Bankoutskottets utlåtande nr 58 år 1965
1965-11-30 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1965:58, Bankoutskottets utlåtande nr 58 år 1965
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 58 år 1965
1
Nr 58
Utlåtande i anledning av motioner om uppförande av ett statligt
järn- och stålverk i Mellansverige.
1 två till bankoutskottet hänvisade likalydande motioner, nr 456 i första
kammaren av herr Lager och nr 560 i andra kammaren av herr Nilsson i
Gävle m. fl., har föreslagits, att riksdagen i skrivelse till Ivungl. Maj :t skall
hemställa om snar utredning och förslag om uppförandet av ett statligt
järn- och stålverk i Mellansverige.
Beträffande motiveringen för förslaget hänvisas till motionen 1:456.
Över motionerna inhämtade utskottet under vårsessionen yttranden från
kommerskollegium, arbetsmarknadsstyrelsen, Jernkontoret, Sveriges industriförbund
och Landsorganisationen i Sverige. Kommerskollegium bifogade
yttranden från handelskammaren i Karlstad, handelskammaren för Örebro
och Västmanlands län samt handelskammaren i Gävle.
Efter det att nämnda remissyttranden avgivits, publicerades i pressen
uppgifter om att överväganden på vissa håll påginge om anläggandet av ett
nytt järn- och stålverk i Mellansverige. Sedan utskottet med anledning därav
under höstsessionen berett remissinstanserna tillfälle att inkomma med kompletterande
synpunkter på den i motionerna behandlade frågan, har ytterligare
skrivelser inkommit från samtliga dessa.
I de under vårsessionen avgivna yttrandena avstyrker alla remissinstanser
bifall till motionerna. De kompletterande yttrandena går i flertalet fall
ut på att vederbörande icke funnit skäl att frångå sin tidigare intagna ståndpunkt.
Arbetsmarknadsstyrelsen har dock inskränkt sig till att lämna vissa
uppgifter om arbetskraftssituationen och LO till att meddela, att de åberopade
pressuppgifterna inte föranleder organisationen till någon kommentar
eller något ställningstagande.
Motionärernas synpunkter på de mellansvenska gruvornas beroende av
konjunkturväxlingarna på världsmarknaden berörs i flera remissyttranden,
utförligast av Jernkontoret, som bl. a. hänvisar till den ingående behandling
som vid Jernkontorets tekniska diskussionsmöten 1961 och 1964 ägnats
dessa gruvors speciella avsättningsproblem. Jernkontoret refererar en prognos
över den mellansvenska malmens avsättning under åren 1963—1970.
Enligl denna prognos ökar avsättningsmöjligheterna inom landet väsentligt
till följd av en växande stålproduktion. Eftersom de farhågor som uttalats
för långsiktiga avsättningssvårigheter för den mellansvenska gruv
1
llihaiuj till riksdagens protokoll 1965. S samt. Nr 58
2
Bankoutskottets utlåtande nr 58 år 1965
industrien har varit grundade huvudsakligen på en pessimistisk syn på
exportmöjligheterna, torde man, säger Jernkontoret, ha anledning att räkna
med en stabilare marknad för järnmalmen när exportmarknadens andel nu
minskas.
I denna fråga framhåller kommerskollcgium, att avsättningen av järnmalm
är beroende av samma konjunkturväxlingar som järn- och stålproduktionen
och att därför en kombinerad malmbrytning och järn- och stålframställning
knappast kan medföra ökad trygghet i sysselsättningen vid
gruvorna.
Påståendet att ett statligt järnverk skulle bli mindre konjunkturkänsligt
finner handelskammaren i Gävle hållbart endast för så vitt rörelsen garanteras
genom subventioner. Handelsjärn betecknas som en av de mera priskänsliga
varorna på världsmarknaden, och även den inhemska marknaden
säges kännetecknas av en stark konkurrens. Branschens genomsnittliga lönsamhet
är enligt handelskammarens uppfattning tillfredsställande.
Flera remissinstanser framhåller, att de mellansvenska gruvorna icke synes
kunna erbjuda tillräcklig malmbas för ett nytt järnverk. Jernkontoret
erinrar om att det främst är de små gruvorna som har haft eller har svårigheter.
De malmkvantiteter, som utvinnes vid dem, är emellertid ej endast
jämförelsevis obetydliga utan saknar också den likformighet, som är
nödvändig för järnframställning i stor skala. Ett nytt järnverk skulle därför
bli hänvisat till att täcka en avsevärd del av sitt malmbehov antingen
från de lappländska gruvorna eller genom import. Verket skulle följaktligen
komma att bli fel lokaliserat. Handelskammaren i Karlstad påpekar, att
i Mellansverige för närvarande finns två stora järnverk, Domnarvet och
Oxelösund. Dessa erhåller sina järnmalmer huvudsakligen från de efter
svenska förhållanden stora gruvfälten i Grängesberg och Stråssa. Övriga
mellansvenska gruvor skulle enligt handelskammarens bedömning möjligen
sammantagna ha kapacitet för ytterligare ett järnverk. Malmfyndigheterna
är emellertid spridda på ett flertal mindre gruvfält, på vilka icke torde kunna
byggas sådana anordningar för brytning och uppfordring av malmen,
att priset på denna skulle kunna konkurrera med de större fältens produkter.
I många gruvor som nu bearbetas är dessutom tillgången på brytvärd
malm begränsad.
Eftersom en del järnverk har relativt små malmreserver i egna gruvor hai
de, framhåller kommer skollegium, ett starkt behov av att försäkra sig om
ytterligare malmtillgångar. Som ett tecken härpå får enligt kollegium de i
motionerna omtalade arrendena av AB Statsgruvors fyndigheter ses.
Bemissinstanserna berör även omfattningen av den investering som ett
nytt järn- och stålverk skulle kräva. Kommerskollegium anför härom:
Ett nybyggt järnverk skulle för att bli ekonomiskt bärkraftigt sannolikt
behöva ha en kapacitet i storleksordningen 1 miljon ton per år. Det är
Bankoutskottets utlåtande nr 58 år 1965
3
ett A;älkänt förhållande att en kapacitetsökning kan nås till lägre pris och
med mindre tillskott av personal genom utbyggnad av befintliga järnverk
än genom uppbyggnad av ett helt nytt verk. De nuvarande järnverken planerar
också betydande tillbyggnader som ett led i sin naturliga utveckling.
Mot bakgrunden av dessa omständigheter framstår utbyggandet av ett nytt
järnverk som verklighetsfrämmande.
Jernkontoret anser att för ett järnverk med samma årsproduktion en anläggningskostnad
av snarare över än under 2 miljarder kronor är sannolik.
Synpunkter av liknande slag anförs också av Sveriges industriförbund samt
handelskamrarna i Örebro och Karlstad, vilken sistnämnda dock räknar
med en lägre årlig produktion — minst 300 000 ton — och en investeringskostnad
av lägst 250 milj. kronor.
Jernkontoret berör ytterligare ett nytillkommet järnverks relationer till
de redan bestående:
Om uppförande av ett sådant verk likväl skulle beslutas inom de närmaste
åren, skulle verket kunna komma i drift i början av 1970-talet. Det
finge förutsättas, att tillkomsten av detta verk icke skulle hämma den planerade,
naturliga utvecklingen vid de nuvarande järnverken, ty eljest vore
det ju bl. a. från malmavsättningens synpunkt meningslöst att anlägga det
statliga järnverket. Den sammanlagda stålproduktionen skulle då bli så
stor, att avsättningen i långt större utsträckning än nu finge sökas på export.
Bortsett från frågan om förutsättningar därför över huvud taget komme
att finnas, skulle detta innebära ett starkt ökat, direkt beroende av den
internationella stålmarknadens konjunkturväxlingar. Därigenom skulle
även gruvdriften bli ytterligare konjunkturberoende, eftersom varken ett
statligt eller ett enskilt järnverk kan mottaga mera malm än vad som inom
överskådlig tid successivt förbrukas för tillverkning av säljbara produkter.
Remissinstanserna förklarar allmänt att några arbetsmarknadsskäl icke
föreligger för tillkomsten av ytterligare ett järn- eller stålverk i Mellansverige.
Den rådande konkurrensen om befintlig arbetskraft skulle därigenom
än mera accentueras, säger handelskammaren i Örebro, som uppger att
järnverkens fulla kapacitet redan nu i vissa fall ej kan utnyttjas, beroende
på den knappa tillgången på arbetare. Jernkontoret framhåller att flera av
de existerande verken har kunnat lösa sitt arbetskraftsproblem endast med
hjälp av utländska arbetare, som i vissa fall utgör en betydande andel av
den totala arbetsstyrkan.
I fråga om gruvindustriens arbetskraftssituation omtalar arbetsmarknadsstyrelsen,
att till följd av rationaliseringar och nedläggningar av mindre
lönsamma gruvor arbetskraftsbehovet har minskat under 1960-talets förra
hälft. Omställning till annan sysselsättning har dock i stor utsträckning kunnat
genomföras, och antalet arbetslösa gruvarbetare har även under konjunkturmässigt
svagare år varit förhållandevis begränsat. Inom Örebro, Västmanlands
och Kopparbergs län har det sammanlagda antalet hos arbetsförmedlingen
registrerade arbetslösa medlemmar i gruvindustriarbetarnas kassa
i februari åren 1960—1965 inskränkt sig till respektive 86, 44, 87, 99, 105
och 67.
4
Bankoutskottets utlåtande nr 58 år 1965
I sitt kompletterande yttrande meddelar styrelsen, alt arbetskraftsåtgången
inom gruvindustrien sedan våren 1965 åter synes vara i stigande. Vid de
mellansvenska gruvorna förelåg i början av november behov av nyrekryteringar
avseende framför allt underjordsarbetare. För oktober 1965 utgjorde
arbetslöshetssiffran för samma kategori som nyss nämnts 60, medan motsvarande
siffror för åren 1963 och 1964 var 104 och 67.
Sveriges industriförbund finner sysselsättningen vid de statliga gruvorna
tryggad så länge de privata företag som nu arrenderar gruvorna anser det
lönsamt att fortsätta driften. I ett läge då de på grund av minskad lönsamhet
ej ser sig i stånd därtill torde enligt förbundets mening ej heller finnas förutsättningar
för fortsatt verksamhet i statlig regi. Eventuella åtgärder
bör då i stället inriktas på att försöka omskola och om nödvändigt flytta den
personal som kan komma att friställas vid gruvorna.
Landsorganisationen uttalar, att de i motionerna behandlade spörsmålen
bör handläggas inom ramen för den ordinarie verksamheten inom handelsdepartementets
industriavdelning, det till finansdepartementet knutna ekonomiska
planeringsrådet och arbetsmarknadsstyrelsen.
I de kompletterande remissyttranden som utskottet inhämtat framhåller
bl. a. handelskammaren i Gävle, att de pressuppgifter som förekommit om
planer på att uppföra ett nytt järn- och stålverk i Mellansverige avser en utredning
som sedan flera år pågått i Aktiebolaget Bofors’ och Uddeholms Aktiebolags
regi för att utröna förutsättningarna för en samlande utbyggnad
av vissa bolagen tillhöriga järnverk. Såvitt bekant, säger handelskammaren,
har denna utredning ännu icke helt slutförts och har ej heller lokaliseringen
av ett eventuellt nytt järn- och stålverk slutgiltigt avgjorts. Om planerna
skulle förverkligas får detta, fortsätter handelskammaren, ses som en av bolagen
vidtagen rationaliseringsåtgärd för att på ett flexibelt sätt anpassa sig
till de olika typer av råvaror som marknaden erbjuder.
Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län — vars ordförande i
pressen åberopats som sagesman till uppgiften om en planerad nyanläggning
av järn- och stålverk -— understryker likaledes att de pågående överläggningarna
ännu befinner sig på ett utomordentligt preliminärt stadium. Om
ett nytt järn- och stålverk skulle komma till stånd, anser handelskammaren
dess förläggning till Mellansverige knappast kunna komma i fråga. Användning
av den mellansvenska malmen säges aldrig ha varit aktuell. Jernkontoret
uttalar efter kontakt med de åsyftade företagen, att dessa kommit
fram till den övertygelsen att de mellansvenska malmtillgångarna är alltför
otillräckliga och alltför heterogena för att kunna tjäna som underlag för ett
nytt större järnverk. I den mån undersökningarna skall föras vidare torde
de därför, yttrar Jernkontoret, komma att taga sikte på en sådan förläggning
av det eventuella nya verket, att tillgången till malm som saluföres på
Bankoutskottets utlåtande nr 58 år 1965
5
världsmarknaden säkerställes till konkurrenskraftigt pris. Likartade uppgifter
lämnas av Sveriges industriförbund.
Utskottet. Tanken på uppförandet av ett statligt järnverk i Mellansverige
väcktes även vid föregående års riksdag, då i motioner som behandlades av
allmänna beredningsutskottet (uti. nr 32) önskemål framställdes om en utredning
med uppgift att framlägga förslag till tryggande av de mellansvenska
gruvarbetarnas sysselsättning. Motionerna föranledde ingen riksdagens
åtgärd.
En utgångspunkt för de nu föreliggande motionerna är utarrenderingen
av de Aktiebolaget Statsgruvor tillhöriga gruvorna i Norberg och Håksberg
till privata företag. Avgörande för denna säges ha varit att dessa företag
har möjlighet att förädla malmen i relativ närhet till brytningsplatsen. Motionärerna
finner det önskvärt att staten kunde bedriva denna förädlingsverksamhet
vid ett eget företag, som kunde bli en fast köpare av malm från
de mellansvenska gruvorna och därigenom göra gruvdriften i området mindre
konjunkturkänslig. Syftet att trygga de mellansvenska gruvarbetarnas
ställning anges sålunda även i detta sammanhang såsom vägledande för motionärerna.
De synpunkter som framförs i motionerna har utförligt bemötts av remissinstanserna.
I fråga om den mellansvenska gruvindustriens avsättningsförhållanden
påpekas bl. a., att konjunkturkänsligheten knappast skulle
minska genom att malmbrytningen kombineras med järn- och stålframställning.
De mellansvenska gruvornas malmbas bedömes som otillräcklig för
att ett nytt järnverk skall kunna försörjas med malm utan tillförsel från
områden utanför Mellansverige. Från arbetsmarknadssynpunkt anses tillkomsten
av ett nytt järn- och stålverk inte vara motiverad. De existerande
verken fyller för närvarande sitt arbetskraftsbehov delvis med hjälp av utländska
arbetare. Den arbetslöshet bland mellansvenska gruvarbetare, som
motionärerna syftar till att motverka, kan bedömas som tämligen begränsad.
Utskottet har för sin del icke funnit skäl att förorda, att den av motionärerna
önskade utredningen kommer till stånd, och hemställer därför,
att motionerna I: 456 och II: 560 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 30 november 1965
På bankoutskottets vägnar:
C. G. REGNÉLL
6
Bankoutskottets utlåtande nr 58 år 1965
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ståhle, Hilding, Gustaf Henry Hansson,
Åke Larsson, Palm, Augustsson, Mattsson och Lundberg;
från andra kammaren: herrar Regnéll, Hagnell, Berglund, Franzén i
Motala, Bengtsson i Landskrona, Larsson i Umeå, Rask och Börjesson i
Glömminge.
MARCUS BOKTR. STHLM I96S 65002»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.