Utlåtande i anledning av väckta motioner om återfående av överskjutande insatskapital i ekonomisk förening. Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 563 i första kammaren av herr Isacson m. fl. samt nr 685 i andra kammaren av herr Dahlgren m. fl.
1966-03-01 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1966:13, Utlåtande i anledning av väckta motioner om återfående av överskjutande insatskapital i ekonomisk förening. Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 563 i första kammaren av herr Isacson m. fl. samt nr 685 i andra kammaren av herr Dahlgren m. fl.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1966
1
Nr 13
Utlåtande i anledning av väckta motioner om återfående av överskjutande
insatskapital i ekonomisk förening.
Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 563 i första kammaren av herr Isacson m. fl.
samt nr 685 i andra kammaren av herr Dahlgren m. fl. I motionerna, vilka
är likalydande, hemställes att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
ånyo anhålla om utredning rörande sådan ändring av 18 § lagen den 1 juni
1951 om ekonomiska föreningar att medlem i dylik förening, utan att behöva
avgå ur denna, skall kunna helt eller delvis återfå den del av sitt insatskapital,
som överskjuter det i stadgarna föreskrivna minimikapitalet.
Gällande bestämmelser
Regler om ekonomiska föreningar är upptagna i lagen den 1 juni 1951 om
ekonomiska föreningar, vilken ersatt en tidigare lag härom av den 22 juni
1911. Enligt 1 § i 1951 års lag må registrering såsom ekonomisk förening
vinnas av förening med ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen
genom sådan ekonomisk verksamhet, i vilken medlemmarna deltager
som avnämare eller leverantörer eller med egen arbetsinsats eller genom
begagnande av föreningens tjänster eller på annat dylikt sätt. På sådan
registrerad förening skall tillämpas vad i lagen stadgas. Medlemmar i ekonomisk
förening kan vara såväl fysiska som juridiska personer. Innan ekonomisk
förening blivit registrerad, kan den enligt 3 § i princip ej förvärva
rättigheter eller ikläda sig skyldigheter, ej heller inför domstol eller annan
myndighet söka, kära eller svara. I 2 $ föreskrives att för ekonomisk förenings
förbindelser häftar allenast föreningens tillgångar, förfallna men
ej guldna insatser och avgifter inräknade. Registrering av ekonomisk förening
skall enligt 4 § ske hos länsstyrelsen i det län där föreningens styrelse
enligt stadgarna har sitt säte. För registrering kräves bl. a. att stadgar i enlighet
med lagen antagits. Enligt 6 § skall i stadgarna angivas bl. a. den insats
med vilken varje medlem skall deltaga i föreningen, huru insatserna
skall göras samt huruvida medlem må deltaga i föreningen med högre belopp
än enkel insats. Vidare skall stadgarna, där regelbundna eller på särskilt
beslut om uttaxering beroende avgifter till föreningen skall förekomma,
angiva avgifternas belopp eller de högsta belopp vartill de må bestämmas.
I 10 § föreskrives att över ekonomisk förenings medlemmar skall genom sty1
—Il i han g till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 1 avd. Nr 13
2
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1966
relsens försorg hållas förteckning, vilken för varje medlem skall innehålla
uppgift om, förutom namn och hemvist, det antal insatser med vilket han
deltager i föreningen. Medlemsförteckningen skall hållas tillgänglig för envar
som vill taga kännedom om densamma. Medlems avgång ur förening
kan ske bl. a. efter uppsägning. Rätten att uppsäga sig till utträde ur föreningen
kan enligt 14- § i viss utsträckning begränsas på så sätt att uppsägning
ej får ske inom viss begränsad tid från inträdet. Avgång ur föreningen
skall enligt vad som föreskrives i 15 § med vissa undantag äga rum vid den
utgång av räkenskapsår, vilken infaller näst efter en månad eller efter den
i stadgarna längre tid, högst sex månader, sedan medlemmen uppsagt sig
till utträde. I 16 § 1 mom. föreskrives att medlem, som avgått, äger att sex
månader från avgången utfå inbetalda insatser, i den mån föreningens behållna
tillgångar enligt den vid tiden för avgången uppgjorda balansräkningen
därtill förslår utan anlitande av reservfond eller förnärmande av
övriga medlemmars lika rätt. Det medges emellertid att i föreningens stadgar
föreskriva inskränkning i avgående medlems rätt att återbekomma insats.
Träder föreningen i likvidation inom sex månader från det medlem avgått
eller varder inom samma tid beslut om föreningens försättande i konkurs
meddelat, skall den avgångnes rätt att utfå insats bedömas efter de beträffande
skifte av föreningens tillgångar gällande grunderna. I paragralens
2 mom. stadgas att, om föreningen försättes i konkurs på ansökan
som gjorts inom ett år från det medlem avgick, den avgångne skall vara
pliktig att, såvitt rörer föreningens borgenärers rätt, återbära vad han utfått
av sina insatser. Rörande dispositionen av ekonomisk förenings årsvinst
m. m. föreskrives i 17 § att viss del av årsvinsten och av vissa på
grund av rörelsens resultat medlemmar eller andra tillgodoförda gottgörelser
skall avsättas till reservfond. I 18 § första stycket upptages vissa föreskrifter
om utdelning till medlemmarna av årsvinst och av vissa gottgörelser.
Vidare förekrives att i övrigt må utbetalning till medlemmarna av föreningens
tillgångar ej verkställas annorledes än genom återbetalning av insatser
enligt 16 § 1 mom. eller i samband med nedsättning av insatsernas belopp
enligt 68 § sista stycket. Sistnämnda lagrum avhandlar det fall att beslut
fattas om sådan ändring i stadgarna som innefattar nedsättning av insatsernas
belopp eller lindring av den medlemmarna enligt stadgarna åliggande
skyldigheten att till föreningen erlägga insatser.
Historik
Redan i lagen den 28 juni 1895 om registrerade föreningar för ekonomisk
verksamhet fastslogs genom dess 12 §, att medlem i dylik förening i princip
ägde rätt att, såvida icke föreningens stadgar föreskrev inskränkning
däri, vid avgång återbekomma inbetald insats. Till tryggande av borgenärernas
och övriga medlemmars rätt var, liksom enligt gällande rätt, insat
-
3
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1966
sens återbetalning betingad av att föreningens tillgångar enligt föreningens
räkenskapsavslutning försloge därtill utan anlitande av reservfond eller
förnärmande av övriga medlemmars lika rätt. Vidare fanns i lagen upptagen
en bestämmelse i 15 § om möjlighet för föreningen att företaga vinstutdelning.
Något uttryckligt förbud mot återbetalning av insatser i annan ordning
än efter avgång av medlem fanns icke i lagen. Ej heller förekom under
förarbetena något uttalande, som är ägnat att belysa lagens ståndpunkt i
detta hänseende.
1895 års lag ersattes sedermera av lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska
föreningar. Däri upptogs rörande återbetalning av insatser och utdelning
av vinstmedel i stort sett samma regler som i den äldre lagen. I anslutning
till den bestämmelse i lagen, som stadgade rätt för medlem att efter uppsägning
utträda ur förening, uttalade departementschefen bl. a.:
Från åtskilliga håll har gjorts framställning, att lagen måtte förtydligas
därhän, att om en medlem gjort flera insatser, han — utan att behöva utgå
ur föreningen — skall vara berättigad att under samma villkor, som
gäller om avgång, återtaga en eller flera insatser. Ett sådant förtydligande
torde dock vara överflödigt.
Departementschefen ansåg det ligga i sakens natur, att om medlems rätt
att återtaga en insats i tillämpliga delar gällde detsamma som om helt utträde
ur föreningen. Härvidlag åberopade departementschefen även ett av
lagutskottet vid 1910 års riksdag gjort uttalande av enahanda innehåll (utlåtande
nr 50 s. 49).
Vid förarbetena till gällande lag den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar
har stor uppmärksamhet ägnats frågorna om vinstutdelning och
åtgärder syftande till företagens konsolidering. I det betänkande som låg
till grund för den nya lagstiftningen (SOU 1949: 17) anförde utredningsmannen
vad angår den allmänna motiveringen till det avsnitt av den nya
lagstiftningen, som har rubriken reservfond och vinstutdelning m. in., bl. a.
följande:
Även om man numera kan räkna med att föreningarna själva i stor utsträckning
sörja för en önskvärd konsolidering, lära lagregler i ämnet icke
böra saknas.
Utredningen har i första hand diskuterat huruvida det för aktiebolagen
gällande systemet för fondavsättningar kan komma till användning även
för föreningarna.---■ —
Vid en jämförelse mellan kapitalförhållandena i aktiebolag och föreningar
falla genast i ögonen vissa betydelsefulla skiljaktigheter. I ett bolag
är aktiekapitalet i princip fixerat, låt vara att bolaget under vissa förutsättningar
kan åvägabringa ökning och nedsättning av kapitalet. Insatskapitalet
i en ekonomisk förening är däremot ej ett enligt lagen i företaget
bundet kapital på samma sätt som aktiekapitalet. Det är ej ens obligatoriskt
enligt förslaget. Medlemmar äga vid avgång som regel utfå sina insatser och
nya medlemmar kunna inträda. Det enda verkligt bundna kapitalet utgöres
därför i föreningarna av reservfonden. En stor reservfond torde mestadels
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 1 and. Nr 13
4
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1966
i högre grad trygga en förenings stabilitet och utvecklingsmöjligheter än
ett stort insatskapital. Den svaghet, som kan sägas ligga däri att insatskapitalet
ej är bundet, får dock ej överdrivas. Föreningarnas stadgar innehålla
nämligen ofta bestämmelser, som i viss utsträckning begränsa medlems
rätt att utfå insatser vid utträde. Detta har skett i syfte att förebygga ett
snabbt utflöde av insatskapital samt även för att i viss mån binda medlemmarna
vid föreningen. Dessutom finnes i en ekonomisk förening en utpräglad
samhörighet mellan företaget och medlemmarna-kunderna, varigenom
en förening ofta arbetar under tryggare betingelser än ett bolag. Detta medför
jämväl att föreningar icke i lika hög grad som bolag äro beroende av
ett bundet eget kapital.
Icke desto mindre är det en angelägenhet av stor vikt, att ökad säkerhet
vinnes för alt föreningarna ha tillgång till ett tillräckligt eget kapital av
nöjaktig beständighet, vilket sätter dem i stånd att på ett betryggande sätt
fullgöra sina förpliktelser och uppgifter. Inom viktiga grenar av näringsverksamheten
spela de ekonomiska föreningarna en framträdande roll, varför
näringslivet i hög grad är beroende av deras bestånd och förmåga till
utveckling. I sin egenskap av personsammanslutningar äro föreningarna
emellertid — till skillnad från aktiebolagen — utsatta för de risker för sitt
bestånd, som följa av att avgång och nytillträde av medlemmar förr eller
senare måste äga rum. Där föreningarnas eget kapital huvudsakligen utgöres
av insatskapital samt insatserna enligt den legala regeln återbetalas till
avgående medlemmar, äro föreningarna i väsentlig grad beroende av att nylillträdande
medlemmar inbetala motsvarande belopp. Någon garanti för
att så kommer att ske har man icke. Många föreningar ha visserligen sökt
säkerställa sig genom stadgebestämmelser om att insatserna ej återbetalas
vid avgång, varvid avgående medlemmar bli hänvisade till att försälja sina
insatser till nytillträdande. Men under alla förhållanden kan överföringen
av ett stort insatskapital till en ny generation bli betungande och medföra
påfrestningar för föreningen. Hänsyn därtill kan även tänkas avhålla föreningarnas
ledning från att anskaffa tillräckligt eget kapital och från att
göra sådana nya kapitalinvesteringar, som eljest skulle vara motiverade för
verksamhetens fortsatta utveckling. Mot denna bakgrund bör uppmärksamheten
fästas på att många föreningar, särskilt inom jordbruket, anskaffat
eget kapital huvudsakligen genom insatser och endast i relativt blygsam
omfattning genom fondering. Utredningen finner det synnerligen önskvärt
att dylika föreningar i ökad omfattning skaffa sig ett eget kapital, som icke
kan bli beroende av att medlemmar utträda ur föreningen. Detta bör ske
genom en fortlöpande fondbildning, som kan sägas innebära, att varje generation
av föreningsmedlemmar till företagets konsolidering och utveckling
lämnar ett bidrag, som icke behöver ersättas av nästa generation. Dessa
fondavsättningar böra därför också göras från överskotten av företagets
egen verksamhet.
En dylik fondbildning bör bli till stor fördel för föreningarna och deras
medlemmar även i andra hänseenden än de ovan berörda. Begränsningar,
som föreningarna nu ofta funnit sig böra uppställa med avseende på medlemmars
rätt att vid utträde få insatserna återbetalda, kunna lättas eller
slopas. Genom ökad tillgång på räntefritt kapital stärkes föreningarnas förmåga
att verksamt betjäna sina medlemmar. Medlemsanslutningen underlättas,
då kapitalinsatsen ej behöver bli så stor. Föreningarna behöva icke i
samma utsträckning som nu är fallet anpassa sig till ökat kapitalbehov ge
-
5
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1966
nom höjning av insatserna och vara beroende av de vanskligheter, som äro
förenade härmed. Den fortlöpande fonderingen ger i stället förutsättningar
för en kontinuerlig utveckling.
I specialmotiveringen till 18 § uttalar utredningsmannen efter att ha skisserat
riktlinjerna för reglerna om vinstutdelning:
I enlighet med det anförda har i förevarande § första stycket upptagits
bestämmelse därom att utdelning ej må ske av annat än den vinst som förefinnes
enligt fastställd balansräkning för sista räkenskapsåret samt att utdelning
av vinst eller utbetalning av gottgörelse varom nyss sagts ej må äga
rum i vidare mån än att föreskriven avsättning till reservfonden kan verkställas.
Vidare föreslås stadgande av innebörd att utbetalning till medlemmarna
av föreningens tillgångar i övrigt ej må ske annorledes än i samband
med återbetalning av insatser vid medlems avgång eller nedsättning av insatsernas
belopp.
Vid lagstiftningsärendets fortsatta behandling hos Kungl. Maj :t och riksdagen
förekom icke något, som är ägnat att ytterligare belysa förevarande
spörsmål.
Tolkningen av 18 § första stycket har emellertid sedermera varit föremål
för prövning av regeringsrätten som i ett avgörande den 12 december 1957
ansett bestämmelsen lägga hinder i vägen för registrering av en stadgeändring,
innebärande möjlighet för förening att i visst fall, utan samband med
avgång, besluta utbetalning till medlem av överskottsinsats. Något vägledande
avgörande av domstolarna har icke därefter förekommit.
Frågans behandling vid 1958 års riksdag
Vid 1958 års A-riksdag väcktes motioner (1:64 och 11:96) i samma
ämne som det nu ifrågavarande. Motionerna, som behandlades av första
lagutskottet, blev föremål för remissförfarande. Flertalet av remissinstanserna
fann den av motionärerna begärda utredningen påkallad. Beträffande
det närmare innehållet i remissyttrandena får utskottet hänvisa till sitt
utlåtande nr 15 år 1958.
Utskottet hemställde i utlåtandet, vilket godkändes av riksdagen, att
riksdagen i anledning av motionerna måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning rörande sådan ändring av 18 § lagen den 1 juni 1951
om ekonomiska föreningar att medlem i dylik förening, ulan att behöva
avgå ur denna, skall kunna helt eller delvis återfå den del av sitt insatskapital,
som överskjuter det i stadgarna föreskrivna minimikapitalet.
Utskottet anförde vidare bl. a. följande.
I förevarande motioner begäres utredning om sådan ändring av stadgandet
i 18 g att medlem skall kunna, utan att säga upp sitt medlemskap, helt
eller delvis återfå den del av sitt insatskapital, som överskjuter det i stadgarna
föreskrivna .minimikapitalet. Till stöd tör sin hemställan framhåller
motionärerna all de nuvarande bestämmelserna medför svårigheter inom
flera olika grupper av de ekonomiska föreningarna. Till eu början pekas
6 Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1966
på förhållandena inom konsumentkooperationen, och det upplyses att medlemmarna
i dessa föreningar ofta i sparsyfte önskar deltaga med större insatsbelopp
än minimiinsatsen. Motionärerna menar att ett sådant system
med överteckning är av stor betydelse för kapitalbildningen inom denna
grupp av föreningar, och det synes vara motionärernas uppfattning att nuvarande
regler kommer att verka hämmande på medlemmarnas villighet att
använda sig av denna väg för sparande. Vad angår jordbrukskooperationen
gör motionärerna gällande att nuvarande regler medför betydande nackdelar
bl. a. på grund av dennas uppbyggnad som en flerledsorganisation
med lokalföreningar, länsföreningar och riksorganisation. Eftersom lokalföreningarna,
vilka är länsföreningens medlemmar, i allmänhet erlägger
huvuddelen av sina insatsmedel såsom insats i länsföreningen, kan lokalföreningarna,
så länge de kvarstår som medlemmar i länsföreningen, för
utbetalning av insatser till avgående medlemmar icke återfå några insatsmedel
från länsföreningen, utan de nödgas för detta ändamål åstadkomma en
särskild kapitalbildning, något som inverkar icke endast på prissättningen
å föreningens varor och tjänster utan även blir betungande till följd av att
denna kapitalbildning, i den mån den sker genom öppna fondavsättningar,
drabbas av skatt. En annan olägenhet som enligt motionärerna uppkommer
äger samband med de fall där medlemmarnas insatsskyldighet enligt stadgarna
är anknuten till förhållanden som kan växla, såsom t. ex. storleken
av den areal medlemmen brukar. I den mån sådan förändring inträder i
detta yttre förhållande, som föranleder en minskad insatsskyldighet, kan
medlemmen så länge han kvarstår i föreningen icke återbekomma den del
av det insatta kapitalet som överstiger hans insatsskyldighet.
Att olägenheter av det slag i motionerna påpekas kan bli en följd av berörda
stadgande i 18 § har bekräftats av flera av de i ärendet hörda remissinstanserna.
Även utskottet är av den uppfattningen att, med den tolkning
stadgandet fått, verkningarna av detsamma kan komma att bli ogynnsamma
i de av .motionärerna påtalade hänseendena. Särskilt beaktansvärda synes
vara de olägenheter som enligt vad i motionerna anföres kan uppkomma
såväl i sådana fall, där insatsskyldighetens omfång är satt i relation till
yttre omständigheter som tid efter annan kan undergå förändring, som ock
med avseende å det inbördes förhållandet mellan föreningarna inom en
flerledsorganisation av det slag i motionerna antydes. Även i den mån svstemet
med överteckning i sparsyfte är av väsentlig betydelse för kapitalbildningen
inom vissa slag av föreningar kan det också vara ett önskemål, att
lagen icke onödigtvis lägger hinder i vägen för en utveckling med denna
inriktning. De berörda förhållandena kan över huvud taget icke gärna anses
ägnade att på lång sikt främja föreningsväsendets medlemsanskaffning och
kapitalbildning.
Av skäl som nu anförts och med hänsyn till att flertalet remissinstanser
tillstyrkt motionärernas begäran om utredning vill utskottet förorda att en
sådan kommer till stånd med uppgift att undersöka om sådan ändring i
lagstiftningen kan vidtagas, att partiellt utträde med avseende på överskottsinsatser
blir möjligt. Härvid måste självfallet i första hand beaktas att utträde
icke medges i vidare mån än som kan anses lämpligt med hänsyn till
det viktiga intresset att trygga föreningarnas konsolidering och föreningsborgenärernas
rätt.
I skrivelse till Konungen den 28 mars 1958, nr 173, anhöll riksdagen
om den ifrågavarande utredningen.
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1966
7
Frågans senare behandling m.m.
Med anledning av en interpellation vid 1960 års riksdags vårsession i
frågan om när förslag till den berörda lagändringen komme att föreläggas
riksdagen anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling,
(första kammarens protokoll nr 10 s. 10 f.) bl. a. följande.
Även jag är av den uppfattningen, att det bör finnas en möjlighet att
till medlem i ekonomisk förening utbetala överskottsinsats utan samband
med avgång ur föreningen. En sådan utbetalning innebär i själva verket
ett partiellt utträde ur föreningen, vilket synes böra tillåtas likaväl som
att medlemmen helt avgår och återfår allt sitt insatta kapital.
Åtgärder för att förbereda en lagändring har också vidtagits i justitiedepartementet.
Vid den utredning av frågan som därvid har gjorts har
det emellertid visat sig, att sådan utbetalning av överskottsinsats som här
avses var tillåten enligt den före tillkomsten av 1951 års lag gällande lagstiftningen
— det föreligger klara motivuttalanden som stöder denna uppfattning.
Och det finns inte några säkra belägg på att rättsläget skulle
ha ändrats genom 1951 års lag. Det åberopade domstolsavgörandet har
emellertid skapat ovisshet om hur lagen skall förstås på denna punkt.
Självfallet skulle det därför kunna vara anledning att nu vidtaga en lagändring,
som snabbt undanröjer varje tvekan om innebörden av lagen. Det
är emellertid inte så alldeles enkelt att infoga bestämmelser i ämnet i det
redan förut komplicerade regelsystemet, och jag anser därför i den situation
som föreligger lämpligast att dröja något med initiativ till lagändring
i avvaktan på att frågan ytterligare prövas i rättstillämpningen.
Enligt Kungl. Maj :ts skrivelse till riksdagen den 14 januari 1966, nr 3,
är ärendet efter förberedande utredning beroende på Kungl. Maj :ts prövning.
Förevarande spörsmål har på senare tid diskuterats i litteraturen. Här
må hänvisas till inlägg i Svensk Juristtidning år 1960 av numera rättschefen
Holger Romander (s. 546 f. och 700) och advokaten Rolf Moberg
(s. 698 f.) ävensom till Hagbergh-Nisell: Lagen om ekonomiska föreningar
(tredje uppl. 1963) s. 254 f. f. och Rodhe: Föreningslagen (fjärde uppl.
1963) s. 36.
Årets motioner
Till stöd för sin hemställan anför motionärerna att frågan icke prövats i
rättstillämpningen efter 1960 års interpellationssvar samt uttalar bl. a. följande.
Den av regeringsrätten fastslagna tolkningen av 18 § FL medför betydande
praktiska nackdelar, som får anses utgöra ett avsteg från den kooperativa
huvudprincipen att medlems rättigheter och skyldigheter skall bestämmas
av hans deltagande i den kooperativa föreningens verksamhet. Om
man till åtlydnad av denna princip t. ex. låter insatsskyldigheten bestämmas
av medlemmens omsättning med föreningen, medför prejudikatet att
insatsskyldigheten följer stigande omsättning men däremot icke kan lämpas
efter en varaktigt sjunkande omsättning. Exempel på hindersam följd
av regeringsrättsutslaget kan också hämtas från producenlkooperativa för
-
8 Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1966
eningar med treledsorganisation. Vid denna organisationsform är lantbrukaren
ansluten till en primärförening, som i sin tur är ansluten till en
sekundärförening. Sistnämnda förening är medlem i en riksorganisation.
Primärföreningens insatsskyldighet i sekundärföreningen motsvarar summan
av lantbrukarnas insatsskyldighet i primärföreningen. Då lantbrukare
avgår ur den sistnämnda föreningen är denna stadgeenligt skyldig återbetala
lantbrukarens insatser. Regeringsrättsutslaget hindrar däremot sekundärföreningen
att återbetala motsvarande insatsdel till primärföreningen
eftersom denna icke avgår ur sekundärföreningen. Det har vidare inträffat
fall där föreningar vid modernisering av sina stadgar ändrat insatsgrunden
med åtföljande sänkning av insatsskyldigheten för somliga medlemmar;
härvid har betydande belopp överskottsinsats uppstått, som icke
kunnat återbetalas till medlemmarna till följd av regeringsrättens tolkning
av 18 § FL. Svårighet uppkommer även för sådan producentkooperativ förening,
som betjänar olika slag av jordbruksverksamhet. Om en medlem i en
sådan förening nedlägger någon av de verksamheter, som föreningen betjänar,
måste det mot den nedlagda verksamheten svarande insatskapitalet
kvarstå i föreningen till dess medlemmen helt upphör med jordbruk. Det
torde vara uppenbart att en lagbestämmelse av denna innebörd icke är lämplig
i dagens läge med det kapitalbehov jordbruket har: den hindrar jordbrukets
föreningar att återbetala kapital som medlemmarna har behov av.
Den är också ett hinder mot de specialiseringssträvanden som blir allt
starkare inom jordbruket för att uppnå större effektivitet.
Vad här sagts är emellertid inte enbart ett producentkooperativt jordbrukarintresse.
Även för konsumentkooperationen och bostadskooperationen
föreligger samma intresse av att 18 § i nämnda lag får en ändamålsenlig
utformning.
Utskottet
Enligt 16 § 1 mom. i 1951 års lag om ekonomiska föreningar äger medlem,
som avgått ur förening, i viss ordning och under förutsättningar, vilka i
stadgandet närmare angives, utfå inbetalda insatser. Denna rätt kan emellertid
lida inskränkning genom bestämmelser i föreningsstadgarna. I 18 §
upptages vissa bestämmelser om utdelning till medlemmarna av föreningens
vinst och av viss gottgörelse i form av efterlikvider, återbäringar eller dylikt.
I övrigt må enligt föreskrift i samma paragraf utbetalning till medlemmarna
av föreningens tillgångar icke verkställas annorledes än genom återbetalning
av insatser enligt 16 § 1 mom. eller i samband med generell nedsättning
av insatsernas belopp. Omfattningen av den insats med vilken
medlem deltager i ekonomisk förening skall enligt 6 § vara angiven i stadgarna.
Likaså skall där angivas, huruvida medlem må deltaga i föreningen
med högre belopp än enkel insats.
Enligt den före tillkomsten av 1951 års lag gällande lagstiftningen synes
medlem utan att behöva avgå ur föreningen kunnat helt eller delvis återfå
den del av sitt insatskapital som överskjuter det i föreningens stadgar föreskrivna
minimikapitalet. Stadgandet i 18 § 1951 års lag har emellertid
ansetts utgöra hinder för att annorledes än i samband med avgång utbetala
9
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1966
sådan överskottsinsats. Denna uppfattning av stadgandets innebörd har
kommit till uttryck i ett av regeringsrätten år 1957 meddelat utslag, varigenom
registrering vägrats för en av förening vidtagen stadgeändring, innebärande
möjlighet för föreningen att i visst fall, utan samband med avgång,
besluta utbetalning till medlem av överskottsinsats. Något vägledande domstolsavgörande
i frågan har därefter ej förekommit.
Såsom framgår av vad ovan upptagits har, med anledning av motioner
i ämnet, 1958 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t den 28 mars 1958 anhållit
om utredning för att undersöka om sådan ändring i lagstiftningen
kunde vidtagas, att partiellt utträde med avseende på överskottsinsatser
blev möjligt. Chefen för justitiedepartementet har i interpellationssvar vid
1960 års riksdag uttalat, att ovisshet rådde om innebörden av lagen i berört
avseende, men att det likväl av lagstiftningstekniska skäl var lämpligast att
dröja något med initiativ till lagändring i avvaktan på att frågan ytterligare
prövades i rättstillämpningen. Riksdagens framställning är efter förberedande
utredning alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
I förevarande motioner begäres på nytt utredning om lagändring för att
möjliggöra utbetalning av överskottsinsats vid partiellt utträde. Till stöd
härför anföres att frågan icke ånyo prövats i högsta instans samt att den
av regeringsrätten fastslagna tolkningen medför svårigheter för flera grupper
av de ekonomiska föreningarna.
Såsom framgår av det anförda har den av departementschefen berörda
oklarheten om innebörden av ifrågavarande stadgande i 18 § icke undanröjts.
Förhållandet är enligt utskottet ägnat att medföra svårigheter för
åtskilliga ekonomiska föreningar. Det är därför angeläget att den utredning,
varom riksdagen tidigare anhållit, nu kommer till stånd.
Under hänvisning till vad ovan uttalats får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 563
och II: 685, i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte giva till känna
vad utskottet i det föregående anfört.
Stockholm den 1 mars 1966
På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herr Erik Svedberg, fröken Mattson, herrar
Ernulf, Arvidson*, Hjorth, Lundin, Schött och Johan Olsson*;
från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Johansson, herrar
Pikström i Björkvik*, Svensson i Vä, fru Löfqvist, herr Gustafsson i Borås,
fröken Andersson i Strängnäs och herr Fridolfsson i Stockholm.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1966:88 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om en översyn av barnavårdsmannainstitutionen. a1 i texten