Sök i Ratio Lex

Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965

1965-04-06 · 16 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1965:15, Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965

1

Nr 15

Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder mot inflation,

m. m.

Bankoutskottet har till behandling i ett sammanhang upptagit följande till

utskottet hänvisade motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 220 i första kammaren av herr Sundin

m. fl. och nr 269 i andra kammaren av herr Hedlund m. fl., vari hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla

1) att Kungl. Maj:t måtte låta göra en sammanställning av det utredningsmaterial

som föreligger för bedömning av möjligheterna till en effektiv

bekämpning av den inflationistiska utvecklingen i samhällsekonomien, varvid

bör beaktas de regionala differenser i ekonomisk expansion och utveckling,

som förefinnes i landet; samt

2) att Kungl. Maj:t måtte ta initiativ till samråd med arbetsmarknadsoch

intresseorganisationerna för övervägande av åtgärder i syfte att bevara

stabiliteten i priser och samhällsekonomi;

dels motionen nr 314 i första kammaren av herr Åkerlund, vari hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en teknisk utredning

av en inkomstpolitik i syfte att stabilisera löner och priser;

dels ock de likalydande motionerna nr 583 i första kammaren av herr

Lundström m. fl. och nr 706 i andra kammaren av herr Ohlin m. fl., vari

hemställts,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära inrättande av ett

ekonomiskt-socialt råd av det slag som i motionerna anges.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för de framställda yrkandena

hänvisas till motionerna II: 269, I: 314 och II: 706.

Utskottet har inhämtat yttranden över samtliga här förevarande motioner

från fullmäktige i riksbanken, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen

i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers

centralorganisation och Riksförbundet Landsbygdens folk. över motionerna

I: 220 och II: 269 samt I: 314 har dessutom inhämtats yttrande från

statens pris- och kartellnämnd.

Riksbanksfullmäktige erinrar om vad fullmäktige yttrade över de motioner

om åtgärder mot inflation som väcktes vid 1964 års riksdag. Under hänvisning

till detta yttrande, vilket då fogades som bilaga till bankoutskottets ut1

Bihang till riksdagens protokoll 1965. 8 samt. Nr 15

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965

låtande (.1964 nr 18), anser sig fullmäktige kunna avstå från att yttra sig

över de nu aktuella motionerna.

Inom fullmäktige har herrar Wickman och Hans Gustafsson, vilka icke

deltagit i fullmäktiges behandling av ifrågavarande ärende föregående år, i

särskilt yttrande anfört följande kompletterande synpunkter:

Fullmäktige talar i sitt åberopade remissutlåtande om värdet av att »undanröja

från inkomstbildningen härrörande stabilitetsstörningar för vår ekonomi».

1 ett uttalande av denna allmänna art kan vi självfallet instämma

Det finns otvivelaktigt inslag i lönebildningssystemet som på ett irrationellt

sätt verkar uppdrivande på lönenivån utan att därmed bidra till uppkomsten

av jämviktsskapande lönerelationer. Vi syftar härvid bl. a. på den anknytning

som sker för statstjänstemännens, industritjänstemännens och jordbrukarnas

inkomster till utvecklingen av industriarbetarnas löner. Det är

även möjligt — ehuru denna fråga är mer komplicerad — att delar av ackordslönesättningen

och anställningsförhållandena på byggnadsarbetsmarknaden

kan verka löneuppdrivasnde utan att tjäna något rationellt samhällsekonomiskt

eller inkomstfördelningspolitiskt syfte. I den mån fullmäktige

åsyftade sådana inslag i inkomstbildningen, när i yttrandet talas om behovet

av förändringar i »nuvarande system för inkomstavgöranden» kan vi

instämma i fullmäktiges uppfattning. Vi är emellertid i hög grad tveksamma

inför den i yttrandet föreslagna metoden att åvägabringa en sådan förändring,

nämligen överläggningar mellan regeringen, parterna på arbetsmarknaden

och de politiska partierna.

Det åberopade yttrandet ger emellertid möjlighet även till en mer långtgående

tolkning. Om den rekommenderade inkomstpolitiken, åsyftar att genom

överläggningar och förhandlingar fastställa utrymmet för lönestegringar

är vi övertygade om att en sådan politik inte bara är orealistisk utan

även ineffektiv. Skälen härför är välkända och har även anförts i bankoutskottets

utlåtande nr 18 år 1964. Man skulle med en sådan politik kunna

påverka löneavtalen men däremot inte den löneglidning som äger rum mellan

och vid sidan av avtalen. Det är heller inte antytt i yttrandet hur bestämmandet

av andra inkomster, t. ex. företagsvinsterna, skulle inpassas i

ett sådant system för en inkomstpolitik. Vi vill här understryka vad även

anförts i yttrandet om »uppkomsten av snedvridningstendenser i arbetskrafts-

och resursfördelningen i samhället som varje icke ''fri’ inkomstfastställelsepolitik

kan sägas få». Det framhölls också i fullmäktiges yttrande

— ehuru mer i förbigående — att en inkomstpolitik aldrig kan vara något

substitut för eller överflödiggöra annan stabilitetsskapande ekonomisk politik.

Detta är enligt vår uppfattning den grundläggande synpunkten på möjligheten

att upprätthålla en icke inflatorisk inkomstbildning. Den viktiga

uppgiften att begränsa prisstegringen i vårt samhälle kommer inte närmare

sin lösning genom överläggningar och rekommendationer av i förevarande

motioner antytt slag. Ambitionen bör i stället inriktas på att öka förståelsen

för behovet av en effektiv finans- och penningpolitik som i jämviktsskapande

riktning direkt påverkar utbudet och efterfrågan på arbetskraft.

Statens pris- och kartellnämnd redogör för vissa resultat av en nyligen

inom inämnden utarbetad översikt över prisutvecklingen under perioden

1962—1964. 1 denna översikt har bl. a. gjorts jämförelser med utvecklingen

i tolv stater, med vilka Sverige har ett betydande handelsutbyte. Översikten

visar en varierande inflationstrend i de berörda staterna:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottcts utlåtande nr 15 år 1965

3

Av de i jämförelsen ingående västeuropeiska staterna har Belgien, Tyskland,

England och Schweiz haft eu lägre ökning av konsumentpriserna än

Sverige. Lika stor som hos oss har ökningen varit i Frankrike medan Finland,

Norge, Danmark, Holland och Italien alla uppvisar en större, i vissa

fall avsevärt större prisstegring. Tillgängliga uppgifter beträffande löneutvecklingen

i motsvarande länder under de senaste åren placerar Sverige

även i detta hänseende i mittengruppen. Någon allvarlig försämring av det

svenska konkurrensläget synes icke ha inträffat under den undersökta tidsperioden.

De väsentligaste komponenterna i prisuppgången har i de undersökta

staterna varit i stort sett desamma, nämligen livsmedelsprisernas stegring

på grund av dåligt skördeutfall och stödåtgärder för den inhemska produktionen

av jordbruksprodukter, en i jämförelse med varupriserna relativt

starkare stegring för tjänster, främst bostadskostnader, samt offentliga åtgärder,

huvudsakligen i form av skärpt indirekt beskattning.

För Sveriges del kan den totala ökningen i konsumentprisindex, som användes

som en allmän inflationsmätare, till 40 procent förklaras av stigande

livsmedelspriser, 30 procent härrör från stigande priser på tjänster samt

30 procent från prishöjningar för övriga varugrupper i indexen. Av prisoch

kartellnämndens översikt framgår att prisstegringarna i Sverige liksom

i övriga västeuropeiska stater haft två huvudsakliga orsaker, nämligen

stigande världsmarknadspriser, främst råvarupriser, och inhemska kostnadsstegringar,

huvudsakligen lönehöjningar. Bägge dessa faktorer har till

övervägande del påverkat den allmänna prisnivån via företagens kostnadssida.

Lönekostnadsstegringarna i Sverige förklaras av den starka expansionen

i landets ekonomi under de senaste åren, som emanerar från såväl konsumtions-

som investeringssidan, samt en ökad exportefterfrågan. Dessa

faktorer har medfört överefterfrågan på arbetskraft inom snart sagt alla

områden.

Mot bakgrunden av dessa fakta anför pris- och kartellnämnden vissa allmänna

synpunkter på möjligheterna för ett litet land som Sverige, med

betydande utrikeshandel, att komma till rätta med inflationsproblemet:

De allmänna målen för den ekonomiska politiken under efterkrigstiden

har varit full sysselsättning, snabb produktionsökning och stabilt penningvärde.

Nämnda målsättningar, som uppställts som riktpunkt för den

ekonomiska politiken i de flesta länder, har ännu aldrig kunnat uppfyllas

samtidigt. Anledningen härtill synes vara dels de stigande priserna på

världsmarknaden, som genom horisontella och vertikala prisstegringsprocesser

i olika grad slagit igenom i de skilda ländernas prisnivåer, dels de

expansiva dragen i näringslivet och inom den offentliga sektorn, som varit

utmärkande för efterkrigstiden och som framkallat lönehöjningar, som

inom många områden varit större än produktivitetsökningen och till följd

härav resulterat i prisstegringar. Dessa tendenser har förstärkts av arbetskraftens

trögrörlighet och av att prissättningen inom olika sektorer av näringslivet,

bl. a. detaljhandeln, kännetecknas av en viss autonomi gentemot

ef terf rågeutvecklingen.

Enligt nämndens uppfattning begränsas möjligheterna att förverkliga

stabiliscringspolitiken av att det optimala läget för målsättningarna, full

sysselsättning, snabb produktionsökning och stabilt penningvärde, inte inträffar

samtidigt för alla tre vid given relation mellan totalt utlnid och total

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965

efterfrågan. Full sysselsättning och stabil prisnivå har inte kunnat uppnås

samtidigt genom en lämplig avpassning av den totala efterfrågans storlek.

Internationella erfarenheter visar även att restriktiva ekonomiskt politiska

åtgärder i syfte att minska löneökningstakten genom en dämpming av efterfrågan

på arbetskraft visserligen i allmänhet lett till en lägre prisstegring

men också medfört långsammare produktionsutveckling och arbetslöshet.

Möjligheterna att åtminstone på lång sikt isolera sig från utifrån kommande

prisförändringsimpulser torde, uttalar nämnden, vara begränsade

därest icke drastiska ekonomisk-politiska åtgärder vidtages. Nämnden

fortsätter:

Ett stabilt penningvärde innebär inte att alla priser ligger stilla utan att

vissa stiger och andra sjunker. Den autonomi hos priserna gentemot efterfrågeutvecklingen,

som kan konstateras och som bl. a. tar sig uttryck i

prisernas trögrörlighet nedåt vid efterfrågeminskningar, gör att kompenserande

prissänkningar ofta uteblir eller får en mindre omfattning än som

skulle kunna vara ekonomiskt möjligt. Enligt nämndens uppfattning kan

man därför svårligen helt undvika en viss inflation, som även har sin orsak

i förhållanden på hemmamarknaden. Dessutom kan denna autonomi i prisbildningen

gentemot efterfrågeförändringar medföra att incitament till

rationalisering delvis uteblir.

Man måste även räkna med en viss prishöjning på tjänster, då möjligheterna

till rationalisering i allmänhet är mera begränsade inom detta

område och stigande medelinkomster erfarenhetsmässigt ökar efterfrågan

på tjänster. Som exempel på betydelsen av ovannämnda faktorer kan nämnas

USA, där priserna i genomsnitt stigit med 1,5 procent per år de senaste

åren trots att man haft en betydande reserv av både arbetskraft och kapital

att tillgå, samtidigt som produktivitetsutvecklingen varit högre än de

genomsnittliga lönehöjningarna, vilket medfört stigande vinstmarginaler

inom näringslivet.

Även i flera andra remissyttranden beröres inflationsfrågan på ett mera

allmänt sätt. SAF säger sig helt dela motionärernas oro över den utveckling

mot ökade tendenser till inflation som gjort sig gällande de senaste

två åren. Det senaste uttrycket för att inflationen anses vara ofrånkomlig

har, finner föreningen, framkommit i årets statsverksproposition. SAF anför

vidare:

Inflationen kan sägas bero på att en för snabbt växande efterfrågan på

varor och tjänster orsakar en press uppåt på kostnaderna. Efterfrågestegringen

beror inte på att industrins investeringar expanderat utan dessa har

snarare stagnerat sedan några år tillbaka. De sektorer som enligt finansplanen

svarat för investeringsexpansionen är i stället kommunerna och

bostadsbyggandet, som under föregående år ökade sina investeringar med

11 respektive 9 procent. I detta läge då finanspolitiska medel skulle kunna

användas för att hejda inflationen räknar finansministern med att de totala

statsutgifterna skall öka med omkring 13 procent under innevarande budgetår

och med ungefär lika mycket under budgetåret 1965/66. För att täcka

utgifterna anses inte bara en ökad upplåning vara nödvändig utan även en

indirekt skattehöjning föreslås. Ikraftträdandet av denna skattehöjning

medverkar förmodligen att hos gemene man ge intryck av att inflationen är

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965

5

större än vad den verkligen är, eftersom det torde vara förknippat med vissa

svårigheter att urskilja vilka prishöjningar som är betingade av kostnadsstegringar

respektive skattehöjningar.

Även SACO uttalar sin betänksamhet inför den oavbrutna penningvärdeförsämringen,

vars takt enligt organisationens uppfattning snarast kan

väntas accelerera under innevarande år. SACO anför:

Den resignation, som kommer till uttryck i finansplanen, framstår som

både överraskande och äventyrlig. Någon ödesbestämd utveckling är det

trots allt inte frågan om. Orsakssammanhangen bakom inflationen är tämligen

väl klarlagda. Att man likväl inte i erforderlig utsträckning tillgripit

ekonomisk-politiska åtgärder för att bevara ett någorlunda stabilt penningvärde

har berott på att andra målsättningar- givits företräde. Enligt SACO:s

mening har emellertid nu ett läge inträtt, där inflationens bekämpande

måste tillmätas en hög angelägenhetsgrad.

TCO framhåller att inflationen bidrar till att skärpa den ekonomiska

ojämnheten i samhället i fråga om såväl förmögenhets- som inkomstbildning.

Innehavare av förmögenhet av olika storlek har, påpekar TCO, olika

förutsättningar att skydda sitt kapital mot penningvärdeförsämringen. I

detta sammanhang erinrar organisationen om sitt positiva ställningstagande

till värdesäkringskommitténs förslag rörande indexlån. Vidare amföres

att lägre inkomsttagare ofta har mera trögrörliga inkomster än högre

inkomsttagare och att bland löntagarna dessutom framträder ytterst varierande

möjligheter att snabbt kompensera sig för prisstegringar beroende

på olikheter i lönesystemets konstruktion. Mot bakgrunden av vad som här

angivits säger sig TCO uppfatta åtgärder som är avsedda att upprätthålla

samhällsekonomisk balans såsom väsentliga inslag i statsmakternas ekonomiska

politik.

RLF beklagar den resignation som enligt förbundets mening präglar regeringen

inför möjligheterna att driva en effektiv anti-inflationspolitik. Att

bekämpa och minska prisstegringarna finner RLF vara en central uppgift

för samhällets ekonomiska politik.

Frågor om lönebildningen och dess roll som inflationsdrivande faktor

behandlas mera utförligt av ett par remissorgan. Motionerna om inrättande

av ett ekonomiskt-socialt råd ställer, uttalar LO, de kortsiktiga stabiliseringsproblemen

i förgrunden och återspeglar en tendens i industriländerna

under efterkrigstiden att på vissa håll förorda samordning av löneförhandlingar,

enskild organisationspolitik in. in. med finans- och penningpolitik

för att åstadkomma återhållsamhet i inkomstökningssträvandena. LO fortsätter:
Den

internationella diskussionen om inkomstpolitikens möjligheter pekar

snarast på att det huvudsakligen är på längre sikt — inom ramen för en

långsiktsplanering — som en rationell avvägning mellan effektivitets- och

fördelningsmässiga synpunkter är tänkbar. En viss snedbetoning hos lång
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965

siktsplanerna i industriländerna kan sägas ligga däri att inkomst- och finansieringsaspekterna

på längre sikt underbetonats till förmån för de realekonomiska

tendenserna, t. ex. beträffande investeringsvolymen och tillväxttakten

i olika näringsgrenar och branscher. Ett av skälen därtill torde vara

den relativa bristen på statistisk information och kunskap om prisbildningsmekanismerna

samt om besluten i kredit- och finansieringssektorn. De

svenska erfarenheterna på senare tid är att moderata löneavtalsökningar

inte förmått hindra betydande prishöjningar på kort sikt, då eu vinstansvällning

och investeringsexpansion utlösts i stället för varuprissänkningar, som

i princip möjliggjorts genom produktivitetshöjningarna.

TCO anför följande:

Även om man inom tjänstemannarörelsen är på det klara med att dess lönepolitik

icke kan föras oberoende av stabiliseringssträvanden i den offentliga

ekonomiska politiken, är man lika bestämt av den uppfattningen att inflationsbekämpandet

måste bedrivas på annat sätt än att löntagarorganisationerna

avstår från att driva en aktiv lönepolitik. Tjänstemannarörelsen får

ta sin del i ansvaret för en antiinflatorisk ekonomisk utveckling genom att

söka skapa en arbets- och utbildningsstimulerande lönestruktur, som är

produktionsbefrämjande och därmed ägnad att bidra till den ökning av nationalinkomsten,

som utgör den väsentliga förutsättningen för fortsatt real

höjning av lönesumman. Dessutom ankommer det på arbetsmarknadens

parter att utveckla adekvata lönesystem och en ändamålsenlig förhandlingsordning.

Det bör framhållas, att såväl lönesystem som förhandlingsteknik

undergår en ständig utveckling. På statsmakterna vilar å andra sidan uppgiften

att svara för upprätthållandet av den samhällsekonomiska balansen

via olika ekonomiskt-politiska medel i förening med en aktiv arbetsmarknadspolitik,

som i vidare mening även innefattar åtgärder på det utbildningspolitiska

området.---

Avtalsförhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter sker givetvis under

hänsynstagande till det för tillfället rådande ekonomiska läget och de

framtidsutsikter som öppnar sig. I analysen av den ekonomiska situationen

kan skillnader föreligga mellan parterna, men det är mer fråga om en skillnad

i nyanser än i grundläggande bedömningar. Utgångspunkterna för parternas

syn på det samhällsekonomiska läget är i stort sett identiska. En stor

del av underlaget för att bedöma de ekonomiska framtidsutsikterna erhålls

genom material och analyser, som ställs till förfogande av offentliga myndigheter,

i första hand konjukturinstitutet men även kommerskoflegium,

arbetsmarknadsstyrelsen och statistiska centralbyrån. Genom det till finansdepartementets

ekonomiska avdelning knutna utredningsrådet erhåller arbetsmarknadsorganisationer

och näringspolitiska organisationer förstahandskontakt

med nationalbudgetarbetet. Genom det ekonomiska planeringsrådet

får organisationernas främsta företrädare tillfälle att med representanter

för statsmakterna och ekonomisk expertis överlägga i frågor av

allmännare samhällsekonomiskt intresse.

Endast ett par remissorgan berör direkt det i motionen I: 314 väckta förslaget

om en teknisk utredning av en inkomstpolitik i syfte att stabilisera

löner och priser. LO avstyrker detta förslag. Samma ståndpunkt intar SAF,

som anför:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965

7

En dirigering av priserna kan principiellt inte accepteras i en marknadshushållning.

Vad gäller lönerna har vi i Sverige genom de centraliserade

förhandlingarna former som ger möjlighet till en sådan samhällsekonomisk

överblick, som efterlyses i motionen. Den stabiliseringsaktion över hela fältet

av priser och löner till innevarande höst, som motionären till I: 314 ser som

en målsättning, torde således inte kunna erbjuda förbättrade former för de

ekonomiska stabiliseringsproblemens lösning. Huvudfrågan är nu som tidigare

statsmakternas ekonomiska politik.

Till förslagen om mer eller mindre institutionaliserade former för samråd

mellan staten och organisationerna i stabiliseringssyfte ställer sig remissinstanserna

i stort sett avvisande. SAF anser att det samråd som efterlyses

i motionerna I: 220 och II: 269 redan torde existera i den utsträckning

som bedöms vara av värde för båda sidor. Genom de mer eller mindre informella

kontakter som tas i båda riktningarna tillgodoses enligt SAF:s mening

behovet av informationer samt orienteringar om läget i vissa situationer.

En formalisering av kontakterna skulle förmodligen inte vara ägnad att

öka värdet av detta utbyte. Till tanken på inrättandet av ett ekonomiskt-socialt

råd kan föreningen inte ansluta sig. Även om verksamheten begränsades

till statistisk information och opinionsbildande uttalanden skulle, anser

SAF, tillkomsten av ett sådant råd innebära att ett utomstående organ övertog

en del av arbetsmarknadsparternas ansvar. Förhållandena i de länder

där dylika råd inrättas är, säger föreningen, annorlunda än i Sverige. Speciella

historiska eller institutionella betingelser har i dessa länder varit avgörande

för rådens tillkomst.

TCO framhåller att löneavtalens innehåll hittills har bestämts genom fria

överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Att samma ordning bör

bibehållas även i fortsättningen finner organisationen praktiskt taget obestritt.

I denna frihet för parterna att själva bestämma bör ingen inskränkning

göras ens i form av rekommendationer om avtalens lämpliga innehåll.

Något nytt organ med uppgift att överlägga i pris- och lönepolitiska angelägenheter

anser TCO icke erforderligt.

Icke heller LO anser ett sådant organ motiverat för närvarande. Det ekonomiska

planeringsrådet bör, då dess verksamhet utvecklats, ha prövat hur

inkomst- och finansieringsaspekterna av den ekonomiska politiken kan integreras

med realekonomiska aspekter och beslut.

Även SACO — som anser det angeläget att skapa en institutionell ram inom

vilken samordningsfrågorna kan lösas — finner det onödigt att åstadkomma

ett nytt organ för detta ändamål. Syftet med motionerna om inrättande

av ett ekonomiskt-socialt råd kan enligt organisationens mening uppnås

genom eu utvidgning av det ekonomiska planeringsrådet och en öppnare

redovisning av de diskussioner som förs där. I detta sammanhang uttalar

SACO att det är önskvärt med en förstärkt löntagarrepresentation i planeringsrådet,

som bland fjorton ledamöter säges inrymma sju företrädare för

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 15 dr 1965

arbetsgivarsidan mot endast två för löntagarorganisationerna. Genom tillskott

av bl. a. en representant för SACO skulle enligt organisationens uppfattning

en mera balanserad sammansättning åstadkommas. SACO föreslår

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skall begära åtgärder av det slag

som här sagts.

Som yttre ram för diskussionen av tillgängligt utredningsmaterial beträffande

metoder att stabilisera penningvärdet kan enligt SACO olika kontaktformer

komma till användning. Utom av det ekonomiska planeringsrådet

kan ett lämpligt debattforum utgöras av rundabordskonferenser, som markerar

frågans vikt och skapar förutsättningar för en allsidig belysning av

ämnet.

En tveksam hållning till förslaget om ett ekonomiskt-socialt råd intages

av RLF. Man kan, anser förbundet, hävda att möjligheterna redan i dag är

relativt stora när det gäller informationsutbyte och kontakter mellan olika

grupper inom vårt samhälle och att det borde vara möjligt att inom ramen

för nuvarande institutionella förhållanden nå den frivilliga samverkan mellan

olika befolkningsgrupper som erfordras för en effektiv antiinflationspolitik.

Å andra sidan är det möjligt att ett råd av den i motionerna antydda

karaktären skulle kunna ge ytterligare bidrag till den ekonomisk-politiska

diskussionen och till samförståndslösningar när det gäller att utforma en

penningvärdebevarande ekonomisk politik. Förbundet vill därför ej motsätta

sig förslaget. Till förslaget om rundabordskonferenser ansluter sig RLF.

Statens pris- och kartellnämnd ger uttryck för en skeptisk inställning

till värdet av förhandlingar mellan staten och arbetsmarknadens parter. Om

man från allmänna synpunkter önskar en sådan förhandling torde man, säger

nämnden, få utgå ifrån att möjligheterna att på detta sätt komma till

rätta med de problem som trögrörligheten på arbetsmarknaden och autonomien

i prisbildningen medför är begränsade. Den löneglidning som orsakas

av överefterfrågan på arbetskraft kan heller inte tänkas eliminerad genom

förhandlingar utan är närmast ett problem för den ekonomiska politiken.

Förslaget i motionerna I: 220 och II: 269 att en sammanställning skall göras

av förefintligt utredningsmaterial rörande möjligheterna att bekämpa inflationen

tillstyrks uttryckligen av RLF, SACO och SAF. Den sistnämnda organisationen

berör särskilt vad motionärerna anfört om de regionala differensernas

betydelse vid utformningen av stabiliseringsfrämjande åtgärder.

Föreningen hyser uppfattningen att motionärerna i viss mån överbetonat

denna omständighet men anser det likväl kunna vara värdefullt med en

kompletterande undersökning som belyser den regionala problematiken i

sammanhanget.

Påpekandet att finanspolitiken och restriktiva kreditpolitiska åtgärder

kan ha speciella regionala verkningar finner LO väsentligt. Genom att lokaliseringsberedningen

tillskapas kommer dessa frågor emellertid enligt LO:s

mening att på ett naturligt sätt kunna lösas i överensstämmelse med de

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965

9

långsiktiga lokaliseringspolitiska målen. LO anser det naturligt att man inom

detta organ samlar relevant material som berör de regionala aspekterna

av den ekonomiska politiken. Motionärernas yrkande på denna punkt synes

därför, säger LO, redan vara tillgodosett.

Kritik mot den här behandlade synpunkten i motionerna framföres av

statens pris- och kartellnämnd, som yttrar:

En sådan lokaliseringspolitik som motionärerna skisserar innebär att man

motverkar en övergång från låglöne- till höglöneområden. Med bibehållen

total efterfrågan leder detta till större inflation än vad som annars skulle

äga rum därför att näringslivets produktivitetsutveckling hämmas med

sänkt framstegstakt som följd. Om en lokaliseringspolitik efter motionärernas

linjer skulle tillämpas, måste den motiveras med andra skäl än hänsyn

till ekonomisk stabilitet. Skall dessa sistnämnda vara vägledande torde i

stället åtgärder syftande till snabbare anpassning i företagsstrukturen och

ökad rörlighet på arbetsmarknaden vidtagas för att påskynda produktivitetsutvecklingen

inom näringslivet och därigenom reducera kostnadsinflationen.

Vad beträffar motionärernas utredningsönskemål i övrigt uttalar nämnden,

att den inte vill ifrågasätta värdet av vad som föreslagits, detta bl. a.

med hänsyn till att vissa av de åberopade utredningarna ligger flera år tillbaka

i tiden. Samtidigt framhålles emellertid att förväntningarna att härigenom

öka möjligheterna att komma till rätta med problemen inte bör ställas

för högt.

LO understryker behovet av en förbättrad ekonomisk statistik och annan

information. Liknande synpunkter anförs av TCO, som betonar det värdefulla

i att det allmänna kan tillhandahålla objektiv ekonomisk information.

Som exempel på ett område, där denna information behöver avsevärt förstärkas,

nämnes arbetsmarknadsstatistiken.

LO uttalar vidare, a tf statsmakterna behöver vidgade möjligheter att ingripa

på olika områden då inflationistiska tendenser hotar. På tal om prisstabiliseringsproblemet

säges vidgade befogenheter för de organ som handhar

den ekonomiska politiken att påverka utvecklingen komma att aktualiseras

när frågan om bl. a. en aktivare prisövervakning och konkurrensfrämjande

politik, värdesäkra låneformer och konjunkturreglering av konsumtionskrediterna

kommer upp till avgörande.

Statens pris- och kartellnämnd tar till närmare behandling upp den nuvarande

konkurrenslagstiftningen och framhåller att denna innefattar dels åtgärder

mot skadliga konkurrensbegränsningar, dels prisövervakning och eu

därpå grundad konkret konsumentupplysning. Nämnden anför:

Erfarenheterna hittills av denna lagstiftning får anses ha varit gynnsamma.

Det kan i detta sammanhang framhållas att de länder som tillämpat olika

regleringsåtgärder för priser och löner inte kunnat åstadkomma en fördelaktigare

prisutveckling. När det gäller den svenska lagstiftningens effektivitet

torde man få skilja på verkningarna på kortare och längre sikt. Den

direkta effekt som lagstiftningen har på effektiviteten inom näringslivet

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965

torde på kort sikt inte vara av den storleksordningen att inflationstrenden i

någon högre grad kan påverkas även om verkningarna av framförallt bruttoprisförbudet

snabbt gjorde sig gällande. På längre sikt är en aktiv upplysning

som ökar kännedomen om näringslivets förhållanden och konsumenternas

prismedvetenhet av stor betydelse för att motverka autonomin i prisbildningen

och därigenom vidga möjligheterna för den ekonomiska politiken

att uppnå maximal effekt.

Man kan i detta sammanhang erinra om hur utomordentligt små resurser

som ställts till den statliga konsumentupplysningens förfogande i jämförelse

med vad näringslivet satsar i form av reklam och PR-verksamhet. Anslagen

till statens pris- och kartellnämnd, konsumentinstitutet, konsumentrådet,

varudeklarationsnämnden samt för särskild konsumentupplysning och

konsumentforskning uppgick budgetåret 1964/65 till dryga 7 milj. kronor

medan reklamkostnaderna under samma tidsperiod var av storleksordningen

två miljarder kronor.

Utskottet

1 sitt yttrande över de motioner om åtgärder mot inflation som väcktes

vid ljolårets riksdag lörordade riksbanksfullmäktige, att de praktiskt politiska

förutsättningarna för bedrivandet av en inkomstpolitik skulle utrönas.

Med inkomstpolitik avses i regel att statsmakterna direkt medverkar

i inkomstavgörandena i samhället. Under förutsättning av riksdagens intresse

härför ansåg lullmäktige att regeringen borde uppta förhandlingar

i frågan med intresserade parter och med de politiska partierna. Härefter

borde genomtöras en närmast teknisk utredning av hur en sådan inkomstpolitik

konkret skulle kunna utformas.

1 sitt utlåtande över ifrågavarande motioner (nr 18) ställde sig bankoutskottet

avvisande till riksbanksfullmäktiges förslag. Utskottet pekade bl. a.

på den roll som löneglidningen spelar för den totala lönestegringen och

Iramhöll att en politik riktad endast mot de löneökningar som sker inom

avtalens ram knappast syntes kunna nå avsedd verkan. Den i vårt land allmänt

godtagna principen om arbetsmarknadsparternas frihet att utan statliga

ingripanden träffa avtal om villkoren på arbetsmarknaden borde enligt

utskottets mening vidmakthållas.

1 de nu töreliggande motionerna har upptagits tankegångar som kan sägas

ligga i linje med de förslag som riksbanksfullmäktige i fjol framlade.

Utgångspunkten för motionärernas resonemang är den fortgående penningvärdetörsämringen

och de farhågor denna inger för framtiden. Bland

orsakerna till inflationen pekas särskilt på inkomstbildningen i samhället;

genom påverkan på denna bör det enligt motionärernas uppfattning vara

möjligt att begränsa inflationen.

1 motionen I: 314 uttalas att en målsättning för inkomstutvecklingen behöver

anges. För att möjliggöra en tillämpning därav redan vid de löneförhandlingar

som kommer att upptas nästa vinter bör utan dröjsmål företa
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965

11

gas en teknisk utredning av hur en stabiliseringsaktion avseende både priser

och löner skall kunna genomföras med bibehållande av ett fritt ekonomiskt

system.

I motionerna I: 220 och II: 269 samt I: 583 och II: 706 behandlas de former

i vilka statsmakterna bör medverka i inkomstbildningsprocessen. I de

båda förstnämnda motionerna hävdas att regeringen, exempelvis genom

s. k. rundabordskonferenser, bör hålla kontakt med arbetsmarknads- och

övriga intresseorganisationer i syfte att man gemensamt skall söka skapa

ett effektivt instrument för penningvärdets bevarande. I de sistnämnda motionerna

hemställes om inrättandet av ett ekonomiskt-socialt råd med företrädare

för regeringen och riksdagen, de olika intresseorganisationerna

inom näringslivet och på arbetsmarknaden samt oberoende expertis. Överläggningarna

i detta råd skulle syfta till en samtidig avvägning av de olika

intressena och bl. a. kunna leda till uppdragandet av ramar för löneökningarna.

Över de olika förslag som här redovisats har utskottet inhämtat yttranden

bl. a. från arbetsmarknadens huvudorganisationer — SAF, LO, TCO och

SACO — samt från RLF. Ingen av dessa organisationer har ställt sig positiv

till förslaget om en teknisk utredning av formerna för en inkomstpolitik.

Inte heller har tanken på ett mer eller mindre institutionaliserat samråd

av åsyftat slag mellan statsmakterna och organisationerna vunnit nämnvärt

gehör. SAF, LO och TCO har härvidlag ställt sig helt avvisande. SACO

och RLF har likaledes avstyrkt inrättandet av ett ekonomiskt-socialt råd,

medan de däremot anslutit sig till förslaget om rundabordskonferenser.

Inflationsproblemet är ingalunda någonting som är särskilt utmärkande

för den svenska ekonomien. Utskottet vill fästa uppmärksamheten på de

resultat av en nyligen gjord översikt av prisutvecklingen i olika länder under

perioden 1962—1964 som statens pris- och kartellnämnd redovisar i sitt remissyttrande.

I vissa av dessa länder, såsom England och Västtyskland, har

prisstegringen varit lägre än i Sverige, medan den i Frankrike varit lika

stor som den svenska och bl. a. i de övriga nordiska länderna överstigit

denna.

Den fortgående inflationen måste — såsom utskottet även tidigare framhållit

—- betecknas som ett allvarligt samhällsekonomiskt problem. Aktiva

åtgärder i inflationsbekämpande syfte bör enligt utskottets mening komma

till stånd i ökad omfattning. I motionerna anvisas överläggningar i olika

former mellan statsmakterna samt arbetsmarknadens och näringslivets organisationer

såsom en väg att angripa problemet. Utskottet kan för sin del

inte förorda detta slags metodik. Problemet torde nämligen inte ligga i svårigheten

att bedöma det samhällsekonomiska läget. Visserligen torde det

vid avtalsförhandlingarna kunna föreligga skillnader mellan parterna i

fråga om analysen av den ekonomiska situationen. Dessa skillnader torde

emellertid, såsom TCO framhåller i sitt remissyttrande, snarare gälla nyanser

i bedömningarna än själva grunderna för dessa. Utgångspunkterna för

opaginerad Kontrollera mot PDF

12 Bankoutskottets utlåtande nr 15 är 1965

parternas syn på det samhällsekonomiska läget är alltså i stort sett identiska.

Ehuru det inte klart utsagts i motionerna torde det vara ofrånkomligt att

innebörden av de rekommenderade överläggningarna blir att statsmakterna

mer eller mindre bestämt fastställer utrymmet för lönestegringarna. Den

ordning som hittills tillämpats på den svenska arbetsmarknaden och som

grundar sig på fria överenskommelser mellan parterna skulle därigenom

sättas ur spel. En sådan reform skulle enligt utskottets mening få klart negativa

verkningar. Därtill kommer också att dess resultat till följd av löneglidningen

måste förmodas bli mycket begränsat.

Strävan att skapa samhällsekonomisk balans bör enligt utskottet mening

främst taga sig uttryck i att statsmakterna bedriver en målmedveten ekonomisk

politik. Finans- och penningpolitiken bör därvid utformas så att den i

jämviktsskapande riktning direkt påverkar utbudet av och efterfrågan på

arbetskraft. Bland åtgärder som bör ägnas ytterligare uppmärksamhet vill

utskottet särskilt nämna en aktiv prisövervakning.

1 motionerna I: 220 och II: 269 hemställes vidare att en sammanställning

skall göras av det utredningsmaterial som föreligger för bedömning av möjligheterna

att effektivt bekämpa inflationen. Härvid bör enligt motionärerna

särskilt beaktas de regionala differenserna i fråga om ekonomisk utveckling.

Utskottet, som i fjol anförde att det kunde vara värdefullt att få till stånd

en sådan översikt över tillgängligt utredningsmaterial om inflationsproblemet,

vill nu ytterligare understryka denna synpunkt. Liksom tidigare anser

utskottet emellertid att det bör åvila berörda myndigheter, främst konjunkturinstitutet,

att åstadkomma denna översikt. De av motionärerna behandlade

regionala aspekterna torde bli föremål för uppmärksamhet av den lokaliseringsberedning

som inom kort kommer att tillsättas.

Åberopande vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1. att motionen I: 314 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd;

2. att motionerna I: 220 och II: 269, såvitt de avser skrivelse

till Kungl. Maj :t rörande samråd med vissa organisationer,

samt motionerna I: 583 och II: 706 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd;

3. att motionerna I: 220 och II: 269, såvitt de avser skrivelse

till Kungl. Maj :t rörande sammanställning av visst

utredningsmaterial, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 6 april 1965

På bankoutskottets vägnar:

C. G. REGNÉLL

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965 13

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ståhle, Hilding, Gustaf Henry Hansson,

Äke Larsson, Palm, Åkerlund, Augustsson och Wikberg;

från andra kammaren: herr Regnéll, fru Renström-Ingenäs, herrar

Hagnell*, Berglund, Bengtsson i Landskrona, Ekström i Iggesund, Börjesson

i Glömminge* och Jonsson.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer

1) beträffande punkten 1 i utskottets hemställan

av herrar Gustaf Henry Hansson, Åkerlund och Regnéll, vilka ansett

dels att efter det stycke i utskottets yttrande som slutar på s. 11 med orden

»ramar för löneökningarna» bort återfinnas ett avsnitt av följande lydelse

:

»över de olika förslag som här redovisas har utskottet inhämtat yttranden

från riksbanksfullmäktige och arbetsmarknadens huvudorganisationer

— SAF, LO, TCO och SACO — samt från RLF ävensom statens pris- och

kartellnämnd. Remissinstanserna ställer sig i allmänhet avvisande till de

förslag som framförts i motionerna. Förslaget om en teknisk utredning av

en inkomstpolitik tillstyrkes dock av en majoritet inom riksbanksfullmäktige

samt av SACO. Tanken på ett samråd t. ex. i form av rundabordskonferenser

har stöd hos riksbanksfullmäktiges majoritet, SACO och RLF, under

det att LO och TCO inte finner ett ekonomiskt-socialt råd motiverat för

närvarande.

Den ekonomiska politiken måste enligt utskottets mening utformas med

sikte på en stabilisering. Därvid behöver även en målsättning för inkomstutvecklingen

formuleras och klargöras. Den oklarhet som råder om innebörden

av en inkomstpolitik och farorna av en accelererad inkomststegring

gör det önskvärt att, som riksbanksfullmäktiges majoritet anfört, låta tekniskt

utreda hur en inkomstpolitik konkret och i praktiken skulle se ut.

Detta innebär icke att utskottet förordar en statlig dirigering av penninginkomsterna.

» ;

dels att punkten 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

»1. att riksdagen med bifall till motionen I: 314 måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en teknisk utredning

av en inkomstpolitik i enlighet med vad utskottet anfört.»

2) beträffande punkten 2 i utskottets hemställan

a) av herrar Gustaf Henry Hansson, Åkerlund, Wikberg, Regnéll och

Börjesson i Glömminge, vilka ansett

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 11 med orden

»Över de olika» och slutar på s. 12 med orden »en aktiv prisövervakning»

bort ha följande lydelse:

»Den fortgående inflationen måste enligt utskottets uppfattning betecknas

som ett allvarligt problem, som medför verkningar som är socialt orättvisa

och ekonomiskt skadliga. Den till synes permanenta inflationen urholkar

inkomstökningarna, medför förluster främst för småspararna och

försämrar näringslivets konkurrens- och investeringsmöjligheter. Den resignation

som utmärker finansministerns uttalanden i finansplanen bl. a.

om att en beräknad penningvärdeförsämring under 1965 med drygt 3 procent

skulle vara att beteckna som ett nöjaktigt upprätthållande av den samhällsekonomiska

balansen är enligt utskottets mening anmärkningsvärd

och icke acceptabel.

Även flera av de organisationer, från vilka utskottet inhämtat yttranden

över motionerna, har uttryckt sin oro över den pågående inflationsutvecklingen.

Enligt utskottets mening är det nödvändigt, att den ekonomiska

politiken, samtidigt som den inriktas på upprätthållande av full sysselsättning

och främjande av snabb produktionsökning, effektiviseras i inflationsbekämpande

syfte.

Härvid bör, såsom framhållits i motionerna, samråd mellan statsmakterna

och intresseorganisationerna inom näringslivet och på arbetsmarknaden

vara av stort värde. Arbetsmarknadsparternas frihet att träffa avtal

måste, såsom understrukits i motionerna, betraktas som självklar. Det kan

sålunda inte vara statsmakternas uppgift att reglera utrymmet för lönestegringarna.

Ett samråd mellan statsmakterna och intresseorganisationerna

bör dock kunna skapa ökade förutsättningar för en allsidig belysning av

det faktiska samhällsekonomiska och konjunkturpolitiska läget och därmed

främja en sådan avvägning inom pris- och inkomstbildningen, att inflationstendenserna

effektivt motverkas. Ett sådant samråd bör även i övrigt

kunna möjliggöra ökad effektivitet och smidighet i den ekonomiska

politiken. S. k. rundabordskonferenser synes vara ett lämpligt och samtidigt

administrativt enkelt forum för samråd mellan statsmakterna och organisationerna.

» ;

dels att punkten 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

»2. att riksdagen med bifall till motionerna 1:220 och

II: 269, såvitt nu är i fråga, måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte taga initiativ till samråd

mellan statsmakterna och intresseorganisationerna

inom näringslivet och på arbetsmarknaden i syfte att effektivt

motverka den pågående inflationen i enlighet med vad

utskottet anfört; samt

att motionerna 1:583 och 11:706 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.»

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965

15

b) av herrar Hilding, Berglund och Jonsson, vilka ansett

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 11 med orden

»Över de olika» och slutar på s. 12 med orden »en aktiv prisövervakning»

bort ha följande lydelse:

»I det sistnämnda motionsparet betonas att det för samhällets och organisationernas

ekonomiska politik måste vara en central uppgift att bekämpa

och minska prisstegringarna. När det gäller denna uppgifts lösning konstaterar

motionärerna med beklagande att den svenska regeringen fortsätter

med en oförsvarlig passivitet.

Om man vill undvika en fortsatt prisstegring som överstiger t. ex. 1 ä 2

procent kan den nominella inkomstnivån i pengar räknat inte få stiga mer

än 1 å 2 procent snabbare än produktionen per arbetstimme. Skall en sådan

målsättning kunna realiseras krävs en råd åtgärder på olika områden.

Utskottet finner inte anledning att i detta sammanhang göra någon inventering

av olika åtgärder utan inskränker sig till att granska förslaget om ett

ekonomiskt-socialt råd.

Enligt utskottets uppfattning skulle inflations- och därmed sammanhängande

problem med fördel''kunna ägnas behandling och upplysande debatt

inom ett ekonomiskt-socialt råd. Därmed skulle goda förutsättningar

skapas för en allsidig informationsverksamhet samt en fri och öppen debatt

i pressen och olika församlingar. I detta råd skulle ingå företrädare såväl

för statsmakterna — regering och riksdag — som för de olika intresseorganisationerna

på näringslivets och arbetsmarknadens områden samt oberoende

expertis. De resonemang som skulle föras och den information som

skulle utbytas inom ett så sammansatt ekonomiskt-socialt råd skulle ge

ökade förutsättningar för en bättre balans i den ekonomisk-politiska debatten

liksom i de statliga åtgärderna. Man skall enligt utskottets uppfattning

inte undervärdera betydelsen av de ökade möjligheter till en enig bedömning

av läget och utvecklingstendenserna som därigenom kunde uppnås.

Inom rådet borde inrättas en i förhållande till alla statliga myndigheter

fristående delegation av sakkunniga, självständiga och oberoende personer

med förslagsvis tre medlemmar, som på grundval av statistiskt material

uttalade sig om förutsättningarna för skapande eller vidmakthållande

av full sysselsättning med särskild hänsyn till arbetsmarknadens problem.

Ett ekonomiskt-socialt råd skulle i särskilt hög grad ägna intresse och

uppmärksamhet åt inflationsproblemet. Motionärerna understryker att möjligheten

till en samtidig avvägning av de olika intressena mot varandra bör

kunna minska benägenheten till inflationsdrivande krav i fråga om priser

och inkomster. Om inte inflationsrisken kan avlägsnas eller försvagas föreligger

risker för att missnöjet med inflationen tilltager och att krav framkommer

på eu politisk och frihetsinskränkande dirigering, som bl. a. kan

gå ut över arbetsmarknadens frihet, vars skyddande för utskottet framstår

som eu ytterst angelägen uppgift. EU ekonomiskt-socialt råd av här före
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande nr 15 år 1965

slagen karaktär skulle även kunna utgöra lämpligt forum för en rundabordskonferens

rörande aktuella samhällsekonomiska stabiliseringsproblem

med deltagare från arbetsmarknadens skilda parter och jordbruket, företrädare

för det allmänna samt pensionärer och fristående ekonomisk expertis.

»;

dels att punkten 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

»2. att riksdagen med bifall till motionerna 1:583 och

II: 706 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om inrättande

av ett ekonomiskt-socialt råd av det slag som utskottet

ovan angivit; samt

att motionerna 1: 220 och II: 269, såvitt avser skrivelse

till Kungl. Maj :t rörande samråd med vissa organisationer,

i den mån de icke beaktats genom hemställan ovan icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»

3) beträffande utskottets motivering i övrigt

av herrar Gustaf Henry Hansson, Åkerlund och Regnéll, vilka ansett att

det avsnitt på s. 10 i utskottets yttrande som börjar med orden »I sitt yttrande»

och slutar med orden »att begränsa inflationen» bort ha följande lydelse:
»I

sitt yttrande över de motioner om åtgärder mot inflation som väcktes

vid fjolårets riksdag förordade riksbanksfullmäktige, att de praktiskt politiska

förutsättningarna för bedrivandet av en inkomstpolitik skulle utrönas.

Under förutsättning av--— (utskottet)---skulle kunna utformas.

I sitt utlåtande---(utskottet)---utskottets mening vidmakt
hållas.

I de nu föreliggande ----(utskottet)---inger för framtiden.

Därvid pekas särskilt på den alltför snabba inkomstutvecklingen i samhället;

genom påverkan på denna bör det enligt motionärernas uppfattning

vara möjligt att begränsa inflationen.»

MARCUS BOKTR. STHLM 1*5 65002»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.