Utlåtande i anledning av framställning från styrelsen för riksdagsbiblioteket angående riksdagens upplysningstjänsts arbetsuppgifter och organisation. På bankoutskottets hemställan
1965-05-21 · 55 sidor, varav 54 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 54 av 55 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1965:48, Utlåtande i anledning av framställning från styrelsen för riksdagsbiblioteket angående riksdagens upplysningstjänsts arbetsuppgifter och organisation. På bankoutskottets hemställan
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1965
1
Nr 48
Utlåtande i anledning av framställning från styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående riksdagens upplysningstjänsts arbetsuppgifter
och organisation.
På bankoutskottets hemställan (uti. nr 39, punkt 13) beslöt 1964 års riksdag
uppdraga åt styrelsen för riksdagsbiblioteket att utreda frågan om riksdagens
upplysningstjänsts arbetsuppgifter och behov av resurser.
I en den 9 mars 1965 dagtecknad, till riksdagen ställd skrivelse, vilken hänvisats
till bankoutskottet och jämte tillhörande bilagor såsom bihang 1 fogats
till detta utlåtande, har styrelsen för riksdagsbiblioteket redovisat resultatet
av den begärda utredningen. Styrelsen har därvid upprepat det förslag
om att riksdagens upplysningstjänst skall organiseras såsom ett självständigt
verk som styrelsen tidigare framlagt i sina petita för budgetåret 1964/65.
Därutöver har styrelsen bl. a. föreslagit en förstärkning av upplysningstjänstens
personal. Vid styrelsens behandling av ärendet har föredraganden, överbibliotekarien
Frykholm, anmält skiljaktig mening och hänvisat till ett av
honom avgivet utlåtande (bihang 1, bilaga F), enligt vilket upplysningstjänsten
icke borde skiljas från biblioteket.
Över den av styrelsen för riksdagsbiblioteket gjorda framställningen har
utskottet inhämtat yttranden från riksgäldsfullmäktige, riksdagens organisationsutredning,
lönenämnden för riksdagens verk, delegerade för riksdagens
verk och Riksdagsbibliotekets personalförening. Sedan utskottet beslutat
föreslå en förstärkning av den för upplysningstjänsten avsedda personalen
i huvudsaklig överensstämmelse med biblioteksstyrelsens förslag,
ehuru under bibehållande av upplysningstjänsten inom bibliotekets ram,
har utskottet inhämtat förnyade yttranden från lönenämnden för riksdagens
verk och delegerade för riksdagens verk rörande benämning och lönegradsplacering
av ifrågavarande tjänster.
Riksdagsbibliotekets personalförening har anmält, att föreningen avstår
från att göra något uttalande rörande biblioteksstyrelsens förslag. En av
föreningens medlemmar, t. f. förste bibliotekarien Gunnel Bohman, har emellertid
avgivit ett särskilt yttrande, vilket fogats till detta utlåtande såsom
bihang 2.
Riksdagens organisationsutredning säger sig icke vara beredd att i det inledande
skede, vari utredningsarbetet befinner sig, redovisa någon ståndpunkt
beträffande frågan huruvida upplysningstjänsten och biblioteket bör
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 8 samt. Nr 48
2
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1965
bilda en organisatorisk enhet eller inte. Ej heller har utredningen möjlighet
att tillkännage någon uppfattning om lönenivån för upplysningstjänstens
personal. Utredningen har emellertid inte något att erinra mot att upplysningstjänstens
personaluppsättning ökas, därest så skulle befinnas av behovet
påkallat.
Riksgälds fullmäktige konstaterar inledningsvis, att de erinringar som
fullmäktige föregående år framförde mot biblioteksstyrelsens förslag till
reglemente för upplysningstjänsten icke har föranlett någon styrelsens åtgärd.
Fullmäktige anför härefter följande:
Fullmäktige vill till en början instämma i styrelsens uttalande om att
upplysningstjänsten, såsom författningsutredningen redan tidigare framhållit,
visat sig fylla ett väsentligt och varaktigt behov som serviceorgan åt riksdagens
ledamöter. Härom torde för övrigt icke råda några delade meningar.
Däremot finner fullmäktige fortfarande tveksamt, vilken målsättning som
lämpligen bör uppställas för upplysningstjänstens fortsatta verksamhet.
Tveksamheten gäller närmast, huruvida upplysningstjänsten bör utvecklas
till ett utredningsorgan i egentlig mening eller om dess verksamhet bör i
huvudsak begränsas till att tillhandagå riksdagsledamöterna samt gruppkanslierna
med upplysningar och sammanställningar av fakta, sålunda vad
som brukar benämnas dokumentationstjänst, varvid materialet till väsentlig
del kan hämtas från befintliga källor, i bibliotek, hos myndigheter etc. Medan
styrelsens föreliggande framställning snarast synes syfta till en utveckling
i förstnämnda riktning — det förutsättes sålunda bl. a. att upplysningstjänsten
skall tillhandagå såväl enskilda riksdagsledamöter som utskottsoch
delegationskanslier ävensom riksdagsgruppernas sekretariat med omfattande
utredningar i vitt skilda ämnen — har överbibliotekarien såsom chef
för riksdagsbiblioteket och upplysningstjänsten i förevarande sammanhang
uttalat, att dylika målsättningar i allmänhet icke kan anses höra hemma
under begreppet npplysningstjänst.
För egen del avstår fullmäktige från att nu göra något uttalande angående
den målsättning, som bör uppställas för upplysningstjänstens fortsatta
verksamhet samt den därav avhängiga uppbyggnaden av dennas personalorganisation.
De skilda uppfattningar som kan hysas härom återspeglai
emellertid såvitt fullmäktige kan förstå en avgörande skiljelinje vid det
ställningstagande till dessa spörsmål, som nu åter aktualiserats. Det synes
bl. a. uppenbart, att en utveckling av upplysningstjänsten till ett organ med
tyngdpunkten lagd på utredningar av skilda slag måste kräva en personalrekrytering
efter delvis andra linjer än hittills samt i övrigt starkt ökade
personalresurser och lokalutrymmen, oavsett den gallring av arbetsuppgifterna,
som får förutsättas bli nödvändig med tanke på det stora antalet uppdragsgivare,
allt krav som i rådande läge och även inom en överskådlig
framtid ter sig synnerligen vanskliga att tillgodose. Det var med tanke härpå,
som fullmäktige i sitt remissyttrande föregående år, med instämmande
av delegerade för riksdagens verk, tillrådde försiktighet vid utbyggnaden av
upplysningstjänsten för att icke riskera en feldimensionering av verksamheten
samt onödiga kostnader och samtidigt efterlyste en klarare målsättning
och mer preciserade riktlinjer för upplysningstjänstens verksamhet. En
liknande ståndpunkt intogs av statskontoret — i remissyttrande över författningsutredningens
förslag— som i likhet med fullmäktige ansåg, att tillskapandet
av ytterligare en i stort sett fristående förvaltningsenhet inom
Bankoutskottets utlåtande nr b8 år 1965
3
riksdagen om möjligt borde undvikas. Såväl fullmäktige som statskontoret
fann också, att ett fortsatt organisatoriskt samgående med riksdagsbiblioteket,
som ju upplysningstjänsten under alla förhållanden måste repliera
på, skulle skapa bästa förutsättningarna för ett rationellt utnyttjande av
den biblioteksstyrelsen och överbibliotekarien underställda personalen i dess
helhet.
I det följande uttalar fullmäktige, att biblioteksstyrelsens ånyo konfirmerade
uppfattning i organisationsfrågan visserligen bör ges stort beaktande
men att fullmäktige för sin del icke anser den föreliggande utredningen vara
tillräckligt klarläggande för att medge ett slutligt ståndpunktstagande i frågan
om upplysningstjänstens fortsatta verksamhet och organisation samt
personalbehov. Fullmäktige anser det därför nödvändigt, att frågan blir
föremål för ytterligare överväganden, gärna med biträde av organisatorisk
expertis. I detta sammanhang anföres följande:
Enligt vad i ärendet upplysts, kommer den av talmanskonferensen nyligen
tillsatta utredningen angående riksdagens personal- och förvaltningsorganisation,
vilken utredning bedömts vara av brådskande natur, alt jämväl
beakta upplysningstjänstens ställning. Fullmäktige finner lämpligt och angeläget
— med hänsyn till att en snar upprustning av upplysningstjänstens
personalresurser under alla förhållanden synes påkallad — att i nämnda
sammanhang frågan om upplysningstjänsten i sin helhet blir penetrerad
och dess arbetsuppgifter såvitt möjligt klart fixerade. Därvid bör självfallet
också upplysningstjänstens lokalbehov prövas.
I avvaktan på resultatet av de överväganden, som sålunda förutsättes
komma till stånd inom kort, torde några väsentliga förändringar i fråga om
upplysningstjänstens verksamhet och personalorganisation icke nu böra
vidtagas.
Det av biblioteksstyrelsen framlagda förslaget kan icke, säger lönenämnden
för riksdagens verk i sitt först avgivna yttrande, anses utgöra tillräckligt
underlag för ett bedömande av det framtida personalbehovet hos upplysningstjänsten.
Nämnden säger sig därför endast kunna hänvisa till sin föregående
år meddelade uppfattning om löneställningen för upplysningstjänstens
personal. Detta uttalande torde innebära ett avstyrkande av det nu framlagda
förslaget till personalorganisation. Lönenämnden ifrågasätter vidare
om inte resultatet av riksdagens organisationsutredning borde avvaktas, innan
ställning tages till frågan om den slutliga organisationen av upplysningstjänsten.
Likartade synpunkter framföres av delegerade för riksdagens verk i deras
först avgivna yttrande. Delegerade uttalar:
Den remitterade skrivelsen avser att utgöra den av riksdagen begärda utredningen.
Såvitt delegerade kunnat finna innefattar emellertid skrivelsen
icke någon tillfredsställande utredning av frågan. Den lämnar en information
om vad upplysningstjänsten åtgjort under år 1964 och tidigare år, vilka
dess uppdragsgivare varit in. m. samt hur motsvarande verksamhet är ordnad
i ett antal stater. Förslaget innebär emellertid icke någon klar avgräns
-
4
Bankoutskotiets utlåtande nr 48 år i965
ning av vad upplysningstjänsten bör befatta sig med. I § 1 första stycket i
det vid biblioteksstyrelsens skrivelse fogade förslaget till reglemente sägs,
att det främst åligger upplysningstjänsten att biträda riksdagens ledamöter
med insamling, sammanställning och bearbetning av informationsmaterial
av betydelse för deras offentliga verksamhet. Formuleringen synes vara sådan
att den kan inrymma uppgift för upplysningstjänsten att vara icke endast
ett upplysnings- utan även ett utredningsorgan för riksdagens ledamöter
in. fl. Formuleringen torde med andra ord icke innebära något hinder
för eu fortsatt utveckling i sådan riktning, en utveckling som för biblioteksstyrelsen
synes te sig naturlig. Eftersom upplysningstjänsten enligt andra
stycket i sagda paragraf skall, i den mån dess nyssnämnda uppgifter därigenom
ej eftersättes, lämna motsvarande bistånd åt riksdagens utskottsoch
delegationskanslier samt riksdagens partigruppers sekretariat kan man
förutsätta att, om förslaget bifalles, upplysningstjänsten kommer att i växande
omfattning fungera som utredningsorgan även för dessa kanslier och
sekretariat, med den reservationen att härför tillräckliga resurser ställs till
upplysningstjänstens förfogande. Innan en sådan utveckling godtages synes
eu grundligare och mera allsidig undersökning böra komma till stånd, som
noga tar fasta på vad som från riksdagens sida önskas och vilka konsekvenser
i personellt avseende, icke blott för dagen utan även på längre sikt, som
skulle bli följden av en dylik anordning. Särskilt torde enligt delegerades
mening — förutom spörsmålet om och i så fall i vilken omfattning upplysningstjänsten
bör få åtaga sig mera omfattande utredningsuppdrag -—- frågan
om utvidgningen av upplysningstjänstens avnämarkrets till att avse
även riksdagens partigruppers sekretariat vara i behov av mera ingående
överväganden. Man torde nämligen i likhet med biblioteksstyrelsen kunna
utgå från att denna utvidgning, om upplysningstjänstens arbetsuppgifter
skulle bli av den omfattning som biblioteksstyrelsen förutsatt, kommer att
medföra beställningar av större och mera långsiktiga utredningar än som
eljest skulle bliva fallet. Detta måste i sin tur medföra krav på ökad personal
och större kvalifikationer hos en del av tjänstemännen å upplysningstjänsten.
Delegerade vill med hänsyn till biblioteksstyrelsens här avsedda,
relativt långtgående förslag i likhet med lönenämnden ifrågasätta, om icke
resultatet av den av talmanskonferensen beslutade utredningen angående
riksdagens personal- och förvaltningsorganisation bör avvaktas, innan ställning
tages till frågan om den slutliga organisationen av upplysningstjänsten.
Av det anförda följer, att delegerade icke är beredda att frångå sin förra
året intagna ståndpunkt att upplysningstjänsten icke i frågans nuvarande
läge bör skiljas från riksdagsbiblioteket.
Delegerade säger sig i fråga om upplysningstjänstens förhållande till riksdagsbiblioteket
närmast ge sin anslutning till de synpunkter som överbibliotekarien
framfört i sitt utlåtande. I anslutning härtill yttrar delegerade:
Principiellt är delegerade av den uppfattningen att man bör i möjligaste
mån undvika att genom uppdelning av ett relativt litet verk tillskapa två
små institutioner. Förslaget om en gemensam styrelse kan för övrigt tas
som ett indicium på lämpligheten av att organisationen sammanhålles till
en enhet. Härför talar ytterligare att det bör vara möjligt för de i upplysningsarbetet
engagerade tjänstemännen att under de tider, då riksdagen ej
är samlad och därmed en viss nedgång sker i upplysningstjänstens arbetsvolym,
ägna viss arbetstid åt riksdagsbibliotekets egna uppgifter.
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1965
5
Behovet av personal för upplysningstjänsten torde i och för sig, säger
delegerade, icke i högre grad påverkas av om denna skall vara organiserad
som ett särskilt verk eller som en sektion inom riksdagsbiblioteket. Biblioteksstyrelsens
förslag innebär en viss utökning av den personalorganisation
som beslöts av 1964 års riksdag, anför delegerade och fortsätter:
Särskilt innebär emellertid förslaget en höjd löneställning för vissa tjänster,
och detta även i jämförelse med den av styrelsen år 1964 föreslagna
organisationen. Någon närmare motivering till de olika tjänsterna eller uppgift
om vad innehavaren skulle ha att utföra har inte lämnats i biblioteksstyrelsens
i detta avseende mycket summariska skrivelse. Enligt delegerades
mening bör man vänta med att taga ställning till personalorganisationen
till dess att den av delegerade förutsatta utredningen om upplysningst jänstens
arbetsuppgifter föreligger. Skulle behov uppkomma av utökad personal,
bör detta behov kunna tillgodoses inom amanuenskarriären respektive genom
anställande av assistent- eller biträdespersonal. På nuvarande stadium
har delegerade emellertid icke möjlighet att bedöma storleken av detta behov,
som blir beroende av den fortsatta utvecklingen av upplysningstjänstens
arbete.
Mot delegerades beslut att avge remissyttrande med ovan angivna innehåll
har reservation avgivits av vice ordföranden herr Wahlund, tillika biblioteksstyrelsens
ordförande. Enligt reservantens uppfattning hade delegerade
bort biträda biblioteksstyrelsens förslag.
I sitt av utskottet inhämtade förnyade yttrande anför lönenämnden för
riksdagens verk endast — under hänvisning till sitt tidigare yttrande —- att
nämnden fortfarande saknar möjlighet att på grundval av föreliggande uppgifter
bedöma det framtida personalbehovet hos upplysningstjänsten. Även
delegerade för riksdagens verk vidhåller sin förut deklarerade uppfattning
men tillmötesgår därjämte utskottets anhållan om synpunkter på benämning
och lönegradsplacering av de för upplysningstjänsten avsedda tjänsterna
vid en förstärkning av personalorganisationen. Delegerade anför:
Biblioteksstyrelsen har förslagit att upplysningstjänsten skall avskiljas
från riksdagsbiblioteket och att en byråchefstjänst skall inrättas för chefen
för den sålunda självständiga organisationen. Delegerade utgår från att ett
dylikt avskiljande ej kommer till stånd och att upplysningstjänsten följaktligen
även i fortsättningen skall lyda under överbibliotekarien, vilken tillhör
Bo 1. Att vid sådant förhållande sätta tjänsterna i samma lönegrad lär
icke böra ifrågakomma. Skall överbibliotekarietjänsten kvarbliva i B 1 —
och någon ändring härutinnan är icke nu aktuell — bör därför upplysningstjänstens
ledare tills vidare även i fortsättningen vara placerad i A 27, men
med tjänsten torde därvid böra förenas ett särskilt lönetillägg, förslagsvis å
2 400 kronor per år. Den nuvarande tjänstebenämningen förste bibliotekarie
bör därvid lämpligen ändras till byrådirektör. Skulle emellertid bankoutskottet
— utan hänsynstagande till vad sålunda anförts — finna att befattningen
som chef för upplysningstjänsten bör vara placerad i B 1, bör tjänstebenämningen
icke vara byråchef utan avdelningsdirektör; tjänsten bör i så
fall icke sättas å ordinarie stat utan tills vidare ges ställning av extra tjänst
<Ag).
6
Bankoutskottets utlåtande nr i8 år 1965
Biblioteksstyrelsen har föreslagit inrättande av två byrådirektörstjänster
i högst Ae 27. Delegerade vill icke motsätta sig bifall till detta förslag. Vad
beträffar tjänstebenämningen bör denna vara byrådirektör, oavsett om den
faktiska lönegradsplaceringen av tjänsteinnehavarna blir i A 27 eller i A 25.
För de två av biblioteksstyrelsen föreslagna tjänsterna i högst Ae 23 bör
tjänstebenämningen bli förste byråsekreterare, oavsett om placeringen i det
aktuella fallet sker i sagda lönegrad eller i A 21.
De övriga av biblioteksstyrelsen föreslagna tjänstebenämningarna är avpassade
efter den lönegradsplacering, som tjänsterna erhållit i styrelsens
förslag. Beträffande förste expeditionsvaktens löneställning torde få hänvisas
till årets förhandlingsöverenskommelse för den allmänna statsförvaltningen
och till delegerades yttrande denna dag över biblioteksstyrelsens förslag
i fråga om expeditionsvakternas lönegradsplacering.
Delegerades vice ordförande herr Wahlund har även vid detta tillfälle
reserverat sig till förmån för ett tillstyrkande av biblioteksstyrelsens förslag
i alla delar.
Utskottet. I sitt utlåtande angående regleringen för budgetåret 1964/65
av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess verk (1964 nr 39) behandlade
utskottet tämligen ingående frågan om riksdagens upplysningstjänsts
organisatoriska ställning och personalresurser. Styrelsen för riksdagsbiblioteket
hade i anslutning till vad som anförts av författningsutredningen
föreslagit att upplysningstjänsten skulle organisatoriskt skiljas från
biblioteket. Utskottet konstaterade emellertid att tillräckligt underlag saknades
för en slutlig prövning av frågan om formerna för upplysningstjänstens
fortsatta verksamhet. En definitiv lösning av upplysningstjänstens
organisationsproblem borde, uttalade utskottet, föregås av en närmare utredning
av dess arbetsuppgifter och därav föranledda behov av resurser.
På utskottets hemställan beslöt riksdagen uppdraga åt styrelsen för riksdagsbiblioteket
att verkställa en sådan utredning. En viss förstärkning av
upplysningstjänstens personal genomfördes emellertid omedelbart.
Den utredning rörande upplysningstjänsten, som biblioteksstyrelsen nu
framlagt för riksdagen, betecknas av riksgäldsfullmäktige såsom icke tillräckligt
klarläggande för att medge ett slutgiltigt ställningstagande till frågan
om upplysningstjänstens organisation och personalbehov. Liknande
omdömen avges av lönenämnden för riksdagens verk och delegerade för
riksdagens verk. I varje fall vad organisationsfrågan beträffar delar utskottet
den här angivna uppfattningen. Utskottet är alltså inte berett att på
grundval av den föreliggande utredningen förorda ett åtskiljande av upplysningstjänsten
och biblioteket. I detta sammanhang fäster utskottet särskild
vikt vid att riksdagens organisationsutredning, som tillsatts under
innevarande vårsession, vid sin prövning av riksdagens personal- och förvaltningsorganisation
kommer att få ägna uppmärksamhet även åt frågan
om upplysningstjänstens ställning. Enligt utskottets mening bör organisationsutredningens
arbetsresultat avvaktas innan slutlig ställning tages till
Bankoutskottets utlåtande nr i8 år 1965
7
ett omorganisationsförslag av så genomgripande natur som det av biblioteksstyrelsen
framlagda.
Samtidigt finner utskottet det angeläget, att upplysningstjänsten redan
nu får personella resurser som gör det möjligt för den att tillgodose de ökade
anspråk på service som uppställs av riksdagens ledamöter och övriga som
har rätt att påkalla dess medverkan. I detta sammanhang vill utskottet
erinra om att riksdagen med bifall till utskottets utlåtande nr 29 beslutat medge
även Sällskapet riksdagsmän och forskare rätt att anlita upplysningstjänsten.
En personalförstärkning av ungefär den omfattning som biblioteksstyrelsen
föreslagit är enligt utskottets mening motiverad.
När det gäller personalens löneställning ansluter sig utskottet i huvudsak
till vad delegerade för riksdagens verk i sitt förnyade yttrande angivit
såsom lämpligt för det fall att personalen skulle utvidgas i enlighet med
vad utskottet här förordat. Tjänsten som föreståndare för upplysningstjänsten
bör således alltfort vara placerad i lönegrad A 27 men förenas med
ett särskilt lönetillägg av 2 400 kronor per år. Föreståndaren bör ha tjänstetiteln
byrådirektör. På nivån närmast under föreståndaren finns för närvarande
tre befattningar som förste byråsekreterare i högst lönegrad A 23.
Utskottet tillstyrker att i fortsättningen skall finnas två tjänster som byrådirektör
i högst lönegrad A 27 och två tjänster som förste byråsekreterare
i högst lönegrad A 23. I utbyte mot nu förekommande tjänster som biblioteksassistent
i Ae 11 och biblioteksbiträden i Ae 7 och Ag 7 bör finnas en
tjänst som registrator i A 13, en som kansliskrivare i A 11 och en som kanslibiträde
i A 7. Därjämte bör inrättas en tjänst som förste expeditionsvakt
i A 9. Med hänsyn till att något slutgiltigt ställningstagande inte sker till
frågan om upplysningstjänstens organisation bör samtliga här angivna
tjänster vara extra ordinarie.
Avlöningsanslaget för riksdagsbiblioteket, till frågan om vars storlek
utskottet återkommer i sitt utlåtande nr 50, bör dimensioneras så att biblioteksstyrelsen
liksom hittills har möjlighet att för upplysningstjänstens behov
ytterligare anställa viss personal i reglerad befordringsgång.
När föregående år tjänster i högst lönegrad Ae 23 infördes vid upplysningstjänsten
sade sig utskottet förutsätta, att lönegradsplaceringen för innehavare
av här ifrågavarande tjänster inom den angivna ramen skulle fastställas
av biblioteksstyrelsen efter samråd med lönenäinnden för riksdagens
verk och delegerade för riksdagens verk. Biblioteksstyrelsen har nu, under
anförande av att den tillämpade ordningen kan medföra en för rekryteringen
ogynnsam tidsutdräkt, hemställt att samråd i avsedda fall skall behöva ske
endast om styrelsen så anser lämpligt. Utskottet är inte berett att tillstyrka
styrelsens förslag på denna punkt utan förordar att samrådet även i fortsättningen
skall vara obligatoriskt.
Åberopande vad här anförts hemställer utskottet,
att riksdagen i anledning av förevarande framställning
8
Bankoutskottets utlåtande nr \8 år 1965
från styrelsen för riksdagsbiblioteket måtte med godkännande
av vad utskottet här uttalat rörande riksdagens upplysningst
jänst bemyndiga delegerade för riksdagens verk att
med tillämpning från den 1 juli 1965 fastställa därav föranledda
ändringar i tjänste- och personalförteckningarna för
riksdagsbiblioteket.
Stockholm den 21 maj 1965
På bankoutskottets vägnar:
C. G. REGNÉLL
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ståhle, Gustaf Henry Hansson, Åke
Larsson, Palm, Nils Theodor Larsson, Lundin, Per Jacobsson* och Lundberg;
från
andra kammaren: herr Regnéll, fru Renström-Ingenäs, herrar
Berglund, Larsson i Umeå, Fridolfsson i Rödeby, Börjesson i Falköping,
Gustavsson i Ängelholm och Jönsson i Arlöv.
Reservation
av herrar Nils Theodor Larsson, Per Jacobsson, Berglund, Larsson i Umeå
och Börjesson i Falköping, vilka ansett att det stycke på s. 7 i utskottets yttrande
som börjar med orden »När det gäller» och slutar med orden »vara
extra ordinarie» bort ha följande lydelse:
»När det gäller---(= utskottet)---utskottet här förordat.
Tjänsten som föreståndare för upplysningstjänsten bör enligt utskottets
mening vara placerad i lönegrad Bg 1 med tjänstetiteln avdelningsdirektör.
På nivån närmast--— (= utskottet)---expeditionsvakt i A 9.
Med hänsyn till att något slutgiltigt ställningstagande inte sker till frågan
om upplysningstjänstens organisation bör samtliga här angivna tjänster på
löneplan A vara extra ordinarie.»
Bcinkoutskottets utlåtande nr i8 år 1965
9
Bihanq 1
STYRELSEN FÖR RIKSDAGSBIBLIOTEKET
angående riksdagens upplysningstjänst
Till
Riksdagen
Till svar å Riksdagens skrivelse den 29 maj 1964 får styrelsen för riksdagsbiblioteket
härmed avgiva begärt utlåtande och förslag över frågan om
riksdagens upplysningstjänsts arbetsuppgifter och behov av resurser med
bilagor innehållande årsberättelse, exempelsamling, förslag till reglemente
och översikt över utländska förhållanden samt protokollsutdrag jämte en
av överbibliotekarien verkställd utredning.
Historik
Efter ett initiativ av författningsutredningen, i vars uppdrag det ingick
att beakta riksdagens behov av större administrativa och ekonomiska resurser,
och på direkt förslag av den då sittande riksdagsbiblioteksutredningen
beslöt styrelsen för riksdagsbiblioteket i april 1955 att på försök inrätta en
upplysningstjänst för riksdagens ledamöter. För den nya verksamheten utfärdades
ett provisoriskt reglemente, enligt vilket upplysningstjänsten skulle
biträda vid insamling av sakuppgifter i frågor som var under behandling
i riksdagen eller som någon ledamot önskade bringa inför denna. Som allmänna
regler uppställdes bl. a. att verksamheten skulle vara politiskt objektiv,
att personalen ej fick utnyttjas för direkt författande av motioner,
spörsmål, reservationer eller anföranden samt att förfrågningar som krävde
mera tidsödande efterforskningar endast fick mottagas, om de icke inkräktade
på »upplysningstjänstens behöriga gång».
Den sålunda inledda försöksverksamheten med en till riksdagsbiblioteket
knuten parlamentarisk upplysningstjänst har därefter fortsatt och utvecklats
till en i realiteten, om än ej formellt, permanent institution. Av det provisoriska
reglementets bestämmelser har principen om den politiska objektiviteten
som en självfallen sak samt förbudet mot biträde med författande
av motioner in. in. strängt upprätthållits, medan modifikationer i andra avseenden
genomförts på grundval av gjorda erfarenheter. Viktigast av dessa
är att någon begränsning av informationsuppdragen till egentliga riksdagsärenden
sedan länge icke iakttagits. Upplysningstjänstens uppgift har enligt
fast praxis blivit att biträda i alla spörsmål av betydelse för riksdagsledamöternas
offentliga verksamhet. Även avnämarkretsen har vidgats genom
särskilda beslut av biblioteksstyrelsen till att omfatta även riksdagens
10
Bankoutskottets utlåtande nr \8 år 1965
utskotts- och delegationskanslier. Under de senaste åren har vidare upplysningstjänstens
arbete i växande utsträckning, när så varit befogat och
resurserna medgett det, resulterat i större sammanställningar och längre
gående materialbearbetningar än som täckes av det provisoriska reglementets
»insamling av sakuppgifter».
Under de första åren av sin verksamhet hade upplysningstjänsten ringa
omfattning. I sitt i oktober 1956 avgivna betänkande ville riksdagsbiblioteksutredningen
dock icke härav draga den slutsatsen att upplysningstjänsten
borde nedläggas. Utredningen hänvisade till det gagn till vilket den
säkerligen varit för de ledamöter som vänt sig dit och räknade med möjligheten
att intresset för att utnyttja densamma skulle komma att bli mera
allmänt. För en mera permanent organisation ansågs dock tiden icke vara
mogen. Med 1960-talets ingång inträdde en påfallande kraftig ökning av
antalet informationsuppdrag och en allt större andel av riksdagens ledamöter
började anlita upplysningstjänsten. Det blev nödvändigt att låta dess
föreståndare, som dittills haft arbetsuppgifter även inom biblioteket, helt
ägna sig åt informationsverksamheten och att utöka den assisterande arbetskraften.
Som en särskild uppgift anförtroddes utarbetandet av årsregistret
till riksdagstrycket från och med 1961 åt upplysningstjänsten.
Intensifieringen av upplysningstjänstens verksamhet bidrog till att aktualisera
frågorna om dess vidare utbyggnad och organisation. Vid behandlingen
av en motion vid 1961 års riksdag om anslag till riksdagens partigrupper
erinrade bankoutskottet om upplysningstjänstens insatser och uttalade
att utskottet kunde tänka sig en utbyggnad av den hjälp som i dessa
former lämnades den enskilda riksdagsledamoten. 1962 års riksdag biföll
av biblioteksstyrelsen framlagt förslag om personalökning, sedan detta tillstyrkts
av bankoutskottet »med hänsyn till det allmänt vitsordade behovet
av upplysningstjänsten och värdet för den enskilde riksdagsmannen av
denna verksamhet». En ytterligare förstärkning av upplysningstjänstens
personal — inrättande av en förste byråsekreterartjänst — genomfördes
genom beslut vid 1963 års riksdag.
Författningsutredningen framlade sommaren 1963 i del 3 av sitt huvudbetänkande
förslag till en fast organisation av upplysningstjänsten med mot
de stigande behoven svarande personella resurser. Utredningen, som konstaterade
att den allmänna uppläggning som verksamheten under de gångna
åren erhållit syntes vara ändamålsenlig och väl avvägd, förordade att upplysningstjänsten
i fortsättningen skulle bilda en självständig enhet under
samma styrelse som riksdagsbiblioteket och att dess verksamhet skulle regleras
i ett särskilt av riksdagen antaget reglemente. För att tillgodose den erforderliga
specialiseringen i fråga om den experthjälp som skulle stå riksdagsledamöterna
till buds syntes som ett minimum krävas att vid sidan av föreståndartjänsten
fanns tre kvalificerade befattningshavare inriktade på
skilda områden. Därutöver borde assistenter kunna anställas i den omfattning
förhållandena påkallade. Utredningen underströk även lönefrågans vikt
med hänsyn till angelägenheten av att till upplysningstjänsten förvärva
lämpliga befattningshavare.
Författningsutredningens förslag om upplysningstjänstens organisation
och utbyggnad upptogs i biblioteksstyrelsens anslagsskrivelse för budgetåret
1964/65. I yttranden över båda dessa framställningar tog riksgäldsfullmäktige
ställning mot författningsutredningens organisationsförslag och tillrådde
försiktighet vid utbyggnaden av upplysningstjänsten för att icke ris
-
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1965
11
kera feldimensionering och onödiga kostnader. Fullmäktige framhöll även
som angeläget, att de föreskrifter som skulle reglera upplysningstjänsten
gavs »en så vitt möjligt uttömmande men på samma gång strikt och koncis
utformning», så att verksamheten icke utvecklades på ett okontrollerhart
och ej avsett sätt. Ur denna synpunkt riktade fullmäktige viss kritik mot
det till biblioteksstyrelsens anslagsäskanden fogade förslaget till reglemente
för upplysningstjänsten. I fullmäktiges yttrande instämde delegerade för
riksdagens verk.
Vid 1964 års bankoutskotts behandling av ärendet förelåg även ett yrkande,
framställt i fyrpartimotion, om genomförande av författningsutredningens
förslag, i vad avsåg den förordade personalförstärkningen, samt ett
av statskontoret i remissyttrande över författningsutredningens förslag till
riksdagsordning gjort uttalande, enligt vilket tillskapande av ytterligare en
i stort sett fristående förvaltningsenhet inom riksdagen om möjligt borde
undvikas. Utskottet förklarade sig visserligen anse upplysningstjänstens
betydelse som serviceorgan åt riksdagen klart ådagalagd men fann icke
att den föreliggande utredningen gav ett tillräckligt underlag för en slutlig
prövning av frågan om formerna för upplysningstjänstens fortsatta verksamhet.
En definitiv lösning av upplysningstjänstens organisationsproblem
borde föregås av en närmare utredning, anförtrodd åt biblioteksstyrelsen,
av dess arbetsuppgifter och därav föranledda behov av resurser. I fråga om
personalförstärkningen godtog utskottet i stort sett vad av biblioteksstyrelsen
och i motionen i anslutning till författningsutredningen föreslagits. Utskottsutlåtandet
godkändes av riksdagen.
I en vid årets riksdag väckt fyrpartimotion har understrukits den stora
betydelse för det parlamentariska arbetets bedrivande som ett effektivt
arbetande utredningsorgan kan ha. Motionärerna finner det därför önskvärt
att upplysningstjänstens arbete kan vidare utvecklas, så att den kan åtaga
sig mera omfattande uppdrag. I avvaktan på biblioteksstyrelsens utlåtande
ställs dock ej något yrkande i ämnet.
Slutligen må erinras om att talmanskonferensen nyligen beslutat tillsätta
en utredning angående riksdagens personal- och förvaltningsorganisation.
Utredningen skall vad avser förvaltningsorganisationen pröva möjligheten
av en fastare ordning med ett välutrustat riksdagens kontor, i vilket sammanhang
bl. a. upplysningstjänstens ställning skall beaktas.
Upplysningstjänstens uppgifter och resurser
Upplysningstjänsten är från början inrättad för att betjäna riksdagens
ledamöter och dessa svarar också för de allra flesta informationsuppdragen.
Utskotts- och delegationskanslierna har endast i obetydlig utsträckning
begagnat sig av sin senare förvärvade rätt att utnyttja upplysningstjänsten
- - då vanligen i frågor rörande utländska förhållanden. I vilken omfattning
partigrupperna i riksdagen genom sina sekretariat uppträder som avnämare
är svårt att avgöra, eftersom informationsuppdrag även i detta fall måste
lämnas för någon enskild ledamots räkning. Det vill dock synas, som om
just det förhållandet att gruppsekretariaten icke är erkända som legitima
uppdragsgivare haft eu återhållande effekt. I samma riktning torde även
ha verkat vetskapen om de relativt begränsade resurser som upplysningstjänsten
alltjämt äger.
Som framgår av den statistiska redovisningen i bifogade verksamhetsberättelse
(bilaga .4 ) uppgår antalet informationsuppdrag för närvarande
12
Bankoutskottets utlåtande nr ''i8 är 1965
till över 1 500 om året. I denna siffra har icke inräknats den service som
består i utlämnande av begärda trycksaker, muntliga besked, som icke
kräver någon närmare undersökning, besvarande av förfrågningar från
myndigheter och utländska institutioner in. in. Det senaste verksamhetsåret
utnyttjades upplysningstjänsten av inemot % av riksdagens ledamöter med
en någorlunda jämn fördelning på partigrupperna. Informationsuppdragen
lämnas numera under hela året, dock helt naturligt i betydligt mindre omfattning
under riksdagens sommarferier. Med hänsyn bl. a. till att ett
antal större utredningsuppdrag regelmässigt kvarstår vid vårsessionens slut
och att registerarbetet till väsentliga delar är förlagt till den riksdagsfria
tiden saknas ingalunda arbetsuppgifter för helårsarbetande personal.
För en bättre förståelse av upplysningstjänstens arbete synes ovan lämnade,
statistiskt gripbara uppgifter böra kompletteras med en kortfattad
beskrivning av informationsuppdragens art och sättet för deras fullgörande
och redovisning.
Fn riksdagsledamot som vänder sig till upplysningstjänsten behöver icke
uppge för vilket ändamål han önskar begärd information. Oftast lämnar
han dock självmant besked härom eller också framgår syftet av själva
frågan eller det sammanhang, vari den ställes. I vissa fall anser sig den
mottagande tjänstemannen böra begära uppgift om vartill de sökta uppgifterna
skall användas för att kunna rätt avgränsa arbetsuppgiften och på
lämpligt sätt redovisa uppdraget. Med stöd av den erfarenhet som på detta
sätt vunnits i upplysningstjänstens arbete har ledamöternas informationsbehov
befunnits uppkomma i huvudsak i följande situationer.
En betydande grupp av hänvändelser till upplysningstjänsten föranledes
av önskemål om material för tilltänkta motioner. Sådana informationsuppdrag
koncentrerar sig av naturliga skäl kring årsskiftena men lämnas
även i icke så få fall på längre sikt. När det gäller interpellationer och enkla
frågor, torde det vara vanligare att upplysningstjänsten kommer in i bilden
först efter spörsmålets väckande. Frågeställaren önskar då supplerande
material för användning i debatten. Även annars är begärda informationer
ofta avsedda att brukas i den parlamentariska diskussionen i riksdagsgrupper,
utskott och kammare. I åtskilliga fall har informationsuppdragen
en mera allmän anknytning till riksdagsarbetet utan att den slutliga användningen
kan spåras.
I viss utsträckning förekommer informationsuppdrag som utsagt eller
underförstått avser ledamöternas offentliga verksamhet i kommunala eller
föreningssammanhang. Särskilt under valåren kommer därtill hänvändelser
som sammanhänger med förberedelser till framträdanden i radio och TV
eller vid politiska sammankomster. Det är vidare icke ovanligt att brev från
väljare hänskjutes till upplysningstjänsten för saklig bedömning. Med
ledning av dess utredning kan ledamoten sedan bedöma, huruvida anledning
finnes till ett initiativ i eller utom riksdagen eller om han kan inskränka
sig till en svarsskrivelse, vari saken tillrättalägges med hjälp av de inhämtade
upplysningarna. På liknande sätt förekommer att insändare eller alarmartiklar
i tidningar överlämnas till upplysningstjänsten med begäran om
undersökning ur principiella synpunkter.
Informationsuppdragen hänför sig till ett synnerligen vitt ämnesområde
och berör de mest skiftande företeelser inom samhälls- och kulturlivet. En
liten provkarta lämnas i bifogade förteckning (bilaga B), som representerar
ett urval från en tvåmånadersperiod. Ur mera formell synpunkt kan
Bankoutskottets utlåtande nr 48 dr 1965
13
emellertid vissa större frågegrupper urskiljas, i vilka den övervägande delen
av uppdragen kan inordnas.
Till de vanligaste uppdragstyperna hör undersökningar om den tidigare
behandlingen av viss politisk fråga i riksdags- och utredningssammanhang,
eventuellt även i den allmänna offentliga debatten. Informationsuppdraget
kan även gälla frågans aktuella läge och uppgift om vilka förslag eller
åtgärder som är att vänta. Andra frågegrupper avser rättsordningen eller
förvaltningsorganisationen, varvid redogörelser begäres om såväl historisk
utveckling som gällande regler och former. I stor och tydligt växande omfattning
efterlyses statistiskt sammanställt och bearbetat material om statsfinansiella
och samhällsekonomiska förhållanden, om socialvård, undervisning,
kommunikationer in. in. En mera undanskymd plats intar förfrågningar
om biografiska och kalendariska data samt språkliga företeelser.
Ofta — på senare år allt oftare — gäller de begärda upplysningarna förhållanden
i andra länder, i första hand nordiska och västeuropeiska.
Ett par särskilda typer av informationsuppdrag, som tilltagit i frekvens,
innebär ett slags hypotetiska frågor. Uppgift begäres om vilka konsekvenser
— t. ex. i form av ökade kostnader eller inkomstbortfall för stat och kommun
—• som genomförandet av ett visst förslag skulle medföra. Likaså
frågas om vilka utvägar som föreligger att med eller utan ändring av gällande
ordning på ett område uppnå vissa syften.
Ledamöterna lämnar sina uppdrag till upplysningstjänsten i de flesta
fall vid personligt besök eller per telefon. Den mottagande tjänstemannen
har därvid möjlighet att samtalsvis medverka till frågans formulering och
med hänsyn bl. a. till vad som därvid framkommer om syftet med den begärda
informationen preliminärt avgränsa arbetsuppgiften i kvantitativt
hänseende. Det förekommer icke så sällan att nya kontakter tages med
uppdragsgivaren under pågående undersökning, om ytterligare precisering
anses nödig. Upplysningstjänstens stadigt fasthållna målsättning är att dess
slutredovisning skall i möjligaste mån motsvara ledamotens individuella
och aktuella informationsbehov. Däri ingår givetvis även största möjliga
hänsynstagande till när svaret önskas.
För informationsarbetet är det av stor betydelse att upplysningstjänsten
har nära tillgång till riksdagsbibliotekets rika samlingar av svensk och utländsk
samhällsvetenskaplig litteratur. Därvid har det inneburit en tidsoch
arbetsbesparing för dess tjänstemän att de kunnat medgivas fritt tillträde
till tjänstekataloger och bok- och tidskriftsmagasin. Upplysningstjänsten
har vidare efter hand uppbyggt ett eget referensbibliotek och eu
samling av systematiskt ordnade småtryck, stenciler, fotokopior och urklipp,
som i möjligaste mån hålles aktuell. Senaste data och upplysningar
i olika frågor måste ofta per telefon inhämtas från kanslihus, myndigheter
och enskilda organisationer. Från lokala myndigheter och anstalter begäres
ibland upplysningar genom rundskrivelser. Med mot upplysningstjänsten
svarande institutioner i de nordiska och västeuropeiska länderna har skapats
goda kontakter, som redan i åtskilliga fall varit av stort värde för
upplysningsarbetet.
Informationsuppdragens fullgörande och redovisning betingas givetvis
av uppgifternas art och omfattning. Ofta kan de lösas genom införskaffande
av material eller uppspårande av litteratur, vari ämnet redan behandlats. Med
nödig komplettering och ajourföring kan stoffet då överlämnas till eller tillhandahållas
uppdragsgivaren. Det största och för upplysningstjänsten mest
14
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1965
typiska arbetet nedlägges emellertid i de fall, då inget färdigt material står
till buds. På grundval av mer eller mindre omfattande insamlande av stoff
och särskilt inhämtade upplysningar utföres därvid sammanställningar och
bearbetningar av skiftande omfång och svårighetsgrad. De promemorior,
vari dessa regelmässigt redovisas, kräver icke så sällan en veckas arbete
och det har förekommit att den sammanlagda arbetstiden överstigit en
månad. 1 möjligaste mån fördelas uppgifterna bland tjänstemännen med
hänsyn till studie- och intresseinriktning i syfte att på längre sikt uppnå
för verksamheten värdefull specialisering.
Upplysningstjänstens personal omfattar för närvarande en föreståndare,
förste bibliotekarie i Ag 27, 1 förste byråsekreterare i Ae 21, 3 assistenter
i reglerad befordringsgång samt 1 biblioteksassistent i Ae 11 och 2 biblioteksbiträden
i Ae resp. Ag 7. Därtill kommer tillgång till bibliotekets expeditionsvaktpersonals
tjänster. Av de 3 tjänster i högst lönegrad 23 som gällande
personalstat förutsätter har hittills endast 1 kunnat besättas.
Styrelsens yttrande och förslag
Styrelsen vill till en början uttala sin stora tillfredsställelse med upplysningstjänstens
fortsatta utveckling som ytterligare bekräftar författningsutredningens
uppfattning att upplysningstjänsten visat sig fylla ett väsentligt
och varaktigt behov som serviceorgan åt riksdagens ledamöter.
I framställning till 1964 års riksdag upptog styrelsen författningsutredningens
förslag att organisera upplysningstjänsten som en i förhållande
till biblioteket självständig enhet. De erinringar som anförts häremot av
vissa remissinstanser har icke föranlett styrelsen att ändra sitt ställningstagande
på denna punkt. Vad särskilt angår statskontorets uttalanden om
att upplysningstjänstens verksamhet skulle innebära en inom de vetenskapliga
bibliotekens arbetsuppgifter fallande dokumentationstjänst må framhållas,
att däri innefattas visserligen visst dokumentationsarbete men att
den dock väsentligen präglas av informations- och utredningsuppgifter vid
vilkas utförande dokumentationen enligt gängse definition endast är ett
hjälpmedel. Som författningsutredningen klart framhållit är därför också
de kvalifikationskrav som upplysningstjänstens personal skall uppfylla i
huvudsak andra än de som möter inom bibliotek skarriären.
Med anledning av statskontorets förslag att inordna den hittills från
biblioteket särhållna upplysningstjänsten som en avdelning inom detta må
även erinras om följande förhållande. Biblioteket är enligt gällande reglemente
lika mycket ett förvaltnings- och forskningsbibliotek som ett riksdagens
bibliotek och i praktiken dominerar klart den förstnämnda uppgiften.
Om upplysningstjänsten skulle införlivas med bibliotekets ordinarie
verksamhet, torde risk alltid komma att förefinnas att, även om dess service
genom reglementarisk föreskrift förbehålles riksdagen, dess arbetskraft
ändock tages i anspråk också för betjäningen av bibliotekets övriga avnämare.
En sådan utveckling, som formellt gynnas av den allmänna administrativa
regeln att tjänsteman har »att utan avseende på stadgad arbetsfördelning
lämna det biträde som påkallas av vederbörande förman», har i viss
mån en förebild i den som biblioteket självt genomgått.
I likhet med författningsutredningen anser styrelsen att särskilt ur dokumentationssynpunkt
ett så starkt behov av samordning mellan biblioteket
och upplysningstjänsten dock alltjämt föreligger att de bör stå under ledning
av samma styrelse. Upplysningstjänstens sidoordning med biblioteket
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1965
15
innebär en administrativt enkel anordning, som icke heller prejudicerar en
eventuellt senare aktualiserad lösning av organisationsfrågan i ett större
sammanhang.
Styrelsen delar vidare författningsutredningens uppfattning att upplysningstjänstens
verksamhet under den gångna tiden fått en ändamålsenlig
och väl avvägd uppläggning. Dess arbetsfält har efter hand breddats på
ett organiskt sätt med utnyttjande av gjorda erfarenheter och med effektiv
service som riktmärke. Med hänsyn till det nära samband som föreligger
mellan riksdagsledamöternas verksamhet på det parlamentariska planet å
ena sidan och deras kommunala och andra offentliga engagemang å den
andra är det enligt styrelsens mening fullt naturligt att informationsarbetet
icke kunnat inskränkas till rena riksdagsfrågor. Riksgäldsfullmäktiges invändningar
såväl på denna punkt som mot att »bearbetning» av material
skall få ingå i upplysningstjänstens arbetsuppgifter synes vila på bristande
insikter i vad verksamheten innebär. De begränsningskrav som fullmäktige
uppställer är enligt styrelsens mening orealistiska och skulle, strikt tilllämpade,
medföra en vittgående och för riksdagsledamöterna svårfattbar
inskränkning av den service de vant sig att få. Styrelsen har följaktligen
icke funnit anledning att ändra den formulering av upplysningstjänstens
informationsuppgifter som influtit i dess tidigare förslag till reglemente
för denna.
I nyssnämnda reglementsförslag har den nuvarande avnämarkretsen
vidgats genom att dit även hänförts riksdagspartigruppernas sekretariat.
Det kan förutses att »legaliseringen» av gruppsekretariaten som uppdragsgivare
åt upplysningstjänsten kommer att medföra beställningar av större
och mera långsiktiga utredningar än hittills varit vanligt. I denna riktning
pekar den vid årets riksdag väckta fyrpartimotionen om arbetsrum för riksdagens
ledamöter m. in., i vilken bl. a. framhållits önskvärdheten av att
upplysningstjänstens arbetsfält utvidgas till mera omfattande uppdrag.
Styrelsen hyser i och för sig inga betänkligheter inför en sådan utveckling
som endast innebär ett fullföljande av den successiva utbyggnad upplysningstjänsten
hittills undergått. Då emellertid en alltför stark tillströmning
av långsiktiga uppdrag från gruppsekretariaten skulle, innan resurserna
hinner utbyggas i motsvarande omfattning, kunna medföra försämrad
service för de enskilda ledamöterna, synes dessa tills vidare böra tillerkännas
visst företräde. I ett senare skede kan en sektionsuppdelning av upplysningstjänsten
med hänsyn till informationsuppdragens omfattning och långsiktighet
tänkas bli aktuell.
Sedan 1961 har upplysningstjänsten svarat för utarbetandet av det årliga
riksdagsregistret, för vilket styrelsen från och med nämnda år övertagit
huvudmannaskapet. Att denna särskilda uppgift ålagts upplysningstjänsten
är bl. a. motiverat av afl rikdagsregistret utgör ett viktigt hjälpmedel i dess
dagliga arbete, vilket gör det betydelsefullt för upplysningstjänsten att ha
det avgörande inflytandet på detaljutformningen av de olika registerdelarna.
Med hänsyn till den betydande del av den samlade personalens arbetstid
som ägnas åt registerarbetet synes det befogat att detta åliggande kommer
till uttryck även i upplysningstjänstens reglemente, vilket iakttagits i det
förnyade förslag till sådant som här bifogas (bilaga C), varvid styrelsen
i den förhandenvarande situationen följt Reglemente för riksdagsbiblioteket.
Genom beslut av 1964 års riksdag erhöll upplysningstjänsten viss personalförstärkning,
som visserligen hittills endast delvis kunnat tillgodogöras
16
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1965
i den aktuella personaluppsättningen. Som ovan framhållits kan under den
närmaste framtiden väntas ökade kvalitativa krav på upplysningstjänstens
arbete. Med hänsyn tagen härtill och med beaktande även av svårigheten att
med nuvarande lönesättning rekrytera kvalificerad personal vill styrelsen
förorda att två tjänster som byrådirektör i högst lönegrad Ae 27 inrättas,
av vilka den ena ersätter en av de nu befintliga befattningarna i högst
lönegrad A 23. De två återstående av sistnämnda befattningar bör omvandlas
till förste byråsekreterartjänster i högst lönegrad Ae 23. Enligt uttalande
av 1964 års bankoutskott skulle lönegradsplaceringen för innehavare av
tjänsterna i högst lönegrad A 23 företagas av styrelsen efter samråd med
delegerade och lönenämnden för riksdagens verk. Då det visat sig att
tjänstetillsättning med tillämpning av denna ordning kunnat medföra för
rekryteringen ogynnsam tidsutdräkt, anser styrelsen att samråd med
nämnda myndigheter i avsedda fall skall behöva tagas endast om styrelsen
så anser lämpligt.
Arbetet med riksdagsregistret kräver för ett snabbt och korrekt utförande
att rutinerad och pålitlig kontorspersonal kan rekryteras och behållas. Utöver
vad som föreslagits i styrelsens anslagsäskande för nästkommande
budgetår och med hänsyn till senare inträffade händelser är viss uppflyttning
motiverad. Kontorspersonalen bör erhålla samma tjänstetitlar som i
den allmänna byråorganisationen.
Styrelsen förordar att följande befattningar skall finnas vid riksdagens
upplysningstjänst:
1 byråchef Bo 1
2 byrådirektörer högst Ae 27
2 förste byråsekreterare högst Ae 23
1 registrator Ao 13
1 kansliskrivare Ae 11
1 förste expeditions vakt Ae 9
1 kanslibiträde Ae 7
Därjämte bör styrelsen äga möjlighet att vid behov anställa extra assistenter
i reglerad befordringsgång.
Upplysningstjänstens lönekostnader beräknas i enlighet med vad som
föreslagits till 328 000 kronor för nästa budgetår. Samtidigt beräknas överflyttningen
av vissa tjänster från biblioteket medföra en minskning av dess
behov av anslag till Avlöningar till icke-ordinarie personal med 192 000
kronor.
Med stöd av vad ovan anförts får styrelsen härmed föreslå att riksdagen
må
a) antaga reglemente för riksdagens upplysningstjänst av den lydelse
som härvid fogade bilaga (bilaga C) utvisar;
b) bemyndiga delegerade för riksdagens verk att utfärda tjänste- och personalförteckningar
för riksdagens upplysningstjänst samt att vidtaga härav
föranledda ändringar i tjänste- och personalförteckningarna för riksdagsbiblioteket
i enlighet med vad ovan föreslagits;
c) godkänna följande stat för riksdagens upplysningstjänst, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1965/66:
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis 49 000
2. Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslagsvis 160 000
3. Rörligt tillägg, förslagsvis .................... 119 000 328 000
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1965
17
Omkostnader
1. Utgifter för utrustning, förslagsvis ............ 50 000
2. Expenser, förslagsvis ........................ 10 000 60 000
Summa kr. 388 000;
d) till Riksdagens upplysningstjänst för budgetåret 1965/66 anvisa ett
förslagsanslag av 388 000 kr.
Stockholm den 9 mars 1965
Å styrelsens för riksdagsbiblioteket vägnar:
S. G. W. Wahlund
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 8 samt. Nr 48
18
Bankoutskottets utlåtande nr i8 år 1965
RIKSDAGENS
UPPL YSNINGSTJÅNST
Bilaga A
Berättelse om riksdagens upplysningstjänst för år 1964
Organisation och personal
Upplysningstjänstens organisationsfråga har i anledning av ett förslag
i ämnet av biblioteksstyrelsen varit föremål för prövning av årets riksdag.
Riksdagen beslöt att före ett ställningstagande ytterligare utredning av
upplysningstjänstens arbetsuppgifter och behov av resurser skulle verkställas
genom biblioteksstyrelsens försorg.
Genom ett annat riksdagsbeslut har fr. o. m. 1/7 dels för upplysningstjänstens
föreståndare tillskapats en extra förste bibliotekarietjänst, dels
nyinrättats två befattningar i högst 23 lönegraden, varjämte den tidigare
befintliga extra förste byråsekreterartjänsten ombildats till en befattning
av samma slag. Ingen av de tre sistnämnda befattningarna är ännu vid årets
utgång tillsatt.
Föreståndare för upplysningstjänsten har under året varit förste bibliotekarien
Tryggve Byström. Förste byråsekreteraren Sten Magnusson har
åtnjutit sjukledighet t. o. m. 30/9 och entledigats fr. o. m. 1/10. Som assistenter
har tjänstgjort fil. mag. Folke Schimanski t. o. m. 31/5, fil. mag.
Erling Fridolfsson och fil. pol. mag. Eskil Widmark, båda under hela året,
fil. pol. mag. Åke Wennman t. o. m. 15/11 (med avbrott för militärtjänst
under tiden 4/9—15/10), fil. mag. Lena Axelsson under tiden 12/10—31/12
och fil. mag. Torsten Thurén under tiden 16/11—31/12.
Inom upplysningstjänsten har dessutom biträtt biblioteksassistenten Gunborg
Arvidsson och biblioteksbiträdet Ingrid Grass, båda under hela året,
samt biblioteksbiträdena Christina Öhrling under tiden 8/6—31/8 och Anita
Qvarfordt under tiden 7/9—24/10. Timavlönad skrivhjälp har tidvis anlitats.
Informationsverksamhet
Antalet till upplysningstjänsten överlämnade informationsuppdrag har
under året uppgått till 1 554 (1963: 1 294). Ökningen i jämförelse med fjolåret
är koncentrerad till vissa månader (varvid påskhelgens förskjutning
dock verkar missvisande) och är relativt sett särskilt påfallande under
augusti—september, vilket torde få sättas i samband med den då pågående
valrörelsen. Informationsuppdragens årliga antal och fördelning månadsvis
fr. o. in. det första hela verksamhetsåret redovisas i följande uppställning.
Av de 1 544 informationsuppdragen har enskilda riksdagsledamöter svarat
för 1 520, medan återstoden härrört från 6 av riksdagens delegationskanslier
samt från riksdagens revisorers och Nordiska rådets svenska delegations
kanslier. Om man bortser från uppdrag som •— med utnyttjande
av ett introduktionserbjudande från upplysningstjänstens sida — lämnats
av 10 nyvalda, som under året icke hunnit taga säte i riksdagen, har 235
ledamöter, utgörande 62 % av riksdagen, begagnat sig av upplysningstjäns
-
Bankoutskottets utlåtande nr 58 år 1965
19
Till upplysningstjänsten lämnade informationsuppdrag 1956—1964
1956
1957
1958
1959
1960
1961
1962
1963
1964
Januari................
31
32
79
77
59
81
168
168
222
Februari...............
16
17
35
33
45
55
104
148
141
Mars...................
15
13
29
27
47
66
118
176
162
April...................
10
16
20
37
45
53
74
125
207
Maj....................
5
26
4
30
44
74
118
140
154
Juni...................
lll
7
12
13
21
30
42
Juli....................
12»
1
9
6
19
33
24
Augusti................
2
4
6
27
37
74
September..............
5
7
21
26
34
85
Oktober................
7
6
11
19
36
51
90
133
134
November..............
6
28
16
38
78
121
133
160
166
December..............
5
15
20
24
26
71
101
no
133
Summa
95
153
237
303
412
618
999
1294
1544
1 B-riksdagens »sommarsession».
tens hjälp vid något tillfälle (motsvarande antal 1963: 219, 1962: 200, 1961:
157 och 1960: 117).
Informationsuppdragen har under året som vanligt kommit i större omfattning
från andra kammaren än från första (ca 5 resp. 3 uppdrag per
ledamot). Den relativa övervikten gentemot medkammaren har dock, liksom
under de närmast föregående åren, sjunkit. Av partigrupperna uppvisar
kommunisterna den högsta uppdragsfrekvensen, medan folkpartiet kommer
på andra plats. Även från centerpartigruppen har kommit ett relativt stort
antal uppdrag.
Av de 235 enskilda uppdragsgivarna under året — de som ännu icke tagit
säte i riksdagen frånräknade — tillhörde 86 första kammaren och 149 andra
kammaren. Fördelningen på partigrupperna var: högerpartiet 44, folkpartiet
46, centerpartiet 43, socialdemokraterna 95 och kommunisterna 7. Samtliga
medlemmar av den kommunistiska riksdagsgruppen och drygt 80 %
av centerpartisterna har anlitat upplysningstjänsten vid något tillfälle.
En överblick av hur informationsuppdragen fördelat sig på kammare och
partigrupper sedan det första hela verksamhetsåret lämnar följande uppställning
(de fåtaliga uppdragen från nyvalda, som under respektive år
ännu icke tagit säte i riksdagen, bär hänförts till den kammare och det
parti, för vilka de valts).
Den enskilda ledamöternas informationsuppdrag 1956—1964
1956
1957
1958
1959
1960
1961
1962
1963
1964
Första kammaren........
10
27
36
66
66
112
217
330
447
Andra kammaren.........
85
126
198
204
335
479
743
933
1073
Summa
95
153
234
270
401
591
960
1263
1520
Högern.................
28
31
41
40
51
62
85
162
174
Folkpartiet.............
39
59
87
75
149
177
270
336
462
Centerpartiet...........
5
11
19
45
46
131
227
347
343
Socialdemokraterna......
22
50
77
103
136
194
323
374
472
Kommunisterna.........
1
2
10
7
19
27
53
44
69
Summa
95
153
234
270
401
591
960
1263
1520
20
Bankoutskottets utlåtande nr i8 år 1965
Informationsuppdragen har på vanligt sätt fullgjorts genom utarbetande
av promemorior eller uppställningar, genom överlämnande av framtaget
material i tryck, stencil eller fotokopia samt genom kortfattade skriftliga
besked eller muntliga upplysningar. Antalet under året slutredovisade uppdrag
har uppgått till 1 449, varav 646 föranlett skriftliga rapporter (1963:
1 283 resp. 570). Bland ämnena för större eller mera arbetskrävande promemorior
märkes —■ förutom sammanställningar av vissa riksdagsfrågors
behandling — talmännens ställning och funktioner, FN:s och Europarådets
dokumentbeteckningssystem, »koncernsammandrag» av den statliga affärsverksamheten,
den statliga näringslivssektorns omfattning samt (ten statsägda
krigsindustrien i vissa västeuropeiska länder, det statliga filmstödet
samt effekten av den under året genomförda ändringen av småbruksstödet.
Vid årets slut var 47 uppdrag ännu icke färdigbehandlade (vid närmast
föregående årsskifte 42).
Registerverksamhet
Registreringen av riksdagstrycket har under året närmast handhafts av
assistenten Fridolfsson med biträde av fru Arvidsson och fru Grass. De
färdigställda registerenheterna är liggaren för 1963 års höstsession, som
utkom av trycket 12/2, personregistret för hela 1963 års riksdag, som utkom
6/5, det kumulerade sakregistret för samma period, som utkom 22/5, liggaren
för 1964 års vårsession, som utkom 31/7, och sakregistret för samma
session, som förelåg 15/10. Arbetet med liggaren för 1964 års höstsession,
personregistret för hela 1964 års riksdag och det kumulerade sakregistret
för samma period har påbörjats.
övrig verksamhet
Information om upplysningstjänstens verksamhet har vid några tillfällen
under året lämnats av dess föreståndare vid personliga besök av utländska
forskare och kolleger. Bland dessa märkes dipl. pol. Peter Hiibner från
Berlin, som under en kortare vistelse i Stockholm i april månad samlade
material till en avhandling med ämnet »Die Informationsmittel des Parlaments»,
samt Dr. John K. Rose och Mr. Julius W. Allen, båda knutna till
Legislative Reference Service i Washington, vilka tillsammans med andra
kongresstjänstemän på utrikesdepartementets inbjudan besökte Sverige i
slutet av november.
Handläggningen av vissa informationsuppdrag har under året i betydligt
större utsträckning än tidigare givit anledning till utnyttjande av gamla
och knytande av nya kontakter med utländska parlamentariska upplysningstjänster
och sekretariat. Informationsutbytet har dock hittills gestaltat
sig ganska ensidigt till svensk favör.
Stockholm den 1 januari 1965
Trgggve Byström
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1965
21
Bilaga B
Exempel på till riksdagens upplysningstjänst lämnade frågeuppdrag
januari — februari 1964
Statligt bokförlag som riksdagsfråga sedan 1946.
Vad har företagits av statsmakterna i anledning av 1955 års stadsutrednings
betänkande?
Bestämmelser om filmcensur i utlandet, i första hand de nordiska grannländerna.
Författningsenligt stöd för arbetsmarknadsstyrelsens åtgärder i fråga om
internationell arbetsförmedling.
Kan statligt bostadslån utgå till uppförande av bostadshus med tjänstebostäder?
Hur
stor blir ATP-avgiften för en person med 6 000 kr. inkomst av anställning
och lika stor inkomst av eget företag?
Jämförelse i fråga om tull- och accisbelastning och priser mellan vanliga
sötsaker och diabetikerkonfekt.
Exempel på lägre körkortsålder än 18 år i utlandet.
Laglig möjlighet att beivra störande motorbåtstrafik på insjöar.
Ordförandena i 1961—63 tillsatta utredningar, fördelade bl. a. med hänsyn
till partipolitiskt engagemang.
Hur stor besparing kan inställandet av ett års repetitionsövningar beräknas
medföra?
Finns någon motsvarighet i annan lagstiftning till stadgandet i jaktlagen om
att uteblivande från sammanträde för behandling av fråga om bildande
av jaktvårdsområde räknas som nej-röst?
Frågan om en oljeledning från Trondheim till svenskt område.
Hur många kvinnliga församlingssekreterare finns det för närvarande? Kan
deras löner betalas av kyrkofonden?
Skoldisciplinfrågor i riksdagen sedan 1960.
Den psykiska barna- och ungdomsvårdens personalorganisation. Antal och
fördelning på kategorier i de olika landstingsområdena.
Principerna för telefontaxeområdenas utformning på landsbygden.
Sveriges import från resp. export till Indien och Pakistan.
Har frågan om förhindrande av asociala eller rotlösa landsortselements
inflyttning till storstadsområden på senare tid varit aktuell i riksdagsoch
utredningssammanhang?
På vilka grunder har indelningen i zoner i fråga om familjebostadsbidragen
företagits?
I vilken omfattning undervisas i rättskunskap i grundskolan?
Hur stora är samhällets kostnader per plats och år för ungdomsvårdsskola
resp. fångvårdsanstalt?
Kan regeringen besluta om avskaffande av statens biografbyrå utan riksdagens
medverkan?
Har frågan om rabatt pa ATP-avgiften till arbetsgivare, som inbetalar den
i ett sammanhang för hela året, varit före i riksdagen?
22
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1965
Hur ligger frågan om kommunalborgmästarinstitutionens avskaffande till?
Konsumerad mängd tobaksvaror av olika kategorier senaste redovisningsperiod?
Avskrivningsreglerna
för statliga lån till samlingslokaler.
Vård, omskolning och arbetsmöjligheter för epileptiker.
Statsmakternas uttalanden om målsättningen för u-landshjälpen.
Möjligheter till skatteavdrag i Frankrike för gåvor till kyrkobyggnadsverksamhet.
Finns något författningsstöd för åtgärder mot »buskörning» med bil på is?
Litteratur om utvecklingen av de etiologiska teorierna inom kriminologien.
Den kungliga familjens inkomst och förmögenhetsförhållanden.
Vilka perioder sedan 1945 har visst statsråd varit särskilt förordnat att
föredraga kyrkoärenden? Antalet kyrkoärenden under ett år, fördelade
på olika kategorier.
Redogörelse för valsystemet på Ceylon.
Under 1963 och 1964 års remissdebatter till statsråd riktade frågor eller
mot sådana framställd kritik med uppgift om huruvida svar lämnats eller
ej av de tillfrågade resp. angripna.
Föreligger något rättsligt hinder för ledamot av riksbanksfullmäktige att
offentliggöra att han reserverat sig vid fullmäktiges behandling av hemligt
ärende?
Över- och underskott på drift- och kapitalbudgeten under de senaste 10
åren.
Utvecklingen av de kristliga partiernas andel av väljarkåren i Tyskland,
Italien och Norge efter 1945.
Principerna för hyressättningen i samhällsägda hus i Österrike.
Taletidsregler i olika länders parlament.
Regler och normer vid utdelning av författar- och konstnärsstipendier.
Hur har benämningen rytare uppstått på den kanslist som i talmannens
ställe i riksdagen läser upp utskottens klämmar m. in.?
Resolutioner i FN i Sydafrika-frågan 1962—63.
Radionämndens och styrelsens för Sveriges radio inbördes förhållande.
Vilka stipendier finnes för närvarande för studier i Indien?
Jämförelse mellan försvarskostnader m. m. i olika länder.
Kristna parti- och fraktionsbildningar sedan 1910.
I vilka frågor under innevarande riksdagsperiod, där gemensam votering
förekommit, har kommunisterna röstat med de borgerliga mot regeringen?
Vilka statliga utredningar arbetar för närvarande med frågor som rör hem
och familj?
Antalet nytillträdande jordbrukare som enligt 1962—63 gällande bestämmelser
kunde få arealbidrag.
Förekommer någon av postverket utövad »censur» av innehållet på öppna
brevkort ?
Hur röstade de enskilda riksdagsledamöterna vid voteringarna om högertrafiken
1963?
Material för ett offentligt anförande om bostäder, arbete och utbildning.
Statens utgifter för ändamål som direkt eller indirekt avser följder av alkoholmissbruk.
Direktiven för utredningen om militära tjänstemäns pensionsålder,
Den svenska nationalförmögenhetens storlek.
Bankoutskottets utlåtande nr i8 år 1965
23
Bilaga C
Förslag till reglemente för riksdagens upplysningstjänst
Allmänna bestämmelser
§ I
Riksdagens
upplysningstjänst åligger främst att biträda riksdagens ledamöter
med insamling, sammanställning och bearbetning av informationsmaterial
av betydelse för deras offentliga verksamhet.
Upplysningstjänsten skall vidare, i den mån den i första stycket avsedda
uppgiften icke härigenom eftersättes, lämna motsvarande bistånd åt riksdagens
utskotts- och delegationskanslier samt riksdagens partigruppers
sekretariat.
I upplysningstjänstens uppgifter ingår även att utarbeta och till trycket
befordra det årliga riksdagsregistret.
§ 2.
Högsta ledningen av upplysningstjänsten utövas av den för riksdagsbiblioteket
och upplysningstjänsten gemensamma styrelsen. Om styrelsens
sammansättning och arvoden stadgas i § 4 i reglementet för riksdagsbiblioteket.
Närmaste ledningen av upplysningstjänstens angelägenheter och verksamhet
tillkommer dess byråchef. Denne skall tillse att personalen med nit
och noggrannhet fullgör sina åligganden.
§ 3.
Styrelsen sammanträder så ofta ärendena det fordra.
Vid styrelsens sammanträden föres av byråchefen protokoll, vars riktighet
granskas och bestyrkes på sätt, som styrelsen finner lämpligt.
I upplysningstjänstens ärenden är byråchefen föredragande inför styrelsen,
och äger han att deltaga i dess överläggningar men ej i dess beslut.
Är han från beslutet skiljaktig, åligger det honom att till protokollet anteckna
sin avvikande mening.
Vid riksdagens början har styrelsen att till bankoutskottet avlämna till
riksdagen ställd berättelse över upplysningstjänstens förvaltning.
§ 4.
Styrelsen äger uppdraga åt byråchefen eller annan tjänsteman vid upplysningstjänsten
att företaga de tjänsteresor, som styrelsen finner påkallade
av upplysningstjänstens förvaltning, i den mån medel för ändamålet finnas
tillgängliga.
§ 5.
De allmänna bestämmelser, som erfordras rörande arbetet inom upplysningstjänsten
utöver innehållet i detta reglemente, meddelas av styrelsen i
24 Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1960
arbetsordning. Därjämte äger styrelsen utfärda särskilda föreskrifter för
personalen.
Envar tjänsteman har att ställa sig till efterrättelse de bestämmelser och
föreskrifter, som sålunda meddelats, samt att utan avseende på stadgad
arbetsfördelning lämna det biträde, som påkallas av vederbörande förman.
§ 6.
Vid upplysningstjänsten äro anställda ordinarie tjänstemän i enlighet
med vad gällande stat angiver samt, i mån av behov, icke-ordinarie personal.
Tjänstetillsättning
§ 7.
Tjänstemän vid upplysningstjänsten tillsättas eller antagas av styrelsen.
Ordinarie tjänstemän tillsättas genom konstitutorial.
Vid ledighet å tjänst utfärdar styrelsen kungörelse, som införes i allmänna
tidningarna och anslås i upplysningstjänstens lokaler i riksdagshuset,
med föreläggande av tre veckors ansökningstid, räknat från dagen för
kungörandet i allmänna tidningarna.
Tillkännagivande om styrelsens beslut skall ofördröjligen anslås i upplysningstjänstens
lokaler i riksdagshuset tillika med uppgift å den dag, då
anslaget skedde.
Anmäler sig icke någon lämplig och skicklig sökande, skall ny ansökningstid
utsättas.
Vad i andra stycket sägs skall icke gälla tjänst i reglerad befordringsgång.
Semester och annan ledighet, vikariat och avsked
§ 8.
Byråchefen äger själv bestämma tid, till vilken hans semester skall förläggas,
så ock annan ledighet för sig under högst femton dagar för år.
§ 9.
1 mom. Fördelningen av semester mellan personalen uppgöres och bestämmes
av byråchefen.
2 mom. För sjukdom eller annat laga förfall eller för enskilda angelägenheters
besörjande må byråchefen kunna bevilja tjänsteman tjänstledighet
under högst fyrtiofem dagar för år. Fråga om tjänstledighet för annat ändamål
eller under längre tid avgöres av styrelsen.
§ 10.
1 mom. Då byråchefen åtnjuter semester eller när han eljest under tid,
som ej överskrider femton dagar, är hindrad att tjänstgöra, företrädes han
av den styrelsen eller, efter styrelsens bemyndigande, byråchefen därtill
utser.
Erfordras eljest vikarie för tjänsteman eller är tjänst ledig, förordnar
styrelsen lämplig person att uppehålla tjänsten; dock skall, där ledighet
beviljats av byråchefen, på honom ankomma att bestämma om tjänstens
uppehållande.
2 mom. För ombesörjande av viss uppgift eller viss grupp av uppgifter
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1965
25
inom upplysningstjänsten eller eljest för fullgörande av särskilt åliggande
i tjänsten äger styrelsen befria tjänsteman under viss tid helt eller delvis
från övriga honom åliggande tjänstegöromål; i sådant fall skall styrelsen
förordna annan att uppehålla tjänsten eller bestrida göroinålen.
§ Il
Ansökan
om avsked eller entledigande prövas och avgöres av styrelsen.
Om avsked och entledigande är i övrigt stadgat i särskilda författningar
om tjänstepension.
Åtal och disciplinär bestraffning
§ 12.
Beträdes byråchefen med ämbetsbrott, som i 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken
omförmäles, sker åtal därför vid Svea hovrätt.
§ 13.
Åsidosätter annan tjänsteman än byråchefen av försummelse, oförstånd
eller oskicklighet vad honom åligger enligt detta reglemente, arbetsordning
eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet eller
visar han klandervärt uppförande i tjänsten eller vanvördnad mot förman,
må styrelsen efter omständigheterna döma honom till varning eller till
löneavdrag under högst trettio dagar eller till suspension i högst tre månader
från tjänst och lön. Har tjänsteman gjort sig skyldig till fel av svårare
beskaffenhet eller har han icke låtit sig rätta av tidigare ådömd bestraffning,
må han dömas till avsättning.
Löneavdrag skall bestämmas till belopp motsvarande A-avdrag enligt
statens löneförordning eller, därest denna icke är tillämplig på tjänstemannen,
det motsvarande avdrag som skulle hava bestämts om tjänstemannen
varit löneplansanställd.
Innan styrelsen prövar fråga om disciplinär bestraffning av tjänsteman,
skall denne beredas tillfälle att antingen skriftligen eller, om han det påfordrar
eller så prövas lämpligt, vid muntligt förhör inför styrelsen, uttala
sig om vad som åberopas mot honom. Han må därvid anlita biträde av
försvarare.
§ 14.
Styrelsen åligger att till åtal anmäla i § 13 avsedd tjänsteman, som är
skäligen misstänkt för brott som avses i 20 kap. 1—3 §§ brottsbalken eller
för annat brott i tjänsten varå enligt lag kan följa frihetsstraff.
Oaktat sådant fall som i första stycket sägs icke föreligger, åligger det
styrelsen att till åtal anmäla tjänsteman, som är skäligen misstänkt för
brott i tjänsten, såvida enskild målsägande finnes eller skadestånd eljest
kan ifrågakonmia, så ock då tjänstemannen bestrider vad som lägges honom
till last och tillfredsställande utredning icke kan åstadkommas genom styrelsens
försorg.
§ 15.
Vidtages åtgärd för att anställa åtal eller inleda disciplinärt förfarande
mot tjänsteman, äger styrelsen, om särskilda skäl därtill äro, avstänga
honom från utövning av tjänsten, dock icke längre än till dess lagakraftägande
dom eller beslut föreligger.
26
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1965
Besvär över styrelsens beslut
§ 16.
över styrelsens beslut i mål, som röra upplysningstjänstens tjänstemän
eller innefatta vägran att utlämna allmän handling, äger den, på vars rätt
beslutet kan inverka, att hos bankoutskottet anföra besvär.
Missnöje med beslutet skall, vid äventyr av talans förlust, skriftligen anmälas
hos styrelsen inom fjorton dagar från den dag, då klaganden därav
bevisligen erhållit del; skolande beslut i fråga om tillsättande eller uppehållande
av tjänst anses hava kommit klaganden till del den dag beslutet blivit
justerat eller offentligen tillkännagivet.
Besvären skola därefter, vid enahanda äventyr, inom ytterligare fjorton
dagar ingivas till styrelsen, som har att, jämte utlåtande däröver, så snart
ske kan överlämna besvären till bankoutskottet.
§ 17.
Styrelsens beslut, varigenom tjänsteman suspenderas eller för alltid skiljes
från tjänsten, bör jämte hänvisning för besvärs anförande honom
skriftligen meddelas. Tjänst, som till följd av sådant beslut blir ledig, får,
därest den avsatte tjänstemannen inom föreskriven tid anmält sig ämna
samma beslut överklaga, icke återbesättas förr än besvären blivit av bankoutskottet
avgjorda eller den bestämda tiden för besvärens fullföljande försuttits.
rl.
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1965
27
Bilaga D
Folkrepresentation och upplysningstjänst i vissa främmande länder
Parlamentsbiblioteken intager beträffande upplysningstjänst en viss föregångsställning.
Den nutida lagstiftningen kräver ett vidsträckt förberedelsearbete.
Som följd härav har många legislaturer utrustat sina bibliotek med
en upplysningstjänst, som alltså till stor del saknar motsvarighet vid vederbörande
länders övriga vetenskapliga bibliotek. Som prototypen och förebilden
framstår härvidlag upplysningstjänsten i Library of Congress, Amerikas
Förenta Staters nationalbibliotek.
Kongressbibliotekets upplysningstjänst är en av bibliotekets sex avdelningar
och ägnar sitt arbete åt forskning och upplysning samt konsultation
med författande av skriftliga rapporter till kongressens ledamöter och utskott.
Ursprunget till upplysningstjänsten kan sägas vara ett förslag 1902 av
den dåvarande bibliotekschefen om ett anslag på 28 000 dollar för budgetåret
1903/04 för färdigställande av ett index över lagstiftning, ett problem,
som är särskilt svårbemästrat i en förbundsstat med federal rätt av jämförelsevis
liten omfattning. Resultatet blev beviljandet av en mindre summa
för ändamålet. För år 1915 anslogs 25 000 dollar för att möjliggöra för bibliotekschefen
att anställa kompetent personal för åvägabringande av indices,
samlingar (digests) och sammanställningar (compilations) av rättsregler,
som kunde krävas för kongressens räkning. Detta var det jämförelsevis
blygsamma resultatet av åtskilliga års överväganden av frågan att för kongressens
räkning åstadkomma en upplysningstjänst liknande dem som skapats
vid en rad delstatslegislaturer.
Följande år utvidgades fullmakten högst betydligt till att omfatta bemyndigande
att anställa kompetent personal att samla, klassificera och
tillgängliggöra »indices, samlingar (digests), sammanställningar (compilations)
och redogörelser (bulletins) eller på annat sätt uppgifter om lagstiftning
eller relaterade till lagstiftning och att göra sådana uppgifter tillgängliga
för kongressen eller dess utskott och ledamöter».
Dessa uttryckssätt blev bestående under trettio år. De enda förändringar
som vidtogs, utgjordes av två tillägg. 1926 uppdrogs åt upplysningstjänsten
att färdigställa och publicera ett jämförande register över delstaternas lagstiftning,
som utgavs vartannat år till 1948, varefter anslag ej längre beviljades
för ändamålet. 1935 lades härtill uppgiften att sammanställa och publicera
en löpande sammanfattning med register över allmänna lagförslag
och utvalda resolutioner, som initierades i kongressen.
1946 hade upplysningstjänsten en stab på 79 personer med en årskostnad
på nära 200 000 dollar. När vid andra världskrigets slut en utredning igångsattes
beträffande kongressens resurser av arbetskraft, blev givetvis även
upplysningstjänsten föremål för behandling, vilket också avspeglade sig i
1946 års akt om legislaturens ^organisation.
Bibliotekschefen bemyndigades genom denna att upprätta eu separat
sektion av biblioteket benämnd »Legislative reference service». För dess
28
Bankoutskottets utlåtande nr 48 dr 1965
funktioner användes samma språkbruk, som ovan redovisats, varvid dock
ett par tillägg gjordes. Åt upplysningstjänsten uppdrogs att på begäran
råda och assistera kongressens utskott beträffande analys, värdering och
uppskattning (analysis, appraisal, and evaluation) av föreliggande lagförslag
eller exekutivmaktens rekommendationer liksom att på annat sätt vara
behjälplig med material för en lämplig bestämning av åtgärder. En ny andra
uppgift var att färdigställa sammanfattningar och systematiseringar (summaries
and digests) av offentliga förhör inför kongressens utskott.
Bibliotekschefen ålades att utnämna personal utan hänsyn till politisk
uppfattning och endast med hänsynstagande till lämplighet och kompetens.
Nämnas kan slutligen att akten bemyndigade en kraftig anslagshöjning,
nämligen för 1947 550 000 dollar, 1948 650 000 dollar och 1949 750 000 dollar.
I verkligheten kom de beslutade bevillningarna icke upp till dessa belopp.
1963 hade man dock en utgiftsstat på 1 870 000 dollar med 222 fast
anställda personer. Antalet frågor var 105 152.
En mycket stor del av dessa frågor kan besvaras per telefon eller ett kort
brev eller tryckt eller reproducerat material eller en lista av valda referenser.
Men många kräver mer eller mindre detaljerade utredningar. Härvid
måste ofta en avvägning ske mellan å ena sidan kravet på självständig och
djupgående undersökning och å andra sidan tidsfaktorn.
Upplysningstjänsten, som även levererar översättningar och ritar kartor
in. in., bestrider också tjänstgöringen i en speciell läsesal, som är avsedd för
kongressens ledamöter, deras anställda och familjemedlemmar.
En funktion, som uttryckligen sedan 1955 ej tillhör upplysningstjänsten,
är färdigställande av lagförslag, som i stället åligger tjänstemännen i husens
»Legislative counsel».
Upplysningstjänstens rapporter tryckes i viss utsträckning i kongresshandlingarna
på initiativ av kongressens ledamöter. Det synes röra sig om
ungefär 1 % av hela antalet.
Två frågor, som varit föremål för mycken uppmärksamhet, är dels upplysningstjänstens
organisatoriska ställning och dels svårigheten att prestera
en tillfredsställande statistik över verksamheten.
Beträffande den förra har man hittills efter många överväganden stannat
inför ett bibehållande av upplysningstjänsten inom kongressbibliotekets
ram men givit den en självständig ställning som en av bibliotekets sex
avdelningar (departments). Samtidigt har upplysningstjänsten fått övertaga
viss biblioteksfunktion. A andra sidan har också sedan 1940-talets slut upplysningstjänstens
tjänstemän uppdragits att på anmodan tjänstgöra i kongressens
utskottskanslier. Detta sker utan ersättning till kongressbiblioteket
om tjänstgöringen ej överstiger två till tre månader. Vid längre tjänstgöringstid
överföres tjänstemannen på vederbörande utskotts stat. Det må
också nämnas, att frågor överlämnas för besvarande till bibliotekets andra
avdelningar, om där finnes specialister, som saknas i upplysningstjänsten.
Upplysningstjänstens verksamhet har oavlåtligt vuxit. Registrerandet av
dess anlitande visar detta på ett påtagligt sätt genom ständigt stegrade siffror.
Att på ett rättvisande sätt få denna verksamhet redovisad har stött på
svårigheter. Uppgifter om antalet frågor, eventuellt delade i särskilda kategorier,
eller om antalet sidor i lämnade svar och utredningar måste alltid
ses i belysning av att de ge ringa vägledning för bedömande av arbetets
verkliga omfattning. Förhållandet erinrar om svårigheterna att i siffror
redovisa t. ex. arbetet i en låneexpedition genom uppgifter om antalet lån.
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1965
29
De stora förmåner, som kongressbibliotekets upplysningstjänst erbjuder,
har förenats med en strävan att så vitt möjligt precisera de tjänster, som
avses. Det har fastställts, att kongressens ledamöter vid upplysningens begärande
skall angiva formen för svaret, nämligen skriven rapport, utkast
till anförande, muntlig diskussion, telefonsvar, litteraturlista eller utvalt
material. Det betonas, att ju mera detaljerad en ledamots fråga är, desto
större är sannolikheten för att det erhållna svaret motsvarar önskemålet.
Om tid och omständigheter i övrigt medger, lämnas svaret i den begärda
formen.
Vid svarets utarbetande skall i princip relateras dels historik, dels varierande
lösningsförslag med angivande av fakta, talesmän och opponenter
samt argumenten för och emot. Härtill kan komma juridisk analys liksom
meddelande om utländsk lagstiftning. Som övriga exempel nämnes bland
annat redovisning av kongressens behandling av viss fråga, identifiering av
citat, biografier, meddelanden om organisationer och voteringar. Vidare
nämnes bland annat — med förbehåll för kostnaderna — översättningar,
fotokopiering, kartor, grafisk framställning, indexering och information
från förvaltningsorgan, om ej ledamöterna föredrager att själva taga kontakt.
Beträffande förfrågningar från väljare som kongressledamöterna förmedlar
till upplysningstjänsten framhålles att ej mera vidsträckta undersökningar
kan företagas. Beträffande omfattningen av svar på väljares frågor,
som överlämnats till upplysningstjänsten, kan nämnas, att enligt en
uppgift omfattar de 35 % av hela frågematerialet till upplysningstjänsten,
medan de svarar för blott 12 % av den använda arbetstiden och 5 % av de
totala kostnaderna. Generellt betonas att undersökningars kvalitet kan bli
beroende av brådskan.
I den senaste redogörelsen för kongressbiblioteket (Some facts about the
Library of Congress), utgiven i reviderad upplaga i oktober 1964, meddelas
att upplysningstjänsten tjänar som kongressens upplysnings- och utredningstjänst
(the major information and research center for Congress). Under
loppet av 1964 intill denna redogörelses färdigställande besvarade upplysningstjänsten
mer än 97 000 frågor, medan biblioteket i övrigt medverkade
med besvarande av mer än 118 000 framställningar om information
eller böcker (assisted by answering more than 118 000 Congressional requests
for information or books).
Belgiens parlamentsbibliotek är uppdelat på tre sektioner, en för böcker
eu för periodica och en för dokumentation. Den sistnämnda är avsedd
endast för parlamentets ledamöter och inrymmer ett klipparkiv, till vilket
materialet köps av en pressbyrå. Sektionens informationstjänst består i att
litteratur i ett uppgivet ämne framtages för parlamentsledamöternas studium
i en särskild läsesal. I övrigt utarbetas på begäran litteraturförteckningar
och göres excerpter eller fotokopior.
Eu annan informationstjänst meddelas av de sektioner i kamrarnas kanslier,
som även har till uppgift att vårda arkiv och registrera parlamentstrycket.
Denna informationstjänst utarbetar även mera omfattande svar på
inkomna frågor.
I Danmark gäller att folketingets ledamöter kan hänvända sig till eu protokollssekreterare
i folketingssekretariatet för att få bistånd med erhållande
av upplysningar från ministerierna och andra offentliga institutioner. Det
kan t. ex. gälla dröjsmål med ärendens handläggande eller över huvud taget
kompletterande uppgifter.
30
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1965
Folketingets bibliotek utövar också ett upplysningsarbete såsom ett led
i det dagliga tjänstearbetet, ehuru ej någon bestämd tjänsteman har uppgiften
härmed sig anförtrodd. Om personalen anser, att svaren har ett bestående
värde, noteras frågor och svar samt införes i ett kompletterande
sakregister.
Det har ännu icke övervägts att organisera denna verksamhet som en
särskild gren, skild från det dagliga tjänstearbetet i biblioteket. Då bibliotekets
upplysningstjänst tenderar att växa i omfattning, och om den nuvarande
personalen icke kan bemästra arbetet, torde dock enligt uppgift
spörsmålet att organisera tjänsten som en särskild avdelning inom biblioteket
aktualiseras.
I England finnes en informationstjänst för underhusets ledamöter, som
inrättades vid det andra världskrigets slut. Den utgör en sektion av underhusets
bibliotek (an integral part of the Library), benämnd Research division,
som i sin tur har en särskild avdelning för statistik (Statistical section).
De akademiskt utbildade tjänstemännen är till antalet sju, och chefen
är en av bibliotekets »Assistant librarians» under bibliotekschefen, som har
befogenhet att ändra arbetsuppgifterna för tjänstemännen och även att vid
behov t. ex. överföra personal från Research division till bibliotekets huvudavdelning,
som benämnes Parliamentary division.
Vid Finlands riksdagsbibliotek finns sedan 1956 en upplysningstjänst för
riksdagens ledamöter och tjänstemän. Upplysningstjänsten förestås av en
tjänsteman med samhällsvetenskaplig utbildning och till hans disposition
står skrivhjälp. Denne informationstjänsteman har fått bibliotekspraktik,
varigenom han kan fritt röra sig i bibliotekets samlingar, vilket sakförhållande
tillmätes stor betydelse. Han är direkt underställd bibliotekschefen
och har som specialuppgift vid sidan av informationstjänsten att sköta om
riksdagens arkiv. Det kan påpekas, att alla frågor rörande riksdagstrycket,
inklusive dess registrering, handlägges utanför biblioteket av ett speciellt
organ, kansliet för tryckningsarbeten. översättningar av större omfattning
har ej fått ske. Riksdagsgruppernas sekreterare får hänvända sig till upplysningstjänsten
endast som förmedlare av gruppens eller enskild gruppmedlems
fråga. Statistiska undersökningar har i allmänhet utförts i samråd
med Statistiska centralbyrån. 1 regel bokföres endast sådana frågor, varpå
skriftliga svar avgives. Det betonas att omdömen ej får förekomma i svaren.
I svaren anges källhänvisningar. Vidlyftiga bearbetningar av insamlade upplysningar
utföres i de fall, om de ej försvårar verksamheten i övrigt.
Det kan påpekas att propositionerna i Finland ej är tillnärmelsevis lika
utförliga som i Sverige.
I Frankrike finnes ej någon särskild upplysningstjänst för nationalförsamlingen.
För informationer kan ledamöterna vända sig till olika organ,
knutna till nationalförsamlingen. Förutom biblioteket och arkivet finnes en
särskild informationstjänst för utländska förhållanden (Documentation
étrangére). Härtill kan läggas redaktionen för parlamentstrycket och utskottens
kanslier. Det har diskuterats att för nationalförsamlingens räkning
inrätta en självständig central informationstjänst, men något förslag synes
enligt uppgift inte vara att vänta inom överskådlig framtid.
I Italien finnes i kamrarnas generalsekretariat avdelningar för information
och för riksdagstryckets registrering samt arkivering. I deputeradekammaren
har nyligen inrättats en avdelning, som har till uppgift att samla,
klassificera, analysera och tillgängliggöra uppgifter om italiensk lagstift
-
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1965
31
ning och parlamentarisk verksamhet över huvud taget. Den skall också stå
till tjänst beträffande utländska förhållanden och internationella organisationer.
En speciell informationstjänst avses också att inrättas i deputeradekammarens
bibliotek för specialkatalogisering av utländska lagstiftningsakter
jämte lagförslag och debatter. Den skall också få till uppgift att göra
undersökningar om utländsk lagstiftning rörande särskilda ämnen.
I Japan upprättades 1948 eu särskild informationsavdelning inom parlamentsbiblioteket,
som redan från starten fick 60 befattningshavare, vilket
antal numera ökats till 152.
Japans parlamentsbibliotek har till huvuduppgift att samla material och
tillgängliggöra detta för parlamentsledamöterna. Härtill har lagts att i mån
av resurser erbjuda forskning och andra tjänster, som kan ha värde för
parlamentet. Informationstjänsten är åstadkommen i syfte att assistera biblioteket
i den sistnämnda egenskapen.
Den japanska informationstjänsten (Research and Legislative Reference
Department) har till uppgift att på begäran av parlamentets utskott och
ledamöter råda och assistera i fråga om analys och uppskattning (analysis
and evaluation) av ärenden, som anhängiggjorts, och skaffa fram uppgifter,
som kan vara av värde för parlamentets behandling av förekommande ärenden.
Vidare har informationstjänsten att på begäran av riksdagen eller på
eget initiativ samla och analysera lagstiftnings- och annat relevant material
samt göra detta tillgängligt för parlamentets ledamöter. På begäran må också
informationstjänsten hjälpa till med förberedelsearbete för lagstiftning.
Slutligen har också bemyndigande givits att med reservation för parlamentets
behov tillgängliggöra material även för statens förvaltning och domstolar
samt för allmänheten.
I Nederländerna saknas en speciell upplvsningstjänst. Vid förfrågningar
insamlar parlamentets bibliotek begärda informationer inom ramen för sina
personalresurser.
I Norge har icke förelegat något behov att tillskapa en särskild upplysningstjänst
vid stortingets bibliotek, då dettas verksamhet praktiskt taget
helt och hållet är ägnat stortinget och icke, som i Sverige, är ett centralt
förvaltningsbibliotek och öppet för allmänheten eller, som i Finland, jämväl
fungerar som universitetsbibliotek för samhällsvetenskap.
Objektiv upplvsningstjänst utövas av utskottens kanslipersonal, önskemål
har uttalats om en särskild, högt kvalificerad jurist för stortingsledamöternas
upplysningsbehov. 1 den mån de önskade tjänsterna är mera
politiskt färgade, står gruppsekretariaten till förfogande. Deras tjänstemän
avlönas med statsbidrag. Ytterligare upplvsningstjänst meddelas av stortingets
kontor. Därunder lyder också stortingets arkiv, vars chef systematiskt
ordnar sitt material efter sakord.
Härtill kommer också stortingets bibliotek, som bistår ledamöterna direkt
och indirekt med sakliga upplysningar, men endast undantagsvis med skriftliga
svar, frånsett litteraturlistor. Det har föreslagits, att biblioteket skulle
försöka alt registrera tidskrifts- och tidningsartiklar, varvid bör märkas, att
Norge saknar eu central tidningsregistrering, och alt tidskriftsregistreringen
avstannat 1951 och 1964 återupptagits i tills vidare ytterst begränsad omfattning.
Det anses, att inget egentligt behov av en särskild upplysningstjänst föreligger,
då bibliotekets verksamhet betraktas som en sådan. Som mest trängande
betecknas förstärkning av bibliotekets personal i kvalitativt och kvan
-
32
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1965
titativt avseende, så att biblioteket kan utgöra den grundläggande basen för
alla, som hjälper riksdagsmännen, genom goda kataloger och rikliga bibliografiska
hjälpmedel.
I Schweiz finnes ingen särskild informationstjänst för förbundsförsamlingens
ledamöter. För upplysningar får de vända sig till vederbörande förvaltningsorgan
eller till särskilt tillkallade sakkunniga. Med anledning av
den kris, som uppstått i samband med det omdiskuterade flygplansköpet
från Frankrike (Mirage-affären), har krav på en informationstjänst framställts.
Förbundsförsamlingens generalsekreterare har 1964 fått i uppdrag
att utarbeta förslag om regler för en dylik, som beräknas komma till stånd
under innevarande år.
Västtysklands förbundsdag har en förvaltning, som omfattar tre avdelningar.
Avdelning I sysslar med allmänna förvaltningsfrågor. Avdelning II
är väsentligen ett gemensamt kansli för riksdagens utskott och delegationer
med viss informationstjänst beträffande procedurfrågor m. m.
Avdelning III utgör en vetenskaplig avdelning (Wissenschaftliche Abteilung)
med fyra sektioner, nämligen förutom bibliotek och arkiv en sektion
för material rörande lagstiftningsmaterial (Gesetzmaterialen) och en
sektion för tidningsmaterial (Presse-Auswertung). En planerad informationstjänst
avses skola utgöra en del av avdelning III, som dock för närvarande
ej har någon särskild personal avdelad för detta arbete. Frågor,
som ej kan besvaras inom ramen för det ordinarie arbetet, fördelas bland
tjänstemännen, varvid helt naturligt vissa får dylika uppdrag mera regelbundet.
Frågor besvaras även från forskare, partisekretariaten och utskottskanslierna.
Av den givna översikten framgår, att många olika slag av lösningar prövats
alltifrån den självklara upplysningsverksamheten hos ett parlamentsbibliotek
utan speciell organisation för informationsverksamhet till inrättandet
av särskilda avdelningar för ändamålet inom parlainentsbiblioteken
eller andra parlamentens organ.
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1965
RIKSDAGSBIBLIOTEKET
33
Bilaga E
Utdrag ur protokoll hållet vid styrelsens för riksdagsbiblioteket
sammanträde den .9 mars 1965.
Närvarande:
Ordföranden herr Wahlund,
fröken Mattson och herr Braconier
samt såsom föredragande och protokollförare
överbibliotekarien Frykholm.
§ 4.
Anmäldes på nytt frågan om upplysningstjänsten, varvid styrelsen beslöt
ett utlåtande i den avfattning registraturet för denna dag, nr 6, utvisar,
överbibliotekarien åberopade för sin del ett av honom avgivet utlåtande.
Enligt protokollet:
Lars Frykholm
3—Bihang till riksdagens protokoll 1965. 8 samt. Nr 48
Bankoutskottels utlåtande nr i 8 år 1965
34
Bilaga F
Utlåtande och
förslag över frågan om riksdagens upplysningstjänsts
arbetsuppgifter och behov av resurser
Inledning
På initiativ av den då sittande författningsutredningen inrättades 1955
riksdagsbibliotekets upplysningstjänst, en då länge aktuell reform, såsom
en försöksverksamhet med motsvarande verksamhet inom Library of Congress
i Washington som förebild. Frånsett viss tillfällig arbetskraft fick
riksdagsbiblioteket i förening med sina ordinarie arbetsuppgifter omhänderta
de nya. Bibliotekets lokaler och övriga resurser har tagits i anspråk
för ändamålet. I syfte att om möjligt utjämna den ytterst ojämna arbetsbelastningen
under särskilt tiden mellan riksdagens vår- och höstsessioner
uppdrogs 1961 tills vidare åt upplysningstjänstens personal att utarbeta de
årliga registren till riksdagstrycket, varvid skrivhjälp helårsanställdes,
ehuru alltjämt på extra stat.
Det växande arbetet nödvändiggjorde 1961 ett skiljande av upplysningstjänsten
och den del av den inre tjänsten, som fullgjorts av den med upplysningstjänsten
i första hand sysselsatte tjänstemannen, vilken samtidigt
anhöll om och erhöll befrielse från tjänstgöring under kvällsplena.
1963 beslöt riksdagen inrätta en extra förste byråsekreterarebefattning i
lönegrad 21 för upplysningstjänsten som 1964 placerades i högst lönegrad
23. Samtidigt beslöts ytterligare två befattningar i högst lönegrad 23. 1963
beslöt riksdagen vidare, att delegerade för riksdagens verk skulle kunna
inrätta upplysningstjänstens befattningshavare på biblioteksassistent- och
biträdesstadierna på förslag av biblioteksstyrelsen som extra ordinarie
tjänstemän.
1962 framlade författningsutredningen ett förslag om skiljande av upplysningstjänsten
från biblioteket. Med diskussion av förslagets för- och
nackdelar och med särskilt framhållande av att lokalfrågan måste lösas
framlade styrelsen förslag om en separation för 1964 års riksdag, som beslöt
om det inledningsvis nämnda utredningsuppdraget.
Statlig upplysningstjänst i allmänhet
En viss upplysningstjänst liksom behov av en dylik kan principiellt sägas
alltid förefinnas i en stat, som är eu demokrati och en rättsstat med offentlighet
som grundsats. Medborgarna och pressen vänder sig till statens myndigheter
med begäran om upplysningar om myndigheternas åtgärder eller
om förhållanden inom skilda verksamhetsområden. Även för myndigheterna
själva föreligger behov i olika avseenden. Det är angeläget att klarlägga
motiv och resurser för vidtagna eller planerade lika väl som skälen att
åtgärder icke vidtagits. I åtskilliga fall har också särskilda tjänster inrättats
för denna informationsverksamhet. Även myndigheternas eget behov av
material och upplysningar kan i detta sammanhang nämnas.
Iiankoiitskottets utlåtande nr 48 år 1065
35
De vetenskapliga bibliotekens ställning i här angivna avseende företer
väsentligt skiljaktiga drag. Deras behov av utåtriktad information torde åtminstone
i regel vara ringa, och oftast åtnjuter deras verksamhet icke något
mera allmänt intresse. I gengäld förfogar de i sina samlingar över ett informationsmaterial,
vars tillgängliggörande är ett betydande problem ur samhällets
synpunkt.
Upplysningstjänst i olika former har sedan gammalt tillhört rutinen i
biblioteken och främst då över låneexpeditionerna. De lånesökande har behov
av att orientera sig i katalogerna, men även en mer eller mindre långt
gående information därutöver förekommer. Eftersom biblioteken har mycket
skiftande personalresurser och tjänstemännens kompetens och hjälpsamhet
helt naturligt växlar blir resultaten givetvis högst olika. I viss utsträckning
har biblioteken försökt sig på att avdela någon personal för mera
krävande rådgivning, men statsmakterna har hittills i regel ställt sig avvisande
till förslag i denna riktning. Det synes stå utom allt tvivel, att eu
dylik verksamhet i högre grad kommer att prägla biblioteken i framtiden.
Forskarna torde i större utsträckning komma att ägna sig åt ren forskning,
medan litteratursökning anförtros åt andra personer. Så länge härför lämpad
och utbildad personal saknas, kan lösningen kanske sökas i en kombination
av forskare och biblioteksmän.
Folkrepresentation och upplysningstjänst i vissa främmande länder
----(= bilaga D ovan)---
En folkrepresentations upplysningstjänst blir beroende av representationens
vilja och förmåga att ställa resurser till förfogande. En stats författning,
dess reformbehov och reformtakt, de politiska förhållandena i allmänhet
och folkrepresentationens ställning i synnerhet utgör betydelsefulla
faktorer.
Utvecklingen av den svenska riksdagens upplysningstjänst
Vid ett bedömande av de resurser, som står till buds för den svenska
riksdagens informationsverksamhet, torde i första rummet kamrarnas egna
kanslier böra nämnas. Genom sin överblick över det fortlöpande riksdagsarbetet
är kammarsekreterarna de främsta sakkunniga för ledamöternas
informationsbehov beträffande detta. Kammarkansliernas arbetsbörda torde
dock i regel icke medgiva möjligheter för utarbetande av mera vidlyftiga
utredningar. Detsamma måste anses gälla kanslierna hos riksdagens utskott
och övriga delegationer samt riksdagens ekonomibyrå.
Som en sorts riksdagsorgan kan partigrupperna betraktas. Deras kanslier
utgör givetvis en informationskälla för riksdagens ledamöter. I många fali
kan det ur en riksdagsgrupps eller ur en enskild ledamots synpunkt vara angeläget
att besitta en fullgod garanti mot insyn, varvid det kan befinnas lämpligt
att anlita partikanslierna i stället för att gå över bibliotekets upplysningstjänst.
En förstärkning av dessa sekretariat, eventuellt med hjälp av
statsmedel, kan härvidlag få stor betydelse.
Riksdagsbiblioteket är inrättat av riksdagen. Dess berättelse avgives i enlighet
med gällande föreskrifter till riksdagen. De skyldigheter biblioteket
bär gentemot den statliga förvaltningen och mot enskilda personer är föreskrivna
och bestämda av riksdagen. Om det också under tidernas lopp funnits
delade meningar om bibliotekets organisation och uppgifter, bar detta
aldrig kunnat undanskymma det faktum, att biblioteket först och sist är
riksdagens tjänande organ.
Det långt mer än hundraåriga riksdagsbiblioteket är det av riksdagens
36
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1965
organ, som i främsta rummet haft att svara för riksdagens upplysningstjänst.
Dess samlande av material har varit inriktat på att ställa medel till
förfogande för riksdagen och detta gäller även för den jämförelsevis sena
period, då biblioteket anvisats uppgiften att tjänstgöra som statsförvaltningens
centrala bibliotek och till slut att även stå öppet för allmänheten.
Denna upplysningstjänst har framför allt inneburit vägledning i litteraturen
samt dennas anskaffande, tillhandahållande och utlåning, men i mån
av resurser har befattningshavarna även stått till tjänst med olika slag av
upplysningar liksom överlämnande av tryck ur bibliotekets publikationsförråd.
Genom att riksdagsbiblioteket på grund av riksdagens beslut är statsförvaltningens
centrala bibliotek och dessutom öppet för allmänheten kan
bibliotekets tjänstemän icke ställa sig avvisande mot upplysningstjänst i
vidaste omfattning, för så vitt riksdagsledamöternas behov icke lider förfång
härigenom.
Bibliotekets begränsade resurser har dock i olika avseenden hämmat dess
verksamhet. Den begränsade personalen i förening med avgång av rutinerade
tjänstemän och en allmän försämring av läget på arbetsmarknaden har
bidragit. Härtill har kommit efter hand alltmer kännbara lokalsvårigheter
och delvis mindre lämpliga klassifikations- och katalogiseringsregler. Moderniseringen
av dessa i förening med omfattande omflyttningar i samlingarna,
som delvis överförts till ett depåbibliotek, har under senare år i betydande
utsträckning tagit personalens tid och krafter i anspråk utöver det
ordinarie arbetet.
Med riksdagsbibliotekets upplysningstjänst, som inrättades 1955, utökades
bibliotekets service gentemot riksdagen högst väsentligt. Men frånsett
ett bemyndigande att anställa en assistent under pågående session togs
bibliotekets personella och lokala resurser i anspråk för denna verksamhet,
som snabbt ökade i omfattning. Bibliotekets resurser måste i allt högre
grad tagas i anspråk för upplysningstjänsten, som också föranlett omläggningar
av olika slag. Katalogarbetet måste rationaliseras och påskyndas.
Detsamma gällde bindningen. Upplysningstjänsten måste förses med olika
hjälpmedel. De från början otillräckliga lokalerna utsattes för ytterligare
påfrestningar och frånsett ett litet rum, som ställdes till förfogande, måste
biblioteket bysa den expanderande upplysningstjänsten inom hittillsvarande
utrymmen, som dessutom inskränkts genom upplåtande av arbetsplatser till
riksdagens stenografer, kompenserat genom upplåtande av magasinutrymmen
i källaren. Upplysningens tjänstemän, som i regel saknar bibliotekspraktik,
måste medgivas tillgång till kataloger och samlingar, vilket i olika
avseenden försvårade det ordinarie biblioteksarbetets behöriga gång till förfång
för lånesökande och upplysningstjänsten själv.
Upplysningstjänsten omfattar de tjänstemän, som närmast anställts med
avsikt att möjliggöra framskaffande av informationer för riksdagens ledamöter.
I detta arbete deltager givetvis även bibliotekets personal i övrigt,
dels direkt vid förfrågningar och dels indirekt genom att i olika avseenden
utgöra förutsättningar för upplysningstjänstens arbete. Upplysningstjänstens
effektivitet baserar sig på bibliotekets. Den är beroende av dels bibliotekets
snabbhet i fråga om materialets förvärvande, katalogisering och klassifikation,
så att det så lätt som möjligt kan återfinnas, dels på (ten hastighet
varmed litteraturen når sina förvaringsplatser, dels på en organisation,
som möjliggör återfinnandet av material i de olika bearbetningsfaserna.
Upplysningstjänsten har fått utnyttja expeditionsvakterna, vilkas antal ej
Bankoutskottets utlåtande nr 48 dr 1965
37
kunnat utökas på grund av arbetsplatsbrist, och reproduktionsmöjligheterna.
Det utökade arbetet med personalfrågor, materialanskaffning och
bokföring har den övriga bibliotekspersonalen utfört.
Upplysningstjänsten har under sin snart tioåriga utveckling kunnat skapa
sig en ställning, som vittnar om att dess arbete av riksdagens ledamöter
betraktas som icke blott nyttig utan även oundgänglig. Dess verksamhet
spänner över ett brett register från muntliga meddelanden, diskussioner,
utlämnande av riksdagstryck eller annat tillgängligt eller införskaffat material,
utlåning, vidarebefordrande av upplysningar från annat håll o. s. v.
till sammanställningar, redovisningar och utredningar av olika slag.
Det förhållande att riksdagens ledamöter i ständigt växande utsträckning
har att taga ställning till nya och alltmer komplicerade frågor ställer
ökade krav på tillgängliga resurser. Detta har också föranlett riksdagen att
besluta om utökningar av upplysningstjänstens personal och förbättringar
av dess löneställning, medan lokalsvårigheterna ej tillgodosetts på ett tillfredsställande
sätt.
Som av bifogade redogörelser framgår har upplysningstjänsten tagits i
anspråk av ett alltmer ökat antal av riksdagens ledamöter inom alla partier.
I första kammaren anlitades upplysningstjänsten av 86 ledamöter eller 57 %
och i andra kammaren av 149 ledamöter eller 64 %. Socialdemokraterna har
svarat för det största antalet frågor eller obetydligt mer än folkpartiet. Därefter
kommer centerpartiet, högern och kommunisterna. Av det totala antalet
frågor, som var 1 544 under året, stod socialdemokraterna för 31 %.
Motsvarande siffror var för folkpartiet 30, för centern 22 %, för högern 12
och för kommunisterna 5 %. Kommunisternas samtliga ledamöter har utnyttjat
upplysningstjänsten. För övriga partier är procentsiffrorna 49 för
socialdemokraterna, 69 för folkpartiet, 68 för högern och 83 för centern.
Under året betecknar januari och mars toppar med över 200 frågor, medan
övriga vårmånader rör sig omkring 150. För månaderna juni—september
har redovisats under 100 frågor, medan oktober—december uppvisar ungefärligen
samma frekvens som de ej toppbelastade vårmånaderna.
Upphjsningstjänstarbetets karaktär
Den arbetsinsats och kompetens, som krävs för dessa uppgifters fullgörande,
kan i stor utsträckning icke mera exakt mätas eller uppskattas. En
fråga som leder till ett negativt svar av typen »Finnes ej» eller »går ej att
expediera», kan orsaka ett mycket betydande arbete, som ej alls avspeglar
sig i svaret eller bekantgöres för den, som frågat. Å andra sidan kan naturligtvis
till synes omfattande redogörelser ha krävt en jämförelsevis obetydlig
arbetsinsats och kompetens genom att materialet funnits lätt till
hands.
Möjligheterna att precisera verksamheten är sålunda begränsade på grund
av den starkt skiftande karaktären av de upplysningar, som i de aktuella
fallen kräves. önskemål om omfattning, fullständighet, analys och snabbhet
får l. ex. vägas mot tillgång på personal, dess kompetens, förefintligheten
av eller möjligheterna att anskaffa erforderlig litteratur, lokaler o. s. v.
Det måste också ofta företagas besvärliga avvägningar mellan olika arbetsuppgifter
och intressen.
En frågas besvarande kan kräva eu speciell eller hög kompetens, som
icke kan tillgodoses fortlöpande. Problem av sistnämnda slag torde kunna
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande nr ''18 år 1965
:ih
lösas genom att undantagsvis utomstående experter anlitas, om anslag finnes
för dylika.
Varje försök att genom angivande av olika grundsatser för en upplysningstjänst
precisera dess verksamhet måste beledsagas av allehanda reservationer.
Dylika grundsatser kan i sig själva vara svåra att klart och entydigt
fixera. Man kan tänka sig skiftande kombinationer med olika eftertryck
på de skilda reglerna. Riksdagen kan antingen i större eller mindre
utsträckning själv angiva grundsatserna eller också delegera såväl fastställandet
av grundsatserna som övervakandet av deras tillämpning på annat
organ.
En mycket väsentlig fråga är, om och i vilken utsträckning även andra
än riksdagens ledamöter skall anses behöriga att utnyttja upplysningstjänsten.
Det synes för det första saknas anledning att intaga en avvisande hållning
till frågor, som härrör från riksdagsorganens sekretariat, då dessa självfallet
har möjlighet att få någon av sina huvudmän att framställa frågorna,
och en sådan omgång måste betecknas som onödig.
Vidare kan på nytt nämnas författningsutredningens förslag om att riksdagsgruppernas
sekretariat skall direkt kunna få vända sig till upplysningstjänsten.
Författningsutredningen föreslår en sammankoppling mellan förslagen
om upplysningstjänstens personal, helårsanställning av utskottens
kanslipersonal och statsavlönad sekreterare!!jälp för riksdagsgrupperna,
vilken avser att komma deras upplysningstjänst till godo.
Vad sålunda föreslagits har kanske tett sig som en rent praktisk åtgärd
för att möjliggöra för riksdagsgruppernas sekretariat att utan omgång
över en riksdagsledamot kunna anlita upplysningstjänsten. Förslaget innebär
dock vissa komplikationer. Man går härmed utanför riksdagsledamöternas
krets och till förmån för en organisation eller person, som i sig själv
hl. a. fungerar som en upplysningstjänst. Det måste ligga frestande nära
till hands för gruppernas sekretariat att överlämna så mycket arbetsuppgifter
som möjligt till bibliotekets upplysningstjänst. Anordningen innebär
ytterligare awägningsproblem för denna. Bl. a. kan det understundom vara
svårt att avgöra om företräde skall ges åt t. ex. gruppsekretariats eller eu
enskild riksdagsledamots fråga. Härvid måste beaktas om gruppsekretariatets
fråga är en för gruppen som sådan gemensam fråga. Man måste också
ihågkomma, att för upplysningstjänstens frågor och svar gäller regeln om
allmänna handlingars offentlighet, vilket i vissa fall kan vara en komplikation,
då riksdagsgruppernas sekretariat önskar anlita upplysningstjänsten.
Huvuddelen av upplysningstjänstens frågor framställes av riksdagens
ledamöter. En begränsande faktor skulle kunna sökas genom någon princip,
som fastställde i vilken egenskap riksdagsledamoten ägde rätt att begära
svar. Man skulle antingen kunna tänka sig en mer eller mindre sträng begränsning
till riksdagsmannafunktionen eller till ställningen som offentlig
person över huvud eller också låta rätten gälla den enskilde riksdagsmannen
som privatperson, d. v. s. utan egentlig begränsning, då hans frågor t. o. in.
skulle kunna vara framställda för någon annans räkning. Det är givetvis
möjligt att fastställa någon av dessa principer, men det är ej säkert, att
upplysningstjänsten i de enskilda fallen kan träffa ett riktigt avgörande
eller ens att över huvud taget upptaga en diskussion om principens tilllämpning.
För vilket ändamål framställer riksdagsledamoten sina frågor? Syftet
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1965
39
kan t. ex. vara att få material eller grundval för ett anförande, en interpellation,
en enkel fråga, en motion o. s. v. Det kan också gälla ett valtal, ett
behov av information i allmänhet eller att förse någon närstående med material.
I princip har den regeln tillämpats i riksdagsbibliotekets upplysningstjänst
att svaren ej skall innehålla text till t. ex. motion eller anförande, den
frågande givetvis obetaget att låta svaret i oförändrat skick inflyta i den
slutliga framställningen.
Svarets omfattning kan givetvis i olika avseenden bli föremål för bestämmelser.
Den konkreta upplysningen, vilken för övrigt på grund av ordets dubbeltydighet
kanske lämpligare borde benämnas information, är det enklaste
fallet. Man meddelar vad man över huvud taget kan veta till svar på en
begränsad och entydig fråga. Redan på detta stadium kan dock objektiviteten
i olika avseenden utsättas för påfrestningar. Frånsett formuleringsproblem
kan t. ex. en information bedömas ha inget, avlägset eller nära
sammanhang med en fråga. Detta nödvändiga bedömande inrymmer givetvis
möjligheter till värderingar. Sammanställning av flera informationer kan
betecknas som nästa steg i en upplysningsverksamhet.
På ett principiellt nytt plan befinner man sig, om informationsmaterialet
skall göras till föremål för verklig bearbetning. I praktiken är det givetvis
ofta svårt att draga en absolut skiljelinje mellan sammanställning och bearbetning,
men begreppen måste och kan hållas i sär. Ett förbud mot
bearbetning eller en anvisning om att sådan endast får ske inom snäva
gränser eller på grund av särskilt tvingande skäl måste kunna effektueras
och få praktisk betydelse.
Om man försöker att precisera ett ytterligare steg, ligger det nära till
hands att stanna inför begreppet utredning. Utan att göra gällande att begreppet
är klart och entydigt torde man dock kunna uppdraga riktlinjer.
I förhållande till en bearbetning av objektiva informationer ligger det kanske
närmast till hands att i utredningen se en kvantitativt mera betydande insats.
En utredning bör också i princip vara rimligt allsidig och uttömmande.
Dylika målsättningar kan i allmänhet icke anses höra hemma under begreppet
upplysningst j änst.
Som ytterligare en kategori kan nämnas de utredningar, som Kung], Maj :l
beställer genom tillsättandet av kommittéer med bestämda direktiv. Beträffande
detta alternativ må endast erinras om att enligt gällande praxis är
riksdagens ställning sådan, att den kan besluta en begäran att effektuera
ett visst utredningskrav, vilket regeringen kan hörsamma eller avslå.
Det är givet, att upplysningstjänstens verksamhet måste begränsas av det
mått av lokaler och arbetskraft, som står till förfogande. Ställning måste
emellertid tagas till frågan, om det bör fixeras någon princip för fördelningen
av de tjänster som erbjudes, frånsett vad som automatiskt måste
• Ölja med hänsyn till kvantitet och kvalitet genom att resurserna är begränsade.
Det är tänkbart, att man skulle kunna fastställa regler som åstadkommer
eu fördelning i proportion till partigruppernas styrka eller förhindrar, alt
vissa riksdagsmän i alltför hög grad tager upplysningstjänsten i anspråk,
medan andra kanske får en i motsvarande mån försämrad service. Den riksdagsman,
som kan preparera ett stort antal frågor vid början av eu session,
har kanske större utsikt att få utförligare svar än den, som ställer en enstaka
fråga strax före sessionens slut. Dessa ojämnheter, som otvivelaktigt ligger
40
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1965
i själva arbetets natur, får dock inte överbetonas och torde inte heller i
praktiken hittills ha spelat någon större roll. I alla händelser kan, så länge
resurserna ej är i princip obegränsade, tjänstemännen själva företaga erforderliga
avvägningar och justera arbetsinsatserna i kvalitativt och kvantitativt
avseende, så att ingen alltför mycket gynnas eller missgynnas. Det
torde också stöta på oöverstigliga svårigheter att mäta arbetsinsatserna,
vilket ju är ett villkor för bestämmande av någon sorts fördelningsprincip.
Att räkna antalet frågor eller antalet sidor i lämnade svar måste ge en
föga rättvisande bild till följd av arbetsuppgifternas heterogena karaktär.
Att angiva antalet ianspråktagna arbetstimmar för de enskilda arbetsuppgifterna
torde ofta vara ogörligt.
En begränsning med hänsyn till frågornas ämnessfär kunde kanske i förstone
synas ligga nära till hands med hänsyn till inriktningen av personalens
utbildning. Men häremot måste framhållas att frågorna ofta gäller sakförhållanden,
som även en lekman kan åtminstone nödtorftigt bemästra
efter ett studium av relevant litteratur. Härtill kommer att det föreligger
möjlighet att hänvisa riksdagsmannen till sakkunnig person eller vederbörlig
myndighet eller att direkt från dessa införskaffa anvisningar eller t. o. m.
yttrande.
Ett ämnesområde, som förtjänar särskild uppmärksamhet, är statistiken.
Det är som bekant ont om statistiker, och det har även visat sig svårt att
få dylika till upplysningstjänsten. Å andra sidan kräver de frågor, som aktualiserar
statistisk kompetens, ofta icke alltför kvalificerad sådan. Den
avancerade utrustning, som mera svårbemästrade frågor kräver torde ej
rimligtvis kunna hysas inom riksdagshuset. Det måste övervägas, om det
kan vara lämpligt, att riksdagsbiblioteket i detta läge skall söka anställa
statistiker med hänsyn till att statistiska centralbyråns statistiktjänst mot
ersättning står till förfogande för myndigheter och enskilda. Härtill kommer
också att arbetskraft, som av riksdagsbiblioteket anställes med särskild
hänsyn till statistisk kompetens, icke kan beräknas bli utnyttjad uteslutande
inom detta ämnesområde.
Riksdagsbiblioteket och dess upplijsningstjänst
En effektiv upplysningstjänst förutsätter ett effektivt bibliotek. Ett modernt
vetenskapligt bibliotek ställer i sin tur krav, vars realiserande ter sig
som svåruppfyllda för det nuvarande riksdagsbiblioteket med dess otillfredsställande
lokaler och katalogsystem.
Inom ramen av sina begränsade resurser har riksdagsbiblioteket strävat
efter att på allt sätt möjliggöra och underlätta upplysningstjänstens arbete.
Detta har måst ske på bekostnad av det övriga biblioteksarbetets behöriga
gång, vilket i sin tur försvårat detta arbete och negativt påverkat tjänstbarheten
även gentemot upplysningstjänsten.
I strid mot tidigare strängt upprätthållna praxis har upplysningstjänstens
personal, som till största delen saknar all biblioteksutbildning, medgivits tillgång
till bibliotekets kortkataloger och samlingar. Upplysningstjänstens
personal har dessutom haft fri tillgång till bibliotekets arbetsrum med rätt
att taga bibliotekets personal i anspråk för upplysningar av olika slag. De
härav följande störningarna i det reguljära biblioteksarbetet har givetvis
orsakat ett försämrat arbetsresultat, som drabbat övriga kunder och över
huvud taget minskat bibliotekets allmänna effektivitet.
Upplysningstjänstens arbete ställer också krav på snabbhet i behand
-
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1965
41
lingen av till biblioteket inkommande material. Katalogiserings- och klassifikationsarbetet
måste alltså bedrivas i högsta möjliga tempo och i snabbare
takt än vad som normalt är fallet vid de vetenskapliga biblioteken.
Även i fråga om bindningen reser upplysningstjänsten vissa speciella krav,
som måste uppfyllas på bekostnad av denna arbetsuppgifts rationella skötsel.
Eu jämförelsevis stor litteraturmassa måste förvaras obunden, till dess
man kan bedöma, att efterfrågan minskats därhän, att bindningen kan
igångsättas. Under tiden före bindningen, då alltså användningen är jämförelsevis
intensiv, utsättes detta material helt naturligt för stark förslitning,
varjämte risken, att t. ex. tidskrifter förkommer, är betydande. Härav
följer reklamationsarbete, vilket kanske visar att de ofta begränsade upplagorna
tagit slut, liksom svårigheter att upprätthålla ordningen på bokfacken.
Jämförelsevis ofta måste snabbindning ske liksom återkrävande av
litteratur under pågående bindning.
I hög grad har biblioteksarbetets behöriga gång förryckts genom att expeditionsvakterna
anlitats av upplysningstjänsten, som i betydande omfattning
ökat deras arbetsbörda. Härvidlag har det ej synts möjligt att öka personalstyrkan,
då erforderliga arbetsplatser ej hittills kunnat beredas.
Generellt kan det sägas, att den egentliga bibliotekspersonalen under årens
lopp fått se sitt arbete försvårat och t. o. in. sina arbetsresultat försämrade
genom att dess arbetskraft tagits i anspråk för upplysningstjänsten, för
vars framgång denna överföring av arbetskraft varit en ofrånkomlig förutsättning.
Riksdagsbibliotekets lokalfråga har alltid utgjort ett olöst problem. Genom
erhållande av källarutrymme i riksdagshuset och framför allt genom
tillkomsten av biblioteksdepån i Bålsta i förening med hårdhänt gallring
och igångsättandet av riksarkivets nybyggnad har under de senaste åren
åtminstone möjligheter till en lösning av magasinens utrymmesfråga kunnat
skönjas. Även behovet av tillfredsställande arbetsplatser har alltid varit
svårt att fylla. Även härvidlag har biblioteket genom den arbetsuppgift, som
upplysningstjänsten utgör, haft att sörja för för så vitt möjligt acceptabla
arbetslokaler, och som alltid givetvis på bekostnad av det övriga biblioteksarbetet.
Två, tidvis tre arbetsplatser har iordningställts i s. k. galleriet, vilka
måste betecknas som klart otillfredsställande. Styrelsens rum har måst ändras
till arbetsrum. Låneexpeditionen måste för sin verksamhet få utökade
lokaler, om dess arbete skall kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt.
Expeditionsvakternas arbetsplatser är klart underhaltiga och fordrar en
utökning.
Upplysningstjänstens lokaler är synnerligen otillfredsställande. Dess chef
delar sitt arbetsrum med en annan befattningshavare, och två jämförelsevis
små rum har försetts med tre permanenta arbetsplatser.
1''örslag
Ett förslag om eu riksdagens utredningstjänst har ej upptagits av författningsutredningen
(se SOU 1963: 19 sid. 188). En tänkbar lösning härvidlag
vore måhända att riksdagsförvaltningens personal med den förstärkning,
som bl. a. helårsanställda tjänstemän i utskottskanslierna skulle kunna
innebära, finge utgöra rekryteringsbas för av riksdagen begärda utredningar.
Härtill måste rimligtvis fogas ett riksdagens utredningskansli med fast anställd
personal.
De tre huvudalternativen beträffande upplysningstjänsten är ett bibehål4
— Bihang till riksdagens protokoll 1965. 8 samt. Nr 48
42
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1065
lande av den nuvarande organisationen, att i överensstämmelse med riksdagsbiblioteksutredningens
förslag inordna upplysningstjänsten i bibliotekets
yttre tjänst samt en separation av upplysningstjänsten.
För den nuvarande organisationen talar främst det förhållande, att den
kunnat fungera på ett något så när tillfredsställande sätt. Mot den talar det
förhållandet, att de vetenskapliga biblioteken av den typ, det här är fråga
om, funnit, att eu uppdelning i yttre och inre tjänst är den mest rationella
anordningen.
Det sistnämnda skälet är också ett argument för en sammanläggning av
låneexpedition och upplysningstjänst, som utövar en sammanhängande och
besläktad verksamhet. Mot anordningen talar det förhållande, att den yttre
tjänstens chef, som närmast bör utöva det direkta chefskapet för upplysningstjänsten,
också måste leda och ansvara för arbetet i låneexpeditionen.
För en separation talar upplysningstjänstens krav på en friare och högre
lönesättning än vad fallet är för de vetenskapliga biblioteken. Bibliotekens
ogynnsammare lönesättning kommer härvid att i ännu högre grad än tidigare
försvåra eller rentav omöjliggöra en tillfredsställande rekrytering.
Biblioteket måste av sina amanuenser enligt gällande reglemente kräva
licentiatexamen, om ej dispens medgives. Sannolikheten för att biblioteket
skall kunna rekrytera och behålla dugliga amanuenser med högre kompetens
men med sämre lön och befordringsutsikter än upplysningstjänstens
motsvarande befattningshavare måste bedömas som ringa. Mot denna
lösning talar den nära samhörigheten mellan upplysningstjänsten och bibliotekets
arbete och upplysningstjänstens beroende av bibliotekets arbete.
Upplysningstjänsten har hittills kunnat bemästra sina arbetsuppgifter
med den nuvarande organisationen. Övertidsuttaget för den lägre personalen
har icke haft alltför stor omfattning och har också delvis sammanhängt
med arbetet för riksdagstryckets registrering. Föreståndarens övertid,
för vilken skälig kompensation icke kunnat beredas, torde böra föranleda
ett bemyndigande för styrelsen att anställa extra personal i högst lönegrad
23.
Övervägande skäl synes tala för upplysningstjänstens bibehållande inom
riksdagsbiblioteket i likhet med vad fallet är vid kongressbiblioteket i Washington.
Dess nära sammanhang med och beroende av bibliotekets arbete
måste medföra betydande svårigheter vid ett frånskiljande. Biblioteket bör
alltså som nu vara organiserat i tre sektioner (inre tjänst, låneexpedition,
upplysningstjänst) med förste bibliotekarier som chefer. Chefen för upplysningstjänsten
bör ordinariesättas. Styrelsen bemyndigas att anställa erforderlig
extra personal i högst lönegrad 23. För upplysningstjänstens verksamhet
bör upplåtas stora sammanträdesrummet och skrivbyråns lokaler
eller motsvarande lokaler inom eller utom riksdagshuset.
Upplysningstjänstens arbete torde böra begränsas till införskaffande av
informationer och deras sammanställning. I den mån någon särskild beteckning
är erforderlig synes riksdagsbibliotekets informationstjänst vara lämplig.
Erforderliga närmare bestämmelser fastställes av biblioteksstyrelsen.
Stockholm den 3 februari 1965
Lars Frykholm
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1965
43
Bilaga till Bilaga F
Till styrelsen för riksdagsbiblioteket
I sina anslagsäskanden för budgetåret 1964/65 behandlade riksdagsbibliotekets
styrelse bl. a. frågan om formerna för riksdagens upplysningstjänsts
fortsatta verksamhet. I huvudsaklig anslutning till vad författningsutredningen
förordat härom föreslog styrelsen att upplysningstjänsten skulle
utskiljas från biblioteket och bilda en särskild organisatorisk enhet, dock
under samma styrelse som detta.
1964 års bankoutskott fann, samtidigt som det framhöll att upplysningstjänstens
betydelse som serviceorgan åt riksdagen var klart ådagalagd, att
föreliggande material icke gav tillräckligt underlag för en slutlig prövning
av formerna för upplysningstjänstens fortsatta verksamhet. En definitiv
lösning av upplysningstjänstens organisationsproblem borde enligt utskottets
mening föregås av en närmare utredning av dess arbetsuppgifter och
därav föranledda behov av resurser. Utredningen borde anförtros åt biblioteksstyrelsen.
Vad utskottet anfört vann även riksdagens godkännande.
På uppdrag av biblioteksstyrelsen har överbibliotekarien utarbetat ett
förslag till den av riksdagen begärda utredningen, över detta förslag, som
i det följande betecknas som ÖF, anhåller jag härmed vördsamt att få avge
följande yttrande.
Upplysningstjänstens uppgifter. Enligt det provisoriska reglemente som
utfärdades av biblioteksstyrelsen för upplysningstjänstens första försöksperiod
våren 1955 var denna avsedd för »att lämna riksdagens ledamöter
biträde med insamling av sakuppgifter i frågor som är under behandling i
riksdagen eller som någon ledamot önskar bringa inför riksdagen». På
grundval av de erfarenheter som gjorts under den fortsatta verksamheten,
som hela tiden formellt varit av försökskaraktär, har efter hand en utvidgning
av arbetsfältet ägt rum. Det visade sig snart ogörligt att begränsa
informationsuppdragen till rena riksdagsfrågor. En formulering av arbetsuppgifterna
som av upplysningstjänsten numera användes i till nyblivna
riksdagsledamöter lämnad skriftlig orientering om sin verksamhet är att
den står till förfogande för ledamöterna i spörsmål av betydelse för deras
offentliga verksamhet. Avnämarnas krets har vidgats genom beslut av
biblioteksstyrelsen till att omfatta även riksdagens utskotts- och delegationskanslier.
Informationsuppdragen har vidare i under senare tid växande
utsträckning, när så varit befogat och resurserna medgett det, redovisats
i form av större sammanställningar och längre gående bearbetningar av
material.
Vid sitt slutliga ställningstagande till upplysningstjänstens verksamhetsformer
och organisation kunde författningsutredningen bygga på dels vissa
i skrivelser från partigrupperna framförda önskemål om utredningshjälp
till riksdagens ledamöter, dels eu utförlig redovisning av den utveckling
upplysningstjänsten genomgått sedan dess tillkomst. Utredningen fann den
allmänna uppläggningen som verksamheten erhållit ändamålsenlig och väl
44
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1965
avvägd och förordade bl. a. att för upplysningstjänsten skulle gälla ett av
riksdagen antaget reglemente.
Förslag till sådant reglemente bilades biblioteksstyrelsens ovan nämnda
anslagsäskanden för budgetåret 1964/65. I förslaget angavs upplysningstjänstens
uppgift vara att i första hand »biträda riksdagens ledamöter med
insamling, sammanställning och bearbetning av informationsmaterial av
betydelse för deras offentliga verksamhet». I andra hand skulle motsvarande
bistånd lämnas åt riksdagens utskotts- och delegationskanslier samt riksdagsgruppernas
sekretariat. Förslaget gav en god sammanfattning av de
uppgifter upplysningstjänsten för närvarande fyller med hänsyn till såväl
uppdragsredovisningen som — bortsett från att gruppsekretariaten tillkommit
—- avnämarkretsen.
I remissyttranden över författningsutredningens och biblioteksstyrelsens
förslag om upplysningstjänsten uttalade sig riksgäldsfullmäktige bl. a. om
riktlinjerna för den fortsatta verksamheten. För fastställande av dessa fordrades
enligt fullmäktige en närmare analys och värdering av hittillsvarande
erfarenheter, bl. a. avseende uppdragens karaktär. De föreskrifter som skulle
reglera upplysningstjänsten borde ges en »så vitt möjligt uttömmande men
på samma gång strikt och koncis utformning, så att verksamheten icke utvecklades
på ett okontrollerbart och ej avsett sätt». Fullmäktige vände sig
särskilt mot att bearbetning av informationsmaterial skulle ingå i upplysningstjänstens
uppgifter och mot formuleringen »av betydelse för deras
offentliga verksamhet» — äskat informationsmaterial borde främst tjäna
riksdagsmannauppdragets fullgörande.
Riksdagen tog i avvaktan på den förnyade utredningen om upplysningstjänsten
icke ställning till reglementsförslaget, som i avvaktan på denna
kan sägas vara vilande.
Fn förnyad utredning om de uppgifter som ett informations- och utredningsorgan
åt riksdagens ledamöter har att fylla synes böra främst innefatta
en kartläggning av vilka önskemål verksamhetens avnämare har 1
dagens läge i fråga om dess inriktning och utformning. Upplysningar härom
kunde inhämtas — som författningsutredningens ansatser i denna riktning
visar — dels direkt genom hänvändelser till riksdagsgrupperna, eventuellt
även genom en rundfråga till samtliga riksdagens ledamöter, dels indirekt
genom en analys av omfattningen och arten av de informationsuppdrag som
upplysningstjänsten erhåller. Mot bakgrunden av den bild som härvid skulle
framkomma finge så prövas de förslag och uttalanden i frågan som ovan
refererats, innan en slutlig avvägning företoges.
I ÖF redovisas inga undersökningar av här angivet slag. Inget försök
synes ha gjorts att utröna partigruppernas eller de enskilda ledamöternas
uppfattning om hur upplysningstjänstens verksamhet bör inriktas för att
tillgodose aktuella eller latenta informationsbehov. Ännu märkligare är att
för ÖF icke heller utnyttjas de erfarenheter och insikter i detta ämne som
upplysningstjänstens personal förvärvat genom sitt arbete och sina personliga
kontakter med riksdagsledamöterna. Det exemplar av upplysningstjänstens
skriftliga promemorior och andra skriftliga meddelanden som
levererats till överbibliotekariens tjänsterum under det senaste halvåret
synes icke ha tillgodogjorts. Över huvud taget har ingen som helst medverkan
av upplysningstjänstens personal påkallats vid utarbetandet av ÖF.
Nära hälften av ÖF upptages av en redogörelse för parlamentariska upplysningstjänster
i främmande länder. Även om en dylik sammanställning
Bankoutskottets utlåtande nr IS ur 11)65
45
i och för sig kan vara av intresse, svarar dess värde knappast mot det utrymme
den tillmätts. Någon nämnvärd vägledning kan för övrigt icke konstateras
ha hämtats därur för ÖF:s förslag.
Upplysningstjänstens uppgifter diskuteras i ÖF huvudsakligen i avsnittet
om »upplysningstjänstarbetets karaktär» (s. [37] f.). Den framställning som
här lämnas är, trots att den är relativt kortfattad, svåröverskådlig och i sin
abstrakta utformning delvis svårbegriplig. Påtaglig — men med hänsyn till
vad ovan framhållits icke svårförklarlig — är bristen på insikter i upplysningstjänstens
praktiska arbete. De resonemang som föres saknar i avsevärd
män verklighetsförankring. Skenproblem diskuteras med stort allvar medan
betydelsefulla sidor av verksamheten icke blir belysta. Det är omöjligt att
inom ramen för detta preliminära yttrande i detalj redovisa alla iakttagna
skevheter.
\ ad som kanske framför allt saknas i ÖF är insikt om i vilken utsträckning
upplysningstjänstens arbete formas av de personliga kontakterna med
riksdagens ledamöter. I varje fall mera kvalificerade informationsuppdrag
tillkommer som regel vid samtal mellan ledamoten och upplysningstjänstens
föreståndare. Under detta samtal hyfsas frågeställningarna och uppdragets
kvantitativa och kvalitativa omfattning med hänsyn till vad som därvid
framkommer om syftet med den begärda informationen. Om så behöves,
tages under pågående undersökning ny kontakt med frågeställaren för ytterligare
precisering. Upplysningstjänstens stadigt fasthållna målsättning
är att dess slutredovisning av uppdraget i möjligaste mån skall motsvara
ledamotens individuella och verkliga informationsbehov. Dess arbete begränsas
därvid endast — förutom genom uteslutandet av vägledning i privata
angelägenheter — av det självklara kravet på objektivitet och det nödvändiga
hänsynstagandet till dess resurser.
I det »förslag» vari ÖF utmynnar ägnas åt frågan om upplysningstjänstens
uppgifter endast följande mening: »Upplysningstjänstens arbete torde begränsas
till införskaffande av informationer och deras sammanställning».
I den föregående framställningen söker man förgäves efter de överväganden
som lett fram till detta abrupta uttalande. Ä sid. [39] göres visserligen ett försök
till en klassifikation — under medgivande av att gränserna mellan de
uppställda kategorierna är flytande — av de olika former som inforinationsredovisningen
kan taga, men någon tillämpning av begreppsanalysen på
upplysningstjänstens förhållanden göres egentligen icke. Det yttrande, som
i detta sammanhang fälles, att »ett förbud mot''bearbetning eller eu anvisning
om att sådan endast får ske inom snäva gränser eller på grund av
särskilt tvingande skäl», innebär ju ingen rekommendation, än mindre en
motivering, för tillgripande av eu sådan åtgärd. Ej heller har någon ansats
gjorts Lill att visa, hur det i och för sig synnerligen berättigade kravet på att
denna skall kunna »effektueras och få praktisk betydelse», skall tillgodoses.
En grundlig motivering för den begränsning av upplysningstjänstens uppgifter
som föreslås i ÖF hade varit desto mer nödvändig som den står i klar
strid med det reglemcntsförslag som bibliotcksstyrelsen framlade för 1964
års riksdag och för närvarande kan betraktas som vilande. Icke ens de uttalanden
av riksgäldsfullmäktige som går i samma riktning som ÖF på
denna punkt har åberopats till stöd för den meningsändring som biblioteksslyrelsen
nu ett år senare skulle tillkännagiva. ÖF:s förslag ter sig helt
isolerat från såväl det stycke verklighet som upplysningsljänsten i dagens
läge utgör som opinionen bland riksdagens partigrupper och ledamöter. I
46
Bankoutskottets utlåtande nr 4S år 1965
det senare hänseendet kan hänvisas bl. a. till att i en s. k. tung fyrpartimotion
nyligen understrukits den stora betydelsen för det parlamentariska arbetets
bedrivande av ett effektivt arbetande utredningsorgan och hur önskvärt det
därför är att upplysningstjänstens arbetsfält utvidgas till mera omfattande
uppdrag.
Upplysningstjänstens behov av resurser. Med det ställningstagande beträffande
omfattningen av upplysningstjänstens uppgifter som göres i ÖF
är det i och för sig förklarligt att frågan om förstärkningen av dess resurser
ägnas ett förstrött intresse. Med hänsyn till att någon utredning värd namnet
icke företagits i förstnämnda hänseende saknas här anledning att gå
närmare inpå det stora behov av personell och materiell upprustning av
upplysningstjänsten som föreligger. Möjlighet torde finnas att få återkomma
härtill i annat sammanhang. Några missvisande uttalanden i ÖF må
dock tillrättaläggas. Att »upplysningstjänsten har hittills kunnat bemästra
sina arbetsuppgifter med den nuvarande organisationen», är en sanning
endast med stora modifikationer. Påfrestningarna på personalen har långa
tider av året varit mycket stora. Då någon egentlig arbetsbalans icke kan
få förekomma i upplysningstjänstens verksamhet — till skillnad mot bibliotekets
— har situationen då kunnat nödtorftigt bemästras endast genom
ett omfattande, frivilligt övertidsarbete. Att detta särskilt kommit på föreståndarens
lott är helt naturligt, särskilt som den biträdande personalen
till stor del varit bosatt utanför Stockholm och dessutom haft fortsatta
studier att taga hänsyn till. Den sammanlagda övertidsvolymen under januari
månad i år var netto ca 160 timmar, varav ca 60 timmar för föreståndaren.
ÖF och frågan om upplysningstjänstens organisation. De partier av ÖF
som hittills behandlats är i varje fall formellt ägnade åt det egentliga utredningsuppdraget.
Därutöver har emellertid stort utrymme tillmätts en förnyad
diskussion av frågan om upplysningstjänstens organisatoriska gestaltning
i permanenta former.
Den utredning som riksdagen begärt om upplysningstjänstens uppgifter
och därav föranledda behov av resurser är avsedd att läggas till grund för
den slutliga prövningen av det organisationsförslag som biblioteksstyrelsen
presenterat i sina anslagsäskanden för budgetåret 1964/65. De direktiv för
utredningen som ligger i vad bankoutskottet yttrat i detta sammanhang innehåller
ingenting som kan tolkas som ett krav på omprövning av styrelsens
ställningstagande i själva organisationsfrågan, som klarast kommit till uttryck
i det »vilande» reglementsförslaget. Givetvis kan fördjupade undersökningar
och på dessa grundade nya överväganden om upplysningstjänstens
uppgifter tänkas leda till nya organisatoriska uppslag. Som ovan visats
har inga sådana undersökningar företagits och samtliga argument som i
ÖF sid. [41 f.] anföres för eller mot olika organisationsalternativ torde ha
varit presenta redan vid styrelsens tidigare behandling av ärendet. Icke
heller har något skäl redovisats, varför styrelsen ändock skulle nu revidera
den ståndpunkt den intog för endast ett år tillbaka.
ÖF finner »övervägande skäl» tala för att upplysningstjänsten bibehålies
inom biblioteket, »som nu» organiserad som en sektion av detta. »Erforderliga
närmare bestämmelser» om arbetet föreslås bli fastställda av biblioteksstyrelsen;
något av riksdagen antaget reglemente skulle alltså ej behövas.
Icke ens namnet »riksdagens upplysningstjänst» skulle få finnas
kvar!
Bankoatskottets utlåtande nr 48 år 1965
47
Med den uppfattning av utredningsläget som här redovisats finns det ingen
egentlig anledning att upptaga ÖF:s organisationsförslag till en mera allsidig
granskning. Det må räcka med ett påpekande att ÖF icke berör, än
mindre bemöter, det skäl som författningsutredningen anför till stöd för
sitt förslag om upplysningstjänstens organisation, nämligen att de uppgifter
dennas personal ställes inför och de kvalifikationskrav den skall uppfylla
är väsentligen andra än de som möter i den vanliga bibliotekskarriären.
t Det förutsättes bär att det icke är författningsutredningens nyss återgivna
motivering som förvrängts till vad som i ÖF sid. [42] kallas »upplysningstjänstens
krav på en friare och högre lönesättning». En misstanke i
denna riktning tränger sig dock på, om man utgår från att det är överbibliotekarien
som koncipierat följande passus i biblioteksstyrelsens anslagsäskanden
för budgetåret 1964/65:
Skälet för en separation mellan upplysningstjänsten och biblioteket finner författningsutredningen
i kravet på en för upplysningstjänsten avvikande lönesättning.
Styrelsen kan ej undertrycka den farhågan, att bibliotekets ogynnsammare lönesättning
härvidlag kommer att i ännu högre grad än tidigare försvåra eller rentav
omöjliggöra en tillfredsställande rekrytering. Biblioteket måste av sina amanuenser
enligt gällande reglemente kräva licentiatexamen, om ej dispens medgives.
Sannolikheten för att biblioteket skall kunna rekrytera och behålla dugliga amanuenser
med högre kompetens men med sämre lön och befordringsutsikter än upplysningstjänstens
motsvarande befattningshavare tvingas styrelsen bedöma som
ringa, vilket vid förslagets realiserande måste föranleda en omprövning av bibliotekets
lönesättning.
Den falska uppgiften om vad författningsutredningen uttalat på denna
punkt, som innebär att det följande »bemötandet» svävar i luften, har beklagligtvis
lämnats till riksdagen och influtit i riksdagstrycket.)
Några mera formella erinranden må tilläggas.
Upplysningstjänsten har nu i snart 10 år verkat i provisoriska former.
Den har i både funktionellt och organisatoriskt avseende utgjort en särpräglad
extension av riksdagsbiblioteket. Dess särställning markeras klart av
att föreskriften i § 2 av gällande reglemente för biblioteket om de avnämarkategorier
för vilka detta är avsett icke bedömts utgöra ett hinder för att
reservera denna speciella service för riksdagens ledamöter endast med stöd
av ett biblioteksstyrelsebeslut. Skulle upplysningstjänsten enligt ÖF:s förslag
inordnas i bibliotekets reguljära verksamhet — som alltså nu icke är
förhållandet — lär det bli ofrånkomligt med i varje fall en sådan ändring
av biblioteksregleinentet, att den icke blir nödsakad att även betjäna t. ex.
kanslihuset och ämbetsverken.
Motivet till att avskaffa benämningen »riksdagens upplysningstjänst»
— vilket förslag för övrigt redan föregripits i ÖF:s text — torde icke vara
av rationell art. Icke ens om ÖF:s organisationsförslag skulle realiseras,
finns det någon som helst anledning att byta ut denna både rättvisande och
vid yttre kontakter bekväma och ändamålsenliga term, som dessutom vunnit
burskap både inom och utom riksdagen.
Upplt/sningstjänsten och biblioteket. En betydande del av ÖF har ägnats
åt eu med det övriga innehållet i sakligt avseende löst sammanhängande
redogörelse för riksdagsbibliotekets svårigheter under senare år och de ytterligare
prövningar som upplysningstjänstens verksamhet medfört för
detta. Vad där säges är väsentligen irrelevant för det egentliga utredningsuppdraget.
Bcmälda avsnitt kastar emellertid ljus över vart författaren till
48
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1965
ÖF ytterst syftar med sitt förslag, varjämte de märkliga uttalanden som där
förekommer icke kan få lämnas helt oemotsagda.
Enligt ÖF har upplysningstjänstens utveckling skett på bekostnad i olika
avseenden av »biblioteksarbetets behöriga gång» och negativt påverkat bibliotekets
»tjänstbarhet». Till en del skulle detta ha skett genom att bibliotekspersonalen
dels måste utföra sina vanliga sysslor i snabbare takt än
eljest varit nödvändigt (!), dels direkt betungats med arbetsuppgifter för
upplysningst jänstens räkning. Samma verkan skulle den fria tillgången till
kataloger och samlingar för upplysningst jänstens personal ha haft. Samtidigt
hävdas att »upplysningstjänstens» effektivitet baserar sig på biblioteket
och att en »överföring av arbetskraft» från detta varit en »ofrånkomlig
förutsättning» för upplysningstjänstens framgång.
Den argumentering som här kort sammanfattats har i ÖF utvecklats i
nästan samma ordalag två gånger i olika avsnitt (s. [36] och [40 f.]).
Upprepningarna och den relativa ordrikedomen kontrasterar starkt mot det
knapphändiga skrivsättet i de mera relevanta partierna av ÖF. Författarens
starka engagemang i sitt ämne är icke att ta miste på. Det tema som lätt
varieras är upplysningstjänsten som gökunge i riksdagsbiblioteket, för vars
brister den — om växling av zoologisk metafor tillätes — göres till syndabocken.
Till en början må erinras om att åsyftade påståenden, som ju är avsedda
att inflyta i en skrivelse av styrelsen till riksdagen, fullständigt saknar motstycke
såväl i styrelsens årsgamla framställning om upplysningstjänsten
som i andra dess uttalanden. Icke heller överbibliotekarien själv har, såvitt
framgår av protokoll- och diariefört material, tidigare givit uttryck åt en
liknande uppfattning. I varje fal! för upplysningstjänstens personal kommer
de använda uttryckssätten som en fullständig överraskning.
Lika förvånande som att överbibliotekarien sin plikt likmätigt icke tidigare
slagit larm om de påfrestningar som symbiosen mellan bibliotek och
upplysningst jänst medfört är det att dessa icke lett till ett klart förord för
eu radikal och omedelbar separation. Tvärtom föreslås ju i ÖF att upplysningstjänsten
skall inordnas i bibliotekets ordinarie organisation, och detta
motiveras i sista hand med att »dess nära sammanhang och beroende av
bibliotekets arbete måste medföra betydande svårigheter (för vem?) vid ett
frånskiljande».
Enligt ÖF ger alltså såväl upplysningstjänstens nuvarande relativt fristående
ställning gentemot biblioteket som dess organiserande som en helt
separat enhet upphov till mycket stora svårigheter. På vilket sätt skulle då
den i ÖF förordade lösningen av organisationsfrågan eliminera dessa svårigheter?
Förgäves söker man efter ett besked på denna centrala punkt.
ÖF:s tystnad härom i förening med den föreslagna beskärningen av upplysningstjänstens
arbetsfält synes ofrånkomligt leda till den slutsatsen att
den icke uttalade avsikten är att på byråkratisk väg vingklippa upplysningstjänsten
och därmed befria biblioteket från vad som på irrationella grunder
betraktas som en konkurrent till detta.
Vad avser det sakliga innehållet i ÖF:s katalog över »svårigheter» skulle
en i detalj gående granskning föra alldeles för långt. Följande erinringar
må vara tillräckliga för att belysa dess verklighetshalt.
Givetvis har det för upplysningstjänsten varit av stort värde att ha haft
bekväm tillgång till landets största samhällsvetenskapliga specialbibliotek.
Särskilt har det inneburit en tids- och arbetsbesparing att dess tjänstemän
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1965
49
kunnat fritt röra sig i bok- och tidskriftsmagasinen. Det bör emellertid samtidigt
understrykas att denna självbetjäning också inneburit en avlastning
för expeditions- och vaktpersonalen, som därigenom undsluppit åtskilligt
arbete med katalogkontroll, kvittoutskrivning och framtagning. Hur det i
ÖF kan påstås att detta arrangemang »i olika avseenden» försvårat »det
ordinarie biblioteksarbetets behöriga gång till förfång för lånesökande och
upplysningstjänsten själv» är helt obegripligt. Om det i den strax före de
citerade orden inskjutna relativsatsen »som i regel saknar bibliotekspraktik»
ligger en insinuation om att upplysningstjänstens personal skulle
bringa oreda i kataloger och samlingar genom sin rörelsefrihet, måste den
som helt obestyrkt bestämt tillbakavisas. Den praktiska undervisning i
bibliotekets användning som varje nyanställd assistent i upplysningstjänsten
erhåller är erfarenhetsmässigt fullt tillräcklig för att han tillfredsställande
skall behärska de enkla arbetsmoment och ordningsregler som kräves.
Beskrivningen av hur bibliotekets tjänstemän betungats med arbete för
upplysningstjänstens räkning saknar väsentligen verklighetsunderlag. De
förfrågningar som från upplysningstjänstens sida riktas främst till låneexpeditionen
och de tjänstemän som svarar för fortsättningsaccession och
bindning gäller i regel rent arbetslekniska förhållanden och svarar mot
hänvändelser dit som direkt eller indirekt göres dagligen av vanliga låntagare.
De eventuella »störningar» detta kan förorsaka torde för övrigt mer
än väl uppvägas av den hjälp som på begäran alltid beredvilligt lämnas till
bibliotekspersonalen från upplysningstjänstens sida. Påståendet att bl. a.
katalogiseringsarbetet för upplysningstjänstens skull måst utföras »i högsta
möjliga tempo» synes icke vara förtjänt att tagas på allvar.
Gentemot påståendena om upplysningstjänstens parasitering på biblioteket
må vidare erinras om att denna i stor och växande utsträckning utnyttjar
material utanför biblioteket. Dess eget referensbibliotek och dess
samlingar av systematiskt ordnade småtryck, stenciler, fotokopior och urklipp,
som ständigt utbygges och i möjligaste mån hålles aktuella, är redan
av stort värde för informationsarbetet. Det ligger också i sakens natur att
upplysningstjänsten i största omfattning måste skaffa fram senaste data
och upplysningar genom kontakter med kanslihuset, fackmyndigheterna
och enskilda institutioner och organisationer. Telefonen är i själva verket
ett av upplysningstjänstens flitigast använda arbetsredskap. På tal om
»förutsättningarna» för upplysningstjänstens framgång hade det kanske
icke heller varit alldeles obefogat att erinra om den kollektiva arbetsinsats
som gjorts och göres av dess egen personal.
Den ovan genomförda granskningen av ÖF har endast kunnat göras mycket
summariskt. Åtskilligt har på detta stadium måst lämnas därhän (däribland
rena sakfel och språkliga inadvertenser). Vad som anförts torde emellertid
tillräckligt ha visat att ÖF icke fyller måttet på en verklig utredning
av det förelagda ämnet samtidigt som det präglas av en avog inställning till
den verksamhet upplysningstjänsten utövar. På grund av dessa djupgående
brister synes ÖF icke, ens efter en överarbetning, kunna läggas till grund
för styrelsens redovisning av det av 1964 års riksdag mottagna uppdraget.
Stockholm den 2 februari 1965
Trijggve Byström
Föreståndare för riksdagens
upplysningstjänst
50
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1965
Undertecknade, som varit verksamma i riksdagens upplysningstjänst
under mer än ett års tid, förklarar oss härmed instämma till alla delar i
ovanstående yttrande.
Erling Fridolfsson
Byråsekreterare i riksdagens
upplysningstjänst
Eskil Widmark
Assistent i riksdagens
upplysningstjänst
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1965
51
Bihang 2
Särskilt yttrande
i anslutning till remissvar från Riksdagsbibliotekets personalförening
Riksdagsbibliotekets personalförening har ej anledning att befatta sig
med frågan i hela dess omfattning. Beträffande upplysningstjänstens uppgifter
ankommer det givetvis enbart på dess uppdragsgivare, riksdagen, att
definiera dessa, likaledes att bereda upplysningstjänsten däremot svarande
resurser. I fråga om upplysningstjänstens organisation och utformningen
av relationerna till biblioteket må det dock anses befogat att uttrycka en
mening.
Styrelsen upptager som sitt eget författningsutredningens förslag om en
organisation av upplysningstjänsten som en självständig enhet. Styrelsen
har därmed avvisat de alternativ till lösning av organisationsfrågan som
framlagts av dels kommittén rörande riksdagsbiblioteket, dels överbibliotekarien.
Samtidigt anser styrelsen, att det för upplysningstjänsten föreliggande
behovet av samordning med biblioteket är så starkt att den bör
stå under samma högsta ledning som biblioteket. Vidare uttalar styrelsen,
att upplysningstjänstens organisatoriska sidoordning med biblioteket innebär
en administrativt enkel anordning, som icke kommer att inverka på
eller föregripa ett framtida beslut rörande organisationsfrågans lösning i ett
större sammanhang.
Under bemötande av de invändningar som rests av vissa remissinstanser
gentemot ett skiljande av biblioteket och upplysningstjänsten anför styrelsen,
att de uppgifter av dels informations- och dels utredningskaraktär som
utföres av upplysningstjänsten är väsentligt längre gående än dem som utföres
i de vetenskapliga bibliotekens dokumentationstjänst. Som följd härav
skulle i huvudsak helt andra fordringar ställas på upplysningstjänstens personal
än bibliotekets.
Andra för upplysningstjänsten negativa verkningar av en samexistens
med biblioteket skulle enligt styrelsen följa av det förhållandet att biblioteket
är lika mycket ett förvaltnings- och forskningsbibliotek som ett riksdagens
bibliotek. Risk skulle på grund härav alltid komma att förefinnas, att
upplysningstjänsten, trots skyddet av reglementariska föreskrifter, skulle
tagas i anspråk för betjäning av bibliotekets (ivriga klientel.
Styrelsen har dessförinnan redogjort för arten av uppdragen rörande information.
I sättet för dessas fullgörande ingår, förutom själva insamlandet
av uppgifter, en sammanställning och systematisering av dessa. Det framhålles
emellertid, att det största och för upplysningstjänsten mest typiska
arbetet utföres av dess tjänstemän, då s. k. ej färdigt material måste bearbetas
och överlämnas i promemorior, vilkas upprättande ofta kräver avsevärd
tid och arbete.
I all biblioteksverksamhet ingår att först iordningställa och därefter förmedla
cirkulationen av forskningsmaterial. I den utåtriktade tjänsten har
framförallt inom specialbiblioteken naturligen ingått ett starkt inslag av akliv
hjälp åt bibliotekens klientel. Delvis har denna lämnats i form av litteratursökning
men i synnerhet har den bestått i att den tjänstgörande bibliotekarien
utifrån sina specialkunskaper och sin kännedom om hjälpmedlen läm
-
52
Bankoutskottets utlåtande nr t8 dr 1965
nät orientering om sakläget i en aktualiserad fråga. På senare tid har sådan
verksamhet allmänt tilltagit i omfång, och en utveckling mot längre gående
specialisering pågår kontinuerligt.
Riksdagsbibliotekets låneexpedition har sedan gammalt ej endast ombesörjt
rutinmässig utlåning. Personalen i ett specialbibliotek inom det
ämnesområde och av den storleksordning som riksdagsbiblioteket företräder
och liar, måste givetvis vara beredd att stå till tjänst med svar på frågor
som, framställda av kvalificerade låntagare, ligger på en betydligt högre
nivå. Det föreligger således ingen artskillnad mellan arbetsuppgifterna i
biblioteket och i upplysningstjänsten men väl en gradskillnad. Med inrättandet
av upplysningstjänsten var avsikten att bereda riksdagens ledamöter
en kompletterande och utförligare referenstjänst än den som kan åstadkommas
i en låneexpedition. Den är en ändamålsenlig form för verkställighet
av uppdrag som är i linje med verksamheten i ett specialbiblioteks låneexpedition
men som överskrider dess expeditionella kapacitet.
Det kan alltså icke göras gällande att »i huvudsak» andra kvalifikationskrav
skulle ställas på personalen i upplysningstjänsten än i biblioteket. Det
gemensamma önskemålet för såväl biblioteket som upplysningstjänsten är
att såvitt möjligt knyta samhälls- och rättsvetenskaplig sakkunskap till
verksamheten. En biblioteksutbildning jämte de examensmässigt höga kvalifikationer
som kräves i riksdagsbiblioteket torde i själva verket öka förutsättningarna
för en tjänstgöring i upplysningstjänsten. Ett utbyte av
tjänstemän mellan biblioteket och upplysningstjänsten i nämnd riktning är
sålunda ej otänkbart. Då upplysningstjänsten inrättades, gjordes en bibliotekarie
till föreståndare att med biträde av personal i assistentgrader bestrida
de med upplysningsverksamheten förenade uppgifterna.
Svårigheterna att numera erhålla kompetent personal är evidenta för såväl
biblioteket som upplysningstjänsten. Efterfrågan på samhällsvetenskapligt
skolad arbetskraft är stor och anställningsvillkoren synnerligen fördelaktiga.
Den låga lönesättningen i förhållande till de höga anställningskraven
för inträde i bibliotekariekarriären kommer sannolikt ej att kunna upprätthållas.
Vissa specialbibliotek har redan nödgats frångå kravet på licentiatexamen,
i vart fall för tillsättning av befattningar i lönegraderna A 21
och A 23. För att tillgodose upplysningstjänstens behov av en obunden löneskala
torde den ordning som hittills tillämpats vid anställning och placering
i lönegrad av upplysningstjänstens personal framgent kunna gälla, eventuellt
efter ändring i riksdagsbibliotekets reglemente eller efter medgivande
av ett ökat dispensförfarande.
Styrelsen uppger, att biblioteket är lika mycket ett förvaltnings- och forskningsbibliotek
som ett riksdagens bibliotek. Det bör emellertid uppmärksammas,
att ändamålet som ett riksdagens bibliotek alltid kommit i främsta
rummet. På ett jämförelsevis sent stadium, nämligen 1918, — biblioteket
inrättades 1849 — utvidgades biblioteket att vara ett Kungl. Maj ris kanslis
och förvaltningens bibliotek, och först 1958 tillädes rätt för enskilda forskare
att begagna sig av biblioteket. Uppdrag av riksdagsledamot, riksdagens
utskott eller delegationer har självfallet aldrig eftersatts till förmån
för riksdagen utomstående personer.
Uppgiften att funktionen som förvaltnings- och forskningsbibliotek klart
skulle överväga är för summarisk för att ge en rättvisande bild av verkligheten.
Uppdrag från riksdagen har visserligen statistiskt sett sjunkit i
antal de senare årtiondena. Orsaken härtill är troligen att söka i de för
-
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1965
53
ändringar som det politiska arbetet undergått i efterkrigstiden. Vid skapandet
av en upplysningstjänst för riksdagens ledamöter för att uppnå en
anpassning efter nya krav var givetvis avsikten, att låneexpeditionen skulle
i fortsättningen endast ombesörja de snabbexpedierade uppdragen och i
övrigt hänvisa till upplysningstjänsten. Upplysningstjänstens föreståndare
omnämner denna arbetsfördelning som en positiv vinst.
Styrelsens farhågor att upplysningstjänsten skulle löpa risk att behöva
gå låneexpeditionens ärenden för övriga bibliotekets avnämare förefaller
icke befogade. I överensstämmelse med bibliotekets regelsatta traditioner
vore det otänkbart, att en upplysningstjänst inrättad för riksdagens ledamöter
skulle anlitas för andra ändamål än de angivna under förutsättning
att dess arbetstid vore fullbelagd.
Medan styrelsen uttömmande behandlat upplysningstjänstens framtid
nämnes ingenting om vilka verkningar föreslagna åtgärder kommer att
få för bibliotekets vidkommande. En avvägning borde här ha skett mellan
upplysningstjänstens krav på rörelsefrihet och det intensiva utnyttjande
av bibliotekets boksamlingar som skulle kunnat bli en följd av upplysningstjänstens
integration och utbyggnad inom bibliotekets ram. Ej heller göres
en antydan till konkretisering av de blivande inbördes relationerna mellan
bibliotek och upplysningstjänst.
Såväl av styrelsen som av upplysningstjänstens föreståndare framhålles
fördelarna för en upplysnings- och utredningstjänst att som basorganisation
ha Sveriges största samhällsvetenskapliga bibliotek. Ur flera synpunkter
säges det ha varit av stor betydelse att ha tillgång till bibliotekets rika
samlingar av svensk och utländsk samhällsvetenskaplig litteratur. Det säges
för dess tjänstemän ha medfört en tids- och arbetsbesparing att ha fri
tillgång både till tjänstekataloger och bokmagasin. Tjänstemännen har även
för detta ändamål erhållit undervisning i bibliotekets praktiska användning.
De har även haft möjlighet att rikta förfrågningar till låneexpeditionen
samt till bibliotekets avdelningar för fortsättningskatalogisering
och bindning.
Såvitt kan bedömas, torde en separation innebära en icke obetydlig dubblering
av personal-, bokinköps- och expensutgifter. Personal- och materieladministrationen
bär hittills utförts av biblioteket och har således varit
helt kostnadsfri för upplysningstjänsten. Vidare förfogar biblioteket genom
köp, gåvor och byten över större delen av de för upplysningstjänsten nödvändiga
källpublikationerna såsom författnings- och prejudikatsamlingar,
främmande länders konstitutionstexter och parlamentstryck, lagböcker,
officiell statistik, handböcker, kalendrar m. in. i mångåriga sviter. Till
detta kommer även svenska och utländska tidskrifter som avhandlar ämnen
i stats- och förvaltningsrätt och icke minst aktuell politik, för att
endast nämna några exempel. Riksdagsbiblioteket erhåller även i kraft av
en kungl. kungörelse hela det officiella trycket till vilket även kommer
stencilerade betänkanden och promemorior härrörande från statlig myndighet.
Det synes oundvikligt, att en avsevärd tryckmassa måste anskaffas
vid eu separation till grund för ett välutrustat handbibliotek. Förutom
eventuella kostnader för förvärv, uppstår även sådana för materialets ordnande
(bokföring/katalogisering) och för utrymme.
Upplysningstjänsten och biblioteket utnyttjar även gemensamt apparater
för fotostntering in. in. Förslaget angående anskaffandet av ett klipparkiv
till biblioteket kommer också att medföra att biblioteket tillförs mikro
-
54
Bankontskottets utlåtande nr i8 dr 1965
film och läsapparater. Bibliotekstekniken utvecklas snabbt. Telex användes
som bekant redan i stor utsträckning och televisionen är snart ett hjälpmedel
för interurbana kommunikationer. Dokumentationstjänsten kommer
även inom kort tid att underlättas genom inprogrammering på magnetband
av för viss biblioteksverksamhet centrala litteraturområden.
Ur företagsekonomisk synpunkt borde de i biblioteket under lång tid gjorda
investeringarna i möjligaste män göras räntabla. För upplysningstjänsten
och en eventuellt därur uppstående utredningstjänst för riksdagens
ledamöter torde det vara angeläget att tillvarataga fördelarna av bibliotekets
redan fast etablerade organisation och tillgångar. Det förefinnes även en
arbetsmoralisk sida soin bör beaktas. Det har under senare år skett en utveckling
av bibliotekets verksamhet i progressiv riktning som givetvis hälsas
med tillfredsställelse av samtliga dem som satsar sina ansträngningar
i riksdagsbibliotekets tjänst. Det känns som en allmän angelägenhet, att
målet för dessa är att biblioteksarbetet göres i mesta mån fruktbärande.
Enligt riksdagsbiblioteksutredningens förslag befanns den lämpligaste
organisationsformen för biblioteket vara en uppdelning på inre och yttre
tjänst. På grund av de med låneexpeditionen besläktade arbetsuppgifterna
ansåg utredningen, att upplysningsverksamheten skulle tillhöra den yttre
tjänsten. Föreståndaren för upplysningstjänsten torde med denna befattning
även kunna förena överinseendet över låneexpeditionen och däri
biträdas av förste bibliotekarien. Som ledare för låneexpeditionen skulle
han förfoga över ett större urval av tjänstemän vid fördelning av de av
riksdagens ledamöter lämnade uppdragen. Han skulle även kunna anlita
personalen därstädes för efterforskningar i bibliotekets kataloger liksom
för andra arbetsbesparande ändamål. Föreståndarens uppflyttning i lönegrad
har länge varit aktuell och göres sålunda än mer motiverad.
En sidoordning av biblioteket och upplysningstjänsten i administrativt
hänseende är visserligen enkel i teknisk bemärkelse. Nämnda åtgärd synes
emellertid medföra varken praktiska eller ekonomiska fördelar. Därest
det med övertygande skäl kunde göras gällande, att en samordning med
biblioteket utgjorde ett hinder för en utveckling av upplysningstjänstens
verksamhet, vore det följdriktigt, att de båda verken erhölle full självständighet
i förhållande till varandra och icke blindes av en koordinering genom
en gemensam högsta ledning. Detta har styrelsen emellertid icke velat
föreslå. Den har tvärtom understrukit upplysningstjänstens avhängighet
av biblioteket. Styrelsen har således nekande besvarat den principiella
frågan om sambandet mellan bibliotek och upplysningstjänst borde upplösas,
men har likväl — synbarligen av lönetekniska skäl — i organisationsfrågan
förordat en kompromiss som innebär en separation av upplysningstjänsten
och biblioteket.
Det kan dock ej bortses ifrån, att en separation utgör det första isteget
i avlägsnande riktning från biblioteket. Den samhörighet som styrelsen
önskar slå vakt om löper fara att därigenom vedervågas. Förslaget säges
visserligen ej prejudicera en lösning av organisationsfrågan i ett större
sammanhang och därmed torde åsyftas den utredning om ett riksdagens
kontor som för närvarande pågår och i samband med vilken upplysningstjänstens
ställning skall beaktas. Självfallet kommer dock styrelsens ställningstagande
att inverka på vad som därvid kommer att föreslås.
I avvaktan på utredningens förslag och riksdagens beslut bör slutgiltiga
Bankoutskottets utlåtande nr i8 år 1965
55
riktlinjer för en gestaltning av upplysningstjänstens verksamhet icke
uppdragas. Styrelsen hade i sitt nu framlagda förslag kunnat begränsa
sig till att fullgöra det av riksdagen meddelade uppdraget, nämligen att utreda
upplysningstjänstens arbetsuppgifter och därav föranledda behov av
resurser, under det att organisationsfrågans behandling kunnat anstå.
Stockholm den 22 april 1965
Gunnel Bohman
t. f. förste bibliotekarie
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1965:337 Skrivelse till delegerade för riksdagens verk i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken angående ändrad lönegradsplacering av vissa tjänster vi a1 i texten