Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om kommunala renhållningsavgifter och dels i ämnet väckt motion. Till konstitutionsutskottet har den 10 februari 1965 hänvisats en av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten proposition, nr 21, vari Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna förslag till lag om kommunala renhållningsavgifter.
1965-03-09 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1965:9, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om kommunala renhållningsavgifter och dels i ämnet väckt motion. Till konstitutionsutskottet har den 10 februari 1965 hänvisats en av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten proposition, nr 21, vari Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna förslag till lag om kommunala renhållningsavgifter.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1965
1
Nr 9
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av dels Kungl.
Maj.ts proposition med förslag till lag om kommunala
renhållningsavgifter och dels i ämnet väckt motion.
Till konstitutionsutskottet har den 10 februari 1965 hänvisats en av
Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten proposition, nr 21, vari Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna förslag till lag om kommunala
renhållningsavgifter.
I propositionen föreslås att kommunerna skall få rätt att enligt kommunal
renhållningstaxa ta ut avgifter av enskilda, inte bara som hittills för
hämtning av orenlighet och avfall utan också för oskadliggörande av avfallet
på avstjälpningsplatser och i sopförbränningsanläggningar. Den årliga
avgiftsökningen för den enskilde i kommuner, som utnyttjar den föreslagna
rätten, beräknas till högst omkring 5 kronor per invånare och år.
I samband med propositionen har utskottet behandlat den till utskottet
den 17 februari 1965 hänvisade motionen 1:639 av herrar Adolfsson och
Lager, vari hemställes, att riksdagen måtte avslå propositionen.
Beträffande motiveringen för lagförslaget får utskottet, i den mån redogörelse
härför ej lämnas i det följande, hänvisa till det vid propositionen
fogade utdraget av statsrådsprotokollet över inrikesärenden den 15 januari
1965. Beträffande de skäl som ligger till grund för yrkandet i motionen får
utskottet hänvisa till denna.
Enligt hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663) åligger det kommun
att vid behov anordna allmän avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning.
Detta har i rättspraxis ansetts innebära att fastighetsägare
eller andra enskilda inte är skyldiga att svara för kostnader för sopförbränning
eller andra åtgärder för oskadliggörande av hushållsavfall. I två likalydande
motioner till 1960 års riksdag (1:210 och 11:260) hemställdes alt
riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam översyn
av de bestämmelser i hälsovårdsstadgan, som reglerar spörsmålen om ansvaret
för dessa kostnader, i syfte alt göra det möjligt för kommun att ta ut
avgift för förbränning av sopor. I utlåtande (L-U 1960: 54) över motionerna
framhöll andra lagutskottet bl. a., att anordnandet av allmän avstjälpningsplats
eller destruktionsanläggning var ett gemensamt intresse för alla inom
Bihang till riksdagens protokoll 1965. 5 samt. 2 avd. Nr 9
2 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1965
kommunen bosatta personer. I enlighet med utskottets hemställan föranledde
motionerna inte någon riksdagens åtgärd. I motioner till 1961 års riksdag
(I; 276 och II: 251) begärdes skyndsam översyn av gällande bestämmelser i
syfte att göra det möjligt för kommun att ta ut avgift för finansiering av
kommunens samtliga kostnader för allmän avstjälpningsplats eller allmän
destruktionsanläggning. Utskottet (majoriteten) — som nu ansåg frågan
böra bedömas ur en något vidare synvinkel än som skett det föregående året
— hemställde, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t begära en förutsättningslös
utredning av frågan om finansiering av kommuns utgifter för dess
befattning med avfall och sopor (L2U 1961: 13). Riksdagen beslöt i enlighet
med utskottets hemställan (rskr 1961: 123).
I skrivelse till Kungl. Maj :t den 2 augusti 1961 har länsstyrelsen i Stockholms
län hemställt om en översyn av rättsfrågor av betydelse för kommunernas
möjligheter att ta ut avgifter för renhållningen. Länsstyrelsen grundade
sin framställning på svårigheterna för kommunerna i kust- och skärgårdsområdena
att ordna den renhållning som föranleds av befolkningsökningen
under sommaren.
Den 10 november 1961 uppdrog Kungl. Maj :t åt kommunalrättskommittén
att utreda berörda frågor. Kommittén har i februari 1963 överlämnat
betänkande angående kommunala renhållningsavgifter (SOU 1963:29).
Gällande ordning m.m.
Skyldighet att svara för renhållning i städer och tätortssamhällen har i
äldre tider ansetts åvila fastighetsägarna beträffande såväl den egna fastigheten
som intilliggande kommunalmark. Enligt 1919 års hälsovårdsstadga
ålåg det hälsovårdsnämnden i stad att verka för att renhållningsverk inrättades
eller annan lämplig åtgärd vidtogs för att avlägsna orenlighet från
staden. Erforderligt antal avstjälpningsplatser skulle anordnas, och vid dem
skulle åtgärder vidtas för att hindra sanitära olägenheter. För landsbygden
fanns mer knapphändiga bestämmelser. Med stöd av 1919 års hälsovårdsstadga
utfärdades lokala renhållnings- och hälsovårdsordningar. De innebar
i regel att hälsovårdsstadgans renhållningsföreskrifter skärptes.
Enligt 1 § i 1958 års hälsovårdsstadga ankommer det på kommun att
handha allmänna hälsovården inom kommunen. Bestämmelser om renhållning
finns i 47—53 §§. Enligt 47 § skall vid bebyggelse förekommande orenlighet
och avfall uppsamlas och omedelbart bortforslas eller så förvaras, att
sanitär olägenhet inte uppstår. 51 § stadgar att orenlighet och avfall inom
hälsovårdstätort skall bortforslas till allmän avstjälpningsplats eller allmän
destruktionsanläggning eller på annat sätt så omhändertas, att sanitär olägenhet
inte uppstår. Denna skyldighet omfattar såväl köksavfall och annat
hushållsavfall som avfall från industrier och rörelser, i den mån avfallet
annars skulle förorsaka sanitär olägenhet. Enligt 53 § skall allmän av
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1965
3
stjälpningsplats och allmän destruktionsanläggning vara så belägna och anordnade
samt så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet inte uppstår.
Vid allmän avstjälpningsplats inom hälsovårdstätort skall anordnas fortlöpande
tillsyn över avstjälpningsplatsens begagnande.
Vem skyldigheten att uppsamla, förvara och bortforsla orenlighet och avfall
från fastigheter åligger anges inte i de nämnda paragraferna i hälsovårdsstadgan.
Av 71 och 73 §§ — enligt vilka hälsovårdsnämnden kan meddela
ägare eller nyttjanderättshavare av egendom föreläggande och förbud
som fordras för stadgans efterlevnad — framgår emellertid, att bestämmelserna
främst riktar sig mot fastighetsägare och nyttjanderättshavare. Skyldighet
att anordna allmän avstjälpningsplats eller destruktionsanläggning
åvilar kommunen till följd av dess allmänna åligganden enligt 1 § hälsovårdsstadgan
(prop. 1958: B 46 s. 253). Denna skyldighet innebär dock inte
att kommunen skall anordna avstjälpningsplats eller destruktionsanläggning
för avfall från industrier.
Även 1958 års hälsovårdsstadga medger att lokala bestämmelser utfärdas.
Enligt 65 § meddelas de ytterligare föreskrifter avseende allmänna hälsovården,
som behövs för kommun eller del därav, i lokal hälsovårdsordning.
Till ledning för utarbetande av lokal hälsovårdsordning har Kungl. Maj :t
den 5 juni 1959 fastställt normalhälsovårdsordning. Föreskrift i lokal
hälsovårdsordning får inte utan särskilda skäl väsentligt avvika från motsvarande
bestämmelse i normalhälsovårdsordningen (67 §). Dess 12 § innehåller
att anläggning för bränning av sopor, köksavfall och annan dylik
orenlighet inte får anordnas utan tillstånd av hälsovårdsnämnden. Enligt
15 § normalhälsovårdsordningen kan kommun bestämma, att hämtning och
bortforsling av orenlighet och avfall skall utföras genom kommunens försorg
och att annan än av kommunen för detta ändamål anlitad personal inte får
ta befattning därmed. I 25 § ges hälsovårdsnämnden en på 66 § hälsovårdsstadgan
grundad rätt att medge undantag från hälsovårdsstadgans bestämmelser
för hälsovårdstätort och från föreskrifter i hälsovårdsordningen i
den mån det kan anses påkallat av lokala förhållanden eller andra omständigheter
och kan ske utan väsentlig olägenhet från sanitär synpunkt.
Finansieringen av kommuns allmänna åligganden — till vilka som nämnts
kan höra att anordna allmän avstjälpningsplats eller destruktionsanläggning
— måste i regel ske genom beskattning och inte medelst avgifter. I
enlighet härmed anses kommun inte ha rätt att ta ut avgifter för omhändertagande
av hushållssopor och hushållsavfall vid allmän avstjälpningsplats
eller destruktionsanläggning. 1 ctl utslag den 26 november 1959 har sålunda
regeringsrätten (RÅ 1959 ref. 38) uttalat, att skötseln av allmän avstjälpningsplats,
i förekommande fall omfattande även destruktion av avfallet,
måste anses utgöra eu kommunal angelägenhet för bl. a. förhindrande av
sanitär olägenhet för alla inom kommunen bosatta personer och att därför
kostnaderna inte borde åvila endast en grupp av invånare.
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1965
Däremot är kommun oförhindrad att ta ut avgifter för bortforsling av alla
slags sopor och avfall till avstjälpningsplats eller destruktionsanläggning
samt för oskadliggörande av industriavfall, eftersom dessa uppgifter inte
ingår i kommuns allmänna åligganden. Sådana renhållningsavgifter utgår
som vederlag för att kommunen övertar den renliållningsskyldighet som
författningsenligt åvilar de enskilda. Eu rättsgrund för att ta ut avgifter
finns ibland i lokala renhållningsföreskrifter. De innehåller ofta renhållningstaxor.
I många fall stadgas, på samma sätt som i 15 § normalhälsovårdsordningen,
ensamrätt för kommunens renhållningsverk eller av kommunen
antagen entreprenör att ombesörja bortforsling. I sådana fall får
fastighetsägaren själv i allmänhet inte utan särskilt tillstånd undanskaffa
orenligheten eller avfallet från sin fastighet.
Vid avgiftsfinansiering av kommunal verksamhet gäller likställighetsprincipen
på det sättet att avgifter skall bestämmas och differentieras på objektiva
grunder utan att vissa personer eller grupper gynnas eller missgynnas.
Vidare tillämpas självkostnadsprincipen, som innebär att avgiftsrätten inte
får utövas i syfte att tillföra kommunen vinst.
Metoder och kostnader för oskadliggörande av
sopor och avfall
I propositionen redogöres för en till kommunalrättskommitténs betänkande
fogad promemoria rörande dessa frågor.
Det framhålles, att avfall brukat oskadliggöras genom t. ex. tippning eller
kompostering'', men att en del orter har eller planerar kommunala förbränningsanläggningar.
Vid val av metod för förstöring av avfall anses f. n. endast tippning och
förbränning kunna rekommenderas.
Driftkostnaderna för en väl skött tipp kan beräknas till 1 kr. 50 öre per
år och individ.
En kostnadsberäkning beträffande anläggnings- och driftkostnader för
sopförbränning i en större stad med 150 000 ton sopor per år visar, i 1961
års priser, en årskostnad som ligger per individ mellan 2 kronor 50 öre och
5 kronor. Därav utgör kapitalkostnaden 1 krona 50 öre ä 2 kronor och
resten driftkostnader efter avdrag av eventuella intäkter. Nuvarande avgifter
för sophämtning torde ligga vid omkring 15 kronor per individ och år.
Kostnaden för soptransport med sopbil ökas med ca 20 öre per kubikmeter
sopor för varje kilometer, som transportsträckan ökas. Med en beräknad
kostnadsskillnad av två kronor per kubikmeter mellan förbränning och
tippning skulle alltså en förbränningsanläggning bli mer ekonomisk än
tippning när transportsträckan till tipp är mer än tio kilometer längre än
till förbränningsanläggning.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1965 5
Frågan om rätt till avgiftsfinansiering
Kommunalrättskommittén utgår från att nuvarande rätt att ta ut avgifter
för hämtning av avfall bör bestå. Kommittén framför skäl både för
och emot en avgiftsfinansiering även beträffande oskadliggörande av avfallet.
Övervägandena ger enligt kommitténs mening anledning till en viss tvekan,
som främst har sin grund i skäl av principiell natur. Gränsen mellan
vad som i den kommunala hushållningen bör avgiftsfinansieras och vad som
bör skattefinansieras är emellertid i lagstiftning och praxis knappast så klar
eller orubblig att något avgörande, principiellt hinder mot avgiftsfinansiering
får anses föreligga. Härtill kommer att avfallets oskadliggörande med
moderna metoder väsentligen får uppfattas som ett nytt inslag i renhållningsväsendet.
Därmed förbundna kostnadsfrågor bör därför kunna underkastas
ett ställningstagande som är obundet av tidigare åsikter på området.
Starka skäl — i synnerhet av praktisk art — kan åberopas för att samma
finansieringssätt används för såväl hämtningen som oskadliggörandet.
Skattefinansiering av hela renhållningsväsendet kan svårligen komma i
fråga. Det är vidare uppenbart att avgiftsfinansiering skulle gynna en önskvärd
övergång till moderna metoder. Den härav föranledda ökningen i den
enskildes renhållningsavgifter måste betraktas som föga kännbar.
På grund av det anförda förordar kommittén att kommunerna berättigas
avgiftsfinansiera kostnaderna för oskadliggörande av sopor och avfall. Även
soptippar och dylika avstjälpningsplatser bör enligt kommitténs mening få
avgiftsfinansieras. Avgiftsrätt kan här bereda möjlighet till önskvärda förbättringar
av nu brukade anordningar.
I fråga om vilka kostnader som bör avgiftsfinansieras stannar kommittén
för att förorda, att kostnaderna för oskadliggörandet i sin helhet får
finansieras genom avgifter. Enligt kommitténs mening bör emellertid nu
införas endast en rätt till avgiftsuttag. Det får sedan ankomma på kommunerna
att besluta om de vill utnyttja denna rätt. Vid utnyttjandet bör
självkostnads- och likställighetsprinciperna iakttas.
Kommittén föreslår slutligen att den i lagen den 3 juni 1955 om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen) antagna principen, att
kostnader, som nedlagts å anläggning före lagens ikraftträdande, inte får
tas ut genom avgifter, samt att därefter i kostnaderna för anläggningsdel,
som tillkommit före ikraftträdandet, får inräknas endast vad som går åt
till underhåll, drift och förnyelse av anläggningsdelen.
Över betänkandet har remissyttranden avgivits av medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
kammarkollegiet, riksrevisionsverket, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs
län, 1962 års fritidsutredning, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges fastighetsägareförbund,
6
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1965
Sveriges villaägareförbund, Hyresgästernas riksförbund, HSB:s riksförbund,
Svenska kommunal-tekniska föreningen och samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna
i rikets större städer. Överståthållarämbetet har vid sitt
utlåtande fogat yttrande från Stockholms stadsfullmäktige, som bifogat utlåtande
av stadskollegiet. Länsstyrelserna har bifogat yttranden från länsläkare
och kommuner. Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i
rikets större städer har överlämnat yttranden från hälsovårdsnämnderna i
14 städer.
De flesta remissinstanserna intar en positiv ställning till kommitténs förslag
om vidgad rätt till avgiftsfinansiering.
Mot förslaget yttrar sig hälsovårdsnämnden i Linköping, Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges villaägareförbund och Hyresgästernas riksförbund.
Departementschefen erinrar till en början om att det enligt hälsovårdsstadgan
åligger den enskilde, främst fastighetsägaren, att uppsamla och
omedelbart bortforsla eller förvara orenlighet och avfall så, att sanitär olägenhet
inte uppstår. I den mån kommunerna övertagit dessa bestyr och
alltså hämtar avfallet, äger de ta ut avgifter härför av de enskilda. Allmän
avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning, dit orenlighet och
avfall kan forslas, åligger det kommunerna att ombesörja. Detta anses ingå
i kommunernas allmänna åligganden på hälsovårdens område, och de får
därför inte ta ut avgifter av den som begagnar sådana anordningar. Kommunerna
är dock inte skyldiga att anordna avstjälpningsplats eller destruktionsanläggning
för industriavfall och därmed jämförbar orenlighet. För mottagande
och oskadliggörande av sådant avfall får de därför ta ut avgifter.
Kommunalrättskommittén har, framhåller departementschefen vidare,
ingående undersökt skälen för och mot en reform av renhållningens finansiering.
Kommittén har därvid funnit starka skäl tala för att samma finansieringssätt
används för såväl hämtning som oskadliggörande. Även om skäl
av principiell art kan anföras mot avgiftsfinansiering anser kommittén att
skattefinansiering av hela renhållningsväsendet — således även de tjänster
för vilka avgifter nu får tas ut — svårligen kan komma i fråga. Skäl av
praktisk och ekonomisk natur har därför föranlett kommittén att förorda
att kommunerna berättigas avgiftsfinansiera även kostnader för oskadliggörande
av hushållsavfall, vilket innebär att alla renhållningsbestyr får avgiftsfinansieras.
Kommitténs förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta
remissinstanserna, däribland de hörda centrala myndigheterna, länsstyrelserna
och kommunförbunden. Mot förslaget har främst företrädarna för
fastighetsägare och hyresgäster uttalat sig.
Såväl i kommitténs argumentering som i remissyttrandena sätts principiella
skäl i motsats till praktiska synpunkter. Departementschefen delar
i och för sig uppfattningen att allmänna avstjälpningsplatser och destruk
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 är 1965 ~
tionsanläggningar i lika hög grad tjänar det allmänna hälsovårdsintresset
och därmed alla kommunmedlemmar som de särskilda behoven hos renhållningsverkens
kunder. Principen att verksamhet av sådan art bör skattefinansieras
kan likväl enligt departementschefens uppfattning inte vara så
okränkbar att den alltid bör tillmätas avgörande betydelse eller hävdas gentemot
klara praktiska och ekonomiska intressen. Att ett sadant betraktelsesätt
är riktigt — och inte heller nytt — framgår av att oskadliggörande av
annan orenlighet än hushållsavfall inte anses som en kommunal skyldighet
och därför får avgiftsfinansieras. Likaså har i 1955 års lag om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar avsteg gjorts från den angivna principen.
Enligt den lagen kan fastighetsägarna belastas med avgifter för utförande,
underhåll och drift av hl. a. reningsverk för avloppsvatten, dvs. för anläggningar
avsedda att oskadliggöra flytande avfall. Här har önskemålet att öka
kommunernas benägenhet att anlägga avloppsanordningar i förening med
dessas inverkan på fastighetsvärdena utgjort skäl för avgiftsfinansiering
(se prop. 1955: 121 s. 64). Departementschefen anser sig på grund av det
anförda kunna grunda bedömningen av den nu föreliggande finansieringsfrågan
främst på de praktiska och ekonomiska synpunkter som framkommit.
Sopförbränningsanläggningar av modern typ — vilka sanitärt sett torde
få anses vara helt anmärkningsfria — bär, erinrar departementschefen, tillkommit
först under senare årtionden. Ännu vid antagandet av 1919 års
hälsovårdsstadga saknade man anledning räkna med dylika anläggningar,
och anläggningarna var sällsynta när den gällande hälsovårdsstadgan utarbetades.
Från sanitär synpunkt är det önskvärt att moderna destruktionsanläggningar
kommer till stånd i ökad omfattning. En avgiftsmöjlighet kan
väntas stimulera kommunen att uppföra sådana anläggningar.
Som kommittén framhållit, fortsätter departementschefen, föranleder
nuvarande ordning vissa praktiska olägenheter. Eftersom kommuns skyldighet
att omhänderta orenlighet inte omfattar avfall från industrier och
rörelser, måste man i fastigheter med både bostäder och industri- eller affärslokaler
i regel söka skilja mellan avfall av olika slag. En sammanblandning
gör det svårt eller omöjligt för kommunen att ta ut avgift för oskadliggörande
av avfall som inte är hushållsavfall och kan därför medföra att kommunen
inte kan utnyttja sin avgiftsrätt. Det kan också vara oklart vad som
bör hänföras till det ena eller andra slaget av avfall. Om skillnad i finansieringshänseende
upprätthålls mellan bortforsling och oskadliggörande av
hushållsavfall, kan tvekan uppstå rörande gränsdragningen mellan olika
moment i renhållningen. Vidare kan kommun, för att minska sina kostnader
för oskadliggörandet, kräva t. ex. en fördyrande differentiering av avfallet
vid uppsamlingen på fastigheterna. Den tekniska utvecklingen på renhållningsväsendets
område kommer att öka svårigheterna att upprätthålla
skillnaden mellan bortforsling och oskadliggörande. En avstjälpningsplats
kan läggas på långt avstånd från bebyggelsen, varigenom fastighetsägarna
8
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1965
åsamkas höga transportkostnader. De torde inte kunna fordra att en kommun
uppför förbränningsanläggning om en tillfredsställande destruktion
kan åstadkommas genom en väl skött, ehuru på långt avstånd belägen tipp.
Slutligen kan, om hela renhållningsväsendet ligger i kommunens hand, de
nuvarande reglerna medföra osäkerhet om hur man bör fördela renhållningsverkets
fasta kostnader på de skilda renhållningsmomenten.
En mera rationell ordning än den nuvarande skapas om renhållningen i
sin helhet, oavsett olika typer av avfall och skilda arbetsmoment, kan enligt
departementschefens mening finansieras på enhetligt sätt. Därmed faller
de nämnda praktiska svårigheterna bort. Verksamheten kan också ordnas
på det sätt, som från allmän ekonomisk synpunkt är fördelaktigast.
Kommittén har utgått från att nuvarande rätt att ta ut avgift för bortforsling
behålls och någon erinran häremot har inte gjorts vid remissbehandlingen.
När det gäller bortforsling träder enligt departementschefens
mening de enskilda kundernas intressen i förgrunden och det talar för avgiftsfinansiering.
Skattefinansiering av bortforslingen fordrar att även renhållningsåtgärder
som avser industriavfall skattefinansieras om man vill
nå den enhetlighet som undanröjer svårigheterna att skilja mellan de båda
slagen av avfall. En på så sätt utvidgad skattefinansiering bör emellertid
inte övervägas. Departementschefen anser således att som hittills bortforsling
av hushållsavfall samt alla renhållningsåtgärder med industriavfall bör
få avgiftsfinansieras. För att vinna den önskade enhetligheten och därigenom
få en rationellare ordning än den nuvarande står, framhåller departementschefen,
ingen annan utväg till buds än att medge kommunerna rätt
att avgiftsfinansiera även anordningar för oskadliggörande av hushållsavfallet,
dvs. avstjälpningsplatser och destruktionsanläggningar.
I en del kommuner förekommer det, erinrar departementschefen, i betydande
utsträckning att fastighetsägarna ordnat oskadliggörandet av avfall
på sådant sätt att kommunens anordningar härför inte behöver anlitas. I
dylika fall talar även rättviseskäl för avgiftsfinansiering av de kommunala
anordningarna. Vidare kan kommuner med omfattande fritidsbebyggelse
åsamkas avsevärda särskilda renhållningskostnader som belöper på fritidsfastigheterna.
Då ägarna av dessa inte erlägger annan kommunal inkomstskatt
än för fastigheternas garantibelopp, synes det likaledes skäligt att en
renhållningsavgift kan tas ut även för kostnader, som avser anordningar
för oskadliggörandet.
Enligt undersökningar som kommittén låtit utföra är årskostnaden för
sophämtning omkring 15 kronor per invånare. För sopornas omhändertagande
på en välskött soptipp utgör årskostnaden per invånare ungefär
1 krona 50 öre. Härmed jämför kommittén årskostnaden för uppförande
och drift av en modern destruktionsanläggning i en större stad, vilken kostnad
beräknas till mellan 2 kronor 50 öre och 5 kronor per invånare. Kommittén
förutsätter att de ökade bördor på fastighetsägarna, som kan föranle
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1965
9
das av avgiftssystemet, kommer att påverka hyrorna. Avgifterna föreslås
därför få beaktas när de generella hyrestilläggen fastställs. Vid remissbehandlingen
har inte gjorts någon erinran mot kommitténs kostnadsberäkningar.
Däremot har i några yttranden pekats på praktiska svårigheter i förhållandet
mellan fastighetsägare och hyresgäster i samband med kompensation
för avgifterna över hyran.
Kostnadskalkyler av den art som föreligger här måste, framhåller departementschefen,
givetvis betraktas med försiktighet. Departementschefen
anser dock de gjorda beräkningarna ge vid handen att de merkostnader
för den enskilde, som kan föranledas av avgifter för destruktionsanläggningar,
är förhållandevis obetydliga. Visserligen avser beräkningarna endast
större förbränningsanläggningar. Även om det är sannolikt att kostnaden
för en mindre anläggning relativt sett blir högre än kostnaden för
en större, torde den likväl också i dessa fall komma att stanna vid ett måttligt
belopp. Mindre kommuner kan givetvis — såsom redan nu sker — förena
sig om att uppföra en gemensam anläggning och därmed vinna relativ
kostnadsbesparing. När en centralt belägen förbränningsanläggning ersätter
en soptipp kan förkortade transportavstånd leda till att fastighetsägarnas
totala renhållningskostnad inte ökar även om oskadliggörandet avgiftsbeläggs.
I den mån avgiftsfinansiering medför ökade kostnader för
fastighetsägare och hyresgäster får kostnadsökningen enligt departementschefens
mening anses vara av så ringa ekonomisk betydelse för dem att den
inte bör utgöra hinder för en i övrigt önskvärd reform.
De sammanlagda fastighetsägaravgifterna enligt kommunala taxor för
elström, sotning, snöskottning och hissbesiktning samt för den renhållning,
som redan f. n. är avgiftsbelagd, beaktas, framhåller departementschefen,
när de generella hyrestilläggen fastställs, oaktat avgifterna kan variera mellan
olika kommuner. Beräknas den nu aktuella avgiften till 5 kronor per invånare
och år, skulle kostnadsökningen per hyreslägenhet i genomsnitt understiga
20 kronor om året. Detta belopp är så ringa att det endast obetydligt
påverkar de sammanlagda kommunala avgifter som åvilar fastighetsägarna.
Enligt departementschefens mening möter därför inte hinder mot
att fastighetsägarna kompenseras för den ifrågavarande kostnadsökningen
genom de generella hyrestilläggen.
Efter övervägande av de synpunkter som anförts i frågan om avgiftsfinansiering
har departementschefen sålunda i likhet med kommittén och
flertalet remissinstanser kommit till uppfattningen att övervägande skäl
talar för att kommunerna bereds möjlighet att ta ut avgifter även för oskadliggörande
av hushållsavfall. Emellertid understryker departementschefen
att det är fråga om endast en rätt att ta ut avgifter. Huruvida rätten skall
begagnas bör avgöras av varje kommun efter omständigheterna i de särskilda
fallen.
Departementschefen delar kommitténs åsikt att inte bara förbrännings
-
10 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1965
anläggningar utan också soptippar och andra avstjälpningsplatser bör omfattas
av avgiftsrätten. I kostnadsunderlaget bör i båda fallen få inräknas
såväl kapital- som driftkostnad. Engångsavgift för att täcka anläggningskostnad
bör inte förekomma. Kapitalkostnaden utgörs av räntor på upplånat
eller eget kapital samt kostnad för förnyelse av anläggning jämte utrustning.
Till förnyelsekostnad hänförs amorteringar av upplånat kapital och avsättning
till förnyelsefond. Vid avgiftsbestämningen bör självkostnads- och likställighetsprinciperna
iakttas. Av självkostnadsprincipen följer att kommun
inte får ta ut avgift för ränta med högre räntefot eller på större belopp än
som motsvarar kommunens egen kostnad. Det bör beaktas att anläggningskapitalet
inte alltid behöver förnyas helt. Sålunda är exempelvis kostnad
för markförvärv en engångsutgift och avsättning till förnyelsefond för framtida
markförvärv skall därför inte ingå i kostnadsunderlaget. Om kostnadsstegring
motiverar ett antagande att anläggningen inte kan återanskaffas
till oförändrad kostnad, bör årsavgiften kunna höjas.
Som kommittén föreslagit bör vidare enligt departementschefens mening
kostnadsunderlaget vid avgiftsbestämningen minskas med vad som belöper
på anläggningens användning för annat ändamål än renhållning, t. ex. produktion
av värme eller elektrisk kraft. Avdrag från kostnadsunderlaget bör
också ske om anläggningen begagnas av annan kommun. Någon särskild
föreskrift för att tillgodose det självklara kravet att avgifterna skall fastställas
efter vad som är skäligt anser departementschefen i likhet med kommittén
inte behövas.
Vad departementschefen uttalat om kostnadsunderlaget vid avgiftsbestämningen
i fråga om anläggningar för oskadliggörande av avfall bör enligt
hans mening i tillämpliga delar gälla också bilar och andra anordningar för
hämtning och bortforsling av avfall.
I avgiftsunderlaget bör i fråga om anläggningar som tillkommit före de
nya reglernas ikraftträdande enligt kommittén inräknas endast kostnader
för underhåll, drift och förnyelse. Departementschefen erinrar om att valagen
är tillämplig även på vatten- och avloppsanläggning, som utförts före
lagens ikraftträdande, så till vida att kostnad, som efter lagens ikraftträdande
nedläggs på sådan anläggning, får bestridas med avgifter. De principer
för avgiftsuttag för äldre anläggningar, som sålunda gäller enligt va-lagen,
synes departementschefen kunna användas också beträffande anordningar
för oskadliggörande av orenlighet och avfall. Om avgiftsuttag medges bör
emellertid, framhåller departementschefen, iakttas, att avgifterna inte får
sättas högre än som fordras för att täcka de kostnader vilka enligt ett ekonomiskt
betraktelsesätt belöper på tiden efter ikraftträdandet samt att avsättning
till förnyelsefond i enlighet härmed fördelas jämnt över hela den
tid som anläggningen beräknas vara tekniskt brukbar.
I några remissyttranden framförs uppfattningen att till grund för avgifterna
bör få läggas ränta på ej avskriven del av anläggningskostnaden för
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1965
11
anläggningar, som tillkommit kort tid före de nya reglernas ikraftträdande.
Man befarar, att redan påbörjade eller projekterade anläggningar annars
kommer att fördröjas. Departementschefen framhåller att kommunerna tidigare
inte haft grundad anledning räkna med att avgift över huvud taget
skulle få tas ut för destruktionsanläggning. I dagens läge torde enligt hans
mening räntefrågan inte ha betydelse på annat sätt än att kommunerna
möjligen skulle kunna bli benägna att uppskjuta planerat eller påbörjat arbete
på en anläggning så att denna inte blir färdig förrän efter de nya reglernas
ikraftträdande. Med hänsyn till den korta tidrymd — från förslag till
ikraftträdande — som det nu gäller synes emellertid förhållandet enligt departementschefen
inte vara av större praktisk vikt.
Departementschefen ansluter sig alltså i fråga om avgiftsfinansieringen
beträffande äldre anläggningar till kommitténs förslag.
Frågan om dispens
Kommittén föreslår ett lagstadgande, att avgift inte skall få tas ut av den,
som i särskild ordning av hälsovårdsnämnden fått tillstånd att ombesörja
renhållning utan att anlita kommunalt verk eller kommunal entreprenör.
Departementschefen erinrar i denna fråga till en början om att kommunalt
renhållningsmonopol innebär att avfall och orenlighet bortforslas
och oskadliggörs genom kommunens försorg samt att annan än personal
som kommunen, eller dess entreprenör, anlitat för detta ändamål inte får
ta befattning därmed. Sådana monopol förekommer ofta. De är inte reglerade
i hälsovårdsstadgan men berörda i dess förarbeten (prop. 1958: B 46
s. 250) och i normalhälsovårdsordningen ansedda såsom tillåtna. Monopolet
innebär skyldighet för den enskilde att låta kommunen ombesörja renhållningen
och att betala avgift till kommunen härför. Den omständigheten att
någon inte utnyttjat det kommunala renhållningsväsendet utan i stället
själv tagit hand om och oskadliggjort avfallet, dvs. att han åsidosatt vad
som ålegat honom, kan därför enligt departementschefens mening inte med
fog åberopas som skäl för befrielse från avgiftsskyldigheten. Sådan befrielse
förutsätter befrielse från skyldigheten att låta kommunen ombesörja renhållningen.
Enligt normalhälsovårdsordningen äger hälsovårdsnämnden
medge sådant undantag från kommunalt renhållningsmonopol. Som förutsättningar
anges att undantag kan anses påkallat av lokala förhållanden
eller andra omständigheter samt alt väsentlig olägenhet från sanitär synpunkt
inte uppkommer. Föreskrift i lokal hälsovårdsordning får enligt 67 §
hälsovårdsstadgan inte utan särskilda skäl innebära väsentlig avvikelse från
motsvarande bestämmelse i normalhälsovårdsordningen. Det synes därför,
säger departementschefen, inte föreligga någon beaktansvärd risk för att
strängare villkor för undantag föreskrivs.
Som kommittén anfört får möjligheten till dispens från renhållnings
-
12 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1965
monopolet, fortsätter departementschefen, större betydelse om kommunernas
rätt att ta ut avgifter vidgas. Författningsbestämmelser om villkoren för
sådan dispens och om avgiftsskyldigheten i dessa fall anser departementschefen
inte böra ges utan att också rätten att införa monopol lagfästs. Sådan
lagstiftning föreslogs av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté men avvisades
i samband med tillkomsten av 1958 års hälsovårdsstadga. Det ansågs
tillräckligt med en reglering i de lokala hälsovårdsordningarna. Departementschefen
anser att stadgan och normalhälsovårdsordningen ger
tillräckliga möjligheter att beakta de skilda intressen som kan finnas på
detta område och att följaktligen lagstiftning om renhållningsmonopol inte
bör övervägas nu. Att befrielse från skyldigheten att anlita det kommunala
renhållningsväsendet, inbegripet kommunal entreprenör, också innebär befrielse
från skyldighet att betala renhållningsavgift till kommunen eller
dess entreprenör måste anses självklart. Normalhälsovårdsordningens bestämmelse
om undantag från renhållningsmonopolet gör det möjligt att
beakta de olika synpunkter som kommittén och remissorganen anfört i frågan
om undantag. På grund av det anförda anser departementschefen att
lagen inte bör innehålla några bestämmelser om undantag från renhållningsmonopol
och avgiftsskyldighet i samband därmed.
Utskottet
Utskottet anser i likhet med departementschefen, att allmänna avstjälpningsplatser
och destruktionsanläggningar får anses tjäna det allmänna
hälsovårdsintresset i lika hög grad som intresset hos renhållningsverkens
kunder att bli kvitt avfall. Ur kommunalrättslig synpunkt finns därför visst
fog för uppfattningen, att verksamheten för oskadliggörande av avfall bör
skattefinansieras. Gränsen mellan vad som i den kommunala hushållningen
bör finansieras genom skatter och vad som kan bekostas genom avgifter är
emellertid i lagstiftning och praxis icke klar och entydig. Avsteg från principen
om skattefinansiering rörande samhällelig verksamhet, som berör alla
kommuninvånare, bör därför kunna tillåtas, därest fördelar av betydelse
kan vinnas genom finansiering på annat sätt. De skäl som i propositionen
anförts till stöd för den föreslagna lagstiftningen finner utskottet vara tillräckligt
starka för att godtaga att kommun beredes möjlighet att uttaga avgift
— inte blott som hittills för hämtning av orenlighet och avfall — utan
också för oskadliggörandet av avfallet.
Utskottet finner därför ej skäl till erinran mot lagförslaget. Vid tillämpningen
av lagen bör enligt utskottets mening befintliga enskilda anläggningar
tillåtas bestå, givetvis endast under förutsättning att de fyller skäliga krav
ur sanitär synpunkt.
På grund av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen, med avslag å motionen 1: 639 och med bifall
till propositionen nr 21, måtte antaga följande
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1965
13
Lag
om kommunala renhållningsavgifter
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Kommun äger besluta att avgift för bortforsling, omhändertagande och
oskadliggörande av orenlighet och avfall, som uppsamlats inom kommunen
vid renhållning enligt hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663),
skall utgå till kommunen eller till den som utför renhållningen på uppdrag
av kommunen.
2 §•
Avgift skall vara årlig eller på annat sätt periodisk samt bestämmas till
högst det belopp som motsvarar nödvändiga kostnader för förräntning av
använda medel, för förnyelse och underhåll av anläggningar och utrustning
samt för driften. Från kostnaderna skall dragas vad som kan beräknas belöpa
på användning av anläggning eller utrustning för annat ändamål än
renhållning, såsom framställning av värme eller elektrisk kraft.
För renhållning, som på uppdrag av kommunen utföres av annan, må
avtalet med denne läggas till grund för beräkning av avgift i den mån det
ej medför väsentligt högre kostnad än om kommunen själv utför renhållningen.
3 §•
Avgift skall utgå enligt taxa som antages av kommunens fullmäktige.
I taxan skall anges hur avgift fastställes när taxan saknar tillämplig bestämmelse
om avgift för bortforsling, omhändertagande eller oskadliggörande
som till följd av orenlighetens eller avfallets mängd eller sammansättning
måste ske i särskild ordning. Därvid skola iakttagas de grunder som
anges i 2 §.
4 §•
Kommunal renhållningstaxa skall innehålla föreskrift om vem som är
avgiftsskyldig och till vem avgiften skall erläggas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.
För renhållningsanordning som tillkommit före lagens ikraftträdande får
avgift grundas endast på kostnad, som belöper på tid efter ikraftträdandet
och avser förnyelse, underhåll eller drift.
Stockholm den 9 mars 1965
På konstitutionsutskottets vägnar:
GEORG PETTERSSON
14 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1965
Närvarande:
från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson*,
Damström, fru Segerstedt Wiberg*, herrar Erik Olsson, Dahlén, Hernelius,
Sörlin*, Dahlberg och fröken Stenberg; samt
från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, von
Friesen*, Henningsson*, Wahlund, Johansson i Trollhättan, Hamrin i Jönköping,
Larsson i Luttra*, Lundkvist,* och Werner*.
* Ej närvarande vid justeringen.
ESSELTE AB. FTHLM 65
514609
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1965:83 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 21, med förslag till lag om kommunala renhållningsavgifter. a1 i texten