Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga.

1965-03-25 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1965:22, Betänkande i anledning av väckta motioner om lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1965

1

Nr 22

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om lättnader i beskattningen för personer med nedsatt

skatteförmåga.

(2:a avd.)

1 de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna 1: 473 av herrar Eric Gustaf Peterson och Åkesson samt

11: 586 av herrar Sjöholm och Jönsson i Ingemarsgården har hemställts, att

riksdagen för sin del måtte besluta

1) sådan ändring av bestämmelserna rörande extra avdrag för nedsatt

skatteförmåga att ifrågavarande avdrags maximibelopp höjes till 5 000 kr. i

stället för nu gällande belopp, 4 500 kr.,

2) bemyndiga Kungl. Maj :t att låta utfärda avtrappningsregler för det

extra avdraget i syfte att undgå eljest uppkommande hög marginalskatt vid

avdragets övre gräns, samt

3) att extra avdrag skall kunna medgivas för större, för arbetsförmågans

vidmakthållande ofrånkomliga kostnader för läkarvård, medicin, särskild

diet o. d. oavsett den skattskyldiges inkomst.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen II: 586.

Vid inkomsttaxeringen kan vissa speciella omständigheter, som anses

väsentligen minska skatteförmågan, beaktas genom extra avdrag — utöver

ortsavdrag. Det extra avdraget avväges individuellt av beskattningsnämnderna.

Dessa är emellertid bundna av en i skatteförfattningarna inskriven ram.

Extra avdrag får således enligt nu gällande regler uppgå till högst 4 500 kr.

Huvudregeln om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid inkomsttaxeringen

är intagen i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen. Enligt 9 § 2 mom.

förordningen om statlig inkomstskatt gäller motsvarande regler även vid

taxering till sådan skatt.

Enligt 50 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen äger taxeringsnämnd

och prövningsnämnd medge extra avdrag med högst 4 500 kr. i fråga

om skattskyldig vars skatteförmåga under beskattningsåret varit »väsentligen

nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, un
1

Bihang till riksdagens protokoll 1965. 7 samt. Nr 22

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1965

derhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta

allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet». I

regel avvägs avdraget i dessa fall med utgångspunkt från de särskilda kostnader

som varit förenade med den omständighet som föranlett nedsättningen

av skalteförmågan.

Enligt det sistnämnda momentets tredje stycke kan extra avdrag med högst

samma belopp, 4 500 kr., också beviljas skattskyldig, vars »inkomst, efter avdrag

av därå belöpande skatt, på grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig

oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan därmed jämförlig

omständighet understigit vad han kan anses hava behövt till underhåll

för sig själv och för make och oförsörjda barn (existensminimum)». Beträffande

skattskyldig med oförsörjda barn må dock avdraget för varje sådant

barn ökas med högst 1 000 kr.

Beträffande folkpensionärer gäller en särskild presumtionsregel. Om

pensionärens inkomst helt eller till huvdsaklig del utgjorts av folkpension,

skall han enligt uttrycklig regel i momentets fjärde stycke — därest särskilda

omständigheter inte till annat föranleder — anses ha haft sådan nedsatt

skatteförmåga som berättigar till extra avdrag. Avsikten med denna

regel är bl. a. att den som för sin försörjning varit helt beroende av folkpension

inte skall behöva betala skatt. Det nyss nämnda högsta beloppet för

extra avdrag gäller också beträffande folkpensionärerna.

Anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen innehåller närmare föreskrifter

angående avdragets bestämmande i vissa fall, därvid detaljreglerna

om existensminimum tar det största utrymmet. Beträffande folkpensionärer

föreskrives i punkt 2 av anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen att,

om skattskyldig för sin försörjning varit helt beroende av vad han uppburit

i folkpension, den taxerade inkomsten regelmässigt bör minskas med ett belopp

motsvarande vad han sålunda uppburit, dock högst 4 500 kr. Om den

skattskyldige mot låg avgift vistats på sjukhus eller annan anstalt eller om

hans levnadskostnader rönt inverkan av annan därmed jämförlig omständighet,

bör det belopp varmed den taxerade inkomsten enligt vad nyss sagts

må minskas jämkas med hänsyn härtill. Om skattskyldig haft annan inkomst

(vanligen benämnd sidoinkomst) men folkpensionen likväl utgjort

den huvudsakliga delen av hans inkomst, bör den skattskyldige regelmässigt

medges ett med hänsyn till omständigheterna jämkat avdrag för nedsatt

skatteförmåga. Därest folkpensionen inte uppgått till minst hälften av den

sammanlagda inkomsten, bör extra avdrag medgivas allenast då särskilda

skäl föranleder därtill.

I syfte att uppnå största möjliga likformighet vid bedömandet av folkpensionärers

rätt till extra avdrag har riksskattenämnden fastställt tabeller för

beräkning av avdraget vid olika kombinationer mellan folkpension och sidoinkomst.

Riksskattenämndens senaste meddelande i ämnet (nr 2/1964 p. 1)

gäller fr. o. m. 1964 års taxering. Tabellerna är upprättade med 300-kronors

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 22 ur 1965

3

intervaller för folkpensionen och 200-kronors intervaller i fråga om sidoinkomsten.

Vid tabellernas begagnande skall till folkpension räknas faktiskt

utgående (d. v. s. med hänsyn till sidoinkomst reducerat) bostadstillägg och

andra tillägg. Med sidoinkomst avses enligt anvisningstexten i princip all inkomst

utom folkpension, även skattefri inkomst såsom icke skattefri de! av

livränta enligt 32 § 2 mom. kommunalskattelagen, den del av kapitalinkomst,

som motsvaras av utnyttjat extra avdrag, hyresinkomst av schablontaxerad

fastighet, inkomst såsom delägare i dödsbo etc. Riksskattenämnden

anför bl. a. att tabellerna endast är hjälpmedel. Vid fastställande av det

extra avdraget bör hänsyn sålunda tas till de särskilda förhållanden, som

under beskattningsåret kan föreligga i det enskilda fallet. Kostnader på

grund av sjukdom bör motivera ett förhöjt extra avdrag. Förmögenhet av

inte alltför ringa storleksordning bör i allmänhet föranleda minskning av

avdraget. Dock bör förekomsten av en egnahemsfastighet, om den bebos av

den skattskyldige, i regel inte påverka avdragets storlek. Därest ingen eller

ringa belåning finns kan detta dock vara ett skäl för att minska avdraget.

Förekomsten av bankmedel, fordringar eller värdepapper å 10 000—15 000

kr. bör ej medföra någon reducering av det extra avdraget.

Maximibeloppet för extra avdrag, som alltsedan år 1951 — med visst undantag

— varit 3 000 kr., blev genom lagstiftning år 1964 höjt till 4 500 kr.

Genom prisutvecklingen under mellanliggande år hade maximibeloppet 3 000

kr. kommit att framstå såsom otillräckligt i vissa fall. Höjningen fr. o. in.

1964 års taxering av maximibeloppet till 4 500 kr. jämte — vid avdrag för

existensminimum — 1 000 kr. för varje oförsörjt barn föranleddes av att

tidigare bestämmelser inte medgav ett fullt hänsynstagande till barnfamiljers

existensminimum, då barnens antal översteg två. Vidare räckte inte

det extra avdraget alltid till för att tillförsäkra den, vars enda inkomst utgjordes

av folkpension, den skattefrihet för folkpensionsförmånerna, som

avsetts. Det var framför allt de till folkpensionärer utgående behovsprövade

kommunala bostadstilläggen, som på grund av de under senare år stegrade

bostadskostnaderna nått sådan höjd inom vissa kommuner, att skattskyldiga

utan annan inkomst än folkpension — trots maximalt extra avdrag med

3 000 kr. -- fått beskattningsbar inkomst sig påförda.

Frågornas tidigare behandling

Yrkanden av enahanda innebörd som de vilka behandlas i detta betänkande

bar varit föremål för riksdagens prövning vid lagstiftning i ämnet år

1964 men avvisats på förslag av bevillningsutskottet. Från utskottets sida

framhölls (het. nr 20) — under åberopande av vad departementschefen anfört

i prop. 1964: 33 — att maximibeloppet 4 500 kr. fick anses tillräckligt

för att under de närmaste åren tillgodose behovet av extra avdrag för folkIlihang

till riksdagens protokoll 1965. 7 samt. Nr 22

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år

pensionärer och för sådan nedsättning av skatteförmågan som orsakas av

sjukdom, olyckshändelse, ålderdom och underhåll av andra närstående än

barn. Den föreslagna höjningen till 4 500 kr. fick ses som en provisorisk

lösning i avvaktan på resultatet av allmänna skatteberedningens utredning

om ortsavdragens storlek och andra väsentliga frågor inom skattesystemet.

Beträffande yrkandet att bestämmelserna om det extra avdraget måtte

kompletteras med en avtrappningsregel för att inte en mindre inkomst vid

sidan av folkpensionen skulle medföra en hård marginalbeskattning av denna

extrainkomst åberopade utskottet att riksskattenämndens tidigare anvisningar

angående extra avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga för folkpensionärer

(nr 2/1963 p. 1) torde ha bidragit till större enhetlighet vid taxeringen

men att tröskelproblem otvivelaktigt kvarstod. Om förslaget i propositionen

antogs av riksdagen, torde nya anvisningar förväntas bli utarbetade

inom riksskattenämnden, därvid avtrappningsproblemet torde komma att beaktas

i vissa avseenden.

Vad slutligen angår yrkandet att extra avdrag skall kunna medges för

större, för arbetsförmågans vidmakthållande ofrånkomliga kostnader för

läkarvård etc. oavsett den skattskyldiges inkomst anförde utskottet, att

frågan om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga givetvis måste bedömas

med beaktande av den skattskyldiges ekonomiska ställning. Utskottet

kunde därför inte medverka till införande av en avdragsrätt, som skulle föreligga

oavsett storleken av den skattskyldiges inkomst. Utskottet erinrade

emellertid om att i praxis under alldeles speciella omständigheter extra avdrag

medgivits vid så höga årsinkomster som mellan 30 000 och 40 000 kr.

Utskottet erinrade också om ett rättsfall (RÅ 1961 ref. 53), enligt vilket eu

valthornist erhållit avdrag för kostnader för anbringande av en tandbrygga

av guld, dock inte i form av extra avdrag, utan såsom kostnad i förvärvskälla.

Motionerna

I motionerna berörs inledningsvis frågan om förhöjt avdrag. Motionärerna

framhåller som väsentligt att det extra avdragets maximibelopp bestämmes

så, att det jämte ortsavdraget minst täcker ålderspensionen samt de utgående

inkomstprövade folkpensionsförmånerna. Härvid måste beaktas att bostadstilläggen

i de större städerna på grund av de högre bostadskostnaderna där

utgår med betydligt större belopp än vad som är fallet i riket i övrigt. För att

en folkpensionär skall undgå en kännbar marginalbeskattning för en mindre

inkomst vid sidan om folkpensionsförmånerna bör det extra avdraget täcka

en viss marginal utöver nämnda förmåner. Ehuru motionärerna främst har

folkpensionärerna i åtanke bör det föreslagna maximibeloppet 5 000 kr. gälla

för såväl denna kategori av skattskyldiga som för andra skattskyldiga med

väsentligen nedsatt skatteförmåga.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1965 5

Den av motionärerna föreslagna höjningen av maximibeloppet för med sig

att riksskattenämnden bör utarbeta nya anvisningar. Härvid framstår det

som i hög grad önskvärt att avtrappningen göres mjukare än vad som hittills

varit tallet, särskilt med beaktande av den vid extrainkomst av viss

storlek samtidigt inträdande reduktionen av kommunalt bostadstillägg och

hustrutillägg.

Avslutningsvis framhåller motionärerna att kostnader i samband med

långvarig sjukdom i avdragsliänseende beaktas i praxis endast om den skattskyldiges

inkomst blivit väsentligt nedsatt på grund av sjukdom och inte

överstiger visst belopp. Motionärerna avser dels de fall då arbetsförmågan

vid eu långvarig sjukdom kan upprätthållas med kontinuerlig medicinsk

behandling, dels ock sådana sjuka — t. ex. diabetiker — som endast genom

viss kostnadskrävande diet är i stånd att kunna arbeta. Avdrag för kostnader

som varit betydande och ofrånkomliga för upprätthållande av arbetsförmågan

synes enligt motionärernas mening böra medgivas inom ramen för

det extra avdraget för nedsatt skatteförmåga.

Utskottet

Genom beslut av 1964 års riksdag antogs nya regler om avdrag för nedsatt

skatteförmåga. De nya bestämmelserna, vilka tillämpats första gången

vid 1964 års taxering, innebär i huvudsak att maximum för extra avdrag för

nedsatt skatteförmåga höjts från 3 000 kr. till 4 500 kr. Maximibeloppet

skall dock för sådana barnfamiljer, vilkas inkomst understiger existensminimum,

kunna höjas med 1 000 kr. för varje oförsörjt barn.

I de förevarande motionerna framställs yrkande om ett till 5 000 kr. förhöjt

maximiavdrag för nedsatt skatteförmåga. Såsom skäl härför åberopar

motionärerna att det nuvarande avdraget synes ge en för folkpensionärer

alltlör knapp marginal. Motionärerna beaktar främst folkpensionärernas

förhållanden men anser att det av dem föreslagna maximibeloppet 5 000

kr. bör gälla alla kategorier av skattskyldiga med nedsatt skatteförmåga.

Den år 1964 beslutade höjningen av maximiavdraget från 3 000 kr. till

4 500 kr. föranleddes närmast av att det tidigare gällande maximibeloppet

på grund av penningvärdeförändringen i vissa fall visade sig otillräckligt. 1

samband med tillkomsten av de nya avdragsreglerna framhöll departementschefen

(prop. 1964: 33) att maximibeloppet å 4 500 kr. fick anses tillräckligt

för att under de närmaste åren tillgodose behovet av extra avdrag för

folkpensionärer och för sådan nedsättning av skatteförmågan, som förorsakas

av sjukdom, olyckshändelse, ålderdom och underhåll av andra närstående

än barn. Detta uttalande, vartill 1964 års bevillningsutskott anslöt sig

i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 20, bör enligt utskottets mening

alltjämt äga giltighet. Härtill kommer att i proposition nr 14 till innevaran
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

G Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1965

de års riksdag framlagts förslag om införande av ett schablonavdrag för

kommunalskatt vid den statliga inkomsttaxeringen som kan förväntas bereda

de kategorier av skattskyldiga, som motionärerna avser, inte oväsentliga

lättnader i beskattningen. Med hänsyn till det anförda anser utskottet sig inte

kunna biträda yrkandet om ett förhöjt maximiavdrag för nedsatt skalteförmåga.

Jämsides med förslaget om ett till 5 000 kr. förhöjt maximiavdrag yrkas

i motionerna att åt riksskattenämnden måtte uppdragas att utarbeta nya anvisningar

i fråga om avdraget för nedsatt skatteförmäga. Därvid framstår

det enligt motionärernas mening såsom särskilt angeläget att avtrappningsregler

utformas, som tar vederbörlig hänsyn till att i folkpensionen ingående

bostads- och hustrutillägg vid extrainkomst av viss storlek blir föremål

för reduktion. Härigenom skulle man kunna undgå eljest uppkommande

hög marginalskatt vid avdragets övre gräns.

Utskottet vill med anledning härav framhålla att riksskattenämnden,

efter tillkomsten av 1964 års lagstiftning i ämnet, utfärdat nya anvisningar

i fråga om avdrag för nedsatt skatteförmåga (nr 2/1964 p. 1). I dessa anvisningar

redovisas i tabellform de skattelindringsavdrag som bör tillkomma

gifta och ogifta folkpensionärer vid skilda sidoinkomster. Det bör understrykas

att riksskattenämnden vid utarbetandet av anvisningarna så gott

sig göra låter beaktat det av motionärerna påtalade avtrappningsproblemet.

Härtill kommer att anvisningarna endast är avsedda som hjälpmedel och

att sålunda vid fastställande av det extra avdraget hänsyn bör tagas till de

speciella förhållanden, som under beskattningsåret kan föreligga i det särskilda

fallet.

Motionärerna yrkar slutligen att extra avdrag, oavsett den skattskyldiges

inkomst, skall kunna medges för sådana större kostnader för läkarvård,

medicin, särskild diet o. d. vilka varit för arbetsförmågans vidmakthållande

ofrånkomliga.

Utskottet vill med anledning härav understryka att enligt utskottets uppfattning

den skattskyldiges ekonomiska ställning bör vara avgörande för

om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga skall medges. Skatteförmågan

kan för en skattskyldig med mera betydande inkomst knappast anses vara

väsentligen nedsatt med mindre han fått vidkännas en betydande ekonomisk

utgift. Frågan i vilket inkomstläge ett fixerat kostnadsbelopp skall anses

ha medfört väsentligen nedsatt skatteförmåga är självfallet inte lätt att

besvara. Praxis’ bedömning av avdragsrätten varierar, naturligt nog, de olika

länen emellan men torde knappast kunna sägas vara restriktiv. Under

speciella omständigheter har således extra avdrag medgivits i så höga inkomstlägen

som mellan 30 000—40 000 kr.

Motionärerna synes vilja göra avdragsrätten beroende av att kostnaderna

är nödvändiga för intäkternas förvärvande och bibehållande. Därvid tycks

de särskilt ha haft diabetikerna i åtanke, vilka endast genom viss medici
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1965

7

nering eller kostnadskrävande diet är i stånd att kunna arbeta. Utskotlel

vill med anledning härav erinra om att diabetiker ävensom vissa andra

kroniskt sjuka, vilka är sjukförsäkrade enligt lagen om allmän sjukförsäkring,

regelmässigt äger rätt till kostnadsfria läkemedel.

Utskottet vill inte bestrida att de kostnader som bl. a. diabetikerna härutöver

åsamkas, främst på grund av den särskilda diet de är tvingade

hålla, kan vara mycket betungande. Enligt utskottets mening skulle del inte

minst med hänsyn till skatteförmågeprincipen vara till fördel om man i

större utsträckning än som nu sker vid beskattningen kunde beakta de merutgifter

som sjukdom kan medföra.

Enligt vad utskottet erfarit är emellertid detta spörsmål på grund av en

särskild framställning redan föremål för uppmärksamhet bl. a. inom riksskattenämnden.

Det är således inte uteslutet att frågan efter av nämnden

verkställd utredning kan erhålla en lösning som tillgodoser motionärernas

krav.

Med det anförda anser utskottet sig ha besvarat motionerna även i denna

del.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 473 av herrar Eric Gustaf

Peterson och Åkesson samt 11:586 av herrar Sjöholm

och Jönsson i Ingemarsgården om lättnader i beskattningen

för personer med nedsatt skatteförmåga icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 mars 1965

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herr John Ericsson, fröken Itanmark, herrar

Yngve Nilsson, Wärnberg, Tage Johansson, Bilhnan, Paul Jansson, Sundin,

Ottosson och Skårman; samt

från a ndra kammaren: herrar Brandt, Allard, Ivärrlander, Engkvist, fru

Nettelbrandt, herrar Andersson i Essvik, Enskog, Boo, Nilsson i Svalöv och

Dahlgren.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 22 är 1!)65

Reservation

av herrar Billman, Skärman, fru Nettelbrandt och herr Enskog, vilka

A. dels ansett att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar på s. 5

med orden »Den år» och slutar på s. 7 med orden »denna del» bort ha följande

lydelse:

Den generella rätten till extra avdrag för nedsatt skatteförmåga för folkpensionär,

som har folkpensionsförmån såsom enda kontanta inkomst, har

till syfte att möjliggöra att sådan folkpensionär blir befriad från inkomstskatt.

Det är då, såsom framhålles i motionerna, viktigt att det extra avdragets

maximibelopp bestämmes så att det jämte ortsavdraget minst täcker ålderspension

jämte utgående inkomstprövad folkpensionsförmån (kommunalt

bostadstillägg och hustrutillägg). Vidare måste beaktas att bostadstillläggen

i de större städerna på grund av de högre bostadskostnaderna där utgår

med särskilt stora belopp. För att undgå kännbar marginalbeskattning

för en mindre inkomst vid sidan om folkpensionsförmånerna bör det extra

avdraget täcka en viss marginal utöver dessa förmåner. Med utgångspunkt

från här nämnda förhållanden anser utskottet, att ett maximibelopp av

4 500 kr. inte ger önskvärt utrymme. Det i motionerna föreslagna maximibeloppet

om 5 000 kr. finner utskottet bättre avvägt. Utskottet tillstyrker

därför detta motionsförslag.

Jämsides med förslaget om ett till 5 000 kr. förhöjt maximiavdrag yrkas

i motionerna att åt riksskattenämnden måtte uppdragas att utarbeta nya

anvisningar i fråga om avdraget för nedsatt skatteförmåga. Därvid framstår

det enligt motionärernas mening såsom särskilt angeläget att avtrappningsregler

utformas, som tar vederbörlig hänsyn till att i folkpensionen

ingående bostads- och hustrutillägg vid extrainkomst av viss storlek blir

föremål för reduktion. Härigenom skulle man kunna undgå eljest uppkommande

hög marginalskatt vid avdragets övre gräns.

Riksskattenämnden utfärdade förra året anvisningar till ledning för

taxeringsmyndigheterna angående extra avdrag för nedsatt skatteförmåga

(nr 2/1964 p. 1). Dessa anvisningar med åtföljande tabeller torde ha bidragit

till större enhetlighet vid taxeringen, men otvivelaktigt kvarstår tröskelproblem.

Med anledning av den ändring av det extra avdragets maximibelopp,

som utskottet tillstyrker, bör riksskattenämnden utfärda nya anvisningar.

Det framstår enligt utskottets mening önskvärt att därvid avtrappningen

göres mindre snäv än för närvarande. Särskilt vill utskottet framhålla

angelägenheten av att avtrappningsreglerna i fråga om det extra avdraget

utformas med beaktande av den vid extrainkomst av viss storlek samtidigt

inträdande reduktionen av det kommunala bostadstillägget och hustrutillägget,

så att den sammanlagda marginalbeskattningen lindras i förhållande

till nuläget. Utskottet föreslår att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1965

måtte ge till känna vad utskottet här anfört i fråga om anvisningarna för

avtrappningen av det extra avdraget i syfte att undvika annars uppkommande

hård marginalbeskattning av mindre inkomst vid sidan av folkpension.

Motionärerna yrkar slutligen att extra avdrag, oavsett den skattskyldiges

inkomst, skall kunna medges för sådana större kostnader för läkarvård,

medicin, särskild diet o. d., vilka varit för arbetsförmågans vidmakthållande

ofrånkomliga.

De 1 all som motionärerna åsyftar gäller skattskyldiga som drabbas av

långvarig sjukdom, ehuru av sådan karaktär att en kontinuerlig medicinsk

behandling eller särskild kostnadskrävande diet kan upprätthålla arbetsförmågan.

Motionärerna har här bl. a. haft diabetikerna i åtanke. Utskottet

delar motionärernas uppfattning att hittills tillämpad praxis synes vara

alltför restriktiv, Större hänsyn än för närvarande bör enligt utskottets mening

tas till det av motionärerna påpekade förhållandet, att den medicinska

behandlingen eller den kostnadskrävande dieten varit nödvändig för arbetsförmågans

upprätthållande. Har kostnaderna varit betydande synes avdrag

kunna komma i fråga inom ramen för det extra avdraget för nedsatt skatteförmåga.

Praxis i fråga om avdrag för dessa kostnader synes icke vara enhetlig,

och bestämmelserna synes få en ojämn tillämpning mellan de olika

heskattningsnämnderna. Enligt utskottets mening bör riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t ge till känna vad utskottet härvidlag anfört.

B. dels ock ansett att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna

I: 473 av herrar Eric Gustaf Peterson och Åkesson

samt II: 586 av herrar Sjöholm och Jönsson i Ingemarsgården,

antaga följande

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 50 § 2 mom. och punkt 2 av anvisningarna till 50 §

kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28

september 1928 samt punkt 2 av anvisningarna till 50 § samma lag skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

50 §.

2 mom. För fysisk---— kronor, bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga under beskattningsåret hava varit

väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,

underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt

opaginerad Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1965

tillgodonjuta allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet,

må efter taxeringsnämndens eller, om besvär anförts eller ock särskild

framställning därom gjorts senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret,

prövningsnämndens beprövande den skattskyldiges taxerade inkomst

minskas, förutom med kommunalt ortsavdrag, med ytterligare ett

efter omständigheterna avpassat belopp, dock högst 5 000 kronor. Har skattskyldig

på grund av jämkning vid beräkning av sjömansskatt åtnjutit avdrag

för nedsatt skatteförmåga, skall avdrag, som avses i detta stycke, minskas

med det belopp, varmed jämkning medgivits.

Om skattskyldigs---- motsvarande tillämpning.

Skattskyldig, vars---- stycket förmäles.

Vad härefter---beskattningsbar inkomst.

Anvisningar

till 50 §.

2. Därest skattskyldig varit för sin försörjning helt beroende av vad han

i form av folkpension uppburit, bör den taxerade inkomsten regelmässigt

minskas med ett belopp motsvarande vad han sålunda uppburit, dock högst

5 000 kronor. Om den skattskyldige mot låg avgift vistats å sjukhus eller

annan anstalt eller om hans levnadskostnader rönt inverkan av annan därmed

jämförlig omständighet, bör det belopp, varmed den taxerade inkomsten

enligt vad nyss sagts må minskas, jämkas med hänsyn därtill.

Om skatlskyldig--■ — nedsatt skatteförmåga.

Därest folkpensionen--— ■— därtill föranleda.

2) att riksdagen måtte i anledning av de likalydande

motionerna I: 473 av herrar Eric Gustaf Peterson och Åkesson

samt II: 586 av herrar Sjöholm och Jönsson i Ingemarsgården

i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet

anfört angående möjlighet till avdrag för kostnader

för läkare, läkemedel och särskild diet vid långvarig sjukdom

samt i fråga om utarbetandet av sådana regler för avtrappningen

av det extra avdraget, att annars uppkommande

hård marginalbeskattning av mindre inkomst vid sidan

av folkpension undvikes.

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650028

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.