Skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning angående möjligheterna att medge rörelseidkare rätt till skattefria avsättningar till särskilt riskkonto i enlighet med de allmänna riktlinjer som motionärerna angivit. Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionerna 1:206, 11:368
1965-04-22 · 12 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 10 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1965:27, Skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning angående möjligheterna att medge rörelseidkare rätt till skattefria avsättningar till särskilt riskkonto i enlighet med de allmänna riktlinjer som motionärerna angivit. Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionerna 1:206, 11:368
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1965
1
Nr 27
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till avsättning till investeringsfonder för
konjunkturutjämning, m. m.
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:206 av herr Mattsson m. fl. och 11:265 av
herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om prövning och förslag till riksdagen om sådana
ändringar i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning
att rätten till avsättning till sådana fonder utsträckes även till andra
företagsformer än aktiebolag och ekonomiska föreningar»;
2) de likalydande motionerna 1:310 av herr Virgin m. fl. och 11:368 av
herr Heckscher m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om förslag senast till 1966 års riksdag angående rätt
för rörelseidkare och jordbrukare att vid inkomsttaxeringen åtnjuta avdrag
för avsättning till självfinansieringsfond i huvudsaklig överensstämmelse
med av motionärerna uppdragna riktlinjer; samt
3) de likalydande motionerna 1:480 av herr Stefanson m. fl. och 11:579
av herr Nordgren m. fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om utredning angående möjligheterna att medge
rörelseidkare rätt till skattefria avsättningar till särskilt riskkonto i enlighet
med de allmänna riktlinjer som motionärerna angivit.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 1:206, 11:368 (11:365) och 11:579.
Gällande bestämmelser
Genom 1955 års lagstiftning om investeringsfonder för konjunkturutjämning
har åsyftats att på beskattningsområdet skapa en anordning, som
bidrager till utjämning i produktion och sysselsättning. Bestämmelserna
innebär, att företagen skattefritt får fondera vinstmedel för framtida investeringsändamål.
Man har velat uppmuntra företagen att uppskjuta investeringar
vid högkonjunkturer och att i stället förlägga dem till tider, då
en ökad investeringsverksamhet från sysselsättningssynpunkt befinnes
1 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 7 samt. Nr 27
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1965
önskvärd. Redan före år 1955 fanns liknande bestämmelser. Den första lagstiftningen
om investeringsfonder tillkom år 1938 och karakteriserades
därvid som en försökslagstiftning. Lagstiftningen utbyggdes efter hand och
gavs år 1947 permanent karaktär. 1947 års förordning upphävdes genom
1955 års lagstiftning; dock äger förordningen fortfarande tillämpning i
fråga om sådana investeringsfonder, som bildats jämlikt samma och tidigare
förordningar.
I proposition nr 159 till 1963 års riksdag framlades förslag till vissa
ändringar i lagstiftningen om konjunkturinvesteringsfonder i syfte att
göra lagstiftningen till ett mera verksamt medel i konjunkturpolitiken. De
i propositionen framlagda förslagen godtogs med vissa jämkningar av riksdagen
på hemställan av bevillningsutskottet i betänkande nr 44.
Rätt att göra avsättning enligt 1955 års förordning tillkommer endast
svenskt aktiebolag, svensk ekonomisk förening och svensk sparbank.
Avsättning får ske till investeringsfond för skogsbruk med högst tio
procent av den för beskattningsåret redovisade bruttointäkten av skogsbruk
och till investeringsfond för rörelse med högst fyrtio procent av
årsvinsten före skatt. Avdrag får dock åtnjutas endast under förutsättning
att ett belopp motsvarande, för aktiebolag, fyrtiosex procent och, för
ekonomisk förening samt sparbank, fyrtio procent av den gjorda avsättningen
inbetalats till ett särskilt räntelöst konto i riksbanken. Inbetalningen
skall ha verkställts senast den dag, då företaget har att avgiva allmän självdeklaration
för det beskattningsår, då avsättning till investeringsfond skett.
Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen
äger besluta, att investeringsfond under den tid och under de villkor
i övrigt, som läget å arbetsmarknaden påkallar, skall eller må tagas i
anspråk för sitt ändamål. Beslutet kan vara generellt, d. v. s. avse samtliga
företag eller företag av viss beskaffenhet eller också gälla visst eller vissa
företag. Om sådant beslut meddelats, äger företaget från riksbanken utfå
fyrtio procent eller, om aktiebolag uttager medel, som inbetalats efter den
30 juni 1960, eller ekonomisk förening uttager medel, som inbetalats efter
nämnda dag men före den 1 juli 1963, fyrtiosex procent av det belopp av
investeringsfonden, som skall eller må tagas i anspråk.
Emellertid äger Kungl. Maj :t efter ansökan från vederbörande företag besluta
att investeringsfond får tagas i anspråk för sitt ändamål under längre
tid än nyss sagts. Bestämmelser härom är införda i 9 § 3 mom. Förutsättningen
för sådant beslut är, att det med hänsyn till läget på arbetsmarknaden
och övriga förekommande omständigheter befinnes vara av synnerlig
vikt för det allmänna att viss investering igångsättes.
Under samma förutsättning kan Kungl. Maj:t även meddela preliminärt
beslut att investeringsfond, som framdeles avsättes, får tagas i anspråk för
sitt ändamål. Om sådant preliminärt beslut meddelats, skall arbetsmarknadsstyrelsen
meddela slutligt beslut i enlighet med det preliminära beslu
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1965
3
tet, sedan uppgift inkommit från länsstyrelsen om att avdrag för avsättning
till investeringsfond medgivits vid inkomsttaxeringen.
Investeringsfond för skogsbruk får användas för skogsvårdande arbeten
in. m. och investeringsfond för rörelse för underhåll och grundförbättring
av byggnad, för avskrivning å maskiner och inventarier samt för vissa kostnader
för arbeten i gruva, stenbrott eller annan liknande fyndighet in. in.
Fråga skall i princip vara om investeringar som verkställts eller kostnader
som uppkommit under det beskattningsår, då fonden tages i anspråk.
Då avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen för avsättningen till investeringsfond,
följer därav att avdrag icke får åtnjutas för avskrivningar
in. in., som verkställts med anlitande av fonden.
Kungl. Maj:t eller arbetsmarknadsstyrelsen äger jämväl meddela tillstånd
för företag, som verkställt avsättning till investeringsfond för rörelse, att taga
fonden i anspråk för ändamål, som avses med investeringsfond för skogsbruk,
eller vice versa ävensom i övrigt för investering i annan förvärvskälla
än den, i vilken avsättning skett. Vidare kan Kungl. Maj it eller arbetsmarknadsstyrelsen
— om särskilda skäl föreligger — medgiva att investeringsfond
för rörelse får tagas i anspråk för vissa speciella ändamål, såsom
för avskrivning av kostnader för vägarbete, anordnande av vatten- och
avloppsledningar, iordningställande i övrigt av tomtområden för bebyggelse
samt liknande arbeten ävensom för iordningställande av markområde
för sjöreglering och kraftverksbygge, d. v. s. för kostnader, vilka eljest i
regel icke är avdragsgilla vid inkomsttaxeringen eller icke är avdragsgilla
1 annan form än genom årliga värdeminskningsavdrag. Kungl. Maj it eller
arbetsmarknadsstyrelsen äger vidare medgiva att investeringsfond för rörelse
får tagas i anspråk för överföring till lagerinvesteringskonto. Till sådant
konto överfört belopp skall återföras till beskattning senast vid taxeringen
för det tredje beskattningsåret efter det, under vilket överföringen verkställts.
Om särskilda förhållanden föranleder därtill äger dock Kungl. Maj:t
medgiva att återföringen sker vid en senare tidpunkt.
För att stimulera till avsättningar föreskrives att sedan fem år förflutit
från ingången av det år, varunder inbetalningen hos riksbanken verkställts,
företaget äger att efter uppsägning hos riksbanken uttaga högst trettio
procent av det ursprungligen inbetalade beloppet, dock minskat med vad
som eventuellt tidigare återbetalats. Även denna »fria sektor» av investeringsfonden
skall emellertid tagas i anspråk för investeringar bl. a. i byggnader
och maskiner. Om så icke sker, skall en mot uttaget svarande del av
investeringsfonden återföras till beskattning med tillägg av en tiondel av det
återförda beloppet. Kungl. Maj:t äger dock medgiva att sistnämnda tillägg
inte skall göras, om synnerliga skäl föreligger därtill.
I syfte att ytterligare stimulera till avsättningar föreskrives, att, om investeringsfond
i enlighet med meddelat beslut tagits i anspråk för sitt
ändamål, ett extra avdrag (investeringsavdrag) medgives vid inkomst
2
Bihang till riksdagens protokoll 1965. 7 sand. Nr 27
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 27 är 1965
taxeringen, lnvesteringsavdraget utgör tio procent av ianspråktagna fondmedel.
Sådant avdrag åtnjutes inte, när företaget utan tillstånd utnyttjar
den fria sektorn och icke heller i de fall då investeringsfond tages i anspråk
enligt de ovannämnda bestämmelserna i 9 § 3 mom. Om investeringsfond
tagits i anspråk för överföring till lagerinvesteringskonto äger företaget jämväl
åtnjuta investeringsavdrag, vilket skall motsvara tio procent av det
belopp, varmed värdet av lagret ökat under beskattningsåret, dock högst
tio procent av det belopp, som överförts till lagerinvesteringskonto.
Om investeringsfond tages i anspråk utan tillstånd och fråga icke är om
ianspråktagande av den fria sektorn, återföres fonden till beskattning.
Samma gäller om investeringsfond enligt meddelat beslut skall tagas i anspråk
för sitt ändamål och så ej sker. Vid återföringen skall till beskattning
upptagas även ett belopp motsvarande en tiondel av vad som återförts av
investeringsfonden. Kungl. Maj:t äger dock medgiva att sistnämnda tillägg
inte skall göras, om synnerliga skäl föreligger därtill. Även i vissa andra i
författningen närmare angivna fall skall investeringsfond återföras till
beskattning. Har investeringsfond återförts till beskattning, återbetalas de
hos riksbanken insatta medlen.
Vid 1963 års riksdag antogs även ett i förenämnda proposition nr 159
framlagt förslag till förordning om extra avskrivning och särskilt investeringsavdrag
vid inkomsttaxeringen. Enligt nämnda förordning, som har
karaktär av en fullmaktslagstiftning, äger Kungl. Maj:t, om läget på
arbetsmarknaden det påkallar, besluta att rörelseidkare och jordbrukare,
som under viss tid anskaffar maskiner och inventarier med en varaktighetstid
av mer än tre år, vid taxeringen får åtnjuta avdrag för extra avskrivning
(initialavskrivning) å dessa tillgångar med 30 procent och ett särskilt
investeringsavdrag motsvarande 10 procent av anskaffningskostnaden. Extra
avdrag för avskrivning får dock endast åtnjutas, om inkomsten av förvärvskällan
beräknats enligt bokföringsmässiga grunder. — Kungl. Maj :t har
ännu icke beslutat att förordningen skall tillämpas.
Enligt förordningen den 10 april 1964 (nr 79) om särskilt investeringsavdrag
i vissa fall vid taxering till slutlig inkomstskatt äger fysisk eller juridisk
person, som driver rörelse avseende industriell tillverkning och som
under år 1964 anskaffat maskiner avsedda för stadigvarande bruk i tillverkningen,
åtnjuta sådant avdrag med 10 procent av anskaffningskostnaderna.
Avdrag må dock icke åtnjutas därest investeringsfond i enlighet med
beslut av Kungl. Maj:t eller arbetsmarknadsstyrelsen tagits i anspråk för
anskaffande av tillgångarna.
1 de ldrevarande motionerna hänvisas bl. a. till lagstiftningen om skogskonto
och om förlustavdrag.
Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1965
5
Enligt förordningen den 27 mars 195b (nr 1b2) om taxering för inkomst av
medel, som insatts å skogskonto, äger fysisk person, oskift dödsbo eller
familjestiftelse, som haft intäkt av skogsbruk, rätt att för det beskattningsår
varunder sådan intäkt uppburits insätta viss del av intäkten på
särskilt konto i bank. s. k. skogskonto. För sålunda insatta medel erhåller
den skattskyldige uppskov vid taxering till kommunal och statlig inkomstskatt.
Skogskonto kan uppläggas hos riksbanken, affärsbank, sparbank eller
centralkassa för jordbrukskredit. Lagstiftningen om skogskonto är således
tillämplig endast på skattskyldig, som är underkastad progressiv beskattning.
Detta sammanhänger med att bestämmelserna i första hand avser att
mildra verkningarna av beskattningens progressivitet och att desamma således
ur denna synpunkt kan betraktas som ett komplement till 1951 års
regler om särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst.
Rätten att erhålla uppskov för gjorda insättningar är underkastad viss
maximering. Sålunda gäller att beträffande viss förvärvskälla uppskovet
för ett och samma beskattningsår får avse högst ett belopp, motsvarande
summan av
a) sextio procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
skog, som avyttras genom upplåtelse av avverkningsrätt,
b) fyrtio procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
avyttrade skogsprodukter, samt
c) fyrtio procent av saluvärdet av skogsprodukter, som under beskattningsåret
uttagits för förädling i egen rörelse.
Beträffande ståndsskogslikvid gäller dock att uppskov för sådan intäkt
får erhållas i dess helhet.
Insättning avseende viss förvärvskälla må för ett och samma beskattningsår
inte understiga 2 000 kronor.
Medel, som uttages från skogskonto, skall redovisas såsom inkomst i
självdeklarationen för det beskattningsår, varunder uttaget skett. Längre
tid än tio år må medel inte innestå å skogskonto.
överlåter den skattskyldige fastighet, som utgör den väsentliga delen av
förvärvskälla, för vilken insättning å skogskonto verkställts, skall innestående
medel upptagas såsom bruttointäkt av skogsbruk för det beskattningsår,
under vilket överlåtelsen ägt rum. Motsvarande bestämmelser gäller bl. a.
vid skifte av dödsbo, som har medel innestående å skogskonto, samt i visst
fall vid bodelning.
Skattskyldig får för ett och samma beskattningsår och för eu och samma
förvärvskälla endast göra insättning på ett skogskonto. En uppsägningstid
av fyra månader stadgas för insatt belopp, och deluttag må ej understiga
1 000 kronor. Vid särskilda förhållanden äger Konungen medgiva uttag av
innestående. medel utan iakttagande av denna uppsägningstid.
I detta sammanhang kan även nämnas förordningen den 15 maj 1959 (nr
168) om särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och lagertill
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
R Bevillningsutskottets betänkande nr 27 dr 1965
gångar (de s. k. eldsvådefonderna), som har till syfte att bereda möjlighet
för rörelseidkare samt jordbrukare med bokföringsmässig redovisning till
uppskov med beskattningen av försäkrings- och liknande ersättningar för
förlorade inventarier och lagertillgångar. Detta uppskov med beskattningen
kan den skattskyldige begagna sig av för att anskaffa nya tillgångar. Ersättningsanskaffningen
innebär att de nya tillgångarna i beskattningshänseende
anses avskrivna med belopp motsvarande de ianspråktagna fonderna.
Användes fondmedlen inte för avsett ändamål inom tre år. skall medlen
återföras till beskattning jämte på visst sätt beräknad ränta. Efter dispens
av riksskattenämnden kan uppskov med ersättningsanskaffningen beviljas
för ytterligare tre år. Avdraget kan tillkomma såväl fysisk som juridisk
person.
Enligt förordningen den 3 april 1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst får en skattskyldig, om hans verksamhet ett
år lämnat underskott som inte kan skattemässigt avräknas mot överskott
av annan förvärvskälla samma år. utnyttja underskottet såsom förlustavdrag
senare. Detta kan ske när som helst vid taxering för de följande sex
åren. Som förlust räknas ej blott underskott i egentlig mening utan även
andra allmänna avdrag, som skattemässigt inte kunnat utnyttjas. Det kräves
för att förlustavdrag skall medges att förlusten uppkommit under ett år, då
den skattskyldige varit skyldig deklarera samt att deklarationsskyldigheten
också fullgjorts. Uppgår förlusten under förluståret icke till 1 000 kronor,
får densamma icke utnyttjas som förlustavdrag. Förlustavdragets belopp
fastställes ej förrän yrkande om dess utnyttjande vid senaste taxering framställts
av den skattskyldige.
Frågornas tidigare behandling
Vid 1963 års riksdag framfördes motionsvis yrkanden om prövning av
och förslag rörande tillämpningen av investeringsfondlagstiftningen även
för fysiska personer, antingen genom en utvidgning av gällande bestämmelser
härom eller genom rätt till avsättning till investeringskonto enligt regler
liknande dem som nu gäller för skogskonto. Vidare yrkades rätt för
främst enskilda rörelseidkare och jordbrukare att vid inkomsttaxeringen åtnjuta
avdrag för avsättning till självfinansieringsfond.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 44, vari jämväl ovannämnda
proposition nr 159 med förslag till vissa ändringar i lagstiftningen om konjunkturinvesteringsfonder
behandlades, anförde bevillningsutskottet följande.
Departementschefen har i propositionen ingående diskuterat frågan att
öppna möjligheter även för de fysiska personerna att göra avsättningar till
investeringsfonder för konjunkturutjämning. De skäl, som han därvid åberopat
mot en sådan anordning, finner utskottet övertygande. Med hänsyn
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1965
1
till den progressiva beskattningen för fysiska personer låter det sig inte göra
att inpassa dem i nu gällande förordning. Särskilda bestämmelser i angivet
syfte skulle för de fysiska personernas del leda till en lagstiftning av helt ny
karaktär, i synnerhet som den knappast torde kunna åstadkommas utan sterilisering
av hela det fonderade beloppet. Såsom departementschefen framhållit
måste en sådan lagstiftning förses med komplicerade regler bl. a. om
gottgörelse för överinsättning, om tidsbegränsning av fonderna och om efterbeskattning
vid återföring till beskattning. Liknande svårigheter skulle uppkomma
beträffande självfinansieringsfonder. Med hänsyn till det anförda
anser utskottet sig inte kunna tillstyrka motionsyrkandena om inrättande av
vare sig investerings- eller självfinansieringsfonder för fysiska personer. I
sammanhanget bör, såsom ovan anförts, uppmärksammas att i regel endast
de större och i viss utsträckning de medelstora företagen kan hålla sig med
en sådan fortlöpande investeringsplanering att investeringarna kan igångsättas
med kort varsel, när tillstånd meddelats att ta investeringsfond i anspråk.
Dessa företag drives företrädesvis i aktiebolags- eller föreningsform.
Enligt utskottets mening bör fondlagstiftningen därför bibehållas enbart för
företag med proportionell beskattning. Härvid bör även beaktas de ökade
förmåner som de föreslagna generella reglerna kommer att innebära för
de progressivt beskattade rörelseidkarna och jordbrukarna.
Påiahanda yrkanden framställdes i olika motioner jämväl vid /.964 års
riksdag. I sitt betänkande nr 33. vilket godkändes av riksdagen, anslöt sig
bevillningsutskottet helt till den ståndpunkt, som föregående års riksdag
intagit. Utskottet framhöll därvid bl. a., att en sådan lagstiftning som motionärerna
åsyftade svårligen kunde utformas så. att den blir enkel i den
praktiska tillämpningen. Generella avskrivningsregler måste under sådana
förhållanden enligt utskottets mening vara att föredraga.
1957 års skatteutredning, vars förslag låg till grund för lagstiftningen om
förlustutjämning, avvisade i sitt betänkande (SOU 1958:35) metoden med
förlustöverföring bakåt i tiden. Utredningen ställde sig även avvisande till
eu öppen resultatutjämning, som grundade sig på en allmän rätt till skattefria
kontoinsättningar. Motioner i syfte att vidga möjligheterna till öppen
resultatutjämning har därefter avvisats av riksdagen åren 1960—1964. Bevillningsutskottet
har i sitt betänkande nr 25 vid innevarande års riksdag
avstyrkt bifall till motioner angående förlustutjämning, progressionsutjämning
och allmän öppen resultatutjämning.
Motionerna
1 de likalydande motionerna 1:206 och 11:265 framhåller motionärerna,
att aktiebolag och ekonomiska föreningar, genom att rätten till avsättning
till investeringsfond för närvarande begränsas till dessa juridiska personer,
erhållit eu förmånsställning i jämförelse med företag, som drivs i annan
form. Detta kan enligt motionärernas mening inte anses tillfredsställande.
Det är därför angeläget att förordningen om investeringsfonder ändras så
att de blir möjligt även för andra företagare att göra avsättning till sådana
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1965
fonder. Det avgörande vid bedömningen av denna fråga får inte vara de
administrativa svårigheter, som kan följa med reformen och som bör kunna
bemästras, utan enhetlighet och konsekvens i förhållande till olika företagsformer.
Motionärerna i motionerna 1:310 och 11:368, som hänvisar till motiveringen
i motionen 11:365, åberopar att företag som drivs av fysiska personer under
enskild firma ofta har otillräckligt utrymme för självfinansiering. Dessa
saknar rätt att vid beräkning av nettointäkt av rörelsen verkställa avdrag för
avsättning till investeringsfond liksom till pensionsstiftelse med bibehållande
av medlen i rörelsen. Deras varulager och anläggningstillgångar medger i
regel endast små möjligheter att bygga upp reserver. En utväg att undvika
att dessa företag diskrimineras vore att medge företagen rätt att ur rörelsens
överskott avsätta medel till i bokföringen öppet redovisad självfinansieringsfond.
Dylikt avdrag bör enligt motionärernas mening medges
företag som redovisar rörelsens resultat enligt bokföringsmässiga grunder
och med upp till 10 procent av årsvinsten, dock högst 5 000 kr per år,
varjämte fondens totala storlek bör maximeras till 50 000 kr och en tidsgräns
om 10 år föreskrivas för dess återförande till beskattning. Reglerna
om ackumulerad inkomst bör vidare kunna tillämpas då fonden återföres
till beskattning.
I de likalydande motionerna I:i80 och 11:57!) åberopas bl. a. följande.
På grund av att den nuvarande rätten till förlustavdrag avser en oviss framtid,
är det uppenbart, att bristande skatterättvisa drabbar de rörelseidkare
som endast i begränsad utsträckning kan bygga upp reserver genom att
utnyttja möjligheterna till förtäckt resultatutjämning. Av denna anledning
synes det väl motiverat att främst för berörda företagskategorier införa
någon form av öppen resultatutjämning. Med hänsyn till kravet på skatterättvisa
bör denna vidare ha formen av »förlustöverföring bakåt i tiden».
I överensstämmelse med vad som gäller för s. k. skogskonton synes därför
en rättighet att göra skattefria avsättningar till liknande konton, exempelvis
kallade »riskkonton», vara en lämplig form av öppen resultatutjämning
för dessa rörelseidkare. Härigenom skulle en mängd mindre företag
inom olika branscher få möjligheter att stabilisera sin verksamhet. Rätten
att avsätta medel till särskilt riskkonto skulle även bidraga till att utjämna
nu förekommande orättvisor i beskattningen. Den föreslagna avsättningsrätten
är icke avsedd att ersätta den nuvarande rätten att göra förlustavdrag
framåt i tiden: båda avdragsformerna bör kunna utnyttjas i skilda
sammanhang och därigenom komplettera varandra.
Skattefria avsättningar till riskkonto bör medges för belopp som står i
viss fastställd relation till rörelseomsättningarnas storlek. Skattebefrielsen
bör vidare begränsas till att gälla endast under ett visst antal år, under vilken
tid de insatta medlen får användas för att förbättra det ekonomiska
Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1965
9
resultatet av mindre gynnsamma verksamhetsår. I syfte att eliminera olägenheterna
av att ett begränsat antal skattskyldiga heredes möjligheter till progressionsutjämnande
dispositioner bör bestämmelserna utformas så att ianspråktagande
av de avsatta medlen får ske endast efter tillstånd av länsstyrelsen
eller annan lämplig myndighet.
Utskottet
De förevarande motionerna syftar till att genom olika åtgärder vid beskattningen
underlätta företagens möjligheter till konsolidering och självfinansiering.
Sålunda hemställes i motionerna 1:206 och 11:265 om utredning
och förslag till sådana ändringar i förordningen om investeringsfonder
för konjunkturutjämning, att även fysiska personer samt handels- och kommanditbolag
medgives rätt att göra avsättning till dylika fonder. Yrkandet
i motionerna 1:310 och 11:368 avser riksdagsskrivelse med begäran att
Kungl. Maj:t senast till 1966 års riksdag framlägger förslag om rätt för
rörelseidkare och jordbrukare att vid taxeringen erhålla avdrag för avsättning
till självfinansieringsfond. I motionerna 1:480 och 11:579 hemställes
om utredning angående möjligheterna att medge rörelseidkare rätt till
skattefria avsättningar till särskilt riskkonto. Som motivering för yrkandena
har motionärerna hl. a. anfört, att företag, som drives av fysiska personer,
inte har samma möjligheter som aktiebolag och ekonomiska föreningar
att genom skattefria fonderingar åstadkomma eu resultatutjämning
mellan olika år.
Utvecklingen inom näringslivet bär under senare år i många fall medfört
minskade vinstmarginaler för företagen inom så gott som alla branscher.
Orsakerna härtill är främst den allt större konkurrensen mellan svenska
företag inbördes samt mellan dessa och utlandet, men också de kraftigt ökade
arbetslönerna och sociala kostnaderna för den anställda arbetskraften.
Företagens utrymme på kapitalmarknaden har också blivit alltmer begränsat.
Behovet av vidgade möjligheter till konsolidering för att bättre kunna
möta förlustbringande verksamhetsår och i större omfattning göra erforderliga
investeringar med egna vinstmedel har därför ökat i stigande omfattning,
inte minst för de mindre företagare, som saknar möjlighet att i nämnvärd
omfattning vidtaga resullatutjämnande dispositioner.
Lagstiftningen om investeringsfonder för konjunkturuljämning syftar
till att genom vissa lättnader vid beskattningen förmå företagen att under
högkonjunktur fondera vinstmedel för framtida investeringsändamål och
därigenom åstadkomma en utjämning i produktion och sysselsättning. Möjligheterna
att göra avsättning till sådana fonder är emellertid begränsade
till aktiebolag, ekonomiska föreningar och sparbanker. Liksom för aktiebolag
och ekonomiska föreningar måste det även för de mindre företagen
anses vara ett primärt intresse, att de får möjligheter att reservera medel
10 Bevillningsutskottets betänkande nr 27 är 1965
för olika investeringsändamål. De invändningar, som riktats mot att utvidga
rätten att göra avsättningar till investeringsfonder för konjunkturutjämning
även till skattskyldiga med progressiv beskattning liksom mot en begränsad
rätt till skattefria avsättningar till resultatutjämningskonton, är
inte av principiell natur utan huvudsakligen av teknisk samt av stats- och
kommunfinansiell art. Enligt utskottets mening bör de ekonomiska och
praktiska svårigheterna med en sådan lagstiftning inom ramen för gällande
progressiva skattesystem inte överskattas. Det kan erinras om att i såväl
Norge som Danmark fysiska personer har möjligheter att göra avsättning
till investeringsfonder. Motsvarande möjligheter hör kunna öppnas även
för vårt lands vidkommande. Utskottet delar således den i motionerna 1:206
och 11:265 tillkännagivna uppfattningen, att fysiska personer så långt möjligt
bör beredas samma förmåner som investeringsfondslagstiftningen ger
aktiebolag och ekonomiska föreningar.
De svårigheter, som hittills lagt hinder i vägen för en lagstiftning i denna
riktning, är väsentligen gemensamma för dem, som gäller självfinansieringsfonder
och resultatutjämningsfonder. De problem, som ansetts förenade
med en allmän rätt till resultatutjämning, kan emellertid enligt utskottets
mening inte anses särskilt svårlösta vid så relativt begränsade reformer,
som ifrågasatts i motionerna 1:310 och 11:368 samt 1:480 och 11:579.
Av det anförda framgår, att utskottet i princip tillstyrker bifall till motionärernas
utredningsyrkanden. Utredningen bör enligt utskottets mening
företrädesvis avse att tillgodose näringsidkarnas behov av skattefria avsättningar
till investeringsfonder för konjunkturutjämning samt till andra
självfinansieringsfonder och riskkonton.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
1:206 av herr Mattsson m. fl. och 11:265 av herr Nilsson i
Svalöv m. fl., de likalydande motionerna 1:310 av herr Virgin
m. fl. och 11:368 av herr Heckscher m. fl. samt de likalydande
motionerna 1:480 av herr Stefanson m. fl. och
11:579 av herr Nordgren in. fl. måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning och förslag angående rätt
för näringsidkare till skattefria avsättningar till investeringsfonder
för konjunkturutjämning samt till andra självfinansieringsfonder
och riskkonton.
Stockholm den 22 april 1965
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1965
11
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken
Ranmark*, herrar Stefanson*, Wärnberg, Tage Johansson*, Lundström,
Enarsson, Sundin* och Ottosson; samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Allard*,
Kärrlander*, Vigelsbo, Engkvist*, Asp, Eriksson i Bäckmora, Enskog och
Larsson i Umeå.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservation
av herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken Ranmark, herrar Wärnberg,
Tage Johansson, Brandt, Allard, Kärrlander, Engkvist och Asp, vilka
ansett,
dels att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar på s. 9 med orden
»Utvecklingen inom» och slutar på s. 10 med orden »och riskkonton» bort
ha följande lydelse:
I anledning härav får utskottet anföra följande. EU genomgående drag i
den svenska företagsbeskattningen är, att man på olika sätt, exempelvis
genom liberala avskrivnings- och värderingsregler, sökt främja företagens
konsolidering och möjligheter till självfinansiering. 1955 års lagstiftning
om investeringsfonder för konjunkturutjämning syftar emellertid i första
hand inte härtill utan till att genom vissa lättnader i beskattningen förmå
företagen att under högkonjunktur fondera vinstmedel för framtida investeringsändamål,
varigenom en utjämning åstadkommes i produktion och sysselsättning.
Lagstiftningen är således främst avsedd som ett medel i konjunktur-
och arbetsmarknadspolitiken i syfte att uppnå större stabilitet i
samhällsekonomien.
Möjligheterna att göra avsättning till investeringsfond för konjunkturutjämning
är begränsade till aktiebolag, ekonomiska föreningar och sparbanker,
således uteslutande skattesubjekt med proportionell beskattning.
Såsom skäl härför har bl. a. åberopats att möjligheter att avsätta medel till
investeringsfonder i regel har föga värde för de mindre företagen och att endast
de större företagen kan hålla sig med en investeringsplanering av betydelse
från sysselsättningssynpunkt. I konjunkturpolitiskt hänseende är
därför relativt litet att vinna på att utsträcka avdragsrätten till enskilda
rörelseidkare samt till handels- och kommanditbolag.
Därtill kommer att en lagstiftning avseende såväl konjunkturutjämningsfonder
som självfinansieringsfonder, vilken skall omfatta även progressivt
beskattade näringsidkare, svårligen kan utformas så, att den blir enkel i
den praktiska tillämpningen. Utan en fullständig omarbetning av företagsoch
jordbruksbeskattningen måste bestämmelserna för att förhindra missbruk
under alla förhållanden bli mer restriktiva än i den nuvarande investe
-
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1965
ringsfondslagstiftningen. Med hänsyn härtill synes fördelarna för de skattskyldiga
av sådana regler för närvarande kunna ifrågasättas. De administrativa
svårigheter, som en sådan lagstiftning skulle medföra inom ramen för
gällande progressiva skattesystem, skulle heller inte stå i rimlig proportion
till värdet från det allmännas synpunkt av dylika fondavsättningar. Generella
avskrivnings- och avdragsregler utan anknytning till fondavsättningar
måste under sådana förhållanden enligt utskottets mening vara att föredraga.
Vad därefter angår möjligheter att avsätta medel till särskilda riskkonton
för förlustöverföring bakåt i tiden får utskottet framhålla, att metoden
med kontoinsättningar och -uttag endast kan bli av värde för den, som
från början har så goda vinstförhållanden att han äger möjlighet att göra
de erforderliga avsättningarna. Nystartade företag med små eller obetydliga
vinster har exempelvis föga glädje av en sådan anordning. En invändning
av annan art är, att fonderna knappast torde kunna begränsas till att avse
förlustutjämning. Snarare torde de komma att utnyttjas för resultatutjämning
i mer vidsträckt bemärkelse. I anslutning härtill må erinras om att utskottet
i sitt betänkande nr 25 vid innevarande års riksdag avstyrkt bifall
till motionsyrkanden angående allmän öppen resultatutjämning vid beskattningen
genom bl. a. kontometoden. I den mån motionärerna i de nu
förevarande motionerna åsyftar att åstadkomma en vidgad rätt i detta hänseende
får utskottet därför hänvisa till nämnda betänkande.
Under hänvisning till vad som sålunda anförts samt till att företagsskatteutredningen
vid sina överväganden givetvis har att taga ställning till de av
motionärerna anförda synpunkterna anser utskottet sig inte kunna tillstyrka
bifall till utredningsyrkandena i de förevarande motionerna.
dels ock att utskottet bort hemställa,
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:206 av herr Mattsson
m. fl. och 11:265 av herr Nilsson i Svalöv m. fl. om vidgad
rätt till avsättning till investeringsfond för konjunkturutjämning,
2) de likalydande motionerna 1:310 av herr Virgin m. fl.
och 11:368 av herr Heckscher m. fl. om rätt till avdrag vid
beskattningen för avsättning till självfinansieringsfond,
samt
3) de likalydande motionerna 1:480 av herr Stefanson
m. fl. och 11:579 av herr Nordgren m. fl. om rätt för rörelseidkare
till skattefri avsättning till riskkonto,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1965
650882 e
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.