Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om rätt till beriktigande av uppgift i massmedia.

1965-02-23 · 7 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1965:4, Utlåtande i anledning av motioner om rätt till beriktigande av uppgift i massmedia.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr i år 1965

1

Nr 4

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motioner

om rätt till beriktigande av uppgift i massmedia.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna, nr 501

i första kammaren av herrar Per Jacobsson och Boman samt nr 605 i

andra kammaren av fru Gärde Widemar och herr Mundebo hemställes,

»att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning av

möjligheterna att införa bestämmelser om rätt till beriktigande för den,

om vilken oriktig uppgift blivit lämnad i massmedia».

Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse för denna

icke lämnas i det följande, hänvisa till motionen i första kammaren.

Tidigare behandling. Rådande förhållanden

Pressen

Rätten att bemöta uttalanden i en tidning, den s. k. genmälesrätten, härrör

från fransk rätt. Den som nämnts eller utpekats i en tidning har i

Frankrike rätt att få ett genmäle infört, vare sig genmälet innebär att felaktiga

uppgifter beriktigas eller att värdeomdömen om honom eller hans

verksamhet bemöts. Regler av liknande innebörd har införts i vissa andra

europeiska länder, bland dem Finland.

Då man i vårt land har övervägt att införa en genmälesrätt i pressrätten,

har man vanligen åsyftat endast en rätt att beriktiga felaktiga uppgifter,

en rätt till beriktigande. Åtskilliga europeiska stater, bland dem Västtyskland,

Danmark och Norge, har infört regler om eu sådan rätt.

För utländsk rätt på området och för diskussionen i vårt land redogöres

i eu inom konstitutionsutskottets kansli utarbetad promemoria, fogad vid

utskottets utlåtande nr 5 till 1963 års riksdag; här må hänvisas till denna

promemoria. De skäl som i Sverige anförts mot en rätt till genmäle eller

beriktigande torde kunna sammanfattas på följande sätt; Tryckfriheten

innebär en rätt för envar att framställa åsikter och meddela underrättelser.

Däri ligger ett korrektiv mot att åsikter eller upplysningar undanhålles

allmänheten och mot osannfärdiga framställningar. Det är väl önskvärt

att felaktiga uppgifter rättas. Så sker också i stor omfattning på grund av

publicistisk sed. En med tvång genomförd rätt till beriktigande kan in
1

Bihang till riksdagens protokoll 1965. 5 samt. ‘2 avd. Nr 4

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1965

bjuda till svårlösta tvister och motverka sitt ändamål. En möjlighet är att

låta den som beröres av en uppgift ha avgörandet av vad som skall anses

kräva beriktigande. Därmed vinner man emellertid inte att utgivaren ställer

sig bakom beriktigandet. En annan möjlighet är att skyldighet att införa

beriktigande skall föreligga endast då det är klarlagt att den publicerade

uppgiften verkligen var felaktig. Prövningen därav måste rimligen anförtros

åt domstol. En sådan procedur skulle bli utdragen. Därtill kommer

att det knappast kan vara lämpligt att införa domstolsprövning av tryckta

skrifters innehåll i andra fall än då det är fråga om tryckfrihetsbrott.

En argumentering efter dessa linjer fördes under förarbetena till 1949

års tryckfrihetsförordning. Den har senare åberopats, då förslag om rätt

till beriktigande framförts genom motioner (se konstitutionsutskottets utlåtanden

1962: 2 och 1963: 5). Därvid har understrukits vikten av att publicistisk

sed om beriktigande upprätthålles och hänvisats till den verksamhet

som den av pressens organisationer (Publicistklubben, Svenska journalistförbundet

och Svenska tidningsutgivareföreningen) tillsatta Pressens opinionsnämnd

utövar. Vägledande för nämndens verksamhet är de av Publicistklubben

antagna publiceringsreglerna. En punkt i dessa lyder: »Giv plats

åt befogade genmälen, helst likvärdig med den som beretts de påståenden

det gäller.»

Under förarbetena till tryckfrihetsförordningen hänvisades i detta sammanhang

också till föreskriften (1 kap. 4 § andra stycket) om att domstol

vid bestämmande av påföljd för tryckfrihetsbrott skall beakta, om

den brottsliga uppgiften rättats. På konstitutionsutskottets förslag infördes

i tryckfrihetsförordningen en regel om rätt för den som ärekränkts genom

yttrande i periodisk skrift att få domen införd i skriften (7 kap. 6 § andra

stycket).

Radio och television

För radio och television (i det följande gemensamt benämnda radio)

existerar inga särskilda ansvarighetsregler. Förövas ett brott genom en

sändning, svarar för brottet de som enligt allmänna straffrättsliga regler

har medverkat därtill. Inte heller finns några författningsbestämmelser om

rätt till genmäle eller beriktigande. Sveriges Radio AB har fastställt interna

publiceringsregler av i huvudsak samma innebörd som Publicistklubbens

publiceringsregler; bl. a. ingår däri samma rekommendation om genmälen

som i Publicistklubbens regler. Anmärkningar granskas av radionämnden,

vars ledamöter, högst 24, utses av Kungl. Maj :t.

Efter uppdrag av chefen för justitiedepartementet avgav numera häradshövdingen

Johan Björling år 1962 ett betänkande, »Radions juridiska ansvar»,

med förslag till lag angående ansvarigheten för rundradiosändningar

in. in. (SOU 1962: 27). Reglerna om brottsliga yttranden, i förslaget be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr i år 1!)65

3

nämnda yttrandefrihetsbrott, utformades i nära anknytning till tryckfrihetsförordningens

föreskrifter om tryckfrihetsbrott. I lagförslaget intogs

också en motsvarighet till tryckfrihetsförordningens stadgande om att

rättelse av brottslig uppgift skall beaktas vid bestämmande av påföljd av

tryckfrihetsbrott. Förslaget innehöll i likhet med tryckfrihetsförordningen

icke något stadgande om rätt till genmäle eller beriktigande. Programföretag

(t. ex. Sveriges radio) skulle enligt ett stadgande i förslaget vara

skyldigt att erlägga skadestånd för all skada på grund av innehållet i sändning,

så snart någon enligt allmänna rättsregler var ansvarig för skadan,

alltså även i fall då skadan uppkommit på annat sätt än genom ett yttrandefrihetsbrott.

Att regler om beriktigande avvisats för tryckfrihetsrättens del utgjorde

enligt utredningsmannens mening icke någon avgörande invändning mot

en dylik ordning för radion. Härvid hänvisade utredningsmannen främst

till Sveriges radios monopolställning. Vidare framhöll han, att en radiosändning

som regel når en större krets personer än en tidning. Mot lagregler

om rätt till beriktigande talade däremot svårigheterna att i lagtext

ange gränserna för denna rätt på sådant sätt, att bestämmelserna inte inbjöd

till tvist och att rätten till beriktigande inte kunde missbrukas till

förtäckt reklam för någon som påstår sig förfördelad. Utredningsmannen

framhöll också, att erfarenheten inte gav stöd för att tvingande regler

verkligen skulle behövas samt att en rätt till beriktigande skulle framtvinga

ett tämligen komplicerat regelsystem. Föreskriften om att rättelse

skulle beaktas vid bestämmande av påföljd för yttrandefrihetsbrott torde,

anförde utredningsmannen, få verkan inte bara när den oriktiga uppgiften

otvetydigt varit brottslig utan så snart oriktigheten varit föranledd av försummelse

hos någon i sändningen medverkande. Utredningsmannen hänvisade

slutligen till att, med den föreslagna regeln om skadeståndsansvar

för programföretag, företaget skulle ha intresse av att genom beriktigande

undvika eller begränsa skada av uppgift som kunde föranleda skadestånd.

Under remissbehandlingen av förslaget om radions juridiska ansvar uttalade

sig endast ett fåtal av de hörda myndigheterna och organisationerna,

i fråga om rätt till beriktigande. Vissa av dem anslöt sig uttryckligen till

utredningsmannens ståndpunkt. Ett par remissinstanser intog en mera

kritisk ståndpunkt. Från företagarhåfl gjordes gällande, att regler om beriktigande

erfordrades särskilt för att förebygga ogrundade uppgifter, som,

ehuru ej brottsliga, kunde lända annan till skada i hans näringsverksamhet.

I medlemsförslag till Nordiska rådet, avgivet i september 1%2, yrkades

en rekommendation till medlemsstaternas regeringar att undersöka

möjligheterna för en likartad lagstiftning om radions juridiska ansvar. Förslaget

tillstyrktes av rådets juridiska niomannakommitté. Kommittén ansåg

önskvärt, att regler om rätt till beriktigande av oriktiga uppgifter infördes.

Den omständigheten att den svenska pressrätten, i olikhet med

opaginerad Kontrollera mot PDF

i Konstitutionsutskottets utlåtande nr i år 1965

pressrätten i Danmark, Finland och Norge, icke innehöll regler om rätt till

beriktigande kunde, anförde kommittén, icke —- lika litet som eventuella

skillnader i de övriga ländernas bestämmelser om beriktigande — medföra

svårigheter för en likartad nordisk lagstiftning om beriktigande av oriktiga

uttalanden i radio. Sedan även rådets juridiska utskott tillstyrkt medlemsförslaget,

beslöt rådet vid sin session i Oslo år 1963 att rekommendera

medlemsstaternas regeringar att undersöka möjligheterna att genomföra

en i princip ensartad nordisk lagstiftning om radions juridiska ansvar.

De nordiska ländernas regeringar uppdrog åt en sakkunniggrupp med

företrädare för Danmark, Finland, Norge och Sverige att företaga den av

Nordiska rådet begärda undersökningen. Sakkunniggruppen ansåg förutsättningar

saknas för gemensam nordisk lagstiftning på området men yttrade,

att i varje enskilt land borde kunna införas bestämmelser om ansvar

för radiosändningar enligt grundprinciper och riktlinjer, vilka i varje fall

i huvudsak borde kunna vara av likartat innehåll. Angående frågan om beriktigande

yttrade sakkunniggruppen:

När det gäller reglerna om beriktiganden och genmälen i radion är sakkunniggruppen

av den uppfattningen att det föreliggande behovet svårligen

kan tillgodoses med lagregler på det sätt som vissa nordiska länder gjort i

fråga om pressen. Sakkunniggruppen föreslår, att det hemställes till de nordiska

radioinstitutionerna att ägna detta spörsmål särskilt intresse och att

genom underhandlingar försöka komma fram till sådana likartade regler

om beriktiganden och genmälen, som på bästa möjliga sätt förenar de motstridande

intressen vilka här gör sig gällande.

Sakkunniggruppens uttalande godtogs av de nordiska justitieministrarna

och förelädes därpå Nordiska rådet vid dess session i Stockholm år 1964.

Uttalandet lades till handlingarna, och frågan ansågs därmed slutbehandlad

för rådets vidkommande.

Chefen för justitiedepartementet har sedermera uppdragit åt Björling att

verkställa ytterligare utredning av frågan om radions juridiska ansvar. I

direktiven för den fortsatta utredningen (se 1965 års riksdagsberättelse

I: Ju 64) yttras icke något om rätt till beriktigande.

Motionerna

Motionärerna redogör för vissa av de skäl som anförts, då statsmakterna

tagit avstånd från tanken att i tryckfrihetsförordningen införa regler om

rätt till beriktigande, och fortsätter därefter:

Hela frågeställningen har kommit i ett nytt läge genom det växande inflytande,

som utövas av TV och radio, särskilt förstnämnda medium. TV

skiljer sig på en punkt radikalt från pressen, i det TV i varje fall ännu så

länge är ett monopolföretag. Lämnas det i TV ett felaktigt meddelande finns

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1965

5

icke annan möjlighet att få fram ett beriktigande, som når tillnärmelsevis

samma krets, som sett och lyssnat till den felaktiga uppgiften, än via TV.

Verkningarna av eu oriktig uppgift i TV kan också på grund av detta mediums

stora genomslagskraft bli långt mer förödande för den drabbade än

en motsvarande uppgift intagen i pressen.

Motionärerna framhåller också, att det är straffritt att om en juridisk

person lämna sådana uppgifter, som skulle ha föranlett ansvar för ärekränkning

om de avsett enskild person. Då straffskydd icke står till buds,

bör det, menar motionärerna, i varje fall finnas en lagstadgad möjlighet att

korrigera sakligt oriktiga uppgifter, som, spridda i ett massmedium, kan

ha orsakat betydande skada. En utredning är, anser motionärerna, motiverad

främst av televisionens växande betydelse. Radion bör emellertid jämställas

med televisionen. Om en utredning göres, bör även motsvarande förhållanden

för pressens del övervägas på nytt.

Utskottet

En regel som präglar domstolars och andra myndigheters förfarande är,

att ingen skall dömas ohörd. Att den som har blivit utsatt för klander själv

skall få komma till tals anses även i andra sammanhang naturligt. Den

svenska tryckfrihetsrätten har som grundläggande regel, att var och en som

vill yttra en mening eller upplysa om ett förhållande kan göra detta genom

att själv författa och låta trycka en skrift eller — vad som för flertalet medborgare

är viktigare — genom att lämna ett bidrag eller meddelande för

offentliggörande i tidning eller annan tryckt skrift. Eftersom pressen rymmer

företrädare för skilda meningsriktningar torde den som har utsatts för

ett angrepp i en tidning ha möjligheter att få ett beriktigande framfört till

allmänheten. Redan härigenom uppkommer ett tryck på utgivaren av den

tidning soin innehållit angreppet att införa ett beriktigande i sin egen tidning.

Det är också en allmänt erkänd sed inom pressen att bereda plats åt

befogade genmälen och beriktiganden. En rekommendation härom har influtit

i Publicistklubbens publiceringsregler; dessa utgör riktlinjer för den

prövning av publiceringsfrågor som pressens egen liedersdomstol, Pressens

opinionsnämnd, fullgör.

Den viktigaste förutsättningen för allsidigheten i debatten genom tidningar-,

tidskrifter och andra tryckta skrifter är således rätten att fritt ge ut

skrifter. Någon motsvarighet härtill finns icke för radions— ljudradions eller

televisionens — del. Frågan om rätt till beriktigande måste därför för

radions vidkommande diskuteras från andra utgångspunkter än för pressens

del. Vad det gäller är att få komma till tals just genom samma företag

som tidigare har publicerat den uppgift man vänder sig mot.

Motionärerna bar för sin del yttrat, att, om det i ett televisionsprogram

lämnas ett felaktigt meddelande, ingen annan möjlighet finns att få fram

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1965

ett beriktigande till dem som har sett programmet än via en ny sändning i

televisionen. Även utskottet anser att, här som eljest, ett beriktigande helst

bör offenliggöras på samma sätt som den oriktiga uppgiften. Redan nu finns

emellertid omständigheter, som är ägnade att stimulera Sveriges radio att

publicera beriktiganden. Företaget är sålunda ständigt utsatt för pressens

uppmärksamhet. Övertramp i ett program påtalas i tidningar. Den som blir

angripen i radion torde oftast kunna få ett genmäle eller beriktigande publicerat

i en tidning, om radion inte skulle låta honom framträda.

I samma riktning torde skillnaden mellan tidningarnas och radions ansvarighetssystem

verka. En tidning för en linje. Dess innehåll produceras

på utgivarens ansvar. Ett angrepp på en person härrör i rättslig mening från

honom. Mångstämmigheten i pressdebatten uppnås främst genom att tidningen

inte är den enda. Radion har å sin sida som en av sina uppgifter att

släppa fram företrädare för olika åsikter; mångstämmigheten måste här

vinnas genom att ledningen träder tillbaka i fråga om ansvaret för och utformningen

av de särskilda inslagen. En osann uppgift eller ett omdömeslöst

angrepp behöver inte engagera ledningen; en rättelse eller ett bemötande

låter väl inpassa sig i radions allmänna programpolitik.

Det är således knappast möjligt att av radions konstruktion som ett monopolföretag

dra slutsatsen att lagregler om beriktigande är motiverade. Sådana

regler — vilka måste bli ganska komplicerade -—- bör införas endast

om erfarenheten ger belägg för att radioföretaget i någon omfattning underlåter

att ge plats för beriktiganden då sådana är påkallade.

Sveriges radios styrelse har fastställt vissa regler för programverksamheten,

däribland publiceringsregler väsentligen sammanfallande med Publicistklubbens.

Efterlevnaden kontrolleras av radionämnden. I den utredning

om radions juridiska ansvar, som framlades år 1962, redovisades icke någon

erfarenhet att radion skulle underlåta att lämna plats för befogade beriktiganden.

Övervägandena i denna fråga mynnade också ut i att lagregler om

beriktigande inte behövdes. Ej heller under remissbehandlingen synes nämnvärda

anmärkningar ha riktats mot radions praxis i frågor om genmälen

och beriktiganden.

Emellertid är frågan om radions juridiska ansvar nu föremål för ytterligare

utredning efter uppdrag av chefen för justitiedepartementet. Utskottet

utgår från att frågan om beriktigande, ehuru den inte är särskilt omnämnd

i direktiven, kommer att uppmärksammas under utredningsarbetet.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att motionerna I: 501 och II: 605 måtte anses besvarade

genom vad utskottet anfört.

Stockholm den 23 februari 1965

På konstitutionsutskottets vägnar:

GEORG PETTERSSON

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1965 7

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Damström, fru Segerstedt

Wiberg, herrar Sveningsson, Carl Albert Anderson, Sörlin, Dahlberg,

Sörenson och Risberg; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, Henningsson,

Wahlund, Magnusson i Tumhult, fru Thunvall, herrar Johansson

i Trollhättan, Hamrin i Jönköping, Larsson i Luttra* och Westberg.

* Ej närvarande vid justeringen.

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650026

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.