Utlåtande i anledning av väckta motioner angående försäkringsväsendets organisation, m. m.
1965-04-06 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1965:22, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående försäkringsväsendets organisation, m. m.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1965
17
Nr 22
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående försäkringsväsendets
organisation, m. m.
I två till bankoutskottet hänvisade likalydande motioner, nr 64 i första
kammaren av herr Tage Johansson m. fl. och nr 85 i andra kammaren av
fru Ekroth m. fl., har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skall anhålla att en utredning tillsättes med uppgift att allsidigt och förutsättningslöst
undersöka möjligheterna att åstadkomma en mera rationell
och ändamålsenlig form för försäkringsverksamheten än den nuvarande,
varvid också möjligheterna till samnordisk organisation prövas.
^ idare har i två till bankoutskottet hänvisade likalydande motioner, nr
217 i första kammaren av herrar Adolfsson och Lager och nr 271 i andra
kammaren av herr Hermansson m. fl., föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till regeringen skall begära utredning om försäkringsväsendets organisation
och ställning, eventuellt genom förstatligande av de stora privata försäkringskoncernerna,
i syfte att öka försäkringstagarnas och samhällets inflytande
över törsäkringsverksamheten samt rationalisera och förbilliga dess
former.
Beträffande motiveringen för de framställda yrkandena hänvisas till motionerna
I: 64 och II: 271.
Över motionerna har utskottet inhämtat yttranden från riksförsäkringsverket,
försäkringsinspektionen, Svenska försäkringsbolags riksförbund och
Folksam. De tre sistnämnda instanserna hänvisar även till sina yttranden
till bankoutskottet i samma ämne år 1964 och försäkringsinspektionen därjämte
till ett redan i sistnämnda sammanhang åberopat utlåtande till chefen
för finansdepartementet år 1963 samt till sitt år 1964 likaledes till chefen
för finansdepartementet avgivna yttrande över värdesäkringskommitténs
betänkande »Indexlån» (SOU 1964: 1 och 1964:2). Beträffande innehållet
i de tidigare till utskottet avgivna yttrandena torde utskottet få hänvisa
till sitt utlåtande nr 14 år 1964.
De synpunkter som framförts i motionerna 1: 64 och II: 85 behandlas särskilt
utförligt av försäkringsinspektionen, vilken inledningsvis instämmer i
uppfattningen att behovet av frivilliga försäkringar kommer att växa. Med
anledning av motionärernas framhållande av att administrationskostnaderna,
särskilt försäljningskostnaderna, är högre inom enskild försäkringsverksamhet
än inom obligatorisk socialförsäkring erinrar inspektionen om
att denna omkostnadsskillnad till stor del beror på att endast frivillig för
-
18
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1965
säkring förutsätter någon försäljning och därför måste dra försäljningskostnader.
Inspektionen fortsätter jämförelsen sålunda:
I administrationen av obligatorisk försäkring finns ingen egentlig motsvarighet
härtill. Valet av försäkringsform och försäkringsvillkor är givet,
någon övertalning eller upplysning om vilken vara som erbjudes erfordras
inte för att försäkringen skall komma till stånd. Härtill kommer att socialförsäkringen
har betydande volym per försäkrad person, medan den frivilliga
försäkringen till mycket stor del består av småförsäkringar, för vilka omkostnaderna
ofta måste bli höga när de räknas i procent av premien, även
om de inte nödvändigtvis är stora när de räknas i kronor. Inom frivillig
försäkring pågår emellertid en intensiv och snabb rationalisering av företagsstruktur,
arbetsrutiner (t. ex. i samband med övergång till datateknik)
och försäkringsformer — bl. a. genom övergång till paketförsäkringar
och till kollektiv försäkring. Ehuru denna utveckling i flera fall behöver
drivas ännu mycket längre, kommer sannolikt omkostnaderna i frivillig
försäkring, åtminstone inom en stor del av området, att alltid te sig högre
ur vissa synpunkter än i obligatorisk försäkring, nämligen beroende på förekomsten
av försäljningskostnader och av försäkringar med låg volym
per försäkrad. Detta förhållande kan icke ändras enbart därigenom att den
verksamhet som nu drives inom den enskilda försäkringssektorn överföres
i socialförsäkringens regi.
Svenska försäkringsbolags riksförbund tar i fråga om förvaltnings- och
försäljningskostnaderna upp den i motionerna I: 64 och II: 85 gjorda jämförelsen
med ATP:s förvaltningskostnader. Riksförbundet anser att denna
jämförelse helt saknar intresse:
Till en början måste hållas i minnet att en stor del av administrationskostnaderna
för ATP övervältrats på arbetsgivarna. Vidare är ATP, liksom
de övriga allmänna försäkringarna, obligatorisk och kan därför handläggas
på ett enkelt och förhållandevis billigt sätt. Frivillig försäkring däremot
skall tillfredsställa försäkringstagarnas särskilda skyddsbehov och måste
därför bli föremål för en alldeles speciell distributionsform. »Varans» karaktär
och det socialt angelägna i att varje individ så långt möjligt får ett
väl avpassat försäkringsskydd gör att försäkringsbolagen i stor utsträckning
måste uppsöka försäkringstagarna en för en. Detta medför också att varken
frivillig personförsäkring eller sakförsäkring kan med framgång administreras
på samma sätt som de allmänna obligatoriska försäkringarna.
I detta sammanhang framhåller riksförbundet att försäkringsbolagen inte
minst under senare år vidtagit omfattande åtgärder i rationaliserande
och kostnadsbesparande syfte. Fördelarna härav kommer, uttalar riksförbundet,
bl. a. till följd av försäkringsbolagens hårda inbördes konkurrens
försäkringstagarna till godo.
Försäkringsinspektionen finner det ovisst huruvida i motionerna 1:64
och 11:85 avses att enskilda försäkringsbolag och understödsföreningar
skulle bringas att upphöra med sin verksamhet på sådana områden där eu
utredning eventuellt kunde ange skäl för en utvidgad frivillig försäkring driven
av riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna. I så
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1965
19
fall skulle det bli fråga om mycket omfattande ändringar i det frivilliga försäkringsskyddets
struktur. Inspektionen betonar att det är ovisst om en fullständig
överföring av frivillig försäkring inom vissa branscher till den offentliga
sektorn skulle främja en ökning av det frivilliga skyddet. Detta kunde,
säger inspektionen, snarare minska, eftersom erfarenheten visar att eu
frivillig försäkring som grundas endast på passiv försäljning får en förhållandevis
ringa omfattning.
Inom den enskilda lörsäkringsverksamhetens ram finns, påpekar inspektionen,
vissa grenar som är obligatoriska i legal mening eller som så fullständigt
omfattar vissa kollektiv att de från individens synpunkt framstår
som de facto obligatoriska. Bortses från en del av yrkesskadeförsäkringen,
vars överförande till den offentliga sektorn redan har beslutats, gäller det
första endast om trafikförsäkringen. En sådan verksamhet bör enligt inspektionens
mening knappast anknytas till socialförsäkringen, eftersom
den expertis som erfordras väsentligen är av annat slag. Inspektionen anför
vidare:
Skulle man anse att det finns motiv för att låta något annat organ än
konkurrerande enskilda bolag ta hand om trafikförsäkringen, låge det närmare
till hands att inrätta ett nytt organ dominerat av motorfordonsägarna.
I vad gäller registrering och avgiftsuppbörd kunde en anknytning till den allmänna
motorfordonsregistreringen och bilskatteuppbörden övervägas. En sådan
försäkringsgivare kunde, på grund av sin monopolställning, åtminstone
teoretiskt tänkas få lättare att hävda sig gentemot reparationsbranschen
än sinsemellan konkurrerande försäkringsbolag som till stor del säljer sin
bilförsäkring genom bil- och reparationsfirmor. Å andra sidan skulle försäkringstagarna
gå miste om den tävlan i fråga om kvaliteten i service,
t. ex. vid skadereglering, som nuvarande system ger. Inspektionen försöker
ingen värdering av sådana eller andra fördelar eller olägenheter. De kan
belysas genom utredning. Sedan den tidigare utredningen om bilförsäkringen
(SOU 1949: 26) företogs har mer än lialvtannat årtionde förilutit.
Under denna tid har bilismen fått mångdubblad betydelse i allt bredare
folklager. De avsevärda premiehöjningar som under senare år varit
nödvändiga har medfört en skärpt kritik av branschen i den offentliga
debatten. Likväl är det ovisst om det föreligger något mera omfattande stöd
för uppfattningen att detta ämne har sådan prioritet att det bör underkastas
förnyad utredning. Med hänsyn till andra prioriteter är det än mer ovisst
huruvida en eventuell utredning, om den skulle finna skäl att förorda en
reform av antydd art, erhåller tillräckligt med kvalificerad försäkringsteknisk
och företagsekonomisk hjälp för en konkret planering av sådan art att
fördelarna uppnås även i praktiken samtidigt som olägenheterna begränsas.
Om den s. k. tjänstcgrupplivförsäkringen, vilken kan betecknas som från
individens synpunkt de facto obligatorisk, uttalar inspektionen att man i
detta fall kunnat i stort sett förverkliga de omkostnadsbesparingar som är
möjliga i kollektiv obligatorisk försäkring. Den ytterligare rationaliseringsvinst,
som eventuellt skulle kunna åstadkommas genom att hela tjänstegrupplivförsäkringen
(bortsett från den statliga) samlas i socialförsäk
-
20
Bankoutskotlets utlåtande nr 22 år W6ö
ringsregi, torde inte vara betydande. En reform av denna art säges för
övrigt knappast kunna övervägas annat än om arbetsmarknadens parter
så skulle önska. Detsamma gäller ITP-försäkringar och andra liknande
ordningar.
De ifrågavarande motionärerna kan emellertid också, framhåller försäkringsinspektionen,
ha räknat med att en utbyggnad av frivillig försäkring
driven i socialförsäkringsregi i konkurrens med enskilda försäkringsgivare
skulle åtminstone medföra en minskning av den enskilda försäkringsverksamheten.
En mera påtaglig sådan effekt skulle knappast uppnås annat än
om den i socialförsäkringens regi drivna frivilliga försäkringen säljs minst
lika aktivt som enskild försäkring. Försäljningskostnaderna skulle dock i
så fall knappast bli lägre än i denna.
Dessa av försäkringsinspektionen framförda synpunkter belyses av vissa
uppgifter vilka lämnas av Folksam, som anför:
Motionärerna har inte alls berört de mycket betydande möjligheter till
kompletteringsskydd samhället redan nu genom denna organisation erbjuder
medborgarna i form av frivilliga sjuk-, olycksfalls- och pensionsförsäkringar.
Sålunda finns möjligheter för hemmafruar och studerande att genom
försäkringskassorna teckna sjukförsäkring och för alla medborgare att
i riksförsäkringsverket teckna frivilliga pensionsförsäkringar och frivilliga
försäkringar enligt yrkesskadeförsäkringslagen.
Enligt uppgift hade den 31.12 1964 följande antal medborgare begagnat
sig av föreliggande möjligheter:
Anslutna till Antal
Försäkring för hemmafruar.................. 140 000
Försäkring för studerande .................. 12 000
Pensionsförsäkring......................... 18 000
Försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen .. 130 000
De försäkrade hemmafruarna utgör 13 % av alla hemmafruar. Enbart
de vid universitet och högskolor inskrivna utgör 50 000 ungdomar. Antalet
i försäkringsbolagen tecknade individuella livförsäkringar uppgår till över
4 milj. I Folksam är nära 3 milj. personer anslutna till kollektiva sjuk- och
olycksfallsförsäkringar, varav drygt 1,5 milj. genom sina fackliga organisationer.
Den utomordentligt blygsamma anslutningen till de av staten tillhandahållna
och i vissa fall subventionerade försäkringsformerna, som dessa siffror
visar, torde klart bestyrka tidigare erfarenheter, nämligen att för spridning
av frivillig försäkring behövs en aktiv försäljning av helt annat slag än
vad försäkringskassorna haft möjlighet till. Trots dessa erfarenheter synes
motionärerna, då deras hänvisning till ATP:s omkostnader eljest saknar
mening, önska att försäkringskassorna skulle beredas tillfälle att som representanter
för en monopolanstalt passivt tillhandahålla alla slag av försäkringar
för att därmed undvika försäljningskostnader. Erfarenhetsmässigt
vågar man utan vidare påstå att detta skulle leda till att en stor del av medborgarna
skulle komma att sakna även de nödvändigaste försäkringarna. Vid
en aktiv försäljning av frivilliga försäkringar blir kostnaderna — till den
alldeles övervägande delen beslående av löner — helt andra än dem man har
Bankoutskottets utlåtande nr 22 är 1965
21
alt räkna med vid en för alla medborgare obligatorisk standardförsäkring.
Den konkurrens som uppkommer där flera företag uppträder på marknaden
torde inom försäkringsbranschen liksom inom andra branscher medföra en
anspänning till förbättring av varan, som i allmänhet motiverar konkurrenskostnaderna.
Försäkringsinspektionen uttalar emellertid sympati för att försäkringstagarna
erhåller ett alternativ i frivillig försäkring till något lägre premiekostnad
än den vanliga, något som skulle möjliggöras genom att aktiviteten
i försäljningen begränsas och därmed också försäljningskostnaderna. Även
om en sådan frivillig försäkring knappast kan få stor omfattning skulle den
dock vara principiellt värdefull. Inspektionen anför i detta ämne vidare:
Emellertid får man inte göra sig överdrivna föreställningar om hur
mycket som rimligen kan och bör sparas på försäljningskostnader i ett alternativ
med mindre aktiv försäljning. Det måste på försäkringskassorna
finnas personal som är väl informerad om den »vara» som säljs och om
hur denna »vara» passar för enskilda, familjer och kollektiv i olika situationer
och med olika betalningsförmåga. Denna personal måste sålunda vara
kompetent att ge omfattande och god konsumentupplysning vilket är en
komplicerad uppgift i detta fall. Detta i sin tur förutsätter dels omfattande
utbildning och dels också sådana arbetsvillkor att denna personal kan behållas
trots den hårda konkurrensen med enskilda försäkringsgivare. Ehuru
försäljningen skulle vara mer passiv än enskild försäkringsverksamhet
måste verksamheten nå tillräcklig omfattning för att kunna täcka de kostnader
som i alla fall uppstår, inklusive fasta kostnader för utbildning.
På grund av sitt intresse för ett alternativ av den art som här berörts har
inspektionen medverkat till tillkomsten av en försäljning »över disk» av
viss livförsäkring. Denna verksamhet som är baserad på ett ömsesidigt försäkringsbolag
har emellertid i stort sett fått ringa omfattning trots att
premierna är lägre än de vanliga. Det har visat sig att det inte utan vidare
är givet alt man får full täckning för de utbildningskostnader som är nödvändiga
om kvaliteten i försäljningen skall uppfylla rimliga krav. Det har
sålunda återigen dokumenterats att frivillig försäkring lättare sprids genom
aktiv försäljning till högre kostnader än genom ett något lägre pris som
inöjliggöres genom passiv försäljning.
I princip skulle inspektionen inte ha något att invända emot att det inom
ramen för socialförsäkringen sker en ytterligare utbyggnad av ett sådant
alternativ. Men den nyss berörda erfarenheten stärker dock de praktiska betänkligheterna.
Av avgörande betydelse är vidare det faktum att socialförsäkringsapparaten
redan är hårt ansträngd för sina uppgifter inom obligatorisk
försäkring som måste komma i första hand. Dessa arbetsuppgifter är
omfattande, till stor del komplicerade och dessutom relativt nya. Härtill
kommer arbetet med ytterligare viktiga reformer inom socialförsäkringens
egen ram. Allt detta kommer att lägga beslag på de ledande krafternas hela
uppmärksamhet. Innan socialförsäkringsapparaten tilldelas ytterligare uppgifter
av betydelse inom frivillig försäkring måste i alla händelser först undersökas
i vad mån den, inom de kostnadsramar och med de arbetsvillkor
som medgetts, haft möjlighet att för sina nuvarande uppgifter rekrytera eu
kvalitativt och kvantitativt fullt tillräcklig medarbetarstab — och att dessutom
behålla denna stab trots de rika möjligheter i enskild försäkringsverksamhet
som föreligger för god arbetskraft.
22
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1965
Den i motionerna I: 64 och II: 85 framförda tanken att den för socialförsäkringarna
uppbyggda organisationen skulle användas också för vissa tilllä
ggsförsäkringar berörs inte av riksförsäkringsverket, som blott hänvisar
till att betydande förändringar i lagen om försäkringsrörelse genomfördes så
sent som fr. o. in. den 1 januari 1962 och att tillräckliga erfarenheter ännu
inte torde ha vunnits för en bedömning av dessa lagändringars effekt. Detta
säges dock inte hindra, att lagen kan behöva jämkas med hänsyn till ändrade
förhållanden. Sålunda skulle måhända skäl kunna föreligga för att i
försäkringstagarnas intresse en omprövning sker av de för försäkringsinrättningarna
gällande bestämmelserna om placering av fondmedel.
Tanken på ett samarbete på försäkringsmarknaden mellan de nordiska
länderna beröres i tre av yttrandena. Försäkringsinspektionen, som instämmer
i att ett ökat sådant samarbete är värdefullt, anför därom:
Det gäller t. ex. i fråga om lagstiftningen för försäkringsrörelse, som
ursprungligen tillkom efter ett nordiskt samarbete men sedermera undergått
en något olikartad utveckling i de skilda nordiska länderna. Det gäller
även i fråga om försäkringsavtalslagen, som i stort sett bygger på samnordiska
principer. Skulle motionärerna åsyfta ett nordiskt samarbete i
fråga om frivillig försäkring i socialförsäkringsregi, är de inne på en tanke
som även den kan ha förtjänster men som dock representerar ett väsentligt
mycket mer avlägset mål.
Svenska försäkringsbolags riksförbund finner tanken på en nordisk försäkringsmarknad
orealistisk och påpekar att utformningen av de allmänna
försäkringarna och av skadeståndsrätten trots vissa likheter dock uppvisar
stora skillnader, vilka skulle starkt komplicera varje form av samorganisation.
Folksam påpekar att det inte framgår av motionärernas påståenden huruvida
de anser att en större marknad skulle i och för sig förbilliga kostnaderna
eller att den skulle behövas för riskutjämningen. Med den organisation
genom försäkringskassorna som motionärerna tänkt sig skulle enligt
Folksams uppfattning en stormarknad knappast kunna påverka omkostnaderna.
Besparingsmöjligheterna skulle kunna ligga i en enda central ledning
av hela försäkringsverksamheten i Norden, en tanke som för närvarande
säges förefalla utopisk. För hemmets och familjens försäkringar anser
Folksam den svenska verksamheten vara fullt tillräcklig från riskutjämningssynpunkt.
Om motionerna 1: 64 och II: 85 anför Folksam sammanfattningsvis, att de
knapphändiga och föga upplysande argument som motionärerna framfört
icke synes motivera en ny försäkringsutredning.
Det utredningsyrkande som förekommer i motionerna I: 217 och II: 271
avstyrks av samtliga remissinstanser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 19G5
23
I fråga om försäkringstagarnas inflytande över försäkringsbolagen uttalar
Svenska försäkringsbolags riksförbund, att motionärerna underskattar den
insyn och det inflytande som sammantaget uppkommer genom dels den
beslutanderätt som tillkommer bolagsstämman i ömsesidiga bolag, dels försäkringstagarrepresentanterna
i försäkringsaktiebolagens styrelser och dels
den tillsyn som utövas av försäkringsinspektionen, vilken kommit till just
för att kunna på försäkringstagarnas vägnar verkställa en sakkunnig kontroll
av försäkringsverksamheten.
Folksam anför i denna fråga följande:
Det är riktigt att försäkringstagarnas rätt till inflytande över de ömsesidiga
bolagen i flera fall icke synes motsvaras av en tillfredsställande parlamentarisk
organisation. Åt denna fråga har såväl 1942 som 1945 och 1958
års försäkringsutredningar ägnat ett betydande intresse utan att finna några
för alla bolag helt godtagbara lösningar. Tillfredsställande synes frågan
kunna lösas i de fall, där en nära anknytning till intresseorganisation gör
det naturligt att denna svarar för försäkringstagarrepresentationen. Endast
i ett par företag (Folksam -— konsumentkooperationen — fackföreningsrörelsen
och Ansvar — nykterhetsrörelsen — religiösa samfund) har denna
ordning genomförts. Förefintligheten av dessa företag, försäkringstagarnas
valfrihet, intresseorganisationernas möjligheter att även utan direkt parlamentarisk
samverkan öva inflytande i olika företag minskar emellertid till
en del den praktiska betydelsen av denna principiellt viktiga fråga. Den
största försäkringskoncernen, som har aktiebolagsform, är icke dominerande
när det gäller familjens och hemmets försäkringar.
Den strukturrationalisering som äger rum inom försäkringsbranschen är,
uttalar försäkringsinspektionen, i stort sett nödvändig som ett led i strävandena
att dämpa ökningen i omkostnader; den bör emellertid inte utesluta
att mänga mindre företagsenheter blir kvar och får fortsatt möjlighet att
konkurrera. Inspektionen säger sig vara övertygad om att möjligheten att
dämpa kostnadsökningen åtminstone till stor del utnyttjas, dock inte till den
grad att arbetskraft friställs utan så att den naturliga avgången utnyttjas
för ändamålet. Fusionernas maktpolitiska aspekter ter sig enligt inspektionens
uppfattning mindre oroande när man tar hänsyn till ATP-systemets
och AP-fondens tillväxt. Inspektionen framhåller att socialförsäkringens
snabba expansion över huvud taget medför cn avsevärd höjning av den
offentliga sektorns andel i den totala försäkringsverksamheten. Dessutom
hänvisas till den kontroll över försäkringsverksamheten som utövas enligt
gällande lag och som just i fråga om kapitalplaceringarna är mycket ingående
vad gäller personförsäkringsbolagen, vilka svarar för ca 80 procent av
försäkringsbolagens tillgångar.
Vad beträffar de i motionerna framförda synpunkterna på försäkringsbolagens
kapitalförvaltning erinrar Svenska försäkringsbolags riksförbund
om att försäkringsbolagens primära skyldighet är att med beaktande av
säkerhets- och avkastningssynpunkter tillgodose försäkringstagarnas in
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
24
Bankoutskotiets utlåtande nr 22 år 1965
iresse vid placering av förvaltade medel. Försäkringstagarnas och samhällets
intressen strider emellertid i princip icke mot varandra, säger förbundet,
och därför är också huvuddelen av de förvaltade medlen placerade just
inom de områden som motionärerna framhållit som angelägna.
Folksam ger ett exempel på den rationaliseringsverksamhet som försiggår
inom försäkringsbranschen:
Från 1955 har antalet motorfordonsförsäkringar i Folksam ökat med
mer än 400 % medan personalstjTkan ökat med endast omkring 60 En
anställd administrerar i dag tre gånger så många motorfordonsförsäkringar
som 1955. För Folksams bilförsäkringstagare innebär de premieändringar
som gjorts under tioårsperioden 1955—1964 en total höjning av medelpremien
i trafikförsäkring med 14 %, medan konsumentprisindex under samma
tid stigit med 36 % och medeltimförtjänsten för industriarbetare med 82 %.
Ett exempel på samhällets möjligheter att styra försäkringsbolagens kapitalplaceringar
utgör, påpekar Folksam, riksbankens rekommendationer till
och fortlöpande kontakter med försäkringsbolagen.
Försäkringsinspektionen, som anser att inte minst prioritetsawägningar
talar emot att nya omfattande utredningar av det slag som berörts i motionerna
sättes i gång, framhåller avslutningsvis att enligt dess mening en
undersökning av annat slag är mycket angelägen. Inspektionen, som i sitt
remissyttrande till chefen för finansdepartementet över värdesäkringskommitténs
betänkande om indexlån föreslagit en utredning av frågan om liberalisering
av bestämmelserna om kapitalplacering för livbolag och understödsföreningar,
anför i detta ämne följande:
En sådan liberalisering borde ingå som ett led i strävandena att åstadkomma
bättre förräntning av försäkringstagarnas medel och därmed motväga
inflationsförluster. Utredningen borde i första hand avse frågan om
en höjning av gränsen för den fria sektorn av försäkringsfonden (med bibehållande
av förbudet mot aktier) och om viss liberalisering av bestämmelserna
för redovisning i den bundna sektorn av inteckningslån i fast
egendom och tomträtt.
Denna hemställan från inspektionen har ännu icke föranlett någon åtgärd.
Visserligen har en utredning rörande placeringsbestämmelserna för
livbolag och understödsföreningar tillsatts, men dess uppgift är begränsad
till frågan om placering i fartygsinteckningar. Det vore utomordentligt välkommet
om även de av inspektionen berörda revisionsbehoven, som på ett
helt annat sätt är angelägna ur försäkringstagarsynpunkt, snarast kunde
komma under utredning.
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1965
25
Utskottet
På förslag av bankoutskottet (uti. nr 14) avvisade 1964 års riksdag ett
motionsvis framlagt förslag om utredning rörande försäkringsväsendets organisation
och ställning. Samma hemställan har nu av i huvudsak samma
motionärer gjorts i motionerna 1:217 och 11:271. Som motiv för en sådan
utredning anges främst den pågående koncentrationsprocessen inom försäkringsväsendet
och de risker för ekonomisk maktanhopning som denna utveckling
kan medföra. Utskottet, som i fjol bl. a. erinrade om den insyn i
och kontroll över försäkringsväsendet som utövas från samhällets sida, vidhåller
sin uppfattning att en utredning av åsyftat slag inte synes påkallad.
De invändningar som motionärerna riktat mot vad utskottet föregående år
uttalade finner utskottet icke bärkraftiga.
Utgångspunkten för det förslag som väckts i motionerna I: 64 och II: 85
är atf man kan räkna med att behovet av ett frivilligt försäkringsskydd till
komplettering av det obligatoriska grundskydd som samhället erbjuder
i framtiden kommer att öka. Motionärerna framkastar tanken att den, administration
som samhället har byggt upp för socialförsäkringen skulle
kunna användas även för tilläggsförsäkringar av olika slag. De höga försäljnings-
och förvaltningskostnader som är förknippade med tilläggsförsäkringar
i försäkringsbolagens regi skulle därigenom kunna minskas.
Utskottet vill erinra om att det i viss mån redan nu föreligger möjlighet
att teckna frivilliga tilläggsförsäkringar inom socialförsäkringens organisation.
Dessa möjligheter har ännu inte utnyttjats i någon mera betydande
omfattning. Detta förhållande torde, såsom framhållits vid remissbehandlingen,
få sättas i samband med frånvaron av direkta försäljningsstimulerande
åtgärder. I den mån frivilliga försäkringar inom ramen för den samhälleliga
försäkringsorganisationen skulle helt ersätta motsvarande försäkringar
i privat regi torde de alltså, om tillfredsställande försäkringsskydd
skall uppnås, få spridas genom en mera aktiv försäljningsverksamhet.
Frågan om en utbyggnad av den frivilliga statliga pensionsförsäkringen
var föremål för prövning vid 1962 års riksdag. I den då föreliggande propositionen
(nr 90) med förslag till lag om allmän försäkring m. in. hade föredragande
departementschefen uttalat att socialförsäkringsadministrationen
under de närmaste åren borde få ägna alla sina krafter åt reformerna
inom den obligatoriska socialförsäkringens område och därför inte borde
åläggas de ganska betydande arbetsuppgifter som skulle vara förenade med
en mera omfattande omorganisation av den frivilliga pensionsförsäkringen.
Detla uttalande, mot vilket riksdagen inte riktade någon erinran, är enligt
utskottets mening alltjämt beaktansvärt.
Utskottet avstyrker att den föreslagna utredningen kommer till stånd.
26 Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1965
Åberopande vad här anförts får utskottet hemställa,
1. att motionerna 1:64 och 11:85 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
2. att motionerna I: 217 och II: 271 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 6 april 1965
På bankoutskottets vägnar:
NILS STÅHLE
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ståhle, Hilding, Gustaf Henry Hansson,
Åke Larsson, Palm, Åkerlund, Augustsson och Wikberg;
från andra kammaren: fru Renström-Ingenäs, herrar Berglund, Franzén
i Motala, Bengtsson i Landskrona, Ekström i Iggesund, Börjesson i
Glömminge*, Nordgren och Jonsson.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
av herrar Åke Larsson, Augustsson, Franzén i Motala och Ekström i Iggesund.
MARCUS BOKTR. STHLM 1965 1.5002»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.