Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner angående varulagervärderingen vid inkomstbeskattningen.

1965-03-04 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1965:12, Betänkande i anledning av väckta motioner angående varulagervärderingen vid inkomstbeskattningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1965

1

Nr 12

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående varulagervärderingen vid inkomstbeskattningen.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna 1:309 av herr Virgin m. fl. och 11:370 av herr Heckscher m. fl.

har hemställts, att riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

Lag om ändring i kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.

Anvisningar

till 41 §.

1. Inkomst av---särskilt stadgas.

För skattskyldig, — -— — av följande.

Därest vinstresultat---— stadgade grunder.

Den i---nedan sägs.

Lagret vid beskattningsårets utgång må icke upptagas till lägre belopp

än trettio procent av lagrets anskaffningsvärde eller, därest återanskaffningsvärdet

å balansdagen är lägre, sistnämnda värde, i förekommande

fall efter avdrag för inkurans.

Därest värdet å lagret, beräknat till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet

och i förekommande fall efter avdrag för inkurans, uppgår till

lägre belopp än som motsvarar medeltalet av värdena å lagren vid utgången

av de två närmast föregående beskattningsåren (jämförelseåren),

må lagret vid beskattningsårets utgång i stället upptagas till lägst ett belopp

motsvarande förstnämnda värde å detta lager efter avdrag med sjuttio

procent av sagda medeltals värde. Därvid skola såsom värden å lagren

vid jämförelseårens utgång hava upptagits anskaffningsvärdena eller,

därest återanskaffningsvärdena å balansdagarna i fråga varit lägre, sistnämnda

värden, i förekommande fall efter avdrag för inkurans. Föreligger

sådant fall att sjuttio procent av nyssnämnda inedeltalsvärde översti
Bihang

till riksdagens protokoll 1965. 7 samt. Nr 12

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1965

ger värdet av lagret vid beskattningsårets utgång, må avdrag åtnjutas

jämväl för det överskjutande beloppet, därest en häremot svarande avsättning

i räkenskaperna gjorts till lagerregleringskonto. Då avdrag för sådan

avsättning medgivits, skall avsättningen återföras till beskattning nästtöljande

beskattningsår, därvid frågan om avdrag för förnyad avsättning

till dylikt konto får prövas enligt bestämmelserna ovan. Ingå i lagret råvaror

eller stapelvaror, må lagret av sådana varor eller del därav upptagas

till lägst sjuttio procent av värdet å tillgångarna i fråga, beräknat efter

lägsta marknadspris under beskattningsåret eller under något av de närmast

föregående nio beskattningsåren. Därest sist angivna grund för värdering

av varulagret eller del därav tillämpats, skall vad ovan sägs om

värdering med hänsyn tagen till medeltalet av värdena å lagren vid utgången

av de två närmast föregående beskattningsåren icke gälla.

Utan avseende —--vara påkallat.

Vad i---såsom skäligt.

Avdrag för----skattskyldiga angivit.

Vid bestämmande —--eget kapital.

När fråga---- skulle ifrågakommit.

Nedskrivning av —---september beskattningsåret.

Vad här---— årets inkomst.

Har avverkningsrätt -— — — influtna likviden.

Om beskattningsmyndighet,---till beskattningen.

Motsvarande gäller----års inkomstberäkning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda

yrkandet får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen 11:370 (jfr 11:365).

Gällande rätt

Genom beslut av 1955 års riksdag genomfördes ändrade regler för företagsbeskattningen.

Vad angår värderingen av tillgångar avsedda för omsättning

eller förbrukning (lager) föreskriver dessa bestämmelser i punkt 1 av anvisningarna

till 41 § kommunalskattelagen att den bokföringsmässiga värdesättningen

skall godtas vid inkomstberäkningen endast under förutsättning

att den inte står i strid med särskilda, för denna beräkning meddelade

bestämmelser. Huvudregeln för varulagervärderingen är att lagret vid beskattningsårets

utgång inte må upptas till lägre belopp än 40 procent av lagrets

anskaffningsvärde vid samma tidpunkt eller, därest återanskaffningsvärdet

är lägre, sistnämnda värde. Lagret får således nedskrivas med högst

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1965

3

60 procent. Från det värde, varå nedskrivningen får göras, må först avräknas

den inkurans i lagret som kan finnas å balansdagen. Med tillämpning av endera

av två supplementärregler kan i särskilda fall lägre lagervärden än enligt

huvudregeln medgivas. Enligt den ena regeln må nedskrivningens storlek

beräknas på medeltalet av lagren under de två närmast föregående beskattningsåren,

vilket i vissa fall kan leda till negativa lagervärden. Den andra

supplementärregeln innebär, att om i lagret ingår råvaror eller stapelvaror

lagret i denna del får upptas till lägst 70 procent av ifrågavarande tillgångars

lägsta marknadsvärde under en tioårsperiod.

Beträffande lagervärderingen enligt huvudregeln antogs särskilda bestämmelser

för vissa övergångsår. Lagret för beskattningsåret 1956 skulle enligt

dessa värderas till lägst 20 procent av anskaffningsvärdet och lagret för beskattningsåret

1957 till lägst 30 procent av anskaffningsvärdet. Sistnämnda

procentsats gällde även beträffande varulagervärderingen vid utgången av

beskattningsåret 1958. Från och med beskattningsåret 1959, alltså från och

med 1960 års taxering, skulle de nya bestämmelserna helt träda i kraft.

Genom lag den 13 mars 1959, nr 54, uppsköts emellertid det fulla ikraftträdandet

av 1955 års lagervärderingsregler till 1961 års taxering.

Frågans tidigare behandling

Förslag till nu gällande bestämmelser rörande företagsbeskattningen förelädes

1955 års riksdag i proposition nr 100. Häri hade beträffande varulagervärderingen

förordats de regler, för vilka ovan redogjorts. I anledning av

propositionsförslaget yrkades i väckta motioner, att lägsta gränsen för tilllåten

nedvärdering av lagret skulle bestämmas till 30 procent. I sitt av riksdagen

godkända betänkande nr 45 avstyrkte 1955 års bevillningsutskott berörda

motioner. Utskottet anförde bl. a.

Utskottet ansluter sig för sin del till departementschefens uppfattning att

något verkligt väsentligt med en ändrad företagsbeskattning inte kan vinnas

från konjunkturpolitisk synpunkt med mindre reglerna för varulagervärderingen

skärpes. Såsom i propositionen frainhålles kan redan mindre ändringar

i reglerna för beräkningen av det skattemässigt tillåtna lägsta lagervärdet

öva en betydelsefull inverkan på företagens möjligheter till likviditetsförstärkning

genom lagernedskrivningar och därmed på omfattningen av

företagens investeringar inte endast i lagertillgångar utan jämväl i maskiner,

inventarier o. d.

Den fråga varom olika meningar råder är var liigsta gränsen för tillåtet

bokfört lagervärde skall dragas. Självfallet måste här ske en avvägning mellan

å ena sidan de synpunkter av konjunkturpolitisk art, som utskottet enligt

vad i det föregående framhållits funnit tala för kraftigast möjliga åtstramning

av de permanenta värderingsreglerna, och å andra sidan behovet

av regler, som lämnar utrymme för betryggande nedskrivning för prisfallsrisk.

Det torde inte vara möjligt att ange hur långt gående nedskrivningar

nu gällande bestämmelser medger. Som av propositionen framgår

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 12 är 1965

har emellertid av mellankommunala prövningsnämnden tillämpad praxis,

enligt vilken nedskrivning i princip medges till 30 procent av lagrets lägsta

värde, kommit att under senare år i betydande utsträckning tillämpas av

näringslivet och taxeringsmyndigheterna. Enligt utskottets mening måste

det med utgångspunkt härifrån vara helt uteslutet att tillmötesgå motionsyrkandena

om en lägsta gräns vid 30 procent av lagrets anskaffningsvärde,

emedan en på så sätt bestämd gräns inte skulle medföra den från konjunkturpolitiska

synpunkter önskvärda åtstramningen i värderingsreglerna. I

själva verket skulle såsom ock departementschefen framhållit en huvudregel

enligt detta alternativ i förening med de föreslagna supplementärreglerna

i åtskilliga fall innebära ännu generösare värderingsregler än de nu i

praxis tillämpade.

Då det åter gäller att bedöma behovet av nedskrivning för prisfallsrisk

måste enligt utskottets mening starkt avseende fästas vid det förhållandet,

att beträffande sådana lagertillgångar som är underkastade den största prisfallsrisken,

nämligen rå- och stapelvaror, värderingen får ske med utgångspunkt

från lägsta marknadspriset under en tioårsperiod enligt den ena av

supplementärreglerna. Då det kan antagas, att företag med lager av tillgångar

av nyss nämnt slag kommer att tillämpa ifrågavarande supplementärregel,

vilken väl i de flesta fall torde ge det lägsta lagervärdet, kommer huvudregeln

att gälla för det stora flertalet företag med mera prisbeständiga lagertillgångar

och företag med sammansatta lager, där eu prisförändring i någon

del av lagret inte i någon mera avsevärd grad påverkar det totala lagrets

värde. Läget blir alltså det att huvudregeln i det väsentliga kommer att

tillämpas av företag som har det förhållandevis minsta behovet av nedskrivning

för prisfallsrisk.

Även i motioner vid senare års riksdagar har vid flera tillfällen framställts

yrkanden om ändring av huvudregeln för varulagervärderingen så att procenttalet

för den nedre gränsen bestämmes till 30. Dessa yrkanden har avvisats

av riksdagen. Därvid har från bevillningsutskottets sida bl. a. framhållits

att utskottet i princip ansåg att huvudregeln för varulagervärderingen

inte borde medge en längre gående nedskrivning än till 40 procent av

värdet. Utskottet har uttalat den meningen att — sedan väl den erforderliga

uppskrivningen skett — det torde komma att visa sig att för näringslivet

i allmänhet en 60-proeentig nedskrivning skulle vara tillräcklig för det

syfte nedskrivningen främst avsåg att tjäna, nämligen att medge ett betryggande

skydd mot prisfallsrisk. Det har vidare framhållits att genom särskilda

regler sörjts för att ytterligare prisfallsskydd kunde beredas företag

med särskilt priskänsliga varor.

Även frågan om ändring av övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftningen

har vid flera tillfällen varit föremål för behandling av riksdagen.

I proposition nr 27 till 1959 års riksdag föreslogs att det fulla ikraftträdandet

av 1955 års lagervärderingsregler skulle uppskjutas till 1961 års

taxering. Vidare yrkades i motionerna 1:385 och 11:460 att riksdagen måtte

uttala, att huvudregeln om värdering av varulager till lägst 30 procent av

värdet skulle gälla, så länge dåvarande konjunkturläge bestod. I sitt av riksdagen

godkända betänkande nr 17 anförde bevillningsutskottet bl. a.:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 12 är 196!)

5

Departementschefen har — i likhet med bevillningsutskottet vid 1958 års

B-riksdag — som motiv för uppskov med ikraftträdandet av huvudregeln

vid varulagervärderingen anfört skäl av konjunkturpolitisk art. Utskottet

delar departementschefens uppfattning att anpassningen till de nya reglerna

i vissa fall kan medföra påfrestningar på företagens likviditet, vilket i sin

tur kan få till följd en begränsning av ur allmän synpunkt önskvärda investeringar.

Inte minst av arbetsmarknadspolitiska skäl bör en sådan konsekvens

undvikas. Utskottet tillstyrker på grund härav att övergångstiden

före det fulla ikraftträdandet av 1955 års lagervärderingsregler förlänges

ett år. Huruvida ytterligare uppskov må befinnas erforderligt kommer givetvis

att bero på konjunkturutvecklingen. Ställning härtill kan således inte

tas för närvarande. Emellertid förutsätter utskottet att Kungl. Maj:t med

uppmärksamhet följer utvecklingen och, om konjunkturförhållandena ger

anledning därtill, vidtar erforderliga åtgärder. Härmed anser sig utskottet

ha besvarat det i motionerna 1:385 och 11:460 framställda yrkandet.

Vid 1960—1963 års riksdagar avvisades motionsyrkanden om ändrade bestämmelser

för varulagervärderingen (jfr bevillningsutskottets bet. nr 37/

1960, 20/1961, 35/1962 och 25/1963). Samma utgång rönte motioner i ämnet

vid 1964 års riksdag. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 40

framhöll utskottet bl. a. att gällande bestämmelser för varulagervärderingen

måste för normalfallen anses ge ett fullt tillfredsställande skydd mot prisfall.

Ändringsyrkandena i motionerna rörande huvudregeln, vilka avsåg rätt

till nedskrivning av varulager till lägst 30 procent av lagrets värde, hade

heller inte grundats på att så var fallet. Till stöd för motionerna åberopades

i stället önskvärdheten att öka företagssparandet och självfinansieringsgraden

inom företagen. Utskottet anförde vidare.

Såsom tidigare framhållits från bevillningsutskottets sida, då frågan om

utsträckning av nedskrivningsrätten å varulager varit föremål för prövning,

är det givetvis av utomordentligt värde inte endast för företagen utan

även för det allmänna att företagen har goda möjligheter till konsolidering

och en god likviditet. Emellertid måste en avvägning ske mellan önskemålen

att beskattningsreglerna utformas så att de i största utsträckning bidrar

till företagens konsolidering och det allmännas befogade anspråk på att

även skattskyldiga, som driver rörelse, skall bidra till skatteintäkterna alltefter

sin bärkraft. Att därvid förstnämnda synpunkt såvitt gäller reglerna

för varulagervärderingen i vårt land har fått göra sig gällande i minst

lika hög grad som i jämförbara länder framgår enligt utskottets mening

därav att de svenska bestämmelserna i förevarande hänseende allmänt torde

betraktas som mycket generösa.

Utskottet avstyrkte motionerna och hänvisade till att hela företagsbeskattningens

framtida utformning var föremål för överväganden inom den till

allmänna skatteberedningen hörande företagsskatteutredningen. Med hänsyn

därtill ansåg sig utskottet inte ha blivit övertygat om att behovet av ökad

konsolidering och förbättrad likviditet inom företagen var av sådan styrka

att riksdagen borde frångå sina tidigare ställningstaganden till frågan om

högsta tillåtna varulagcrnedskrivning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 12 är 1965

Motionerna

Till stöd för lagstiftningsyrkandet i motionerna åberopas motivering i

motionen 11:365 av herr Heckscher m. fl. om successiv avveckling av dubbelbeskattningen

å aktiebolag och ekonomiska föreningar. Däruti framhålles

att ett handels- och produktionsföretag måste hålla ett varulager vars storlek

står i en viss relation till rörelsens omfattning. Det i lagret investerade

kapitalet är lika hårt bundet som kapital investerat i anläggningstillgångar.

En uppskrivning av varulagrets värde utgör en helt fiktiv vinst, då företaget

inte lämnar en mot denna bokföringsmässiga vinst svarande högre

avkastning. En sådan uppskrivning reducerar alltså företagets kapital. Det

är framför allt de mindre och medelstora företagen som har stora svårigheter

att anskaffa riskvilligt kapital och som också drabbas hårdast av lagervärderingsbestämmelserna.

En återgång till de bestämmelser som gällde

vid 1960 års taxering är alltså i hög grad motiverad.

Utskottet

I förevarande betänkande har utskottet att till behandling upptaga motionsyrkande

om ändring av gällande regler i fråga om varulagervärdering

vid inkomstbeskattningen.

Från och med 1961 års taxering tillämpas i full utsträckning de vid

1955 års riksdag beslutade ändringarna i kommunalskattelagen rörande

värdering av varulager. Enligt huvudregeln får lagret i princip inte upptas

till lägre belopp än 40 procent av lagrets anskaffnings- eller återanskaffningsvärde

på balansdagen. I särskilda fall kan dock med tillämpning av

endera av två supplementärregler lägre lagervärden godtagas. Anledningen

till uppskovet med det fulla ikraftträdandet av huvudregeln bär varit att

man velat möjliggöra en successiv anpassning av lagervärdena till de nya

bestämmelserna för sådana skattskyldiga, som vid den tidpunkt då reglerna

antogs hade gjort långtgående nedskrivningar å varulagren.

I de föreliggande motionerna yrkas, att riksdagen måtte ompröva frågan

om huvudregeln för varulagervärderingen och därvid besluta den ändringen

i kommunalskattelagen, att nedskrivning av varulager får ske till lägst 30

procent av lagrets värde, innebärande en återgång till de bestämmelser som

gällde vid 1960 års taxering och tidigare. Motionärerna yrkar även förmånligare

procenttal än som nu gäller vid tillämpning av den ena av supplementärreglerna,

nämligen den som kan ifrågakomma vid lagerminskning

under beskattningsåret.

Utskottet vill erinra om att frågan om procenttalet för den nedre gränsen

för tillåten nedskrivning av varulager varit föremål för riksdagens prövning,

inte endast år 1955 vid införandet av gällande regler, utan varje år alltsedan

år 1957 utan att riksdagen funnit ändring av procenttalet påkallad. Vid införandet

av begränsningsregeln beträffande varulagervärderingen åsyftade man

att få företagsbeskattningen mera anpassad till en konjunkturstabilise
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1965

7

rande politik. I fråga om den lägsta gränsen för tillåtet bokfört lagervärde

ansågs en avvägning böra ske mellan å ena sidan konjunkturpolitiska synpunkter,

innebärande största möjliga åtstramning av de permanenta värderingsreglerna,

och å andra sidan behovet av regler, som möjliggjorde betryggande

nedskrivningar för prisfallsrisk. Med hänsyn till att en huvudregel,

som innebar rätt till nedskrivning till SO procent av lagrets värde, i förening

med supplementärreglerna skulle medföra generösare värderingsregler

än de som dittills tillämpats i praxis ansågs det nödvändigt att begränsa

nedskrivningsrätten. Då i vissa speciella fall ett fullt betryggande skydd

mot prisfall möjligen inte skulle erhållas, om en nedskrivning till 50

procent valdes, ansåg såväl föredragande departementschefen som 1955 års

bevillningsutskott att procentsatsen borde fastställas till 40. Vid bedömningen

av skäligheten av den nu gällande huvudregeln bör särskilt beaktas

att den högsta tillåtna nedskrivningen med 60 procent beräknas på det

värde som framkommer sedan avdrag från anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet

i förekommande fall skett för inkurans.

Under åberopande av det nuvarande konjunkturläget och behovet av att

förbättra företagens likviditet och deras självfinansieringsmöjligheter anser

motionärerna en ökad rätt till avskrivning skälig. Det är framför allt de

mindre och medelstora företagen, som motionärerna har i åtanke.

Utskottet kan ansluta sig till motionärernas uppfattning att det är av

utomordentlig vikt för såväl företagen själva som det allmänna att näringsidkarna

har goda möjligheter till konsolidering och en god likviditet. Hänsyn

måste emellertid tagas till att det allmännas befogade anspråk på

skatteintäkter tillgodoses samtidigt som skattebördan mellan olika kategorier

av skattskyldiga får en rimlig fördelning. Enligt utskottets mening

är de svenska reglerna i fråga om varulagervärdering mycket fördelaktiga,

vartill kommer att skattelagstiftningen erbjuder företagen stora möjligheter

till självfinansiering inte minst genom avsättningar till investeringsfonder

och genom förmånliga regler om avskrivning å maskiner och inventarier.

Den omständigheten att hela företagsbeskattningens framtida utformning

är föremål för särskilda överväganden inom företagsskatteutredningen är

enligt utskottets mening ytterligare ett skäl till att inte nu vidta ändringar

i den riktning motionärerna förordar. Utskottet avstyrker därför det i motionerna

framställda lagstiftningsyrkandet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1:309 av herr Virgin in. fl.

och 11:370 av herr Heckscher in. fl. angående varulagervärderingen

vid inkomstbeskattningen icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 mars 1965

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1965

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken

Ranmark, herrar Yngve Nilsson, Wärnberg, Lundström, Billman, Paul

Jansson, Sundin och Ottosson; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Gustafson i

Göteborg, Engkvist, Asp, Andersson i Essvik, Boo, Kristenson, Larsson i

Umeå och Dahlgren.

Reservation

av herrar Yngve Nilsson, Ottosson och Magnusson i Borås vilka — under

åberopande av innehållet i de likalydande motionerna 1:309 av herr Virgin

m. fl. och 11:370 av herr Heckscher m. fl. — ansett, att utskottet bort tillstyrka

bifall till motionärernas förslag, att varulager vid inkomstbeskattningen

skall kunna nedskrivas till 30 procent i stället för lägst 40 procent

av anskaffningsvärdet, och sålunda bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till förenämnda motioner,

i vad avser förevarande fråga, antaga det vid motionerna

fogade förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370).

Särskilt yttrande

av herrar Lundström, Billman, Gustafson i Göteborg och Larsson i Umeå,

vilka anfört följande:

I de motioner som behandlas i detta betänkande har yrkats omedelbart

beslut om att varulager vid beskattningen skall få nedskrivas till 30 procent

i stället för nuvarande 40 procent. Som från folkpartiets sida vid upprepade

tillfällen framhållits -— senast i det program för ett samlat grepp till reformer

på företagsbeskattningens område som framlagts i den partimotion som

väckts vid årets riksdag med anledning av finansministerns skatteförslag —

bör en sådan ökad nedskrivningsrätt införas.

I nuvarande konjunkturläge är emellertid utrymmet för skattesänkningar

mycket begränsat, varför en viss prioritering är nödvändig även i

fråga om mycket motiverade önskemål. Vi finner det mera angeläget att

minska belastningen på företagens nya investeringar och har därför vid

årets riksdag som ett första steg på vägen till en konsumtions- och konkurrensneutral

indirekt beskattning föreslagit att omsättningsskatten på

maskiner och inventarier skall beräknas på endast 50 procent av värdet

i stället för 60 procent som regeringen föreslår. Så snart förhållandena det

medger avser vi återkomma med förslag i fråga om varulagervärderingen.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1965

050204

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.