Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner angående beskattningen av traktamentsersättning.

1965-03-18 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1965:19, Betänkande i anledning av väckta motioner angående beskattningen av traktamentsersättning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1965

1

Nr 19

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående beskattningen av traktamentsersättning.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av utskottet

till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 470 av herrar Gösta Jacobsson och Risberg

samt II: 583 av herr Nordgren, vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t måtte anhålla att genom riksskattenämndens försorg en utredning

vidtages rörande beskattningen av traktamentsersättning och angående skyldigheten

att lämna kontrolluppgifter till ledning vid taxeringen för sådan ersättning,

samt att förslag till ändrad lagstiftning i ämnet förelägges innevarande års

höstriksdag; ävensom

2) motionen II: 572 av herr Gustavsson i Alvesta, vari hemställts, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om åtgärder för justeringar i riksskattenämndens

anvisningar angående avdrag för ökade levnadskostnader vid

tjänsteresa i enlighet med vad i motionen anförts.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda yrkandena,

får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa

till motionerna I: 470 och II: 572.

I anledning av motionerna I: 470 och II: 583 har till utskottet ingivits en skrivelse

från Svenska arbetsgivareföreningen, vari föreningen uttalar sin anslutning

till syftet med motionerna.

Genom beslut av 1963 års vårriksdag (Bev.utsk. bet. nr 43) genomfördes

viktiga förändringar på lönebeskattningens område. Dessa tillkom i syfte att

förenkla lönebeskattningen och att åstadkomma större likställighet i skattehänseende

mellan statsanställda och andra.

Enligt tidigare gällande rätt gjordes i beskattningshänseende en åtskillnad

mellan statliga kostnadsersättningar och sådana ersättningar som utgick i kommunal

eller enskild tjänst. Statliga ersättningar deklarerades inte som inkomst,

och avdrag fick inte heller göras för sådana kostnader som översteg ersättningen.

I fråga om kommunal och enskild tjänst redovisades uppburen ersättning som

inkomst, och de omkostnader, som skulle därmed bestridas, avräknades såsom

omkostnader i tjänsten. Om därvid ersättningen inte förslog till kostnadernas

gäldande, fick bristen fråndragas intäkten i övrigt. Härvid gällde dock, att om

Bihang Ull riksdagens protokoll 1965. ~ samt. Nr 19

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1965

det kunde antagas, att den anvisade ersättningen beräknats med hänsyn till vad

som skäligen kunde anses normalt åtgå till täckande av de omkostnader, som

skulle därmed bestridas, större avdrag än som svarade mot den anvisade ersättningen

medgavs allenast om det kunde visas, att på grund av särskilda förhållanden

ersättningen varit otillräcklig för sådana skäliga omkostnader. Å andra

sidan antogs i dylikt fall ofta, att den anvisade ersättningen i sin helhet åtgått

till de omkostnader, för vilka den avsetts, utan att särskild utredning i detta

avseende behövde lämnas. Avdrag med samma belopp som den anvisade ersättningen

medgavs i regel i de fall, då ersättningen inte översteg vad som av staten

i motsvarande fall anvisades. Sistnämnda regel (den s. k. likställighetsregeln)

var inte tvingande och tillämpades i praxis mycket ojämnt. Sålunda ansågs i

taxeringsmål rörande avdrag för ökade levnadskostnader skattskyldiga i kommunal

eller enskild tjänst ofta böra styrka sina kostnader för att komma i åtnjutande

av avdrag. För kostnader som uppkom vid endags- eller kortare förrättningar

ansågs i fråga om sådana skattskyldiga avdragsrätt endast i undantagsfall

kunna komma i fråga. Denna ojämnhet i behandlingen av å ena sidan statliga

och å andra sidan övriga traktamenten berodde sannolikt i viss mån på svårigheten

att avgöra hur stort motsvarande statliga traktamente skulle ha varit.

Särskilt gällde detta traktamenten som utgick på grund av kollektivavtal, vilka

avsevärt varierade — såväl i fråga om statliga som andra — de olika avtalen

emellan.

Den olika behandlingen av traktamenten kritiserades i motioner i riksdagen,

i framställningar till Kungl. Maj:t och i den skatterättsliga debatten. Därvid

påtalades särskilt det orättvisa i att traktamenten, som utgavs av kommuner och

enskilda i huvudsaklig överensstämmelse med de regler som gällde för de statliga

traktamentena och under i övrigt samma betingelser som dessa, helt eller

delvis beskattades, medan motsvarande statliga traktamenten var helt skattefria.

Genom de nya bestämmelserna har vissa icke statliga traktamenten jämställts

med de statliga. Detta gäller sådana, som utbetalas av kommuner, hushållningssällskap

och skogsvårdsstyrelser. Även traktamenten som utbetalas av andra

offentliga institutioner än de nu nämnda kan förklaras jämställda med statliga

traktamenten. Förutsättningen för en sådan förklaring torde vara att institutionens

traktamenten i allt väsentligt utges efter de grunder som gäller för statsanställda

och att dess räkenskaps- och redovisningshandlingar är underkastade

offentlig granskning av riksrevisionsverket eller liknande myndighet.

I övrigt innebär de nya reglerna, vilka återfinns i anvisningarna till 33 §

kommunalskattelagen, i huvudsak att skattskyldigs ökade levnadskostnader vid

tjänsteresor utanför den vanliga verksamhetsorten, utan närmare utredning,

anses ha uppgått till belopp motsvarande av honom uppburet traktamente, dock

högst till ett s. k. normalbelopp, vilket förutsättes motsvara högsta dygnstraktamente

enligt statens allmänna resereglemente, och som fastställes av riksskattenämnden

för varje kalenderår. Riksskattenämnden har i meddelande nr 1/1965

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1965

3

p. 2 beslutat att normalbeloppet för kalenderåret 1965 skall utgöra 59 kronor och

att härav 25 kronor skall avse kostnader för bostad.

För rätt till avdrag med fullt normalbelopp kräves att fråga är om korttidsförrättning,

d. v. s. förrättning, som föranleder övernattning utanför den ordinarie

verksamhetsorten, och där vistelsen på en och samma främmande ort inte

överstiger 15 dygn. Vid s. k. långtids förrättning, där vistelsen på en och samma

ort överstiger denna tidsgräns, är schablonavdraget från och med det sextonde

dygnet maximerat till tre femtedels normalbelopp. Även vid förrättningar utan

samband med övernattning utom hemmet (endag sförrättningar) föreligger enligt

de nya reglerna en allmän rätt till avdrag. Schablonavdraget är i fråga om dessa

förrättningar maximerat till en femtedels normalbelopp, om den skattskyldige

varit borta hemifrån mer än fyra men högst tio timmar. Vid längre endagsförrättningar

utgör schablonavdraget två femtedels normalbelopp. — I fråga om

korttidsförrättning gäller enligt särskild föreskrift i punkt 3 andra stycket av

anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen att den skall ”anses hava varat

det antal dygn som motsvarar antalet övernattningar”.

En enkel fråga av herr Christenson i Malmö vid 1964 års riksdag, huruvida

finansministern var villig medverka till sådan omedelbar ändring av traktamentsbeskattningsreglerna,

att vid resa, som omfattat två dygn och en mellanliggande

natt, avdrag kunde medges med belopp motsvarande summan av helt

dygnstraktamente och helt dagtraktamente eller del därav, besvarades av finansministern

nekande (Andra kammarens protokoll den 4 mars 1964 § 2). Finansministern

framhöll därvid olämpligheten av att vidta ändring av regler, vilka

ännu inte hunnit tillämpas i praktiken. En sådan ändring skulle medföra en

väsentlig ökning av den omfattande uppgiftsskyldighet som schablonbeskattningen

medförde för arbetsgivarna. Härtill kom att avdragsberäkningen enligt

de nya reglerna inte skedde för varje enskild resa utan för samtliga resor under

året i en och samma arbetsgivares tjänst. Härigenom kom — menade finansministern

— en utjämning av för- och nackdelar till stånd. Finansministern

underströk också att varje skattskyldig kunde yrka att, i stället för schablonavdrag,

få avdrag för sina verkliga merkostnader under tjänsteresorna.

I de kontrolluppgifter arbetsgivare avgav till ledning för de anställdas taxering

skulle enligt tidigare gällande regler särskilt anges beloppet av resekostnadsersättning

och av traktamente. Vidare skulle anges antalet dagar, för vilka

traktamenten utgått. I de fall utgivna traktamenten sammanlagt inte uppgick

till 500 kronor förelåg inte uppgiftsskyldighet.

De nya schablonreglernas tillämpning nödvändiggör en mera detaljerad uppgiftsskyldighet.

Numera gäller att uppgifterna rörande traktamenten för resor

inom riket skall uppdelas på de tre grupperna långtids-, korttids- och endagsförrättningar.

Inom varje grupp skall uppges traktamentsbeloppet och den tid

traktamentet avser. I fråga om redovisning av endagsförrättningar skall hela

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1965

det traktamentsbelopp som utgivits för sådana förrättningar — således även

förrättning som varat högst fyra timmar — uppges. För uppgiften om antalet

förrättningsdagar hopsummeras de endagsförrättningar som motiverar avdrag.

Sådan förrättning, för vilken schablonavdraget är begränsat till en femtedel av

normalbeloppet, räknas därvid som halv dag, medan endagsförrättningar, som

varat längre än tio timmar och där schablonavdraget utgör två femtedelar av

normalbeloppet, räknas som heldag.

I ett hänseende innebär de nya reglerna en begränsning av tidigare gällande

uppgiftsskyldighet. Från fullständig redovisning av utgivna traktamenten har

nämligen undantagits sådana fall där förrättningsdagarna, för helt år räknat,

inte överstiger 24. Här anses det till fyllest om på kontrolluppgiften (t. ex. genom

kryssmarkering) antecknas, att traktamente utgått. Taxeringsmyndigheterna

har därigenom möjlighet att, om de finner anledning till närmare undersökning,

infordra mera fullständiga uppgifter.

Av innehållet i förevarande motioner må här återges följande.

I de likalydande motionerna I: 470 och II: 583 framhålles att de nya schablonbestämmelserna

inte tar någon hänsyn till det förhållandet, att resan kan ha

varat fler dagar än nätter. Det är en vanlig företeelse att ett företags representanter

vecka efter vecka startar sin resa måndag morgon och slutar den fredag

kväll. Varje resa har då i realiteten varat fyra nätter och fem dagar men enligt

lagtexten endast fyra dygn. Den skattskyldige tvingas därför, om han vill erhålla

avdrag för alla sina merkostnader, att verifiera kostnaden. Härigenom kommer

den legala schablonen att förlora sin betydelse för stora grupper anställda.

En annan olägenhet som är förenad med den legala schablonen är att det ofta

är svårt att vid övernattningar pressa in hotellkostnader inom den ram av

25 kronor, som enligt riksskattenämndens anvisningar är avsedd för dylika kostnader.

Härigenom blir maximibeloppet för dygnstraktamente otillräckligt. Läget

skulle förbättras, om kostnader av denna art kunde behandlas för sig. Även i

vissa andra avseenden leder reglerna emellanåt till mindre tillfredsställande

resultat.

Den nya lagstiftningen medförde vissa förenklingar då det gäller de anställdas

skyldighet att deklarera traktamentsersättningar. I gengäld har företagens

skyldighet att lämna kontrolluppgifter utvidgats betydligt. Bestämmelserna om

uppgiftsplikten har genom sin utformning skapat betydande redovisningsproblem

och har i vissa hänseenden blivit onödigt krångliga. Tidsbegreppen har

givits en skiftande innebörd i olika sammanhang, vilket varit ägnat att skapa

förvirring hos dem som har att svara för uppgifternas ifyllande. Den vidgade

uppgiftsplikten har inte minst kommit att framstå som en orimlig börda för de

mindre företagen, vilka saknar möjligheter att med hjälp av datamaskiner och

liknande hjälpmedel bemästra svårigheterna.

En översyn av lagstiftningen bör enligt motionärernas mening ske snarast.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1965

5

Eftersom riksskattenämnden i första hand erhåller kontakt med avigsidorna hos

denna lagstiftning, bör en utredning lämpligen ske genom samråd med näringslivets

organisationer.

Även i motionen II: 572 framhålles det ogynnsamma resultat schablonavdragsregeln

kan få vid korttidsförrättningar därigenom, att resan skall anses ha ”varat

det antal dygn som motsvarar antalet övernattningar”. Härigenom får en

tjänsteman, som uppbär ett traktamente om 59 kronor, avdraga samma belopp i

sin deklaration oavsett om resan påbörjats en förrättningsdags morgon eller

kväll och varat till påföljande förrättningsdags kväll. Om resan däremot påbörjats

t. ex. kl. 20.00 en dag och varat över hela påföljande dag och avslutats

den tredje dagens kväll är samme tjänsteman berättigad till avdrag med högst

118 kronor.

Utskottet

1963 års vårriksdag antog nya regler i fråga om avdrag för ökade levnadskostnader

vid resor utom den vanliga verksamhetsorten. Dessa regler, vilka

trätt i full tillämpning vid 1965 års taxering, har tillkommit i syfte att förenkla

traktamentsbeskattningen och att åstadkomma större likställighet i skattehänseende

mellan statsanställda och andra.

Reglerna innebär bl. a. att den skattskyldige i normalfallen inte skall behöva

styrka sina kostnader under resor. I anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen

har nämligen införts en regel av innebörd att den avdragsgilla ökningen

i levnadskostnaderna vid tjänsteresor, som varit förenade med övernattning

utom den vanliga verksamhetsorten, skall anses ha uppgått till det belopp den

skattskyldige erhållit i traktamente av sin arbetsgivare, förutsatt att detta

inte överstiger ett av riksskattenämnden för varje kalenderår fastställt normalbelopp.

Med normalbelopp förstås högsta dygnstraktamente enligt statens allmänna

resereglemente. För avdrag med helt normalbelopp kräves att fråga

varit om s. k. korttidsförrättning, d. v. s. vistelsen på en och samma plats skall

inte ha överstigit 15 dygn i följd. Vid tjänsteförrättningar utan samband med

övernattning (endagsförrättningar) och vid sådana förrättningar som föranleder

vistelse på en och samma ort under längre tid än 15 dygn (långtidsförrättningar)

medges i regel avdrag med vissa bråkdelar, varierande mellan en och tre

femtedelar, av helt normalbelopp. Vidare gäller att vid korttidsförrättningar

resan skall anses ha varat det antal dygn, som motsvarar antalet övernattningar.

De nya reglerna för traktamentsbeskattningen och deras tillämpning förutsätter

en väsentligt utvidgad uppgiftsskyldighet från arbetsgivarnas sida. Å

andra sidan har uppgiftsskyldigheten så till vida begränsats, att specificerad

uppgift inte behöver lämnas i de fall traktamentsersättningen inte överstiger

500 kronor eller antalet förrättningsdagar, avseende ett helt år, inte är fler

än 24.

Motionärerna framhåller att de nya reglerna är otillfredsställande från flera

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1965

synpunkter, bl. a. därigenom att ingen hänsyn tas till det förhållandet att resan

kan ha varat fler dagar än nätter. Om resan börjar på morgonen ena dagen

och slutar sent på kvällen påföljande dag har den — sådan lagtexten är utformad

— endast varat ett dygn i stället för rätteligen ett dygn jämte en dag eller

del därav. Detta innebär att normalbeloppets maximum i ett stort antal fall

blir för lågt. Vidare påtalar motionärerna i de likalydande motionerna I: 470

och II: 583 att riksskattenämnden (meddelande nr 1/1964 p. 3) förklarat att

25 kr av normalbeloppet, 59 kr, skall avse bostad. Enligt motionärernas mening

är också detta en omständighet ägnad att göra normalbeloppet otillräckligt.

Det är nämligen — framhåller motionärerna — svårt att pressa in hotellkostnaden

inom den av riksskattenämnden anvisade ramen. Läget skulle förbättras

om hotellkostnaderna kunde behandlas för sig.

Utskottet vill inte bestrida att en strikt tillämpning av de nya schablonreglerna

understundom kan leda till ett taxeringsmässigt mindre gynnsamt resultat

och att detta särskilt gäller i fråga om korttidsförrättningar. Av förarbetena

till lagstiftningen (prop. 1963:120) framgår nämligen, att skattskyldig, som för

korttidsförrättningar hos en och samma arbetsgivare vill ha avdrag för ökade

levnadskostnader med belopp överstigande uppburna traktamenten, skall kunna

visa att hans totala kostnader för sådana förrättningar under beskattningsåret

överskridit samtliga traktamenten för motsvarande förrättningar. Det kan

givetvis ställa sig svårt för en skattskyldig med många korttidsförrättningar

att förebringa sådan bevisning. Likaså kan den i anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen

intagna bestämmelsen att en korttidsförrättning skall anses

ha varat det antal dygn, som motsvarar antalet övernattningar, innebära att en

skattskyldig inte vid alla resor kommer att uppbära fullt dygnstraktamente

för de dygn han vistas utom hemorten och att hans kostnader för enstaka förrättningar

således inte kommer att täckas av erhållna traktamenten. Enligt

utskottets mening är dessa förhållanden knappast en önskvärd följd av det nya

avdragssystemet. Å andra sidan torde det icke kunna undvikas att en schablonregel,

om den skall vara lättillämpad, får verkningar som från vissa synpunkter

ter sig mindre önskvärda. Detta ligger i schablonens natur.

När propositionen med förslag till de nya traktamentsbeskattningsreglerna

behandlades av bevillningsutskottet år 1963 uttalades inom utskottet farhågor

för att schablonsystemet skulle komma att innebära att belopp som rätteligen

utgjorde arbetsinkomst men betecknades som traktamente skulle bli obeskattade.

I de med anledning av propositionen väckta motionerna I: 753 och

II: 912 framhölls, att traktamentsersättningarna enligt då gällande kollektivavtal

nästan undantagslöst understeg 30 kronor för dygn, vilket belopp fick förutsättas

i stort täcka uppkommande merkostnader. Genom en lagregel, som medgav

skattskyldiga rätt att — utan närmare prövning — erhålla avdrag med

ett maximum som var dubbelt så högt, under den enda förutsättningen att det

utbetalade traktamentet inte översteg maximum, tillskapades ett direkt intresse

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1965

7

för de skattskyldiga att få en omfördelning till stånd mellan lön och traktamente.

I sitt av riksdagen godkända betänkande (nr 43) avstyrkte utskottet

bifall till motionerna under anförande bl. a. att arbetsgivarnas möjligheter att

höja traktamentena begränsades av hänsyn till sådana anställda, som inte

kunde erhålla traktamenten. Utskottet fann således motionärernas farhågor

för missbruk av de nya reglerna överdrivna.

I en vid betänkandet fogad reservation av herr Hagberg m. fl. uttalades med

anledning av nämnda motioner att goda skäl talade för ett mer differentierat

avdragssystem, grundat på anvisningar från riksskattenämnden. Reservanterna

ville inte motsätta sig att lagstiftningen genomfördes försöksvis men förutsatte

att verkningarna av densamma noggrant följdes, så att åtgärder i god tid kunde

vidtagas för att stävja ett eventuellt missbruk.

Det är självfallet svårt att på nuvarande stadium mera deciderat yttra sig

om de verkningar schablonreglerna kan få på längre sikt. Utskottet är emellertid

medvetet om att det på många håll råder missnöje med reglernas utformning,

trots att dessa inte trätt i full tillämpning förrän vid årets taxering. Att

det är förenat med avsevärda svårigheter att utforma traktamentsbeskattningsregler,

som tillgodoser både arbetstagare och arbetsgivare säger sig självt.

Utskottet är inte berett att nu medverka till ändringar i en lagstiftning om

vars tillämpning i praktiken man har så ringa erfarenhet. Enligt utskottets

mening måste de nya reglerna från arbetstagarsynpunkt innebära väsentliga

förbättringar, inte minst därigenom att den diskriminering av kommunal- och

privatanställda tjänstemän som äldre bestämmelser innebar numera i väsentlig

mån upphävts. Det stora flertalet arbetstagare, d. v. s. de som inte uppbär

traktamenten enligt traktamentsklass A i statens allmänna resereglemente,

behöver numera i normalfallen inte spara sina kostnadsverifikationer. De bär

dessutom fått en allmän rätt till avdrag även vid endagsförrättningar. Det

enda villkoret härför är att bortovaron överstiger fyra timmar. Även vid långtidsförrättningar

medges avdrag med belopp motsvarande uppburet traktamente,

förutsatt att detta inte överstiger 3/5 av traktamentet i den högsta statliga

traktamentsklassen. Härtill kommer att arbetstagare i ett stort antal fall

inte är deklarationspliktig för erhållna traktamenten och således utan vidare

erhåller avdrag med hela traktamentsbeloppet. Detta gäller då traktamentena

under ett år inte överstiger 500 kr eller då — oaktat uppburna traktamenten

överstiger sistnämnda belopp — antalet förrättningsdagar, för helt år räknat,

inte är fler än 24.

Med hänsyn till det anförda och då för det övervägande antalet skattskyldiga

ökningen av de normala levnadskostnaderna vid tjänstgöring utom den vanliga

verksamhetsorten mer än väl torde täckas av schablonavdragen är utskottet

inte berett att för närvarande medverka till en generell uppräkning av

schablonavdragen. En skattskyldig som anser dessa otillräckliga har alltid

möjlighet att få avdrag med belopp motsvarande sina faktiska kostnader.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1965

Utskottet kan inte heller finna att man — på sätt i motionerna I: 470 och

II: 583 föreslås — bör begränsa schablonavdraget till att uteslutande avse andra

utgifter än hotellkostnad. En sådan anordning skulle nämligen kunna innebära

en mer allmän återgång till det verifikationssystem, som man med de nya

reglerna velat i möjligaste mån undvika.

Vad härefter angår de i motionerna I: 470 och II: 583 påtalade olägenheterna

med den numera väsentligt utvidgade uppgiftsskyldigheten vill utskottet inte

bestrida att denna innebär en merbelastning framför allt för arbetsgivarna.

Å andra sidan torde en detaljerad uppgiftsskyldighet inte kunna undvikas,

om över huvud taget en avdragsrätt för ökade levnadskostnader skall föreligga

även vid endagsförrättningar. Utskottet håller inte för osannolikt att uppgiftsskyldigheten,

när de nya reglerna på allvar trängt igenom, kommer att bli

avsevärt mindre betungande. I stort sett innebär denna endast att särskilja tre

olika typer av förrättningar inom riket samt för envar av dessa uppge traktamentsbelopp

och den tid traktamentet avser.

Utskottet vill också erinra om att lönebeskattningsutredningens förslag till

de nya kontrolluppgifterna tillstyrktes av samtliga arbetsgivarorganisationer

vid lagstiftningens tillkomst. Enligt utskottets mening måste man väga uppgiftsskyldighetens

nackdelar mot de fördelar som den innebär. Utskottet kan

således inte heller biträda utredningsförslaget i motionerna I: 470 och II: 583

i nu före var ande del.

Avslutningsvis vill utskottet framhålla nödvändigheten av att lagstiftningen

om traktamentsbeskattningen ägnas fortsatt uppmärksamhet så att den, i möjligaste

mån, kan tillgodose sitt huvudsyfte, nämligen att förenkla lönebeskattningen.

Enligt utskottets mening är det av vikt både att så många skattskyldiga

som möjligt kan tillämpa reglerna och att arbetsgivarna inte genom en generell

uppräkning av traktamentena skapar orättvisa mellan olika kategorier av skattskyldiga

och föranleder att belopp, som i själva verket utgör lön, blir obeskattade.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 470 av herrar Gösta Jacobsson

och Risberg samt II: 583 av herr Nordgren angående beskattningen

av traktamentsersättning, ävensom

2) motionen II: 572 av herr Gustavsson i Alvesta angående

avdraget för ökade levnadskostnader vid tjänsteresa,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 mars 1965

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1965

9

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken Hanmark,

herrar Yngve Nilsson, Wärnberg, Elofsson, Tage Johansson, Gösta

Jacobsson, Billman och Skårman; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Allard, Gustafson

i Göteborg, Engkvist, fru Nettelbrandt, herrar Eriksson i Bäckmora, Andersson

i Essvik, Boo och Carlstein.

Reservation

av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson, Billman, Skårman, Magnusson i

Borås, Gustafson i Göteborg och fru Nettelbrandt, vilka — under hänvisning

till innehållet i motionerna I: 470 och II: 583 och med åberopande av att traktamentsbeskattningen

i dess nuvarande utformning enligt deras mening måste

anses förenad med stora nackdelar för såväl arbetstagare som arbetsgivare —

ansett, att utskottet under punkten 1) bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna

I: 470 av herrar Gösta Jacobsson och Risberg samt II: 583 av

herr Nordgren, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

genom riksskattenämndens försorg en utredning vidtages

rörande beskattningen av traktamentsersättning och angående

skyldigheten att lämna kontrolluppgifter till ledning vid taxeringen

för sådan ersättning samt att förslag till ändrad lagstiftning

i ämnet förelägges innevarande års höstriksdag.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.