Utlåtande i anledning av motioner om rätt till beriktigande av uppgift i massmedia.
1965-02-23 · 7 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 3 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1965:4, Utlåtande i anledning av motioner om rätt till beriktigande av uppgift i massmedia.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr i år 1965
1
Nr 4
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motioner
om rätt till beriktigande av uppgift i massmedia.
I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna, nr 501
i första kammaren av herrar Per Jacobsson och Boman samt nr 605 i
andra kammaren av fru Gärde Widemar och herr Mundebo hemställes,
»att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning av
möjligheterna att införa bestämmelser om rätt till beriktigande för den,
om vilken oriktig uppgift blivit lämnad i massmedia».
Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse för denna
icke lämnas i det följande, hänvisa till motionen i första kammaren.
Tidigare behandling. Rådande förhållanden
Pressen
Rätten att bemöta uttalanden i en tidning, den s. k. genmälesrätten, härrör
från fransk rätt. Den som nämnts eller utpekats i en tidning har i
Frankrike rätt att få ett genmäle infört, vare sig genmälet innebär att felaktiga
uppgifter beriktigas eller att värdeomdömen om honom eller hans
verksamhet bemöts. Regler av liknande innebörd har införts i vissa andra
europeiska länder, bland dem Finland.
Då man i vårt land har övervägt att införa en genmälesrätt i pressrätten,
har man vanligen åsyftat endast en rätt att beriktiga felaktiga uppgifter,
en rätt till beriktigande. Åtskilliga europeiska stater, bland dem Västtyskland,
Danmark och Norge, har infört regler om eu sådan rätt.
För utländsk rätt på området och för diskussionen i vårt land redogöres
i eu inom konstitutionsutskottets kansli utarbetad promemoria, fogad vid
utskottets utlåtande nr 5 till 1963 års riksdag; här må hänvisas till denna
promemoria. De skäl som i Sverige anförts mot en rätt till genmäle eller
beriktigande torde kunna sammanfattas på följande sätt; Tryckfriheten
innebär en rätt för envar att framställa åsikter och meddela underrättelser.
Däri ligger ett korrektiv mot att åsikter eller upplysningar undanhålles
allmänheten och mot osannfärdiga framställningar. Det är väl önskvärt
att felaktiga uppgifter rättas. Så sker också i stor omfattning på grund av
publicistisk sed. En med tvång genomförd rätt till beriktigande kan in
1
Bihang till riksdagens protokoll 1965. 5 samt. ‘2 avd. Nr 4
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1965
bjuda till svårlösta tvister och motverka sitt ändamål. En möjlighet är att
låta den som beröres av en uppgift ha avgörandet av vad som skall anses
kräva beriktigande. Därmed vinner man emellertid inte att utgivaren ställer
sig bakom beriktigandet. En annan möjlighet är att skyldighet att införa
beriktigande skall föreligga endast då det är klarlagt att den publicerade
uppgiften verkligen var felaktig. Prövningen därav måste rimligen anförtros
åt domstol. En sådan procedur skulle bli utdragen. Därtill kommer
att det knappast kan vara lämpligt att införa domstolsprövning av tryckta
skrifters innehåll i andra fall än då det är fråga om tryckfrihetsbrott.
En argumentering efter dessa linjer fördes under förarbetena till 1949
års tryckfrihetsförordning. Den har senare åberopats, då förslag om rätt
till beriktigande framförts genom motioner (se konstitutionsutskottets utlåtanden
1962: 2 och 1963: 5). Därvid har understrukits vikten av att publicistisk
sed om beriktigande upprätthålles och hänvisats till den verksamhet
som den av pressens organisationer (Publicistklubben, Svenska journalistförbundet
och Svenska tidningsutgivareföreningen) tillsatta Pressens opinionsnämnd
utövar. Vägledande för nämndens verksamhet är de av Publicistklubben
antagna publiceringsreglerna. En punkt i dessa lyder: »Giv plats
åt befogade genmälen, helst likvärdig med den som beretts de påståenden
det gäller.»
Under förarbetena till tryckfrihetsförordningen hänvisades i detta sammanhang
också till föreskriften (1 kap. 4 § andra stycket) om att domstol
vid bestämmande av påföljd för tryckfrihetsbrott skall beakta, om
den brottsliga uppgiften rättats. På konstitutionsutskottets förslag infördes
i tryckfrihetsförordningen en regel om rätt för den som ärekränkts genom
yttrande i periodisk skrift att få domen införd i skriften (7 kap. 6 § andra
stycket).
Radio och television
För radio och television (i det följande gemensamt benämnda radio)
existerar inga särskilda ansvarighetsregler. Förövas ett brott genom en
sändning, svarar för brottet de som enligt allmänna straffrättsliga regler
har medverkat därtill. Inte heller finns några författningsbestämmelser om
rätt till genmäle eller beriktigande. Sveriges Radio AB har fastställt interna
publiceringsregler av i huvudsak samma innebörd som Publicistklubbens
publiceringsregler; bl. a. ingår däri samma rekommendation om genmälen
som i Publicistklubbens regler. Anmärkningar granskas av radionämnden,
vars ledamöter, högst 24, utses av Kungl. Maj :t.
Efter uppdrag av chefen för justitiedepartementet avgav numera häradshövdingen
Johan Björling år 1962 ett betänkande, »Radions juridiska ansvar»,
med förslag till lag angående ansvarigheten för rundradiosändningar
in. in. (SOU 1962: 27). Reglerna om brottsliga yttranden, i förslaget be
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr i år 1!)65
3
nämnda yttrandefrihetsbrott, utformades i nära anknytning till tryckfrihetsförordningens
föreskrifter om tryckfrihetsbrott. I lagförslaget intogs
också en motsvarighet till tryckfrihetsförordningens stadgande om att
rättelse av brottslig uppgift skall beaktas vid bestämmande av påföljd av
tryckfrihetsbrott. Förslaget innehöll i likhet med tryckfrihetsförordningen
icke något stadgande om rätt till genmäle eller beriktigande. Programföretag
(t. ex. Sveriges radio) skulle enligt ett stadgande i förslaget vara
skyldigt att erlägga skadestånd för all skada på grund av innehållet i sändning,
så snart någon enligt allmänna rättsregler var ansvarig för skadan,
alltså även i fall då skadan uppkommit på annat sätt än genom ett yttrandefrihetsbrott.
Att regler om beriktigande avvisats för tryckfrihetsrättens del utgjorde
enligt utredningsmannens mening icke någon avgörande invändning mot
en dylik ordning för radion. Härvid hänvisade utredningsmannen främst
till Sveriges radios monopolställning. Vidare framhöll han, att en radiosändning
som regel når en större krets personer än en tidning. Mot lagregler
om rätt till beriktigande talade däremot svårigheterna att i lagtext
ange gränserna för denna rätt på sådant sätt, att bestämmelserna inte inbjöd
till tvist och att rätten till beriktigande inte kunde missbrukas till
förtäckt reklam för någon som påstår sig förfördelad. Utredningsmannen
framhöll också, att erfarenheten inte gav stöd för att tvingande regler
verkligen skulle behövas samt att en rätt till beriktigande skulle framtvinga
ett tämligen komplicerat regelsystem. Föreskriften om att rättelse
skulle beaktas vid bestämmande av påföljd för yttrandefrihetsbrott torde,
anförde utredningsmannen, få verkan inte bara när den oriktiga uppgiften
otvetydigt varit brottslig utan så snart oriktigheten varit föranledd av försummelse
hos någon i sändningen medverkande. Utredningsmannen hänvisade
slutligen till att, med den föreslagna regeln om skadeståndsansvar
för programföretag, företaget skulle ha intresse av att genom beriktigande
undvika eller begränsa skada av uppgift som kunde föranleda skadestånd.
Under remissbehandlingen av förslaget om radions juridiska ansvar uttalade
sig endast ett fåtal av de hörda myndigheterna och organisationerna,
i fråga om rätt till beriktigande. Vissa av dem anslöt sig uttryckligen till
utredningsmannens ståndpunkt. Ett par remissinstanser intog en mera
kritisk ståndpunkt. Från företagarhåfl gjordes gällande, att regler om beriktigande
erfordrades särskilt för att förebygga ogrundade uppgifter, som,
ehuru ej brottsliga, kunde lända annan till skada i hans näringsverksamhet.
I medlemsförslag till Nordiska rådet, avgivet i september 1%2, yrkades
en rekommendation till medlemsstaternas regeringar att undersöka
möjligheterna för en likartad lagstiftning om radions juridiska ansvar. Förslaget
tillstyrktes av rådets juridiska niomannakommitté. Kommittén ansåg
önskvärt, att regler om rätt till beriktigande av oriktiga uppgifter infördes.
Den omständigheten att den svenska pressrätten, i olikhet med
opaginerad Kontrollera mot PDF
i Konstitutionsutskottets utlåtande nr i år 1965
pressrätten i Danmark, Finland och Norge, icke innehöll regler om rätt till
beriktigande kunde, anförde kommittén, icke —- lika litet som eventuella
skillnader i de övriga ländernas bestämmelser om beriktigande — medföra
svårigheter för en likartad nordisk lagstiftning om beriktigande av oriktiga
uttalanden i radio. Sedan även rådets juridiska utskott tillstyrkt medlemsförslaget,
beslöt rådet vid sin session i Oslo år 1963 att rekommendera
medlemsstaternas regeringar att undersöka möjligheterna att genomföra
en i princip ensartad nordisk lagstiftning om radions juridiska ansvar.
De nordiska ländernas regeringar uppdrog åt en sakkunniggrupp med
företrädare för Danmark, Finland, Norge och Sverige att företaga den av
Nordiska rådet begärda undersökningen. Sakkunniggruppen ansåg förutsättningar
saknas för gemensam nordisk lagstiftning på området men yttrade,
att i varje enskilt land borde kunna införas bestämmelser om ansvar
för radiosändningar enligt grundprinciper och riktlinjer, vilka i varje fall
i huvudsak borde kunna vara av likartat innehåll. Angående frågan om beriktigande
yttrade sakkunniggruppen:
När det gäller reglerna om beriktiganden och genmälen i radion är sakkunniggruppen
av den uppfattningen att det föreliggande behovet svårligen
kan tillgodoses med lagregler på det sätt som vissa nordiska länder gjort i
fråga om pressen. Sakkunniggruppen föreslår, att det hemställes till de nordiska
radioinstitutionerna att ägna detta spörsmål särskilt intresse och att
genom underhandlingar försöka komma fram till sådana likartade regler
om beriktiganden och genmälen, som på bästa möjliga sätt förenar de motstridande
intressen vilka här gör sig gällande.
Sakkunniggruppens uttalande godtogs av de nordiska justitieministrarna
och förelädes därpå Nordiska rådet vid dess session i Stockholm år 1964.
Uttalandet lades till handlingarna, och frågan ansågs därmed slutbehandlad
för rådets vidkommande.
Chefen för justitiedepartementet har sedermera uppdragit åt Björling att
verkställa ytterligare utredning av frågan om radions juridiska ansvar. I
direktiven för den fortsatta utredningen (se 1965 års riksdagsberättelse
I: Ju 64) yttras icke något om rätt till beriktigande.
Motionerna
Motionärerna redogör för vissa av de skäl som anförts, då statsmakterna
tagit avstånd från tanken att i tryckfrihetsförordningen införa regler om
rätt till beriktigande, och fortsätter därefter:
Hela frågeställningen har kommit i ett nytt läge genom det växande inflytande,
som utövas av TV och radio, särskilt förstnämnda medium. TV
skiljer sig på en punkt radikalt från pressen, i det TV i varje fall ännu så
länge är ett monopolföretag. Lämnas det i TV ett felaktigt meddelande finns
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1965
5
icke annan möjlighet att få fram ett beriktigande, som når tillnärmelsevis
samma krets, som sett och lyssnat till den felaktiga uppgiften, än via TV.
Verkningarna av eu oriktig uppgift i TV kan också på grund av detta mediums
stora genomslagskraft bli långt mer förödande för den drabbade än
en motsvarande uppgift intagen i pressen.
Motionärerna framhåller också, att det är straffritt att om en juridisk
person lämna sådana uppgifter, som skulle ha föranlett ansvar för ärekränkning
om de avsett enskild person. Då straffskydd icke står till buds,
bör det, menar motionärerna, i varje fall finnas en lagstadgad möjlighet att
korrigera sakligt oriktiga uppgifter, som, spridda i ett massmedium, kan
ha orsakat betydande skada. En utredning är, anser motionärerna, motiverad
främst av televisionens växande betydelse. Radion bör emellertid jämställas
med televisionen. Om en utredning göres, bör även motsvarande förhållanden
för pressens del övervägas på nytt.
Utskottet
En regel som präglar domstolars och andra myndigheters förfarande är,
att ingen skall dömas ohörd. Att den som har blivit utsatt för klander själv
skall få komma till tals anses även i andra sammanhang naturligt. Den
svenska tryckfrihetsrätten har som grundläggande regel, att var och en som
vill yttra en mening eller upplysa om ett förhållande kan göra detta genom
att själv författa och låta trycka en skrift eller — vad som för flertalet medborgare
är viktigare — genom att lämna ett bidrag eller meddelande för
offentliggörande i tidning eller annan tryckt skrift. Eftersom pressen rymmer
företrädare för skilda meningsriktningar torde den som har utsatts för
ett angrepp i en tidning ha möjligheter att få ett beriktigande framfört till
allmänheten. Redan härigenom uppkommer ett tryck på utgivaren av den
tidning soin innehållit angreppet att införa ett beriktigande i sin egen tidning.
Det är också en allmänt erkänd sed inom pressen att bereda plats åt
befogade genmälen och beriktiganden. En rekommendation härom har influtit
i Publicistklubbens publiceringsregler; dessa utgör riktlinjer för den
prövning av publiceringsfrågor som pressens egen liedersdomstol, Pressens
opinionsnämnd, fullgör.
Den viktigaste förutsättningen för allsidigheten i debatten genom tidningar-,
tidskrifter och andra tryckta skrifter är således rätten att fritt ge ut
skrifter. Någon motsvarighet härtill finns icke för radions— ljudradions eller
televisionens — del. Frågan om rätt till beriktigande måste därför för
radions vidkommande diskuteras från andra utgångspunkter än för pressens
del. Vad det gäller är att få komma till tals just genom samma företag
som tidigare har publicerat den uppgift man vänder sig mot.
Motionärerna bar för sin del yttrat, att, om det i ett televisionsprogram
lämnas ett felaktigt meddelande, ingen annan möjlighet finns att få fram
6
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1965
ett beriktigande till dem som har sett programmet än via en ny sändning i
televisionen. Även utskottet anser att, här som eljest, ett beriktigande helst
bör offenliggöras på samma sätt som den oriktiga uppgiften. Redan nu finns
emellertid omständigheter, som är ägnade att stimulera Sveriges radio att
publicera beriktiganden. Företaget är sålunda ständigt utsatt för pressens
uppmärksamhet. Övertramp i ett program påtalas i tidningar. Den som blir
angripen i radion torde oftast kunna få ett genmäle eller beriktigande publicerat
i en tidning, om radion inte skulle låta honom framträda.
I samma riktning torde skillnaden mellan tidningarnas och radions ansvarighetssystem
verka. En tidning för en linje. Dess innehåll produceras
på utgivarens ansvar. Ett angrepp på en person härrör i rättslig mening från
honom. Mångstämmigheten i pressdebatten uppnås främst genom att tidningen
inte är den enda. Radion har å sin sida som en av sina uppgifter att
släppa fram företrädare för olika åsikter; mångstämmigheten måste här
vinnas genom att ledningen träder tillbaka i fråga om ansvaret för och utformningen
av de särskilda inslagen. En osann uppgift eller ett omdömeslöst
angrepp behöver inte engagera ledningen; en rättelse eller ett bemötande
låter väl inpassa sig i radions allmänna programpolitik.
Det är således knappast möjligt att av radions konstruktion som ett monopolföretag
dra slutsatsen att lagregler om beriktigande är motiverade. Sådana
regler — vilka måste bli ganska komplicerade -—- bör införas endast
om erfarenheten ger belägg för att radioföretaget i någon omfattning underlåter
att ge plats för beriktiganden då sådana är påkallade.
Sveriges radios styrelse har fastställt vissa regler för programverksamheten,
däribland publiceringsregler väsentligen sammanfallande med Publicistklubbens.
Efterlevnaden kontrolleras av radionämnden. I den utredning
om radions juridiska ansvar, som framlades år 1962, redovisades icke någon
erfarenhet att radion skulle underlåta att lämna plats för befogade beriktiganden.
Övervägandena i denna fråga mynnade också ut i att lagregler om
beriktigande inte behövdes. Ej heller under remissbehandlingen synes nämnvärda
anmärkningar ha riktats mot radions praxis i frågor om genmälen
och beriktiganden.
Emellertid är frågan om radions juridiska ansvar nu föremål för ytterligare
utredning efter uppdrag av chefen för justitiedepartementet. Utskottet
utgår från att frågan om beriktigande, ehuru den inte är särskilt omnämnd
i direktiven, kommer att uppmärksammas under utredningsarbetet.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att motionerna I: 501 och II: 605 måtte anses besvarade
genom vad utskottet anfört.
Stockholm den 23 februari 1965
På konstitutionsutskottets vägnar:
GEORG PETTERSSON
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1965 7
Närvarande:
från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Damström, fru Segerstedt
Wiberg, herrar Sveningsson, Carl Albert Anderson, Sörlin, Dahlberg,
Sörenson och Risberg; samt
från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, Henningsson,
Wahlund, Magnusson i Tumhult, fru Thunvall, herrar Johansson
i Trollhättan, Hamrin i Jönköping, Larsson i Luttra* och Westberg.
* Ej närvarande vid justeringen.
MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650026
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.