Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om kommunala renhållningsavgifter och dels i ämnet väckt motion. Till konstitutionsutskottet har den 10 februari 1965 hänvisats en av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten proposition, nr 21, vari Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna förslag till lag om kommunala renhållningsavgifter.

1965-03-09 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1965:9, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om kommunala renhållningsavgifter och dels i ämnet väckt motion. Till konstitutionsutskottet har den 10 februari 1965 hänvisats en av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten proposition, nr 21, vari Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna förslag till lag om kommunala renhållningsavgifter.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1965

1

Nr 9

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av dels Kungl.

Maj.ts proposition med förslag till lag om kommunala

renhållningsavgifter och dels i ämnet väckt motion.

Till konstitutionsutskottet har den 10 februari 1965 hänvisats en av

Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten proposition, nr 21, vari Kungl. Maj :t

föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna förslag till lag om kommunala

renhållningsavgifter.

I propositionen föreslås att kommunerna skall få rätt att enligt kommunal

renhållningstaxa ta ut avgifter av enskilda, inte bara som hittills för

hämtning av orenlighet och avfall utan också för oskadliggörande av avfallet

på avstjälpningsplatser och i sopförbränningsanläggningar. Den årliga

avgiftsökningen för den enskilde i kommuner, som utnyttjar den föreslagna

rätten, beräknas till högst omkring 5 kronor per invånare och år.

I samband med propositionen har utskottet behandlat den till utskottet

den 17 februari 1965 hänvisade motionen 1:639 av herrar Adolfsson och

Lager, vari hemställes, att riksdagen måtte avslå propositionen.

Beträffande motiveringen för lagförslaget får utskottet, i den mån redogörelse

härför ej lämnas i det följande, hänvisa till det vid propositionen

fogade utdraget av statsrådsprotokollet över inrikesärenden den 15 januari

1965. Beträffande de skäl som ligger till grund för yrkandet i motionen får

utskottet hänvisa till denna.

Enligt hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663) åligger det kommun

att vid behov anordna allmän avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning.

Detta har i rättspraxis ansetts innebära att fastighetsägare

eller andra enskilda inte är skyldiga att svara för kostnader för sopförbränning

eller andra åtgärder för oskadliggörande av hushållsavfall. I två likalydande

motioner till 1960 års riksdag (1:210 och 11:260) hemställdes alt

riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam översyn

av de bestämmelser i hälsovårdsstadgan, som reglerar spörsmålen om ansvaret

för dessa kostnader, i syfte alt göra det möjligt för kommun att ta ut

avgift för förbränning av sopor. I utlåtande (L-U 1960: 54) över motionerna

framhöll andra lagutskottet bl. a., att anordnandet av allmän avstjälpningsplats

eller destruktionsanläggning var ett gemensamt intresse för alla inom

Bihang till riksdagens protokoll 1965. 5 samt. 2 avd. Nr 9

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1965

kommunen bosatta personer. I enlighet med utskottets hemställan föranledde

motionerna inte någon riksdagens åtgärd. I motioner till 1961 års riksdag

(I; 276 och II: 251) begärdes skyndsam översyn av gällande bestämmelser i

syfte att göra det möjligt för kommun att ta ut avgift för finansiering av

kommunens samtliga kostnader för allmän avstjälpningsplats eller allmän

destruktionsanläggning. Utskottet (majoriteten) — som nu ansåg frågan

böra bedömas ur en något vidare synvinkel än som skett det föregående året

— hemställde, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t begära en förutsättningslös

utredning av frågan om finansiering av kommuns utgifter för dess

befattning med avfall och sopor (L2U 1961: 13). Riksdagen beslöt i enlighet

med utskottets hemställan (rskr 1961: 123).

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 2 augusti 1961 har länsstyrelsen i Stockholms

län hemställt om en översyn av rättsfrågor av betydelse för kommunernas

möjligheter att ta ut avgifter för renhållningen. Länsstyrelsen grundade

sin framställning på svårigheterna för kommunerna i kust- och skärgårdsområdena

att ordna den renhållning som föranleds av befolkningsökningen

under sommaren.

Den 10 november 1961 uppdrog Kungl. Maj :t åt kommunalrättskommittén

att utreda berörda frågor. Kommittén har i februari 1963 överlämnat

betänkande angående kommunala renhållningsavgifter (SOU 1963:29).

Gällande ordning m.m.

Skyldighet att svara för renhållning i städer och tätortssamhällen har i

äldre tider ansetts åvila fastighetsägarna beträffande såväl den egna fastigheten

som intilliggande kommunalmark. Enligt 1919 års hälsovårdsstadga

ålåg det hälsovårdsnämnden i stad att verka för att renhållningsverk inrättades

eller annan lämplig åtgärd vidtogs för att avlägsna orenlighet från

staden. Erforderligt antal avstjälpningsplatser skulle anordnas, och vid dem

skulle åtgärder vidtas för att hindra sanitära olägenheter. För landsbygden

fanns mer knapphändiga bestämmelser. Med stöd av 1919 års hälsovårdsstadga

utfärdades lokala renhållnings- och hälsovårdsordningar. De innebar

i regel att hälsovårdsstadgans renhållningsföreskrifter skärptes.

Enligt 1 § i 1958 års hälsovårdsstadga ankommer det på kommun att

handha allmänna hälsovården inom kommunen. Bestämmelser om renhållning

finns i 47—53 §§. Enligt 47 § skall vid bebyggelse förekommande orenlighet

och avfall uppsamlas och omedelbart bortforslas eller så förvaras, att

sanitär olägenhet inte uppstår. 51 § stadgar att orenlighet och avfall inom

hälsovårdstätort skall bortforslas till allmän avstjälpningsplats eller allmän

destruktionsanläggning eller på annat sätt så omhändertas, att sanitär olägenhet

inte uppstår. Denna skyldighet omfattar såväl köksavfall och annat

hushållsavfall som avfall från industrier och rörelser, i den mån avfallet

annars skulle förorsaka sanitär olägenhet. Enligt 53 § skall allmän av
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1965

3

stjälpningsplats och allmän destruktionsanläggning vara så belägna och anordnade

samt så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet inte uppstår.

Vid allmän avstjälpningsplats inom hälsovårdstätort skall anordnas fortlöpande

tillsyn över avstjälpningsplatsens begagnande.

Vem skyldigheten att uppsamla, förvara och bortforsla orenlighet och avfall

från fastigheter åligger anges inte i de nämnda paragraferna i hälsovårdsstadgan.

Av 71 och 73 §§ — enligt vilka hälsovårdsnämnden kan meddela

ägare eller nyttjanderättshavare av egendom föreläggande och förbud

som fordras för stadgans efterlevnad — framgår emellertid, att bestämmelserna

främst riktar sig mot fastighetsägare och nyttjanderättshavare. Skyldighet

att anordna allmän avstjälpningsplats eller destruktionsanläggning

åvilar kommunen till följd av dess allmänna åligganden enligt 1 § hälsovårdsstadgan

(prop. 1958: B 46 s. 253). Denna skyldighet innebär dock inte

att kommunen skall anordna avstjälpningsplats eller destruktionsanläggning

för avfall från industrier.

Även 1958 års hälsovårdsstadga medger att lokala bestämmelser utfärdas.

Enligt 65 § meddelas de ytterligare föreskrifter avseende allmänna hälsovården,

som behövs för kommun eller del därav, i lokal hälsovårdsordning.

Till ledning för utarbetande av lokal hälsovårdsordning har Kungl. Maj :t

den 5 juni 1959 fastställt normalhälsovårdsordning. Föreskrift i lokal

hälsovårdsordning får inte utan särskilda skäl väsentligt avvika från motsvarande

bestämmelse i normalhälsovårdsordningen (67 §). Dess 12 § innehåller

att anläggning för bränning av sopor, köksavfall och annan dylik

orenlighet inte får anordnas utan tillstånd av hälsovårdsnämnden. Enligt

15 § normalhälsovårdsordningen kan kommun bestämma, att hämtning och

bortforsling av orenlighet och avfall skall utföras genom kommunens försorg

och att annan än av kommunen för detta ändamål anlitad personal inte får

ta befattning därmed. I 25 § ges hälsovårdsnämnden en på 66 § hälsovårdsstadgan

grundad rätt att medge undantag från hälsovårdsstadgans bestämmelser

för hälsovårdstätort och från föreskrifter i hälsovårdsordningen i

den mån det kan anses påkallat av lokala förhållanden eller andra omständigheter

och kan ske utan väsentlig olägenhet från sanitär synpunkt.

Finansieringen av kommuns allmänna åligganden — till vilka som nämnts

kan höra att anordna allmän avstjälpningsplats eller destruktionsanläggning

— måste i regel ske genom beskattning och inte medelst avgifter. I

enlighet härmed anses kommun inte ha rätt att ta ut avgifter för omhändertagande

av hushållssopor och hushållsavfall vid allmän avstjälpningsplats

eller destruktionsanläggning. 1 ctl utslag den 26 november 1959 har sålunda

regeringsrätten (RÅ 1959 ref. 38) uttalat, att skötseln av allmän avstjälpningsplats,

i förekommande fall omfattande även destruktion av avfallet,

måste anses utgöra eu kommunal angelägenhet för bl. a. förhindrande av

sanitär olägenhet för alla inom kommunen bosatta personer och att därför

kostnaderna inte borde åvila endast en grupp av invånare.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1965

Däremot är kommun oförhindrad att ta ut avgifter för bortforsling av alla

slags sopor och avfall till avstjälpningsplats eller destruktionsanläggning

samt för oskadliggörande av industriavfall, eftersom dessa uppgifter inte

ingår i kommuns allmänna åligganden. Sådana renhållningsavgifter utgår

som vederlag för att kommunen övertar den renliållningsskyldighet som

författningsenligt åvilar de enskilda. Eu rättsgrund för att ta ut avgifter

finns ibland i lokala renhållningsföreskrifter. De innehåller ofta renhållningstaxor.

I många fall stadgas, på samma sätt som i 15 § normalhälsovårdsordningen,

ensamrätt för kommunens renhållningsverk eller av kommunen

antagen entreprenör att ombesörja bortforsling. I sådana fall får

fastighetsägaren själv i allmänhet inte utan särskilt tillstånd undanskaffa

orenligheten eller avfallet från sin fastighet.

Vid avgiftsfinansiering av kommunal verksamhet gäller likställighetsprincipen

på det sättet att avgifter skall bestämmas och differentieras på objektiva

grunder utan att vissa personer eller grupper gynnas eller missgynnas.

Vidare tillämpas självkostnadsprincipen, som innebär att avgiftsrätten inte

får utövas i syfte att tillföra kommunen vinst.

Metoder och kostnader för oskadliggörande av

sopor och avfall

I propositionen redogöres för en till kommunalrättskommitténs betänkande

fogad promemoria rörande dessa frågor.

Det framhålles, att avfall brukat oskadliggöras genom t. ex. tippning eller

kompostering'', men att en del orter har eller planerar kommunala förbränningsanläggningar.

Vid val av metod för förstöring av avfall anses f. n. endast tippning och

förbränning kunna rekommenderas.

Driftkostnaderna för en väl skött tipp kan beräknas till 1 kr. 50 öre per

år och individ.

En kostnadsberäkning beträffande anläggnings- och driftkostnader för

sopförbränning i en större stad med 150 000 ton sopor per år visar, i 1961

års priser, en årskostnad som ligger per individ mellan 2 kronor 50 öre och

5 kronor. Därav utgör kapitalkostnaden 1 krona 50 öre ä 2 kronor och

resten driftkostnader efter avdrag av eventuella intäkter. Nuvarande avgifter

för sophämtning torde ligga vid omkring 15 kronor per individ och år.

Kostnaden för soptransport med sopbil ökas med ca 20 öre per kubikmeter

sopor för varje kilometer, som transportsträckan ökas. Med en beräknad

kostnadsskillnad av två kronor per kubikmeter mellan förbränning och

tippning skulle alltså en förbränningsanläggning bli mer ekonomisk än

tippning när transportsträckan till tipp är mer än tio kilometer längre än

till förbränningsanläggning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1965 5

Frågan om rätt till avgiftsfinansiering

Kommunalrättskommittén utgår från att nuvarande rätt att ta ut avgifter

för hämtning av avfall bör bestå. Kommittén framför skäl både för

och emot en avgiftsfinansiering även beträffande oskadliggörande av avfallet.

Övervägandena ger enligt kommitténs mening anledning till en viss tvekan,

som främst har sin grund i skäl av principiell natur. Gränsen mellan

vad som i den kommunala hushållningen bör avgiftsfinansieras och vad som

bör skattefinansieras är emellertid i lagstiftning och praxis knappast så klar

eller orubblig att något avgörande, principiellt hinder mot avgiftsfinansiering

får anses föreligga. Härtill kommer att avfallets oskadliggörande med

moderna metoder väsentligen får uppfattas som ett nytt inslag i renhållningsväsendet.

Därmed förbundna kostnadsfrågor bör därför kunna underkastas

ett ställningstagande som är obundet av tidigare åsikter på området.

Starka skäl — i synnerhet av praktisk art — kan åberopas för att samma

finansieringssätt används för såväl hämtningen som oskadliggörandet.

Skattefinansiering av hela renhållningsväsendet kan svårligen komma i

fråga. Det är vidare uppenbart att avgiftsfinansiering skulle gynna en önskvärd

övergång till moderna metoder. Den härav föranledda ökningen i den

enskildes renhållningsavgifter måste betraktas som föga kännbar.

På grund av det anförda förordar kommittén att kommunerna berättigas

avgiftsfinansiera kostnaderna för oskadliggörande av sopor och avfall. Även

soptippar och dylika avstjälpningsplatser bör enligt kommitténs mening få

avgiftsfinansieras. Avgiftsrätt kan här bereda möjlighet till önskvärda förbättringar

av nu brukade anordningar.

I fråga om vilka kostnader som bör avgiftsfinansieras stannar kommittén

för att förorda, att kostnaderna för oskadliggörandet i sin helhet får

finansieras genom avgifter. Enligt kommitténs mening bör emellertid nu

införas endast en rätt till avgiftsuttag. Det får sedan ankomma på kommunerna

att besluta om de vill utnyttja denna rätt. Vid utnyttjandet bör

självkostnads- och likställighetsprinciperna iakttas.

Kommittén föreslår slutligen att den i lagen den 3 juni 1955 om allmänna

vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen) antagna principen, att

kostnader, som nedlagts å anläggning före lagens ikraftträdande, inte får

tas ut genom avgifter, samt att därefter i kostnaderna för anläggningsdel,

som tillkommit före ikraftträdandet, får inräknas endast vad som går åt

till underhåll, drift och förnyelse av anläggningsdelen.

Över betänkandet har remissyttranden avgivits av medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

kammarkollegiet, riksrevisionsverket, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs

län, 1962 års fritidsutredning, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges fastighetsägareförbund,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1965

Sveriges villaägareförbund, Hyresgästernas riksförbund, HSB:s riksförbund,

Svenska kommunal-tekniska föreningen och samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna

i rikets större städer. Överståthållarämbetet har vid sitt

utlåtande fogat yttrande från Stockholms stadsfullmäktige, som bifogat utlåtande

av stadskollegiet. Länsstyrelserna har bifogat yttranden från länsläkare

och kommuner. Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i

rikets större städer har överlämnat yttranden från hälsovårdsnämnderna i

14 städer.

De flesta remissinstanserna intar en positiv ställning till kommitténs förslag

om vidgad rätt till avgiftsfinansiering.

Mot förslaget yttrar sig hälsovårdsnämnden i Linköping, Sveriges fastighetsägareförbund,

Sveriges villaägareförbund och Hyresgästernas riksförbund.

Departementschefen erinrar till en början om att det enligt hälsovårdsstadgan

åligger den enskilde, främst fastighetsägaren, att uppsamla och

omedelbart bortforsla eller förvara orenlighet och avfall så, att sanitär olägenhet

inte uppstår. I den mån kommunerna övertagit dessa bestyr och

alltså hämtar avfallet, äger de ta ut avgifter härför av de enskilda. Allmän

avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning, dit orenlighet och

avfall kan forslas, åligger det kommunerna att ombesörja. Detta anses ingå

i kommunernas allmänna åligganden på hälsovårdens område, och de får

därför inte ta ut avgifter av den som begagnar sådana anordningar. Kommunerna

är dock inte skyldiga att anordna avstjälpningsplats eller destruktionsanläggning

för industriavfall och därmed jämförbar orenlighet. För mottagande

och oskadliggörande av sådant avfall får de därför ta ut avgifter.

Kommunalrättskommittén har, framhåller departementschefen vidare,

ingående undersökt skälen för och mot en reform av renhållningens finansiering.

Kommittén har därvid funnit starka skäl tala för att samma finansieringssätt

används för såväl hämtning som oskadliggörande. Även om skäl

av principiell art kan anföras mot avgiftsfinansiering anser kommittén att

skattefinansiering av hela renhållningsväsendet — således även de tjänster

för vilka avgifter nu får tas ut — svårligen kan komma i fråga. Skäl av

praktisk och ekonomisk natur har därför föranlett kommittén att förorda

att kommunerna berättigas avgiftsfinansiera även kostnader för oskadliggörande

av hushållsavfall, vilket innebär att alla renhållningsbestyr får avgiftsfinansieras.

Kommitténs förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta

remissinstanserna, däribland de hörda centrala myndigheterna, länsstyrelserna

och kommunförbunden. Mot förslaget har främst företrädarna för

fastighetsägare och hyresgäster uttalat sig.

Såväl i kommitténs argumentering som i remissyttrandena sätts principiella

skäl i motsats till praktiska synpunkter. Departementschefen delar

i och för sig uppfattningen att allmänna avstjälpningsplatser och destruk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 är 1965 ~

tionsanläggningar i lika hög grad tjänar det allmänna hälsovårdsintresset

och därmed alla kommunmedlemmar som de särskilda behoven hos renhållningsverkens

kunder. Principen att verksamhet av sådan art bör skattefinansieras

kan likväl enligt departementschefens uppfattning inte vara så

okränkbar att den alltid bör tillmätas avgörande betydelse eller hävdas gentemot

klara praktiska och ekonomiska intressen. Att ett sadant betraktelsesätt

är riktigt — och inte heller nytt — framgår av att oskadliggörande av

annan orenlighet än hushållsavfall inte anses som en kommunal skyldighet

och därför får avgiftsfinansieras. Likaså har i 1955 års lag om allmänna

vatten- och avloppsanläggningar avsteg gjorts från den angivna principen.

Enligt den lagen kan fastighetsägarna belastas med avgifter för utförande,

underhåll och drift av hl. a. reningsverk för avloppsvatten, dvs. för anläggningar

avsedda att oskadliggöra flytande avfall. Här har önskemålet att öka

kommunernas benägenhet att anlägga avloppsanordningar i förening med

dessas inverkan på fastighetsvärdena utgjort skäl för avgiftsfinansiering

(se prop. 1955: 121 s. 64). Departementschefen anser sig på grund av det

anförda kunna grunda bedömningen av den nu föreliggande finansieringsfrågan

främst på de praktiska och ekonomiska synpunkter som framkommit.

Sopförbränningsanläggningar av modern typ — vilka sanitärt sett torde

få anses vara helt anmärkningsfria — bär, erinrar departementschefen, tillkommit

först under senare årtionden. Ännu vid antagandet av 1919 års

hälsovårdsstadga saknade man anledning räkna med dylika anläggningar,

och anläggningarna var sällsynta när den gällande hälsovårdsstadgan utarbetades.

Från sanitär synpunkt är det önskvärt att moderna destruktionsanläggningar

kommer till stånd i ökad omfattning. En avgiftsmöjlighet kan

väntas stimulera kommunen att uppföra sådana anläggningar.

Som kommittén framhållit, fortsätter departementschefen, föranleder

nuvarande ordning vissa praktiska olägenheter. Eftersom kommuns skyldighet

att omhänderta orenlighet inte omfattar avfall från industrier och

rörelser, måste man i fastigheter med både bostäder och industri- eller affärslokaler

i regel söka skilja mellan avfall av olika slag. En sammanblandning

gör det svårt eller omöjligt för kommunen att ta ut avgift för oskadliggörande

av avfall som inte är hushållsavfall och kan därför medföra att kommunen

inte kan utnyttja sin avgiftsrätt. Det kan också vara oklart vad som

bör hänföras till det ena eller andra slaget av avfall. Om skillnad i finansieringshänseende

upprätthålls mellan bortforsling och oskadliggörande av

hushållsavfall, kan tvekan uppstå rörande gränsdragningen mellan olika

moment i renhållningen. Vidare kan kommun, för att minska sina kostnader

för oskadliggörandet, kräva t. ex. en fördyrande differentiering av avfallet

vid uppsamlingen på fastigheterna. Den tekniska utvecklingen på renhållningsväsendets

område kommer att öka svårigheterna att upprätthålla

skillnaden mellan bortforsling och oskadliggörande. En avstjälpningsplats

kan läggas på långt avstånd från bebyggelsen, varigenom fastighetsägarna

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1965

åsamkas höga transportkostnader. De torde inte kunna fordra att en kommun

uppför förbränningsanläggning om en tillfredsställande destruktion

kan åstadkommas genom en väl skött, ehuru på långt avstånd belägen tipp.

Slutligen kan, om hela renhållningsväsendet ligger i kommunens hand, de

nuvarande reglerna medföra osäkerhet om hur man bör fördela renhållningsverkets

fasta kostnader på de skilda renhållningsmomenten.

En mera rationell ordning än den nuvarande skapas om renhållningen i

sin helhet, oavsett olika typer av avfall och skilda arbetsmoment, kan enligt

departementschefens mening finansieras på enhetligt sätt. Därmed faller

de nämnda praktiska svårigheterna bort. Verksamheten kan också ordnas

på det sätt, som från allmän ekonomisk synpunkt är fördelaktigast.

Kommittén har utgått från att nuvarande rätt att ta ut avgift för bortforsling

behålls och någon erinran häremot har inte gjorts vid remissbehandlingen.

När det gäller bortforsling träder enligt departementschefens

mening de enskilda kundernas intressen i förgrunden och det talar för avgiftsfinansiering.

Skattefinansiering av bortforslingen fordrar att även renhållningsåtgärder

som avser industriavfall skattefinansieras om man vill

nå den enhetlighet som undanröjer svårigheterna att skilja mellan de båda

slagen av avfall. En på så sätt utvidgad skattefinansiering bör emellertid

inte övervägas. Departementschefen anser således att som hittills bortforsling

av hushållsavfall samt alla renhållningsåtgärder med industriavfall bör

få avgiftsfinansieras. För att vinna den önskade enhetligheten och därigenom

få en rationellare ordning än den nuvarande står, framhåller departementschefen,

ingen annan utväg till buds än att medge kommunerna rätt

att avgiftsfinansiera även anordningar för oskadliggörande av hushållsavfallet,

dvs. avstjälpningsplatser och destruktionsanläggningar.

I en del kommuner förekommer det, erinrar departementschefen, i betydande

utsträckning att fastighetsägarna ordnat oskadliggörandet av avfall

på sådant sätt att kommunens anordningar härför inte behöver anlitas. I

dylika fall talar även rättviseskäl för avgiftsfinansiering av de kommunala

anordningarna. Vidare kan kommuner med omfattande fritidsbebyggelse

åsamkas avsevärda särskilda renhållningskostnader som belöper på fritidsfastigheterna.

Då ägarna av dessa inte erlägger annan kommunal inkomstskatt

än för fastigheternas garantibelopp, synes det likaledes skäligt att en

renhållningsavgift kan tas ut även för kostnader, som avser anordningar

för oskadliggörandet.

Enligt undersökningar som kommittén låtit utföra är årskostnaden för

sophämtning omkring 15 kronor per invånare. För sopornas omhändertagande

på en välskött soptipp utgör årskostnaden per invånare ungefär

1 krona 50 öre. Härmed jämför kommittén årskostnaden för uppförande

och drift av en modern destruktionsanläggning i en större stad, vilken kostnad

beräknas till mellan 2 kronor 50 öre och 5 kronor per invånare. Kommittén

förutsätter att de ökade bördor på fastighetsägarna, som kan föranle
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1965

9

das av avgiftssystemet, kommer att påverka hyrorna. Avgifterna föreslås

därför få beaktas när de generella hyrestilläggen fastställs. Vid remissbehandlingen

har inte gjorts någon erinran mot kommitténs kostnadsberäkningar.

Däremot har i några yttranden pekats på praktiska svårigheter i förhållandet

mellan fastighetsägare och hyresgäster i samband med kompensation

för avgifterna över hyran.

Kostnadskalkyler av den art som föreligger här måste, framhåller departementschefen,

givetvis betraktas med försiktighet. Departementschefen

anser dock de gjorda beräkningarna ge vid handen att de merkostnader

för den enskilde, som kan föranledas av avgifter för destruktionsanläggningar,

är förhållandevis obetydliga. Visserligen avser beräkningarna endast

större förbränningsanläggningar. Även om det är sannolikt att kostnaden

för en mindre anläggning relativt sett blir högre än kostnaden för

en större, torde den likväl också i dessa fall komma att stanna vid ett måttligt

belopp. Mindre kommuner kan givetvis — såsom redan nu sker — förena

sig om att uppföra en gemensam anläggning och därmed vinna relativ

kostnadsbesparing. När en centralt belägen förbränningsanläggning ersätter

en soptipp kan förkortade transportavstånd leda till att fastighetsägarnas

totala renhållningskostnad inte ökar även om oskadliggörandet avgiftsbeläggs.

I den mån avgiftsfinansiering medför ökade kostnader för

fastighetsägare och hyresgäster får kostnadsökningen enligt departementschefens

mening anses vara av så ringa ekonomisk betydelse för dem att den

inte bör utgöra hinder för en i övrigt önskvärd reform.

De sammanlagda fastighetsägaravgifterna enligt kommunala taxor för

elström, sotning, snöskottning och hissbesiktning samt för den renhållning,

som redan f. n. är avgiftsbelagd, beaktas, framhåller departementschefen,

när de generella hyrestilläggen fastställs, oaktat avgifterna kan variera mellan

olika kommuner. Beräknas den nu aktuella avgiften till 5 kronor per invånare

och år, skulle kostnadsökningen per hyreslägenhet i genomsnitt understiga

20 kronor om året. Detta belopp är så ringa att det endast obetydligt

påverkar de sammanlagda kommunala avgifter som åvilar fastighetsägarna.

Enligt departementschefens mening möter därför inte hinder mot

att fastighetsägarna kompenseras för den ifrågavarande kostnadsökningen

genom de generella hyrestilläggen.

Efter övervägande av de synpunkter som anförts i frågan om avgiftsfinansiering

har departementschefen sålunda i likhet med kommittén och

flertalet remissinstanser kommit till uppfattningen att övervägande skäl

talar för att kommunerna bereds möjlighet att ta ut avgifter även för oskadliggörande

av hushållsavfall. Emellertid understryker departementschefen

att det är fråga om endast en rätt att ta ut avgifter. Huruvida rätten skall

begagnas bör avgöras av varje kommun efter omständigheterna i de särskilda

fallen.

Departementschefen delar kommitténs åsikt att inte bara förbrännings
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1965

anläggningar utan också soptippar och andra avstjälpningsplatser bör omfattas

av avgiftsrätten. I kostnadsunderlaget bör i båda fallen få inräknas

såväl kapital- som driftkostnad. Engångsavgift för att täcka anläggningskostnad

bör inte förekomma. Kapitalkostnaden utgörs av räntor på upplånat

eller eget kapital samt kostnad för förnyelse av anläggning jämte utrustning.

Till förnyelsekostnad hänförs amorteringar av upplånat kapital och avsättning

till förnyelsefond. Vid avgiftsbestämningen bör självkostnads- och likställighetsprinciperna

iakttas. Av självkostnadsprincipen följer att kommun

inte får ta ut avgift för ränta med högre räntefot eller på större belopp än

som motsvarar kommunens egen kostnad. Det bör beaktas att anläggningskapitalet

inte alltid behöver förnyas helt. Sålunda är exempelvis kostnad

för markförvärv en engångsutgift och avsättning till förnyelsefond för framtida

markförvärv skall därför inte ingå i kostnadsunderlaget. Om kostnadsstegring

motiverar ett antagande att anläggningen inte kan återanskaffas

till oförändrad kostnad, bör årsavgiften kunna höjas.

Som kommittén föreslagit bör vidare enligt departementschefens mening

kostnadsunderlaget vid avgiftsbestämningen minskas med vad som belöper

på anläggningens användning för annat ändamål än renhållning, t. ex. produktion

av värme eller elektrisk kraft. Avdrag från kostnadsunderlaget bör

också ske om anläggningen begagnas av annan kommun. Någon särskild

föreskrift för att tillgodose det självklara kravet att avgifterna skall fastställas

efter vad som är skäligt anser departementschefen i likhet med kommittén

inte behövas.

Vad departementschefen uttalat om kostnadsunderlaget vid avgiftsbestämningen

i fråga om anläggningar för oskadliggörande av avfall bör enligt

hans mening i tillämpliga delar gälla också bilar och andra anordningar för

hämtning och bortforsling av avfall.

I avgiftsunderlaget bör i fråga om anläggningar som tillkommit före de

nya reglernas ikraftträdande enligt kommittén inräknas endast kostnader

för underhåll, drift och förnyelse. Departementschefen erinrar om att valagen

är tillämplig även på vatten- och avloppsanläggning, som utförts före

lagens ikraftträdande, så till vida att kostnad, som efter lagens ikraftträdande

nedläggs på sådan anläggning, får bestridas med avgifter. De principer

för avgiftsuttag för äldre anläggningar, som sålunda gäller enligt va-lagen,

synes departementschefen kunna användas också beträffande anordningar

för oskadliggörande av orenlighet och avfall. Om avgiftsuttag medges bör

emellertid, framhåller departementschefen, iakttas, att avgifterna inte får

sättas högre än som fordras för att täcka de kostnader vilka enligt ett ekonomiskt

betraktelsesätt belöper på tiden efter ikraftträdandet samt att avsättning

till förnyelsefond i enlighet härmed fördelas jämnt över hela den

tid som anläggningen beräknas vara tekniskt brukbar.

I några remissyttranden framförs uppfattningen att till grund för avgifterna

bör få läggas ränta på ej avskriven del av anläggningskostnaden för

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1965

11

anläggningar, som tillkommit kort tid före de nya reglernas ikraftträdande.

Man befarar, att redan påbörjade eller projekterade anläggningar annars

kommer att fördröjas. Departementschefen framhåller att kommunerna tidigare

inte haft grundad anledning räkna med att avgift över huvud taget

skulle få tas ut för destruktionsanläggning. I dagens läge torde enligt hans

mening räntefrågan inte ha betydelse på annat sätt än att kommunerna

möjligen skulle kunna bli benägna att uppskjuta planerat eller påbörjat arbete

på en anläggning så att denna inte blir färdig förrän efter de nya reglernas

ikraftträdande. Med hänsyn till den korta tidrymd — från förslag till

ikraftträdande — som det nu gäller synes emellertid förhållandet enligt departementschefen

inte vara av större praktisk vikt.

Departementschefen ansluter sig alltså i fråga om avgiftsfinansieringen

beträffande äldre anläggningar till kommitténs förslag.

Frågan om dispens

Kommittén föreslår ett lagstadgande, att avgift inte skall få tas ut av den,

som i särskild ordning av hälsovårdsnämnden fått tillstånd att ombesörja

renhållning utan att anlita kommunalt verk eller kommunal entreprenör.

Departementschefen erinrar i denna fråga till en början om att kommunalt

renhållningsmonopol innebär att avfall och orenlighet bortforslas

och oskadliggörs genom kommunens försorg samt att annan än personal

som kommunen, eller dess entreprenör, anlitat för detta ändamål inte får

ta befattning därmed. Sådana monopol förekommer ofta. De är inte reglerade

i hälsovårdsstadgan men berörda i dess förarbeten (prop. 1958: B 46

s. 250) och i normalhälsovårdsordningen ansedda såsom tillåtna. Monopolet

innebär skyldighet för den enskilde att låta kommunen ombesörja renhållningen

och att betala avgift till kommunen härför. Den omständigheten att

någon inte utnyttjat det kommunala renhållningsväsendet utan i stället

själv tagit hand om och oskadliggjort avfallet, dvs. att han åsidosatt vad

som ålegat honom, kan därför enligt departementschefens mening inte med

fog åberopas som skäl för befrielse från avgiftsskyldigheten. Sådan befrielse

förutsätter befrielse från skyldigheten att låta kommunen ombesörja renhållningen.

Enligt normalhälsovårdsordningen äger hälsovårdsnämnden

medge sådant undantag från kommunalt renhållningsmonopol. Som förutsättningar

anges att undantag kan anses påkallat av lokala förhållanden

eller andra omständigheter samt alt väsentlig olägenhet från sanitär synpunkt

inte uppkommer. Föreskrift i lokal hälsovårdsordning får enligt 67 §

hälsovårdsstadgan inte utan särskilda skäl innebära väsentlig avvikelse från

motsvarande bestämmelse i normalhälsovårdsordningen. Det synes därför,

säger departementschefen, inte föreligga någon beaktansvärd risk för att

strängare villkor för undantag föreskrivs.

Som kommittén anfört får möjligheten till dispens från renhållnings
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1965

monopolet, fortsätter departementschefen, större betydelse om kommunernas

rätt att ta ut avgifter vidgas. Författningsbestämmelser om villkoren för

sådan dispens och om avgiftsskyldigheten i dessa fall anser departementschefen

inte böra ges utan att också rätten att införa monopol lagfästs. Sådan

lagstiftning föreslogs av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté men avvisades

i samband med tillkomsten av 1958 års hälsovårdsstadga. Det ansågs

tillräckligt med en reglering i de lokala hälsovårdsordningarna. Departementschefen

anser att stadgan och normalhälsovårdsordningen ger

tillräckliga möjligheter att beakta de skilda intressen som kan finnas på

detta område och att följaktligen lagstiftning om renhållningsmonopol inte

bör övervägas nu. Att befrielse från skyldigheten att anlita det kommunala

renhållningsväsendet, inbegripet kommunal entreprenör, också innebär befrielse

från skyldighet att betala renhållningsavgift till kommunen eller

dess entreprenör måste anses självklart. Normalhälsovårdsordningens bestämmelse

om undantag från renhållningsmonopolet gör det möjligt att

beakta de olika synpunkter som kommittén och remissorganen anfört i frågan

om undantag. På grund av det anförda anser departementschefen att

lagen inte bör innehålla några bestämmelser om undantag från renhållningsmonopol

och avgiftsskyldighet i samband därmed.

Utskottet

Utskottet anser i likhet med departementschefen, att allmänna avstjälpningsplatser

och destruktionsanläggningar får anses tjäna det allmänna

hälsovårdsintresset i lika hög grad som intresset hos renhållningsverkens

kunder att bli kvitt avfall. Ur kommunalrättslig synpunkt finns därför visst

fog för uppfattningen, att verksamheten för oskadliggörande av avfall bör

skattefinansieras. Gränsen mellan vad som i den kommunala hushållningen

bör finansieras genom skatter och vad som kan bekostas genom avgifter är

emellertid i lagstiftning och praxis icke klar och entydig. Avsteg från principen

om skattefinansiering rörande samhällelig verksamhet, som berör alla

kommuninvånare, bör därför kunna tillåtas, därest fördelar av betydelse

kan vinnas genom finansiering på annat sätt. De skäl som i propositionen

anförts till stöd för den föreslagna lagstiftningen finner utskottet vara tillräckligt

starka för att godtaga att kommun beredes möjlighet att uttaga avgift

— inte blott som hittills för hämtning av orenlighet och avfall — utan

också för oskadliggörandet av avfallet.

Utskottet finner därför ej skäl till erinran mot lagförslaget. Vid tillämpningen

av lagen bör enligt utskottets mening befintliga enskilda anläggningar

tillåtas bestå, givetvis endast under förutsättning att de fyller skäliga krav

ur sanitär synpunkt.

På grund av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, med avslag å motionen 1: 639 och med bifall

till propositionen nr 21, måtte antaga följande

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1965

13

Lag

om kommunala renhållningsavgifter

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Kommun äger besluta att avgift för bortforsling, omhändertagande och

oskadliggörande av orenlighet och avfall, som uppsamlats inom kommunen

vid renhållning enligt hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663),

skall utgå till kommunen eller till den som utför renhållningen på uppdrag

av kommunen.

2 §•

Avgift skall vara årlig eller på annat sätt periodisk samt bestämmas till

högst det belopp som motsvarar nödvändiga kostnader för förräntning av

använda medel, för förnyelse och underhåll av anläggningar och utrustning

samt för driften. Från kostnaderna skall dragas vad som kan beräknas belöpa

på användning av anläggning eller utrustning för annat ändamål än

renhållning, såsom framställning av värme eller elektrisk kraft.

För renhållning, som på uppdrag av kommunen utföres av annan, må

avtalet med denne läggas till grund för beräkning av avgift i den mån det

ej medför väsentligt högre kostnad än om kommunen själv utför renhållningen.

3 §•

Avgift skall utgå enligt taxa som antages av kommunens fullmäktige.

I taxan skall anges hur avgift fastställes när taxan saknar tillämplig bestämmelse

om avgift för bortforsling, omhändertagande eller oskadliggörande

som till följd av orenlighetens eller avfallets mängd eller sammansättning

måste ske i särskild ordning. Därvid skola iakttagas de grunder som

anges i 2 §.

4 §•

Kommunal renhållningstaxa skall innehålla föreskrift om vem som är

avgiftsskyldig och till vem avgiften skall erläggas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

För renhållningsanordning som tillkommit före lagens ikraftträdande får

avgift grundas endast på kostnad, som belöper på tid efter ikraftträdandet

och avser förnyelse, underhåll eller drift.

Stockholm den 9 mars 1965

På konstitutionsutskottets vägnar:

GEORG PETTERSSON

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1965

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson*,

Damström, fru Segerstedt Wiberg*, herrar Erik Olsson, Dahlén, Hernelius,

Sörlin*, Dahlberg och fröken Stenberg; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, von

Friesen*, Henningsson*, Wahlund, Johansson i Trollhättan, Hamrin i Jönköping,

Larsson i Luttra*, Lundkvist,* och Werner*.

* Ej närvarande vid justeringen.

ESSELTE AB. FTHLM 65

514609

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1965:83 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 21, med förslag till lag om kommunala renhållningsavgifter. a1 i texten