Utlåtande i anledning av väckta motioner om utbyggnad av telekommunikationerna i skärgården.
1965-11-10 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1965:159, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utbyggnad av telekommunikationerna i skärgården.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nr 159—160
Statsutskottets utlåtande nr 159 år 1965
I
Nr 159
Utlåtande i anledning av väckta motioner om utbyggnad av telekommunikationerna
i skärgården.
(4:e avd.)
1 två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Alexanderson (I: 435), och den andra inom andra kammaren av herr
Keijer m. fl. (II: 538), har hemställts, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte
begära utredning av möjligheterna till snabb utbyggnad av telekommunikationerna
i skärgården i syfte att bereda befolkningen trygghet.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande torde
få hänvisas till motionen II: 538.
över motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttranden avgivits av telestyrelsen, sjöfartsstyrelsen, fiskeristyrelsen
och länsstyrelsen i Stockholms län.
Telestyrelsen erinrar om att i fråga om skärgårdens telekommunikationer
åtgärder kontinuerligt vidtagits för att bereda skärgårdsbefolkningen tillfredsställande
telefoneringsmöjligheter. Vad avser t. ex. Stockholms skärgård
må sålunda nämnas, att telefonförbindelser numera finnes med alla
öar med bofast befolkning, även för sådana öar där endast en familj är
bosatt.
Styrelsen anför vidare följande.
Normalt gäller för hela landet att ledning mellan station och abonnent
anlägges och underhålles av televerket utan extra kostnad för abonnenten
inom ett för varje station fastställt område, benämnt stationsområde. För
skärgårdsområdet innebär detta att bofast befolkning erhåller telefonabonnemang
mot erläggande av allenast sedvanlig inträdes- och abonnemangsavgift
för telefonabonnemanget, trots att televerkets självkostnader här som
regel uppgår till mångdubbelt högre belopp än avgifterna i fråga.
I vissa fall undantages emellertid del av stationsområde, t. ex. öar och
avlägset liggande fjäll- och skogsbygder, från förmånen av fria ledningar
enligt ovan, nämligen då sådan del av stationsområdet saknar bofast befolkning
och endast utnyttjas för fritidsbebyggelse, såsom sommarstugor, jaktoch
sportstugor eller liknande. Denna bestämmelse fastställdes av 1946 års
riksdag i anledning av framställning därom i telestyrelsens skrivelse den
1. 3.1946 med överlämnande av 1944 års telefonkommittés betänkande angående
landsbygdens telefonförhållanden. I denna skrivelse hade telestyrel1
Bihang till riksdagens protokoll 1365. 6 samt. Nr 159—160
2
Statsutskottets utlåtande nr 159 år 1965
sen framhållit att det icke kunde vara skäligt och icke heller i samhällets
intresse att i dylika fall på statens bekostnad anordna långa och dyrbara
ledningar.
För telefonabonnemang inom sådan från förmånen av'' fria ledningar undantagen
del av stationsområde, benämnd stationsområdet C-zon, har vederbörande
telefonabonnent — utöver sedvanlig inträdes- och abonnemangsavgift
för själva telefonabonnemanget — att erlägga även inträdesoch
abonnemangsavgift för den del av ledningen till abonnemanget, som
faller inom stationsområdets C-zon.
När det gäller Öar utan bofast befolkning året om har dock i en del fall
yrkesutövare, t. ex. fiskare, som för sin utkomsts skull måste vistas på en
sådan ö under längre perioder av året undantagsvis medgivits telefonabonnemang
utan att erlägga avgift för ledningen till abonnemanget.
Vidare har på lämpliga platser i skärgården (samlad sommarstugebebyggelse,
ofta frekventerade bryggor o. d.) uppsatts samtalsautomater till tjänst
för personer, som saknar egen telefon, samt för turister m. fl. Dessa automater
utnyttjas huvudsakligen sommartid. I t. ex. Stockholms skärgård, där
f. n. ca 170 st. sådana samtalsautomater uppsatts, är sålunda samtalsfrekvensen
för automaterna i fråga ungefär tio gånger så hög sommartid som under
övrig tid av året. En förutsättning för anordnande av dylika samtalsautomater
är dock att televerket kan påräkna samtalsinkomster som kompenserar
anläggnings- och driftskostnaderna. I vissa fall får härvid intressenterna
i fråga (tomtägareförening e. d.) garantera för en viss minimiinkomst.
Om telekommunikationer till öar med enbart fritidsbebyggelse i skärgården
skall lösas på konventionellt sätt med anslutning till det vanliga telefonnätet,
måste vattenkablar anläggas. Dessa kablar är dyra och speciellt
gäller detta för kablar inom yttre havsbandet som utsättes för starka påfrestningar
och därför ofta måste ges speciellt utförande. För sådana kablar
lår man f. n. räkna med en kostnad per förbindelsekilometer på i runt tal
8 000 kr. Härtill kommer kostnaden för de blankledningsanläggningar, som
erfordras på öarna. Prov pågår med att i stället för kabel använda radio
för förbindelser till avlägset belägna platser i kustbandet och även för fjälltrakterna.
Kostnaden för dylika radiotelefonförbindelser, över vilka samtal
kan utväxlas från vanliga telefonabonnemang, kan f. n. beräknas till ca
25 000—30 000 kr. per förbindelse. Utöver anläggningskostnaderna för trådeller
radioförbindelserna tillkommer ett dyrbart underhåll. De inträdesoch
abonnemangsavgifter, som televerket måste betinga sig vid offererande
av dylika anläggningar inom stationsområdenas C-zoner blir därför relativt
höga.
En alternativ lösning till det konventionella telekommunikationssystemet
enligt ovan vore att utplacera radioutrustningar för förbindelse med närmaste
kustradiostation, ett system som användes för mindre båtar, s. k.
sportbåtsabonnemang. Radioutrustningar för sporbåtsabonnemang uthyres
av televerket för en avgift av f. n. 480 kr. för en period av 3 månader. Om dylika
radioutrustningar skulle användas för kommunikation mellan öar och
det vanliga telefonnätet via kustradiostationerna måste emellertid särskilda
frekvenser utnyttjas för ändamålet och särskild personal avdelas på kustradiostationerna
för passning av dessa frekvenser, vilket medför att även
detta system blir relativt kostsamt.
Beträffande det i motionen angivna exemplet på kommunikationssystem,
vilket torde avse kommunikation inom det s. k. medborgarbandet, får tele
-
Statsutskottets utlåtande nr 159 år 1965
3
styrelsen anföra, att ett prov utfördes under sommaren 1964 genom sjöfartsstyrelsens
försorg i syfte att skapa förbättrade kommunikationsmöjligheter
med småbåtar försedda med radioanläggningar av denna typ. För ändamålet
infördes radiopassning på en särskild frekvens inom medborgarbandet vid en
del loisplatser på öst- och västkusten. Vidare installerades radioanläggningar
i vissa nödhamnar i Stockholms yttre skärgård, varigenom vinddrivna seglare
m. fl. utan egen radioutrustning kunde få eventuellt behövlig kommunikationsmöjlighet.
En för ändamålet lämplig sådan radioutrustning betingar
f. n. en kostnad av ca 600 kr. Räckvidden varierar med effekten och antennens
höjd över vattnet från ca 15 till ca 25 km. Något slutgiltigt resultat
av det företagna provet föreligger ej. Ytterligare försök i större skala avses
att göras av sjöfartsstyrelsen under instundande sommar. För eventuellt
erforderliga närmare upplysningar angående dessa prov och om de eventuella
förutsättningarna för en utbyggnad av kommunikationssystemet för
tillgodoseende av i motionen framfört önskemål får telestyrelsen hänvisa till
sjöfartsstyrelsen.
I samband med pågående planering i telestyrelsen av ett nät för ultrakorlvågsradio
längs svenska kusten för kommunikation mellan fartyg och
kustradiostationer ävensom vid planering av det vid televerket under utveckling
varande mobiltelefonnätet för kommunikation till och från fartyg,
bilar o. d. över det vanliga telefonnätet kommer styrelsen att undersöka
möjligheterna att få fram stabila, enkla och billiga radioutrustningar, som
på viss sikt skulle kunna tillgodose här ifrågavarande ändamål.
Sammanfattningsvis anför telestyrelsen
att telekommunikationsmöjligheterna för den bofasta befolkningen i skärgården
får anses vara tillfredsställande,
att någon ändring beträffande avgiftsvillkoren för telefonabonnemang
inom de delar av stationsområdena, de s. k. C-zonerna, vilka saknar bofast
befolkning, icke bör genomföras,
att en tillfredsställande lösning av telekommunikationsbehovet vid samlad
fritidsbebyggelse o. d. kan erbjudas genom anordnande av samtalsautomat
mot garantiavgift,
att en lösning genom utbyggnad av telekommunikationerna i skärgårdsområdena
på konventionellt sätt medelst nedläggning av vattenkabel eller
genom anordnande av fasta radiotelefonförbindelser för enstaka abonnemang
f. n. får anses relativt kostsam,
att frågan om förutsättningar för en lösning av det i motionen som mest
angelägna angivna telekommunikationsbehovet vid sjukdom e. d. genom
en utbyggnad av det genom sjöfartsstyrelsens försorg på prov anordnade
kommunikationssystemet torde böra bedömas av sjöfartsstyrelsen samt
att i samband med utvecklingen av ett nät för ultrakortvågsradio längs
svenska kusten samt av mobiltelefonnätet en ändamålsenlig lösning till rimlig
kostnad även för enstaka abonnemang på viss sikt torde kunna erbjudas
av televerket.
4
Statsutskottets utlåtande nr 159 år 1965
Sjöfartsstyrelsen anför följande.
Sjöfartsstyrelsen har på försök nnder två somrar haft 10 st. radiostationer
av typ »nödradioskåp» utplacerade i Stockholms skärgård vid s. k.
inblåsningshamnar. Som motstationer till dessa har vid närliggande lotsplatser
installerats motsvarande nätanslutna apparater. Dessa lotsplatser
har även ombesörjt passning för anrop från nöjesbåtar utrustade med egna
stationer.
Ovanstående arrangemang har tillkommit som ett led i styrelsens strävan
att förbättra sjöräddningen. Den ytterligare utbyggnad, som med ledning
av gjorda erfarenheter torde komma att ske, tar också sikte enbart på sjöräddningen.
Några fasta kommunikationsproblem löses emellertid icke därigenom.
För sistnämnda ändamål synes radiomateriel av reguljär kvalitet
med åtföljande större tillförlitlighet böra användas. De vunna erfarenheterna
talar också för att vaktpersonalen i lotsutkikarna knappast kan åläggas
mera omfattande radiopassning på dessa frekvenser, utan att de normala arbetsuppgifterna
kommer att eftersättas eller ökning sker av personalstyrkan.
En lösning av det i motionerna omnämnda problemet synes därför
böra ske inom ramen för det reguljära telenätet och med kommunikationsutrustningar
av sådan typ, som normalt kommer till användning inom televerket
eller kan komma att erbjudas av detta verk som ett resultat av den
pågående utvecklingen på detta område.
Fiskeristyrelsen säger sig vilja bekräfta, att det av motionärerna åberopade
problemet existerar. Även om numera den tidigare tämligen allmänt
förekommande bosättningen av enstaka eller fåtaliga fiskare på isolerade
öar — bl. a. i och med tillkomsten av motorbåtarna — alltmera försvunnit,
torde det dock alltjämt finnas en del fall, där fiskarbefolkningen
synes kunna få nytta av sådana anordningar som motionärerna haft i
åtanke.
Med hänsyn till det anförda har styrelsen icke något att erinra mot den
i motionerna föreslagna utredningen.
Länsstyrelsen i Stockholms län anför följande.
I motionerna anges, att de större öarna med bofast befolkning som regel
har fast teleförbindelse, medan de små öarna och holmarna med endast
någon eller ett par familjer är isolerade. Länsstyrelsen vill härtill genmäla,
att inom detta län varje ö i skärgården med bofast befolkning har teleförbindelse,
varför det här icke föreligger något behov för denna befolkning
av den i motionerna angivna radioutrustningen. Däremot skulle sådana utrustningar
vara av stort värde inom de ytterskärgårdsområden, som saknar
teleförbindelse, men där såväi yrkesfiskare som fritidsfolk uppehåller
sig under ganska stora delar av året. Detta särskilt med hänsyn till nödvändigheten
att vid sjukdom eller inträffat haveri skaffa snabb hjälp.
I detta sammanhang må nämnas att länsstyrelsen i skrivelse den 17 september
1963 till telestyrelsen påtalat, att befintliga teleförbindelser i skärgården
ofta fungerar mindre väl. I sitt svar till länsstyrelsen av den 1 november
samma år har telestyrelsen medgivit, att brister vidlåder dessa
förbindelser och förklarat, att man genom upprustningsarbete och andra
planerade åtgärder avser att undanröja bristerna så att en tillfredsställande
telefonservice erhålles.
Statsutskottets utlåtande nr 159 år 1965
5
Utskottet. I sitt yttrande över förevarande motioner har telestyrelsen lämnat
en redogörelse för de telekommunikationer av olika slag som redan finns
i skärgården samt för den ytterligare utbyggnad härav som förväntas. Sammanfattningsvis
uttalar styrelsen bl. a. att möjligheterna till telekommunikationer
för den bofasta befolkningen i skärgården får anses vara tillfredsställande
samt att en lösning genom utbyggnad av dessa kommunikationer
på konventionellt sätt, medelst nedläggning av vattenkabel eller genom
anordnande av fasta radioförbindelser, för enstaka abonnemang f. n.
är relativt kostsam. En ändamålsenlig lösning till rimlig kostnad även för
sädana abonnemang beräknas emellertid på sikt kunna erbjudas av verket
i samband med utvecklingen av ett nät för ultrakortvågsradio längs den
svenska kusten samt av mobiltelefonnätet.
Sjöfartsstyrelsen framhåller i sitt yttrande att dess, av motionärerna omnämnda
radioanläggningar tillkommit som ett led i styrelsens strävan att
förbättra sjöräddningen. Även den ytterligare utbyggnad, som torde komma
att ske, tar sikte enbart på sjöräddningen. Då det gäller fasta kommunikationsproblem
anses radiomateriel av reguljär kvalitet med åtföljande
större tillförlitlighet böra användas. En lösning av det i motionerna omnämnda
problemet anses av styrelsen böra ske inom ramen för det reguljära
telenätet och med kommunikationsutrustningar av sådan typ, som normalt
kommer till användning inom televerket eller kan komma att erbjudas
av detta verk som ett resultat av den pågående utvecklingen på området.
Utskottet ansluter sig för sin del till den av sjöfartsstyrelsen sålunda uttalade
uppfattningen. Med hänsyn härtill och med beaktande jämväl av
vad remissmyndigheterna i övrigt anfört kan utskottet icke finna det vara
tillräckligt motiverat att från riksdagens sida begära en särskild utredning
av det slag motionärerna yrkat.
Utskottet hemställer följaktligen,
att motionerna I: 435 och II: 538 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 10 november 1965
På statsutskottets vägnar:
GÖSTA BOHMAN
Närnarande: se under utlåtandet nr 160.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.