Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utbyggnad av telekommunikationerna i skärgården.

1965-11-10 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1965:159, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utbyggnad av telekommunikationerna i skärgården.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nr 159—160

Statsutskottets utlåtande nr 159 år 1965

I

Nr 159

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utbyggnad av telekommunikationerna

i skärgården.

(4:e avd.)

1 två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr Alexanderson (I: 435), och den andra inom andra kammaren av herr

Keijer m. fl. (II: 538), har hemställts, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte

begära utredning av möjligheterna till snabb utbyggnad av telekommunikationerna

i skärgården i syfte att bereda befolkningen trygghet.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande torde

få hänvisas till motionen II: 538.

över motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,

yttranden avgivits av telestyrelsen, sjöfartsstyrelsen, fiskeristyrelsen

och länsstyrelsen i Stockholms län.

Telestyrelsen erinrar om att i fråga om skärgårdens telekommunikationer

åtgärder kontinuerligt vidtagits för att bereda skärgårdsbefolkningen tillfredsställande

telefoneringsmöjligheter. Vad avser t. ex. Stockholms skärgård

må sålunda nämnas, att telefonförbindelser numera finnes med alla

öar med bofast befolkning, även för sådana öar där endast en familj är

bosatt.

Styrelsen anför vidare följande.

Normalt gäller för hela landet att ledning mellan station och abonnent

anlägges och underhålles av televerket utan extra kostnad för abonnenten

inom ett för varje station fastställt område, benämnt stationsområde. För

skärgårdsområdet innebär detta att bofast befolkning erhåller telefonabonnemang

mot erläggande av allenast sedvanlig inträdes- och abonnemangsavgift

för telefonabonnemanget, trots att televerkets självkostnader här som

regel uppgår till mångdubbelt högre belopp än avgifterna i fråga.

I vissa fall undantages emellertid del av stationsområde, t. ex. öar och

avlägset liggande fjäll- och skogsbygder, från förmånen av fria ledningar

enligt ovan, nämligen då sådan del av stationsområdet saknar bofast befolkning

och endast utnyttjas för fritidsbebyggelse, såsom sommarstugor, jaktoch

sportstugor eller liknande. Denna bestämmelse fastställdes av 1946 års

riksdag i anledning av framställning därom i telestyrelsens skrivelse den

1. 3.1946 med överlämnande av 1944 års telefonkommittés betänkande angående

landsbygdens telefonförhållanden. I denna skrivelse hade telestyrel1

Bihang till riksdagens protokoll 1365. 6 samt. Nr 159—160

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 159 år 1965

sen framhållit att det icke kunde vara skäligt och icke heller i samhällets

intresse att i dylika fall på statens bekostnad anordna långa och dyrbara

ledningar.

För telefonabonnemang inom sådan från förmånen av'' fria ledningar undantagen

del av stationsområde, benämnd stationsområdet C-zon, har vederbörande

telefonabonnent — utöver sedvanlig inträdes- och abonnemangsavgift

för själva telefonabonnemanget — att erlägga även inträdesoch

abonnemangsavgift för den del av ledningen till abonnemanget, som

faller inom stationsområdets C-zon.

När det gäller Öar utan bofast befolkning året om har dock i en del fall

yrkesutövare, t. ex. fiskare, som för sin utkomsts skull måste vistas på en

sådan ö under längre perioder av året undantagsvis medgivits telefonabonnemang

utan att erlägga avgift för ledningen till abonnemanget.

Vidare har på lämpliga platser i skärgården (samlad sommarstugebebyggelse,

ofta frekventerade bryggor o. d.) uppsatts samtalsautomater till tjänst

för personer, som saknar egen telefon, samt för turister m. fl. Dessa automater

utnyttjas huvudsakligen sommartid. I t. ex. Stockholms skärgård, där

f. n. ca 170 st. sådana samtalsautomater uppsatts, är sålunda samtalsfrekvensen

för automaterna i fråga ungefär tio gånger så hög sommartid som under

övrig tid av året. En förutsättning för anordnande av dylika samtalsautomater

är dock att televerket kan påräkna samtalsinkomster som kompenserar

anläggnings- och driftskostnaderna. I vissa fall får härvid intressenterna

i fråga (tomtägareförening e. d.) garantera för en viss minimiinkomst.

Om telekommunikationer till öar med enbart fritidsbebyggelse i skärgården

skall lösas på konventionellt sätt med anslutning till det vanliga telefonnätet,

måste vattenkablar anläggas. Dessa kablar är dyra och speciellt

gäller detta för kablar inom yttre havsbandet som utsättes för starka påfrestningar

och därför ofta måste ges speciellt utförande. För sådana kablar

lår man f. n. räkna med en kostnad per förbindelsekilometer på i runt tal

8 000 kr. Härtill kommer kostnaden för de blankledningsanläggningar, som

erfordras på öarna. Prov pågår med att i stället för kabel använda radio

för förbindelser till avlägset belägna platser i kustbandet och även för fjälltrakterna.

Kostnaden för dylika radiotelefonförbindelser, över vilka samtal

kan utväxlas från vanliga telefonabonnemang, kan f. n. beräknas till ca

25 000—30 000 kr. per förbindelse. Utöver anläggningskostnaderna för trådeller

radioförbindelserna tillkommer ett dyrbart underhåll. De inträdesoch

abonnemangsavgifter, som televerket måste betinga sig vid offererande

av dylika anläggningar inom stationsområdenas C-zoner blir därför relativt

höga.

En alternativ lösning till det konventionella telekommunikationssystemet

enligt ovan vore att utplacera radioutrustningar för förbindelse med närmaste

kustradiostation, ett system som användes för mindre båtar, s. k.

sportbåtsabonnemang. Radioutrustningar för sporbåtsabonnemang uthyres

av televerket för en avgift av f. n. 480 kr. för en period av 3 månader. Om dylika

radioutrustningar skulle användas för kommunikation mellan öar och

det vanliga telefonnätet via kustradiostationerna måste emellertid särskilda

frekvenser utnyttjas för ändamålet och särskild personal avdelas på kustradiostationerna

för passning av dessa frekvenser, vilket medför att även

detta system blir relativt kostsamt.

Beträffande det i motionen angivna exemplet på kommunikationssystem,

vilket torde avse kommunikation inom det s. k. medborgarbandet, får tele
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 159 år 1965

3

styrelsen anföra, att ett prov utfördes under sommaren 1964 genom sjöfartsstyrelsens

försorg i syfte att skapa förbättrade kommunikationsmöjligheter

med småbåtar försedda med radioanläggningar av denna typ. För ändamålet

infördes radiopassning på en särskild frekvens inom medborgarbandet vid en

del loisplatser på öst- och västkusten. Vidare installerades radioanläggningar

i vissa nödhamnar i Stockholms yttre skärgård, varigenom vinddrivna seglare

m. fl. utan egen radioutrustning kunde få eventuellt behövlig kommunikationsmöjlighet.

En för ändamålet lämplig sådan radioutrustning betingar

f. n. en kostnad av ca 600 kr. Räckvidden varierar med effekten och antennens

höjd över vattnet från ca 15 till ca 25 km. Något slutgiltigt resultat

av det företagna provet föreligger ej. Ytterligare försök i större skala avses

att göras av sjöfartsstyrelsen under instundande sommar. För eventuellt

erforderliga närmare upplysningar angående dessa prov och om de eventuella

förutsättningarna för en utbyggnad av kommunikationssystemet för

tillgodoseende av i motionen framfört önskemål får telestyrelsen hänvisa till

sjöfartsstyrelsen.

I samband med pågående planering i telestyrelsen av ett nät för ultrakorlvågsradio

längs svenska kusten för kommunikation mellan fartyg och

kustradiostationer ävensom vid planering av det vid televerket under utveckling

varande mobiltelefonnätet för kommunikation till och från fartyg,

bilar o. d. över det vanliga telefonnätet kommer styrelsen att undersöka

möjligheterna att få fram stabila, enkla och billiga radioutrustningar, som

på viss sikt skulle kunna tillgodose här ifrågavarande ändamål.

Sammanfattningsvis anför telestyrelsen

att telekommunikationsmöjligheterna för den bofasta befolkningen i skärgården

får anses vara tillfredsställande,

att någon ändring beträffande avgiftsvillkoren för telefonabonnemang

inom de delar av stationsområdena, de s. k. C-zonerna, vilka saknar bofast

befolkning, icke bör genomföras,

att en tillfredsställande lösning av telekommunikationsbehovet vid samlad

fritidsbebyggelse o. d. kan erbjudas genom anordnande av samtalsautomat

mot garantiavgift,

att en lösning genom utbyggnad av telekommunikationerna i skärgårdsområdena

på konventionellt sätt medelst nedläggning av vattenkabel eller

genom anordnande av fasta radiotelefonförbindelser för enstaka abonnemang

f. n. får anses relativt kostsam,

att frågan om förutsättningar för en lösning av det i motionen som mest

angelägna angivna telekommunikationsbehovet vid sjukdom e. d. genom

en utbyggnad av det genom sjöfartsstyrelsens försorg på prov anordnade

kommunikationssystemet torde böra bedömas av sjöfartsstyrelsen samt

att i samband med utvecklingen av ett nät för ultrakortvågsradio längs

svenska kusten samt av mobiltelefonnätet en ändamålsenlig lösning till rimlig

kostnad även för enstaka abonnemang på viss sikt torde kunna erbjudas

av televerket.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 159 år 1965

Sjöfartsstyrelsen anför följande.

Sjöfartsstyrelsen har på försök nnder två somrar haft 10 st. radiostationer

av typ »nödradioskåp» utplacerade i Stockholms skärgård vid s. k.

inblåsningshamnar. Som motstationer till dessa har vid närliggande lotsplatser

installerats motsvarande nätanslutna apparater. Dessa lotsplatser

har även ombesörjt passning för anrop från nöjesbåtar utrustade med egna

stationer.

Ovanstående arrangemang har tillkommit som ett led i styrelsens strävan

att förbättra sjöräddningen. Den ytterligare utbyggnad, som med ledning

av gjorda erfarenheter torde komma att ske, tar också sikte enbart på sjöräddningen.

Några fasta kommunikationsproblem löses emellertid icke därigenom.

För sistnämnda ändamål synes radiomateriel av reguljär kvalitet

med åtföljande större tillförlitlighet böra användas. De vunna erfarenheterna

talar också för att vaktpersonalen i lotsutkikarna knappast kan åläggas

mera omfattande radiopassning på dessa frekvenser, utan att de normala arbetsuppgifterna

kommer att eftersättas eller ökning sker av personalstyrkan.

En lösning av det i motionerna omnämnda problemet synes därför

böra ske inom ramen för det reguljära telenätet och med kommunikationsutrustningar

av sådan typ, som normalt kommer till användning inom televerket

eller kan komma att erbjudas av detta verk som ett resultat av den

pågående utvecklingen på detta område.

Fiskeristyrelsen säger sig vilja bekräfta, att det av motionärerna åberopade

problemet existerar. Även om numera den tidigare tämligen allmänt

förekommande bosättningen av enstaka eller fåtaliga fiskare på isolerade

öar — bl. a. i och med tillkomsten av motorbåtarna — alltmera försvunnit,

torde det dock alltjämt finnas en del fall, där fiskarbefolkningen

synes kunna få nytta av sådana anordningar som motionärerna haft i

åtanke.

Med hänsyn till det anförda har styrelsen icke något att erinra mot den

i motionerna föreslagna utredningen.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför följande.

I motionerna anges, att de större öarna med bofast befolkning som regel

har fast teleförbindelse, medan de små öarna och holmarna med endast

någon eller ett par familjer är isolerade. Länsstyrelsen vill härtill genmäla,

att inom detta län varje ö i skärgården med bofast befolkning har teleförbindelse,

varför det här icke föreligger något behov för denna befolkning

av den i motionerna angivna radioutrustningen. Däremot skulle sådana utrustningar

vara av stort värde inom de ytterskärgårdsområden, som saknar

teleförbindelse, men där såväi yrkesfiskare som fritidsfolk uppehåller

sig under ganska stora delar av året. Detta särskilt med hänsyn till nödvändigheten

att vid sjukdom eller inträffat haveri skaffa snabb hjälp.

I detta sammanhang må nämnas att länsstyrelsen i skrivelse den 17 september

1963 till telestyrelsen påtalat, att befintliga teleförbindelser i skärgården

ofta fungerar mindre väl. I sitt svar till länsstyrelsen av den 1 november

samma år har telestyrelsen medgivit, att brister vidlåder dessa

förbindelser och förklarat, att man genom upprustningsarbete och andra

planerade åtgärder avser att undanröja bristerna så att en tillfredsställande

telefonservice erhålles.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 159 år 1965

5

Utskottet. I sitt yttrande över förevarande motioner har telestyrelsen lämnat

en redogörelse för de telekommunikationer av olika slag som redan finns

i skärgården samt för den ytterligare utbyggnad härav som förväntas. Sammanfattningsvis

uttalar styrelsen bl. a. att möjligheterna till telekommunikationer

för den bofasta befolkningen i skärgården får anses vara tillfredsställande

samt att en lösning genom utbyggnad av dessa kommunikationer

på konventionellt sätt, medelst nedläggning av vattenkabel eller genom

anordnande av fasta radioförbindelser, för enstaka abonnemang f. n.

är relativt kostsam. En ändamålsenlig lösning till rimlig kostnad även för

sädana abonnemang beräknas emellertid på sikt kunna erbjudas av verket

i samband med utvecklingen av ett nät för ultrakortvågsradio längs den

svenska kusten samt av mobiltelefonnätet.

Sjöfartsstyrelsen framhåller i sitt yttrande att dess, av motionärerna omnämnda

radioanläggningar tillkommit som ett led i styrelsens strävan att

förbättra sjöräddningen. Även den ytterligare utbyggnad, som torde komma

att ske, tar sikte enbart på sjöräddningen. Då det gäller fasta kommunikationsproblem

anses radiomateriel av reguljär kvalitet med åtföljande

större tillförlitlighet böra användas. En lösning av det i motionerna omnämnda

problemet anses av styrelsen böra ske inom ramen för det reguljära

telenätet och med kommunikationsutrustningar av sådan typ, som normalt

kommer till användning inom televerket eller kan komma att erbjudas

av detta verk som ett resultat av den pågående utvecklingen på området.

Utskottet ansluter sig för sin del till den av sjöfartsstyrelsen sålunda uttalade

uppfattningen. Med hänsyn härtill och med beaktande jämväl av

vad remissmyndigheterna i övrigt anfört kan utskottet icke finna det vara

tillräckligt motiverat att från riksdagens sida begära en särskild utredning

av det slag motionärerna yrkat.

Utskottet hemställer följaktligen,

att motionerna I: 435 och II: 538 icke må föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 november 1965

På statsutskottets vägnar:

GÖSTA BOHMAN

Närnarande: se under utlåtandet nr 160.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.