Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner angående rätten till avdrag vid beskattningen för kostnad för resor mellan bostad och arbetsplats.

1965-03-18 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1965:20, Betänkande i anledning av väckta motioner angående rätten till avdrag vid beskattningen för kostnad för resor mellan bostad och arbetsplats.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1965

1

Nr 20

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående rätten till avdrag vid beskattningen för kostnad

för resor mellan bostad och arbetsplats.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,

av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1)

de likalydande motionerna 1:91 av herr Isacson m. fl. och 11:117

av herr Bengtson i Solna m. fl., vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhåller om att sådan ändring göres i anvisningarna till

33 § kommunalskattelagen, att skattskyldig äger rätt att från intäkt av

tjänst avdraga skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen med

maximalt belopp, även i de fall då antalet körda mil per år överstiger

1 000 mil»; ävensom

2) de likalydande motionerna 1:472 av fru Olsson och herr Svanström

samt II: 569 av herr Franzén i Träkumla m. fl., vari hemställts, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning

av grunderna för avdrag vid inkomsttaxeringen för resor till och från arbetsplatsen

med bil för utformande av sådana bestämmelser att ett mera

rättvisande avdrag kan medges för de verkliga bilkostnaderna i enlighet

med motionernas syfte.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna 1: 91 och I: 472.

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt

20 § kommunalskattelagen från samtliga ur förvärvskällan under beskattningsåret

härflutna intäkter i penningar eller penningars värde (bruttointäkt)

avräknas alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas

förvärvande och bibehållande. Såsom omkostnad räknas inte den skattskyldiges

levnadskostnader eller därmed jämförliga utgifter.

I fråga om beräkningen av inkomst av tjänst, vilken förvärvskälla de

förevarande motionerna avser, föreskrives i punkt 4 av anvisningarna till

33 § kommunalskattelagen att skattskyldig äger rätt att avdraga skälig

kostnad för resor till och från arbetsplatsen, där denna varit belägen på

1—7061 65 Bihanq till riksdagens protokoll 1965. 7 samt. Nr 20

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1965

sådant avstånd från hans bostad, att han behövt anlita och även anlitat

särskilt fortskaffningsmedel. Den nämnda anvisningspunkten i kommunalskattelagen

har kvarstått i oförändrat skick alltsedan år 1928. Med uttrycket

skälig kostnad avses enligt förarbetena till lagstiftningen (jfr departementschefens

uttalanden i prop. 1920: 191 och 400) regelmässigt kostnaden

för billigaste färdmedel.

Då såsom skälig kostnad ansetts kostnaden för billigaste färdsätt var

praxis tidigare synnerligen restriktiv när det gällde avdrag för resor med

bil mellan bostad och arbetsplats. Den ökade bilismen medförde dock att

de skattskyldiga i allt större utsträckning använde bil för sina resor till och

från arbetsplatsen och därvid framställde krav på att kostnaderna för dessa

resor skulle få räknas som en avdragsgill skälig kostnad. Taxeringsmyndigheterna

ställde sig i början tveksamma till dessa yrkanden, särskilt med

hänsyn till den gängse uppfattningen att avdrag som regel skulle grundas

på kostnaderna vid begagnande av billigaste möjliga färdsätt. Bedömningen

blev av naturliga skäl olikartad. I detta läge fyllde de av riksskattenämnden

utfärdade första anvisningarna i ämnet (nr 1/1958 p. 2) ett påtagligt behov

och bidrog i väsentlig mån till större enhetlighet i rättstillämpningen

än vad tidigare varit fallet. Skäligt avdrag för kostnad för resor med bil

mellan bostad och arbetsplats ansågs i de nämnda anvisningarna utgöra

en krona 70 öre för körd mil. Anvisningarna erhöll med tillämpning fr.o.m.

1962 års taxering så till vida ändrad lydelse (nr 1/1962 p. 2) att såsom skäligt

avdrag för ifrågavarande bilkostnader borde anses en krona 80 öre för

körd mil. Beräkningen grundades på viss av riksrevisionsverket tillhandahållen

utredning angående genomsnittlig kostnad per mil vid körning med

bil av »typen Volkswagen». I de nya anvisningarna intogs också den rekommendationen

att, om avståndet mellan bostaden och arbetsplatsen var

osedvanligt stort, och avdraget, därest det beräknades i enlighet med anvisningarna,

skulle bli oproportionerligt högt särskilt i förhållande till

tjänsteinkomstens storlek, avdrag borde medgivas allenast med ett i skälig

mån reducerat belopp. Denna rekommendation godtogs av regeringsrätten

(jfr RÄ 1962 not. Fi 314).

Enligt de nu gällande anvisningarna i ämnet (nr 1/1964 p. 4) bör skäligt

avdrag för bilkostnader medges, om vägavståndet mellan bostaden och arbetsplatsen

uppgår till minst en halv mil samt om användandet av bil i

stället för allmänt kommunikationsmedel regelmässigt medför en tidsvinst

av minst en och en halv timme sammanlagt för fram- och återresan.

Vid beräkningen av tidsvinsten skall hänsyn bl. a. tagas till tid för uppsökande

av parkeringsplats och till trafikintensitet. Vidare bör för skattskyldig

med flera fasta arbetsplatser eller med flera arbetspass per dygn

såsom tidsvinst anses den sammanlagda tidsvinsten per dygn genom användandet

av bil för resorna. Skattskyldig, som i sin tjänst regelmässigt använder

bil, bör medges avdrag för ifrågavarande bilkostnader oavsett av
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1965 3

stånd och tidsvinst. Som skäligt avdrag för bilkostnad bör i regel anses en

krona 80 öre för körd mil intill 1 000 mil per år och en krona för mil för

körsträckor däröver. Den omständigheten, att den skattskyldige eventuellt

använder större bil för ifrågavarande resor, medförande att hans kostnader

av denna anledning blir högre än de angivna beloppen, bör regelmässigt

inte medföra, att avdrag medges med större belopp. Vid samåkning bör

avdraget i skälig mån reduceras. Om skattskyldig på grund av ålder, sjukdom,

lyte eller liknande anledning är nödsakad att använda bil för färd till

och från arbetet bör avdrag, oavsett avstånd eller tidsvinst, medges med

vad av de totala faktiska bilkostnaderna under året belöper på resorna till

och från arbetsplatsen. Avslutningsvis understryker riksskattenämnden att

de gjorda uttalandena inte har avseende på frågan om avdrag för kostnader

för egentliga tjänsteresor med bil.

De nu gällande riksskattenämndsanvisningarna har -— i vad avser begränsning

av avdraget vid körsträckor överstigande 1 000 mil — tillämpats

av regeringsrätten bl. a. i ett år 1964 avgjort mål gällande 1960 års taxering

(jfr RÅ 1964 not. Fi 520).

Enligt kungörelsen den 12 december 1952, nr 780, angående resekostnadsersättning

vid tjänsteresa med egen bil m. m. i dess nu gällande lydelse

(SFS 488/1964) utgår ersättning för hållande av egen bil i tjänsten

efter en i förhållande till ökad våglängd fallande skala. Ersättningen varierar

i fråga om mindre bil (tjänstevikt under 1 100 kg) mellan 43 öre och

20 öre per kilometer. I fråga om större bil utgör ersättningen högst 60 öre

och lägst 26 öre per kilometer.

Av innehållet i motionerna må här återges följande.

I motionerna 1:91 och II: 117 anföres att den i riksskattenämndens

anvisningar införda regeln om begränsning av avdraget till en krona för

körd mil i vad avser körsträckor överstigande 1 000 mil per år medför ett

missgynnande av personer som av olika skäl är bosatta på större avstånd

från arbetsplatsen än 2 mil och som icke kan använda allmänna kommunikationsmedel.

De av motororganisationerna framräknade bilkostnaderna

per mil vid olika bilstorlekar och vid olika körsträckor per år stämmer inte

med den kostnad som får dras av enligt riksskattenämndens anvisningar.

Med hänsyn till bristen på bostäder och även bristen på lämpliga arbetstillfällen

inom en given bostadsort tvingas många arbetstagare — såväl i glesbygder

som inom storstadsområden — att dagligen färdas långa sträckor

till och från arbetsplatsen. Då statsmakterna i andra sammanhang stimulerar

rörligheten på arbetsmarknaden i syfte att bättre utnyttja den befintliga

arbetskraften, borde avdrag för resekostnader rimligen få göras med

belopp som står i bättre överensstämmelse med den verkliga kostnaden. Den

av riksskattenämnden införda reduceringsregeln vid körsträckor överstigande

1 000 mil per år är alltför snäv.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1965

I motionerna I: 472 och II: 569 understrykes hur bilismen på relativt

kort tid förändrat förutsättningarna för boende och sysselsättning.

Även dessa motionärer åberopar arbetsmarknadens ökade rörlighet och den

allt större betydelse bilen därmed fått för den enskilde arbetstagaren. Reseavstånden

torde under senare år ha ökat kraftigt; dagliga resor mellan

bostad och arbetsplats på sammanlagt 10—15 mil torde inte vara ovanliga

i vissa av de mera glesbefolkade delarna av riket. Det måste därför vara

angeläget att denna form av anpassning till strukturutvecklingen inom

näringslivet inte försvåras utan på allt sätt underlättas. Efter att ha jämfört

de av riksskattenämnden i ämnet utfärdade anvisningarna med reglerna

om bilkostnadsersättning till statliga befattningshavare enligt ovannämndakungörelse

framhåller motionärerna avslutningsvis att det ur många

synpunkter kunde vara skäligt att komplettera det av riksskattenämnden

fastställda avdraget med ett fast avdrag. Som skäl härför anför de att förvärvet

av en bil för resa till arbetet i det enskilda fallet utgör en grundinvestering

av relativt betydande omfattning med därav följande större fasta

kostnader. Det milkostnadsavdrag, som nu medges, synes i huvudsak endast

ta hänsyn till de rörliga driftkostnaderna. Det torde vara angeläget att

anpassa avdragsreglerna till de bestämmelser angående bilkostnadsersättning

som gäller för anställda i statens tjänst.

Utskottet

Enligt gällande bestämmelser äger skattskyldig rätt till avdrag vid beskattningen

för skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen. Till

ledning för taxeringsmyndigheterna har riksskattenämnden i detta hänseende

meddelat anvisningar, enligt vilka avdrag för bilkostnader vid resor

mellan bostad och arbetsplats under vissa betingelser bör medges efter en

krona 80 öre för körd mil intill 1 000 mil per år och efter en krona för mil,

när körsträckan överstiger 1 000 mil om året.

I motionerna I: 91 och II: 117 yrkas lagstiftning av innebörd att skattskyldig

även vid körsträckor överstigande 1 000 mil skall äga rätt till avdrag,

som mera överensstämmer med den verkliga kostnaden. Motionerna

I: 472 och II: 569 innehåller utredningsyrkande om avdrag för resor till och

från arbetsplatsen med belopp motsvarande de faktiska bilkostnaderna. Till

stöd för yrkandet i de förstnämnda motionerna åberopas motororganisationernas

bilkostnadskalkyler, medan motionärerna i motionerna I: 472 och

II: 569, under hänvisning till de ersättningar, som utgår till statliga befattningshavare

vid tjänsteresor med egen bil, för sin del anser det lämpligt att

komplettera schablonavdraget med ett fast avdrag.

Utskottet vill med anledning härav erinra om att motororganisationernas

bilkalkyler är avsedda att vara till vägledning vid beräkning av kostnader

för tjänsteresor med egen bil, medan de statliga ersättningsbestämmelserna

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1965 5

skall utgöra en grundval för fördelning av driftkostnaderna mellan staten

och bilägaren. Avsikten med sistnämnda bestämmelser är, att den statliga

befattningshavaren skall erhålla full täckning för sina kostnader för egentliga

tjänsteresor, dock med vederbörligt iakttagande av att annan färdväg eller

annat färdsätt kunnat förbilliga kostnaderna. Ersättningsbeloppen har bestämts

med utgångspunkt från för hela riket representativa genomsnittliga

kostnader. Anmärkas bör också att de statsanställdas reseräkningar underkastas

noggrann kameral kontroll, varvid behovet av resan, körsträckan

och ersättningens storlek särskilt beaktas.

Den omständigheten att avdraget för resor mellan bostad och arbetsplats

enligt särskild föreskrift i kommunalskattelagen är begränsat till belopp

motsvarande skälig kostnad innebär, att rätten till avdrag för sådana resor

är underkastad en diskretionär prövning. Man beaktar således att levnadskostnader

inte är avdragsgilla vid beskattningen, och detta medför i sin tur

att skattskyldig vid resor till och från arbetet inte kan få full kompensation

för sina faktiska bilkostnader

Såsom motionärerna framhåller bär bilen alltmer kommit att framstå

som ett hjälpmedel för boende och sysselsättning. Speciellt i områden med

brist på arbetstillfällen och allmänna kommunikationsmedel har bilen blivit

en faktor av stor betydelse. Men även annorstädes har den på grund av

bostadsbristen och de stora tätorternas snabba utbyggnad kommit att alltmer

anlitas vid färd till och från arbetet.

Med hänsyn härtill måste det inte minst från taxerings- och förenklingssynpunkt

anses vara till fördel, att reglerna om avdrag för bilresor till och

från arbetsplatsen så långt möjligt schabloniseras. Enligt utskottets mening

bidrar de av riksskattenämnden utfärdade anvisningarna otvivelaktigt till

större enhetlighet i rättstillämpningen och är därför av stort värde för såväl

de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna. Härtill kommer att anvisningarna

medger skattskyldig, som i sin tjänst regelmässigt använder bil,

rätt till avdrag för bilkostnader vid färd till och från den fasta arbetsplatsen,

oavsett om villkoren i övrigt för sådant avdrag är uppfyllda. Självfallet

kan en schablon inte ge ett i alla lägen tillfredsställande resultat. Driftkostnaderna

för bil varierar avsevärt inom skilda delar av landet. Inom

områden, där dessa kostnader är särskilt höga, kommer de skattskyldiga

att bli missgynnade. Även den av riksskattenämnden uttalade rekommendationen

att reseavdraget bör reduceras, när den årliga körsträckan för färd

till och från arbetet överstiger 1 000 mil, torde kunna leda till resultat, som

innebär avsteg från principen att skatt skall uttas efter förmåga.

I detta sammanhang vill utskottet understryka att riksskattenämndens anvisningar

inte är för taxeringsmyndigheterna ovillkorligen bindande. De är

avsedda att ge upplysning om hur bilkostnadsavdraget »i regel» bör beräknas

Detta innebär att taxeringsnämnderna är oförhindrade att beräkna

bilkostnadsavdraget på annat sätt än enligt anvisningarna. Utskottet anser

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1965

det från rättvisesynpunkt angeläget att taxeringsnämnderna, med den

lokalkännedom de besitter, avviker från schablonen därest så kan anses påkallat

och medger avdrag för resor till och från arbetet efter grunder, som

mera anpassats efter omständigheterna i det enskilda fallet.

Enligt utskottets mening kan det förutsättas att riksskattenämnden har

denna avdragsfråga under fortsatt uppmärksamhet. Sålunda torde nämnden

komma att beakta i vad mån ökade priser och avgifter bör medföra en

höjning av milkostnadsavdraget och om anledning eventuellt kan finnas till

justering av regeln, att avdrag vid körsträckor över 1 000 mil skall utgå

med reducerat belopp.

På grund av det anförda anser utskottet sig inte kunna bifalla yrkandena

i motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 91 av herr Isacson m.fl.

och II: 117 av herr Bengtson i Solna m.fl. angående rätten till

avdrag vid beskattningen för resor till arbetsplatsen, ävensom

2) de likalydande motionerna I: 472 av fru Olsson och herr

Svanström samt II: 569 av herr Franzén i Träkumla m.fl. angående

skatteavdraget för bilresor till arbetsplatsen,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 mars 1965

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, fröken Ranmark, herrar

Wärnberg, Elofsson, Tage Johansson, Gösta Jacobsson, Billman, Enarsson,

Paul Jansson och Skårman; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Allard,

Engkvist, fru Nettelbrandt, herrar Eriksson i Bäckmora, Andersson i Essvik,

Boo, Carlstein och Sterne.

K L BECKMANS TRYCKERIER AB • STHLM 1961

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.