Utlåtande i anledning av väckt motion angående säkerlietsinspektionen vid sprängämne stillverkning.
1965-11-09 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1965:155, Utlåtande i anledning av väckt motion angående säkerlietsinspektionen vid sprängämne stillverkning.
Dokumentets text
20
Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1965
Nr 155
Utlåtande i anledning av väckt motion angående säkerlietsinspektionen
vid sprängämne stillverkning.
(5:e avd.)
I en inom andra kammaren av fru Ryding och herr Lorentzon väckt motion
(11:233) har hemställts, att riksdagen i skrivelse till regeringen hemställer
om förslag om ett överförande av säkerhetsinspektionen vid sprängämnestillverkning
till yrkesinspektionen och arbetarskyddsstyrelsen samt i
samband härmed översyn göres av säkerhetsbestämmelserna.
Beträffande motiveringen för ifrågavarande förslag får utskottet hänvisa
till motionen.
Över förevarande motion har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, utlåtanden avgivits av arbetarskyddsstyrelsen och kommerskollegium,
varjämte Landsorganisationen i Sverige och Sveriges industriförbund
— med överlämnande av skrivelse från Sveriges kemiska industrikontor
— begagnat sig av erhållet tillfälle att yttra sig över motionen
(se Bilaga till detta utlåtande).
Utskottet. Med avseende på den i motionen berörda sprängningsolyckan
i Gyttorp, vilken närmast synes ha aktualiserat motionsyrkandena i ärendet,
framgår av remissyttrandena att intet framkommit som ger vid handen att
olyckan skulle bero på felaktiga eller ofullständiga bestämmelser samt att,
om detta skulle visa sig vara fallet, möjlighet till rättelse föreligger inom
ramen för gällande lagstiftning. Vidare framgår av remissyttrandena att
frågan om sprängämnesinspektionens förläggning tidigare varit föremål för
prövning, senast av 1963 års riksdag. Mot bakgrunden av vad i remissyttrandena
anförts synes tillräckliga skäl inte föreligga för vidtagande av
åtgärder från riksdagens sida i enlighet med motionsyrkandet i sistnämnda
hänseende.
Diskussionen om sprängämnesinspektionens förläggning bör emellertid
enligt utskottets mening inte få undanskymma den väsentligare frågan om
effektiviteten av förefintliga säkerhetsanordningar i samband med sprängämnens
tillverkning och förvaring. Utskottet förutsätter att Kungl. Maj :t
Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1965
21
följer denna fråga med uppmärksamhet och föreslår att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ger denna uppfattning till känna.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må, i anledning av motionen II: 233, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 9 november 1965
På statsutskottets vägnar:
EMIL NÄSSTRÖM
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Boman, fröken
Andersson, herrar Einar Persson, Birger Andersson, Fritz Persson, Virgin,
fru Wallentheim, herrar Söderberg, Per Jacobsson, Mårtensson, Källqvist,
Nils-Eric Gustafsson och Johan Olsson; samt
från andra kammaren: herrar Blidfors, Eliasson i Sundborn, Almgren,
Mellqvist, fröken Elmén, fru Lewén-Eliasson, herrar Turesson, Johansson
i Norrköping, Gustafsson i Skellefteå, Björkman, Nelander, fru Holmberg,
herrar Blomkvist, Nilsson i Kristianstad och Sjönell.
22
Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1965
Bilaga
Remissyttranden till motionen II: 233
Arbetarskyddsstyrelsen (27/4 1965)
I organisationen för handläggning av frågor rörande explosiva varor och
tillsyn över sådan verksamhet ingår såvitt avser tillämpningen av explosivvaruförordningen
(SFS 1949:341) länsstyrelser och polismyndigheter samt
kommerskollegium och sprängämnesinspektionen och i fråga om tillämpningen
av arbetarskyddslagen (SFS 1949: 1) yrkesinspektionen under arbetarskyddsstyrelsen.
I vad avser tillverkning av explosiva varor erfordras enligt
explosivvaruförordningen i allmänhet tillstånd härtill av vederbörande
länsstyrelse (9 §). Länsstyrelsens tillstånd skall avse visst eller vissa slag
av explosiva varor och förbindas med de villkor och föreskrifter, som i varje
särskilt fall finnes erforderliga (10 §). Länsstyrelserna är förutom tillståndsmyndigheter
även tillsynsmyndigheter och utövar, med biträde av
underlydande polismyndigheter, den allmänna tillsynen över efterlevnaden
av gällande bestämmelser om explosiva varor (55 §). Tillverkning av explosiva
varor får ej påbörjas förrän det vid avsyning, som länsstyrelsen låtit
verkställa, befunnits att tillverknings- och förvaringslokaler samt övriga
anordningar och förhållanden överensstämmer med gällande föreskrifter
och länsstyrelsens tillstånd (15 §).
På kommerskollegium ankommer bl. a. att avgöra huruvida viss vara
skall anses som explosiv (4 §). Anläggning för tillverkning av explosiva
varor skall vara så inrättad och rörelsen bedrivas så, att faran för omgivningen
och de i rörelsen sysselsatta blir så ringa som möjligt, därvid närmare
bestämmelser skall utfärdas av kommerskollegium (14 §). På kollegium
ankommer att meddela de föreskrifter och anvisningar beträffande
tillämpningen av förordningen, som finnes påkallade i övrigt (59 §).
Sprängämnesinspektionen är i administrativt avseende en lokalstat under
kommerskollegium. Chef för inspektionen är sprängämnesinspektören.
Sprängämnesinspektionen åligger bl. a. att lämna erforderligt tekniskt biträde
åt länsstyrelser och polismyndigheter vid tillämpningen av explosivvaruförordningen
och medverka i tillsynen över efterlevnaden av gällande
bestämmelser, särskilt i vad avser tillverkning av explosiva varor, samt att
där mot bestämmelserna stridande förhållande finnes föreligga, föranstalta
om rättelse genom anvisning till den felande (55 §). Där ej länsstyrelse
annorlunda förordnar skall avsyningen av fabrik förrättas av sprängämnesinspektionen
i samråd med polismyndigheten och brandchefen i orten
(58 §).
I arbetarskyddslagen föreskrives, att för att förebygga att arbetstagare
skadas genom explosiva ämnen sådana åtgärder skola vidtagas, att fara
härför i möjligaste mån undgås (It §). Därest ett missförhållande föreligger,
äger styrelsen och yrkesinspektör (specialinspektör) förelägga arbetsgivare
att vidtaga viss åtgärd för rättelse eller förbjuda honom att bedriva
visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat
hjälpmedel, visst ämne eller material eller viss arbetsmetod om ej vid förbudets
meddelande angivna villkor iakttages (53 §). Till ledning vid till
-
Statsutskottets utlåtande nr 155 ur 11)65
23
lämpningen av arbetarskyddslagen äger arbetarskyddsstyrelsen meddela
råd och anvisningar (74 §).
Tillsynen å efterlevnaden av arbetarskyddslagstiftningen utövas av arbetarskyddsstyrelsen
samt yrkesinspektionens befattningshavare och kommunala
tillsynsmän. Därjämte kan Kungl. Maj:t förordna, att tillsynen å visst
slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis av nämnda befattningshavare
och tillsynsmän, utövas av specialinspektör. Vad i lagen stadgas
rörande yrkesinspektör skall därvid äga motsvarande tillämpning å sådan
inspektör (47 §).
I enlighet med ovannämnda möjlighet till överflyttning av viss tillsyn
har i kungörelse den 17 december 1948 (SFS 1948:824) föreskrivits, att
den tillsyn å efterlevnaden av arbetarskyddslagen och med stöd av densamma
meddelade föreskrifter, som åligger yrkesinspektör, skall i vad angår
framställning, handhavande och förvaring av explosiva och särskilt
eldfarliga ämnen utövas av sprängämnesinspektören i egenskap av specialinspektör
inom yrkesinspektionen. Vid utövandet av tillsynen äger denne
såsom biträde anlita tekniskt utbildad befattningshavare vid sprängämnesinspektionen.
Enligt samma kungörelse kan arbetarskyddsstyrelsen efter
samråd med kommerskollegium besluta om jämkning av gränsen mellan
yrkesinspektörs och sprängämnesinspektörens befogenhet. Med stöd av
detta stadgande har styrelsen efter samråd med kommerskollegium den
19 mars 1951 meddelat beslut om sådan jämkning. Innebörden av det är, att
sprängämnesinspektören skall handlägga arbetarskyddsärenden som avser
skydd mot explosion eller brand rörande 1) arbetsprocess, där explosiv vara
eller eldfarlig olja tillverkas eller bearbetas, 2) arbetsprocess, där eljest risk
för explosion eller brand föreligger — dock ej sprängningsarbete — samt
3) förvaring under vissa förhållanden av explosivt eller eldfarligt ämne.
Yrkesinspektör (eller annan specialinspektör) skall handlägga alla övriga
slag av arbetarskyddsärenden rörande arbetsställe, där sprängämnesinspektören
har att utöva tillsyn, t. ex. avseende maskinskydd, ventilation, personalrum
och arbetstid. Under yrkesinspektörs (eller annan specialinspektörs)
tillsyn faller också sprängningsarbete. Nämnda gränsdragningsföreskrifter,
av vilka avskrift närslutes1, grundar sig på de riktlinjer 1938 års
arbetarskyddskommitté lämnade i sitt betänkande med förslag till organisation
av tillsynen å arbetarskyddslagstiftningen in. in. (SOU 1946: 88).
Sprängämnesinspektören är såsom specialinspektör med avseende på den
tillsyn inom arbetarskyddets område, som enligt vad ovan nämnts åligger
honom, underställd arbetarskyddsstyrelsen. Kungl. Maj :ts instruktion för
yrkesinspektionen (SFS 1957:646) är tillämplig på hans tillsynsverksamhet
liksom i tillämpliga delar de tjänstgöringsföreskrifter för yrkesinspektionens
befattningshavare, som styrelsen utfärdat.
Under erinran av eu i Gyttorp den 29 oktoher 1964 inträffad sprängningsolycka
har motionärerna framhållit, att ifrågavarande händelse åyno
aktualiserat frågan om överförande av säkerhetsinspektionen vid sprängämnestillverkning
från kommerskollegium till yrkesinspektionen och arbetarskyddsstyrelsen
ävensom översyn av nuvarande bestämmelser för sådan
tillverkning och tillstånd därtill, och i anledning härav föreslagit att
riksdagen hos regeringen hemställer om förslag av nämnda innebörd.
Tillsynen över lagstiftningen på explosivvaruområdet i vad angår tillverkning
av explosiva varor avser att tillgodose såväl allmänhetens behov
av säkerhet som det skyddsintresse i mera begränsad omfattning som föran
1
I lär ej återgiven.
24
Statsutskottets utlåtande nr lön år 1965
ledes av ett arbetsgivare-arbetstagareförhållande. Genom en överflyttning
till den allmänna yrkesinspektionen av tillsynen i dess vidare bemärkelse
till att avse även allmänhetens skyddsintresse skulle under inspektionen
falla tillsynsuppgifter, som går utanför det område som för närvarande bestäms
av arbetarskyddslagstiftningens tillämpningsområde. Från arbetarskyddssynpunkt
vidtagna skyddsåtgärder torde dock tillgodose även den
allmänna säkerheten. Såväl vid en sådan allmän tillsyn som vid en överflyttning
av tillsynen begränsad till arbetsgivare-arbetstagareförhållandet
skulle den allmänna yrkesinspektionen komma att tillföras uppgifter, som
icke ansluter till den erfarenhet inspektionens tjänstemän f. n. i huvudsak
har beträffande frågor om explosiva ämnen, nämligen såvitt avser användningen
därav. Ett spörsmål som i dessa sammanhang därför uppställer sig
är huruvida icke sprängämnesinspektionen, såväl med hänsyn till den speciella
sakkunskap på explosivvaruområdet som inspektionen besitter som
även eljest på grund av dess centrala ställning inom lagstiftningen på detta
område, lämpligen bör överflyttas till arbetarskyddsstyrelsen. Såsom nedan
anföres har det vid skilda tillfällen uttryckts önskemål om en sådan överflyttning.
I sitt ovannämnda betänkande framhöll 1938 års arbetarskyddskommitté
att vid olika tillfällen, särskilt från yrkesinspektörshåll, uttalats önskvärdheten
av att sprängämnesinspektionen tillsammans med vissa andra tillsynsmyndigheter
inordnades under ett särskilt ämbetsverk för arbetarskyddsfrågor,
varigenom en effektiv samverkan från arbetarskyddssynpunkt
mellan olika tillsynsorgan skulle uppnås. Mot ett sådant förslag kunde
invändas, att sprängämnesinspektionens arbetsuppgifter jämlikt förordningarna
angående explosiva varor och eldfarliga oljor var väsentligt mera
omfattande än de som bestämdes av arbetarskyddslagens tillämpningsområde.
Sprängämnesinspektionen hade även att behandla frågor, som avsåg
att skydda allmänheten mot eld- och explosionsrisker, medan yrkesinspektionen
däremot hade att blott ägna uppmärksamhet åt arbetstagares skyddande
för nämnda risker. Sprängämnesinspektionens arbetsuppgifter var
emellertid i stort sett av samma innebörd och ledde till vidtagande av praktiskt
taget likartade skyddsåtgärder vare sig de avsåg allmänheten eller
arbetstagare. I arbetarskyddslagen fanns också vissa bestämmelser, som
berörde andra än arbetstagare, nämligen i fråga om tillverkare och försäljare
av maskiner, redskap etc., vilka föreskrifter vore allmängiltiga. I anledning
härav föreslog kommittén, att sprängämnesinspektionen överflyttades
till det föreslagna nya ämbetsverket, arbetarskyddsstyrelsen. I prop. nr
184/1948 uttalade föredragande departementschefen, att ställning till detta
förslag icke borde tagas förrän i samband med prövningen av ett då nyligen
avgivet förslag till ny förordning angående explosiva varor. I anledning av
att vid remissbehandlingen av kommitténs förslag, det bl. a. av dåvarande
sprängämnesinspektören, ifrågasatts en lokal utbyggnad av sprängämnesinspektionen,
innebärande att ett antal specialutbildade inspektörer skulle
placeras i vissa yrkesinspektionsdistrikt, där tillsynsuppgifter för sprängämnesinspektionen
förekom i särskild omfattning, fann departementschefen,
att resultatet av den av kommittén föreslagna uppdelningen av tillsynsuppgifterna
mellan sprängämnesinspektören och yrkesinspektör borde avvaktas,
men att i den mån frågan om sprängämnesinspektionens ställning
inom statsförvaltningen blev föremål för utredning även behovet av eu fältorganisation
inom inspektionen lämpligen borde prövas.
I ett år 1947 avgivet betänkande med förslag till förordning angående
Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1965
25
explosiva varor m. m. (SOU 1948:8) berördes det förslag om överflyttning
av sprängämnesinspektionen till arbctarskyddsstyrelsen som 1938 års arbetarskyddskommitté
framlagt. De sakkunniga fann sig emellertid icke
kunna tillstyrka en sådan omorganisation, bl. a. med hänsyn till att inspektionens
viktigaste uppgifter av de sakkunniga ansågs till övervägande
del falla utanför arbetarskyddslagstiftningen. Den myndighet som hade den
närmaste naturliga anknytningen till inspektionens verksamhet syntes vara
riksbrandinspektionen. Frågan om brandskydd och brandförsvar sammanhängde
desto närmare med sprängämnesinspektionens uppgifter som explosion
tekniskt sett var ett specialfall av brand. De sakkunniga ansåg emellertid,
att frågan om sprängämnesinspektionens framtida ställning var så
komplicerad, att den borde bli föremål för närmare utredning. Till dess så
skett syntes inspektionen alltjämt böra tillhöra kommerskollegium. I prop.
nr 180/1949 uttalade föredragande departementschefen, att ehuru vissa organisatoriska
skäl syntes tala för att sprängämnesinspektionen och statens
brandinspektion sammanfördes till en fristående arbetsenhet, han då icke
var beredd att förorda en sådan lösning. Inspektionen borde tills vidare tillhöra
kommerskollegium.
I det betänkande angående arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen,
som arbetarskyddsutredningen avgav i november 1955 (SOU 1955:
41) berördes även sprängämnesinspektionens ställning inom statsförvaltningen.
Då emellertid förhållandena i samband med denna specialinspektion
syntes utredningen i stort sett tillfredsställande, ansåg sig utredningen
icke böra föreslå någon ändring. I sitt utlåtande över betänkandet erinrade
arbetarskyddsstyrelsen om eu från yrkesinspektionens sida uttalad önskan,
att sprängämnesinspektionen skulle ingå som eu avdelning inom styrelsen
eller, om detta icke vore möjligt, det på styrelsen skulle inrättas en tjänst,
vars innehavare skulle fungera som kontaktman mellan yrkesinspektionen
och sprängämnesinspektionen. Beträffande spörsmålet om sprängämnesinspektionens
ställning förutsatte styrelsen, att denna fråga kom att närmare
övervägas i anslutning till 1951 års oljeutrednings arbete med revision
av förordningen angående eldfarliga oljor. Styrelsen, som i sitt utlåtande
i annat sammanhang föreslog eu förstärkning av den tekniska hyrån
med eu särskild kemisk-teknisk avdelning, ansåg lämpligt att i varje
fall tills vidare byrådirektören på denna avdelning även tjänstgjorde som
kontaktman för sprängämnesinspektionen. Förslaget om inrättande av
nämnda avdelning upptogs dock ej i den proposition nr 98 som förelädes
1956 års riksdag.
Det av arbetarskyddsstyrelsen framförda önskemålet att inordna sprängämnesinspektionen
under styrelsen bemöttes sedermera av 1951 års oljeutredning
i dess betänkande angående brandfarliga varor (SOU 1956:50).
Utredningen ville bestämt varna för ett sådant överförande. Det skulle innebära
ett underskattande av sprängämnesinspektionens uppgifter i andra
hänseenden än dem som gällde de direkta yrkesinspektörssysslorna. Sprängämnesinspektionen
hade en betydelsefull uppgift rent lagsliftningsinässigt.
På inspektionen skulle ankomma alt utarbeta förslag till kommerskollegii
kungörelse med tillämpningsföreskrifter till den nya förordningen. Detta
vore ej något engångsarbete, utan författningen måste fortlöpande anpassas
efter den snabba tekniska utvecklingen. Denna uppgift fick icke endast ses
ur arbetarskyddssynpunkt utan krävde eu avvägning, där också de ekonomiska
synpunkterna måste tillerkännas elt visst berättigande. Det vore
självklart, att eu sådan lagstiftningsåtgärd borde åläggas det centrala ver
-
26
Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1965
ket för tillgodoseende av näringslivets intressen, dvs. kommcrskollegium.
Därmed var också i själva verket sprängämnesinspektionens administrativa
samhörighet med kollegium given.
i sitt utlåtande den 16 april 1957 över betänkandet erinrade styrelsen om
alt i dess verksamhet ingick åtskilliga arbetsuppgifter, som direkt sammanhängde
med hanteringen av brandfarliga vätskor och därigenom även med
sprängämnesinspektionens verksamhet. Detta gällde i lika hög grad även
explosivvaruområdet. Det förelåg därvid många gånger behov av samråd
med sprängämnesinspektören, vilket skulle underlättas om sprängämnesinspektionen
var helt knuten till arbetarskyddsverket. Den nuvarande organisationen
medförde, att nödigt samarbete i många fall blev omständligt
och tungrott, vartill kom onödigt dubbelarbete. Det kunde ej heller anses
vara rationellt att två statliga inspektionsorgan, yrkesinspektionen och
sprängämnesinspektionen, som hade samma eller likartade arbetsuppgifter
och vilkas verksamhet starkt ingrep i varandra skulle såsom för närvarande
vara uppdelade på skilda centrala verk. De arbets- och tillsynsuppgifter,
som sprängämnesinspektionen hade att handlägga, hörde dessutom på ett
helt annat sätt ihop med arbetarskyddsstyrelsens verksamhet än vad de
torde göra med kommerskollegii ämbetsuppgifter. De skäl utredningen anfört
mot eventuell överflyttning av sprängämnesinspektionen till arbetarskyddsstyrelsen
ansåg styrelsen icke bärande. Inspektionens lagstiftningsuppgifter
kunde icke anses särpräglade, enär det i allmänhet torde ankomma
på varje ämbetsverk eller myndighet att i mån av behov utarbeta
och utfärda tillämpningsföreskrifter till den eller de lagar, som föll inom
verkets eller myndighetens ämbetsområde liksom att framlägga förslag
till ändringar i lagstiftningen. Gentemot utredningens uttalande att utarbetandet
av tillämpningsföreskrifter till förordningen var en sådan lagstiftningsåtgärd
som borde åläggas det centrala verket för tillgodoseende av
näringslivets intressen, dvs. kommerskollegium, kunde anföras att det även
ankom på arbetarskyddsstyrelsen att vid tillämpningen av arbetarskyddslagen
och vid utarbetandet av anvisningar därtill i görligaste mån beakta
näringslivets intressen. Vid tillsynens utövande gällde dessutom — enligt
ett i arbetarskyddskungörelsen infört stadgande — att hänsyn skulle tagas
till vad som i varje särskilt fall kunde anses skäligt med hänsyn till förevarande
omständigheter och att det skulle beaktas huru i det särskilda
fallet ändamålet med arbetarskyddet kunde vinnas utan att arbetsgivaren
onödigt betungades. För beaktande av detta intresse vid den centrala handläggningen
av arbetarskyddsfrågor hade till styrelsen knutits särskilda av
Kungl. Maj :t efter förslag av De svenska arbetsgivarnas förtroenderåd,
Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation utsedda
representanter vilka såsom ledamöter deltog i styrelsens beslut i bl. a.
arbetarskyddsfrågor av principiell betydelse eller större vikt. Dessutom
fanns sedan år 1956 på varje distrikt ett rådgivande organ, yrkesinspektionens
förtroenderåd, bestående av sju av Kungl. Maj:t efter förslag av
bl. a. ovannämnda huvudorganisationer utsedda ledamöter. På dessa förtroenderåd
ankom att företrädesvis avhandla arbetarskyddsfrågor av särskilt
intresse för arbetsmarknadens parter eller eljest av allmän vikt. Vid
utarbetande inom styrelsen av generella tekniska skyddsföreskrifter förekom
även ofta ett nära samarbete med näringslivets huvudorganisationer.
Det förhållandet att sprängämnesinspektionens verksamhet till stor del också
berörde allmänheten syntes icke böra ntgöra hinder för inspektionens
överflyttning till styrelsen. De ärenden jämlikt 45 § arbetarskyddslagen,
Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1065
27
som styrelsen hade att handlägga, berörde till stor del även tredje person.
I anledning av att i annat sammanhang även diskuterats frågan om
sprängämnesinspektionen borde sammanföras med statens hrandinspektion
framhöll styrelsen, att därest en överflyttning till arbetarskyddsstyrelsen
ansågs icke böra komma till stånd, det var mera naturligt, att sprängämnesinspektionen
sammanfördes med brandinspektionen än att den skulle tillhöra
kommerskollegium. Det borde dock uppmärksammas, att denna inspektion
i ganska begränsad omfattning torde ha att befatta sig med explosiva
varor. För arbetarskyddsstyrelsens del var däremot detta fallet i
mycket stor utsträckning, i det att utfärdandet av anvisningar rörande
sprängningsarbete ankom på styrelsen. Tillsynen över sådant arbete handhades
dessutom helt av den allmänna yrkesinspektionen. Med hänsyn till
det anförda föreslog styrelsen, att sprängämnesinspektionen inordnades
under styrelsen, lämpligen som en fristående avdelning direkt underställd
generaldirektören. I samma avdelning borde även sprängämnesinspeklionens
militära avdelning ingå som en militär sektion. De uppgifter, som ankom
på kommerskollegium i egenskap av sprängämnesinspektionens chefsmyndighet,
borde samtidigt överflyttas på arbetarskyddsstyrelsen. I Kungl.
Maj :ts proposition till riksdagen med förslag till förordning om brandfarliga
varor (prop. 173/1961) föreslogs en oförändrad organisation, vilket
också blev riksdagens beslut.
1 en av kommerskollegium med förslag till bl. a. ändringar i explosivvaruförordningen
verkställd utredning, »Explosiva varor», augusti 1962,
framhöll kollegium, att det icke syntes föreligga skäl att ändra på den
kompetensfördelning mellan myndigheterna som stadgades i explosivvaruförordningen.
Befogenheten att meddela föreskrifter samt anvisningar av
allmän karaktär borde i princip tillkomma kommerskollegium ensamt,
medan det även fortsättningsvis borde ankomma på tillståndsmyndigheterna
att meddela föreskrifter och villkor för enskilda fall. Vad sprängämnesinspektionen
angick borde den såsom tillsynsmyndighet enligt explosivvaruförordningen
icke ha längre gående befogenhet än att, sedan inspektionen
funnit mot förordningen stridande förhållande föreligga, föranstalta
om rättelse, i första hand genom anvisning till den felande, i andra hand
genom anmälan till den myndighet som hade möjlighet att ingripa mera
aktivt.
1 sitt utlåtande den 18 december 1962 över kommerskollcgii utredning
framhöll arbetarskyddsstyrelsen lika., att möjligheten att behandla frågor
om arbetarskyddet vid tillverkning och annan hantering av explosiva
varor med åberopande av två skilda författningar, arbetarskyddslagen och
explosivvaruförordningen, icke synts tillfredsställande från vare sig effektivitets-
eller ansvarssynpunkt. Någon effektiv tillsyn häröver torde ej heller
kunna påräknas genom länsstyrelserna och dem underställda polismyndigheter,
enär de icke ägde någon teknisk sakkunskap på området. Styrelsen
fann det från ansvarssynpunkt även otillfredsställande, att arbetarskyddsfrågor
på explosivvaruområdet och utfärdande av anvisningar därom
skulle centralt ankomma på två myndigheter, kommerskollegium och
arbetarskyddsstyrelsen. Ansvaret i detta hänseende borde enligt styrelsens
mening åvila endast en central myndighet.
Ett klarläggande av i vilken ordning arbetarskyddsfrågor på området borde
handläggas syntes kunna ske genom att i explosivvaruförordningen,
förslagsvis 2 §, föreskrevs, att om arbetstagares skyddande mot ohälsa och
olycksfall vid tillverkning och annan hantering av explosiva varor samt
28
Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1965
tillsyn däröver gällde vad därom stadgades i arbetarskyddslagen. Ett sådant
klarläggande av arbetarskyddsfrågan hade skett i fråga om gruvlagens
tillämpning.
Styrelsens förslag i denna del avsåg dock icke, att någon ändring för närvarande
skulle ske i fråga om länsstyrelsernas och polismyndigheternas
tillståndsgivning enligt förordningen eller allmänna tillsyn över efterlevnaden
av förordningens bestämmelser.
Det samarbete i fråga om arbetarskyddet på området, som måste finnas
mellan tillsynsorganen var otvivelaktigt av sådan omfattning och betydelse,
att en bättre samordning av tillsynsverksamheten mellan sprängämnesinspektionen
och den allmänna yrkesinspektionen liksom vissa övriga
specialinspektioner inom yrkesinspektionen var nödvändig. De skäl
som styrelsen anfört i sitt utlåtande om brandfarliga varor talade även
härför. Detta torde sannolikt kunna åstadkommas endast genom att sprängämnesinspektionen
mera direkt knöts till den centrala arbetarskyddsmyndigheten.
Frågan härom ansåg styrelsen böra närmare utredas.
I prop. nr 148/1963 framhöll föredragande departementschefen i denna
fråga, att sprängämnesinspektören i egenskap av specialinspektör i sin
verksamhet på arbetarskyddslagstiftningens område redan var underställd
arbetarskyddsstyrelsen. Det borde vidare beaktas, att de ärenden, som
föranleddes av arbetarskyddslagen och som sprängämnesinspektören hade
att taga befattning med endast utgjorde en mindre del av sprängämnesinspektionens
samlade verksamhet. Inspektionens övriga och mest omfattande
arbetsuppgifter gällde främst olika delar av handeln och industrien,
varför det tedde sig följdriktigt att inspektionen var underställd kommerskollegium.
Till grund för förordningen om brandfarliga varor låg även
uppfattningen att sprängämnesinspektionen skulle bestå med oförändrad
organisatoxdsk ställning. Någon erinran häremot hade icke framkommit
under riksdagsbehandlingen. Av angivna skäl kunde därför någon omprövning
av sprängämnesinspektionens organisatoriska ställning för det
dåvarande icke anses påkallad. Det vore dock angeläget alt frågor om arbetarskydd
blev föremål för kontinuerligt samråd mellan de olika myndigheter
som var verksamma på explosivvaruområdet.
Arbetarskyddsstyrelsen har efter sitt ovannämnda utlåtande den 18 december
1962 ej haft anledning ändra uppfattning angående behovet av en
prövning av sprängämnesinspektionens ställning. En tillfredsställande samordning
av arbetarskyddsfrågor på explosivvaruområdet torde, såvitt styrelsen
kan finna, sannolikt icke kunna åstadkommas på annat sätt än att
inspektionen överflyttas till styrelsen. Ej minst från ansvarssynpunkt, såsom
vid utfärdande av tillämpningsföreskrifter till lagstiftningen på hithörande
område, är det angeläget att ett odelat ansvar förefinnes. För användningen
av explosiva varor vid sprängningsarbete har styrelsen till
ledning vid tillämpningen av arbetarskyddslagen utfärdat råd och anvisningar
till skydd mot yrkesfara vid sådant arbete. Styrelsen har dessutom
meddelat vissa råd och anvisningar rörande beredning av ammoniumnitrat
och olja till sprängämne, AN-olja, och om dess användning vid sprängningsarbete.
Några anvisningar rörande handhavande i övrigt av explosiva
ämnen, avseende t. ex. tillverkning, har däremot icke utfärdats av styrelsen,
utan styrelsen har därvidlag ansett, att det enligt bemyndiganden i explosivvaruförordningen,
bl. a. i 14 § och i anledning av vad i denna paragraf
föreskrives i fråga om tillverkning av explosiva varor, tillkommer kommerskollegium
att utfärda närmare föreskrifter därom. Kollegium har också i
Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1965
29
tillämpningskungörelse till förordningen (1964: 2 ser. A) meddelat vissa bestämmelser
till 14 §, dock mera allmänt hållna, vilka ansetts böra iakttagas
även från arbetarskyddssynpunkt.
Genom att två myndigheter var för sig har möjlighet att handlägga arbetarskyddsfrågor
på explosivvarnområdet avtrubbas lätt intresset för initiativ
och snabb uppföljning av aktuella frågor. Från ansvars- och effektivitetssynpunkt
bör därför arbetarskyddsfrågor på hithörande område så långt
möjligt är samlas på en myndighet. Detta gäller även i fråga om brandfarliga
varor. Den nuvarande ordningen har vid den praktiska tillämpningen
också visat sig otillfredsställande, bl. a. genom att den försvårar ett
på grund av den industriella utvecklingen alltmer nödvändigt samarbete.
Det är ej heller försvarligt och rationellt, att företag som tillverkar eller
eljest i sin verksamhet handhar explosiva eller brandfarliga varor liksom
de hos företaget anställda skall vara tveksamma om vilken myndighet som
har ansvaret för skyddsåtgärder och vilkens bestämmelser de skall rätta sig
efter.
Med åberopande av vad sålunda anförts får arbetarskyddsstyrelsen föreslå,
att i samråd med arbetsmarknadens parter en utredning om sprängämnesinspektionens
inordnande i arbetarskyddsverket kommer till stånd. I
samband därmed synes det styrelsen även böra prövas, om icke länsstyrelses
nuvarande befogenhet att meddela tillstånd att tillverka explosiva
varor och verkställa avsyning bör överföras till arbetarskyddsstyrelsen, enär
dessa frågor nära sammanhänger med tillsynsverksamheten.
Kommerskollegium (21/4 1965)
Inledningsvis anser sig kollegium böra något redogöra för den lagstiftning
som är tillämplig på explosivvaruområdet samt belysa de svårigheter
som här uppstå. — I Sverige gäller huvudprincipen att all näringsverksamhet
må fritt utövas av envar inom rameix för vår allmänna rättsordning.
Denna princip har emellertid icke kunnat helt upprätthållas, utan genom
statliga åtgärder ha särskilda inskränkningar gjorts där så funnits påkallat
från allmänna synpunkter, t. ex. av säkerhetsskäl. Detta är fallet bl. a. beträffande
explosivvaruområdet, där den enskildes rörelsefrihet kraftigt begränsats
genom speciallagstiftning.
De grundläggande bestämmelserna på området har lämnats i förordningen
den 10 juni 1949 om explosiva varor, varjämte det åligger kollegium
— förutom att fullgöra vissa närmare angivna uppgifter — att meddela de
föreskrifter och de anvisningar beträffande tillämpningen av förordningen
som finnes påkallade (59 §). I fråga om hantering av explosiv vara och då
bl. a. tillverkning gäller som huvudregel att hanteringen ej får ske utan
tillstånd av myndighet (se t. ex. 9 §), vilken oftast har att förbinda meddelat
tillstånd med de villkor och föreskrifter som i varje särskilt fall finnes
erforderliga (se t. ex. 10 § tredje stycket). Förordningens bestämmelser och
med stöd därav meddelade föreskrifter har karaktären huvudsakligen av
ordningsregler, vilkas överträdande medför straffansvar (61 §).
Enligt kollegii mening varken kan eller bör hantering av explosiva vai-or
kringgärdas med eu mängd detalj föreskrifter, hänförliga till alla olika
skeden av verksamheten. Att lagstiftaren förutsatt detta framgår bäst av att
eu allmän straffbestämmelse införts i 61 § 5 mom. förordningen. Här bör
även den allmänna straffbestämmelsen i 13 kap. 6 § brottsbalken uppmärksammas.
Dessa bestämmelser ger klart vid handen, att avsaknad av säkerhetsföreskrift
ej befriar den eller de för eu tillverkning ansvariga från
30
Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1!)65
skyldighet att i allo iakttaga tillbörlig aktsamhet samt vidtaga lämpliga åtgärder
till förhindrande av olyckor. Den som i något avseende är vårdslös
vid tillverkning av explosiv vara kan icke undgå straff av det skälet att särskild
föreskrift i saken icke utfärdats av vederbörande myndighet; hans
plikt att utöva verksamheten i enlighet med vedertagna rättsgrundsatser
kvarstår. Staten kan icke — bortsett från fall där statlig myndighet är att
betrakta som tillverkare — taga på sig det omedelbara ansvaret för att en
explosivvarutillverkning bedrives tillfredsställande från säkerhetssynpunkt.
Det sagda har gällt alltsedan de första författningarna på området utfärdades
och har kommit klart till uttryck t. ex. i 11 § andra stycket nuvarande
förordning.
Uppgiften att utforma erforderliga säkerhetsföreskrifter är ytterst vansklig.
Till en början är det uppenbart att fall lätt uppstår som ej kunnat förutses
och då sålunda föreskrifter ej varit möjliga att utfärda. Vidare finnas
fall där föreskrifter är överflödiga därför att fråga är om självklara förhållanden
och där det närmast skulle te sig löjeväckande att meddela uttryckliga
regler. Dessutom synes det kollegium viktigt att alltför ingående
och bindande föreskrifter undvikas. I annat fall omöjliggöres eller försvåras
en sund teknisk utveckling.
Av det anförda följer att tillämpningsföreskrifter i stort sett bör vara
mer allmänt hållna. Att detta också varit lagstiftarens mening framgår bl. a.
därav att det, såsom förut berörts, i förordningen stadgas skyldighet för
tillståndsmyndighet att vid beviljande av t. ex. tillstånd för tillverkning
meddela erforderliga föreskrifter och villkor, dvs. utöver kollegii tillämpningsföreskrifter.
Beträffande särskilt tillverkning bör uppmärksammas att denna i vårt
land väsentligen är koncentrerad till ett fåtal tillverkningsställen och att
de för tillverkningen ansvariga vanligen är framstående experter med lång
och på internationella erfarenheter grundad praktik. Denna omständighet
bidrager självfallet till att behovet av säkerhetsföreskrifter för sprängämnesindustrien
är mindre framträdande; i stort sett torde det förhålla sig
så att fabriksledningen är i stånd att utan särskilda föreskrifter avgöra
vilka åtgärder som böra vidtagas för att rimliga anspråk på säkerhet skall
uppfyllas. I sammanhanget hör erinras om att det sedan gammalt ålegat
den för en tillverkning utsedde föreståndaren att utfärda särskilda föreskrifter
rörande ordningen inom fabriken samt att anslå dem på lämpliga
ställen.
Nu angivna omständigheter har medfört att de av kollegium utfärdade
tillämpningsföreskrifterna i anslutning till förordningens tillverkningskapitel
är tämligen knapphändiga och allmänt hållna. Detsamma gäller de
särskilda ordningsföreskrifter som enligt 14 § skall utfärdas av kollegium.
Kollegium har därvid naturligen förutsatt, att länsstyrelsen vid beviljande
av tillstånd skall — efter hörande av sprängämnesinspektionen (58 § 1
mom.) — meddela de föreskrifter som är påkallade med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet och att erforderliga ordningsföreskrifter
blir utfärdade av föreståndaren.
Strävandena från det allmännas sida att förhindra olyckor i samband
med hantering av explosiva varor har framträtt icke endast i straffsanktioner,
riktade mot den som överträder gällande bestämmelser om området,
utan även i ett uttryckligt åläggande för länsstyrelserna att med biträde av
underlydande polismyndigheter utöva den allmänna tillsynen över efterlevnaden
av gällande bestämmelser om explosiva varor (55 § första stycket).
Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1965
31
Dessutom liar föreskrivits (55 § andra och tredje styckena) att sprängämnesinspektionen
skall medverka i tillsynen, särskilt i vad avser tillverkning,
varjämte inspektionen äger tillhandagå allmänheten med råd och anvisningar.
För underlättande av tillsynen liar förordningen tillagt tillsynsmyndigheterna
tämligen långtgående befogenheter i fråga om tillträde till
lokaler m. m. (55 § femte och sjätte styckena). Förordningen berättigar ej
någon av dessa myndigheter att ingripa med föreskrifter om huru i det särskilda
fallet verksamhet bör bedrivas, även om det skulle framkomma att
den för verksamheten ansvarige åsidosatt vad som kan anses åligga honom
för tillgodoseende av rimliga säkerhetskrav. I sådant fall kan åtal anställas
mot den försumlige eller meddelat tillstånd återkallas (6 §). Sistnämnda
befogenhet innefattar självfallet också rätt för tillståndsmyndigheten att
uppställa visst villkor eller lämna viss föreskrift, vars åsidosättande medför
tillståndets återkallande. Här må upprepas att frånvaron av säkerhetsföreskrift
icke fritager eu vårdslös tillverkare från ansvar.
I sin egenskap av arbetarskyddsstyrelsen underställd specialinspektör inom
arbetarskyddet har emellertid sprängämnesinspektören längre gående
befogenheter än explosivvaruförordningen lämnar honom. Detta blir av betydelse
framförallt beträffande tillverkning av explosiv vara, eftersom här
arbetarskyddsfrågor så gott som alltid torde vara aktuella. Sålunda äger
sprängämnesinspektören med stöd av 53 § arbetarskyddslagen — därest
han upptäcker något missförhållande i samband med tillverkning av explosiv
vara, vilket ej innebär överträdelse av straffbelagd föreskrift — förelägga
arbetsgivaren (tillverkaren) att inom utsatt skälig tid vidtaga viss åtgärd
för att avhjälpa missförhållandet eller ock förbjuda honom att efter utsatt
skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal in. in. utan att
iakttaga viss vid förbudets meddelande angivet villkor. Vidare stadgas uttryckligen
i It § instruktionen för yrkesinspektionen (dit specialinspektörerna
höra) att tillsynsorgan bl. a. skall tillhandagå med upplysningar, råd
och anvisningar i fråga som rör arbetets sundhet och säkerhet.
Av det anförda torde framgå att explosivvaru- och arbetarskyddslagstiftningen
är så uppbyggd att den i och för sig inrymmer möjlighet för vederbörande
myndigheter alt vidtaga de åtgärder som kan anses erforderliga
för att förebygga skador inom sprängämnesindustrien på person och egendom.
Detta hindrar emellertid självfallet icke att skador ändock kunna uppslå;
den s. k. mänskliga faktorn gör sig gällande och den kan lätt kullkasta
gjorda föranstaltningar. Särskilt må framhållas att alltför ingående och utförliga
regler verkar avtrubbande och kan leda till att den enskilde förlorar
den egna initiativförmågan.
Så sent som år 1963 hade riksdagen att ta ställning till en av Kungl. Maj:t
framlagd proposition (nr 148/1963) med förslag till ändringar i 1949 års
explosivvaruförordning. Sedan förslaget hänskjutits till första lagutskottet
för granskning och utskottet avgivit utlåtande i ärendet (nr 35/1963), antogs
förslaget av riksdagen. Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 juli
1964. I anslutning härtill har kollegium i samråd med bl. a. arbetarskyddsstyrelsen
utfärdat eu kungörelse (nr 2/1964, ser. A) med närmare bestämmelser
rörande tillämpningen av förordningen. Bakom kungörelsen ligger
en noggrann genomgång och överarbetning av dessförinnan gällande bestämmelser,
varvid de ändringar och tillägg gjorts som betingats av lindringarna
i förordningen och den tekniska utvecklingen. Enligt kollegii mening
har icke förekommit någon omständighet av beskaffenhet att redan nu
32
Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1965
böra föranleda en ny översyn av de på explosivvaruområdet gällande bestämmelserna.
Vad som aktualiserat motionärernas krav på en dylik översyn är den i
oktober 1964 inträffade svåra sprängningsolyckan i Gyttorp. Polisutredningen
angående olyckan är ännu ej avslutad och det är därför för tidigt att
yttra sig om anledningen till denna. Hittills har emellertid intet framkommit
som ger vid handen att olyckan skulle bero på att av statliga myndigheter
utfärdade bestämmelser skulle vara felaktiga eller ofullständiga.
Skulle mot förmodan så visa sig vara fallet, möjliggör emellertid nuvarande
lagstiftning att rättelse härvidlag sker, lämpligen genom att kollegium i
samråd med arbetarskyddsstyrelsen kompletterar sina tillämpningsföreskrifter
eller att länsstyrelsen omprövar frågan om tillverkningstillståndets
giltighet och härvid förbinder ett nytt tillstånd med erforderliga villkor och
föreskrifter.
Vad härefter angår frågan om en överflyttning av sprängämnesinspektionen
från kollegium till arbetarskyddsstyrelsen må framhållas, att inspektionen
har samma uppgifter på området för brandfarliga varor som på explosivvaruområdet.
Dessa uppgifter är av två slag. Såsom specialinspektör
under arbetarskyddsstyrelsen åligger det sprängämnesinspektören att på
dessa områden utöva tillsyn över att arbetarskyddslagens bestämmelser efterlevas,
dvs. att arbetstagare icke ådrager sig ohälsa eller olycksfall i arbetet,
och enligt förordningen om explosiva och brandfarliga varor är sprängämnesinspektionen
skyldig att övervaka att i dessa förordningar lämnade
bestämmelser efterföljs.
Bedömes sprängämnesinspektionens verksamhet enbart från arbetarskyddssynpunkt,
vore det onekligen rationellt att förlägga dess verksamhet
under arbetarskyddsstyrelsen. Slutsatsen skulle bli densamma, därest arbetarskyddsfrågorna
vore de förhärskande. Så har emellertid ej ansetts vara
fallet. Övriga spörsmål har bedömts vara minst lika viktiga; allmänhetens
krav på att ej bli utsatt för risker måste tillgodoses. Med hänsyn härtill
och då samtidigt näringslivets intresse av att i sammanhanget ej bli onödigt
hårt betungat måste beaktas har inspektionen som sakkunnigt organ
knutits till kollegium, vilket ämbetsverk sedan gammalt intager en central
ställning på näringslivets område. Åt kollegium har uppdragits att utfärda
erforderliga tillämpningsföreskrifter beträffande områdena för explosiva
och brandfarliga varor.
Detta innebär emellertid icke att arbetarskyddsintresset ej skulle blivit
vederbörligen beaktat. Av bifogade promemoria1 om inspektionens befogenheter
framgår tvärtom, att det lagstiftningsvägen är väl sörjt för att
dessa intressen kunna tillvaratagas.
Det spörsmål varom här är fråga är icke nytt. Senast behandlades det av
1963 års riksdag i anslutning till förut nämnda propositionen nr 148/1963
med förslag till ändringar i 1949 års explosivvaruförordning. Föredragande
departementschefen belyste där ingående de problem som anmäler sig i
sammanhanget och han stannade — på de skäl som här ovan antytts —
för att sprängämnesinspektionen ej borde överföras till arbetarskyddsstyrelsen
utan kvarbli hos kollegium. Riksdagen anslöt sig till denna uppfattning.
Enligt kollegii mening har därefter icke förekommit någon omständighet
av beskaffenhet att föranleda till annat bedömande.
1 Här ej återgiven.
Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1965
33
Vid de hittills hållna polisförhören angående Gyttorpsolyckan har ej kommit
fram något som tyder på att olyckan skulle bero på fel eller underlåtenhet
från sprängämnesinspektionens sida, och i vart fall synes det vara
orealistiskt att tro att olyckan skulle ha undvikits om det statliga expertorganet
på explosivvaruområdet i sin helhet varit knutet till arbetarskyddssiyrelsen.
I sammanhanget får kollegium bifoga en inom sprängämnesinspektionen
upprättad promemoria i ämnet.1
Sammanfattningsvis får kollegium som sin mening framföra, att motionärernas
yrkanden ej bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Landsorganisationen i Sverige (12/4 1965)
Motionärerna har under hänvisning till sprängningsolyckan i Gyttorp
den 29 oktober 1964 funnit angeläget:
att tillsynen över sprängämnestillverkningen lägges under yrkesinspektionen
och arbetarskyddsstyrelsen,
samt att nuvarande bestämmelser för sprängämnestillverkning och tiliståndsgivning
göres till föremål för en noggrann översyn och tillståndsgivningen
blir mer rigorös.
På berörda frågor har LO framlagt sina synpunkter i yttrande den 4
januari 1963 över betänkande angående Kommerskollegii utredning om explosiva
varor samt LO:s arbetarskyddskommitté i likalydande skrivelser
den 2 december 1964 till chefen för handelsdepartementet och chefen för
socialdepartementet.
Utöver vad vid dessa tillfällen anförts har LO för närvarande intet att tilllägga.
Sveriges industriförbund (21/4 1965) har hänvisat till vad Sveriges Kemiska
Industrikontor i nedan återgivna skrivelse anfört i ärendet.
Sveriges kemiska industrikontor (20/4 1965)
Den omedelbara anledningen till motionen synes vara sprängningsolyckan
i Gyttorp den 29 oktober 1964. Polisutredningen rörande denna olycka
är ännu ej avslutad. Det må därför inledningsvis framhållas, att de eventuella
åtgärder som kan föranledas av olyckan rimligen bör anstå tills denna
undersökning slutförts.
Sprängämnesindustrin är underkastad tillsyn från i princip tre olika
myndigheter. Sprängämnesinspektionen övervakar under Kommerskollegium
den direkta produktionen av sprängämnen. Yrkesinspektionen fyller
— under Arbetarskyddsstyrelsen — tillsynsfunktionen beträffande vissa
delar av verksamheten, främst förhållanden som berör arbetarnas hälsa.
Polismyndighet, slutligen, har att under länsstyrelserna meddela vissa tillstånd
samt övervaka att bestämmelserna om bl. a. lagring och distribution
följs. Sprängämnesinspektionen är i administrativt hänseende en lokalslat
under Kommerskollegium. Detta ämbetsverk har att bereda och avgöra
ärenden angående explosiva varor samt utövar dessutom vederbörlig tillsyn
på detta område och meddelar tillämpningsföreskrifter och anvisningar till
ifrågavarande förordningar. Chefen för Sprängämnesinspektionen är samtidigt
specialinspektör inom Yrkesinspektionen och har i denna sin egenskap
att handlägga ärenden, som avser arbetarnas skydd mot explosion och
1 Här ej återgiven.
34
Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1965
brand vid arbetsprocess, där explosiv vara tillverkas och bearbetas eller där
eljest särskild risk för explosion eller brand föreligger. I denna sin befattning
är sprängämnesinspektören underställd Arbetarskyddsstyrelsen.
Svårigheten att bedöma de säkerhetstekniska konsekvenserna inom
sprängämnestillverkningen nödvändiggör, att säkerhetsinspektionen omliänderhas
av väl utbildade specialister, som har möjlighet att fortlöpande
följa den tekniska utvecklingen inom sprängämnesindustrin — även på det
internationella fältet. En sådan sakkunskap torde i dag främst finnas företrädd
inom Sprängänmesinspektionen. Det är därför naturligt, att tillsynen
över tillverkningen — vad det gäller själva produktionsprocessen eller
skyddet för arbetarna — är koncentrerad till denna myndighet. Den sprängämnestillverkande
industrins kontakter med Sprängänmesinspektionen är
goda och täta. Inspektion vid företagen torde genomsnittligt ske en gång
om året. Besök av inspektionens tjänstemän företas därjämte utan dröjsmål
närhelst tillverkarna (inskar. Samråd sker dessutom ofta redan på planeringsstadiet
vid ändringar i produktionsförloppet — en verksamhet som
sannolikt skulle kunna ytterligare fördjupas men som då torde kräva ökade
resurser hos Sprängänmesinspektionen. Ett förtroendefullt samarbete har
således etablerats mellan inspektionen och industrin till gagn för säkerheten
vid tillverkningen. Detta har bidragit till att olycksfallsfrekvensen inom
sprängämnesindustrin är betydligt lägre än inom de flesta andra industrigrenar.
Enligt vad vi erfarit uppskattas även samarbetsformerna av arbetarsidans
representanter, de s. k. skyddsombuden.
Av vad som anförts framgår, att anledning saknas att skilja Sprängämnesinspektionen
från dess befattning med säkerhetsinspektionen vid sprängämnestillverkningen.
Motionärernas syfte kunde emellertid också tillmötesgås
genom ett överflyttande av denna myndighet till Yrkesinspektionen.
Denna utväg avvisades emellertid av riksdagen i samband med behandlingen
av prop. nr 148/1963. Föredragande departementschefen anförde då, att
sprängämnesinspektören i sin egenskap av specialinspektör också var ett
organ, genom vilket Yrkesinspektionen övade tillsyn å efterlevnaden av arbetarskyddslagstiftningen.
Sprängänmesinspektionen var sålunda i sin verksamhet
på arbetarskyddslagstiftningens område redan underställd Arbetarskyddsstyrelsen.
De ärenden, som föranleddes härav, utgjorde emellertid
endast en mindre del av Sprängämncsinspektionens samlade verksamhet.
Inspektionens mest omfattande arbetsuppgifter gällde främst olika delar av
handel och industri, varför det tedde sig följdriktigt, att inspektionen var
underställd Kommerskollegium. Hos nämnda ämbetsverk låg för övrigt liknande
tillsynsuppgifter beträffande brandfarliga varor.
Kemikontoret kan ansluta sig till denna av handelsministern deklarerade
uppfattning. Konmierskollegii befattning med explosiwaruförordningen
är så väsentlig, att den statliga expertisen på området i första hand bör
vara knuten till kollegium. Det finns ingen anledning antaga, att en överflyttning
av Sprängänmesinspektionen till Arbetarskyddsstyrelsen skulle
medföra någon förbättring av inspektionens verksamhet på arbetarskyddets
område. Några avgörande olägenheter med sprängämnesinspektörens samtidiga
befattning med arbetarskyddslagstiftningen ansågs 1963 för övrigt ej
föreligga och torde ej heller därefter ha uppkommit.
Motionärerna har också hemställt, att en allmän översyn av säkerhetsbestämmelserna
för sprängämnestillverkningen skall göras. Kemikontoret vill
gärna vitsorda, att det är angeläget att dessa bestämmelser kontinuerligt
anpassas till den säkerhetstekniska utvecklingen. Det synes dock med fog
Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1965
35
kunna ifrågasättas om behov nu föreligger av en dylik översyn. Hithörande
förordningar och kungörelser har helt nyligen genomgått en grundlig överarbetning.
Nya bestämmelser har för kort tid sedan trätt i kraft — de nya
tillämpningsföreskrifterna så sent som den 30 oktober förra året. Dessa
bestämmelser baserar sig på ett flerårigt samarbete mellan alla berörda
parter. Det synes knappast motiverat att redan göra dem till föremål för
översyn.
Mot bakgrund av vad ovan anförts hävdar Kemikontoret, att anledning
saknas att bifalla motionen 11:233 angående säkerhetsinspektionen vid
sprängämnestillverkning.
MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650027
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1965:376 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående tillgodoräknande i lönehänseende av lärartjänst i utvecklingsländerna. s. 1 i texten