Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa åtgärder för bekämpande av salmonella.

1965-11-09 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1965:21, Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa åtgärder för bekämpande av salmonella.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1965

1

Nr 21

Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa åtgärder

för bekämpande av salmonella.

I en inom riksdagens första kammare väckt, till jordbruksutskottet hänvisad

motion nr 565 av herr Svanström har hemställts, att riksdagen matte

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning och förslag

i syfte att utröna smittvägarna för salmonellasjukdomen hos människor

och djur samt öka ersättningen till djurägarna för deras förluster i samband

med bekämpning av salmonellainfektion till full täckning av alla

kostnader.

Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet

hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet inhämtat yttranden från lantbruksstyrelsen,

Sveriges lantbruksförbund, statens veterinärmedicinska anstalt, veterinärstyrelsen

och statskontoret.

Lantbruksstyrelsen avstyrker bifall till i motionen framförda förslag

och anför därvid.

Om bekämpande av salmonellainfektion hos djur in. m. stadgas i förordningen

nr 309/1961 samt i kungörelsen nr 310/1961 med närmare föreskrifter

om bekämpande av salmonellainfektion hos djur. Härav framgår bl. a.

att ersättning med statsmedel kan utgå för djur, dock ej för hund och katt,

vilket avlivats efter förordnande enligt ovannämnda förordning samt för

ägg, som oskadliggjorts efter dylikt förordnande med tre fjärdedelar av

det värde egendomen skulle haft om infektion ej förekommit. Om nedslaktat

djur helt eller delvis kan nyttiggöras av ägaren skall dock värdet

minskas med slaktproduktens värde. Vidare kan ersättning utgå för smittreningsåtgärder

som föreskrivits i förordningen liksom för undersökning

och tillsyn i misstänkta fall. Finnes av särskilda skäl ersättning av statsmedel

böra utgå i annat hänseende eller med högre belopp skall, enligt

kungörelsen, veterinärstyrelsen överlämna ärendet i denna del jämte eget

yttrande till Kungl. Maj :ts prövning.

Lantbruksstyrelsen finner, i likhet med vad som i motionen anförts, pakallat

att djurägarnas förluster och kostnader på grund av salmonellainfektion

i görlig mån kan ersättas av allmänna medel. Den begränsning av ersättningen

som kungörelsen föreskriver finner styrelsen dock motiverad

för att öka djurägarnas intresse för att genom god skötsel och vård, tillfredsställande

hygieniska förhållanden samt beaktande av smittriskerna

vid inköp av djurmaterial och foder undvika smittspridning. Skulle salmonellainfektion

ändock uppkomma i en besättning har Kungl. Maj :t möjlig
Bihang

till riksdagens protokoll 1965. 10 samt. Nr 21

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1965

het att då särskilda skäl finnes låta ersättning utgå i annat hänseende

eller med högre belopp än som generellt föreskrives i kungörelsen.

I motsats till vad som i motionen anförts kan sålunda ersättningen utgå

exempelvis för förluster till följd av försenade leveranser av djur genom

lägre slakta alitet, ökad foderåtgång etc. Att utforma bestämmelser för

efter ''vilka grunder ersättning i sådana fall skall utgå synes inte ändamålsenligt

på grund av att förhållandena kan variera avsevärt från fall till fall.

Smittvägarna för salmonellainfektion hos människa och djur torde i sina

huvuddrag vara väl kända och torde ytterligare åtgärder på detta område

i övrigt närmast ankomma på veterinärstyrelsen och statens veterinärmedicinska

anstalt.

Sveriges lantbruks förbund tillstyrker den i motionen gjorda hemställan

om utredning i ärendet och framhåller bl. a. följande.

I anledning av motionen får lantbruksförbundet meddela, att förbundet

den 10 oktober 1959 till statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet

avgav yttrande över ett förslag från veterinärstyrelsen angående utfärdande

av bestämmelser till motverkande av salmonellainfektion bland

d.jur- I yttrandet underströks bl. a., att såväl hygieniska som ekonomiska

skäl gjorde det angeläget, att salmonellainfektioner hos djur uppspårades

och bekämpades på ett effektivare sätt än vad som då var möjligt. Eftersom

det enligt det av veterinärstyrelsen framlagda förslaget lcunde åläggas

enskilda djurägare att vidtaga åtgärder, som kunde bli ekonomiskt betungande,

t. ex. nedslaktning av djur, förstöring av infekterat foder, rengöring

och desinfektion samt förbud att bortföra produkter, och enär

djurägaren merendels icke torde bära skuld till infektionen samt då den

vidtagna aktionen skedde i det allmännas intresse, syntes det förbundet

helt motiverat att full ersättning utginge till denne.

Statens veterinärmedicinska anstalt framhåller i sitt remissvar, att det

synes väl befogat med en utredning, vilken lämpligast bör ledas av veterinärstyrelsen,

rörande dels salmonellasmittans omfattning i avelsbesättningar

inberäknat andra förhållanden som kan påverka smittans utbredning

bland människor och djur, dels sådan komplettering av gällande ersättningsbestämmelser

att förluster, som utan egen förskyllan åsamkas

djurägare till följd av författningsenliga ingripanden i salmonellainfekterad

djurbesättning, skall kunna till fullo ersättas av allmänna medel, med

möjlighet härvid även till å contoutbetalningar till djurägaren i trängande

fall. Anstalten anför i övrigt följande.

Beträffande åtgärder i syfte att ytterligare öka ansträngningarna för

att utröna smittvägarna för salmonellasjukdomen hos människor och djur

vill anstalten framhålla, att man i dagens läge saknar en klar uppfattning

om på vilka vägar salmonellasmittämnen når ut i djurbesättningar. Det

har ju visat sig att det importerade oljekraftfodret kan innehålla salmonellasmittämnen

och sålunda innebär en viss risk för introduktion av dylika

till djurstammen, i första hand till fjäderfä och svin, vilka utgöra de i

detta sammanhang känsligaste djurslagen. Några salmonellasmittor av betydande

omfattning har emellertid hittills icke kunnat sättas i samband

med salmonellaförekomsten i oljekraftfodret sannolikt beroende på en

sparsam förekomst av salmonellabakterier i fodermedlen och fodermedlens

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1965 3

torra konsistens (vattenhalt ca 9—12%), vilket omöjliggör bakterietillväxt.

Den ojämförligt största spridningen av salmonellasmittämnen torde

däremot ske genom försäljning av ungdjur från avelsbesättningar och avelskläckerier

med stationär förekomst av salmonellasmittämne. I vilken utsträckning

dylika anläggningar innebär risker ur salmonellasynpunkt äger

man i dagens läge ingen fullständig kännedom om. Det synes därför i hög

grad angeläget att i första band utreda möjligheterna att få till stånd en

omfattande bakteriologisk undersökning och hygienisk inspektion av dylika

anläggningar och på basis av undersökningsresultatet om så skulle

visa sig påkallat utreda möjligheten av att ställa sådana anläggningar under

fortlöpande bakteriologisk och hygienisk kontroll. Åtgärder i denna

riktning skulle kanske framför allt när det gäller fjäderfä kunna få en

eliminerande verkan på även andra smittsamma sjukdomar än salmonella.

Föremål för utredning av föreslagen typ skulle även tänkas vara fiågan

om införande av obligatoriska, bakteriologiska undersökningar vid kontrollslakterier

för fjäderfä, förhållanden i samband med djurtiansporter och

livdjursförsäljning, tillverkning, lagring och distribution av fodermedel av

olika slag, liksom även vissa" vattenfrågor och råttbekämpning. Givetvis

utgör förekomsten numera av en statsepizootologbefattning vid anstalten

en av betingelserna för att en sådan utredning som här ifrågasatts skall

kunna genomföras.

Den författning som f. n. reglerar den statliga ersättningen till djurägare

för förluster i samband med salmonellainfektioner i djurbesättningar utgöres

av kungörelse med närmare föreskrifter om bekämpande av salmonellainfektion

hos djur (SFS nr 310/1961). Enligt denna kungörelse erhålles

ersättning för veterinärundersökning och tillsyn, laboratorieundersökningar,

smittreningsåtgärder och arbetskraft för dessas utförande samt till

s/4 av kostnaderna för djur, dock ej hund eller katt, och ägg, vilka avlivas

resp. destrueras enligt kungl. veterinärstyrelsens förordnande.

Däremot ersättes icke utan vidare förluster uppkomna genom kassationer

av t. ex. inälvor från friska slaktdjur inlevererade från salmonellasmittad

besättning och där kassationerna företages icke på grundval av

påvisad bakterieförekomst utan i avsikt att i största möjliga utsträckning

eliminera riskerna för smittämnets överföring till slaktkroppar och därmed

även till människa. Emedan nödslakttvång, åtminstone när det gäller

gödsvinbesättningar, oftast införes för en smittad besättning och då för

undvikande av sammanblandning med normalslakt, vederbörande slakteri

som regel endast i begränsad omfattning kan ta emot djur för nödslakt från

sagda besättning uppstår ofta här en flaskhals, som tvingar djurägaren att

kvarhålla djuren utöver normal tid. De förluster, som härav kan uppstå

ersättes icke utan vidare av allmänna medel och ej heller förluster i samband

med driftsavbrott, då djurägaren under saneringstiden ej tillätes införa

nya djur i besättningen och sålunda ej kan uppehålla eu produktionskontinuitet.

Emellertid stadgas i § 1 kungörelsen om ersättning av statsmedel i vissa

fall vid ingripanden i hälsovårdens intresse (SFS 296/1956) hl. a. att kostnader

och förluster som uppkommit på grund av myndighets ingripande

med stöd av livsmedclsstadgan för att hindra spridning av smittsam sjukdom

må ersättas av statsmedel. I S 2 stadgas även om ersättning för \muparti,

som förstöres efter myndighets förordnande.

I tidigare nämnda fall där kassation göres av inälvor från friska slaktdjur

härstammande från salmonellasmittad besättning, synes detta ske

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1965

bl. a. enligt livsmedelsstadgans § 65 mom. 2. Även livsmedelsstadgans § 7

inom. 1 och § 9 mom. 2 kan vara tillämpliga på produkter från salmonellasmittade

besättningar. Varupartier av betydande storlek och värde i form

av infrusna slaktkroppar av kyckling, höns, ankor, gäss och kalkon kan

numera med den inriktning denna produktion fått, förvaras i till en djurbesättning

anslutet slakteri med frysutrynnnen. I händelse av att besättningen

drabbas av salmonellainfektion kan dessa varulager komma i farozonen

för ev. kassation. Det borde sålunda synas rimligt att ersättning

enligt SFS 296/1956 jämsides med SFS 310/1961 i vederbörande fall skulle

kunna lämnas eu djurägare, vars besättning drabbats av salmonellainfektion.

Veterinärstyrelsen anför i sitt remissutlåtande följande.

Så gott som samtliga salmonellaarter är praktiskt taget lika smittsamma

för människor och djur. De åtgärder som mer eller mindre tvångsmässigt

måste vidtagas inom smittade djurbesättningar är därför till stor del betingade

av hänsyn till smittfaran för människor.

Förluster till följd av salmonellainfektion kan drabba djurägare genom

1) dödsfall, kastning, minskad produktion eller dylikt på grund av salmonellainfektionen

som sådan, 2) kassation av djurkropp på grund av bestämmelserna

i 9 § 3 mom. lagen den 20 mars 1959 (nr 99) om köttbesiktning

in. in., 3) ingripande av hälsovårdsnämnd eller annan myndighet med stöd

av bestämmelserna i epidemilagen eller livsmedelsstadgan samt 4) ingripande

av veterinärstyrelsen eller veterinärer med stöd av bestämmelserna i förordningen

den 26 maj 1961 (nr 309) om bekämpande av salmonellainfektion

hos djur m. m.

För förlust av anledning som angives under punkterna 1 och 2 kan ersättning

av statsmedel i princip ej utgå vare sig vid salmonellainfektion eller vid

annan sjukdom. Djurägaren har emellertid möjlighet att i viss utsträckning

skydda sig genom försäkring.

Om ersättning vid ingripanden som avses under punkt 3 stadgas i lagen

den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt smittbärare samt i kungörelserna

samma dag (nr 294) med tillämpningsföreskrifter till lagen och

(nr 296) om ersättning av statsmedel i vissa fall vid ingripanden i hälsovårdens

intresse.

Vad slutligen angår förlust som avses under punkt 4 finns ersättningsbestämmelser

i kungörelsen den 26 maj 1961 (nr 310) med närmare föreskrifter

om bekämpande av salmonellainfektion hos djur.

_ Det ankommer på vederbörande allmänna försäkringskassa och i vissa fall

länsstyrelse att besluta om och utbetala ersättning enligt lagen nr 293 och

kungörelsen nr 294/1956. Statskontoret beslutar om och utbetalar ersättning

enligt kungörelsen nr 296/1956. Ersättning utgår i alla dessa fall från

femte huvudtitelns förslagsanslag till Epidemiberedskap m. m. Ansökningar

om ersättning enligt kungörelsen nr 310/1961 prövas å andra sidan av

veterinärstyrelsen samt i vissa fall Kungl. Maj :t. Ersättningen utgår därvid

från nionde huvudtitelns förslagsanslag till Förekommande och hämmande

av smittsamma husdjurssjukdomar, in. m. och veterinärstyrelsen är utbetalande

myndighet.

Av de förluster som kan komma i fråga för ersättning med stöd av lagen

nr 293 och kungörelsen nr 296/1956 berör de i lagen angivna till ingen del och

de i kungörelsen angivna endast till mindre del veterinärstyrelsens ämbets
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1965

5

område. Ersättningsfrågorna kan snarare anses falla inom medicinalstyrelsens

intresseområde.

Kungörelsen nr 310/1961 medger veterinärstyrelsen bl. a. att betala ersättning

med 3/4 av värdet å djur som avlivas efter därom av styrelsen meddelat

förordnande. Härvid bör erinras om att sådant förordnande då det gäller

däggdjur är begränsat till att avse kroniska smittbärare samt att veterinärstyrelsen

i fråga om fjäderfä icke brukar förordna om avlivning, förrän

vederbörande veterinär rapporterat, att han efter samråd med djurägaren

kommit till den uppfattningen, att nedslaktning är den enda utvägen för att

lösa smittproblemet.

Även om veterinärstyrelsens rätt att lämna ersättning är begränsad, kan

den skadelidande, om särskilda skäl finnes, av Kungl. Maj :t tillerkännas

såväl högre ersättning för nedslaktade djur som ersättning för andra förluster

genom avbrott i den normala driften. Dylika förluster kan många

gånger vara synnerligen svårbedömda och vara av den art att de behöver

underställas olika myndigheters granskning innan slutgiltig prövning sker.

Veterinärstyrelsen ställer sig därför tveksam till lämpligheten att ändra nu

gällande ordning.

Vid åtgärder som vidtages från myndighets sida mot sjukdom å vilken bestämmelserna

i epizootilagen äger tillämpning hålles djurägaren i princip

skadeslös. De författningar som berör ersättning vid salmonellainfektion

kan däremot sägas utgå från en viss självrisk från djurägarens sida. Denna

skillnad kan förefalla inkonsekvent, men är enligt veterinärstyrelsens uppfattning

väl motiverad. Har en epizootisk sjukdom nedkämpats i en besättning,

är förutsättningarna för ett återfall i allmänhet ringa oavsett skötselförhållandena.

En salmonellainfektion kan däremot mycket lätt återuppträda,

om renhållning och allmän hygien eftersättes. Salmonellainfektion i

t. ex. ett foderparti behöver i och för sig inte medföra sjukdomsutbrott.

Genom olämplig förvaring eller bristande renhållning av utfodringsanordningarna

kan emellertid en sådan förökning av bakterierna ske i fodret att

djurens toleransgräns överskrides och sjukdom uppkommer. Driftens planering

är av stor betydelse. Hålles en större besättning delad i flera skilda enheter

kan ett ingripande i många fall begränsas till enstaka sådana.

Styrelsen vill med ovanstående typexempel visa att de ersättningsanspråk,

som vid salmonellainfektion kan komma att ställas på statsverket, till stor

del är beroende av vilka förebyggande åtgärder, som vidtagits från djurägarens

sida.

I proposition nr 27 år 1961 angående vissa bestämmelser till förekommande

och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar, m. m. har departementschefen

bl. a. anfört:

»En viss begränsning av ersättningen på sätt veterinärstyrelsen föreslagit

synes dock motiverad som en sporre för djurägaren att själv vara verksam

för att hindra smittans spridning. Möjligheten att förebygga salmonellasmitta

måste nämligen till inte ringa del anses bero på ägarens insatser.

Emellertid kan smitta också spridas till en djurbesättning genom exempelvis

infekterade fodermedel trots största försiktighet från djurägarens sida.

Oskäliga resultat av ersättningsbestämmelserna kan i dylika fall undgås

genom den föreslagna regeln om att Kungl. Maj:t skall äga att bestämma

högre ersättning efter särskild prövning.»

Hittillsvarande erfarenheter av åtgärder mot salmonellainfektioner har

inte givit veterinärstyrelsen anledning att föreslå ändring i ersättningsbestämmelsernas

utformning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år W(>5

Smittvägarna vid salmonellainfektion är i princip väl kända. I samband

med varje utbrott göres en utredning i syfte att utröna hur smittan inkommit

i besättningen. Det är emellertid mycket svårt att vid enstaka fall med

någon högre grad av sannolikhet fastställa infektionens ursprung, särskilt

som relativt lång tid kan ha förflutit från smittillfället till dess sjukdomen

uppdagats. Både människor och djur kan vara smittbärare under kortare

eller längre tid. Smitta kan finnas latent i en besättning och ge sig till känna

kanske först sedan en del djur försvagats på något sätt, t. ex. genom sjukdom

av annat slag än salmonellos.

Veterinärstyrelsen förutsätter att tillkomsten av den nya statsepizootologtjänsten

vid statens veterinärmedicinska anstalt skall underlätta en intensivare

utredning och genomgång av bl. a. smittvägarna vid salmonellainfektioner.

Styrelsen överväger vidare att begära medel att ha till förfogande

för prövning, där detta kan visa sig lämpligt, av olika behandlingsmetoder

under fältförhållanden. Hittills företagna försök med behandling har

dock ej medfört påtagliga resultat.

Statskontoret anser i likhet med motionären att det synes angeläget, att

smittvägarna för salmonellan utrönes så att det blir möjligt att effektivt

bekämpa sjukdomen. Men om och i vad mån ökade resurser erfordras för

detta ändamål, undandrar sig statskontorets bedömande.

Statskontoret anför i övrigt följande.

De regler statsmakterna fastställt för ersättning vid ingripanden på grund

av salmonella enligt 1956 (nr 296) och 1961 (nr 510) års kungörelser har

sitt ursprung i de ersättningsbestämmelser, som meddelats i epizootikungörelsen

på grundval av beslut vid 1935 och 1941 års riksdagar. Ersättningsbestämmelserna

i förstnämnda båda kungörelser har emellertid givits i

viss mån annan utformning än de ursprungliga reglerna i epizootikungörelsen.

Med hänsyn till de syften, för vilka 1956 och 1961 års kungörelser

tillkommit, har även dessa sinsemellan erhållit skilda bestämmelser. Rörande

ersättningsgrunderna förekom överväganden vid 1961 års riksdag

samtidigt som frågan om bekämpandet av salmonellainfektion hos djur

var föremål för behandling (prop. 27).

I samtliga förenämnda tre författningar finns bestämmelser, som möjliggör

ersättning även i annat hänseende än de angivna, om särskilda skäl

därtill föranleder. Genom förekomsten av dessa bestämmelser föreligger

möjligheter för att behandlingen av uppkommande ersättningskrav kan

leda till att utgående ersättningsbelopp blir i stort sett detsamma, oavsett

vilka bestämmelser som tillämpas i det enskilda fallet.

Motionären synes ha utgått från bestämmelserna i 1961 års kungörelse

och påpekat vissa förluster, som ersätts i begränsad utsträckning eller icke

alls. En tillämpning av 1956 års kungörelse skulle i angivna fall innebära

i princip full ersättning för tvångsmässigt nedslaktade djur, ingen ersättning

för i övrigt salinonellasmittade djur samt möjlighet till ersättning för

förluster p g a isolering och leveransförbud. Enligt 1956 års kungörelse

prövas ersättningsärendena av statskontoret genom dess fondbyrå.

Det av motionären väckta spörsmålet om full ersättning till djurägare för

förluster och kostnader i samband med bekämpande av salmonellainfektion

synes med hänsyn till vad ovan anförts om ersättningsbestämmelsernas

tillkomst och utformning icke böra upptagas till bedömande enbart med

sikte på en jämkning av 1961 års kungörelse. Därest ersättningsbestämmel
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1965

7

serna skulle anses böra liberaliseras, torde således hela problemkomplexet

med syftet med ingripandena och omfattningen av statens stödåtgärder få

övervägas.

Utskottet. För att bekämpa salmonellainfektion hos djur tvingas hälsovårdsmyndigheter

och veterinära myndigheter ofta tillgripa åtgärder, som

för de enskilda djurägarna kan medföra betydande förluster. Möjligheter

till ersättning av statsmedel för sådana förluster föreligger i vissa fall. Sålunda

stadgas i kungörelsen den 26 maj 1961 (nr 310) med närmare föreskrifter

om bekämpande av salmonellainfektion hos djur att sådan ersättning

med vissa begränsningar i regel skall utgå med tre fjärdedelar av värdet

av djur som avlivas efter därom meddelat förordnande av veterinärstyrelsen.

Kungl. Maj :t kan dock, om särskilda skäl finnes, medge högre ersättning

eller ersättning för andra förluster genom avbrott i den normala driften.

Enligt särskilda författningar kan vidare ersättning av statsmedel utgå

vid ingripande av hälsovårdsnämnd eller annan myndighet med stöd av bestämmelserna

i epidemilagen eller livsmedelsstadgan. För förlust som drabbar

djurägare till följd av dödsfall, kastning m. m. på grund av salmonellainfektion

som sådan eller kassation av djurkropp på grund av bestämmelserna

i lagen om köttbesiktning utgår emellertid i princip ej någon statlig

ersättning.

Enligt motionen 1: 565 kan det synas rimligt att ur allmänhetens synpunkt

välmotiverade åtgärder i detta sammanhang icke för djurägarna medför

ekonomiskt men. Motionären föreslår därför att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t hemställer om utredning och förslag i syfte att öka ersättningen

till djurägarna för deras förluster i samband med bekämpning av salmonellainfektion

till full täckning av samtliga kostnader. En angelägen åtgärd

i sammanhanget anser motionären det också vara att ytterligare öka ansträngningarna

för att utröna smittvägarna för salmonellan och därigenom

göra det möjligt att effektivt bekämpa sjukdomen.

Utskottet vill för sin del vitsorda angelägenheten av att möjligheterna att

begränsa uppkomsten av salmonellainfektioner på allt sätt tillvaratages. I

likhet med veterinärstyrelsen förutsätter utskottet att tillkomsten av den

nya statsepizootologtjänsten vid statens veterinärmedicinska anstalt skall

underlätta en intensivare utredning och genomgång av bl. a. smittvägarna

vid salmonellainfektioner. Syftet med motionen torde härigenom i detta avseende

i allt väsentligt vara tillgodosett. Vad gäller motionärens synpunkter

på behovet av ändrade ersättningsbestämmelser vill utskottet erinra om

att 1961 års riksdag vid behandlingen av propositionen nr 27 angående vissa

bestämmelser till förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar,

in. m„ uttalade sig för eu viss begränsning av ersättningen vid

tvångsslakt med hänsyn till att möjligheten att förebygga salmonellasmitta

till inte ringa del måste anses bero på djurägarens insatser. Oskäliga resultat

av ersättningsbestämmelserna ansågs kunna undgås genom den åt Kungl.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1965

Maj :t föreslagna rätten att i vissa fall besluta om högre ersättning. Någon

anledning att frångå riksdagens sålunda gjorda ställningstagande torde icke

nu föreligga. Hittillsvarande erfarenheter av åtgärder mot salmonellainfektioner

har inte heller, såsom framgår av veterinärstyrelsens yttrande över

motionen, givit styrelsen anledning att föreslå ändring i ersättningsbestämmelsernas

utformning.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må anse motionen 1: 565 besvarad med vad

utskottet i det föregående anfört.

Stockholm den 9 november 1965

På jordbruksutskottets vägnar:

NILS G. HANSSON

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Lage Svedberg, Nils Hansson, Carl

Eskilsson, Mossberger, Hedström, Hermansson, Magnusson, Gunnar Pettersson,

Isacson och fru Nilsson*;

från andra kammaren: herrar Hansson i Skegrie, Lindström, fru Lindskog,

herrar Antby*, Eliasson i Moholm*, Johanson i Västervik, Nilsson i

Lönsboda, Jonasson, Lundmark och Johansson i Simrishamn.

* Ej närvarande vid justeringen.

ESSELTE AB. STHLM 65

514758

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.