Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning angående häktades ställning och rättssäkerhet. Första lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 164, i andra kammaren av herr Wiklund.

1966-11-08 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1966:39, Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning angående häktades ställning och rättssäkerhet. Första lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 164, i andra kammaren av herr Wiklund.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1966

1

Nr 39

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning angående

häktades ställning och rättssäkerhet.

Första lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott

hänvisad motion, nr 164, i andra kammaren av herr Wiklund. I motionen

hemställes, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t

hemställa om utredning angående de häktades ställning och rättssäkerhet i

enlighet med i motionen anförda riktlinjer.

Beträffande skälen för motionen torde bär få hänvisas till framställningen

nedan.

Motionen bär remissbehandlats.

Huvuddragen av gällande bestämmelser rörande behandlingen av

häktade, m. m.

Då rätten beslutar häktning skall rätten enligt 24 kap. 18 § rättegångsbalken

samtidigt utsätta den tid inom vilken åtal skall väckas. Tiden får

inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen erforderligt. Om den

överstiger två veckor skall rätten hålla nya häktningsförhandlingar med i

regel högst två veckors mellanrum tills åtal väckts. Det åligger rätten att

tillse att utredningen bedrives så skyndsamt som möjligt. Om det är uppenbart

att så täta förhandlingar är betydelselösa, kan förhandlingarna hållas

med längre mellanrum.

I 24 kap. 22 § rättegångsbalken föreskrives att den som är häktad utan

dröjsmål skall föras till allmänt häkte. Om det är av synnerlig vikt, att

den häktade för utredning angående det brott, som föranlett häktningen,

eller annat brott, för vilket han misstänkes, förvaras på annan plats än

allmänt häkte, kan rätten på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren

förordna, att med överförandet skall tills vidare anstå. Rätten, undersökningsledaren

eller åklagaren äger besluta, att den häktade, sedan han

överförts till allmänt häkte, skall för förhör eller annan åtgärd inställas

å plats utom häktet.

Utformningen av behandlingen under häktningstiden regleras i 1958 års

lag om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. och i en till lagen

knuten tillämpningskungörelse. Den häktade skall behandlas med tillbörlig

hänsyn så att skadliga verkningar av frihetsförlusten såvitt möjligt före- 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 1 avd. Nr 39

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1966

bygges och han får inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än

som påkallas av ändamålet med häktningen samt av ordning och säkerhet.

Vid behandlingen skall erforderlig hänsyn tas till den häktades ålder, kön

och hälsotillstånd. Den som företer tecken till sjukdom eller begär att läkare

tillkallas, skall läkarundersökas så snart ske kan, om inte omständigheterna

föranleder att det är onödigt. Häktad får inte åläggas arbete men äger, om

det kan ske utan olägenhet, utföra lämpligt arbete som han själv anskaffar

eller som eljest kan beredas honom. Om häktad begär offentlig försvarare,

skall detta genast anmälas för rätten, undersökningsledaren eller åklagaren.

Sedan åtal väckts åligger det enligt 45 kap. 14 § rättegångsbalken rätten

att hålla huvudförhandling i målet inom en vecka om inte vissa i lagen

angivna omständigheter nödvändiggör längre uppskov.

Särskilda bestämmelser gäller i vissa avseenden för häktade, som enligt

rättens beslut skall undergå sinnesundersökning. Enligt 42 § sinnessjuklagen

skall sådan häktad överföras till sinnessjukavdelning inom fångvården.

Sinnesundersökning skall enligt 43 § sinnessjuklagen genomföras med

största möjliga skyndsamhet. Utlåtande över undersökningen skall avgivas

inom sex veckor från det handlingarna inkommit till sinnessjukavdelningen,

i den mån inte medicinalstyrelsen medgiver anstånd. På grund av

det rättspsykiatriska undersökningsväsendets otillräckliga resurser uppgår

den genomsnittliga undersökningstiden f. n. till omkring tre och en halv

månader.

Här må erinras om lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål

som träder i kraft den 1 januari 1967 (prop. 1966:60, UU 29). Nämnda lag

skall ersätta de nuvarande reglerna i sinnessjuklagen om sinnesundersökning

i brottmål och innefattar, såvitt nu särskilt är av intresse, huvudsakligen

en omredigering av gällande bestämmelser. Vidare må erinras om 1961

års riksdags beslut om omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

(prop. 1961:185, L1U 49). Genomförande av omorganisationen

pågår.

Motionen

I motionen beröres huvudsakligen fem spörsmål rörande de häktade,

nämligen 1) möjligheterna att överföra rätten att förfoga över den häktade

från polis- och åklagarmyndighet till domstol, 2) behovet av åtgärder för

att begränsa häktningstidens längd, 3) vidtagande av rehabiliterande åtgärder

inom häktningsinstitutets ram, 4) den häktades och hans anhörigas

behov av socialt stödjande åtgärder samt 5) skydd mot s.k. publicitetsskador.

Motionären anför beträffande överförande av rätten att förfoga

över den häktade från polis- och åklagarmyndighet

till domstol att bestämmelsen i 24 kap. 22 § rättegångsbal
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 dr 1966

3

ken rörande undersökningsledarens och åklagarens befogenheter i nämnda

hänseende uttunnar huvudregeln att den misstänkte efter häktningen inte

längre skall vara i undersökningsledarens eller åklagarens vård utan snarast

skall överföras till allmänt häkte. Detta medför enligt motionären att den

häktade är utlämnad åt sin motpart. Motionären fortsätter:

Enligt min mening vore det principiellt riktigt att förfogandet över den

häktade skulle tillkomma den myndighet som har att besluta om häktning,

d.v.s. domstol. Man borde alltså tillämpa principen att den häktade är

»domarens fånge», ej polisens eller åklagarens.

Risker ur rättssäkerhetssynpunkt för den häktade finns så länge denne står

till sin motparts fria disposition. Det vore ur denna synpunkt betydligt mera

tillfredsställande, om den häktade fick föras från allmänt häkte blott om

domstolen givit sitt medgivande därtill. En sådan anordning skulle möjligen

kunna medföra att utredningsarbetet ställde sig något besvärligare för undersökningsledaren

och åklagaren. 1 vissa för rättssäkerheten väsentliga

frågor måste man emellertid självfallet acceptera ett något omständligare

förfarande än vad som ur andra synpunkter vore naturligt. Så sker i andra

sammanhang och så borde också kunna ske i detta fall. Det borde f.ö. inte

erbjuda så stora svårigheter att konstruera ett system, som med behållande

av rättssäkerhetsgarantierna ger möjligheter till en snabb och effektiv brottsutredning,

t.ex. genom underhandsbeslut av domstolen om den häktades förflyttning

vid behov därav, och som sålunda kunde fungera snabbt och smidigt.

Beträffande önskvärdheten av åtgärder för att begränsa

häiktningstidens längd framhåller motionären det djupt otillfredställande

i att den misstänkte i en del fall hålles häktad under lång tid,

t.ex. i avbidan på rättspykiatrisk undersökning, samt påpekar att det inte

sällan förekommer att straffet blir kortare än häktningstiden eller kanske

bara böter.

Om man tvingas acceptera en lång häktningstid är det nödvändigt att den

häktade blir föremål för rehabiliterande åtgärder inom

häktningsinstitutets ram, anser motionären. Det framstår nämligen

enligt motionären som otillfredsställande att en misstänkt för lång tid

kan berövas friheten utan att erhålla den vård och bli föremål för de rehabiliterande

åtgärder som han har rätt till, om han dömts till frihetsberövande.

Beträffande den häktades och hans anhörigas behov av socialt stödjande

åtgärder anför motionären:

Påfrestningarna för den häktade är ofta större än för den dömde på

grund av det plötsligt insättande frihetsberövandet, ovissheten om framtiden

och de skador hans ansende kan tillfogas redan på grund av häktningen

— med i en del fall kanske avsked från arbete eller uppsägning från bostad

som följd, ekonomiska förluster etc. Både han och hans anhöriga är därför

ofta i starkt behov av socialt stödjande åtgärder, som nu inte på ett organiserat

sätt står till förfogande eller i varje fall ofta inte beaktas.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 1 and. Nr 39

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 39 är 1966

De nämnda omständigheterna anser motionären motivera tillsättandet

av en utredning, som även bör pröva frågan om skydd mot publicitetsskador

och bättre garanti för att den häktade betraktas som oskyldig

så länge han inte dömts.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver infordrat

yttrande från riksåklagarämbetet, hovrätten för Västra Sverige och kriminalvårdsstyrelsen

samt berett Sveriges advokatsamfund tillfälle att inkomma

med yttrande. Riksåklagaren har jämte sitt eget yttrande insänt ett

yttrande av länsåklagaren i Östergötlands län. Sveriges advokatsamfund

har yttrat sig genom sin styrelse.

1. Samtliga remissinstanser avstyrker förslaget att överföra rätten

att förfoga över den häktade från polis- och åk la ga rmyndighet

till domstol.

Riksåklagaren påpekar, att förundersökningen i regel inte är avslutad

då häktningsbeslutet meddelas samt att ytterligare förhör med den misstänkte

därför i de flesta fall blir nödvändiga.

Kriminalvårdsstyrelsen omtalar, att vid vardera av häktesavdelningen

vid Långholmen och fångvårdsanstalten Skogome antalet av polis- och

åklagarmyndighet påkallade inställelser på platser utanför häktet dagligen

uppgår till ett tiotal. Inställelserna har enligt styrelsen som regel omfattat

endast del av dag. Länsåklagaren i Östergötlands län uppger att sådana

inställelser i ytterst ringa omfattning torde förekomma i landsorten.

Remissinstanserna är i stort sett ense om att motionärens förslag i ifrågavarande

hänseende skulle medföra onödig omgång, som är ägnad att förlänga

utredningen till förfång för den häktade.

Hovrätten för Västra Sverige anser att det skulle möta stora praktiska

svårigheter att inhämta rättens tillstånd varje gång förhör med den häktade

skall hållas utanför allmänt häkte. Hovrätten anför vidare:

Den av motionären gjorda jämförelsen »att den som är misstänkt för

brott utan att därför vara häktad blott under vissa omständigheter får

hämtas till förhör», synes hovrätten ej hållbar. Den häktade är ju berövad

sin frihet jämlikt beslut av rätten och intager alltså en annan ställning än

den som vistas på fri fot. Om den häktade känner sig »utlämnad åt sin

motpart», har han möjlighet att begära att försvararen eller vittne skall

närvara vid förhör eller annan åtgärd under förundersökningen.

Sveriges advokatsamfund anser de av motionären omnämnda riskerna i

den gällande ordningen vara tämligen verklighetsfrämmande.

Kriminalvårdsstyrelsen upplyser, att styrelsen i skrivelse till Kungl.

Maj:t den 24 augusti 1965 hemställt att lagen den 6 maj 1964 om behand
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Forsla lagutskottets utlåtande nr 39 år 1966

ling i fångvårdsanstalt måtte göras till föremål för översyn. Styrelsen

anser, att i samband därmed bör övervägas om inte en förstärkning av det

formella rättsskyddet för de häktade bör ske på så sätt att rätten tillägges

en kontrollfunktion rörande de dispositioner beträffande den häktade, som

utan rättens medverkan skett under häktningstiden.

2. I frågan om åtgärder för att begränsa häktningst idens

längd erinrar hovrätten för Västra Sverige om att den allvarliga

olägenhet, som den långa häktningstiden i samband med rättspsykiatrisk

undersökning innebär, upprepade gånger har uppmärksammats. Den av

1961 års riksdag beslutade omorganisationen av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

torde enligt hovrätten komma att medföra en förbättring

av förhållandena. Hovrätten påpekar att det förekommer långa häktningstider

även utan samband med sinnesundersökning samt anför därom.

Förklaringen torde Ifrämst vara att söka i den komplicerade ekonomiska

brottslighet, som samhällsutvecklingen framkallat. Det kan icke undvikas

att förundersökningen under sådana förhållanden drager ut på tiden. Hovrätten

har svårt att tro att man kan finna något annat botemedel häremot

än en ytterligare utbyggnad av kriminalpolisen. I den mån långa häktningstider

sammanhänger med målens handläggning vid domstol torde frågan

komma att uppmärksammas av domstolskommittén vid dess behandling

av s.k. vidlyftiga mål.

Sveriges advokatsamfund redovisar flera synpunkter på möjligheterna

att nedbringa häktningstidens längd och föreslår en utredning rörande

häktningsrekvisitens utformning för att ernå en försiktigare tillämpning

av häktningsinstitutet. I yttrandet anföres i denna del följande.

Häktningstiderna blir utdragna av olika skäl.

a. Det kan gälla en omfattande sakutredning. I detta fall bevakar domstolen

och försvararen utredningens gång bl.a. i samband med den förlängning

av åtalstiden som tid efter annan måste begäras av åklagaren samt

genom möjligheten till omhäktningsförhandlingar.

I detta sammanhang vill styrelsen emellertid inskärpa vikten av ett fast

grepp kring utredningen och dennas koncentration i möjligaste mån till

relevanta fakta.

För möjliggörande härav krävs enligt styrelsens mening att åklagaren i

större utsträckning än vad som flerstädes synes vara fallet personligen från

början leder utredningen i dessa större ärenden.

b. Det bär också visat sig att häktningstiden förlänges av den anledningen

att polisen — men även rättsläkare eller annan sakkunnig — saknat erforderlig

skrivhjälp för att i tid få fram protokoll eller utlåtande. Sådana

orsaker till förlängd häktningstid borde kunna undanröjas.

c. De längsta häktningstiderna torde dock bero på de rättpsykiatriska

undersökningarna. Vid många tillfällen under de senare åren har de långa

undersökningstiderna blivit påtalade. Vissa åtgärder har vidtagits för att

nedbringa dem. Dessa åtgärder har emellertid inte visat sig vara till fyllest.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1966

Om man inte kan skapa erforderliga resurser för genomförande inom

godtagbar tid av förordnade undersökningar av nuvarande häktningsklientel,

borde uppmärksamheten i första hand inriktas på frågorna om häktningarnas

antal kan minskas och om undersökningsfallen kan inskränkas.

Enligt många försvarares uppfattning användes numera häktningsinstitutet

i större omfattning än som synes nödvändigt. Enligt deras mening

råder vid flera domstolar snarare en extensiv än en restriktiv tillämpning

av häktningsrekvisiten.

Med tanke på det allvarliga ingrepp som häktningen utgör och med hänsyn

till förfarandets summariska karaktär borde häktning ske endast då

uppenbar anledning därtill föreligger med hänsyn till utredning och lagföring

eller för att bryta en pågående brottslig verksamhet.

En rättstillämpning, som tenderar att uttunna de stadgade rekvisiten

för häktning, kan komma att leda till minskad respekt för medborgarens

rättsskydd och öppna vägen för godtyckliga eller i vart fall alltför subjektivt

grundade frihetsberövanden.

Styrelsen finner det sålunda motiverat att man utreder möjligheten för

en sådan ändrad utformning av häktningsrekvisiten att en försiktigare tilllämpning

av häktningsinstitutet ernås.

Efter brottsbalkens genomförande torde man kunna räkna med en tendens

hos domstolarna att i större utsträckning än tidigare förordna om § 7- intyg eller fullständiga rättspsykiatriska undersökningar.

Med de faktiska resurser som står till buds borde emellertid en sådan

tendens — utan att underlaget för bestämmande av påföljd i sak behöver

bli försämrat — kunna motverkas genom föreskrifter att i vart fall fullständiga

rättspsykiatriska undersökningar inte bör tillgripas utom i de fall

där omständigheterna klart indikerar behovet av dem.

3. Sveriges advokatsamfund och länsåklagaren i Östergötlands län motsätter

sig motionärens förslag om vidtagande av rehabiliterande

åtgärder inom häktningsinstitutets ram. Båda remissorganen

anser att domstolens slutliga avgörande av målet inte skall föregripas

genom att rehabiliterande åtgärder, vilka ingår i brottspåföljden, dessförinnan

vidtages. Hovrätten för Västra Sverige anlägger liknande synpunkter

samt anför att, oavsett häktningstidens längd, det ur rättssäkerhetssynpunkt

ej synes lämpligt att göra alltför stora ingrepp i form av »vård» av häktad.

Enligt vad hovrätten erfarit är sjukvårdsbehoven tillgodosedda vid samtliga

häkten.

Kriminalvårdsstyrelsen anser att även frågan om behandlingen av de häktade

bör tas upp i samband med den begärda översynen av lagen om behandling

i fångvårdsanstalt. Styrelsen påpekar att häktningens karaktär av ett

i allmänhet kortvarigt frihetsberövande medför att möjligheterna att bereda

en häktad person sysselsättning och annan vårdbetonad behandling är begränsade.

Härtill kommer enligt styrelsen att den häktade i stor utsträckning

måste disponeras för förhör och utredning i det mål, i vilket han häktats.

Styrelsen framhåller emellertid att sysselsättning av de häktade med

lämpligt arbete är ett viktigt behandlingsmoment samt anför därom:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets uttalande nr ti!) ar 1966

7

I 6 § lagen om behandlingen av häktade och anhållna in. fl. stadgas att

häktad ej må åläggas arbete men äger, om det kan ske utan olägenhet, utföra

lämpligt arbete, som han själv anskaffar eller som eljest kan beredas

honom. I de fall då häktad sålunda utför arbete försiggår detta som regel

i hans bostadsrum. Vid häktesavdelningar anslutna till fångvårdsanstalter

finns i viss omfattning tillgång till arbetsledare. För de nya allmänna häktena

har kriminalvårdsstyrelsen föreslagit inrättande av arbetsledartjänster.

Medel härför har emellertid inte beräknats i årets statsverksproposition

(bil 4 s. 106 och 112).

Länsåklagaren i Östergötlands län framhåller att det torde ställa sig

svårt att ordna lämplig vård med hänsyn till kollusionsfaran och den merendels

relativt korta häktnings tiden.

4. Hovrätten för Västra Sverige, kriminalvårdsstyrelsen och länsåklagaren

i Östergötlands län delar i huvudsak motionärens synpunkter på behovet

av socialt stödjande åtgärder för den häktade och hans

familj.

Kriminalvårdsstyrelsen säger att hehovet kan vara särskilt påtagligt vid

långa häktningstider samt anför vidare:

Den som häktas rycks ofta utan föregående varsel från familj och arbete,

och hans möjligheter att under häktningstiden uppehålla nödvändiga kontakter

är ofta med hänsyn till häktningens syfte starkt begränsade Det kan

därför ofta finnas behov av kurativ verksamhet för att uppehålla förbindelser

mellan den häktade samt hans anhöriga och arbetsgivare eller för att

tillse att den häktades familj får ekonomiskt understöd o. s. v.

Möjligheter finns redan nu att inom den befintliga häktesorganisationens

ram utöva kurativ verksamhet. De personella resurserna härför är emellertid

över lag mycket begränsade. Vid de mindre häktena ombesörjer i allmänhet

styresmannen de kurativa uppgifterna. Vid det nya stora Göteborgshäktet

kommer styresmannen att i dessa göromål biträdas av en assistent.

Vid häktesavdelning, som är ansluten till fångvårdsanstalt, finns viss tillgång

till tjänstemän inom anstalten för nämnda uppgifter. Ekonomiska

hjälpåtgärder torde i första hand få anses ankomma på socialvården. De

medel, som står till kriminalvårdens förfogande för sådant ändamål, är

starkt begränsade och har hittills regelmässigt använts för övrigt klientel.

Sveriges advokatsamfund uttalar att behovet av skydd och stöd ofta uppkommer

redan i samband med anhållandet:

Erfarenheten tyder på att möjligheten till förlängd anhållningstid i ganska

stor utsträckning utnyttjas. Från anhållandet till häktningsförhandlingen

kan sålunda förflyta åtminstone nio dagar. För den misstänkte och

hans familj utgör ofta denna tid det mest sårbara skedet.

Enligt vad styrelsen inhämtat förekommer det i viss utsträckning att

vederbörande förhörsledare bistår den anhållne på olika sätt i dessa hänseenden

genom kontakt med de hemmavarande, arbetsgivaren, hyresvärden

etc. Denna ordning är i och för sig inte tillfredsställande. Möjligheter borde

skapas att redan på detta stadium koppla in särskild kuratorisk hjälp åt de

anhållna.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Forsta lagutskottets utlåtande nr 39 år 1966

5. Frågan om publicitetsskador i samband med häktning diskuteras

endast av hovrätten för }Tästra Sverige och Sveriges advokatsamfund.

De anser icke att spörsmålet bör utredas i den ordning motionären

förordat.

Hovrätten för Västra Sverige hänvisar i första hand till Publicistklubbens

publiceringsregler (se Holmberg: Brott och publicitet i Nordisk Tidsskrift

for Kriminalvidenskab 1953 s. 61) samt anför:

Antagandet av dessa regler föregicks av överläggningar mellan en särskild

delegation från Svenska Kriminalistföreningen och ett av publicistklubben

tillsatt utskott. På grundval av överläggningarna framlade publicistklubbens

utskott ett förslag till publiceringsregler, som efter smärre

jämkningar antogs vid en diskussion inom klubben och utfärdades att gälla

från och med den 1 januari 1953. I dessa regler behandlas bland annat frågan

om den misstänktes ställning under förundersökningen. Några tvångsmedel

för att genomföra dessa regler för god publicistisk sed finns icke.

Det blir varje tidnings sak att avgöra om den vill följa dem eller bryta mot

dem. För beivrande av brott mot denna pressens hederskodex finns den av

pressen själv instiftade opinionsnämnden under ledning av en domare.

Nämndens avgöranden innebär endast att nämnden förklarar om en anmäld

artikel står i strid med god publicistisk sed. Redan härigenom har nämnden

stor betydelse för höjande av tidningarnas ansvarskänsla.

För närvarande arbetar en kommitté inom publicistklubben på en översyn

av de nu gällande publiceringsreglerna. Hovrätten har inhämtat att

kommittén avser att öka skyddet bland annat för häktade mot onödigt lidande

genom publicitet. Kommittén undersöker möjligheterna att införa

en formulering som går ut på att anhållna eller häktade i regel icke

skall nämnas vid namn förrän vederbörande blivit dömd av domstol.

Den slutliga formuleringen har ännu icke utformats av kommittén, den

torde i vart fall komma att innebära en skärpning av de nuvarande reglerna

i syfte att minska riskerna för publicitetsskador i detta avseende Det bör

även nämnas att Sveriges advokatsamfund inbjudit kommittén till överläggningar

med representanter för samfundet angående frågan om att minska

obehaget för anhållna och häktade vid fotografering. Dessa överläggningar

har emellertid ännu ej tagit sin början.

Frågan om skydd för häktad kan komma att beröras jämväl av offentlighetskommittén.

Hovrätten förordar att man avvaktar resultatet av denna

kommittés arbete och den nu pågående översynen av publiceringsreglerna.

Frågan om skydd mot publicitetsskador som uppkommit genom andra

media torde icke vara av beskaffenhet att böra utredas i förevarande sammanhang.

Sveriges advokatsamfund anser att risken för publicitetsskador knappast

är större för den som häktats än för den som anhållits:

I båda dessa fall kan utan tvivel betydande skador uppkomma för vederbörande

och hans anhöriga av en ohämmad publicitet i press, radio och TV.

Visar det sig att åtal inte sker eller att frikännande dom meddelas, kan de

publicitetsskador som redan uppkommit endast i ringa mån undanröjas.

Nu berörda frågor omfattar emellertid avvägningsproblem av sådan

räckvidd att de knappast hör hemma i en utredning av det slag motionären

föreslår.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr Hd år 1!)66

9

Sammanfattningsvis anför hovrätten för Västra Sverige, att hovrätten

har svårt att tro, att en allmän utredning om de häktades ställning och rättssäkerhet

skulle gagna det i och för sig beaktansvärda syfte som uppbär

motionen. Hovrätten påpekar att i vissa av de av motionären berörda frågorna

pågår utredningar eller organisatoriska förbättringar som kan förväntas

ge resultat samt i andra avseenden åter olägenheterna torde så intimt

sammanhänga med själva häktningsinstitutet att man svårligen kan åstadkomma

någon reell förbättring av den häktades ställning.

Utskottet

I förevarande motion aktualiseras åtskilliga frågor om möjligheterna att

förbättra de häktades ställning och rättssäkerhet och motionären hemställer

om en utredning härav. Motionären föreslår till en början att en sådan utredning

får i uppdrag att överväga huruvida den rätt att förfoga över den

häktade, som tillkommer polis- och åklagarmyndighet, bör överföras till

domstol. Motionären ställer sig nämligen kritisk till att undersökningsledare

och åklagare äger besluta att häktad skall för förhör eller annan åtgärd föras

från häktet. Av rättssäkerhetsskäl borde enligt motionären sådana avgöranden

helt förbehållas domstol. Enligt utskottets mening innebär den gällande

ordningen inte någon fara för de häktades rättssäkerhet och samtliga remissorgan

har också avstyrkt detta förslag. Ett genomförande härav skulle

tvärtom kunna fördröja utredningen och därigenom vara till förfång för

den häktade. I motionen föreslås vidare att åtgärder övervägs för att förkorta

häktningstiden. Motionären framhåller det otillfredsställande i att

häktningstiden, särskilt när rättspsykiatrisk undersökning företas, kan bli

mycket lång. Undersökningstidernas längd är föremål för ständig uppmärksamhet;

situationen bör avsevärt kunna förbättras i och med det pågående

genomförandet av den nya organisationen för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

som riksdagen i princip beslöt år 1961 och en ny utredning

torde icke vara ägnad att bringa problemet närmare sin lösning. Det förekommer

också att häktningstiden förlängs avsevärt genom att brottslighetens

art eller omfattning nödvändiggör tidsödande förundersökning eller

genom att målet prövas i högre rätt. Häktningstidens längd i dessa fall är

emellertid beroende av vissa grundläggande processuella regler, som utskottet

nu saknar anledning att behandla. I sammanhanget må framhållas att

domstolar och myndigheter på allt sätt verkar för att göra häktningstiden

så kort som möjligt, varför i flertalet fall tiden kan begränsas till några

veckor.

I motionen påtalas också att den häktade ej blir föremål för den vård och

de rehabiliterande åtgärder, vilka den till frihetsstraff dömde åtnjuter. Vidare

anför motionären att häktning ofta nödvändiggör socialt stödjande åtgärder,

som nu inte på ett organiserat sätt står till förfogande eller i varje

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1966

fall ofta inte beaktas. Utskottet ansluter sig till den av flera remissinstanser

uttalade uppfattningen att sådana åtgärder som kan föregripa domstolens

slutliga avgörande av målet inte bör vidtas under häktningstiden. Med detta

ställningstagande avser utskottet självfallet icke att förringa vikten av att de

häktade behandlas så att skadliga verkningar av frihetsförlusten såvitt

möjligt förebyggs. Vidare är det angeläget att sjukvårdsfrågan är löst på

tillfredsställande sätt samt att erforderliga anordningar finns för de häktades

personliga hygien. Vad beträffar de häktades och deras anhörigas behov

av socialt stöd och kurativa åtgärder vitsordas detta allmänt av remissorganen.

Enligt utskottet är det synnerligen angeläget att förbättringar på området

kommer till stånd. Härvid torde uppmärksammas att hjälpbehovet

ofta uppkommer redan i samband med gripande eller anhållande. Inom justitiedepartementet

förbereds utarbetande av direktiv för en utredning angående

översyn av 1964 års lag om behandling i fångvårdsanstalt. Enligt

utskottets mening hör det i enlighet med kriminalvårdsstyrelsens uttalande

kunna uppdras åt en sådan utredning att även överse behandlingen av häktade,

anhållna och gripna i nu berörda avseenden. Vad utskottet anfört härom

torde därför böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

Slutligen föreslås i motionen att skydd för de häktade mot publicitetsskador

upptas till övervägande. Publiciteten kring begångna brott företer

enligt utskottets mening stundom sådan brist på hänsyn mot de misstänkta,

att det är angeläget att fasta regler tillskapas till de häktades skydd. Enligt

vad utskottet erfarit är man också inom publicistklubben sysselsatt med

översyn av pressens publiceringsregler i syfte att öka skyddet bland annat

för häktade mot onödigt lidande. De problem som äger samband härmed

övervägs av offentlighetskommittén, vilken beräknas ha slutfört sitt arbete

inom kort. Med hänsyn till det pågående arbetet på området är enligt utskottets

mening någon riksdagens åtgärd för närvarande icke påkallad.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen med anledning av förevarande motion,

11:164, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna

vad utskottet anfört om översyn av behandlingen av häktade,

anhållna och gripna;

B. att motionen i övrigt icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 8 november 1966

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 3!) år 1066 11

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Erik Svedberg, Ernulf, Arvidson*,

Hjorth, Lundin, Ferdinand Nilsson, Schött och fru Lilly Ohlsson;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar östrand, Gustafsson

i Borås, fröken Bergegren, herrar Zetterberg, Dockered, fröken Andersson

i Strängnäs och fru Heurlin.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Särskilt yttrande

av herrar Ferdinand Nilsson, Schött, Dockered och fru Heurlin.

Frågan om publicitetsskador är enligt vår mening ett mycket allvarligt

problem. Det förekommer sålunda inte sällan att för brott misstänkta i

pressen behandlas som dömda redan under förundersökningsstadiet. Hänsynslös

publicering kan också medföra lidande som för många är svårare

att bära än det straff domstolen eventuellt kan komma att utmäta. Pressens

egna organ har också insett betydelsen av skärpta regler på området.

Visserligen uppträder pressen i allmänhet korrekt, men i enskilda fall

har flagranta övertramp förekommit. Dessa fall synes öka och frågan om

nödvändigheten av lagstiftning för att komma tillrätta med missförhållandena

har därför ånyo aktualiserats. Huruvida man blir nödsakad vidta

lagstiftningsåtgärder torde bero på pressens egna möjligheter att effektivt

åstadkomma bättre förhållanden. Om lagstiftningsvägen behöver tillgripas

kommer ansvaret härför att åvila de tidningar, som icke iakttagit tillbörlig

hänsyn.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1966:326 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om utredning angående häktades ställning och rättssäkerhet. a1 i texten