervärderingen vid inkomstbeskattningen.
1965-03-04 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1965:12, Betänkande i anledning av väckta motioner angående varulagervärderingen vid inkomstbeskattningen.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1965
1
Nr 12
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående varulagervärderingen vid inkomstbeskattningen.
(2:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1:309 av herr Virgin m. fl. och 11:370 av herr Heckscher m. fl.
har hemställts, att riksdagen måtte antaga följande
Förslag
till
Lag om ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.
Anvisningar
till 41 §.
1. Inkomst av---särskilt stadgas.
För skattskyldig, — -— — av följande.
Därest vinstresultat---— stadgade grunder.
Den i---nedan sägs.
Lagret vid beskattningsårets utgång må icke upptagas till lägre belopp
än trettio procent av lagrets anskaffningsvärde eller, därest återanskaffningsvärdet
å balansdagen är lägre, sistnämnda värde, i förekommande
fall efter avdrag för inkurans.
Därest värdet å lagret, beräknat till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
och i förekommande fall efter avdrag för inkurans, uppgår till
lägre belopp än som motsvarar medeltalet av värdena å lagren vid utgången
av de två närmast föregående beskattningsåren (jämförelseåren),
må lagret vid beskattningsårets utgång i stället upptagas till lägst ett belopp
motsvarande förstnämnda värde å detta lager efter avdrag med sjuttio
procent av sagda medeltals värde. Därvid skola såsom värden å lagren
vid jämförelseårens utgång hava upptagits anskaffningsvärdena eller,
därest återanskaffningsvärdena å balansdagarna i fråga varit lägre, sistnämnda
värden, i förekommande fall efter avdrag för inkurans. Föreligger
sådant fall att sjuttio procent av nyssnämnda inedeltalsvärde översti
Bihang
till riksdagens protokoll 1965. 7 samt. Nr 12
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1965
ger värdet av lagret vid beskattningsårets utgång, må avdrag åtnjutas
jämväl för det överskjutande beloppet, därest en häremot svarande avsättning
i räkenskaperna gjorts till lagerregleringskonto. Då avdrag för sådan
avsättning medgivits, skall avsättningen återföras till beskattning nästtöljande
beskattningsår, därvid frågan om avdrag för förnyad avsättning
till dylikt konto får prövas enligt bestämmelserna ovan. Ingå i lagret råvaror
eller stapelvaror, må lagret av sådana varor eller del därav upptagas
till lägst sjuttio procent av värdet å tillgångarna i fråga, beräknat efter
lägsta marknadspris under beskattningsåret eller under något av de närmast
föregående nio beskattningsåren. Därest sist angivna grund för värdering
av varulagret eller del därav tillämpats, skall vad ovan sägs om
värdering med hänsyn tagen till medeltalet av värdena å lagren vid utgången
av de två närmast föregående beskattningsåren icke gälla.
Utan avseende —--vara påkallat.
Vad i---såsom skäligt.
Avdrag för----skattskyldiga angivit.
Vid bestämmande —--eget kapital.
När fråga---- skulle ifrågakommit.
Nedskrivning av —---september beskattningsåret.
Vad här---— årets inkomst.
Har avverkningsrätt -— — — influtna likviden.
Om beskattningsmyndighet,---till beskattningen.
Motsvarande gäller----års inkomstberäkning.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen 11:370 (jfr 11:365).
Gällande rätt
Genom beslut av 1955 års riksdag genomfördes ändrade regler för företagsbeskattningen.
Vad angår värderingen av tillgångar avsedda för omsättning
eller förbrukning (lager) föreskriver dessa bestämmelser i punkt 1 av anvisningarna
till 41 § kommunalskattelagen att den bokföringsmässiga värdesättningen
skall godtas vid inkomstberäkningen endast under förutsättning
att den inte står i strid med särskilda, för denna beräkning meddelade
bestämmelser. Huvudregeln för varulagervärderingen är att lagret vid beskattningsårets
utgång inte må upptas till lägre belopp än 40 procent av lagrets
anskaffningsvärde vid samma tidpunkt eller, därest återanskaffningsvärdet
är lägre, sistnämnda värde. Lagret får således nedskrivas med högst
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1965
3
60 procent. Från det värde, varå nedskrivningen får göras, må först avräknas
den inkurans i lagret som kan finnas å balansdagen. Med tillämpning av endera
av två supplementärregler kan i särskilda fall lägre lagervärden än enligt
huvudregeln medgivas. Enligt den ena regeln må nedskrivningens storlek
beräknas på medeltalet av lagren under de två närmast föregående beskattningsåren,
vilket i vissa fall kan leda till negativa lagervärden. Den andra
supplementärregeln innebär, att om i lagret ingår råvaror eller stapelvaror
lagret i denna del får upptas till lägst 70 procent av ifrågavarande tillgångars
lägsta marknadsvärde under en tioårsperiod.
Beträffande lagervärderingen enligt huvudregeln antogs särskilda bestämmelser
för vissa övergångsår. Lagret för beskattningsåret 1956 skulle enligt
dessa värderas till lägst 20 procent av anskaffningsvärdet och lagret för beskattningsåret
1957 till lägst 30 procent av anskaffningsvärdet. Sistnämnda
procentsats gällde även beträffande varulagervärderingen vid utgången av
beskattningsåret 1958. Från och med beskattningsåret 1959, alltså från och
med 1960 års taxering, skulle de nya bestämmelserna helt träda i kraft.
Genom lag den 13 mars 1959, nr 54, uppsköts emellertid det fulla ikraftträdandet
av 1955 års lagervärderingsregler till 1961 års taxering.
Frågans tidigare behandling
Förslag till nu gällande bestämmelser rörande företagsbeskattningen förelädes
1955 års riksdag i proposition nr 100. Häri hade beträffande varulagervärderingen
förordats de regler, för vilka ovan redogjorts. I anledning av
propositionsförslaget yrkades i väckta motioner, att lägsta gränsen för tilllåten
nedvärdering av lagret skulle bestämmas till 30 procent. I sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 45 avstyrkte 1955 års bevillningsutskott berörda
motioner. Utskottet anförde bl. a.
Utskottet ansluter sig för sin del till departementschefens uppfattning att
något verkligt väsentligt med en ändrad företagsbeskattning inte kan vinnas
från konjunkturpolitisk synpunkt med mindre reglerna för varulagervärderingen
skärpes. Såsom i propositionen frainhålles kan redan mindre ändringar
i reglerna för beräkningen av det skattemässigt tillåtna lägsta lagervärdet
öva en betydelsefull inverkan på företagens möjligheter till likviditetsförstärkning
genom lagernedskrivningar och därmed på omfattningen av
företagens investeringar inte endast i lagertillgångar utan jämväl i maskiner,
inventarier o. d.
Den fråga varom olika meningar råder är var liigsta gränsen för tillåtet
bokfört lagervärde skall dragas. Självfallet måste här ske en avvägning mellan
å ena sidan de synpunkter av konjunkturpolitisk art, som utskottet enligt
vad i det föregående framhållits funnit tala för kraftigast möjliga åtstramning
av de permanenta värderingsreglerna, och å andra sidan behovet
av regler, som lämnar utrymme för betryggande nedskrivning för prisfallsrisk.
Det torde inte vara möjligt att ange hur långt gående nedskrivningar
nu gällande bestämmelser medger. Som av propositionen framgår
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 är 1965
har emellertid av mellankommunala prövningsnämnden tillämpad praxis,
enligt vilken nedskrivning i princip medges till 30 procent av lagrets lägsta
värde, kommit att under senare år i betydande utsträckning tillämpas av
näringslivet och taxeringsmyndigheterna. Enligt utskottets mening måste
det med utgångspunkt härifrån vara helt uteslutet att tillmötesgå motionsyrkandena
om en lägsta gräns vid 30 procent av lagrets anskaffningsvärde,
emedan en på så sätt bestämd gräns inte skulle medföra den från konjunkturpolitiska
synpunkter önskvärda åtstramningen i värderingsreglerna. I
själva verket skulle såsom ock departementschefen framhållit en huvudregel
enligt detta alternativ i förening med de föreslagna supplementärreglerna
i åtskilliga fall innebära ännu generösare värderingsregler än de nu i
praxis tillämpade.
Då det åter gäller att bedöma behovet av nedskrivning för prisfallsrisk
måste enligt utskottets mening starkt avseende fästas vid det förhållandet,
att beträffande sådana lagertillgångar som är underkastade den största prisfallsrisken,
nämligen rå- och stapelvaror, värderingen får ske med utgångspunkt
från lägsta marknadspriset under en tioårsperiod enligt den ena av
supplementärreglerna. Då det kan antagas, att företag med lager av tillgångar
av nyss nämnt slag kommer att tillämpa ifrågavarande supplementärregel,
vilken väl i de flesta fall torde ge det lägsta lagervärdet, kommer huvudregeln
att gälla för det stora flertalet företag med mera prisbeständiga lagertillgångar
och företag med sammansatta lager, där eu prisförändring i någon
del av lagret inte i någon mera avsevärd grad påverkar det totala lagrets
värde. Läget blir alltså det att huvudregeln i det väsentliga kommer att
tillämpas av företag som har det förhållandevis minsta behovet av nedskrivning
för prisfallsrisk.
Även i motioner vid senare års riksdagar har vid flera tillfällen framställts
yrkanden om ändring av huvudregeln för varulagervärderingen så att procenttalet
för den nedre gränsen bestämmes till 30. Dessa yrkanden har avvisats
av riksdagen. Därvid har från bevillningsutskottets sida bl. a. framhållits
att utskottet i princip ansåg att huvudregeln för varulagervärderingen
inte borde medge en längre gående nedskrivning än till 40 procent av
värdet. Utskottet har uttalat den meningen att — sedan väl den erforderliga
uppskrivningen skett — det torde komma att visa sig att för näringslivet
i allmänhet en 60-proeentig nedskrivning skulle vara tillräcklig för det
syfte nedskrivningen främst avsåg att tjäna, nämligen att medge ett betryggande
skydd mot prisfallsrisk. Det har vidare framhållits att genom särskilda
regler sörjts för att ytterligare prisfallsskydd kunde beredas företag
med särskilt priskänsliga varor.
Även frågan om ändring av övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftningen
har vid flera tillfällen varit föremål för behandling av riksdagen.
I proposition nr 27 till 1959 års riksdag föreslogs att det fulla ikraftträdandet
av 1955 års lagervärderingsregler skulle uppskjutas till 1961 års
taxering. Vidare yrkades i motionerna 1:385 och 11:460 att riksdagen måtte
uttala, att huvudregeln om värdering av varulager till lägst 30 procent av
värdet skulle gälla, så länge dåvarande konjunkturläge bestod. I sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 17 anförde bevillningsutskottet bl. a.:
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 är 196!)
5
Departementschefen har — i likhet med bevillningsutskottet vid 1958 års
B-riksdag — som motiv för uppskov med ikraftträdandet av huvudregeln
vid varulagervärderingen anfört skäl av konjunkturpolitisk art. Utskottet
delar departementschefens uppfattning att anpassningen till de nya reglerna
i vissa fall kan medföra påfrestningar på företagens likviditet, vilket i sin
tur kan få till följd en begränsning av ur allmän synpunkt önskvärda investeringar.
Inte minst av arbetsmarknadspolitiska skäl bör en sådan konsekvens
undvikas. Utskottet tillstyrker på grund härav att övergångstiden
före det fulla ikraftträdandet av 1955 års lagervärderingsregler förlänges
ett år. Huruvida ytterligare uppskov må befinnas erforderligt kommer givetvis
att bero på konjunkturutvecklingen. Ställning härtill kan således inte
tas för närvarande. Emellertid förutsätter utskottet att Kungl. Maj:t med
uppmärksamhet följer utvecklingen och, om konjunkturförhållandena ger
anledning därtill, vidtar erforderliga åtgärder. Härmed anser sig utskottet
ha besvarat det i motionerna 1:385 och 11:460 framställda yrkandet.
Vid 1960—1963 års riksdagar avvisades motionsyrkanden om ändrade bestämmelser
för varulagervärderingen (jfr bevillningsutskottets bet. nr 37/
1960, 20/1961, 35/1962 och 25/1963). Samma utgång rönte motioner i ämnet
vid 1964 års riksdag. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 40
framhöll utskottet bl. a. att gällande bestämmelser för varulagervärderingen
måste för normalfallen anses ge ett fullt tillfredsställande skydd mot prisfall.
Ändringsyrkandena i motionerna rörande huvudregeln, vilka avsåg rätt
till nedskrivning av varulager till lägst 30 procent av lagrets värde, hade
heller inte grundats på att så var fallet. Till stöd för motionerna åberopades
i stället önskvärdheten att öka företagssparandet och självfinansieringsgraden
inom företagen. Utskottet anförde vidare.
Såsom tidigare framhållits från bevillningsutskottets sida, då frågan om
utsträckning av nedskrivningsrätten å varulager varit föremål för prövning,
är det givetvis av utomordentligt värde inte endast för företagen utan
även för det allmänna att företagen har goda möjligheter till konsolidering
och en god likviditet. Emellertid måste en avvägning ske mellan önskemålen
att beskattningsreglerna utformas så att de i största utsträckning bidrar
till företagens konsolidering och det allmännas befogade anspråk på att
även skattskyldiga, som driver rörelse, skall bidra till skatteintäkterna alltefter
sin bärkraft. Att därvid förstnämnda synpunkt såvitt gäller reglerna
för varulagervärderingen i vårt land har fått göra sig gällande i minst
lika hög grad som i jämförbara länder framgår enligt utskottets mening
därav att de svenska bestämmelserna i förevarande hänseende allmänt torde
betraktas som mycket generösa.
Utskottet avstyrkte motionerna och hänvisade till att hela företagsbeskattningens
framtida utformning var föremål för överväganden inom den till
allmänna skatteberedningen hörande företagsskatteutredningen. Med hänsyn
därtill ansåg sig utskottet inte ha blivit övertygat om att behovet av ökad
konsolidering och förbättrad likviditet inom företagen var av sådan styrka
att riksdagen borde frångå sina tidigare ställningstaganden till frågan om
högsta tillåtna varulagcrnedskrivning.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 är 1965
Motionerna
Till stöd för lagstiftningsyrkandet i motionerna åberopas motivering i
motionen 11:365 av herr Heckscher m. fl. om successiv avveckling av dubbelbeskattningen
å aktiebolag och ekonomiska föreningar. Däruti framhålles
att ett handels- och produktionsföretag måste hålla ett varulager vars storlek
står i en viss relation till rörelsens omfattning. Det i lagret investerade
kapitalet är lika hårt bundet som kapital investerat i anläggningstillgångar.
En uppskrivning av varulagrets värde utgör en helt fiktiv vinst, då företaget
inte lämnar en mot denna bokföringsmässiga vinst svarande högre
avkastning. En sådan uppskrivning reducerar alltså företagets kapital. Det
är framför allt de mindre och medelstora företagen som har stora svårigheter
att anskaffa riskvilligt kapital och som också drabbas hårdast av lagervärderingsbestämmelserna.
En återgång till de bestämmelser som gällde
vid 1960 års taxering är alltså i hög grad motiverad.
Utskottet
I förevarande betänkande har utskottet att till behandling upptaga motionsyrkande
om ändring av gällande regler i fråga om varulagervärdering
vid inkomstbeskattningen.
Från och med 1961 års taxering tillämpas i full utsträckning de vid
1955 års riksdag beslutade ändringarna i kommunalskattelagen rörande
värdering av varulager. Enligt huvudregeln får lagret i princip inte upptas
till lägre belopp än 40 procent av lagrets anskaffnings- eller återanskaffningsvärde
på balansdagen. I särskilda fall kan dock med tillämpning av
endera av två supplementärregler lägre lagervärden godtagas. Anledningen
till uppskovet med det fulla ikraftträdandet av huvudregeln bär varit att
man velat möjliggöra en successiv anpassning av lagervärdena till de nya
bestämmelserna för sådana skattskyldiga, som vid den tidpunkt då reglerna
antogs hade gjort långtgående nedskrivningar å varulagren.
I de föreliggande motionerna yrkas, att riksdagen måtte ompröva frågan
om huvudregeln för varulagervärderingen och därvid besluta den ändringen
i kommunalskattelagen, att nedskrivning av varulager får ske till lägst 30
procent av lagrets värde, innebärande en återgång till de bestämmelser som
gällde vid 1960 års taxering och tidigare. Motionärerna yrkar även förmånligare
procenttal än som nu gäller vid tillämpning av den ena av supplementärreglerna,
nämligen den som kan ifrågakomma vid lagerminskning
under beskattningsåret.
Utskottet vill erinra om att frågan om procenttalet för den nedre gränsen
för tillåten nedskrivning av varulager varit föremål för riksdagens prövning,
inte endast år 1955 vid införandet av gällande regler, utan varje år alltsedan
år 1957 utan att riksdagen funnit ändring av procenttalet påkallad. Vid införandet
av begränsningsregeln beträffande varulagervärderingen åsyftade man
att få företagsbeskattningen mera anpassad till en konjunkturstabilise
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1965
7
rande politik. I fråga om den lägsta gränsen för tillåtet bokfört lagervärde
ansågs en avvägning böra ske mellan å ena sidan konjunkturpolitiska synpunkter,
innebärande största möjliga åtstramning av de permanenta värderingsreglerna,
och å andra sidan behovet av regler, som möjliggjorde betryggande
nedskrivningar för prisfallsrisk. Med hänsyn till att en huvudregel,
som innebar rätt till nedskrivning till SO procent av lagrets värde, i förening
med supplementärreglerna skulle medföra generösare värderingsregler
än de som dittills tillämpats i praxis ansågs det nödvändigt att begränsa
nedskrivningsrätten. Då i vissa speciella fall ett fullt betryggande skydd
mot prisfall möjligen inte skulle erhållas, om en nedskrivning till 50
procent valdes, ansåg såväl föredragande departementschefen som 1955 års
bevillningsutskott att procentsatsen borde fastställas till 40. Vid bedömningen
av skäligheten av den nu gällande huvudregeln bör särskilt beaktas
att den högsta tillåtna nedskrivningen med 60 procent beräknas på det
värde som framkommer sedan avdrag från anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
i förekommande fall skett för inkurans.
Under åberopande av det nuvarande konjunkturläget och behovet av att
förbättra företagens likviditet och deras självfinansieringsmöjligheter anser
motionärerna en ökad rätt till avskrivning skälig. Det är framför allt de
mindre och medelstora företagen, som motionärerna har i åtanke.
Utskottet kan ansluta sig till motionärernas uppfattning att det är av
utomordentlig vikt för såväl företagen själva som det allmänna att näringsidkarna
har goda möjligheter till konsolidering och en god likviditet. Hänsyn
måste emellertid tagas till att det allmännas befogade anspråk på
skatteintäkter tillgodoses samtidigt som skattebördan mellan olika kategorier
av skattskyldiga får en rimlig fördelning. Enligt utskottets mening
är de svenska reglerna i fråga om varulagervärdering mycket fördelaktiga,
vartill kommer att skattelagstiftningen erbjuder företagen stora möjligheter
till självfinansiering inte minst genom avsättningar till investeringsfonder
och genom förmånliga regler om avskrivning å maskiner och inventarier.
Den omständigheten att hela företagsbeskattningens framtida utformning
är föremål för särskilda överväganden inom företagsskatteutredningen är
enligt utskottets mening ytterligare ett skäl till att inte nu vidta ändringar
i den riktning motionärerna förordar. Utskottet avstyrker därför det i motionerna
framställda lagstiftningsyrkandet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna 1:309 av herr Virgin in. fl.
och 11:370 av herr Heckscher in. fl. angående varulagervärderingen
vid inkomstbeskattningen icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 4 mars 1965
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1965
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken
Ranmark, herrar Yngve Nilsson, Wärnberg, Lundström, Billman, Paul
Jansson, Sundin och Ottosson; samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Gustafson i
Göteborg, Engkvist, Asp, Andersson i Essvik, Boo, Kristenson, Larsson i
Umeå och Dahlgren.
Reservation
av herrar Yngve Nilsson, Ottosson och Magnusson i Borås vilka — under
åberopande av innehållet i de likalydande motionerna 1:309 av herr Virgin
m. fl. och 11:370 av herr Heckscher m. fl. — ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till motionärernas förslag, att varulager vid inkomstbeskattningen
skall kunna nedskrivas till 30 procent i stället för lägst 40 procent
av anskaffningsvärdet, och sålunda bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till förenämnda motioner,
i vad avser förevarande fråga, antaga det vid motionerna
fogade förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).
Särskilt yttrande
av herrar Lundström, Billman, Gustafson i Göteborg och Larsson i Umeå,
vilka anfört följande:
I de motioner som behandlas i detta betänkande har yrkats omedelbart
beslut om att varulager vid beskattningen skall få nedskrivas till 30 procent
i stället för nuvarande 40 procent. Som från folkpartiets sida vid upprepade
tillfällen framhållits -— senast i det program för ett samlat grepp till reformer
på företagsbeskattningens område som framlagts i den partimotion som
väckts vid årets riksdag med anledning av finansministerns skatteförslag —
bör en sådan ökad nedskrivningsrätt införas.
I nuvarande konjunkturläge är emellertid utrymmet för skattesänkningar
mycket begränsat, varför en viss prioritering är nödvändig även i
fråga om mycket motiverade önskemål. Vi finner det mera angeläget att
minska belastningen på företagens nya investeringar och har därför vid
årets riksdag som ett första steg på vägen till en konsumtions- och konkurrensneutral
indirekt beskattning föreslagit att omsättningsskatten på
maskiner och inventarier skall beräknas på endast 50 procent av värdet
i stället för 60 procent som regeringen föreslår. Så snart förhållandena det
medger avser vi återkomma med förslag i fråga om varulagervärderingen.
Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1965
050204
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.