Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om föreläggande av ordningsbot m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

1966-05-12 · 54 sidor, varav 54 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 54 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1966:33, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om föreläggande av ordningsbot m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

1

Nr 33

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag om föreläggande av ordningsbot m. m.

dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 1 april 1966 dagtecknad proposition, nr 100, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll,

dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om föreläggande av ordningsbot,

2) lag angående ändring i lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot,

3) lag om ändring i rättegångsbalken,

4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 september 1951 (nr

649) om straff för vissa trafikbrott,

dels ock anhållit om riksdagens yttrande över vid propositionen fogade

förslag till

5) förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951

(nr 648),

6) förordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 5 maj

1960 (nr 134) om mopeder.

I samband med propositionen har utskottet behandlat fyra i anledning

av densamma väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 727 av herrar Torsten Andersson och NilsEric

Gustafsson samt II: 897 av herr Svensson i Vä m. fl. ävensom

de likalydande motionerna I: 728 av herr Alexanderson in. fl. och II: 896

av herr Nihlfors m. fl.

För motionernas innehåll lämnas redogörelse i det följande.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framläggs förslag till lag om föreläggande av ordningsbot.

Lagen är avsedd att möjliggöra en enkel och snabb handläggning av

vissa ordningsförseelser, främst trafikförseelser. Lagen innebär att polisman

får rätt att under vissa förutsättningar ta upp fråga om ansvar för

sådana förseelser genom att utfärda ett föreläggande för den misstänkte. I

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 1 avd. Nr 33

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

detta föreläggs den misstänkte ett bötesstraff, kallat ordningsbot, till godkännande.

Ordningsboten för skilda förseelser bestäms enligt taxor, som

fastställs av riksåklagaren. Om den som har begått förseelsen godkänner

föreläggandet, är saken slutligt avgjord. Det föreslås ankomma på Kungl.

Maj :t att bestämma vilka förseelser som får beivras med stöd av lagen.

Lagen om parkeringsbot föreslås bli tillämplig på flera typer av parkeringsförseelser

än f. n. Dessutom föreslås att Kungl. Maj :t skall kunna bemyndiga

rikspolisstyrelsen att brsiuta om lagens tillämpningsområde i geografiskt

hänseende.

I rättegångsbalken föreslås vissa ändringar för att öka möjligheterna att

använda förenklade handläggningsformer i bötesmål. I motsats till vad som

nu gäller skall strafföreläggande kunna användas även när det finns målsägande.

Undantag avses gälla endast för det fall att målsäganden har förklarat

att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet

eller har begärt att åtal skall väckas. Handläggningen av besvär över straffföreläggande

föreslås bli överförd från hovrätt till underrätt. Vidare förordas

en förlängning av besvärstiden från en månad till ett år.

I propositionen föreslås dessutom att rättegångsbalkens bestämmelser om

ensamdomares behörighet i bötesmål ändras. Till skillnad från vad som

gäller f. n. skall lagfaren domare utan nämnd kunna pröva bötesmål, även

om målsägande finns och skadeståndsanspråk framställs.

En bakgrund till de processrättsliga förenklingsförslagen är att vissa förslag

till ändrade straffskalor inom trafikrätten framläggs. Det föreslås att

fängelse skall utgå ur straffskalan för vårdslöshet i trafik enligt 1 § första

stycket trafikbrottslagen. För ett flertal förseelser mot bl. a. vägtrafikförordningen

föreslås övergång från dagsböter till penningböter.

Ändringarna i rättegångsbalken och trafikbrottslagen föreslås träda i kraft

den 1 juli 1966, medan övriga ändringar avses gälla fr. o. in. den 1 januari

1967.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

3

Förslagen

De vid propositionen fogade förslagen är av följande lydelse.

1) Lag

om föreläggande av ordningsbot

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Konungen äger förordna, att 2—10 §§ denna lag skola äga tillämpning

beträffande brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter omedelbart

i penningar och ej heller normerade böter. Förordnande kan begränsas att

avse visst eller vissa polisdistrikt.

Om brott ej hör under allmänt åtal eller om särskilt villkor är stadgat

för allmänt åtal, får denna lag icke tillämpas.

2 §.

Fråga om ansvar för brott, som avses i förordnande enligt 1 §, får upptagas

genom föreläggande av ordningsbot. Sådant föreläggande innebär att

polisman till godkännande förelägger den misstänkte ett bötesstraff, fastställt

enligt 4 §.

Är vid ett och samma tillfälle fråga om flera brott, får föreläggande utfärdas

endast om det omfattar alla brotten och upptager gemensam ordningsbot

för dem.

3 §•

Föreläggande får icke utfärdas, om den misstänkte förnekar gärningen.

Detsamma gäller om det föreligger anledning att antaga att brottet bör

föranleda ämbetsstraff eller disciplinstraff för krigsman eller att talan om

enskilt anspråk kommer att föras.

Föreläggande bör ej utfärdas, om det i annat fall kan antagas vara påkallat

att åklagare prövar fråga om åtal för brottet.

4 §•

Riksåklagaren bestämmer för olika brott de belopp som skola upptagas

såsom ordningsbot i föreläggande. Därvid bestämmas även grunder för beräkning

av gemensam ordningsbot för flera brott.

Om särskilda skäl föreligga, äger riksåklagaren uppdraga åt statsåklagare

att i fråga om vissa brott bestämma beloppet för ordningsbot.

5 §•

Föreläggande avfattas skriftligen och undertecknas av den polisman som

utfärdar det. Det skall innehålla uppgift om

1. den misstänkte,

2. brottet med angivande av tid och plats för dess begående samt övriga

omständigheter som fordras för att känneteckna det,

3. den ordningsbot som förelägges den misstänkte.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

6 §■

Föreläggande bör utfärdas i den misstänktes närvaro, varvid denne skall

beredas tillfälle att omedelbart godkänna föreläggandet.

Om föreläggande utfärdas i den misstänktes frånvaro eller om misstänkt,

som är närvarande när föreläggande utfärdas, behöver rådrum, får

polismannen tillställa honom föreläggandet. Detta skall i sådant fall innehålla

anteckning om viss tid, inom vilken föreläggandet skall återställas,

försett med godkännande, och upplysning att åtal kan äga rum, om föreläggandet

ej godkännes inom förelagd tid.

7 §•

Föreläggande godkännes genom att den misstänkte på föreläggandet

undertecknar förklaring att han erkänner gärningen och underkastar sig

den förelagda ordningsboten.

Om ordningsboten betalas utan att den misstänkte återställt godkänt föreläggande,

anses betalningen som godkännande, om det icke framgår att

den misstänkte ej har avsett att godkänna föreläggandet.

8 §•

Har viss tid för godkännande angivits i föreläggande, får fråga om

ansvar för brottet ej upptagas på nytt förrän denna tid utgått.

Godkännande, som sker efter delgivning av stämning eller strafföreläggande,

är utan verkan.

9 §•

Har föreläggande godkänts, gäller det som dom vilken har vunnit laga

kraft.

10 §.

Bestämmelserna i 59 kap. 5—8 §§ rättegångsbalken äga motsvarande

tillämpning i fråga om besvär över godkänt föreläggande av ordningsbot.

I mål om besvär över sådant föreläggande är allmän åklagare motpart till

den misstänkte.

11 §•

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen

eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

5

2) Lag

angående ändring i lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot

Härigenom förordnas, att 1—4 §§ lagen den 9 december 1960 om parkeringsbot

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1

Konungen må för visst polisdistrikt

eller del därav förordna, att

2—5 §§ i denna lag skola äga tilllämpning

beträffande sådan överträdelse

av föreskrift rörande parkering

eller annan uppställning eller stannande

av motorfordon, som ej är

belagd med svårare straff än böter

omedelbart i penningar.

2

Statsåklagaren har att, efter hörande

av polismyndigheten, för förseelse

som avses i 1 §, såsom parkeringsbot

fastställa belopp om lägst

fem och högst etthundra kronor. I

den mån det finnes lämpligt, må bot

bestämmas till olika belopp för skilda

slag av förseelser.

Konungen äger förordna, att 2—

5 §§ denna lag skola äga tillämpning

beträffande överträdelse av

föreskrift rörande parkering eller

annan uppställning eller stannande

av motorfordon. Sådant förordnande

får avse endast överträdelse

som ej är belagd med svårare straff

än böter omedelbart i penningar.

Konungen beslutar i vilka polisdistrikt

eller delar av polisdistrikt som

förordnande enligt första stycket

skall gälla. Efter Konungens bemyndigande

får sådant beslut meddelas

även av rikspolisstyrelsen efter samråd

med riksåklagaren.

Riksåklagaren fastställer belopp

om lägst tio och högst etthundra kronor

såsom parkeringsbot för förseelse

som avses i förordnande enligt

1 §.

Har någon

Inom polisdistrikt, där enligt

Konungens medgivande särskilda

med trafikövervakningen sammanhängande

uppgifter ombesörjas av

trafikövervakare, som ej är polisman,

äger jämväl sådan trafikövervakare

meddela anmaning.

fastställda boten.

Inom polisdistrikt, där enligt vad

som är särskilt föreskrivet vissa med

trafikövervakningen sammanhängande

uppgifter ombesörjas av trafikövervakare,

som ej är polisman, äger

jämväl sådan trafikövervakare meddela

anmaning.

3 §•

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Inbetalningen skall ske till myndighet,

som har att indriva böter, eller

annan myndighet, som Konungen

bestämmer.

4

Om anmaning som avses i 3 § blivit

meddelad, skall åtal ej äga rum.

Betalas ej bot inom tid, som medgives

för betalningen, utgör anmaningen

ej hinder för åtal. Sker betalningen

efter delgivning av stämning eller

av strafföreläggande, är den utan

verkan.

(Föreslagen lydelse)

Inbetalningen skall ske till myndighet

som Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, riksrevisionsverket

bestämmer.

§•

Om anmaning som avses i 3 § blivit

meddelad, skall åtal ej äga rum

och föreläggande av ordningsbot ej

utfärdas. Betalas ej parkeringsbot

inom tid, som medgives för betalningen,

utgör anmaningen ej hinder

för åtal. Sker betalningen efter delgivning

av stämning eller av straffföreläggande,

är den utan verkan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

3) Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, de/s att 1 kap. 4 och 11 §§, 48 kap. 1 § och 59 kap.

6 § rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels att i 59 kap. samma balk skola införas två nya paragrafer, betecknade

7 och 8 §§, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 KAP.

4 §.

I häradsrätt dömer häradshövdingen

med nämnd. Häradsrätten

vare dock domför utan nämnd vid

måls avgörande utan huvudförhandling

samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhandling

eller syn å stället, så ock i tvistemål

vid huvudförhandling, som hålles i

omedelbart samband med förberedelsen.

Lag samma vare i fråga om

I häradsrätt dömer häradshövdingen

med nämnd. Häradsrätten

vare dock domför utan nämnd vid

måls avgörande utan huvudförhandling

samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhandling

eller syn å stället, så ock i tvistemål

vid huvudförhandling, som hålles i

omedelbart samband med förberedelsen.

Lag samma vare i fråga om

* Senaste lydelse av 1 kap. 4 och 11 §§ samt 48 kap. 1 § se 1964:166.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande, nr 33 år 1966

(Nuvarande lydelse)

huvudförhandling och syn å stället

i brottmål, om målet rör allenast ansvar

för brott, för vilket icke är stadgat

svårare straff än böter, och i

målet ej förekommer anledning, att

målsägande finnes.

Rådhusrätt vare

Vid måls avgörande utan huvudförhandling

samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhandling

eller syn å stället, så ock i tvistemål

vid huvudförhandling, som hålles

i omedelbart samband med förberedelsen,

vare rådhusrätt dock

domför med en lagfaren domare. Lag

samma vare i fråga om huvudförhandling

och syn å stället i brottmål,

om målet rör allenast ansvar för

brott, för vilket icke är stadgat svårare

straff än böter, och i målet ej

förekommer anledning, att målsägande

finnes.

(Föreslagen lydelse)

huvudförhandling och syn å stället

i mål om brott, för vilket icke är

stadgat svårare straff än böter.

och nämnd.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling

samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhandling

eller syn å stället, så ock i tvistemål

vid huvudförhandling, som hålles

i omedelbart samband med förberedelsen,

vare rådhusrätt dock

domför med en lagfaren domare. Lag

samma vare i fråga om huvudförhandling

och syn å stället i mål om

brott, för vilket icke är stadgat svårare

straff än böter.

11 §•

48 KAP.

1 §•

Skall allmänt —-----— — — alla brotten.

Strafföreläggande må ej använ- Strafföreläggande må ej utfärdas,

das, om anledning förekommer, att om målsägande förklarat, att han

målsägande finnes. ämnar föra talan om enskilt an
språk

i anledning av brottet, eller

begärt, att åtal skall väckas.

59 KAP.

6 §•

Den som vill besvära sig över

strafföreläggande skall till den hovrätt,

där, om åtal väckts, talan mot

underrättens dom skolat fullföljas,

inkomma med besvärsinlaga.

Besvär skola föras inom en månad,

sedan åtgärd för verkställighet

av föreläggandet företogs hos den

misstänkte. Hovrätten äge, när skäl

äro därtill, förordna, att, till dess annorlunda

föreskrives, vidare åtgärd

Den som vill besvära sig över

strafföreläggande skall till den underrätt,

som ägt upptaga åtal för

brottet, inkomma med besvärsinlaga.

Besvär skola föras inom ett år, sedan

åtgärd för verkställighet av föreläggandet

företogs hos den misstänkte.

Om besvär, som nu sagts,

äga i övrigt bestämmelserna i 52

kap. 2, 3 och 5—12 §§ motsvarande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

(Nuvarande lydelse)

för verkställighet av föreläggandet

ej må äga rum. Om besvär, som nu

sagts, äge i övrigt vad i 52 kap. är

stadgat motsvarande tillämpning.

Över hovrättens beslut må talan ej

föras.

(Föreslagen lydelse)

tillämpning. Bestämmelse som avser

hovrätt gäller därvid i stället underrätten.

7 §•

Om fullföljd av talan mot underrättens

beslut i anledning av besvär

över strafföreläggande äga bestämmelserna

i 49 och 52 kap. motsvarande

tillämpning.

Mot hovrättens beslut må talan ej

föras.

8 §•

I mål, som avses i 6 eller 7 §, äger

rätten, när skäl äro därtill, förordna,

att till dess annorlunda föreskrives,

vidare åtgärd för verkställighet av

strafföreläggandet ej får äga rum.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966. I fråga om besvär över strafföreläggande,

som anförts före nämnda dag, äger dock äldre lag tillämpning.

4) Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 september 1951 (nr 649)

om straff för vissa trafikbrott

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 28 september 1951 om straff för

vissa trafikbrott1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1

Brister vägtrafikant i den omsorg

och varsamhet, som till förekommande

av trafikolycka betingas av omständigheterna,

och är ej oaktsamheten

ringa, dömes för vårdslöshet i

trafik till dagsböter eller fängelse

i högst sex månader.

Där någon —---—----

(Föreslagen lydelse)

§•

Brister vägtrafikant i den omsorg

och varsamhet, som till förekommande

av trafikolycka betingas av

omständigheterna, och är ej oaktsamheten

ringa, dömes för vårdslöshet

i trafik till dagsböter.

----två år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1964: 881.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

9

5) Förordning

om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)

Härigenom förordnas, att 65 § 1, 4 och 6 mom., 66 § 2 mom. samt 67 och

68 §§ vägtrafikförordningen den 28 september 19511 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

65 §.

1 mom. Brukas fordon på väg, 1 m o m. Brukas fordon på väg,

oaktat fordonet icke överensstäm- oaktat fordonet icke överensstämmer

mer med de i 2—8 §§ eller med stöd med de i 2—8 §§ eller med stöd av

av dessa paragrafer meddelade be- dessa paragrafer meddelade bestäm
stämmelser

om fordonets beskaffen- melser om fordonets beskaffenhet

het och utrustning, skall ägaren och utrustning, skall ägaren straffas

straffas med dagsböter, om förseel- med dagsböter, om förseelsen inne
sen

avsett motordrivet fordon eller bär åsidosättande av föreskrifterna i

släpfordon, och eljest med böter, 3 § 6 mom., och eljest med böter,

högst trehundra kronor. Dock må ej högst femhundra kronor. Dock må ej

till straff dömas, där bristfälligheten till straff dömas, där bristfällighe
var

av ringa betydelse eller brukan- ten var av ringa betydelse eller bru
det

avsåg allenast att med anledning kandet avsåg allenast att med anled
av

skada, som under färd uppkom- ning av skada, som under färd upp
mit

på fordonet, föra detta till när- kommit på fordonet, föra detta till

mast belägna plats för skadans av- närmast belägna plats för skadans

hjälpande och uppenbar fara ej var avhjälpande och uppenbar fara ej

förenad härmed. var förenad därmed.

Den, som------med dagsböter.

4 m o in. Sökes ej---- —--med dagsböter.

Underlåter någon, som enligt den- Underlåter någon, som enligt denna

förordning är pliktig göra anmä- na förordning är pliktig göra anmälan

till bilregistret eller bilreservre- lan till bilregistret eller bilreservre
gistret,

att göra sådan anmälan inom gistret, att göra sådan anmälan inom

den härför i varje fall stadgade tid, den härför i varje fall stadgade tid,

straffes med böter, högst trehundra straffes med böter, högst femhundra

kronor. kronor.

Om någon,------sin skyldighet.

6 mom. Den, som------- — med dagsböter.

Till samma — ------sjätte stycket.

Förseelse mot 10 § 6 inom., 12 § Förseelse mot 10 § 6 mom., 12 §

2 mom. femte stycket, 3 inom. tredje 2 mom. femte stycket, 3 mom. tredje

stycket eller 4 inom., 13 § 3 mom. stycket eller 4 inom., 13 § 3 mom.

fjärde stycket eller 4 inom., 20 § fjärde stycket eller 4 inom., 20 §

1 Senaste lydelse av 65 § 1 inom. se 1961: 297, av 65 § 6 inom. se 1964: 420, av 66 § 2 mom.

se 1958: 222, av 67 och 68 §§ se 1965: 763.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

b mom. andra stycket, jämväl såvitt

detta äger tillämpning enligt samma

mom. tredje stycket, 21 § 2 mom.

första stycket a—d), samma moment

första stycket e), såvitt angår tjänstevikt,

bredd, maximilast och största

antal passagerare, eller andra stycket

eller 3 mom., 24 § 3 mom. andra

stycket, jämväl såvitt detta äger tilllämpning

enligt 14 § 1 mom. andra

stycket, eller 24 a § tredje stycket,

27 § 4 mom. sjätte stycket eller 5

mom. fjärde stycket, straffes med

böter, högst trehundra kronor.

66

2 m o m. Med dagsböter----

Den, som bryter mot 29 § 4 mom.,

32 § 5 mom. första stycket eller 37 §

2 mom. sjunde stycket eller åsidosätter

i 32 § 3 mom. eller 4 mom.

tredje stycket, 33 § 4 mom. andra

stycket eller 35 § tredje stycket stadgad

skyldighet att till myndighet

överlämna körkort, straffes med böter,

högst trehundra kronor.

67

Med dagsböter straffes den, som

åsidosätter föreskrifterna i 40 §, 41 §

1 mom. eller 2 mom. andra stycket,

42 § 2 eller 4 mom. eller 46 § 1 mom.

tredje stycket, föreskrifterna om signalering

i 47 § 3 mom. första stycket

eller föreskrifterna i 46 § 1 eller 3

mom., 4,9 § 2 eller 4 mom., 52 § 2

mom., 53 §, 54 § 2 eller 4 mom.,

55 § 1 mom. eller 2 mom. första

stycket, 56 § 1, 2 eller 3 mom. eller

57 § 2 mom. tredje stycket eller 3

eller 4 mom. Till samma straff dömes

den, som överträder föreskrift,

meddelad med stöd av 56 § 4 mom.

Med böter, högst trehundra kronor,

straffes den, som bryter mot

44 §, 45 § 7 mom. andra stycket, 46 §

1 mom. fjärde stycket, 49 § 3 mom.,

50 § 3 mom., 55 § 2 mom. andra

1 Den föreslagna lydelsen innehåller även

det med 1) betecknade författningsförslaget

6 mom. andra stycket, jämväl såvitt

detta äger tillämpning enligt samma

mom. tredje stycket, 21 § 2 mom.

första stycket a—d), samma moment

första stycket e), såvitt angår tjänstevikt,

bredd, maximilast och största

antal passagerare, eller andra stycket

eller 3 mom., 24 § 3 mom. andra

stycket, jämväl såvitt detta äger tillIämpning

enligt 14 § 1 mom. andra

stycket, eller 24 a § tredje stycket,

27 § 4 mom. sjätte stycket eller

5 mom. fjärde stycket, straffes med

böter, högst femhundra kronor.

§•

--om körkort.

Den, som bryter mot 29 § 4 mom.,

32 § 5 mom. första stycket eller 37 §

2 mom. sjunde stycket eller åsidosätter

i 32 § 3 mom. eller 4 mom.

tredje stycket, 33 § 4 mom. andra

stycket eller 35 § tredje stycket stadgad

skyldighet att till myndighet

överlämna körkort, straffes med böter,

högst femhundra kronor.

§■*

Med dagsböter straffes den, som

åsidosätter föreskrifterna i 53 §, 54 §

4 mom. eller 57 § 2 mom. tredje stycket

eller 3 eller 4 mom. samt annan

än gående som bryter mot 40 § 2

mom.

Med böter, högst femhundra kronor,

straffes den, som bryter mot

40 § 1 mom., 47 § 1 mom. eller 2

mom. andra stycket, 42 § 2 eller 4

mom., 44 §, 45 § 7 mom. andra styc
de

ändringar i paragrafen som upptagits i

i prop. 1965: 180.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

11

(Nuvarande lydelse)

stycket, 57 § 2 mom. fjärde stycket,

58 §, 59 § 1 mom. första stycket eller

2, 3 eller 4 mom. eller 60 § 2 mom.

tredje stycket eller 3 mom.

Förseelse mot 51 § 1 mom. straffes,

om förseelsen avsett motordrivet

fordon eller släpfordon, med dagsböter

och eljest med böter, högst trehundra

kronor.

Befordras med------

För medverkan till gärning som

avses i fjärde stycket dömes till ansvar

enligt 23 kap. brottsbalken.

(Föreslagen lydelse)

ket eller 46 § 1 mom. tredje stycket,

föreskriften om förbud mot omkörning

strax före eller på obevakat

övergångsställe i 47 § 2 mom., föreskrifterna

om signalering i 47 §

3 mom. första stycket eller föreskrifterna

i 48 § 1 eller 3 mom., 48 a §,

49 § 2, 3 eller 4 mom., 50 § 3 mom.,

51 § 1 mom., 52 § 2 mom., 54 § 2

mom., 55 § 1 eller 2 mom. eller 56 §

1, 2 eller 3 mom. eller föreskrift meddelad

med stöd av 56 § 4 mom.

eller föreskrifterna i 57 § 2 mom.

fjärde stycket, 58 §, 59 § 1 mom.

första stycket eller 2, 3 eller 4 mom.

eller 60 § 1 mom. andra stycket eller

2 mom. tredje stycket eller 3 mom.

Till samma straff dömes gående som

bryter mot 40 § 2 mom.

fordonets brukande.

För medverkan till gärning som

avses i tredje stycket dömes till ansvar

enligt 23 kap. brottsbalken.

68

Bryter någon i annat fall än som

sägs i andra stycket mot sådan av

myndighet meddelad bestämmelse,

som avses i 61 § eller 63 § 2 mom.,

straffes med dagsböter, dock att

överträdelse av bestämmelse, som avses

i 61 § 1 mom. b), straffes med

böter, högst trehundra kronor.

Rör bestämmelsen fordons axeltryck

eller bruttovikt, äga ansvarsbestämmelserna

i 67 § fjärde och femte

styckena motsvarande tillämpning.

För någon--------

Bryter någon i annat fall än som

sägs i andra stycket mot sådan av

myndighet meddelad bestämmelse,

som avses i 61 § eller 63 § 2 mom.,

straffes med böter, högst femhundra

kronor, dock att överträdelse av bestämmelse

om förbud mot trafik med

motordrivet fordon straffes med

dagsböter.

Rör bestämmelsen fordons axeltryck

eller bruttovikt, äga ansvarsbestämmelserna

i 67 § tredje och

f järde styckena motsvarande tillläinpning.

med dagsböter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

6) Förordning

angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 5 maj 1960 (nr 134) om

mopeder

Härigenom förordnas, att 11 § förordningen den 5 maj 1960 om mopeder1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11

Brukas moped på väg oaktat den

icke är så utrustad, som i 3 § första

stycket sägs, eller i strid mot 4 §,

straffes ägaren med dagsböter. Om

befrielse i vissa fall från ansvar för

fordonets ägare samt om ansvar för

annan än denne gäller vad i 65 § 1

och 3 mom. samt 70 § vägtrafikförordningen

för där avsedda fall är

stadgat. Med dagsböter straffes ock

den, som åsidosätter föreskriften i

10 § andra stycket.

Förseelse mot 3 § andra stycket

eller 10 § första stycket straffes med

böter, högst trehundra kronor. Till

samma straff dömes den som, i strid

mot stadgandet i 7 §, underlåter att

förse typintyg eller besiktningsinstrument

med sådan försäkran, som

avses i nämnda paragraf, så ock den

som överträder bestämmelsen i 9 §.

Om den, som ertappas med att under

färd icke hava medhaft handling som

avses i 9 §, senast å tredje söckendagen

därefter hos vederbörande polismyndighet

eller åklagare styrker,

att han innehade sådan handling vid

tiden för förseelsen, och omständigheterna

giva vid handen, att förseelsen

haft sin grund i tillfälligt förbiseende,

vare han fri från ansvar.

Föres moped---------

§•

Brukas moped på väg oaktat den

icke är så utrustad, som i 3 § första

stycket sägs, eller i strid mot 4 §,

straffes ägaren i förstnämnda fall

med böter, högst femhundra kronor,

och i sistnämnda fall med dagsböter.

Om befrielse i vissa fall från ansvar

för fordonets ägare samt om ansvar

för annan än denne gäller vad i 65 §

1 och 3 mom. samt 70 § vägtrafikförordningen

för där avsedda fall är

stadgat.

Förseelse mot 3 § andra stycket

eller 10 § straffes med böter, högst

femhundra kronor. Till samma straff

dömes den som, i strid mot stadgandet

i 7 §, underlåter att förse

typintyg eller besiktningsinstrument

med sådan försäkran, som avses i

nämnda paragraf, så ock den som

överträder bestämmelsen i 9 §. Om

den, som ertappas med att under

färd icke hava medhaft handling som

avses i 9 §, senast å tredje söckendagen

därefter hos vederbörande polismyndighet

eller åklagare styrker,

att han innehade sådan handling vid

tiden för förseelsen, och omständigheterna

giva vid handen, att förseelsen

haft sin grund i tillfälligt förbiseende,

vare han fri från ansvar.

- föra moped.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967.

1 Senaste lydelse av It § se 1960: 688.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

13

Motionsyrkandena

I de likalydande motionerna I: 727 och II: 897 hemställes att riksdagen

måtte

dels besluta att strafföreläggande skall få utfärdas endast om de enskilda

anspråken i anledning av brottet blivit reglerade eller målsägaren

förklarat att han icke har något att erinra mot att strafföreläggande utfärdas,

dels besluta att förslaget om ändring av 1 § trafikbrottslagen måtte avslås

i avvaktan på resultatet av internordiska överläggningar om en gemensam

nordisk trafiklagstiftning,

dels uttala att befogenheten att förelägga ordningsbot bör anförtros endast

polispersonal med viss bestämd utbildning och erfarenhet inom trafikpolisen

och att från polisens sida icke får utövas påtryckning för att förmå

den misstänkte att godtaga ordningsbot.

Motionärerna yrkar vidare att erforderlig författningstext måtte utarbetas

av utskottet.

I de likalydande motionerna I: 728 och II: 896 hemställes

1. att riksdagen vid behandlingen av proposition 100 måtte besluta avslå

förslaget till lag ang. ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 september 1951

(nr 649) om straff för vissa trafikbrott

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att bestämmelsen i vägtrafikförordningen

om straff för förseelse mot 47 § 2 mom. vägtrafikförordningen

icke måtte ändras.

Inledning

Trafikmålskommittén tillsattes år 1961 (ledamöter borgmästaren Yngve

Kristensson, ordf., advokaten Sten Agvald, häradshövdingen Nils G. Fröding,

försäkringsdirektören Lennart Lindstrand och överåklagaren Martin Lundqvist

samt experter docenten Carl M. Elwing och poliskommissarien Erik

Settergren; direktiv se riksdagsber. 1962: I Ju 46).

Kommitténs arbete, som alltjämt pågår, har inriktats på vissa frågor om

påföljdssystemet vid brott och förseelser i trafiken samt på frågor om formerna

för utredning och beivrande av trafikförseelser och på andra spörsmål

av betydelse för samhällets strävanden mot ökad trafiksäkerhet.

Den 14 maj 1963 avlämnade kommittén ett delbetänkande, benämnt »Trafikmåb

(SOU 1963: 27).

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgelts av j ustitiekanslern

(JK), riksåklagaren (RÄ), samtliga hovrätter, rådhusrätterna i Stockholm,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

Göteborg och Malmö, överbefälhavaren (ÖB), försvarets civilförvaltning,

statspolisintendenten, styrelsen för statens polisskola, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

statens trafiksäkerhetsråd, statskontoret, riksrevisionsverket,

generaltullstyrelsen, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, polismästarna

i Stockholm och Göteborg, poliskammaren i Malmö, domstolskommittén,

svenska ledamöterna i Nordisk vägtrafikkommitté, polisberedningen,

utredningen rörande specialstraffrätten, trafiknykterhetskommittén, statens

biltrafiknämnd, Föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges landsfiskaler,

Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare, Sveriges stadsdomare och

Sveriges stadsfiskaler, Kungl. automobilklubben (KAK), Motorförarnas helnykterhetsförbund

(MHF), Motormännens riksförbund, Nationalföreningen

för trafiksäkerhetens främjande (NTF), Stockholms nämndemannaförening,

Svenska droskbilägareförbundet, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Folksam, Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Svenska omnibusägareförbundet,

Svenska polisförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges

juristförbund och Trafikförsäkringsföreningen.

ÖB har överlämnat yttranden av cheferna för armén, marinen och flygvapnet.

RÅ, överståthållarämbetet och länsstyrelser har bifogat ett stort antal

yttranden av myndigheter inom polis- och åklagarväsendet, av några

rådhusrätter, länsnykterhetsnämnder m. fl.

De genom propositionen framlagda förslagen grundar sig på kommitténs

betänkande.

Gällande bestämmelser m. m.

Utskottet torde i denna del få hänvisa till s. 15—24 i propositionen.

Allmänna synpunkter

I propositionen lämnas å s. 24—26 vissa statistiska uppgifter om trafikens

och trafikmålens utveckling. Vissa ytterligare uppgifter lämnas inledningsvis

i motionerna I: 727 och II: 897.

Beträffande kommitténs allmänna synpunkter och huvuddragen i förslagen

ävensom remissyttrandena häröver får utskottet hänvisa till s. 26—35

i propositionen.

I denna del anförde vid lagrådsremissen föredragande departementschefen,

statsrådet Kling, följande.

På trafikens område har under de senaste femton åren skett en mycket

snabb utveckling. I det föregående har redovisats statistiska uppgifter som

belyser detta. Här kan vara tillräckligt att erinra om att antalet fordon enligt

centrala bilregistret år 1964 var mer än fem gånger så stort som år 1950.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

Den alltmer tilltagande trafiken på våra vägar och gator har medfört

bl. a. att antalet trafikolyckor stigit väsentligt. Alldeles säkra siffror om

detta kan inte erhållas, eftersom anmälningar om olyckor och fordonsskador

inte alltid görs till försäkringsbolagen och än mindre till polisen. Antalet

som försäkringsfall anmälda skador har emellertid ökat så att antalet

under år 1965 var mer än sex gånger så stort som år 1950.

En likartad stegring framgår av siffrorna för brott och förseelser i trafiken.

Här rör man sig med siffror som, med parkeringsförseelserna inräknade,

tyder på att frekvensen nu är i stort sett sex å sju gånger så stor

som vid 1950-talets början.

Utvecklingen på trafikens område har nödvändiggjort kraftfulla insatser

från samhällets och enskildas sida för att höja trafiksäkerheten och lösa

de frågor som hänger samman med trafiken. Kraven på ökade insatser för

trafiksäkerheten gör sig med särskild styrka gällande inför den stundande

övergången till högertrafik.

En fråga som står i förgrunden är hur en bättre efterlevnad av trafikreglerna

skall kunna åstadkommas. När det gäller medlen att uppnå detta

mål, torde det vid sidan av upplysning, trafikövervakning och andra förebyggande

åtgärder vara av stor betydelse att samhällets sanktionssystem i fråga

om brott och förseelser i trafiken görs så verksamt som möjligt. Sanktionssystemet

måste vara utformat så, att man hos trafikanterna inskärper vikten

av att trafikreglerna efterlevs och förmår felande trafikanter att i

fortsättningen iaktta reglerna bättre. Mycket talar för att detta syfte kan

tillgodoses bättre genom mer differentierade åtgärder än dem som gällande

regler anvisar. Därvid kan exempelvis tänkas ekonomiska sanktioner av

annan art än de nu förekommande och körkortsingripanden som i högre

grad får karaktären av reaktion i anledning av en trafikförseelse eller av

upprepade trafikförseelser av samma person. Alla hithörande frågor har

dock ännu inte utretts under trafikmålskommitténs arbete.

Redan nu finns emellertid förutsättningar att ta ett första steg i riktning

mot större effektivitet när det gäller behandling av trafiköverträdelserna.

Trafikmålskommitténs första betänkande innehåller bl. a. förslag som

i viss utsträckning går ut på att ett mer nyanserat betraktelsesätt skall bli

gällande i fråga om trafikförseelserna. Jag åsyftar därvid kommitténs tanke

alt en klarare åtskillnad bör göras mellan trafikförseelser av väsentligen

ordningsmässig natur och trafikbrott i egentlig mening, vilka bör föranleda

en starkare reaktion från samhällets sida. Vid prövningen av kommitténs

förslag i påföljdsfrågorna bör således beaktas att det är fråga om en partiell

reform på vägen mot ett rikare och mer nyanserat påföljdssystem inom trafikrätten.

Kommittén har i betänkandet gjort en del uttalanden om att

fortsatta överväganden i ämnet kommer i senare sammanhang (betänkandet

s. 15 och 21).

Eu väsentlig del av kommitténs hittills framlagda förslag avser process
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

rättsliga frågor och åsyftar förenklingar i handläggningsformerna för beivrande

av mindre allvarlig brottslighet, bl. a. inom trafikrättens område.

Bakgrunden till förslagen är att polisen, åklagarna och domstolarna har

fått en starkt ökad arbetsbelastning till följd av bilismens kraftiga expansion.

Ökningen beror också på andra förhållanden, men som framgår av

de redovisade siffrorna har trafikmålens ansvällning haft en särskilt stor

betydelse. Trots arbetskraftsförstärkningar och rationaliseringsåtgärder

har arbetsbalanserna hos de rättsvårdande organen uppstått, under senare

tid särskilt hos polisen. Ju mer polisens resurser tas i anspråk för utredningar

om brott, desto mindre blir dess möjligheter att ägna sig åt brottsförebyggande

verksamhet. Detta har varit särskilt beklagligt när det gäller

trafiken, eftersom det är allmänt erkänt att en effektiv trafikövervakning

är ett av de bästa medlen att främja trafiksäkerheten. För åtskilliga underrätter

är vidare arbetsmängden sådan att fördröjningar drabbar inte bara

brottmål utan även tvistemål och ärenden av skilda slag, vilket har inneburit

betydande olägenheter för de enskilda medborgarna. Även på åklagarsidan

har den ökade arbetsbelastningen lett till vissa arbetsbalanser.

Den ökande arbetsbelastningen för berörda myndigheter kan som jag har

framhållit i andra sammanhang bara i begränsad utsträckning mötas med

personalförstärkningar. Det har därför blivit en alltmer angelägen uppgift

att tillse att tillgänglig personal inom rättsvården utnyttjas effektivt. Särskilt

är av vikt att man för handläggningsuppgifter av skilda slag inte tar

i anspråk mer kvalificerad personal än uppgiftens art kräver. Det är också

betydelsefullt att överväga, om inte handläggningsrutinerna kan göras

enklare och mindre tidsödande.

Synpunkter av nu antydd art är förvisso inte några nyheter. Statsmakterna

har vid flera tillfällen haft anledning att ta ställning till förslag som

har föranletts av sådana tankegångar och som har syftat till förenklingar

i ett eller annat avseende. Åtskilliga förenklingar i handläggningsfrågor

har också genomförts. Särskilt kan nämnas utvidgningarna av strafföreläggandets

tillämpningsområde, reformerna när det gäller häradsrätternas

sammansättning i mindre brottmål, införandet av lagen om parkeringsbot

och de vidgade möjligheterna för åklagare att besluta att ej tala å brott. När

det gäller polisens arbete, har också betydande rationaliseringar numera

skett.

Enligt min mening är det emellertid motiverat att man noga överväger

ytterligare uppslag till reformer i förenklande riktning. Det är, som har

understrukits i många remissyttranden, framför allt angeläget att tillvarata

alla möjligheter att uppnå större snabbhet i handläggningen så att påföljden

för en förseelse blir fastställd snarast möjligt efter förseelsen.

Förenklingsmöjligheterna i fråga om brottmåls behandling begränsas

dock av den hänsyn som måste tas till rättssäkerhetssynpunkterna. Allmän

enighet råder om att domstolsförfarandet ger de starkaste garantierna för

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966 17

ett materiellt riktigt avgörande. Redan vid rättegångsbalkens tillkomst framhölls

emellertid att det ordinära domstolsförfarandet är anpassat för betydelsefulla

och invecklade mål samt att det skulle vara alltför betungande

för den misstänkte och medföra onödiga kostnader för det allmänna, om

man skulle tillämpa samma förfarande för obetydliga, erkända förseelser.

Från början iakttogs dock -— naturligt nog med tanke på den vikt som fästes

vid att nya processrättsliga grundsatser skulle införlivas med vår rättsordning

— stor restriktivitet när det gällde att medge avvikelser från det

enligt rättegångsbalken ordinära brottmålsförfarandet. När i senare lagstiftning

tillämpningsområdena för förenklade handläggningsförfaranden

undan för undan har vidgats, är detta inte föranlett av någon ändrad syn

på rättssäkerhetsfrågorna. Tvärtom ger förarbetena till varje ändring belägg

för att man noga har övervägt just om rättssäkerhetssynpunkter kan

trädas för när genom sådan förenkling som kom i fråga. Den utveckling

i förenklande riktning som har förekommit inom den processrättsliga lagstiftningen

har karakteriserats av att man, utan att ge avkall på rättssäkerhetssynpunkterna,

försiktigt har prövat sig fram med begränsade reformer

och noga har beaktat erfarenheterna av varje ändring.

1 väsentlig utsträckning har de fortgående förenklingarna haft den växande

arbetsbelastningen på de rättsvårdande organen som bakgrund. Ett

viktigt skäl har också varit önskemålet att bespara den enskilde kostnader

och besvär som inte står i proportion till sakens beskaffenhet. Emellertid

är det inte så, att enbart trycket av sådana förhållanden har pressat fram

dessa reformer. En avgörande faktor för möjligheten att genomföra flera

av reformerna — och även att få dem att slå väl ut — har varit en ökad

kompetens hos och också ett ökat förtroende för den personal som har fått

sig anförtrodd nya uppgifter. Som exempel kan framhållas de goda erfarenheter

som har gjorts av åklagarnas ökade befogenheter att utfärda strafföreläggande

och att pröva sådana frågor om åtal som avses i 20 kap. 7 § 1

rättegångsbalken. Nämnas bör också att polismännen har visat sig väl klara

den form av rättsskipning som har lagts i deras hand genom parkeringsbotslagen.

Sett i ett vidare perspektiv gagnas rättssäkerheten i samhället bäst genom

en ordning där domstolsförfarandet i dess mest kvalificerade former

väsentligen koncentreras till de särskilt invecklade och betydelsefulla målen.

Det är viktigt att tillräcklig tid står till förfogande för den ingående behandling

och för de krävande överväganden som behövs i dessa mål. Därav

följer självfallet inte att man skall ta lätt på mål av mera alldaglig beskaffenhet.

Dessa kan vara nog så allvarliga för den enskilde som berörs.

Men handläggningsformerna för sådana mål bör kunna anpassas smidigare

efter målens svårighetsgrad och beskaffenhet i övrigt. Endast därigenom

kan undvikas alt alltför många och ibland alltför kvalificerade arbetskrafter

2 Bihang till riksdagens protokoll 1066. 0 samt. 1 and. Nr 33

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

tas i anspråk för uppgifter som på ett godtagbart sätt kan lösas på enklare

sätt och med mindre kostnader.

Stor hänsyn måste tas också till det betydelsefulla rättssäkerhetsintresset

att brottmål, liksom tvistemål och ärenden av skilda slag, blir avgjorda

skyndsamt. Enligt min mening är värdet av snabbhet i rättsskipningen så

stort att man måste ta tillvara alla möjligheter att förenkla handläggningsformerna

så länge detta kan ske med bibehållande av tillräckliga garantier

för att materiellt riktiga avgöranden blir meddelade. När det gäller brott

av mindre allvarlig karaktär kan det inte anses rimligt att samhället anordnar

ingående och dyrbara utrednings- och prövningsförfaranden, om den

misstänkte själv inte gör anspråk härpå utan är villig att i summarisk ordning

erkänna vad som läggs honom till last och godtar det straff som kommer

i fråga.

Inte ens när det gäller rena bagatellfall bör man emellertid avskära en

misstänkt från möjligheten att när han så önskar få sin sak prövad inför

domstol. Jag vill därför ansluta mig till den av kommittén uttalade principen

att en mera summarisk handläggning utan medverkan av domstol bör

komma i fråga endast när den misstänkte inte bär någon erinran häremot.

De nu anförda allmänna synpunkterna ligger till grund för den följande

behandlingen av kommitténs olika förslag i processuella frågor.

Påfölj dsfr ågorna

Kommitténs förslag och remissyttrandena häröver återfinnes i propositionen

å s. 39—48.

Departementschefen uttalar i denna del.

Ett straffstadgande utformas i svensk lagstiftning traditionellt så att beskrivningen

av den brottsliga gärningen följs av en straff skala, som upptar

ett eller flera allmänna straff och ett fixerat straffmaximum. Straffskalorna

ger i viss mån besked om samhällets inställning till olika typer av brott.

Denna lagstiftningsmetodik har gjort det naturligt att anknyta åtskilliga

bestämmelser om brottmålsprocessen till det straff som är stadgat för det

aktuella brottet eller som i det särskilda fallet kan väntas följa på brottet.

Redan av praktiska skäl är det uteslutet att använda samma processuella

förfarande i t. ex. ett mål om förargelseväckande beteende, där annat

straff än böter inte kan komma i fråga, som i t. ex. ett mål om grov misshandel

eller grov förskingring, där det kan bli fråga om att utmäta ett

långvarigt fängelsestraff eller tillgripa annan lika allvarlig brottspåföljd.

Som jag redan tidigare har antytt är det inte minst ett rättssäkerhetsintresse

att ett förfarande som omfattar fullständig brottsutredning, åtal och huvudförhandling

inför domstol i kvalificerad sammansättning sparas för mål

som verkligen kräver sådan handläggning.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

Som exempel på anknytningar mellan straffskalorna för brott och reglerna

om brottsmålsprocessen kan nämnas bestämmelserna i 1 kap. 4

och 11 §§,23 kap. 22 § och 48 kap. 1 § rättegångsbalken.. Dessa lagrum avser

brott för vilka inte är stadgat svårare straff än böter. Enligt de båda första

lagrummen är underrätt, när det är fråga om sådana brott, domför med

en lagfaren domare, enligt det tredje kan förundersökning underlåtas om

det ändå finns tillräckliga skäl till åtal och enligt det fjärde slutligen kan

åklagaren i stället för att väcka åtal förelägga den misstänkte ett straff

för godkännande. Institutet parkeringsbot får enligt lagen den 9 december

1960 om parkeringsbot användas endast beträffande sådana överträdelser

av föreskrifter om parkering, annan uppställning eller stannande av motorfordon

som inte är belagda med svårare straff än penningböter.

Kommittén har valt att försöka uppnå en särskilt från trafiksäkerhetssynpunkt

angelägen rationalisering av polisens, åklagarnas och domstolarnas

arbete med trafikmålen genom att kombinera en revision av straffskalorna

för vissa ofta förekommande trafikbrott och trafikförseelser med en

uppmjukning av vissa villkor för utnyttjandet av förenklade handläggningsformer.

En central ställning bland reformförslagen intar det nya polisbötessystemet,

som är avsett för förseelser med endast penningböter i straffskalan.

Denna uppläggning gör att kommitténs olika förslag inte kan bedömas

helt fristående från varandra. Frågan om borttagande av fängelse ur straffskalan

för vårdslöshet i trafik i 1 § första stycket trafikbrottslagen sammanhänger

med planerna på ökad användning av institutet strafföreläggande

och en vidgad ensamdomarkompetens. På motsvarande sätt har förslaget

om övergång från dagsböter till penningböter beträffande åtskilliga

förseelser i vägtrafikförordningen och i andra trafikförfattningar samband

med det föreslagna polisbötessystemet.

En rationalisering genom förenklade handläggningsregler är som jag inledningsvis

har understrukit godtagbar endast i den utsträckning som rationaliseringen

låter sig förena med hänsynen till den enskildes rättssäkerhet.

Vid en revision av straffskalorna inom trafiklagstiftningen är påföljdssystemets

effektivitet en avgörande synpunkt. Påföljdssystemet måste vara så utformat

att det på bästa möjliga sätt tjänar syftet att hos trafikanterna inskärpa

vikten av att trafikreglerna noga iakttas. Mellan en rationell och

smidig ordning för handläggningen av trafikmål och påföljdssystemets utformning

finns emellertid ett tydligt samband. Det är allmänt erkänt att

brottspåföljdernas effekt i hög grad beror på den snabbhet med vilken samhället

reagerar mot upptäckta brott.

I likhet med det stora flertalet remissinstanser har jag för min del kommit

fram till att man genom en kombination av reformer inom straff- och

processrättslig lagstiftning efter i huvudsak de linjer som trafikmålskommittén

har förordat bör kunna ge polisen, åklagarna och domstolarna möj
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

ligheter till ökade insatser som inte bara gör rättsvården effektivare utan

också främjar trafiksäkerheten. Detta är utgångspunkten för mina bedömningar

av enskildheter i kommitténs förslag, bl. a. de förslag till ändrade

straff skalor för vissa trafikbrott och trafikförseelser som jag nu närmast

skall behandla.

Straffet för vårdslöshet i trafik är enligt 1 § första stycket trafikbrottslagen

dagsböter eller fängelse i högst sex månader. För grov vårdslöshet i

trafik är straffet enligt andra stycket i samma paragraf fängelse i högst två

år. En skillnad mellan bestämmelserna är att straff för vårdslöshet i trafik

kan drabba varje vägtrafikant medan stadgandet om straff för grov vårdslöshet

är tillämpligt endast på förare av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap.

Kommitténs förslag att ta bort fängelse ur straffskalan för enkel vårdslöshet

har blivit föremål för delade meningar bland remissinstanserna. De

kritiskt inställda remissinstanserna har bl. a. gjort gällande att det bör finnas

en möjlighet att undantagsvis döma en kvalificerat vårdslös fotgängare

eller cyklist till fängelse. En annan synpunkt som har anförts är att ett

fängelsestraff kan vara på sin plats beträffande en trafikant som gör sig

skyldig till upprepade trafikförseelser som visserligen inte är grova men

som likväl sammantagna visar att vederbörande är likgiltig för trafikens

krav.

Som kommittén har framhållit torde det emellertid under den långa tid

trafikbrottslagen har varit i kraft knappast — annat än möjligen i något

eller några enstaka fall — ha förekommit att en domstol har utdömt fängelsestraff

för en vårdslöshet i trafik som inte varit att bedöma som grov

enligt andra stycket i 1 § trafikbrottslagen. Den preventiva effekten av att

ett straffstadgande som gäller ett av våra vanligaste brott innehåller en

straffart som i praktiken aldrig eller så gott som aldrig tillämpas måste

antas vara mycket ringa. Bekämpandet av brottsligheten i samhället över

huvud taget kan däremot väntas vinna i effektivitet om ett stort antal

uppenbara fall av vårdslöshet i trafik kan regleras genom strafförelägganden

utan att domstolarnas hårt ansträngda resurser behöver anlitas. Det

kan åtminstone f. n. inte anses aktuellt att försöka nå samma resultat genom

att i stället vidga användningsområdet för strafföreläggande till

brott som är belagda med fängelse. Tanken på en sådan lösning har avvisats

av riksdagen vid flera tillfällen, senast år 1958 (L^U 1958: B 13).

Om vårdslöshet i trafik görs till ett rent bötesbrott får detta konsekvenser

inte bara för möjligheterna att använda strafföreläggande. Den ändrade

straffskalan återverkar också på underrätts sammansättning i åtskilliga

trafikmål. Betydligt fler mål än nu kommer i fortsättningen att kunna

handläggas av en domare utan nämnd. Även denna förenkling bör i sin

mån kunna bidra till en snabbare handläggning och därmed indirekt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1!)66 21

gagna arbetet på att hålla trafikbrottsligheten inom så snäva gränser som

möjligt.

När jag för min del, efter att ha samrått med chefen för kommunikationsdepartementet,

finner mig kunna godta kommittéförslaget i denna del utgår

jag emellertid — det vill jag kraftigt understryka — från att slopandet av

fängelse som påföljd för vårdslöshet i trafik enligt 1 § första stycket trafikbrottslagen

inite skall föranleda domstolarna att ändra sin straffmätningspraxis

i mildrande riktning. Den föreslagna lagändringen är inte ett uttryck

för en ändrad syn på trafikbrottsligheten. Den är uteslutande föranledd

av en rationaliseringssträvan som ytterst siktar till att man bättre än

hittills skall kunna komma till rätta med lagöverträdare, inte minst sådana

som överträder trafikreglerna. Ändringen bör träda i kraft den 1 juli 1966.

Av ännu större praktisk betydelse än jämkningen i bestämmelserna om

straff för vårdslöshet i trafik är frågan om en övergång till penningböter

som påföljd för ett antal trafikförseelser som nu är belagda med dagsböter.

Det huvudsakliga motivet för kommitténs förslag i detta ämne är

önskemålet att skapa tillräckliga förutsättningar för att införa ett polisbötesförfarande.

Den handläggningsform som kommittén föreslagit är avsedd

att användas vid förseelser som inte kan föranleda annat straff än penningböter.

Systemet skall fungera så att den polisman som upptäcker en förseelse

skall förelägga den misstänkte ett straff för godkännande. Straffsatserna

för olika förseelser eller grupper av förseelser skall som regel fastställas

centralt av RÅ. En skillnad mellan det föreslagna polisbötessystemet och

den nuvarande parkeringsboten är att det nya systemet inte kommer att

medge att den som bötfälls behåller sin anonymitet. Trafikförseelser som

beivras genom ett polisbötesförfarande skall på vanligt sätt antecknas i körkortsregistret,

vilket inte är fallet med överträdelser som faller under parkeringsbotslagen.

Utan att föregripa mitt ställningstagande i detalj till kommitténs polisbötessystem

vill jag redan nu säga att jag är övertygad om att systemet

har mycket stora fördelar. Det bör i väsentlig grad kunna bidra till att

polispersonal friställs för en skärpt trafikövervakning och annat trafiksäkerhetsfrämjande

arbete. En förutsättning för att man skall uppnå eftersträvade

rationaliseringsvinster och ökad effektivitet är emellertid att

man kan tillgodose kommitténs önskemål att trafikförseelser oftare än

hittills skall bestraffas med penningböter. Jag delar nämligen kommitténs

uppfattning att dagsböter inte bör utmätas i ett polisbötesförfarande. Bötesstraffet

måste kunna föreläggas den misstänkte på platsen i omedelbar

anslutning till förseelsen, och det finns därför inte utrymme för en sådan

utredning om den misstänktes ekonomiska förhållanden som bör föregå

ett dagsbotsstraff.

Dagsbotsstraffet är från vissa synpunkter överlägset penningböter. Det

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år J966

medger att påföljden för en förseelse avvägs med hänsyn både till förseelsens

mer eller mindre allvarliga beskaffenhet och till den misstänktes ekonimiska

förhållanden, och det framstår därför ofta som mer rättvist än ett

schablonmässigt straff omedelbart i pengar. Nackdelen med dagsbotsstraffet

är främst att det kräver en utredning om den misstänktes inkomster,

förmögenhet och försörjningsskyldighet som ibland kan vara tidsödande

och omständlig. Det har också alltsedan dagsbotsstraffet infördes i början

av 1930-talet statt klart att denna brottspåföljd inte kan få en helt generell

tillämpning. Penningböter har behållits för ett stort antal ofta förekommande

s. k. ordningsförseelser. Någon klar gräns mellan förseelser som har

ansetts böra beläggas med dagsböter och andra bötesförseelser finns emellertid

inte och begreppet ordningsförseelse ger härvidlag inte någon egentlig

vägledning.

På vägtrafikens område är enligt gällande bestämmelser dagsböter den

normala påföljden för flertalet förseelser i den rörliga trafiken liksom

också för överträdelser av föreskrifter om motorfordons beskaffenhet och

utrustning. Den kraftiga ökningen av antalet trafikförseelser har emellertid

i viss mån urholkat dagsbotsstraffet. Dels har arbetet med dagsbotsutredningar

måst begränsas. Dels har domstolar och åklagarmyndigheter i

allt större utsträckning kommit att utnyttja befintliga möjligheter att

jämka dagsbotens belopp. Från Stockholm finns exempel på att man vid

vissa trafikförseelser tillämpar en helt schablonmässig straffmätning vilken

inte tar någon som helst hänsyn till variationer i de misstänktas ekonomiska

förhallanden. Dagsbotsstraffet fyller i sådana fall inte längre sin

funktion.

Det är bl. a. mot denna bakgrund som remissinstanserna så gott som enhälligt

i princip har godtagit att användningen av dagsböter inom trafiklagstiftningen

begränsas. Även jag anser att nödvändigheten att hushålla

med rättsvårdens resurser och förhoppningarna om att vinna stora fördelar

med ett polisbötessystem gör att betänkligheterna mot en reform i denna

riktning måste vika. På åtskilliga håll utomlands har man redan hunnit

få gynnsamma erfarenheter av polisbötessystem med schablonmässigt bestämda

bötesbelopp. Om vi nu i Sverige slår in på samma väg, kan detta

i sin mån underlätta det alltmer nödvändiga internationella samarbetet beträffande

vägtrafiklagstiftningen.

Till dem som gentemot kommitténs förslag har åberopat rättvisesynpunkter

vill jag ytterligare endast säga att ett polisbötessystem med

schablonmässigt bestämda penningböter ingalunda behöver medföra att

trafikanter, som är ekonomiskt välbeställda, riskfritt kan sätta sig över

trafikreglerna. Avsikten är som jag förut har nämnt, att trafikförseelser,

som beivras genom ett polisbötesförfarande, på vanligt sätt skall antecknas

i körkortsregistret, och försumliga trafikanter måste därför räkna med

att penningstraff för trafikförseelser kan komma att åtföljas av sanktioner

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

av annat slag. Jag räknar med att vi i en snar framtid kommer att få ett

differentierat och nyanserat påföljdssystem med bötesstraffet som endast

ett av åtskilliga alternativa eller varandra kompletterande medel att beivra

trafiköverträdelser. Även i detta sammanhang bör man för övrigt hålla i

minnet att polisbötessystemet bör kunna leda till att trafikförseelser upptäcks

och beivras i betydligt fler fall än hittills.

För att polisbötessystemet skall ge önskat resultat måste, som kommittén

också har föreslagit, en övergång från dagsböter till penningböter avse

ett jämförelsevis stort antal trafikförseelser. Beträffande urvalet av förseelser

som inte skall kunna föranleda annan påföljd än penningböter har

kommittén följt principen att penningböter bör tillämpas beträffande alla

förseelser i vägtrafikförordningen och vissa närliggande författningar utom

ett mindre antal som är att betrakta som speciellt allvarliga. I fråga om

vissa förseelser, särskilt sådana som sammanhänger med ett vinstintresse

hos den försumlige trafikanten, har kommittén dock varit återhållsam med

att föreslå ändringar i straffbestämmelserna.

Urvalsproblemet har gett remissinstanserna anledning att framföra åtskilliga

uppslag och synpunkter. Inbördes är remissopinionen splittrad.

Som min egen åsikt vill jag framhålla att dagsböter bör tillämpas beträffande

förseelser som i det konkreta fallet är av allvarlig natur. Förseelser som,

när de har ordningskaraktär, bestraffas enligt vägtrafikförordningen men

som, när de är av allvarligare art, är att bedöma som vårdslöshet i trafik

bör i enlighet härmed kunna beläggas med penningböter i vägtrafikförordningen.

För brott mot föreskrifter som helt eller delvis tillgodoser annat

syfte än trafiksäkerheten, där trafikbrottslagen inte på motsvarande

sätt täcker de allvarligare fallen, bör i vägtrafikförordningen föreskriven

påföljd i form av dagsböter bibehållas.

I överensstämmelse med denna huvudprincip föreslår jag, i samråd med

chefen för kommunikationsdepartementet, att dagsböter utbyts mot penningböter

i följande straffbestämmelser beträffande brott mot de i högerspalten

i denna förteckning angivna föreskrifterna.

65 § vägtrafikförordningen

motordrivet fordons och släpfordons

beskaffenhet och utrustning

67 § vägtrafikförordningen

skyldighet för annan vägtrafikant än

gående att beakta anvisningar genom

vägmärken m. m.

beredande av fri väg för vissa vägtrafikanter

in. fl.

uppträdande vid korsning i plan

mellan väg och järnväg in. in.

2—6 §§ utom 3 § 6 mom.

40 § 1 mom.

41 § 1 mom. och 2 mom. andra styc

ket

42 § 2 och 4 mom.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

omkörning av annat fordon strax före

eller på övergångsställe

signalering

skyldighet att lämna företräde vid

korsande möte

fordonsförares särskilda förpliktelser

vid övergångsställe

stannande och uppställning på väg

belysning på motordrivet fordon och

släpfordon

utmärkning av fordons last

fordons bredd m. m.

bogsering av fordon m. m.

hastighetsbestämmelser för fordon

68 § vägtrafikförordningen

lokal trafikföreskrift, dock ej förbud

mot trafik med motordrivet fordon

och ej heller föreskrift om fordons

axeltryck och bruttovikt

11 § förordningen den 5 maj 1960

om mopeder

brukande av bristfälligt fordon

belysning

47 § 2 mom.

47 § 3 mom. första stycket

48 § 1 och 3 mom.

48 a §

49 § 2 och 4 mom.

51 § 1 mom.

52 § 2 mom.

54 § 2 mom.

55 § 1 mom. och 2 mom. första stycket
56

§ 1, 2, 3 och 4 mom.

61 § 1 mom. första stycket a) och

c)-—g) samt 63 § 2 mom.

3 § första stycket

10 § andra stycket

I de nu berörda trafikförfattningarna bör ytterligare göras den ändringen

att bötesmaximum generellt bestäms till 500 kr. i stället för nu 300 kr.

Härigenom sker en anpassning till brottsbalkens bötesbestämmelser.

Mitt förslag innehåller även de ändringar som upptagits i det med 1)

betecknade förslaget till ändring i vägtrafikförordningen i prop. 1965:

180 . Dessa ändringar bör liksom de av mig här förordade ändringarna

sättas i kraft den 1 januari 1967. Enligt det med 2) betecknade författningsförslaget

i samma proposition skall vägtrafikförordningen fr. o. m.

den 3 september 1967 innehålla förbud för fordonsförare att överskrida

s. k. spärrlinje eller filmarkering. I samråd med chefen för kommunikationsdepartementet

föreslår jag att straffet för överträdelse av detta förbud

skall vara penningböter och inte som tidigare föreslagits dagsböter.

Motionerna. I motionerna 1: 727 och II: 897 hemställes att straffskalan

beträffande vårdslöshet i trafik måtte bibehållas oförändrad. Till stöd härför

anför motionärerna följande.

Här möter en för trafiksäkerhetsarbetet utomordentligt viktig fråga,

nämligen om verkligen situationen på olycksfronten i dag är sådan att det

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

är tillrådligt att samhället minskar sina möjligheter att reagera mot vårdslöshet

i trafik. Det är ingen tvekan om att en strafflindring i enlighet med

förslaget i propositionen kommer att uppfattas som ett uttryck för en

mildare bedömning från samhällets sida av trafikbrotten i gemen. En utveckling

i den riktningen vore ytterst ovälkommen i ett ögonblick, då en

skärpt inställning mot trafikbrotten skulle ge ett värdefullt stöd åt trafiksäkerhetsarbetet

och åt dem som i våra bilskolor och i andra sammanhang

söker bibringa nya bilförare och då särskilt de unga en klar insikt

om vad en god trafikkultur innebär i fråga om ansvar för och hänsyn mot

andra trafikanter.

Under remissbehandlingen har ett stort antal myndigheter och organisationer

givit uttryck åt liknande synpunkter, redovisade på flera ställen i

propositionen.

Såsom ett ytterligare skäl mot den föreslagna ändringen i 1 § trafikbrottslagen

kan åberopas att just nu pågår överläggningar i syfte att söka

uppnå nordisk enhet inom trafiklagstiftningen i alla viktigare punkter. Dit

hör främst utformningen av det straffbara området för vårdslöshet i trafik

samt straffpåföljderna vid detta brott. En ändring i den svenska trafikbrottslagen

redan nu utan att avvakta de internordiska överläggningarna i

frågan — skulle binda de svenska representanterna och försvåra den enhet

i nordisk lagstiftning, som blivit av särskild betydelse när vårt land står

i begrepp att inom något mer än ett år ansluta sig till de andra nordiska

ländernas högertrafik. Några bärande skäl att föregripa Nordisk vägtrafikkommittés

förslag kan inte anföras utan det enda naturliga är att låta

förslaget om ändring i 1 § trafikbrottslagen få vila tills Nordisk vägtrafikkommitté

avgivit sitt betänkande. Det torde vara att förvänta redan inom

ett par månader.

Det bör tilläggas att tendensen i andra länder går mot en skärpning av

påföljderna vid ovarsamhet i trafik. Sålunda infördes en betydligt strängare

trafiklag i Österrike den 1 januari 1961. I Tyskland skärptes påföljderna

vid trafikbrott genom en ny lag i november 1964. Både i Österrike och

Tyskland har antalet svåra trafikolyckor sjunkit markant efter införandet

av den skärpta trafiklagstiftningen — något som inte kan tolkas på annat

sätt än att samhällets reaktion i form av stränga påföljder vid vårdslöshet

har påtaglig effekt och utgör ett verksamt medel bland andra i trafiksäkerhetsarbetet.

För vårt lands del bör vi draga nytta av de utländska

erfarenheterna och således inte i dagens allvarliga läge på olycksfronten

vidtaga någon åtgärd, som skulle innebära en strafflindring mot vårdslöshet

i trafik.

Jämväl i motionerna 1: 723 och II: 896 yrkas anslag på propositionen

såvitt avser förslaget om ändring i trafikbrottslagen. 1 dessa motioner anföres

härom följande.

Vårdslöshet i trafik är ett brott som ofta är svårbedömbart till sin karaktär.

Icke sällan rör det sig om besvärliga bevisvärderingar. De bedömningar

som skall göras blir svåra inte minst därigenom att de icke sällan är av

närmast icke-juridisk karaktär. Enligt vår uppfattning bör mål angående

vårdslöshet i trafik även i fortsättningen handläggas av domare jämte

nämnd. Riksdagen har också vid flera tillfällen uttalat att bevisprövningsfrågor

bär avgöras av flera domare.

Därtill konnner att nämndemannainstitutionen bär en viktig uppgift att

fylla som förmedlare till allmänheten av kunskap om underdomstolarnas

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

praxis. Denna funktion är särskilt viktig beträffande de ofta förekommande

fallen av vårdslöshet i trafik. I trafikmålen är det dessutom av väsentlig

betydelse att kunna tillgodogöra sig den allmänna kunskap och kännedom

som nämndemännen besitter. Dessutom är förhållandet i trafikmål ofta

det att den åtalade bestrider ansvar för brott. Det torde sannolikt stärka

tilliten till domstolens oväld om den åtalade i sådant fall dömes icke av

ensam domare utan av domare jämte nämnd, så mycket mer som en

fällande dom i mål om vårdslöshet i trafik icke blott medför straffpåföljd

utan ofta även återkallelse av körkort.

Då vi således anser att vårdslöshet i trafik fortfarande bör bedömas

av domare jämte nämnd förfaller jämväl det processuellt betingade kravet

att ta bort fängelsepåföljden ur straffskalan.

I sistnämnda motioner, 1:728 och 11:896, behandlas också frågan om

de föreslagna ändringarna i vägtrafikförordningen. I denna del uttalar

motionärerna.

Ytterligare en ändring i propositionen är enligt vår mening önskvärd.

Bland de trafikförseelser vilka föreslås kunna föranleda ordningsbot märkes

omkörning av fordon på eller strax före övergångsställe. Denna förseelse

är i många fall av den beskaffenheten att den inte lämpar sig för

ordningsbotssystemet. Sådan omkörning torde som regel utgöra vårdslöshet

i trafik och det är enligt vår mening olämpligt att den blir föremål

blott för ordningsbotspåföljd.

Föreläggande av ordningsbot

Beträffande kommitténs förslag och remissyttrandena torde utskottet

få hänvisa till s. 54—78 i propositionen.

Departementschefen anför i denna del följande.

I det föregående har jag berört att polisen, åklagarna och domstolarna

har fått starkt ökande arbetsbelastning till följd av framför allt trafikförseelsernas

tilltagande antal. Jag framhöll i det sammanhanget bl. a. det angelägna

i att tillgänglig personal inom rättsvården utnyttjas effektivt och att

möjligheterna till förenklingar i handläggningsformerna tas till vara.

När förenklingsfrågorna aktualiseras, riktas av självklara orsaker uppmärksamheten

särskilt på ordningsförseelsernas handläggning. Beivrandet

av sådana förseelser bör kunna ske i tämligen summariska former och även

utan medverkan av domstol och åklagare (jfr LJU 1958: B 13 s. 18). Exempel

i utländsk rätt har också givit belägg för att en sådan ordning har kunnat

genomföras med gott resultat.

I vårt land har ett reformarbete i sådan riktning inletts genom den år

1960 antagna lagen om parkeringsbot. Förfarandet innebär att polisman

eller trafikövervakare genom en skriftlig anmaning framställer krav på

schablonmässigt fastställd parkeringsbot och att den enskilde kan få saken

utagerad genom att betala boten.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

Redan under förarbetena till parkeringsbotslagen höjdes röster för att ett

likartat polisbötesförfarande — ehuru utan den anonymitet för

den skyldige som utmärker parkeringsbotssystemet — borde kunna användas

också i fråga om andra ordningsförseelser.

När nu trafikmålskommittén har lagt fram ett förslag till lag i ämnet,

anser jag tiden vara mogen att från mera allmänna synpunkter än dem

som var aktuella vid 1960 års partiella reform pröva frågan om införande

av ett polisbötessystem med vidsträcktare tillämpningsområde. Med polisbötessystem

avser jag därvid ett förfarande som går ut på att en polisman

förelägger den som har begått en förseelse ett bötesstraff till godkännande

och att den enskilde har möjlighet att få saken slutligt avgjord genom godkännande

i ena eller andra formen. Ett system av denna art har inte satts i

fråga annat än för förseelser av utpräglat ordningsmässig karaktär, nämligen

förseelser för vilka inte är stadgad annan påföljd än böter omedelbart i

penningar.

Några betänkligheter torde inte kunna anföras mot en ordning som innebär

att frågor om straffansvar, så länge det rör sig om lindrigare brottslighet,

får sitt slutliga avgörande utan att domstol medverkar. En sådan ordning

har vi redan i strafföreläggandeinstitutet. Ett polisbötessystem skulle

inte innebära annat än att en viss del av de förseelser som nu faller inom

tillämpningsområdet för strafföreläggande — och därmed inom det område

som åklagarna slutligt svarar för — överförs till polisens handläggningsområde.

Fråga är då om det skulle vara oförenligt med polisens uppgifter och

ställning att polismän får utöva vad som företer vissa likheter med dömande

verksamhet. Under remissbehandlingen har från några håll anförts betänkligheter

i detta avseende. Med anledning härav vill jag framhålla att

det inte är fråga om att eu polisman skall gå in på någon prövning när den

enskilde har annan mening i skuldfrågan eller i fråga om straffmätningen.

Polismannen konstaterar bara att som han har uppfattat saken förseelse av

visst slag har blivit begången. I anslutning därtill inhämtar han av fastställd

straff taxa vilket bötesstraff som skall följa på sådan förseelse. Konstaterandet

att förseelsen föreligger är knappast annorlunda beskaffat än den bedömning

som en polisman gör när han beslutar att upprätta rapport angående

en överträdelse eller beslutar att meddela rapporteftergift. Det kan tillläggas

att vi redan genom parkeringsbotslagen har tagit steget att tillägga

polisman en »dömande» uppgift i den bemärkelse som här är i fråga. De

goda erfarenheterna av parkeringsbotsförfarandet visar att det inte finns

anledning att från nu aktuella synpunkter tveka att gå vidare på den inslagna

vägen. Det bör tilläggas att de principiella gränserna för polisens

uppgifter inte kan anses bli rubbade, om polisen tilläggs sådana åligganden

som kan komma i fråga inom ett polisbötessystem. Uppgifter av sådan

art får, lika väl som polisens funktioner enligt parkeringsbotslagen, anses

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

falla inom ramen för polisens huvuduppgift att upprätthålla ordning och

säkerhet (jfr prop. 1964: 101 s. 51, 77 och 94).

En annan fråga av principiell betydelse är om polismännen har de kvalifikationer

som behövs för att handha ett polisbötessystem. Man har all anledning

att utgå från att den svenska poliskåren inte har sämre förutsättningar

att tillämpa ett sådant förfarande än polismän i andra länder, där

man med framgång har infört systemet i ena eller andra utformningen.

Man kan vidare peka på att de svenska polismännen redan enligt gällande

ordning i flera avseenden har anförtrotts uppgifter som inte gärna kan

anses mindre krävande och kvalificerade än de uppgifter som allmänt sett

kan komma i fråga i ett sådant system. Kommittén har nämnt flera exempel

på detta. Emellertid är frågan om kvalifikationerna självfallet beroende

på vilket tillämpningsområde ett polisbötessystem erhåller och vilken

utbildning som anordnas för polismännen beträffande ett nytt sådant

system. Men redan det hittills sagda torde berättiga till omdömet att det

inte finns anledning att tro annat än att den svenska poliskåren är vuxen att

efter vederbörliga förberedelser handha ett sådant förfarande.

En annan allmän synpunkt, som har förts fram i en del remissyttranden,

avser att ett system av detta slag befaras kunna medföra att förhållandet

mellan allmänheten och polisen skulle försämras. De antaganden och synpunkter

som har anförts i dessa yttranden är emellertid inte av den art eller

tyngd att de motiverar att vi bör avstå från att i praktiken pröva ett polisbötessystem.

En annan sak är att man om ett sådant system införs bör

söka undvika former som är ägnade att hos allmänheten skapa irritation

gentemot polisen.

De mera allmänna synpunkter som jag nu har anfört leder till slutsatsen

att det enligt min mening inte finns fog för principiella betänkligheter mot

att införa ett polisbötessystem på ett vidare område än det som vi hittills

har prövat genom parkeringsbotsförfarandet.

Bland de skäl som talar för ett polisbötessystem har jag redan nämnt det

angelägna i att handläggningsformerna förenklas i de mer bagatellartade

brottmålen. Genom ett sådant förfarande kan åklagarmyndigheterna avlastas

göromål av ganska betydande omfattning. Även för polisen kan det

medföra lättnader genom att tidsödande rapportskrivning bortfaller och

ansvarsfrågan kan bli utagerad på ett snabbt och enkelt sätt. För de enskilda

framstår det säkerligen också regelmässigt som en stor fördel att få

en möjlighet att efter en förseelse kunna klara upp sitt mellanhavande

med det allmänna fortast möjligt. Vidare kan kravet på att beivrande skall

ske snarast efter det en förseelse har blivit begången särskilt väl tillgodoses

inom ramen för ett förfarande av den art som här har diskuterats. Jag

anser därför starka skäl tala för att man bör söka införliva ett polisbötessystem

med vår rättsordning.

Trafikmålskommitténs förslag om eft sådant system har i huvudsak föl
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966 29

jande innebörd. Polisman får rätt att förelägga den som begår en förseelse

ett bötesstraff till godkännande. Föreläggandet meddelas i omedelbart samband

med förseelsen eller senare. Bötesbeloppets storlek bestäms enligt taxa

som har fastställts av RÅ eller, efter dennes förordnande, av statsåklagare.

Den felande kan, om han så önskar, antingen omedelbart eller efter viss betänketid

godkänna den förelagda boten. Föreläggandet kan godkännas skriftligen

eller, i vissa fall, genom betalning. Förfarandets tillämpningsområde

begränsas i princip till förseelser, för vilka inte är stadgad annan påföljd

än böter omedelbart i penningar. Inom denna ram skall Kungl. Maj :t äga

bestämma vilka typer av förseelser som får beivras genom denna handläggningsform.

Kommittén har närmare övervägt endast trafik- och fylleriförseelser

och kommit till slutsatsen att förfarandet bör användas vid förseelser

av detta slag. Det föreslagna institutet har av kommittén benämnts

ordningsföreläggande. För påföljden föreslås benämningen ordningsbot.

Dessa huvudlinjer i kommitténs förslag har så gott som genomgående

godtagits av remissorganen. Det fåtal remissinstanser, som har avstyrkt

förslaget, har främst åberopat sådana principiella betänkligheter som jag

nyss har behandlat och inte har funnit utgöra hinder för ett polisbötessystem.

Till de för förslaget grundläggande principfrågorna, som har föranlett

viss diskussion under remissbehandlingen, hör avgränsningen av t i 11- lämpningsområdet. Som har nämnts föreslås förfarandet kunna

bli tillämpligt endast vid brott för vilka inte är stadgad annan påföljd än

böter omedelbart i penningar, dock ej normerade böter. En sådan avgränsning

finner jag naturlig och riktig, eftersom man därigenom säkerställer

att inte annat än utpräglat ordningsmässiga förseelser kan komma att behandlas

i sådan förenklad ordning. Inom den ramen bör det ankomma på

Kungl. Maj :t att bestämma de typer av förseelser på vilka förfarandet skall

bli tillämpligt. En sådan ordning gör det möjligt att i ett inledningsskede

pröva förfarandet på ett begränsat antal förseelsetyper, varvid man kan

samla och tillgodogöra sig erfarenheter av systemet. Förberedelse- och utbildningsarbetet

kan också bli enklare, om systemet prövas i mindre skala i

en första etapp.

Behörighet att utfärda föreläggande skall enligt förslaget tillkomma

polisman. Kommittén har dock förutsatt att närmare bestämmelser i

vilken utsträckning polismän i olika tjänsteställningar skall få utfärda föreläggande

för förseelser av olika slag skall meddelas i administrativ ordning.

I flera remissyttranden har anförts synpunkter av innebörd att det bör göras

viss differentiering så att förseelser som inte är av det enklaste slaget

blir handlagda av polismän med särskilda kvalifikationer. Dessa synpunkter

anser jag beaktansvärda. Särskilt vill jag framhålla betydelsen av att

bara polismän som har fått utbildning för uppgiften tilläggs behörighet.

Vidare ansluter jag mig till uppfattningen att behörigheten bör kunna göras

olika för polismän i olika tjänsteställning.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

Straff mätning i egentlig mening skall enligt kommittéförslaget inte

ankomma på polismännen. RÅ eller i vissa fall statsåklagare skall fastställa

fixa bötesbelopp för de förseelsetyper som kan beivras enligt den

förenklade ordningen. Införande av en sådan straffbestämning efter schablon

har i regel inte mött invändningar under remissbehandlingen. Tvärtom

har det från en del håll ansetts som ett viktigt moment i det föreslagna

systemet att någon skönsmässig bedömning i fråga om straffets storlek

inte ankommer på polisman. För egen del anser jag att det är en väsentlig

praktisk fördel med straffbestämning enligt fasta taxor på detta område.

Man undviker därmed risker för oenhetlighet i straffmätningen. Vidare

vinns att polismännen vid mellanhavande med enskilda inte behöver ingå

i diskussioner om straffets avvägning utan kan hänvisa till den fastställda

taxan.

Emellertid har spörsmålet om straffmätning enligt schablon också andra

aspekter. En synpunkt som kommittén har anfört avser att ett schablonmässigt

fastställt bötesstraff måste ta sikte på normalfallet inom varje

typ av förseelser. Föreligger någon omständighet, som gör att ett konkret

fall klart skiljer sig från normalfallet, bör enligt kommitténs mening saken

inte behandlas genom ett summariskt polisbötesförfarande utan hänskjutas

till prövning i annan ordning, där straffmätning kan ske under

beaktande av föreliggande särskilda förhållanden. Denna princip har vunnit

gillande under remissbehandlingen och även jag ansluter mig därtill.

En särskild fråga i detta sammanhang är om återfall skall anses vara

en sådan omständighet som bör utesluta handläggning inom det föreslagna

systemets ram. Här kommer man in på en avvägningsfråga. Det kan hävdas

att en återfallssituation principiellt sett bör beaktas och ofta föranleda

förhöjt straff. Men det är också uppenbart att en sådan ordning skulle omintetgöra

den snabbhet och de praktiska fördelar i övrigt som följer med

ett polisbötessystem. Det skulle bli nödvändigt för polisen att med hjälp av

lokala eller centrala register efterforska, om varje misstänkt tidigare har

gjort sig skyldig till en likartad förseelse. Kommittén har ansett att man

inom ett polisbötessystem bör kunna lämna därhän om återfall är för handen.

Förutom praktiska skäl har därvid åberopats att man redan nu i rättstillämpningen

på åtskilliga håll inte beaktar om återfall föreligger. Kommitténs

synpunkter har vunnit stor anslutning vid remissbehandlingen och

bara från några håll har viss tveksamhet uttalats.

Vill man nå de praktiska fördelar som kan följa med ett polisbötessystem,

måste man enligt min mening ta konsekvensen att handläggningen får en

summarisk prägel, där utrymme inte ges att beakta förhållanden som inte

kan konstateras vid handläggningstillfället. Med hänsyn till att återfall

vid ordningsförseelser — om sådant i praktiken alls beaktas — oftast torde

föranleda en jämförelsevis ringa straf förhöj ning anser jag att man utan

större betänkligheter kan acceptera denna konsekvens. Detta betyder dock

s. 31 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966 31

inle att återfallssituationer aldrig bör beaktas när det gäller ordningsförseelser.

Blir det för de trafikövervakande polismännen känt att en person gång

på gång sätter sig över gällande bestämmelser bör detta vid ny förseelse föranleda

rapport i och för åtal (jfr prop,. 1960: 175 s. 84).

Kommitténs förslag innebär inte att någon förändring skall ske när det

gäller anteckningar i körkortsregistret. Det bötesstraff för trafikförseelser

som avses förekomma vid det föreslagna ordningsföreläggandeinstitutet

skall alltså föranleda anteckning i registret på samma sätt som

nu sker när motsvarande förseelser beivras genom strafföreläggande. Jag

anser i likhet med flera remissinstanser att det är av värde att denna ordning

behålls. Den preventiva effekten av beivrandet skulle försvagas, om

registreringen upphörde.

Kommittén har föreslagit att utfärdandet av ett föreläggande skall

kunna ske såväl i omedelbart samband med förseelsen som senare. Detta

har i stor utsträckning godtagits under remissbehandlingen. Några remissinstanser

har dock hävdat att föreläggandet bör utfärdas bara vid en direkt

kontakt mellan den misstänkte och polismannen, men det finns andra

som har förordat att föreläggandet i allmänhet skall översändas till den

misstänkte med posten. Enligt min mening är det från både praktiska och

psykologiska synpunkter önskvärt att ett föreläggande utfärdas så snart

som möjligt efter förseelsen och i den misstänktes närvaro. Därigenom

kan eventuella missförstånd klaras upp omgående. Vidare är det av värde

att den som är medveten om sin överträdelse genast ställs inför påföljden

av sin handling. En omedelbar handläggning bör alltså vara normalfallet.

Det kan emellertid föreligga hinder för en sådan handläggningsordning,

exempelvis i det inte ovanliga fallet att utredningen fullbordas vid en tidpunkt

när den misstänkte inte är tillstädes. Man bör därför inte utesluta

möjligheten för polisen att i sådana fall, om praktiska hänsyn talar härför,

tillställa den misstänkte föreläggandet med angivande av viss frist för

den misstänkte att ta ställning till föreläggandet.

Kommittén har föreslagit att godkännande skall kunna ske skriftligen

eller i vissa fall enbart genom betalning av det förelagda bötesbeloppet.

Med få undantag har detta godtagits av remissinstanserna. Jag ansluter

mig också till en sådan ordning, varvid jag dock vill erinra om att, som

jag nyss har sagt, huvudregeln bör vara alt handläggningen skall slutföras

i direkt anslutning till att förseelsen uppdagas och i den misstänktes närvaro.

Utrymmet för godkännande enbart genom betalning blir därigenom

begränsat.

Frågan om sättet för betalning av förelagt bötesbelopp har

kommittén ansett böra — i likhet med vad som gäller för strafföreläggande

—• lösas genom bestämmelser som utfärdas av Kungl. Maj:t. Kommittén

har förutsatt att förfarandet inte skall bindas vid något visst sätt för

betalning. Den enskilde bör enligt kommittén, särskilt i samband med stör
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

re trafikkontroller, beredas möjlighet att betala omedelbart. Ett betydande

antal remissorgan har emellertid med skärpa framhållit att betalning inte

bör ske omedelbart på gatan till den enskilde polismannen. I andra yttranden

hävdas däremot, med åberopande framför allt av den preventiva betydelsen

av omedelbar betalning, att möjligheten till sådan betalning inte

bör lämnas oförsökt. De remissinstanser, som har haft erinringar mot en

omedelbar betalning, gör huvudsakligen gällande att ett sådant förfarande

skulle försämra polisens förhållande till allmänheten och medföra uppbördstekniska

komplikationer.

För egen del vill jag — i anslutning till vad jag tidigare har anfört —

betona att det är betydelsefullt att förfarandet anordnas så, att polisens

förhållande till allmänheten inte försämras. De farhågor som i detta avseende

har uttalats särskilt från polishåll bör inte lämnas obeaktade. Jag

är därför inte beredd att f. n. förorda en ordning som innebär att den enskilde

polismannen tar emot betalning. En sådan ordning skulle f. ö. föranleda

åtskilliga uppbördstekniska och redovisningsmässiga problem. Eftersom

det i allmänhet inte innebär någon större olägenhet för den enskilde

att betala in böterna på ett postgirokonto, bör en sådan betalningsform

vara det normala. Om dessutom andra betalningssätt kan komma i fråga

— t. ex. på en polisstation eller till särskild tjänsteman vid större trafikkontroller

— får bedömas, när mera ingående undersökningar av organisatorisk

natur har verkställts. En arbetsgrupp inom justitiedepartementet arbetar

med organisatoriska spörsmål bl. a. avseende anordnandet av uppbörden

av parkeringsbot och strafföreläggandeböter samt uppbörden inom

ett system av den typ som nu är i fråga. Uppmärksamhet ägnas därvid bl. a.

åt frågan om det är möjligt att utnyttja automatisk databehandling för att

få ett enkelt och effektivt uppbörds-, redovisnings- och kontrollsystem. Hur

betalnings- och uppbördsfrågorna närmare skall lösas tordq med hänsyn

till det anförda böra lämnas öppet t. v. Detta synes ej hindra att man nu

tar ställning till ett polisbötessystem som sådant, eftersom de nämnda frågorna

är av den art att de torde kunna regleras genom bestämmelser av

Kungl. Maj :t.

I kommitténs förslag förutsätts att föreläggande beträffande vissa slag

av förseelser skall underställas åklagare för prövning. Som exempel

nämns fylleri, eftersom sådan förseelse ofta ger anledning till åtalsprövning

enligt 57 § nykterhetsvårdslagen. Förslaget i denna del har mött

invändningar i ett stort antal remissyttranden. Enligt bl. a. RÅ:s mening

står ett sådant underställningsförfarande i strid med den tankegång som

är grundläggande för ett polisbötessystem, nämligen att vinna en omedelbar

och snabb repression på ordningsförseelser. Jag delar denna uppfattning.

Enligt kommitténs förslag skulle i viss utsträckning även frågor om

förverkande och annan sådan särskild rättsverkan

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

kunna handläggas inom ramen för polisbötessystemet. En del remissinstanser

har dock anfört betänkligheter mot förslaget i den delen. Jag finner denna

kritik vägande. Åtminstone till en början synes därför frågor om förverkande

och annan sådan särskild rättsverkan böra hållas utanför polisbötessystemet.

Uppkommer sådan fråga, får handläggningen alltså även i

fortsättningen ankomma på åklagare, varvid strafföreläggande kan bli aktuellt.

På ett område kan dock starka praktiska skäl tala för att förverkande

bör kunna upptas inom ramen för det föreslagna systemet, nämligen om

detta görs tillämpligt på ringa varusmuggling, varvid i så fall tjänstemän

inom tullverket skulle handha handläggningen. Generaltullstyrelsen har

förordat att systemet, inbegripet förverkande, skall få tillämpas på detta

område. Innan ställning tas till denna fråga behövs dock ytterligare utredning.

Av det anförda framgår att jag förordar att ett polisbötessystem införs

enligt de grundläggande principerna i kommitténs förslag men med några

undantag och modifikationer. Detta kräver lagstiftning. Lagreglerna

torde lämpligen böra sammanföras i en särskild lag. I enlighet härmed har

förslag till lag i ämnet upprättats inom justitiedepartementet. Beträffande

övervägandena i skilda detaljfrågor får jag hänvisa till specialmotiveringen

i det följande.

Några synpunkter beträffande huvudsakligen begreppsmässiga spörsmål

bör dock lämpligen beröras redan i detta sammanhang. Kommittén har

som nämnts föreslagit att det bötesstraff som skall föreläggas genom polismans

föreläggande kallas »ordningsbot». Visserligen är det här inte

fråga om en påföljd med sådana specifika drag som är utmärkande för parkeringsboten

och som gjorde det motiverat att införa en särskild benämning

för denna. Det straff som kommer i fråga vid ordningsföreläggande

är böter i vanlig mening och de allmänna reglerna om indrivning, förvandling

m. m. avses i princip vara tillämpliga, liksom också bestämmelserna

i 25 kap. brottsbalken. Emellertid anser jag ändå att särskilt psykologiska

skäl talar för kommitténs förslag att den påföljd som föreläggs av polisman

i summarisk ordning får en särskild benämning. Därigenom klargörs för

allmänheten att det vid denna handläggningsform är fråga om förseelser

av ordningskaraktär. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag att

påföljden skall kallas ordningsbot.

Det nya institutet är av processuell natur och kommittén har ansett att det

bör erhålla ett särskilt namn, nämligen ordningsföreläggande. Denna benämning

har under remissbehandlingen utsatts för viss kritik från språkliga

synpunkter. Kritiken kan inte anses oberättigad. Vad som föreläggs är en

påföljd och strängt taget borde man därför tala om ordningsbotsföreläggande.

Det kortare uttrycket ordningsföreläggande har dock sedan kommitté
3

Bihang till riksdagens protokoll l''J6G. 9 samt. 1 avd. Nr SS

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

betänkandet framlades hunnit vinna viss hävd och jag anser det godtagbart

som teknisk term. Det är praktiskt att ha en sådan term som kan beteckna

både den handling polismännen skall utfärda och det processuella institutet.

Jag anser dock inte att uttrycket bör tas upp i lagtexten.

Vidare har kommittén i sitt förslag till lagtext använt benämningen »förseelse»,

uppenbarligen i syfte att markera att lagen gäller lindrigare brottslighet.

Någon fast uppfattning om vilka brott som bör hänföras till förseelsernas

grupp har vi dock inte i svensk rätt. Jag anser därför att man i

lagtexten bör knyta an till brottsbalkens begrepp och använda termen brott.

Som redan bär berörts innebär förslaget att Kungl. Maj :t bemyndigas

att bestämma vilka typer av brott som skall kunna beivras genom ordningsföreläggande.

Urvalet skall ske inom den ram som följer av att lagen

avses gälla bara förseelser belagda med böter omedelbart i penningar,

dock ej normerade böter. Vilken omfattning ett sådant förordnande kan

komma att få är självfallet för tidigt att uttala sig om. Jag har dock redan

nämnt att förfarandet till en början bör prövas i mindre skala och i fråga

om ett begränsat antal förseelsetyper. Lämpligen kan man därvid börja

med försöksverksamhet i ett antal polisdistrikt. Lagen bör följaktligen innehålla

bestämmelse som gör det möjligt för Kungl. Maj :t att i ett övergångsskede

meddela förordnanden som är lokalt begränsade.

På längre sikt är dock en generell tillämpning av lagen avsedd och det

kan beroende på erfarenheterna under den första tiden komma i fråga

att undan för undan utsträcka lagens tillämpning till nya förseelsetyper.

I dagens läge synes det mest angeläget att den nya lagen vinner tillämpning

på sådana trafikförseelser inom penningbotsområdet som har hög

frekvens. Detta är en förutsättning för att de åsyftade arbetslättnaderna

skall uppnås. Strävandena bör därför inriktas på att snarast möjligt få

med sådana förseelser som enligt erfarenheten oftast uppdagas vid polisens

trafikövervakande verksamhet. Erfarenheterna från trafikkontrollerna

är här av särskilt värde. I betänkandet (s. 203) har upptagits en statistik

som närmare belyser vilka förseelser som är särskilt vanliga. Enligt

min mening är det uteslutet att, som några remissinstanser har ifrågasatt,

från ordningsbotsområdet undanta förseelser i den rörliga trafiken.

En av fördelarna med det nya systemet är ju att man i trafiksäkerhetens

intresse kan tillgodose önskemålet om en snabb beivran. Just snabbheten

i ingripandet mot och beivrandet av trafikförseelser är uppenbarligen

ägnat att medverka till förbättrad trafikdisciplin och därmed ökad trafiksäkerhet.

Under remissbehandlingen har vidare anförts exempel på förseelser,

som kan vara särskilt farliga från trafiksäkerhetssynpunkt och som av

den anledningen möjligen borde undantas från ordningsbotssystemets tilllämpningsområde.

Bl. a. har nämnts förande av bil med bristfällig styrinrättning

eller dåliga bromsar, vändning på motorväg och hastighets
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

överträdelser av den art att fråga kan uppkomma om överträdelsen inte bör

bedömas som vårdslöshet i trafik. Dessa påpekanden är otvivelaktigt dikterade

av omsorg om trafiksäkerheten och farhågor att förseelserna kan

komma att bli för milt behandlade inom ramen för ett summariskt ordningsbotssystem

med fasta strafftaxor. Emellertid vill jag peka på att standardstraffet

för den ena och andra förseelsen självfallet kommer att bestämmas

med hänsyn till förseelsens typiska farlighet. Vidare är att märka att

enligt mitt förslag användningen av penningböter är mer begränsad än enligt

kommittéförslaget.

Vidare vill jag understryka vad jag tidigare har sagt om att schablonstraffet

enligt sakens natur tar sikte på normalfallet inom varje förseelsetyp.

Om ett konkret fall avviker härifrån — t. ex. att en hastighetsöverträdelse

är påfallande grov eller ett utrustningsfel på en bil visar höggradig

brist på ansvar i fråga om egen och andras säkerhet i trafiken —

skall ordningsföreläggande inte användas utan saken gå till åklagares

prövning i vanlig ordning, så att straffet kan sättas i relation till förseelsens

svårhetsgrad i det särskilda fallet. Detsamma gäller naturligtvis om

ansvar för vårdslöshet i trafik kan komma i fråga. Detta är ett betydelsefullt

moment i det föreslagna systemet och det bör kraftigt understrykas

vid utbildningen och i andra sammanhang när det nya systemet förs ut

i praktiken.

Jag vill tillägga att sådana bedömningar som nyss har berörts redan nu

i realiteten verkställs av polismännen i viss utsträckning, nämligen när

de avgör hur omfattande rapport angående en trafikförseelse skall göras.

Betraktas förseelsen som jämförelsevis lindrig, brukar rapporterna oftast

göras helt summariska. Fylligare rapporter med detaljer, som kan ge åklagaren

ett egentligt underlag för en bedömning om vårdslöshet i trafik föreligger

eller om av annat skäl en särskilt sträng bestraffning är motiverad,

torde i regel upprättas endast när polismannen själv har funnit förseelsen

allvarlig.

Vad gäller frågan om fylleri skall kunna beivras genom ordningsföreläggande

anser jag det inte otänkbart att det organisatoriskt går att ordna

så, att man vid polisdistrikten snabbt kan få upplysning från centralt register

huruvida beträffande viss person föreligger sådant förhållande att

särskild åtalsprövning enligt 57 § nykterhetsvårdslagen bör ske. Därmed

skulle det i och för sig bli möjligt att låta ordningsföreläggande komma till

användning beträffande fylleri i sådana fall där det har konstaterats att

sådan prövning inte kommer i fråga. Emellertid bör också beaktas att frågan

om samhällets åtgärder beträffande berusade personer som har omhändertagits

på allmän plats f. n. är under utredning. Frågan om möjligheten

för och behovet av att tillämpa ordningsföreläggande på fylleriförseelser

anser jag därför böra övervägas först i senare sammanhang.

Kommande erfarenheter kan göra det befogat att utsträcka det nya in
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

stitutets användning till åtskilliga andra typer av förseelser inom penningbotsområdet.

Närmare överväganden härom finns det dock inte anledning

att gå in på i nuvarande läge.

Motioner. I motionerna 1: 727 och II: 897 behandlas även frågan om

ordningsbot. Motionerna har i denna del följande innehåll.

Det har sedan gammalt varit en ledande princip i svenskt rättsväsende

att frågan om straffpåföljd skall prövas av domstol. Från denna regel

skedde som bekant ett viktigt undantag när man på sin tid i 48 kap. rättegångsbalken

införde institutet strafföreläggande, enligt vilket åklagare

fick behörighet att i viss begränsad omfattning skriftligen förelägga den

misstänkte ett bötesstraff. Om föreläggandet godtogs, behövde således

någon förhandling inför domstol inte förekomma.

Nu innebär förslaget till lag om föreläggande av ordningsbot att man

vill gå ett steg längre och anförtro åt polisman att bestämma straffpåföljden

vid ett trafikbrott. Såsom det redovisas i propositionen har antalet

trafikförseelser ökat i sådan grad att det är nödvändigt att söka

finna nya enklare former för beivrande av det stora antalet ordningsförseelser.

Annars blir rättsväsendet alltför betungat av dessa förseelser av

främst ordningskaraktär.

Det torde sålunda av praktiska skäl blir nödvändigt att i princip godtaga

det föreslagna institutet föreläggande av ordningsbot i förhoppning att

den snabba reaktionen från trafikpolisens sida skall visa sig kunna bidraga

till att främja trafiksäkerheten. Å andra sidan är det utomordentligt

angeläget — när det här gäller en nyhet i vår rättsordning — att man går

fram med största varsamhet och skapar garantier för att det förenklade

förfarandet inte inverkar menligt på rättssäkerheten. Det är vidare av synnerlig

vikt att befogenheten ges endast åt polispersonal med tillräcklig utbildning

och erfarenhet, samt att befogenheten utövas på sådant sätt att

trafikant icke utsättes för otillbörlig påtryckning.

För att skapa garantier för att föreläggandet av ordningsbot handhaves

på ett för rättssäkerheten betryggande sätt bör därför

dels av Kungl. Maj :t uppställas bestämda krav i fråga om utbildning

och dokumenterad lämplighet beträffande den polispersonal, som får ge

föreläggande av ordningsbot,

dels i instruktioner och vid utbildning av polispersonal kraftigt inskärpas

att den misstänkte icke får utsättas för obehörig påtryckning i

syfte att förmå honom att godtaga föreläggandet ■— något som ju kan framställas

som förmånligt av bekvämlighetsskäl.

Förfarandet med föreläggande av ordningsbot medför besvärliga komplikationer

så snart en trafiköverträdelse medför skada på person eller egendom,

för vilken vederbörande kan begära ersättning att betalas av den

som varit vållande till skadan eller av hans försäkringsgivare. I alla sådana

fall kan ju ett godtagande av polismans föreläggande av ordningsbot

tolkas som ett erkännande och åberopas, när sedan ersättningskravet

framställs. Den som godtog polismannens föreläggande hade säkert inte

förstått att godkännandet kunde få sådana konsekvenser för ersättningsfrågan,

som i regel för vederbörande är av större betydelse än den begränsade

utgiften i form av böter.

Den här framförda synpunkten har i viss mån beaktats i förslaget genom

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år J966

att det i 3 § stadgas att föreläggande får icke utfärdas om det föreligger anledning

att antaga »att talan om enskilt anspråk kommer att föras». Men

det kan ju ofta vara svårt att redan på olycksplatsen få klarhet i frågan

om det inträffade kommer att ge anledning till ersättningskrav från den

ena eller andra sidan. Därför vore det riktigare att begränsa användningen

av föreläggande av ordningsbot till sådana tillfällen, då någon skada till

person eller egendom icke uppkommit genom trafikförseelsen och således

ett föreläggande av ordningsbot icke kan medföra komplikationer för ett

senare framställt anspråk på ersättning. En bestämd rågång skulle med

andra ord dragas upp mellan å ena sidan trafikförseelser utan samband

med skada på person eller egendom, samt å andra sidan trafiköverträdelser,

som medfört skada och kan ge anledning till tvist om ersättning. Förslaget

skulle i detta syfte behöva ändras därhän att undantaget i 3 § skulle avse

alla fall, där talan om enskilt anspråk kan föras.

Parkeringsbotslagen

Beträffande gällande rätt, kommitténs förslag och remissyttrandena, får

utskottet hänvisa till s. 87—-95 i propositionen.

Departementschefen anför i denna del följande.

Parkeringsbotslagen har nu tillämpats i över fem år. Erfarenheterna av

systemet har i huvudsak varit goda. Förfarandet har varje år vidgats till att

avse nya polisdistrikt. Särskilt polisen och åklagarna har genom denna

handläggningsform fått en värdefull arbetslättnad. Det bör emellertid nämnas

att det fortfarande i vissa fall när parkeringsboten ej har blivit betald

efter anmaning krävs ett betydande utredningsarbete för att fastställa vem

som har gjort sig skyldig till den aktuella parkeringsförseelsen.

Parkeringsbotslagen är konstruerad så, att lagen genom förordnande av

Kung], Maj :t kan göras tillämplig beträffande sådan överträdelse av föreskrift

rörande parkering eller annan uppställning eller stannande av fordon

som inte är belagd med svårare straff än böter omedelbart i penningar. I det

föregående har föreslagits att vissa parkeringsförseelser, som nu är belagda

med dagsböter och av den anledningen f. n. faller utanför parkeringsbotslagens

tillämpningsområde, skall straffas med penningböter. Denna ändring

i straffskalan bör emellertid inte utan vidare föranleda att alla de berörda

parkeringsförseelserna skall kunna beivras enligt parkeringsbotslagen. Detta

är en fråga som bör särskilt övervägas under beaktande av parkeringsbotsförfarandets

natur.

Kommitténs förslag innebär att parkeringsbotslagens tillämpningsområde

skall vidgas att avse också sådana förseelser, som anges i 49 § 2 mom. första

stycket vägtrafikförordningen. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan

erinran i det övervägande antalet yttranden. Åtskilliga remissinstanser har

emellertid avstyrkt förslaget. Vidare bar vissa remissorgan förordat en

mindre omfattande vidgning av institutet än vad kommittén har föreslagit.

I elt par remissyttranden hävdas däremot en motsatt uppfattning, dvs. att

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

parkeringsbotslagen bör erhålla en mera vidsträckt tillämpning än kommittén

har förordat.

De erinringar, som har framförts mot kommitténs förslag, har genomgående

grundats på den uppfattningen att parkeringsbotslagen genom en

vidgad tillämpning skulle komma att omfatta förseelser av sådan svårhetsgrad

att de inte lämpar sig för handläggning genom det förenklade förfarandet.

I detta sammanhang har flera remissorgan särskilt framhållit att parkeringsbot

medför anonymitet. En följd av detta är bl. a. att en parkeringsförseelse

som har beivrats med tillämpning av systemet inte kan antecknas

i körkortsregistret. Detta försvagar enligt dessa remissorgan den preventiva

betydelsen av ingripandet.

Jag kan för egen del i viss mån ansluta mig till den kritik som har framförts

mot kommittéförslaget. I likhet med ett stort antal remissinstanser

anser jag således att förseelser mot 49 § 2 mom. första stycket b), dvs. parkering

i skarp kurva och på backkrön, inte sällan utgör en sådan fara för

trafiksäkerheten och är av så kvalificerad natur att parkeringsbot inte bör

användas. Även beträffande stannande eller uppställning på motorväg —

49 § 2 mom. första stycket a) — anser jag att man kan hysa berättigad tvekan

om förseelserna är lämpade att beivras genom parkeringsbotsförfarandet.

I detta sammanhang vill jag också instämma i ett uttalande av JK om att

parkeringsbot inte bör användas i sådana fall då avgörandet inte kan anförtros

särskilda trafikövervakare. Institutet bör följaktligen med hänsyn till

att dessa övervakare får begränsad utbildning omfatta endast förseelser som

är lätta att bedöma. Detta förhållande utgör ett ytterligare skäl till försiktighet,

när det gäller att vidga parkeringsbotssystemet.

Av redovisad statistik får anses framgå att det framför allt är övriga förseelser

i 49 § 2 mom. första stycket vägtrafikförordningen, dvs. parkering

vid vägkorsning, vägmärke, övergångsställe och filmarkering som förekommer

i något större antal. Det är således huvudsakligen beträffande dessa

förseelser som praktiska fördelar står att vinna genom ett förenklat förfarande

enligt parkeringsbotslagen.

De sistnämnda förseelserna kan möjligen anses vara något allvarligare

till sin typ än de parkeringsförseelser som redan nu omfattas av parkeringsbotslagen.

Skillnaden är emellertid inte större än att den på ett tillfredsställande

sätt kan beaktas inom ramen för institutet parkeringsbot.

Jag syftar här främst till möjligheten att differentiera parkeringsbotens

storlek. Vidare vill jag framhålla att en smidigare handläggningsform samtidigt

skapar utrymme för effektivare övervakning. Det torde vara självklart

att denna bör inriktas på de från trafiksäkerhetssynpunkt farligaste

parkeringsförseelserna.

Under hänvisning till det anförda förordar jag att lagen om parkeringsbot

ändras på sådant sätt att det blir möjligt att använda parkeringsbot även

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

i vissa fall då förfarandet f. n. inte är tillämpligt. Ändringen torde lämpligen

böra göras på det sättet att Kungl. Maj :t bemyndigas att — liksom nu gäller

beträffande lagens tillämpningsområde i geografiskt hänseende — meddela

förordnande vilka parkeringsförseelser som får beivras med stöd av lagen.

Som framgår av det förut anförda är det min uppfattning att en vidgad tilllämpning

av lagen bör genomföras så att förseelser enligt 49 § 2 mom. första

stycket c)—f) hänförs till parkeringsbotsområdet.

Slutligen har kommittén uttalat, att lagens tillämpning bör vidgas till

nya polisdistrikt, när detta är lämpligt från arbetsekonomisk synpunkt. I

samband härmed har kommittén förordat, att Kungl. Maj :t får möjlighet

att delegera rätten att besluta om lagens tillämplighet i geografiskt avseende.

Kommittén tänker sig att rikspolischefen skall besluta i dessa frågor.

Detta förslag har praktiskt taget genomgående lämnats utan erinran under

remissbehandlingen. Några remissorgan har t. o. m. ansett, att lagen utan

särskilt förordnande bör vara tillämplig i hela landet.

För egen del ansluter jag mig till kommitténs uppfattning att så goda erfarenheter

nu har vunnits av systemet med parkeringsbot, att det är motiverat

att sprida systemet till alla orter där man kan vinna praktiska fördelar

av det. Det synes mig lämpligt att prövningen i detta avseende skall kunna

överlämnas till rikspolisstyrelsen, som har goda möjligheter att bedöma när

praktiska förutsättningar föreligger för systemets införande i ytterligare

polisdistrikt. Att generellt delegera denna prövning till rikspolisstyrelsen torde

dock böra komma i fråga först så småningom. Jag erinrar om att jag i

det föregående har föreslagit att det skall ankomma på Kungl. Maj :t att

under ett övergångsskede bestämma i vilka polisdistrikt ordningsbotssystemet

skall tillämpas. Det är under detta övergångsskede önskvärt med en

viss samordning mellan de båda instituten. I regel torde nämligen organisatoriska

fördelar uppnås, om parkeringsbotslagen är tillämplig i de distrikt

där ordningsbotssystemet prövas.

Vad jag nu har föreslagit föranleder ändring i 1 § lagen om parkeringsbot.

Beträffande övriga ändringar i denna lag får jag hänvisa till specialmotiveringen.

Strafföreläggande

Beträffande strafföreläggandets tillämpningsområde, kommitténs uttalanden

och remissyttrandena i denna del, får utskottet hänvisa till s. 97—

102 i propositionen.

Departementschefen uttalar härom följande.

Som förut har nämnts får strafföreläggande användas vid brott för vilka

stadgas endast bötesstraff. Emellertid gäller den begränsningen att straffföreläggande

inte får användas, om anledning förekommer att målsägande

<inns. Kommittén föreslår att den omständigheten att målsägande finns i

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

målet inte skall utgöra hinder mot strafföreläggande, om målsäganden har

förklarat att han inte ämnar föra talan om enskilt anspråk och han inte

heller av annan orsak fordrat att målet handläggs vid domstol.

Kommittéförslaget utgår från att målsäganden även i fortsättningen skall

ha samma befogenheter som f. n. i ansvarsdelen av ett brottmål och också

ha samma rätt att föra talan om enskilt anspråk i sådant mål. Den förändring

som åsyftas med förslaget gäller bara att om en målsägande inte vill

agera i någotdera av dessa avseenden, hinder inte skall föreligga att handlägga

målet i förenklad ordning genom strafföreläggande.

Principerna i förslaget har inte mött någon invändning under remissbehandlingen.

För egen del kan jag instämma i kommitténs uppfattning att

det förhållandet att målsägande finns inte bör påverka handläggningsformen

i ett brottmål, om målsäganden inte vill ta del i rättegången. Frågan är då

vilket underlag man skall ha för att få utgå från att målsäganden har denna

inställning i målet. Kommittén har i det avseendet förordat olika lösningar

för ansvarsdelen av ett mål och för skadeståndsfrågan.

Enligt kommitténs mening bör målsäganden självmant ge till känna, om

han vill biträda åtalet eller på annat sätt påverka ansvarsfrågans behandling.

Om han inte visar sådan aktivitet, skall det alltså enligt förslaget få

förutsättas att han är ointresserad av i vilken handläggningsform ansvarsfrågan

blir behandlad. Denna lösning har så gott som genomgående godtagits

under remissbehandlingen. För egen del anser jag att det inte kan

antas annat än det måste vara i rena undantagsfall som målsäganden —- när han inte har ersättningsanspråk — har ett verkligt intresse i frågan

vilken handläggningsform som kominer till användning för brottets beivrande.

Möjligheten av sådana undantagsfall kan inte motivera att de rättsvårdande

myndigheterna skall behöva efterforska, vilken inställning varje

målsägande har beträffande handläggningsformen. Jag vill tillägga, att det

är en helt annan sak att målsäganden kan ha ett berättigat intresse av att

få reda på om ett anmält brott inte föranleder beivran. Detta intresse får

dock anses tillfredsställande tillgodosett genom redan gällande bestämmelser

i 14 § förundersökningskungörelsen och 20 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken.

Vad angår målsägandens inställning i fråga om enskilt anspråk har

kommittén föreslagit, att undersökningsledare eller åklagare skall tillfråga

målsäganden, huruvida han ämnar före skadeståndstalan. I likhet med

flertalet remissinstanser anser jag detta vara en tillfredsställande ordning.

Jag anser följaktligen att kommitténs förslag till utvidgning av tillämpningsområdet

för strafföreläggande bör godtas. 48 kap. 1 § andra stycket

rättegångsbalken bör ändras i enlighet härmed. Vidare bör gälla att målsäganden,

innan strafföreläggande utfärdas, skall tillfrågas om man ämnar

föra talan om enskilt anspråk. Jag återkommer i specialmotiveringen

till frågan i vilken författning bestämmelse härom bör intas.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

Några remissinstanser har hyst betänkligheter mot att ett vidgat tillämpningsområde

för strafföreläggande i enlighet med kommittéförslaget kan

medföra att strafföreläggande kommer till användning i vissa fall som enligt

dessa remissinstanser inte lämpar sig för beivran i sådan form. Bl. a.

har hävdats att domstolsbehandling i regel är lämpligare för sådana brott

som ringa misshandel och hemfridsbrott eller —- om fängelse utgår ur

straffskalan — sådan vårdslöshet i trafik som inte är av mindre allvarlig

beskaffenhet.

I anslutning till dessa synpunkter vill jag framhålla att det otvivelaktigt

kan förekomma fall där de formella förutsättningarna för strafföreläggande

föreligger men det ändå kan vara olämpligt att använda denna handläggningsform.

Åklagaren bör således innan han utfärdar ett strafföreläggande

bedöma om denna form för beivrande i det särskilda fallet är lämplig

eller inte. Detta är emellertid ingen nyhet, eftersom motsvarande bedömningsfrågor

kan förekomma redan med strafföreläggandeinstitutets nuvarande

tillämpningsområde. För egen del hyser jag inte några betänkligheter

mot att man även med ett vidsträcktare tillämpningsområde för

institutet anförtror åt åklagare att avgöra om ett mål är sådant att det bör

handläggas genom strafföreläggande eller om det på grund av sin allvarliga

beskaffenhet eller av annan särskild orsak bör hänskjutas till domstols

prövning. Med hänsyn till att det kan rymmas fall av helt olika beskaffenhet

inom en och samma brottstyp anser jag dock att några gränslinjer inte

kan anges på det sättet, att vissa brottstyper företrädesvis bör hänvisas till

domstolsbehandling och andra till handläggning genom strafföreläggande.

Motioner. I motionerna I: 727 och II: 897 aktualiseras frågan om målsägandes

ställning vid strafföreläggande. Motionärerna anför till stöd för

sitt yrkande i denna del.

Det kan vara riktigt att utvidga området för strafföreläggande, men

det synes riktigare att föreskriva att åklagaren skall göra sig underrättad

om att enskilda ersättningsanspråk är eller blir reglerade i godo, innan

strafföreläggande utfärdas. Annars kan ju målsägaren komma i efterhand

och plötsligt stå i den situationen att ansvarsfrågan är avklarad genom

strafföreläggande, trots att det enskilda anspråket är oreglerat med motparten

eller dennes försäkringsgivare. Visserligen har den som fordrar

ersättning möjlighet att föra särskild talan om sitt krav, men detta är en

betydligt besvärligare, dyrbarare och långsammare väg än att inträda som

målsägare i ett åklagarmål. Det måste därför vara riktigare att åklagaren

skall göra sig underrättad om att de enskilda anspråken är uppklarade,

innan ansvarsfrågan får prövas genom strafföreläggande.

Den i förslaget upptagna ändringen i 48 kap. 1 § rättegångsbalken

skulle eljest medföra en betydande försämring i den ställning, som målsägare

har vid trafikolycksfall enligt den nu gällande ordningen. Förenklingen

i förfarandet kan vara önskvärd, men synes inte rimligen höra ske

på bekostnad av målsägarens intressen, som vid trafikolyckor ofta kan

gälla betydande belopp.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1066. 0 samt. 1 avd. Nr 33

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

Beträffande vissa frågor om godkännande av strafföreläggande och om

besvär får utskottet, såvitt avser gällande rätt, kommitténs förslag och

remissyttrandena hänvisa till propositionen s. 104—108.

Departementschefen uttalar i denna del följande.

Strafföreläggande skall enligt gällande rätt godkännas genom att den

misstänkte personligen skriftligen förklarar, att han godkänner föreläggandet.

Kommittén har föreslagit att strafföreläggande skall kunna godkännas

genom betalning i de fall då föreläggandet endast avser ett

visst bötesbelopp och det alltså inte är fråga om förverkande eller annan sådan

särskild rättsverkan. Remissinstanserna har med några undantag lämnat

förslaget utan erinran.

I det föregående har jag intagit ståndpunkten att ordningsföreläggande

bör kunna godkännas genom betalning. Även när det gäller strafföreläggande

torde det för den enskilde vara praktiskt att kunna godkänna ett

föreläggande enbart genom att betala böterna. Önskvärdheten av att få i

huvudsak likformiga regler beträffande det ena och det andra institutet talar

också till förmån för kommitténs förslag. Emellertid vill jag erinra om

vad jag förut har sagt beträffande det angelägna i att det nya ordningsbotssystemet

i inledningsskedet prövas i mindre skala så att man kan vinna

och tillgodogöra sig erfarenheter. Detta gäller bl. a. frågan om godkännande

genom betalning. Med hänsyn härtill anser jag, att ställning inte f. n. bör

tas till kommitténs förslag i den nu aktuella frågan. Det bör tilläggas att

frågan om godkännande av strafföreläggande genom betalning har samband

med det vidare spörsmålet, om det allmänt bör öppnas möjlighet att

godkänna strafföreläggande genom ombud. Detta spörsmål anser jag böra

övervägas i senare sammanhang när närmare utredning härom föreligger.

Vad angår kommitténs förslag om vissa ändringar i reglerna om besvär

över strafföreläggande vill jag i likhet med samtliga remissinstanser,

som har uttalat sig i frågan, förorda att handläggningen av dessa

besvärsmål flyttas från hovrätt till underrätt. En sådan ändring bör alltså

genomföras.

Kommittén föreslår vidare en förlängning av besvärstiden vid strafföreläggande

från en månad till ett år. Några remissorgan hävdar att tiden bör

vara längre medan andra remissinstanser uttalar att den bör vara kortare än

ett år. För egen del finner jag att kommitténs förslag är väl avvägt och jag

anser därför att lagändring bör ske i enlighet härmed.

Eftersom besvärsförfarandet sålunda enligt min mening bör ankomma på

underrätt, måste närmare övervägas vilka regler som bör gälla beträffande

handläggningen i underrätten. Denna fråga kommer jag att behandla i

specialmotiveringen.

I sammanhanget vill jag erinra om att besvärsproceduren vid ordningsbotssystemet

föreslås anknyta till de besvärsregler som skall gälla för straffföreläggande.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

På grund av vad jag nu har anfört beträffande besvärsförfarandet föreslår

jag vissa ändringar i 59 kap. rättegångsbalken. Beträffande ändringsförslagens

närmare utformning får jag hänvisa till specialmotiveringen.

Ensamdomarkompetensen i brottmål

Kommitténs ställningstagande och remissyttrandena häröver återfinnes

på s. 109—116 i propositionen.

Departementschefen gör i denna del följande uttalande.

Enligt gällande regler är underrätt domför med en lagfaren domare utan

nämnd i brottmål, om målet rör endast ansvar för brott för vilket inte är

stadgat svårare straff än böter. En ytterligare förutsättning för att ensamdomare

skall vara behörig är att i målet inte förekommer anledning att målsägande

finns. Har skada uppkommit genom brottet, måste alltså nämnd

delta i prövningen oberoende av om ersättningstalan förs i målet eller inte.

Genomförs förslaget att slopa fängelsestraffet i straffskalan för vårdslöshet

i trafik, som inte är grov, kommer ensamdomares behörighetsområde

i viss mån att vidgas även om gällande domförhetsregler inte ändras. Eftersom

straffet för vårdslöshet i trafik kan bli enbart böter, faller mål om sådant

brott automatiskt under ensamdomares kompetens, om ovarsamheten

inte har föranlett någon skada.

Jag har vidare föreslagit att åklagare skall få använda strafföreläggande

även när målsägande finns men denne har förklarat att han inte ämnar

föra talan om enskilt anspråk. Konsekvensen därav bör rimligen vara att

även ensamdomares behörighet vidgas i motsvarande utsträckning, dvs. att

förekomsten av målsägande inte tillmäts betydelse annat än när målsäganden

för talan eller biträder åtalet. Om så sker, skulle ensamdomare kunna

pröva mål om vårdslöshet i trafik, i vilka skadeståndsyrkande inte har

framställts. Som kommittén har framhållit skulle en sådan ändring få betydelse

även utanför trafikmålen. I brottsbalken förekommer nämligen ett

inte ringa antal brott, vilkas straffskalor innehåller endast böter men som

måste handläggas med nämnd f. n„ eftersom målsägande kan finnas vid

dessa brott. Som exempel kan nämnas ringa fall av misshandel (3: 5), hemfridsbrott

och olaga intrång (4: 6), ringa fall av tillgrepp av fortskaffningsmedel

(8: 7) och åverkan (12: 2).

Kommittén går emellertid ett steg längre och föreslår en lagändring som

innebär att ensamdomares behörighet utsträcks till att i princip avse samtliga

bötesmål — varmed avses mål om brott med endast böter i straffskalan

—- och att ensamdomare i sådana mål skall äga pröva även talan om enskilt

anspråk. Kommittén förutsätter enligt uttryckligt uttalande i sin motivering

att nämnd medverkar i bötesmålen, om bevisningen i det särskilda

fallet är vidlyftig eller det föreligger andra särskilda skäl för att prövningen

bör ankomma på domstol med flera ledamöter.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

De nu angivna huvudprinciperna i kommitténs förslag har tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av nästan alla remissinstanser. Åtskilliga remissinstanser,

som i princip ansluter sig till kommittéförslaget, gör dock en reservation

av innebörd i huvudsak att behov av nämnds medverkan i särskilda

fall föreligger oftare än vad kommittén har tänkt sig. Speciellt har

framhållits värdet av nämnds medverkan vid bevisprövningen i mål om

vårdslöshet i trafik. Synpunkter av denna innebörd har förts fram av bl. a.

flertalet hovrätter, Föreningen Sveriges häradshövdingar och domstolskommittén.

I allmänhet har därvid sagts att bevisvärdering är en så krävande

uppgift att den i regel bör ankomma på domstol med flera ledamöter. Å

andra sidan har de remissinstanser som närmast företräder allmänheten,

dvs. trafikantorganisationerna, Sveriges advokatsamfund och försäkringsväsendet,

inte haft några invändningar mot kommitténs förslag.

Frågan om domstolens sammansättning är utan tvivel av betydelse från

rationaliseringssynpunkt. Det förekommer ett betydande antal brottmål vid

underrätterna, i vilka ensamdomare inte är behörig trots att endast bötesstraff

kan komma i fråga. Det skulle otvivelaktigt innebära besparingar för

samhället, om en större del av dessa mål kunde handläggas utan nämnd.

Förutom statsverkets kostnader, när nämndemän tas i anspråk, är att beakta

intresset att nämndemännen inte i onödan skall behöva vara frånvarande

från sin yrkes- eller näringsverksamhet.

Kommittéförslaget skall självfallet prövas också från andra synpunkter

än med tanke på önskemålet om rationalisering. Rättssäkerhetssynpunkter

måste ägnas samma uppmärksamhet nu som när förenklingsfrågor tidigare

har varit under prövning. När det gäller frågan om rättens sammansättning

är särskilt att beakta vilka synpunkter som talar för nämnds medverkan

i mål av ena och andra slaget.

Jag anser därvid att den omständigheten, att målsägande förekommer i

ett bötesmål, inte på ett sådant sätt förändrar målets karaktär att enbart

detta förhållande kan motivera att det måste krävas att domstolen har flera

ledamöter i samtliga bötesmål, där anledning förekommer att målsägande

finns. En annan sak som jag strax skall återkomma till är att det i vissa

bötesmål, alldeles oavsett målsägandefrågan, kan finnas skäl som motiverar

att nämnd medverkar.

Kommitténs förslag att ensamdomare skall kunna pröva även enskilda

anspråk som framställs i bötesmål har praktiskt taget genomgående tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av remissorganen. För egen del vill jag

framhålla att en sådan vidgad kompetens för ensamdomaren i bötesmålen

ger honom en behörighet, som svarar mot den behörighet han redan har i

tvistemålsprocessen. En mycket stor del av alla tvistemål avgörs av ensamdomare

i omedelbart samband med förberedelsen. Detta har inte visat sig

medföra några olägenheter från rättssäkerhetssynpunkt. Det finns inte an
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966 45

ledning att anta att det skulle vara svårare för en ensamdomare att avgöra

likartade frågor när de uppkommer i en brottmålsprocess.

Det spörsmål som jag nu har berört har ett visst samband med frågan

om ett ställningstagande till kommittéförslaget berör de mera allmänna

principerna för nämndens medverkan i domstolsprocessen. Detta spörsmål

övervägs f. n. inom domstolskommittén. Det är följaktligen inte lämpligt

att i detta sammanhang pröva nämndens ställning från mera principiella

utgångspunkter. Den fråga det nu gäller är emellertid av mera begränsad

räckvidd, nämligen spörsmålet i vilken utsträckning nämnd behöver medverka

i bötesmålen, dvs. mål som vanligen är av förhållandevis enkel karaktär.

Denna brottsgrupp är visserligen antalsmässigt betydande men med

hänsyn till målens art kan det enligt min uppfattning inte göras gällande,

att kommittéförslaget föregriper ett ställningstagande till de mera allmänna

principerna. Det bör särskilt nämnas att domstolskommittén inte har haft

någon erinran mot att det nu aktuella förslaget tas upp till prövning och

att kommittén är i huvudsak positivt inställd till förslaget.

Vad jag hittills har anfört leder till att jag anser mig böra förorda att

bestämmelserna om ensamdomares behörighet ges sådant innehåll, att det

blir möjligt för ensamdomare att handlägga bötesmål även när målsägande

finns och när enskilda anspråk framställs i sådana mål.

Avsikten är emellertid inte att bötesmålen undantagslöst skall handläggas

utan nämnd.

Kommittén har utgått från att det skall ankomma på rätten att bedöma om

ett visst bötesmål är av sådan särskild beskaffenhet att det kräver att nämnd

skall medverka. Några riktlinjer för denna bedömning bör enligt kommittén

inte föreskrivas i lag. Den föreslagna ordningen innebär alltså att innan ett

bötesmål utsätts eller företas till förhandling rätten skall ta ställning till om

det föreligger något särskilt förhållande som gör det motiverat att nämnd

medverkar. Kommitténs uppfattning har i regel godtagits under remissbehandlingen.

För egen del vill jag ansluta mig till att frågan om nämnds medverkan i

bötesmål löses på det sätt som har föreslagits. Några i lagtext eller på annat

sätt fixerade anvisningar om vilka omständigheter som skall beaktas

när det gäller att avgöra om nämnd skall medverka i det ena och andra bötesmålet

är enligt sakens natur svåra att ge. Redan f. n. gäller i och för sig

att domaren kan, obunden av föreskrifter, avgöra om ett mål, som faller

inom det nuvarande området för ensamdomarkompetensen, ändå bör handläggas

med nämnd. På samma sätt bör man med ett vidsträcktare område

för ensamdomarkompetensen kunna anförtro åt domaren att bedöma när

nämnd bör medverka i ett bötesmål. Den vägledande principen bör därvid

vara att nämnd bör medverka när i målet förekommer omfattande bevisvärdering

eller målet oavsett detta är invecklat eller vidlyftigt. År skade
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

ståndsyrkande framställt och gäller det större belopp, som inte är medgivna,

är detta också ett förhållande som kan påkalla nämnds medverkan vid

målets prövning. Detsamma gäller när fråga är om sådan uppskattning av

inträffad skada, som avses i 35 kap. 5 § rättegångsbalken. Bevisningen i mål

om ansvar för vårdslöshet i trafik kan inte anses vara av så speciell karaktär,

att för denna målkategori behöver gälla andra grundsatser än för övriga

bötesmål.

Jag ansluter mig till trafikmålskommitténs ståndpunkt att mål om vårdslöshet

i trafik i allmänhet inte bör handläggas av tingsnotarie. Liksom f. n.

bör tingsnotarie få handlägga sådana mål endast efter förordnande av hovrätt.

Det ankommer på Kungl. Maj :t att utfärda bestämmelser härom.

De reformer som jag föreslår i detta avsnitt föranleder ändring i 1 kap.

4 och 11 §§ rättegångsbalken.

Övrigt

Om de i propositionen behandlade möjligheterna till ytterligare processuella

förenklingar i mindre brottmål och beträffande den i propositionen

redovisade specialmotiveringen till vissa av lagförslagen får utskottet

hänvisa till propositionen s. 119—146.

Lagrådet

Lagrådets yttrande återfinnes å s. 153—158 i propositionen.

De jämkningar av de till lagrådet remitterade förslagen, som lagrådet har

förordat, har vidtagits, se propositionen s. 159.

Utskottet

I förevarande proposition framlägges förslag som syftar till rationalisering

av polisens, åklagarnas och domstolarnas arbete särskilt med trafikmålen

genom ändring av straffstadgandena för vissa ofta förekommande

trafikbrott och trafikförseelser kombinerad med en utvidgning av möjligheterna

att använda förenklade handläggningsformer.

En central ställning bland reformerna intar förslaget till lag om föreläggande

av ordningsbot, avsett att möjliggöra enkel och snabb handläggning

av vissa ordningsförseelser, främst trafikförseelser, för vilka ej stadgas

svårare straff än böter omedelbart i penningar. Förslaget innebär att

polisman får rätt att under vissa förutsättningar ta upp frågan om ansvar

för sådana förseelser genom att förelägga den misstänkte ett bötes
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

straff, kallat ordningsbot, till godkännande. Föreläggandet skall i normalfallet

meddelas i omedelbart samband med förseelsen. Ordningsboten för

skilda förseelser skall bestämmas enligt taxor som fastställs av riksåklagaren.

Om den som har begått förseelsen godkänner föreläggandet är

saken slutligt avgjord. Det föreslås ankomma på Kungl Maj :t att avgöra

vilka förseelser som får beivras med stöd av lagen. I anslutning till detta

polisbötessystem framlägges förslag om övergång från dagsböter till penningböter

beträffande åtskilliga förseelser i vägtrafikförordningen och

mopedförordningen. Över sistnämnda förslag hemställes endast om riksdagens

yttrande.

I de likalydande motionerna 1:727 och 11:897 framhålles att ordningsbot

icke bör tillämpas på gärningar i anledning av vilka talan om enskilt

anspråk kan föras. Dessutom hemställer motionärerna att riksdagen måtte

uttala att behörigheten att utfärda ordningsföreläggande endast bör anförtros

polispersonal med särskild utbildning och erfarenhet inom trafikpolisen

och att från polisens sida icke får övas påtryckning för att förmå

den misstänkte att godta ordningsbot. I de likalydande motionerna

I: 728 och 11:896 beröres frågan om vilka trafikförseelser som bör kunna

föranleda ordningsbot. Motionärerna godtager propositionens förslag utom

såvitt avser omkörning av fordon på eller strax före övergångsställe. Denna

förseelse är nämligen enligt motionärerna i många fall av sådan beskaffenhet

att den inte lämpar sig för beivrande genom ordningsbot.

Den föreslagna lagen om ordningsbot bygger — liksom propositionen i

övrigt — på ett delbetänkande av trafikmålskommittén. Huvudlinjerna i

kommitténs förslag om ordningsbot har vid remissbehandlingen tillstyrkts

eller lämnats utan erinran i det övervägande antalet yttranden och har

även godtagits av departementschefen. Utskottet delar uppfattningen om

lämpligheten av att införa ett polisbötessystem. Ett genomförande av det

framlagda förslaget medför inte blott uppenbara fördelar ur arbetssynpunkt

utan även möjlighet att snabbare och effektivare än nu ingripa mot

mindre trafikförseelser. Med hänsyn till att det är fråga om ett nytt och

oprövat förfarande delar utskottet den i propositionen uttalade meningen

att lagen till en början bör tillämpas endast i vissa polisdistrikt. Om erfarenheterna

av en sådan försöksverksamhet blir goda är det enligt utskottets

mening emellertid lämpligt att lagen får generell giltighet så att

samma förseelse beivras i enahanda ordning över hela riket. Vad gäller

den motionsvis berörda frågan om användande av ordningsföreläggande då

skadeståndsanspråk förekommer vill utskottet anmärka att de förseelser,

som skall kunna föranleda ordningsbot, mycket sällan medför skada för

annan. För de fall då dock skada uppstår skall enligt departementschefen

gälla att föreläggande får utfärdas endast om målsäganden förklarat sig

inte vilja framställa ersättningsanspråk eller uppgörelse träffats om ersättningen.

Härigenom får betryggande garantier anses föreligga för att måls
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

ägandens rätt icke trades för när. Vad gäller den i de nu berörda motionerna

1:727 och 11:897 aktualiserade frågan vilka polismän som skall

få utfärda föreläggande vill utskottet ansluta sig till vad som förordats

i propositionen om att en viss differentiering bör ske så att förseelser som

inte är av det enklaste slaget blir handlagda av polismän med särskilda

kvalifikationer. I dessa motioner understrykes vidare angelägenheten av

att tillräcklig utbildning beredes den polispersonal som skall få behörighet

att utfärda ordningsföreläggande. Utskottet ansluter sig till denna uppfattning

och förutsätter att, såsom departementschefen uttalat, detta krav

kommer att bli tillgodosett. Vid utbildningen torde bl. a. uppmärksammas

att det nya systemet tillämpas så att det goda förhållandet mellan

polis och allmänhet bibehålies. Självfallet får som motionärerna framhållit

den misstänkte icke under några omständigheter utsättas för påtryckning

att godkänna föreläggandet. Angående spörsmålet om vilka förseelser

som i samband med förslaget om ordningsbot bör beläggas med penningböter

har i propositionen följande lösning förordats. Dagsböter bör tillämpas

beträffande förseelser som i det konkreta fallet är av allvarlig natur.

Förseelser, som när de har ordningskaraktär bestraffas enligt vägtrafikförordningen

men som, när de är av svårare art, bedömes såsom vårdslöshet

i trafik, bör i enlighet härmed beläggas med. penningböter i vägtrafikförordningen.

Utskottet godtar denna urvalsmetod. Härav följer att utskottet

icke kan biträda förslaget i motionerna I: 728 och II: 896 att förseelse

mot förbudet att företa omkörning av annat fordon strax före eller

på övergångsställe alltid skall bestraffas med dagsböter. Utskottet delar

dock motionärernas uppfattning, att förseelser av detta slag bör bedömas

relativt strängt och att det är angeläget att man med kraft ingriper också

då de är av ordningskaraktär. Detta syfte tillgodoses emellertid enligt utskottets

mening bäst genom polisbötessystemet. Härigenom blir det nämligen

möjligt att på platsen ingripa mot fordonsföraren och detta torde

ha bättre preventiv effekt än de möjligheter som i dag står till buds. Dessa

förseelser lämnas nämligen nu ofta obeivrade under lång tid på grund av

tids- och personalbrist hos polis- och åklagarmyndigheter samt domstolar.

Propositionens förslag i nu behandlade delar har ej heller i övrigt föranlett

erinran från utskottets sida.

I propositionen föreslås vidare att lagen om parkeringsbot skall bli

tillämplig på flera typer av parkeringsförseelser än för närvarande. Dessutom

förordas att Kungl. Maj :t skall kunna bemyndiga rikspolisstyrelsen

att besluta om lagens tillämpning i geografiskt hänseende. Utskottet tillstyrker

dessa förslag.

Vad gäller ändringarna i rättegångsbalken för att öka möjligheterna att

använda förenklade handläggningsformer i bötesmål föreslås i motsats till

vad som nu gäller att strafföreläggande skall kunna användas även när

målsägande finns. Endast i de fall då målsäganden har förklarat att han

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

ämnar föra skadeståndstalan eller begärt att åtal skall väckas avses att

strafföreläggande ej skall få användas. Handläggningen av besvär över

strafföreläggande föreslås bli överförd från hovrätt till underrätt. Vidare

förordas en förlängning från en månad till ett år av besvärstiden. Frågan

om målsägande^ ställning vid strafföreläggande beröres i motionerna 1: 727

och 11:897. Motionärerna anser att strafföreläggande skall få utfärdas endast

om det enskilda anspråket blivit reglerat eller målsäganden förklarat

att han icke har något att erinra mot att strafföreläggande utfärdas. Av

propositionen framgår att departementschefen avser att meddela föreskrift

av den innebörden att innan strafföreläggande utfärdas målsäganden, om

det kan ske, skall beredas tillfälle att angiva huruvida han ämnar föra

skadeståndstalan. Det kommer sålunda att fordras en viss aktivitet från

målsägandens sida för att han skall kunna utnyttja den processuella förmånen

att få framställa skadeståndsanspråk i samband med ansvarstalan.

Detta förfarande, som ej torde innebära någon större förändring i förhållande

till vad som nu gäller, är enligt utskottet tillfredsställande. Av praktiska

skäl kan man nämligen inte fordra att åklagaren alltid skall förvissa

sig om att målsäganden inte har erinran mot att strafföreläggande utfärdas.

Utskottet har ej heller erinran mot vad som förordats angående besvär

över strafföreläggande.

I propositionen föreslås därjämte att rättegångsbalkens stadganden om

ensamdomares behörighet ändras. Till skillnad från gällande bestämmelser

förordas sålunda att lagfaren domare utan nämnd skall kunna

avgöra bötesmål även om målsägande finns och skadeståndsanspråk framställs.

Ett genomförande av propositionens förslag i denna del medför

uppenbarligen att bevisprövning i avsevärt större utsträckning än för närvarande

anförtros ensamdomare. Såsom riksdagen tidigare uttalat bör visserligen

i detta avseende restriktivitet iakttas. De mål som emellertid avses

skola avgöras av ensamdomare är i regel av relativt enkel beskaffenhet.

Vid bedömandet av förslaget måste också beaktas den alltmer ökade arbetsbördan

hos domstolarna och angelägenheten av att nämnd endast tas i

anspråk där det är sakligt grundat. På grund av det sagda och då förslaget

medför avsevärda fördelar ur rationaliseringssynpunkt samtidigt som kravet

på rättssäkerhet ej kan anses åsidosatt tillstyrker utskottet att ensamdomarkompetensen

vidgas på föreslaget sätt. Utskottet vill doCk understryka

att det uppenbarligen i åtskilliga bötesmål med hänsyn till målets

svårighetsgrad och karaktär i övrigt föreligger behov av att nämnd medverkar.

Såsom departementschefen uttalat torde bestämmelser härom icke

lämpligen upptas i lagen utan det får ankomma på domaren att i det enskilda

fallet avgöra om nämnd skall deltaga. Utskottet förutsätter dock att

vederbörande domare kommer att föranstalta om nämnds medverkan i

de mål av ovan angiven beskaffenhet där han icke anser lämpligt att målet

handläggs av ensamdomare. Utskottet vill i sammanhanget framhålla att,

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

oaktat den utvidgade behörigheten för ensamdomare kan antas få stor

praktisk betydelse, utskottets ställningstagande ej är uttryck för en principiell

inställning till frågan om nämnds medverkan i underrätt. Detta

spörsmål får prövas i ett senare sammanhang och i belysning av ett mer allsidigt

material än det nu föreliggande.

Frågan hur de talrika målen om vårdslöshet i trafik skall handläggas har

avgörande betydelse för verkningarna av reformerna angående strafföreläggande

och ensamdomarkompetensen. I propositionen föreslås att fängelse

skall utmönstras ur straffskalan för detta brott. Härigenom skulle alltså

huvudparten av trafikmålen kunna handläggas i förenklad ordning.

Såväl i motionerna I: 727 och II: 897 som i motionerna I: 728 och II: 896

har emellertid yrkats avslag å propositionens förslag i denna del. I det

förstnämnda motionsparet anföres att förslagets genomförande kommer att

uppfattas som ett uttryck för en mildare bedömning från samhällets sida

av trafikbrotten när i stället en skärpning skulle vara ett värdefullt stöd

åt strävandena för ökad trafiksäkerhet. Vidare uttalas att en ändring i

den svenska trafikbrottslagen skulle försvåra den enhetlighet i nordisk

lagstiftning på området, som är av särskild betydelse på grund av den

kommande övergången till högertrafik. I motionerna I: 728 och II: 896 hävdas

att mål om vårdslöshet i trafik även i fortsättningen bör handläggas av

domare jämte nämnd. Dessa mål innefattar nämligen enligt motionärerna

ofta besvärliga bevisvärderingar och bedömningar av närmast icke-juridisk

karaktär som bör göras av flera domare. Det framhålles också att

nämnden i dessa mål har en viktig uppgift att fylla som förmedlare till

allmänheten av kunskap om underdomstolarnas praxis. Vad gäller frågan

om det nordiska samarbetet på vägtrafikens område vill utskottet erinra

om att detta närmast är inriktat på att få till stånd överensstämmande

trafikregler inom de nordiska länderna. En ändring av straffstadgandet

beträffande vårdslöshet i trafik torde därför inte föregripa detta arbete.

Ej heller föreligger ur straffmätningssynpunkt behov av att bibehålla

fängelse i straffskalan. Trafikbrott som förskyller frihetsstraff bedöms

nämligen regelmässigt såsom grov vårdslöshet i trafik och möjligheten att

döma till fängelse för vanlig vårdslöshet i trafik torde aldrig utnyttjas.

Utskottet vill i sammanhanget uttala sin anslutning till departementschefens

uppfattning att utmönstrandet av fängelse som påföljd för vårdslöshet

i trafik inte bör föranleda en mildare syn på trafikbrottsligheten. Vad

slutligen gäller om man av processuella skäl bör bibehålla fängelsestraffet

vill utskottet framhålla att det övervägande antalet trafikmål icke torde

vara mer svårbedömda än övriga bötesmål. Trafikmålen bör alltså i enlighet

med utskottets ställningstagande ovan i regel kunna avgöras av ensamdomare.

Utskottet vill dock ånyo erinra om att, därest ett mål på

grund av t. ex. omfattande bevisvärdering är invecklat eller vidlyftigt,

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

nämnd bör medverka i rätten. Av det sagda framgår att utskottet avstyrker

bifall till motionerna såvitt nu är i fråga.

Utskottets behandling av de förevarande lagförslagen har i övriga här ej

särskilt behandlade delar icke föranlett erinran eller uttalande från utskottets

sida.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla det genom förevarande

propositionen, nr 100, framlagda förslaget till lag om föreläggande

av ordningsbot;

B. att motionerna 1:727 och 11:897, såvitt avser ordningsbot,

i den mån de icke kan anses besvarade genom

vad utskottet ovan anfört, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd;

C. att riksdagen måtte bifalla det genom propositionen

framlagda förslaget till lag angående ändring i lagen den

9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot;

D. att riksdagen måtte, med avslag å motionerna I: 727

och II: 897, såvitt avser strafföreläggande, bifalla det genom

propositionen framlagda förslaget till lag om ändring

i rättegångsbalken;

E. att riksdagen måtte, med avslag å följande motioner,

nämligen

1) 1:727 och 11:897, såvitt avser vårdslöshet i trafik,

samt

2) 1:728 och 11:896, såvitt avser yrkandet under 1,

bifalla det genom propositionen framlagda förslaget till

lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 september

1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott;

F. att riksdagen med avslag å motionerna I: 728 och

II: 896, såvitt avser yrkandet under 2, i anledning av de

vid propositionen fogade förslagen till förordning om ändring

i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr

648) och till förordning angående ändrad lydelse av 11 §

förordningen den 5 maj 1960 (nr 134) om mopeder måtte

i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna

vad utskottet i denna del anfört.

Stockholm den 12 maj 1966

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Erik Svedberg, Ernulf, Arvidson, Lundin,

Ferdinand Nilsson, Helge Karlsson, Lidgard och fru Lilly Olsson;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Johansson, herr

Ekström i Björkvik, fru Kristensson, fru Löfqvist, herrar Gustafsson i

Borås, Martinsson och Larsson i Norderön.

Reservationer

I. vid utskottets hemställan under punkt D av herrar Ferdinand Nilsson

och Larsson i Norderön;

II. vid utskottets hemställan under punkt E av herrar Ernulf, Ferdinand

Nilsson, Lidgard, fru Kristensson, herrar Gustafsson i Borås och Larsson i

Norderön, vilka ansett

dels att det avsnitt på s. 50 och 51 i utskottets utlåtande, som börjar »Frågan

hur de talrika målen» och som slutar »såvitt nu är i fråga.» bort ha

följande lydelse:

Vad härefter angår frågan hur de talrika målen om vårdslöshet i trafik

skall handläggas föreslås i propositionen att fängelse skall utmönstras ur

straffskalan för detta brott. Härigenom skulle alltså--— (lika med

utskottet) —- — — kunskap om underdomstolarnas praxis. Utskottet delar

de i motionerna framförda betänkligheterna mot att ändra straffskalan för

vårdslöshet i trafik. Därest man slopar möjligheten att ådöma fängelse för

detta brott torde detta sålunda komma att uppfattas som ett uttryck för en

mildare syn på trafikbrottsligheten och leda till en sakligt omotiverad sänkning

av straffreaktionen. Detta synes särskilt otillfredsställande i dagens

läge, då trafikolyckorna visar en fortsatt stegring. Vidare talar starka skäl

för att nämnd bör medverka i mål om vårdslöshet i trafik. Dessa mål innefattar

nämligen ofta svårbedömda bevisspörsmål där det gäller att väga

oförenliga utsagor mot varandra. Många remissinstanser som har särskild

erfarenhet på området, såsom flertalet hovrätter, domstolskommittén och

häradshövdingföreningen, har också framhållit värdet av nämnds medverkan

vid bevisprövningen i dessa mål. Dessutom uppkommer här stundom

frågor av icke-juridisk art, där nämndens sakkunskap kan vara av värde.

Härtill kommer också att nämndens medverkan särskilt i trafikmålen synes

ägnad att öka tilliten till domstolarna. Vidare bör beaktas att avskaffandet

av nämnd i mål om vårdslöshet i trafik får — i motsats till bötesmål — så

stor praktisk betydelse att lagändringen i realiteten kommer att innebära

ett föregripande av den domstolskommittén anförtrodda uppgiften att utreda

spörsmålet om nämnds medverkan i underrätt. De skäl som nu anförts

talar enligt utskottets mening i så hög grad mot borttagande av fängelse

s. 53 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966 53

ur straffskalan för vårdslöshet i trafik att de effektivitetssynpunkter som

åberopas för propositionens förslag måste vika.

dels ock att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till följande motioner, nämligen

1) 1:727 och 11:897, såvitt avser vårdslöshet i trafik,

samt

2) I: 728 och II: 896, såvitt avser yrkandet under 1),

måtte avslå det genom propositionen framlagda förslaget

till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 september

1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott.

Särskilt yttrande

av herr Ferdinand Nilsson.

I propositionen fästes uppmärksamheten på en anhopning av trafikmål

som utgör en betydande belastning av polis-, åklagare- och domstolsorganisation

i en omfattning som mångenstädes medför allvarliga svårigheter att

medhinna ärendenas erforderliga behandling inom en något så när rimlig

tid. Propositionens metod att bemästra svårigheterna innebär dels ändring

av straffbestämmelserna i uppmjukande riktning, dels också en utvidgning

av möjligheterna av en förenkling av handläggningsformer.

Det synes kunna resas vägande principiella invändningar mot en så beskaffad

utveckling av rättsvården på ett område där frekvensen beträffande

förseelser och olycksfall i trafik är klart otillfredsställande. I första hand

synes förbättrade resurser för trafikbestämmelsernas effektiva hävdande

vara en utväg, som i vårt gamla svenska rättssamhälle närmast är att anbefalla.

I propositionen anges att erfarenheterna i uti angiven riktning skulle

vara goda. Andra meningar framföres emellertid i sådant hänseende. I

motionerna I: 727 och II: 897 är sålunda uppfattningen klart en annan, och

däri uttalas att varje eftergift åt dem som sätter sig över trafikföreskrifter

och trafikregler är ägnad att minska respekten för trafiklagstiftningen.

Exempel från utlandet — närmast från Österrike och Tyska förbundsrepubliken

— anges visa att tvärtom skärpt trafiklagstiftning medfört en markant

nedgång i antalet svåra trafikolyckor. Detta synes visa att samhällets

reaktion i form av strängare påföljder vid vårdslöshet i trafik haft påtaglig

effekt. Från andra håll har angivits att erfarenheterna från utlandet icke

varit ensartade.

För närvarande pågår överläggningar i syfte att söka ernå nordisk enighet

inom trafiklagstiftningcn i alla viktiga punkter. Alt under sådana förhållanden

vårt land skulle föregripa dessa överläggningar genom uppmjuk
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1966

ning av straffbestämmelser och mera summariskt domsförfarande förefaller

icke ur någon synpunkt lämpligt. Man kan inte ena året gå denna väg

för att kanske om någon tid åter skärpa bestämmelserna. Skulle däremot

erfarenheterna inom och utanför vårt land ge vid handen att man verkligen

skall gå den mjukare vägen är en sådan ändring lättare att genomföra

än ett rättligt fram-och-tillbaka. Det är rimligt att man i detta läge går

försiktigt fram.

Under alla förhållanden berättigade synes kraven i motionerna I: 727 och

11:897 på att endast polispersonal med särskild utbildning och erfarenhet

inom trafikpolisen skall erhålla behörighet att förelägga ordningsbot samt

att ordningsbot och strafföreläggande endast skall användas i de fall då klart

ådagalägges att målsägandeanspråk som kan föreligga blivit betryggande

tillgodosedda.

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 66003C

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1966:272 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om föreläggande av ordningsbot m. m. a1 i texten