Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965
1965-04-06 · 16 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 10 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1965:15, Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965
1
Nr 15
Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder mot inflation,
m. m.
Bankoutskottet har till behandling i ett sammanhang upptagit följande till
utskottet hänvisade motioner, nämligen
dels de likalydande motionerna nr 220 i första kammaren av herr Sundin
m. fl. och nr 269 i andra kammaren av herr Hedlund m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
1) att Kungl. Maj:t måtte låta göra en sammanställning av det utredningsmaterial
som föreligger för bedömning av möjligheterna till en effektiv
bekämpning av den inflationistiska utvecklingen i samhällsekonomien, varvid
bör beaktas de regionala differenser i ekonomisk expansion och utveckling,
som förefinnes i landet; samt
2) att Kungl. Maj:t måtte ta initiativ till samråd med arbetsmarknadsoch
intresseorganisationerna för övervägande av åtgärder i syfte att bevara
stabiliteten i priser och samhällsekonomi;
dels motionen nr 314 i första kammaren av herr Åkerlund, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en teknisk utredning
av en inkomstpolitik i syfte att stabilisera löner och priser;
dels ock de likalydande motionerna nr 583 i första kammaren av herr
Lundström m. fl. och nr 706 i andra kammaren av herr Ohlin m. fl., vari
hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära inrättande av ett
ekonomiskt-socialt råd av det slag som i motionerna anges.
Beträffande de skäl som anförts till stöd för de framställda yrkandena
hänvisas till motionerna II: 269, I: 314 och II: 706.
Utskottet har inhämtat yttranden över samtliga här förevarande motioner
från fullmäktige i riksbanken, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen
i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers
centralorganisation och Riksförbundet Landsbygdens folk. över motionerna
I: 220 och II: 269 samt I: 314 har dessutom inhämtats yttrande från
statens pris- och kartellnämnd.
Riksbanksfullmäktige erinrar om vad fullmäktige yttrade över de motioner
om åtgärder mot inflation som väcktes vid 1964 års riksdag. Under hänvisning
till detta yttrande, vilket då fogades som bilaga till bankoutskottets ut1
Bihang till riksdagens protokoll 1965. 8 samt. Nr 15
2
Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965
låtande (.1964 nr 18), anser sig fullmäktige kunna avstå från att yttra sig
över de nu aktuella motionerna.
Inom fullmäktige har herrar Wickman och Hans Gustafsson, vilka icke
deltagit i fullmäktiges behandling av ifrågavarande ärende föregående år, i
särskilt yttrande anfört följande kompletterande synpunkter:
Fullmäktige talar i sitt åberopade remissutlåtande om värdet av att »undanröja
från inkomstbildningen härrörande stabilitetsstörningar för vår ekonomi».
1 ett uttalande av denna allmänna art kan vi självfallet instämma
Det finns otvivelaktigt inslag i lönebildningssystemet som på ett irrationellt
sätt verkar uppdrivande på lönenivån utan att därmed bidra till uppkomsten
av jämviktsskapande lönerelationer. Vi syftar härvid bl. a. på den anknytning
som sker för statstjänstemännens, industritjänstemännens och jordbrukarnas
inkomster till utvecklingen av industriarbetarnas löner. Det är
även möjligt — ehuru denna fråga är mer komplicerad — att delar av ackordslönesättningen
och anställningsförhållandena på byggnadsarbetsmarknaden
kan verka löneuppdrivasnde utan att tjäna något rationellt samhällsekonomiskt
eller inkomstfördelningspolitiskt syfte. I den mån fullmäktige
åsyftade sådana inslag i inkomstbildningen, när i yttrandet talas om behovet
av förändringar i »nuvarande system för inkomstavgöranden» kan vi
instämma i fullmäktiges uppfattning. Vi är emellertid i hög grad tveksamma
inför den i yttrandet föreslagna metoden att åvägabringa en sådan förändring,
nämligen överläggningar mellan regeringen, parterna på arbetsmarknaden
och de politiska partierna.
Det åberopade yttrandet ger emellertid möjlighet även till en mer långtgående
tolkning. Om den rekommenderade inkomstpolitiken, åsyftar att genom
överläggningar och förhandlingar fastställa utrymmet för lönestegringar
är vi övertygade om att en sådan politik inte bara är orealistisk utan
även ineffektiv. Skälen härför är välkända och har även anförts i bankoutskottets
utlåtande nr 18 år 1964. Man skulle med en sådan politik kunna
påverka löneavtalen men däremot inte den löneglidning som äger rum mellan
och vid sidan av avtalen. Det är heller inte antytt i yttrandet hur bestämmandet
av andra inkomster, t. ex. företagsvinsterna, skulle inpassas i
ett sådant system för en inkomstpolitik. Vi vill här understryka vad även
anförts i yttrandet om »uppkomsten av snedvridningstendenser i arbetskrafts-
och resursfördelningen i samhället som varje icke ''fri’ inkomstfastställelsepolitik
kan sägas få». Det framhölls också i fullmäktiges yttrande
— ehuru mer i förbigående — att en inkomstpolitik aldrig kan vara något
substitut för eller överflödiggöra annan stabilitetsskapande ekonomisk politik.
Detta är enligt vår uppfattning den grundläggande synpunkten på möjligheten
att upprätthålla en icke inflatorisk inkomstbildning. Den viktiga
uppgiften att begränsa prisstegringen i vårt samhälle kommer inte närmare
sin lösning genom överläggningar och rekommendationer av i förevarande
motioner antytt slag. Ambitionen bör i stället inriktas på att öka förståelsen
för behovet av en effektiv finans- och penningpolitik som i jämviktsskapande
riktning direkt påverkar utbudet och efterfrågan på arbetskraft.
Statens pris- och kartellnämnd redogör för vissa resultat av en nyligen
inom inämnden utarbetad översikt över prisutvecklingen under perioden
1962—1964. 1 denna översikt har bl. a. gjorts jämförelser med utvecklingen
i tolv stater, med vilka Sverige har ett betydande handelsutbyte. Översikten
visar en varierande inflationstrend i de berörda staterna:
Bankoutskottcts utlåtande nr 15 år 1965
3
Av de i jämförelsen ingående västeuropeiska staterna har Belgien, Tyskland,
England och Schweiz haft eu lägre ökning av konsumentpriserna än
Sverige. Lika stor som hos oss har ökningen varit i Frankrike medan Finland,
Norge, Danmark, Holland och Italien alla uppvisar en större, i vissa
fall avsevärt större prisstegring. Tillgängliga uppgifter beträffande löneutvecklingen
i motsvarande länder under de senaste åren placerar Sverige
även i detta hänseende i mittengruppen. Någon allvarlig försämring av det
svenska konkurrensläget synes icke ha inträffat under den undersökta tidsperioden.
De väsentligaste komponenterna i prisuppgången har i de undersökta
staterna varit i stort sett desamma, nämligen livsmedelsprisernas stegring
på grund av dåligt skördeutfall och stödåtgärder för den inhemska produktionen
av jordbruksprodukter, en i jämförelse med varupriserna relativt
starkare stegring för tjänster, främst bostadskostnader, samt offentliga åtgärder,
huvudsakligen i form av skärpt indirekt beskattning.
För Sveriges del kan den totala ökningen i konsumentprisindex, som användes
som en allmän inflationsmätare, till 40 procent förklaras av stigande
livsmedelspriser, 30 procent härrör från stigande priser på tjänster samt
30 procent från prishöjningar för övriga varugrupper i indexen. Av prisoch
kartellnämndens översikt framgår att prisstegringarna i Sverige liksom
i övriga västeuropeiska stater haft två huvudsakliga orsaker, nämligen
stigande världsmarknadspriser, främst råvarupriser, och inhemska kostnadsstegringar,
huvudsakligen lönehöjningar. Bägge dessa faktorer har till
övervägande del påverkat den allmänna prisnivån via företagens kostnadssida.
Lönekostnadsstegringarna i Sverige förklaras av den starka expansionen
i landets ekonomi under de senaste åren, som emanerar från såväl konsumtions-
som investeringssidan, samt en ökad exportefterfrågan. Dessa
faktorer har medfört överefterfrågan på arbetskraft inom snart sagt alla
områden.
Mot bakgrunden av dessa fakta anför pris- och kartellnämnden vissa allmänna
synpunkter på möjligheterna för ett litet land som Sverige, med
betydande utrikeshandel, att komma till rätta med inflationsproblemet:
De allmänna målen för den ekonomiska politiken under efterkrigstiden
har varit full sysselsättning, snabb produktionsökning och stabilt penningvärde.
Nämnda målsättningar, som uppställts som riktpunkt för den
ekonomiska politiken i de flesta länder, har ännu aldrig kunnat uppfyllas
samtidigt. Anledningen härtill synes vara dels de stigande priserna på
världsmarknaden, som genom horisontella och vertikala prisstegringsprocesser
i olika grad slagit igenom i de skilda ländernas prisnivåer, dels de
expansiva dragen i näringslivet och inom den offentliga sektorn, som varit
utmärkande för efterkrigstiden och som framkallat lönehöjningar, som
inom många områden varit större än produktivitetsökningen och till följd
härav resulterat i prisstegringar. Dessa tendenser har förstärkts av arbetskraftens
trögrörlighet och av att prissättningen inom olika sektorer av näringslivet,
bl. a. detaljhandeln, kännetecknas av en viss autonomi gentemot
ef terf rågeutvecklingen.
Enligt nämndens uppfattning begränsas möjligheterna att förverkliga
stabiliscringspolitiken av att det optimala läget för målsättningarna, full
sysselsättning, snabb produktionsökning och stabilt penningvärde, inte inträffar
samtidigt för alla tre vid given relation mellan totalt utlnid och total
4
Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965
efterfrågan. Full sysselsättning och stabil prisnivå har inte kunnat uppnås
samtidigt genom en lämplig avpassning av den totala efterfrågans storlek.
Internationella erfarenheter visar även att restriktiva ekonomiskt politiska
åtgärder i syfte att minska löneökningstakten genom en dämpming av efterfrågan
på arbetskraft visserligen i allmänhet lett till en lägre prisstegring
men också medfört långsammare produktionsutveckling och arbetslöshet.
Möjligheterna att åtminstone på lång sikt isolera sig från utifrån kommande
prisförändringsimpulser torde, uttalar nämnden, vara begränsade
därest icke drastiska ekonomisk-politiska åtgärder vidtages. Nämnden
fortsätter:
Ett stabilt penningvärde innebär inte att alla priser ligger stilla utan att
vissa stiger och andra sjunker. Den autonomi hos priserna gentemot efterfrågeutvecklingen,
som kan konstateras och som bl. a. tar sig uttryck i
prisernas trögrörlighet nedåt vid efterfrågeminskningar, gör att kompenserande
prissänkningar ofta uteblir eller får en mindre omfattning än som
skulle kunna vara ekonomiskt möjligt. Enligt nämndens uppfattning kan
man därför svårligen helt undvika en viss inflation, som även har sin orsak
i förhållanden på hemmamarknaden. Dessutom kan denna autonomi i prisbildningen
gentemot efterfrågeförändringar medföra att incitament till
rationalisering delvis uteblir.
Man måste även räkna med en viss prishöjning på tjänster, då möjligheterna
till rationalisering i allmänhet är mera begränsade inom detta
område och stigande medelinkomster erfarenhetsmässigt ökar efterfrågan
på tjänster. Som exempel på betydelsen av ovannämnda faktorer kan nämnas
USA, där priserna i genomsnitt stigit med 1,5 procent per år de senaste
åren trots att man haft en betydande reserv av både arbetskraft och kapital
att tillgå, samtidigt som produktivitetsutvecklingen varit högre än de
genomsnittliga lönehöjningarna, vilket medfört stigande vinstmarginaler
inom näringslivet.
Även i flera andra remissyttranden beröres inflationsfrågan på ett mera
allmänt sätt. SAF säger sig helt dela motionärernas oro över den utveckling
mot ökade tendenser till inflation som gjort sig gällande de senaste
två åren. Det senaste uttrycket för att inflationen anses vara ofrånkomlig
har, finner föreningen, framkommit i årets statsverksproposition. SAF anför
vidare:
Inflationen kan sägas bero på att en för snabbt växande efterfrågan på
varor och tjänster orsakar en press uppåt på kostnaderna. Efterfrågestegringen
beror inte på att industrins investeringar expanderat utan dessa har
snarare stagnerat sedan några år tillbaka. De sektorer som enligt finansplanen
svarat för investeringsexpansionen är i stället kommunerna och
bostadsbyggandet, som under föregående år ökade sina investeringar med
11 respektive 9 procent. I detta läge då finanspolitiska medel skulle kunna
användas för att hejda inflationen räknar finansministern med att de totala
statsutgifterna skall öka med omkring 13 procent under innevarande budgetår
och med ungefär lika mycket under budgetåret 1965/66. För att täcka
utgifterna anses inte bara en ökad upplåning vara nödvändig utan även en
indirekt skattehöjning föreslås. Ikraftträdandet av denna skattehöjning
medverkar förmodligen att hos gemene man ge intryck av att inflationen är
Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965
5
större än vad den verkligen är, eftersom det torde vara förknippat med vissa
svårigheter att urskilja vilka prishöjningar som är betingade av kostnadsstegringar
respektive skattehöjningar.
Även SACO uttalar sin betänksamhet inför den oavbrutna penningvärdeförsämringen,
vars takt enligt organisationens uppfattning snarast kan
väntas accelerera under innevarande år. SACO anför:
Den resignation, som kommer till uttryck i finansplanen, framstår som
både överraskande och äventyrlig. Någon ödesbestämd utveckling är det
trots allt inte frågan om. Orsakssammanhangen bakom inflationen är tämligen
väl klarlagda. Att man likväl inte i erforderlig utsträckning tillgripit
ekonomisk-politiska åtgärder för att bevara ett någorlunda stabilt penningvärde
har berott på att andra målsättningar- givits företräde. Enligt SACO:s
mening har emellertid nu ett läge inträtt, där inflationens bekämpande
måste tillmätas en hög angelägenhetsgrad.
TCO framhåller att inflationen bidrar till att skärpa den ekonomiska
ojämnheten i samhället i fråga om såväl förmögenhets- som inkomstbildning.
Innehavare av förmögenhet av olika storlek har, påpekar TCO, olika
förutsättningar att skydda sitt kapital mot penningvärdeförsämringen. I
detta sammanhang erinrar organisationen om sitt positiva ställningstagande
till värdesäkringskommitténs förslag rörande indexlån. Vidare amföres
att lägre inkomsttagare ofta har mera trögrörliga inkomster än högre
inkomsttagare och att bland löntagarna dessutom framträder ytterst varierande
möjligheter att snabbt kompensera sig för prisstegringar beroende
på olikheter i lönesystemets konstruktion. Mot bakgrunden av vad som här
angivits säger sig TCO uppfatta åtgärder som är avsedda att upprätthålla
samhällsekonomisk balans såsom väsentliga inslag i statsmakternas ekonomiska
politik.
RLF beklagar den resignation som enligt förbundets mening präglar regeringen
inför möjligheterna att driva en effektiv anti-inflationspolitik. Att
bekämpa och minska prisstegringarna finner RLF vara en central uppgift
för samhällets ekonomiska politik.
Frågor om lönebildningen och dess roll som inflationsdrivande faktor
behandlas mera utförligt av ett par remissorgan. Motionerna om inrättande
av ett ekonomiskt-socialt råd ställer, uttalar LO, de kortsiktiga stabiliseringsproblemen
i förgrunden och återspeglar en tendens i industriländerna
under efterkrigstiden att på vissa håll förorda samordning av löneförhandlingar,
enskild organisationspolitik in. in. med finans- och penningpolitik
för att åstadkomma återhållsamhet i inkomstökningssträvandena. LO fortsätter:
Den
internationella diskussionen om inkomstpolitikens möjligheter pekar
snarast på att det huvudsakligen är på längre sikt — inom ramen för en
långsiktsplanering — som en rationell avvägning mellan effektivitets- och
fördelningsmässiga synpunkter är tänkbar. En viss snedbetoning hos lång
-
6
Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965
siktsplanerna i industriländerna kan sägas ligga däri att inkomst- och finansieringsaspekterna
på längre sikt underbetonats till förmån för de realekonomiska
tendenserna, t. ex. beträffande investeringsvolymen och tillväxttakten
i olika näringsgrenar och branscher. Ett av skälen därtill torde vara
den relativa bristen på statistisk information och kunskap om prisbildningsmekanismerna
samt om besluten i kredit- och finansieringssektorn. De
svenska erfarenheterna på senare tid är att moderata löneavtalsökningar
inte förmått hindra betydande prishöjningar på kort sikt, då eu vinstansvällning
och investeringsexpansion utlösts i stället för varuprissänkningar, som
i princip möjliggjorts genom produktivitetshöjningarna.
TCO anför följande:
Även om man inom tjänstemannarörelsen är på det klara med att dess lönepolitik
icke kan föras oberoende av stabiliseringssträvanden i den offentliga
ekonomiska politiken, är man lika bestämt av den uppfattningen att inflationsbekämpandet
måste bedrivas på annat sätt än att löntagarorganisationerna
avstår från att driva en aktiv lönepolitik. Tjänstemannarörelsen får
ta sin del i ansvaret för en antiinflatorisk ekonomisk utveckling genom att
söka skapa en arbets- och utbildningsstimulerande lönestruktur, som är
produktionsbefrämjande och därmed ägnad att bidra till den ökning av nationalinkomsten,
som utgör den väsentliga förutsättningen för fortsatt real
höjning av lönesumman. Dessutom ankommer det på arbetsmarknadens
parter att utveckla adekvata lönesystem och en ändamålsenlig förhandlingsordning.
Det bör framhållas, att såväl lönesystem som förhandlingsteknik
undergår en ständig utveckling. På statsmakterna vilar å andra sidan uppgiften
att svara för upprätthållandet av den samhällsekonomiska balansen
via olika ekonomiskt-politiska medel i förening med en aktiv arbetsmarknadspolitik,
som i vidare mening även innefattar åtgärder på det utbildningspolitiska
området.---
Avtalsförhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter sker givetvis under
hänsynstagande till det för tillfället rådande ekonomiska läget och de
framtidsutsikter som öppnar sig. I analysen av den ekonomiska situationen
kan skillnader föreligga mellan parterna, men det är mer fråga om en skillnad
i nyanser än i grundläggande bedömningar. Utgångspunkterna för parternas
syn på det samhällsekonomiska läget är i stort sett identiska. En stor
del av underlaget för att bedöma de ekonomiska framtidsutsikterna erhålls
genom material och analyser, som ställs till förfogande av offentliga myndigheter,
i första hand konjukturinstitutet men även kommerskoflegium,
arbetsmarknadsstyrelsen och statistiska centralbyrån. Genom det till finansdepartementets
ekonomiska avdelning knutna utredningsrådet erhåller arbetsmarknadsorganisationer
och näringspolitiska organisationer förstahandskontakt
med nationalbudgetarbetet. Genom det ekonomiska planeringsrådet
får organisationernas främsta företrädare tillfälle att med representanter
för statsmakterna och ekonomisk expertis överlägga i frågor av
allmännare samhällsekonomiskt intresse.
Endast ett par remissorgan berör direkt det i motionen I: 314 väckta förslaget
om en teknisk utredning av en inkomstpolitik i syfte att stabilisera
löner och priser. LO avstyrker detta förslag. Samma ståndpunkt intar SAF,
som anför:
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965
7
En dirigering av priserna kan principiellt inte accepteras i en marknadshushållning.
Vad gäller lönerna har vi i Sverige genom de centraliserade
förhandlingarna former som ger möjlighet till en sådan samhällsekonomisk
överblick, som efterlyses i motionen. Den stabiliseringsaktion över hela fältet
av priser och löner till innevarande höst, som motionären till I: 314 ser som
en målsättning, torde således inte kunna erbjuda förbättrade former för de
ekonomiska stabiliseringsproblemens lösning. Huvudfrågan är nu som tidigare
statsmakternas ekonomiska politik.
Till förslagen om mer eller mindre institutionaliserade former för samråd
mellan staten och organisationerna i stabiliseringssyfte ställer sig remissinstanserna
i stort sett avvisande. SAF anser att det samråd som efterlyses
i motionerna I: 220 och II: 269 redan torde existera i den utsträckning
som bedöms vara av värde för båda sidor. Genom de mer eller mindre informella
kontakter som tas i båda riktningarna tillgodoses enligt SAF:s mening
behovet av informationer samt orienteringar om läget i vissa situationer.
En formalisering av kontakterna skulle förmodligen inte vara ägnad att
öka värdet av detta utbyte. Till tanken på inrättandet av ett ekonomiskt-socialt
råd kan föreningen inte ansluta sig. Även om verksamheten begränsades
till statistisk information och opinionsbildande uttalanden skulle, anser
SAF, tillkomsten av ett sådant råd innebära att ett utomstående organ övertog
en del av arbetsmarknadsparternas ansvar. Förhållandena i de länder
där dylika råd inrättas är, säger föreningen, annorlunda än i Sverige. Speciella
historiska eller institutionella betingelser har i dessa länder varit avgörande
för rådens tillkomst.
TCO framhåller att löneavtalens innehåll hittills har bestämts genom fria
överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Att samma ordning bör
bibehållas även i fortsättningen finner organisationen praktiskt taget obestritt.
I denna frihet för parterna att själva bestämma bör ingen inskränkning
göras ens i form av rekommendationer om avtalens lämpliga innehåll.
Något nytt organ med uppgift att överlägga i pris- och lönepolitiska angelägenheter
anser TCO icke erforderligt.
Icke heller LO anser ett sådant organ motiverat för närvarande. Det ekonomiska
planeringsrådet bör, då dess verksamhet utvecklats, ha prövat hur
inkomst- och finansieringsaspekterna av den ekonomiska politiken kan integreras
med realekonomiska aspekter och beslut.
Även SACO — som anser det angeläget att skapa en institutionell ram inom
vilken samordningsfrågorna kan lösas — finner det onödigt att åstadkomma
ett nytt organ för detta ändamål. Syftet med motionerna om inrättande
av ett ekonomiskt-socialt råd kan enligt organisationens mening uppnås
genom eu utvidgning av det ekonomiska planeringsrådet och en öppnare
redovisning av de diskussioner som förs där. I detta sammanhang uttalar
SACO att det är önskvärt med en förstärkt löntagarrepresentation i planeringsrådet,
som bland fjorton ledamöter säges inrymma sju företrädare för
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Bankoutskottets utlåtande nr 15 dr 1965
arbetsgivarsidan mot endast två för löntagarorganisationerna. Genom tillskott
av bl. a. en representant för SACO skulle enligt organisationens uppfattning
en mera balanserad sammansättning åstadkommas. SACO föreslår
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skall begära åtgärder av det slag
som här sagts.
Som yttre ram för diskussionen av tillgängligt utredningsmaterial beträffande
metoder att stabilisera penningvärdet kan enligt SACO olika kontaktformer
komma till användning. Utom av det ekonomiska planeringsrådet
kan ett lämpligt debattforum utgöras av rundabordskonferenser, som markerar
frågans vikt och skapar förutsättningar för en allsidig belysning av
ämnet.
En tveksam hållning till förslaget om ett ekonomiskt-socialt råd intages
av RLF. Man kan, anser förbundet, hävda att möjligheterna redan i dag är
relativt stora när det gäller informationsutbyte och kontakter mellan olika
grupper inom vårt samhälle och att det borde vara möjligt att inom ramen
för nuvarande institutionella förhållanden nå den frivilliga samverkan mellan
olika befolkningsgrupper som erfordras för en effektiv antiinflationspolitik.
Å andra sidan är det möjligt att ett råd av den i motionerna antydda
karaktären skulle kunna ge ytterligare bidrag till den ekonomisk-politiska
diskussionen och till samförståndslösningar när det gäller att utforma en
penningvärdebevarande ekonomisk politik. Förbundet vill därför ej motsätta
sig förslaget. Till förslaget om rundabordskonferenser ansluter sig RLF.
Statens pris- och kartellnämnd ger uttryck för en skeptisk inställning
till värdet av förhandlingar mellan staten och arbetsmarknadens parter. Om
man från allmänna synpunkter önskar en sådan förhandling torde man, säger
nämnden, få utgå ifrån att möjligheterna att på detta sätt komma till
rätta med de problem som trögrörligheten på arbetsmarknaden och autonomien
i prisbildningen medför är begränsade. Den löneglidning som orsakas
av överefterfrågan på arbetskraft kan heller inte tänkas eliminerad genom
förhandlingar utan är närmast ett problem för den ekonomiska politiken.
Förslaget i motionerna I: 220 och II: 269 att en sammanställning skall göras
av förefintligt utredningsmaterial rörande möjligheterna att bekämpa inflationen
tillstyrks uttryckligen av RLF, SACO och SAF. Den sistnämnda organisationen
berör särskilt vad motionärerna anfört om de regionala differensernas
betydelse vid utformningen av stabiliseringsfrämjande åtgärder.
Föreningen hyser uppfattningen att motionärerna i viss mån överbetonat
denna omständighet men anser det likväl kunna vara värdefullt med en
kompletterande undersökning som belyser den regionala problematiken i
sammanhanget.
Påpekandet att finanspolitiken och restriktiva kreditpolitiska åtgärder
kan ha speciella regionala verkningar finner LO väsentligt. Genom att lokaliseringsberedningen
tillskapas kommer dessa frågor emellertid enligt LO:s
mening att på ett naturligt sätt kunna lösas i överensstämmelse med de
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965
9
långsiktiga lokaliseringspolitiska målen. LO anser det naturligt att man inom
detta organ samlar relevant material som berör de regionala aspekterna
av den ekonomiska politiken. Motionärernas yrkande på denna punkt synes
därför, säger LO, redan vara tillgodosett.
Kritik mot den här behandlade synpunkten i motionerna framföres av
statens pris- och kartellnämnd, som yttrar:
En sådan lokaliseringspolitik som motionärerna skisserar innebär att man
motverkar en övergång från låglöne- till höglöneområden. Med bibehållen
total efterfrågan leder detta till större inflation än vad som annars skulle
äga rum därför att näringslivets produktivitetsutveckling hämmas med
sänkt framstegstakt som följd. Om en lokaliseringspolitik efter motionärernas
linjer skulle tillämpas, måste den motiveras med andra skäl än hänsyn
till ekonomisk stabilitet. Skall dessa sistnämnda vara vägledande torde i
stället åtgärder syftande till snabbare anpassning i företagsstrukturen och
ökad rörlighet på arbetsmarknaden vidtagas för att påskynda produktivitetsutvecklingen
inom näringslivet och därigenom reducera kostnadsinflationen.
Vad beträffar motionärernas utredningsönskemål i övrigt uttalar nämnden,
att den inte vill ifrågasätta värdet av vad som föreslagits, detta bl. a.
med hänsyn till att vissa av de åberopade utredningarna ligger flera år tillbaka
i tiden. Samtidigt framhålles emellertid att förväntningarna att härigenom
öka möjligheterna att komma till rätta med problemen inte bör ställas
för högt.
LO understryker behovet av en förbättrad ekonomisk statistik och annan
information. Liknande synpunkter anförs av TCO, som betonar det värdefulla
i att det allmänna kan tillhandahålla objektiv ekonomisk information.
Som exempel på ett område, där denna information behöver avsevärt förstärkas,
nämnes arbetsmarknadsstatistiken.
LO uttalar vidare, a tf statsmakterna behöver vidgade möjligheter att ingripa
på olika områden då inflationistiska tendenser hotar. På tal om prisstabiliseringsproblemet
säges vidgade befogenheter för de organ som handhar
den ekonomiska politiken att påverka utvecklingen komma att aktualiseras
när frågan om bl. a. en aktivare prisövervakning och konkurrensfrämjande
politik, värdesäkra låneformer och konjunkturreglering av konsumtionskrediterna
kommer upp till avgörande.
Statens pris- och kartellnämnd tar till närmare behandling upp den nuvarande
konkurrenslagstiftningen och framhåller att denna innefattar dels åtgärder
mot skadliga konkurrensbegränsningar, dels prisövervakning och eu
därpå grundad konkret konsumentupplysning. Nämnden anför:
Erfarenheterna hittills av denna lagstiftning får anses ha varit gynnsamma.
Det kan i detta sammanhang framhållas att de länder som tillämpat olika
regleringsåtgärder för priser och löner inte kunnat åstadkomma en fördelaktigare
prisutveckling. När det gäller den svenska lagstiftningens effektivitet
torde man få skilja på verkningarna på kortare och längre sikt. Den
direkta effekt som lagstiftningen har på effektiviteten inom näringslivet
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965
torde på kort sikt inte vara av den storleksordningen att inflationstrenden i
någon högre grad kan påverkas även om verkningarna av framförallt bruttoprisförbudet
snabbt gjorde sig gällande. På längre sikt är en aktiv upplysning
som ökar kännedomen om näringslivets förhållanden och konsumenternas
prismedvetenhet av stor betydelse för att motverka autonomin i prisbildningen
och därigenom vidga möjligheterna för den ekonomiska politiken
att uppnå maximal effekt.
Man kan i detta sammanhang erinra om hur utomordentligt små resurser
som ställts till den statliga konsumentupplysningens förfogande i jämförelse
med vad näringslivet satsar i form av reklam och PR-verksamhet. Anslagen
till statens pris- och kartellnämnd, konsumentinstitutet, konsumentrådet,
varudeklarationsnämnden samt för särskild konsumentupplysning och
konsumentforskning uppgick budgetåret 1964/65 till dryga 7 milj. kronor
medan reklamkostnaderna under samma tidsperiod var av storleksordningen
två miljarder kronor.
Utskottet
1 sitt yttrande över de motioner om åtgärder mot inflation som väcktes
vid ljolårets riksdag lörordade riksbanksfullmäktige, att de praktiskt politiska
förutsättningarna för bedrivandet av en inkomstpolitik skulle utrönas.
Med inkomstpolitik avses i regel att statsmakterna direkt medverkar
i inkomstavgörandena i samhället. Under förutsättning av riksdagens intresse
härför ansåg lullmäktige att regeringen borde uppta förhandlingar
i frågan med intresserade parter och med de politiska partierna. Härefter
borde genomtöras en närmast teknisk utredning av hur en sådan inkomstpolitik
konkret skulle kunna utformas.
1 sitt utlåtande över ifrågavarande motioner (nr 18) ställde sig bankoutskottet
avvisande till riksbanksfullmäktiges förslag. Utskottet pekade bl. a.
på den roll som löneglidningen spelar för den totala lönestegringen och
Iramhöll att en politik riktad endast mot de löneökningar som sker inom
avtalens ram knappast syntes kunna nå avsedd verkan. Den i vårt land allmänt
godtagna principen om arbetsmarknadsparternas frihet att utan statliga
ingripanden träffa avtal om villkoren på arbetsmarknaden borde enligt
utskottets mening vidmakthållas.
1 de nu töreliggande motionerna har upptagits tankegångar som kan sägas
ligga i linje med de förslag som riksbanksfullmäktige i fjol framlade.
Utgångspunkten för motionärernas resonemang är den fortgående penningvärdetörsämringen
och de farhågor denna inger för framtiden. Bland
orsakerna till inflationen pekas särskilt på inkomstbildningen i samhället;
genom påverkan på denna bör det enligt motionärernas uppfattning vara
möjligt att begränsa inflationen.
1 motionen I: 314 uttalas att en målsättning för inkomstutvecklingen behöver
anges. För att möjliggöra en tillämpning därav redan vid de löneförhandlingar
som kommer att upptas nästa vinter bör utan dröjsmål företa
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965
11
gas en teknisk utredning av hur en stabiliseringsaktion avseende både priser
och löner skall kunna genomföras med bibehållande av ett fritt ekonomiskt
system.
I motionerna I: 220 och II: 269 samt I: 583 och II: 706 behandlas de former
i vilka statsmakterna bör medverka i inkomstbildningsprocessen. I de
båda förstnämnda motionerna hävdas att regeringen, exempelvis genom
s. k. rundabordskonferenser, bör hålla kontakt med arbetsmarknads- och
övriga intresseorganisationer i syfte att man gemensamt skall söka skapa
ett effektivt instrument för penningvärdets bevarande. I de sistnämnda motionerna
hemställes om inrättandet av ett ekonomiskt-socialt råd med företrädare
för regeringen och riksdagen, de olika intresseorganisationerna
inom näringslivet och på arbetsmarknaden samt oberoende expertis. Överläggningarna
i detta råd skulle syfta till en samtidig avvägning av de olika
intressena och bl. a. kunna leda till uppdragandet av ramar för löneökningarna.
Över de olika förslag som här redovisats har utskottet inhämtat yttranden
bl. a. från arbetsmarknadens huvudorganisationer — SAF, LO, TCO och
SACO — samt från RLF. Ingen av dessa organisationer har ställt sig positiv
till förslaget om en teknisk utredning av formerna för en inkomstpolitik.
Inte heller har tanken på ett mer eller mindre institutionaliserat samråd
av åsyftat slag mellan statsmakterna och organisationerna vunnit nämnvärt
gehör. SAF, LO och TCO har härvidlag ställt sig helt avvisande. SACO
och RLF har likaledes avstyrkt inrättandet av ett ekonomiskt-socialt råd,
medan de däremot anslutit sig till förslaget om rundabordskonferenser.
Inflationsproblemet är ingalunda någonting som är särskilt utmärkande
för den svenska ekonomien. Utskottet vill fästa uppmärksamheten på de
resultat av en nyligen gjord översikt av prisutvecklingen i olika länder under
perioden 1962—1964 som statens pris- och kartellnämnd redovisar i sitt remissyttrande.
I vissa av dessa länder, såsom England och Västtyskland, har
prisstegringen varit lägre än i Sverige, medan den i Frankrike varit lika
stor som den svenska och bl. a. i de övriga nordiska länderna överstigit
denna.
Den fortgående inflationen måste — såsom utskottet även tidigare framhållit
—- betecknas som ett allvarligt samhällsekonomiskt problem. Aktiva
åtgärder i inflationsbekämpande syfte bör enligt utskottets mening komma
till stånd i ökad omfattning. I motionerna anvisas överläggningar i olika
former mellan statsmakterna samt arbetsmarknadens och näringslivets organisationer
såsom en väg att angripa problemet. Utskottet kan för sin del
inte förorda detta slags metodik. Problemet torde nämligen inte ligga i svårigheten
att bedöma det samhällsekonomiska läget. Visserligen torde det
vid avtalsförhandlingarna kunna föreligga skillnader mellan parterna i
fråga om analysen av den ekonomiska situationen. Dessa skillnader torde
emellertid, såsom TCO framhåller i sitt remissyttrande, snarare gälla nyanser
i bedömningarna än själva grunderna för dessa. Utgångspunkterna för
opaginerad Kontrollera mot PDF
12 Bankoutskottets utlåtande nr 15 är 1965
parternas syn på det samhällsekonomiska läget är alltså i stort sett identiska.
Ehuru det inte klart utsagts i motionerna torde det vara ofrånkomligt att
innebörden av de rekommenderade överläggningarna blir att statsmakterna
mer eller mindre bestämt fastställer utrymmet för lönestegringarna. Den
ordning som hittills tillämpats på den svenska arbetsmarknaden och som
grundar sig på fria överenskommelser mellan parterna skulle därigenom
sättas ur spel. En sådan reform skulle enligt utskottets mening få klart negativa
verkningar. Därtill kommer också att dess resultat till följd av löneglidningen
måste förmodas bli mycket begränsat.
Strävan att skapa samhällsekonomisk balans bör enligt utskottet mening
främst taga sig uttryck i att statsmakterna bedriver en målmedveten ekonomisk
politik. Finans- och penningpolitiken bör därvid utformas så att den i
jämviktsskapande riktning direkt påverkar utbudet av och efterfrågan på
arbetskraft. Bland åtgärder som bör ägnas ytterligare uppmärksamhet vill
utskottet särskilt nämna en aktiv prisövervakning.
1 motionerna I: 220 och II: 269 hemställes vidare att en sammanställning
skall göras av det utredningsmaterial som föreligger för bedömning av möjligheterna
att effektivt bekämpa inflationen. Härvid bör enligt motionärerna
särskilt beaktas de regionala differenserna i fråga om ekonomisk utveckling.
Utskottet, som i fjol anförde att det kunde vara värdefullt att få till stånd
en sådan översikt över tillgängligt utredningsmaterial om inflationsproblemet,
vill nu ytterligare understryka denna synpunkt. Liksom tidigare anser
utskottet emellertid att det bör åvila berörda myndigheter, främst konjunkturinstitutet,
att åstadkomma denna översikt. De av motionärerna behandlade
regionala aspekterna torde bli föremål för uppmärksamhet av den lokaliseringsberedning
som inom kort kommer att tillsättas.
Åberopande vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1. att motionen I: 314 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
2. att motionerna I: 220 och II: 269, såvitt de avser skrivelse
till Kungl. Maj :t rörande samråd med vissa organisationer,
samt motionerna I: 583 och II: 706 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
3. att motionerna I: 220 och II: 269, såvitt de avser skrivelse
till Kungl. Maj :t rörande sammanställning av visst
utredningsmaterial, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 6 april 1965
På bankoutskottets vägnar:
C. G. REGNÉLL
Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965 13
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ståhle, Hilding, Gustaf Henry Hansson,
Äke Larsson, Palm, Åkerlund, Augustsson och Wikberg;
från andra kammaren: herr Regnéll, fru Renström-Ingenäs, herrar
Hagnell*, Berglund, Bengtsson i Landskrona, Ekström i Iggesund, Börjesson
i Glömminge* och Jonsson.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservationer
1) beträffande punkten 1 i utskottets hemställan
av herrar Gustaf Henry Hansson, Åkerlund och Regnéll, vilka ansett
dels att efter det stycke i utskottets yttrande som slutar på s. 11 med orden
»ramar för löneökningarna» bort återfinnas ett avsnitt av följande lydelse
:
»över de olika förslag som här redovisas har utskottet inhämtat yttranden
från riksbanksfullmäktige och arbetsmarknadens huvudorganisationer
— SAF, LO, TCO och SACO — samt från RLF ävensom statens pris- och
kartellnämnd. Remissinstanserna ställer sig i allmänhet avvisande till de
förslag som framförts i motionerna. Förslaget om en teknisk utredning av
en inkomstpolitik tillstyrkes dock av en majoritet inom riksbanksfullmäktige
samt av SACO. Tanken på ett samråd t. ex. i form av rundabordskonferenser
har stöd hos riksbanksfullmäktiges majoritet, SACO och RLF, under
det att LO och TCO inte finner ett ekonomiskt-socialt råd motiverat för
närvarande.
Den ekonomiska politiken måste enligt utskottets mening utformas med
sikte på en stabilisering. Därvid behöver även en målsättning för inkomstutvecklingen
formuleras och klargöras. Den oklarhet som råder om innebörden
av en inkomstpolitik och farorna av en accelererad inkomststegring
gör det önskvärt att, som riksbanksfullmäktiges majoritet anfört, låta tekniskt
utreda hur en inkomstpolitik konkret och i praktiken skulle se ut.
Detta innebär icke att utskottet förordar en statlig dirigering av penninginkomsterna.
» ;
dels att punkten 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
»1. att riksdagen med bifall till motionen I: 314 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en teknisk utredning
av en inkomstpolitik i enlighet med vad utskottet anfört.»
2) beträffande punkten 2 i utskottets hemställan
a) av herrar Gustaf Henry Hansson, Åkerlund, Wikberg, Regnéll och
Börjesson i Glömminge, vilka ansett
14
Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965
dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 11 med orden
»Över de olika» och slutar på s. 12 med orden »en aktiv prisövervakning»
bort ha följande lydelse:
»Den fortgående inflationen måste enligt utskottets uppfattning betecknas
som ett allvarligt problem, som medför verkningar som är socialt orättvisa
och ekonomiskt skadliga. Den till synes permanenta inflationen urholkar
inkomstökningarna, medför förluster främst för småspararna och
försämrar näringslivets konkurrens- och investeringsmöjligheter. Den resignation
som utmärker finansministerns uttalanden i finansplanen bl. a.
om att en beräknad penningvärdeförsämring under 1965 med drygt 3 procent
skulle vara att beteckna som ett nöjaktigt upprätthållande av den samhällsekonomiska
balansen är enligt utskottets mening anmärkningsvärd
och icke acceptabel.
Även flera av de organisationer, från vilka utskottet inhämtat yttranden
över motionerna, har uttryckt sin oro över den pågående inflationsutvecklingen.
Enligt utskottets mening är det nödvändigt, att den ekonomiska
politiken, samtidigt som den inriktas på upprätthållande av full sysselsättning
och främjande av snabb produktionsökning, effektiviseras i inflationsbekämpande
syfte.
Härvid bör, såsom framhållits i motionerna, samråd mellan statsmakterna
och intresseorganisationerna inom näringslivet och på arbetsmarknaden
vara av stort värde. Arbetsmarknadsparternas frihet att träffa avtal
måste, såsom understrukits i motionerna, betraktas som självklar. Det kan
sålunda inte vara statsmakternas uppgift att reglera utrymmet för lönestegringarna.
Ett samråd mellan statsmakterna och intresseorganisationerna
bör dock kunna skapa ökade förutsättningar för en allsidig belysning av
det faktiska samhällsekonomiska och konjunkturpolitiska läget och därmed
främja en sådan avvägning inom pris- och inkomstbildningen, att inflationstendenserna
effektivt motverkas. Ett sådant samråd bör även i övrigt
kunna möjliggöra ökad effektivitet och smidighet i den ekonomiska
politiken. S. k. rundabordskonferenser synes vara ett lämpligt och samtidigt
administrativt enkelt forum för samråd mellan statsmakterna och organisationerna.
» ;
dels att punkten 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
»2. att riksdagen med bifall till motionerna 1:220 och
II: 269, såvitt nu är i fråga, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte taga initiativ till samråd
mellan statsmakterna och intresseorganisationerna
inom näringslivet och på arbetsmarknaden i syfte att effektivt
motverka den pågående inflationen i enlighet med vad
utskottet anfört; samt
att motionerna 1:583 och 11:706 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»
Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965
15
b) av herrar Hilding, Berglund och Jonsson, vilka ansett
dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 11 med orden
»Över de olika» och slutar på s. 12 med orden »en aktiv prisövervakning»
bort ha följande lydelse:
»I det sistnämnda motionsparet betonas att det för samhällets och organisationernas
ekonomiska politik måste vara en central uppgift att bekämpa
och minska prisstegringarna. När det gäller denna uppgifts lösning konstaterar
motionärerna med beklagande att den svenska regeringen fortsätter
med en oförsvarlig passivitet.
Om man vill undvika en fortsatt prisstegring som överstiger t. ex. 1 ä 2
procent kan den nominella inkomstnivån i pengar räknat inte få stiga mer
än 1 å 2 procent snabbare än produktionen per arbetstimme. Skall en sådan
målsättning kunna realiseras krävs en råd åtgärder på olika områden.
Utskottet finner inte anledning att i detta sammanhang göra någon inventering
av olika åtgärder utan inskränker sig till att granska förslaget om ett
ekonomiskt-socialt råd.
Enligt utskottets uppfattning skulle inflations- och därmed sammanhängande
problem med fördel''kunna ägnas behandling och upplysande debatt
inom ett ekonomiskt-socialt råd. Därmed skulle goda förutsättningar
skapas för en allsidig informationsverksamhet samt en fri och öppen debatt
i pressen och olika församlingar. I detta råd skulle ingå företrädare såväl
för statsmakterna — regering och riksdag — som för de olika intresseorganisationerna
på näringslivets och arbetsmarknadens områden samt oberoende
expertis. De resonemang som skulle föras och den information som
skulle utbytas inom ett så sammansatt ekonomiskt-socialt råd skulle ge
ökade förutsättningar för en bättre balans i den ekonomisk-politiska debatten
liksom i de statliga åtgärderna. Man skall enligt utskottets uppfattning
inte undervärdera betydelsen av de ökade möjligheter till en enig bedömning
av läget och utvecklingstendenserna som därigenom kunde uppnås.
Inom rådet borde inrättas en i förhållande till alla statliga myndigheter
fristående delegation av sakkunniga, självständiga och oberoende personer
med förslagsvis tre medlemmar, som på grundval av statistiskt material
uttalade sig om förutsättningarna för skapande eller vidmakthållande
av full sysselsättning med särskild hänsyn till arbetsmarknadens problem.
Ett ekonomiskt-socialt råd skulle i särskilt hög grad ägna intresse och
uppmärksamhet åt inflationsproblemet. Motionärerna understryker att möjligheten
till en samtidig avvägning av de olika intressena mot varandra bör
kunna minska benägenheten till inflationsdrivande krav i fråga om priser
och inkomster. Om inte inflationsrisken kan avlägsnas eller försvagas föreligger
risker för att missnöjet med inflationen tilltager och att krav framkommer
på eu politisk och frihetsinskränkande dirigering, som bl. a. kan
gå ut över arbetsmarknadens frihet, vars skyddande för utskottet framstår
som eu ytterst angelägen uppgift. EU ekonomiskt-socialt råd av här före
-
16
Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965
slagen karaktär skulle även kunna utgöra lämpligt forum för en rundabordskonferens
rörande aktuella samhällsekonomiska stabiliseringsproblem
med deltagare från arbetsmarknadens skilda parter och jordbruket, företrädare
för det allmänna samt pensionärer och fristående ekonomisk expertis.
»;
dels att punkten 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
»2. att riksdagen med bifall till motionerna 1:583 och
II: 706 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om inrättande
av ett ekonomiskt-socialt råd av det slag som utskottet
ovan angivit; samt
att motionerna 1: 220 och II: 269, såvitt avser skrivelse
till Kungl. Maj :t rörande samråd med vissa organisationer,
i den mån de icke beaktats genom hemställan ovan icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»
3) beträffande utskottets motivering i övrigt
av herrar Gustaf Henry Hansson, Åkerlund och Regnéll, vilka ansett att
det avsnitt på s. 10 i utskottets yttrande som börjar med orden »I sitt yttrande»
och slutar med orden »att begränsa inflationen» bort ha följande lydelse:
»I
sitt yttrande över de motioner om åtgärder mot inflation som väcktes
vid fjolårets riksdag förordade riksbanksfullmäktige, att de praktiskt politiska
förutsättningarna för bedrivandet av en inkomstpolitik skulle utrönas.
Under förutsättning av--— (utskottet)---skulle kunna utformas.
I sitt utlåtande---(utskottet)---utskottets mening vidmakt
hållas.
I de nu föreliggande ----(utskottet)---inger för framtiden.
Därvid pekas särskilt på den alltför snabba inkomstutvecklingen i samhället;
genom påverkan på denna bör det enligt motionärernas uppfattning
vara möjligt att begränsa inflationen.»
MARCUS BOKTR. STHLM 1*5 65002»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.