Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ökad rättssäkerhet för barn i vårdnadsmål. Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 691, av fru Lewén-Eliasson och fru Holmqvist.

1966-11-22 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1966:40, Utlåtande i anledning av väckt motion om ökad rättssäkerhet för barn i vårdnadsmål. Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 691, av fru Lewén-Eliasson och fru Holmqvist.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 40 dr 1966

1

Nr 40

Utlåtande i anledning av väckt motion om ökad rättssäkerhet för

barn i vårdnadsmål.

Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott

hänvisad motion, nr 691, av fru Lewén-Eliasson och fru Holmqvist.

I motionen hemställes, att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte begära utredning

om de åtgärder som måste vidtagas i syfte att öka barnens rättssäkerhet

i vårdnadsmål, bl. a. genom erforderliga ändringar i föräldrabalken och

rättegångsbalken, så att såväl barnavårdsnämnd som en förälder tillförsäkras

rätt att i vårdnadsmål få vända sig till barnpsykologisk eller barnpsykiatrisk

expertis för utredning.

Motionen har varit föremål för remissbehandling.

Huvuddragen av gällande rätt m. m.

De viktigaste reglerna om vårdnaden om barn återfinnes i 6 kap. föräldrabalken.

Sålunda stadgas i 1 § att barn i äktenskap står under föräldrarnas

vårdnad tills barnet fyllt 21 år eller ingått äktenskap. Enligt 6 §, som behandlar

fall där föräldrarna sammanlever, skall rätten överflytta vårdnaden på en

av föräldrarna om den andre på tungt vägande skäl bedömes böra fråntagas

vårdnaden. Om sådana skäl föreligger beträffande båda föräldrarna, skall

vårdnaden överflyttas på särskild förmyndare. I 7 § ges regler om hur vårdnadsfrågan

skall avgöras vid söndring i äktenskapet, hemskillnad eller äktenskapsskillnad.

Om föräldrarna på grund av söndring lever åtskilda, skall

rätten på ansökan av en av föräldrarna förordna om vem av dem som skall

ha vårdnaden om barnen eller hur barnen skall fördelas mellan föräldrarna.

Är föräldrarna ense skall förordnas i enlighet med deras önskan, om det inte

är uppenbart stridande mot barnens bästa. Vid oenighet mellan föräldrarna

skall vårdnadsfrågan avgöras med hänsyn främst till barnens bästa. Om

en av föräldrarna huvudsakligen bär skulden till sammanlevnadens hävande

skall den andre vara närmast till att få vårdnaden om barnen om föräldrarna

är lika skickade därtill. Anses det med hänsyn till barnens bästa

uppenbart att ingen av föräldrarna bör utöva vårdnaden, så skall vårdnaden

anförtros åt särskild förmyndare. När det dömes till återgång av föräldrarnas

äktenskap eller hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan dem

åligger det rätten att meddela förordnande om vårdnaden om barnen. De

nyss återgivna reglerna skall därvid äga motsvarande tillämpning. I 12 §

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 1 avd. Nr 40

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första lagutskottets utlåtande nr AO år 1966

föreskrives att barn utom äktenskap står under moderns vårdnad till dess

barnet fyllt 21 år eller ingått äktenskap. Är föräldrarna ense om att fadern

skall ha vårdnaden, förordnar rätten i enlighet därmed, om fadern anses

lämplig därtill. Skulle modern vara olämplig att utöva vårdnaden skall den

överföras på fadern eller på särskild förmyndare. Vårdnadsfrågan kan jämlikt

13 § upptas till förnyad prövning när väsentligt ändrade förhållanden

påkallar det.

Mål och ärenden angående vårdnad är undandragna den enskildes fria

förfogande och skall därför handläggas enligt de regler som gäller för indispositiva

tvistemål. Någon särskild regel rörande utredningen i mål och

ärenden angående vårdnaden finnes numera icke i lagstiftningen. Sådana

regler har emellertid funnits i äldre lagar. Sålunda föreskrevs i 6 kap. 23 §

i 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning att rätten före avgörande

av vårdnadsfråga skulle inhämta yttrande från barnavårdsnämnden

när anledning därtill förekom. Enligt 19 § i 1920 års lag om barn i äktenskap

ägde rätten infordra yttrande från barnavårdsnämnd samt jämväl i

övrigt införskaffa erforderlig utredning för avgörande av vårdnadsfrågan.

Anledningen till att gällande lag icke upptar någon sådan speciell regel är

att bestämmelserna i rättegångsbalken om rättegången i indispositiva tvistemål

utan särskilt stadgande därom anses vara tillämpliga vid avgörande

av vårdnadsfrågor (prop. 1949:93 s. 162 f.f.). Av särskilt intresse i detta

sammanhang är 35 kap. 6 § rättegångsbalken, enligt vilket lagrum det visserligen

ankommer på parterna att sörja för bevisningen men rätten i indispositiva

tvistemål äger inskaffa all den bevisning som finnes erforderlig.

Å andra sidan kan rätten jämlikt 35 kap. 7 § rättegångsbalken förbjuda

av part erbjuden bevisning som ej anses erforderlig. Jämlikt 49 kap. 8 §

rättegångsbalken får talan mot ett sådant beslut inte föras särskilt utan

endast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut i målet.

Motionen

I motionen anföres följande.

Med den ökade skilsmässofrekvensen följer en ökning av antalet tvister

där föräldrar processar om vem av dem som efter skilsmässan skall få

vårdnaden om deras gemensamma barn. En annan bidragande orsak till

ökningen av vårdnadsmålen är den omständigheten att båda föräldrarna

numera i betydande utsträckning arbetar utanför hemmet och därför kommer

att ägna sig åt barnens omvårdnad och fostran i ungefär samma omfattning,

varför de i många skilsmässor med all rätt anser sig lika kapabla

att ge barnen den bästa omvårdnaden efter skilsmässan.

Efter en redogörelse för innehållet i 6 kap. 7 § föräldrabalken (se ovan

s. 1) fortsätter motionärerna:

Som framgår härav är den ledande principen att barnets intresse i främsta

rummet bör tillgodoses vid vårdnadstvister. Någon närmare vägledning över

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första layu tskottcts utlåtande nr 40 år 1966

hur denna intresseavvägning skall ske lämnas inte i turarbetena till lagstiltningen

annat än genom omnämnandet av sädana omständigheter, som pekai

på eventuell olämplighet hos den ene föräldern. Men däremot ges ingen ledning

i fråga om de omständigheter, som skall vara vägledande eller avgörande

i de betydligt flera fall, dä de båda föräldrarna förefaller att på ett likvärdigt

sätt kunna ge barnen eu social och ekonomisk trygghet.

Pa vilket sätt barnets rättighet alt uttala sina synpunkter och önskemål

skall tillgodoses omnämnes över huvud inte. Det finns ej nugot samhälleligt

organ till vilket barnet kan vända sig för att lå hjälp vid skilsmässotvister

som det niaste anses ha rätt till. Det linns inte ens regler tor eller eu last

praxis när det gäller inhämtande av yttrande Iran barnavårdsnämnd, Bainets

absoluta rättslöshet i sammanhanget förelaller inte särskilt väl förenlig

med principen att vårdnadsmälen skall avgöras utilrän vad som är mest

förenligt med barnets intresse.

Varken advokaterna eller domstolsjuristerna har eu rimlig i de tlesta

fall sannolikt ingen — familjepsykologisk eller mentalliygienisk utbildning,

Mindre sällan finner man eu sådan fackmässig kompetens företrädd inom

de barnavårdsnämnder som kan få i uppdrag att verkställa värdnadsutrtidningar

åt domstolarna. Bevismaterialet i vårdnadstvisterna uppletas därför

huvudsakligen av föräldrarna, deras anförvanter och goda vänner i samråd

med parternas advokater, varvid berörda parter mången gang saknar både

kompetens och vilja att införskaffa det material som kan vara vägledande

för vad som bäst tjänar barnets intresse. Vårdnadsprocesserna kan urarta

till en våldsam kamp där parterna söker nedvärdera varandra genom att dra

fram negativa drag och handlingar hos motparten. Barnet slites mellan dessa

fiendeläger i en alltmer förgiftad atmosfär, medan domstolarna i vissa

stycken får en mycket bräcklig grundval för bedömningen av vad som egentligen

är det väsentliga i vårdnadsfrågan. Som tidigare framhållits är det

icke ens säkert att barnavårdsnämnd höres.

Det rådande systemet i vårdnadsmälen förefaller att i icke ringa omfattning

_ kanske i onödan — medföra risker för barnets psykiska hälsa, samtidigt

som juristerna med deras i detta avseende begränsade fackmässiga

kompetens för det ur psykologisk synpunkt mångtydiga material, som

många vårdnadsmål bär att uppvisa, får ett ännu svårhanterligare material

att bedöma på grund av snedvridna informationer som parterna lämnar om

varandra.

Barnets rättssäkerhet måste tillgodoses på ett annat och effektivare sätt

än som sker i nuvarande ordning.

I ett fåtal fall sker barnpsykologiska utredningar före domen. Genom dessa

utredningar, som bygger på ingående och omfattande samtal och andra

tester av barnen, får de på ett adekvat sätt uttrycka sina önskemål. I icke så

få fall synes dessa utredningar, även beträffande små barn, visa hos vilken

av föräldrarna barnen har den starkaste känslomässiga förankringen. Först

härigenom kommer man åt den kanske viktigaste frågan i vårdnadstvisterna,

nämligen hur man bäst skall tillgodose barnens emotionella trygghet.

Genom dessa utredningar länkas vårdnadsmälen många gånger in i mindre

förgiftade tankegångar, eftersom man kanske mer går in för att ange de positiva

dragen hos föräldrarna än enstaka negativa handlingar hos en motpart.

Någon rättslig reglering över förutsättningarna för att i ett vårdnadsmål

få barnpsykologisk utredning föreligger ej, utan sker dessa regelmässigt på

begäran av domstol.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 1 avd. Nr 40

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1966

Även i sådana fall där barnavårdsnämnds yttrande infordrats och nämnden

påkallar ovannämnda utredning, kan detta negligeras av domstolen.

Den enskilde föräldern har ingen rättighet eller praktisk möjlighet att mot

den andres bestridande och mot domstolens önskemål få till stånd en sådan

utredning. Särskild besvärsrätt över domstolens beslut om att ej inhämta

nämnda utredning, även i de fall då båda parterna begär det, föreligger icke

enligt bestämmelsen i 49 kap. 8 § rättegångsbalken. Barnpsykiatrer och barnpsykologer

vägrar i allmänhet att utföra någon utredning på begäran av ena

parten i vårdnadsmål utan medverkar endast om de förordnats därtill av

domstol eller barnavårdsnämnd. Det förefaller sannolikt att osäkerheten

kring domsluten i många vårdnadsmål skulle elimineras om barnpsykologisk

bedömning skett.

Den förstärkning av barnets rättssäkerhet i en vårdnadsprocess som är

önskvärd synes kunna tillgodoses genom att barnpsykologisk eller barnpsykiatrisk

expertis höres såsom sakkunniga vid handläggning i domstolen av

vårdnadsmål.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver infordrat

yttrande från socialstyrelsen och medicinalstyrelsen. Tillfälle att inkomma

med yttrande har beretts Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen

Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund och Stockholms stads barnavårdsnämnd.

Barnavårdsnämnden har som eget yttrande åberopat ett av

t. f. barnavårdsdirektören Folke Edvall avgivet tjänsteutlåtande.

Socialstyrelsen, häradshövdingföreningen, stadsdomarföreningen, advokatsamfundet,

Stockholms stads barnavårdsnämnd och t. f. barnavårdsdirektören

Folke Edvall uttalar sig i avstyrkande riktning. Det antages allmänt

att domstolarna i regel inhämtar yttrande från barnavårdsnämnd,

då föräldrarna inte är ense i vårdnadsfrågan, samt att man från domstolarnas

sida regelmässigt möter en positiv inställning till anlitande av barnpsykologisk

eller barnpsykiatrisk expertis. Medicinalstyrelsen anser det angeläget

att åtgärder i den riktning motionen anger vidtages för införande av

ett system, som i högre grad än det nuvarande garanterar att barnens bästa

blir tillgodosett vid situationer av i motionen angivet slag.

Socialstyrelsen framhåller att domstolarna i allmänhet torde pröva tvistiga

vårdnadsfrågor med den största omsorg samt fortsätter:

Domstolarna torde allmänt uppfatta tvistiga vårdnadsfrågor som några

av sina mest ansvarsfulla och svårbedömda avgöranden och icke försumma

att i sådana frågor föranstalta om all den utredning som rimligen kan åstadkommas.

Barnavårdsmyndigheterna torde så gott som undantagslöst anlitas

och annan expertis, t. ex. barnpsykiatrisk och barnpsykologisk expertis,

höras i den omfattning som är praktiskt genomförbar. Risken torde därför

vara relativt ringa för att avgörandena av tvistiga vårdnadsfrågor inte

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr it) år 1966

5

skulle ske i överensstämmelse med vad barnets bästa kräver, så långt nu

detta över huvud taget står i mänsklig makt att i förväg avgöra.

I den mån barnpsykiatrisk och barnpsykologisk expertis inte anlitas torde

detta oftare bero på bristande tillgång på experter och den därmed följande

risken för avsevärd tidsutdräkt i fråga om ärendenas avgörande än på bristande

vilja från domstolarnas sida. Även om vårdnadsfrågorna är av indispositiv

natur kan domstolarna inte heller helt bortse från parternas

önskemål, enär kostnaderna för expertutredningarna i sista hand skall belasta

parterna själva.

Beträffande frågan om vägledning för domstolarna för avgörande av fall

då båda föräldrarna synes på ett likvärdigt sätt kunna ge barnen social och

ekonomisk trygghet anför socialstyrelsen att allmängiltiga normer inte torde

kunna uppställas utan att omständigheterna i det enskilda fallet måste bli

utslagsgivande. Styrelsen påpekar emellertid värdet av den vägledning som

den barnpsykologiska forskningen kan ge domstolarna och förutsätter att

domstolarna tillgodogör sig sådana forskningsresultat även utan direkta

anvisningar härom.

Socialstyrelsen anser inte att en särskild utredning för att lösa de av

motionärerna aktualiserade frågorna är motiverad men pekar på vissa andra

problem som bör prövas i samband med en framtida översyn av föräldrabalken.

Det skulle sålunda enligt socialstyrelsen kunna övervägas om inte

barnens rättssäkerhet skulle kunna förbättras genom ändringar av reglerna

om rättegångskostnader och godmanskap.

Socialstyrelsen anför härom:

Vissa åtgärder skulle därför kunna övervägas för att förbättra barnens

rättssäkerhet. En vore att genomföra cn sådan ändring i rättegångsbalken,

att statsverket i vårdnadsärenden icke endast förskotterar kostnaden för

sådan sakkunnigutredning varom domstolen självmant förordnat (40 kap.

17 § rättegångsbalken) utan även slutligt svarar för kostnaden. Enligt 18

kap. 13 och 14 §§ rättegångsbalken skall nämligen någondera parten f. n.

slutligt svara för dessa kostnader. Eftersom part i tvistiga vårdnadsmål ofta

har möjlighet att erhålla fri rättegång, torde kostnadsfrågan dock ofta vara

av underordnad betydelse. En annan åtgärd vore att ge domstolen möjlighet

att i viss omfattning förordna god man att föra barnens talan. Godemannen

bör i så fall vara berättigad till ersättning av allmänna medel för sitt arbete,

enär erfarenheten från andra områden (jfr 15 kap. 29 § giftermålsbalken)

visar, att det eljest uppstår svårigheter att skaffa någon som vill åta sig uppdraget.

Här bör dock påpekas att det syfte som skulle uppnås genom möjligheterna

att förordna god man redan kan i viss mån tillgodoses genom

bestämmelsen i 8 kap. 1 § andra stycket föräldrabalken.

Socialstyrelsen berör avslutningsvis de fall där föräldrarna är ense i

vårdnadsfrågan och framhåller vikten av att domstolarna göres uppmärksamma

på justitieombudsmannens rekommendationer i 1962 års ämbetsberättelse

s. 28 f.f. (Rekommendationerna innebär huvudsakligen att domstolarna

skall ha uppmärksamheten riktad på att avtal om vårdnaden kan

vara uppenbart stridande mot barnets bästa samt att domstolarna regel
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr iO år 1966

mässigt bör göra sig underrättade i frågan om barnavårdsnämnden anser

att vårdnadsfrågan bör göras till föremål för utredning.) Socialstyrelsen

anser att justitieombudsmannens rekommendationer tills vidare kan vara

till fyllest men framhåller att vid en framtida översyn av vårdnadsreglerna

sådana ändringar bör övervägas, att domstolarna erhåller större möjligheter

att frångå parternas överenskommelse. I sammanhanget hänvisas till

barnavårdskommitténs betänkande SOU 1957:49 s. 118 f.f.

Medicinalstyrelsen framhåller att det, speciellt när det gäller yngre barn,

är svårt att avgöra vem barnet är starkast knutet till och påpekar att det

förhållandet att ett barn är särskilt knutet till den ene av föräldrarna inte

alltid utgör garanti för att just denne är den lämpligaste att få vårdnaden

om barnet. Medicinalstyrelsen fortsätter:

Av dessa skäl är det mycket svårt att få en uppfattning om vem som bör

tillerkännas vårdnadsrätten, i all synnerhet som barn är lätt påverkbara.

Barnet torde i varje fall icke självt kunna träffa det på längre sikt lyckligaste

avgörandet. Det skulle dessutom vara en alltför tung belastning för

barnet att ensamt få ta ansvaret i en valsituation, vilket i många fall skulle

innebära en svår lojalitetskonflikt. Inte ens tonåringar med deras uttalade

ambivalens bör utsättas för den press det innebär att tvingas välja den ena

av föräldrarna före den andra. Valet skall utgöra resultatet av en överläggning

med de vuxna, varvid tonåringens önskemål och synpunkter skall tillmätas

största vikt.

För uppnående av den på längre sikt för barnet bästa lösningen i en

skilsmässosituation är det ytterligt önskvärt att domstolarna i de vårdnadsmål,

som kommer under deras handläggning, tillkallar barnpsykologisk och

barnpsykiatrisk expertis för bedömande av barnet och dess hela situation.

Även om det i dagens läge råder brist på sådan expertis torde de barnpsykiatriska

lasarettsklinikerna numera kunna lämna erforderlig medverkan.

Styrelsen anser det därvid utomordentligt angeläget att denna medverkan

sker på begäran av domstolen, som har att handlägga vårdnadsfrågan,

och icke på initiativ av parterna eller deras ombud. Endast härigenom

kommer läkaren, som skall bedöma vårdnadsfrågan, att intaga ställning

som en av partsintressena oavhängig fackman.

Häradshövdingföreningen vänder sig mot specialutbildning av domare och

partsombud på ifrågavarande område samt anför:

Det är synnerligen angeläget att barnets bästa tillgodoses i en vårdnadsprocess.

Emellertid gäller här som beträffande i andra speciella rättsområden

att verklig specialutbildning på det aktuella gebitet icke är vare sig

möjlig eller önskvärd hos domare eller partsombud. Expertisen bör införas

i rättegången på annat sätt, främst genom sakkunnigutlåtanden och vittnesmål.

Beträffande hörande av barnavårdsnämnd och barnpsykiatrisk eller barnpsykologisk

expertis uttalar häradshövdingföreningen följande.

Domstolarna inhämtar i praktiken i regel yttrande från barnavårdsnämnd,

då föräldrarna icke är ense i vårdnadsfrågan, och även då enighet råder

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr åt) år 1966

7

mellan föräldrarna sker i allmänhet underhandsförfrågan hos barnavårdsnämnd

då någon tvekan om lämpligheten av överenskommelsen kan finnas

( jfr JO :s ämbctsberättelse 1902 s. 28 f.f.). Enligt vad inom föreningen inhämtats,

brukar barnavårdsnämnderna i större kommuner tillse, att barnpsykiatrisk

eller barnpsykologisk expertis höres före avgivandet av nämndens

yttrande, även om domstolen icke direkt i sin remiss till nämnden pekat

på önskvärdheten av att sådant samråd sker. Sådan anvisning lämnas

förhållandevis ofta. Att domstol självmant eller på begäran av part begär

yttrande av nämnd expertis förekommer ej sällan; och föreningen har sig

icke bekant något fall. då domstol skulle ha motsatt sig av barnavårdsnämnd

framfört önskemål om sådant yttrandes inhämtande, eller att domstol

på annat sätt skulle ha mot parts begäran underlåtit att sörja för utredning

för alt eliminera av motionärerna påstådd osäkerhet kring domsluten

i många vårdnadsmål. Emellertid måste även framhållas att tillgången

på dylik expertis är begränsad och utredningar av sådant slag tidskrävande.

Av dessa skäl är det icke möjligt att föranstalta om sådan utredning i andra

fall än då det finnes anledning att antaga, att den kommer att bli av betydelse

för målets avgörande.

Rörande barnens rätt att själva yttra sig i vårdnadsmål anför häradshövdingföreningen

följande.

Motionärerna synes anse, att det skulle vara erforderligt att barnen

själva bör tillförsäkras rätt att yttra sig i vårdnadsfrågor och att de

kan ha intressen, som strider mot båda föräldrarnas. Enligt föreningens

erfarenhet kan det sistnämnda någon gång vara fallet, och domstolen har

även att ex officio iakttaga barnens bästa. Sådana omständigheter måste

emellertid på något sätt påvisas för domstolen, och det är av denna grund

som barnavårdsnämnderna ofta kontaktas även om enighet föreligger

mellan föräldrarna. Vid barnavårdsnämndernas utredningar torde barnens

egen inställning i regel utrönas, när det gäller äldre barn genom att de

direkt tillfrågas.

Avslutningsvis anför häradshövdingföreningen:

Då motionärerna synes mena, att en barnpsykologisk utredning skulle

i första hand ta sikte på att tillgodose intresset av barnens emotionella

trygghet genom att visa hos vilken av föräldrarna barnet har den starkaste

emotionella förankringen vill föreningen understryka att »barnens bästa»

främjas inte bara genom tillgodoseende av emotionella hänsyn utan uttrycket

är sammansatt även av åtskilliga andra komponenter.

Stadsdomarföreningen förklarar sig ha svårt för att tro att domstolarna

i någon större utsträckning skulle avslå en framställning om barnpsykologisk

utredning samt fortsätter:

I vart fall torde de ställa sig positiva härtill, om yrkande härom framställes

av båda parter. Den i motionen anmärkta oviljan hos barnpsykiatrer

och barnpsykologer att åtaga sig barnpsykologisk utredning på begäran

av endast den ena parten kan man mycket väl förstå. Deras möjligheter

att komma till ett rättvisande resultat måste starkt ökas, om de omfattas

av förtroende från båda föräldrarna. Motionärernas yrkande om att en

förälder ensam skulle ha en absolut rätt att få barnpsykologisk undersökning

införd i målet är måhända ej den bästa lösningen. Om styrelsen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1966

förfäktar den åsikten att avgörandet bör ligga i domstolens hand är det

närmast av den anledningen att undersökningen då kan bliva verkställd

av person, som står helt obunden i förhållandet till parterna.

Advokatsamfundet hävdar att domstolarna icke är negativt inställda till

anlitande av barnpsykologisk eller barnpsykiatrisk expertis utan att man

tvärtom i detta avseende regelmässigt möter en positiv inställning från

domstolarnas sida. Advokatsamfundet fortsätter:

Det föreligger emellertid en hel del omständigheter som gör det naturligt,

om domstolarna mången gång tvekar att förordna om barnpsykologisk

eller barnpsykiatrisk utredning.

Först och främst råder en betydande brist på barnpsykologer och barnpsykiatrer.

Specialisterna i barnpsykiatri är fullt upptagna av vården om

sjuka barn, och de har därför inte praktisk möjlighet att i större utsträckning

åtaga sig uppdrag att göra utredningar i vårdnadsmål eller att utföra

sådana uppdrag med önskvärd skyndsamhet. Följden härav har blivit

att ett förordnande om barnpsykiatrisk utredning i regel leder till avsevärd

tidsutdräkt med vårdnadsfrågans avgörande. Denna tidsutdräkt innebär

en betydande påfrestning för föräldrarna och kan också ha skadlig

inverkan på barnen. Härtill kommer att en barnpsykiatrisk utredning ej

sällan förorsakar långa och kostsamma resor för både föräldrarna och

barnen. Inte minst med hänsyn till att redan en vårdnadsutredning hos

barnavårdsnämnd i allmänhet föranleder långt dröjsmål med vårdnadsfrågans

avgörande föreligger det alltså åtskilliga faktorer som gör det i

hög grad förklarligt att en domstol ofta måste tveka om det rimliga i att

förordna om barnpsykologisk eller barnpsykiatrisk utredning.

Advokatsamfundet anser att de praktiska förutsättningarna saknas för

en reform av innehåll att i vårdnadsmål såväl barnavårdsnämnd som envar

av föräldrarna tillförsäkras rätt att få barnpsykologisk eller barnpsykiatrisk

utredning verkställd. Advokatsamfundet anför härom vidare:

Konsekvensen skulle bli betydande kostnader och beklaglig tidsutdräkt

med vårdnadsfrågornas avgörande. Därtill kommer också den synpunkten

att en parts begäran om barnpsykologisk eller barnpsykiatrisk utredning

kan vara ur saklig synpunkt mer eller mindre omotiverad och tillkommen

närmast i syfte att trakassera motparten och fördröja avgörandet. Det är

därför svårt att se att en rätt att få sådan utredning till stånd kan göras

helt undantagslös. Det förtjänar också att understrykas att en sådan rätt

inte skulle skapa någon garanti för att utredning verkligen begärdes i alla

de fall där det med hänsyn till barnens bästa vore önskvärt att så skedde.

Stockholms stads barnavårdsnämnd och t.f. barnavårdsdirektören Folke

Edvall upplyser att skilsmässofrekvensen för Stockholms stad sedan mitten

av 1940-talet visar en nedåtgående trend samtidigt som den för riket i

övrigt ligger på oförändrad nivå sedan 1950. Härom anföres i tjänsteutlåtandet:
För

Stockholms vidkommande redovisas för åren 1961—1963 antalet

skilsmässor till respektive 1 916, 1 790 och 1 753, medan det genomsnittliga

årstalet under närmast föregående 10-årsperiod utgjorde 2 145. Av

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande nr 40 är 1966

de i Stockholm år 1963 upplösta äktenskapen var något över eu tredjedel

(626) barnlösa. I 935 av de upplösta äktenskapen fanns ett eller flera barn

under 15 år.

Vad beträffar antalet vårdnadsmål och vårdnadsärenden upplyses i

tjänsteullåtandet följande

Uppgifterna angående absoluta antalet vårdnadsmål vid domstolarna

torde ej föreligga i den officiella statistiken och det är ej heller känt i

vilken utsträckning domstolarna utnyttjar möjligheten att inhämta sakkunnigyttrande

av barnavårdsnämnd eller annan enligt bestäinmelseina

i 40: 1 RB. För Stockholms del må i sistnämnda hänseende upplysas, att

årliga antalet remisser till barnavårdsnämnden rörande vårdnads- och

umgängesfrågor under en följd av år hållit sig omkring 12o, varav ca en

fjärdedel från domstolar utom Stockholm. Under förutsättning att domstolarnas

praxis i remisshänseende varit oförändrade kan man utifrån

erfarenheterna i Stockholm inte konstatera någon uppgång i fråga om

sådana svårbedömbara vårdnadsärenden, i vilka domstolarna ansett behov

föreligga av bistånd från barnavårdsnämnd såsom sakkunnig.

Rörande handläggningen av de till Stockholms stads barnavårdsnämnd

remitterade vårdnadsärendena anföres i tjänsteutlåtandet följande.

Huvudparten av dessa avser utredning rörande båda föräldrarnas lämplighet

som vårdnadshavare. I de remitterade ärendena, där starka motsättningar

mellan parterna ofta föreligger blir utredningsarbetet i regel

utfört av utomstående, av nämnden arvoderade utredningsmän, de flesta

socionomer med kvalificerad yrkeserfarenhet — i allmänhet mycket tidskrävande

med hörande av, förutom parterna, ett stort antal personer.

Utredningarna omspänner regelmässigt föräldrarnas personliga bakgrund,

deras och barnens inbördes relationer och sociala funktionsduglighet samt

bedömning av parternas förmåga att på lång sikt ta ansvar för barnen.

I ett tjugotal fall per år bedöms barnpsykiatrisk utredning som erforderlig

före nämndens ställningstagande. Sådan utredning sker för Stockholms del

inom stadens psykiska barna- och ungdomsvård, vilken står under barnavårdsnämndens

ledning. I regel förekommer barnpsykiatrisk undersökning

i sådana fall, där man inte på annat sätt anser sig kunna komma till en

slutsats i vårdnadsfrågan. I något enstaka fall sker det därför att domstolen

redan i remissen förutsatt, att nämnden skulle föranstalta om

sådan utredning. Det må här påpekas, att utredningar av detta slag genomförs

i samarbete mellan rådgivningscentralernas läkare, psykologer och

kuratorer i enlighet med den inom verksamheten tillämpade arbetsmetodiken.

Utredningarna är i regel mycket arbetskrävande; det har räknats

med genomsnittligt 30 till 40 timmar per fall. Härtill kommer att de ofta

medför stor tidsutdräkt, då bedömning i ett ärende förutsätter observationer

under inte alltför kort tidsrymd. I anslutning till rådgivningscentralernas

allmänna syfte eftersträvas samtidigt att i barnets intresse

utjämna motsättningarna mellan parterna.

Det får enligt tjänsteutlåtandet förutsättas att domstolarna redan nu

oavsett yrkande från part omsorgsfullt prövar behovet av barnpsykologisk

och barnpsykiatrisk utredning och anses därför tveksamt om det är påkallat

att ändra gällande bestämmelser. Vidare anföres:

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1966

En praktisk olägenhet med att på föreslaget sätt binda domstolarna

skulle med all sannolikhet bli att ett stort antal utredningar kom till

stånd utan att verkligt behov därav förelåg. I åtskilliga fall torde omständigheterna

nämligen vara sådana att det för ett ställningstagande i vårdnadsfrågan

inte är erforderligt med införskaffande av barnpsykologisk

och barnpsykiatrisk utredning. Det bör också påpekas att en undersökning

ensidigt inriktad på barnets aktuella emotionella förankring inte är tillfyllest

för ett ställningstagande i vårdnadsfrågan. Utredningen måste ske

under hänsynstagande även till andra relevanta faktorer.

I tjänsteutlåtandet understryks vikten av att resurser för utredning

finns att tillgå. Härom anföres:

Med hänsyn till att barnavårdens utredningar i dessa ärenden är av stor

betydelse för domstolarnas ställningstagande, är det såsom i motionen

antydes av vikt att kvalificerade resurser för utredning finns. Här kan

man tänka sig att få en mer tillfredsställande ordning genom uppbyggande

inom varje län av en serviceorganisation, som kan ge barnavårdsnämnderna

anvisning på kvalificerade utredare. Det blir då närmast denne som i samråd

med vederbörande barnavårdsnämnd får bedöma behovet av psykologisk-psykiatrisk

utredning, förutsatt självfallet att inte domstolen, såsom

sker i enstaka fall, påfordrat sådan utredning.

Eftersom utredningarna, om de skall få större värde vid bedömning av

vårdnadsfrågor, måste vara gjorda med stor omsorg och innefatta en

totalbedömning i ärendet, får det förutsättas att utredningsuppdragen

regelmässigt skulle komma att anförtros den psykiska barna- och ungdomsvården.

Det bör därför påpekas, att resurserna inom denna vårdform

redan nu är alltför knapphändiga för att kunna tillgodose behovet av

psykisk hälsovård för barn och unga. Det är knappast realistiskt att räkna

med en sådan utbyggnad av denna organisation att den i väsentligt ökad

utsträckning skulle kunna omsluta även här aktuella undersökningar.

Avslutningsvis uttalas i tjänsteutlåtandet följande.

Beträffande förslaget att även barnavårdsnämnd skulle äga att på eget

initiativ hos rätten påkalla barnpsykologisk-psykiatrisk utredning må

erinras om att barnavårdsnämnd, i den mån domstol begärt nämndens

yttrande i vårdnadsfrågan, självfallet är oförhindrad att föranstalta om

sådan utredning, om den finner det erforderligt. Att nämnden, utan att

genom domstolsremiss vara inkopplad på ärendet, skulle äga att hos domstolen

påfordra utredning, är knappast motiverat.

Utskottet

I förevarande motion hemställes om utredning rörande åtgärder för att

öka rättssäkerheten för barn i vårdnadstvister. Enligt motionärerna bör såväl

barnavårdsnämnd som envar av föräldrarna tillförsäkras rätt att inför

domstol såsom sakkunnigbevisning få åberopa barnpsykologisk och barnpsykiatrisk

expertis.

Process om vårdnad av barn handläggs som indispositivt tvistemål och

det åligger alltså rätten att sörja för att utredningen blir fullständig. Domstolen

skall således, oavsett yrkande av part, inhämta yttrande från barna
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr iO dr 1966

It

vårdsnämnd och föranstalta om barnpsykologisk och barnpsykiatrisk utredning,

om det är av betydelse för avgörandet. Enligt praxis inhämtas alltid

yttrande från barnavårdsnämnd till ledning för avgörande av tvistiga vårdnadsfrågor.

Av remissyttranden över motionen framgår också att domstolarna

anlitar barnpsykologisk och barnpsykiatrisk expertis i den utsträckning

som är praktiskt genomförbar. Häradshövdingföreningen säger sig sålunda

icke känna till något fall, då domstol motsatt sig av barnavårdsnämnd

framfört önskemål om inhämtande av yttrande från sådan expertis eller

mot parts begäran underlåtit att sörja för utredning för att undanröja osäkerhet

i vårdnadsmål.

Utskottet kan för sin del instämma i motionens syfte att värna om barnens

rättssäkerhet i vårdnadsprocesserna. Som motionärerna anfört är nämligen

barnets ställning i sådana tvister ofta mycket svår. Detta beror emellertid

ej på förfarandet vid domstolarna. Såsom socialstyrelsen anfört, torde

domstolarna allmänt uppfatta avgörandena av tvistiga vårdnadsfrågor som

svårbedömda och icke försumma att föranstalta om all den utredning som

rimligen kan åstadkommas. Utskottet delar den av socialstyrelsen framförda

uppfattningen att ekonomiska hänsyn inte skall få vara avgörande för

om expertis skall anlitas. Självfallet är det angeläget att erforderlig expertis

också finns att tillgå för utredning av vårdnadsfrågor, men såsom framgår

av det nyss anförda är det ej erforderligt med ändring av lagstiftningen på

området.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 11:691, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 november 1966

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Erik Svedberg, Ernulf, Arvidson,

Hjorth, Lundin, Ferdinand Nilsson, Schött och fru Lilly Ohlsson;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Johansson, herrar

östrand, Svensson i Vä, fru Löfqvist, herr Gustafsson i Borås, fröken Bergegren

och fru Heurlin.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.