Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen den 6 juni 1957
1966-11-29 · 8 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 4 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1966:47, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen den 6 juni 1957
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande nr M år lOtUi
1
Nr 47
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen
den 6 juni 1957 (nr 297), m. in.
Genom en den 11 november 1966 dagtecknad proposition, nr 159, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av första lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogat förslag till lag om ändrad lydelse av
5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297),
dels godkänna den i Tokio den 14 september 1963 undertecknade konventionen
om brott och vissa andra handlingar begångna ombord på luftfartyg.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner en i Tokio år 1963 undertecknad
konvention om brott och vissa andra handlingar begångna ombord
på luftfartyg. Vidare föreslås att 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen ändras
med anledning av konventionen. Lagförslaget har tillkommit i samarbete
med berörda departement i Danmark, Finland och Norge.
Lagförslaget
Det genom propositionen framlagda lagförslaget är av följande lydelse.
Lag om ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen
den 6 juni 1957 (nr 297)
Härigenom förordnas, att 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen den 6 juni
1957 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4 §. 4 §.
För upprätthållande av lydnaden När det påkallas av hänsyn till
och ordningen ombord äger befäl- luftfartygets säkerhet eller säkerhehavaren
bruka det våld, som med ten för ombordvarande person el
1
Bihartg till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 1 avd. Nr 47
2
Första lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
(Nuvarande lydelse)
hänsyn till omständigheterna kan
anses försvarligt.
Dä fartyget är i fara eller nöden
eljest kräver det, har befälhavaren
rätt att bruka varje medel, som är
nödvändigt för att framtvinga lydnad
eller återställa ordningen. Det
åligger i sådant fall envar av besättningen
att utan särskild anmaning
lämna befälhavaren nödigt bistånd.
Göres större våld än som är medgivet,
vare lag som eljest för sådant
fall är stadgad.
5
Förövas å-------kunna
Befälhavaren skall, så långt omständigheterna
medgiva, sörja för
att den brottslige icke avviker och
äger för sådant ändamål taga honom
i förvar till dess han kan överlämnas
till svensk polisman eller, utom
riket, till behörig utländsk myndighet
eller, där hinder icke möter, till
svensk konsul.
Föremål som må antagas äga betydelse
för utredning om brottet må
av befälhavaren tagas i förvar till
dess det kan överlämnas till polisman
eller myndighet som avses i
andra stycket.
(Föreslagen lydelse )
ler egendom eller för upprätthållande
av lydnaden och ordningen ombord,
äger befälhavaren bruka det
våld och vidtaga de åtgärder i övrigt
som kunna anses försvarliga
med hänsyn till omständigheterna.
/ fall som avses i första stycket
skall medlem av besättningen utan
särskild anmaning lämna befälhavaren
det bistånd han behöver. Efter
anmaning av befälhavaren äger även
passagerare lämna sådant bistånd.
Om det till förebyggande av att
luftfartygets säkerhet eller säkerheten
för person eller egendom ombord
äventyras är nödvändigt att åtgärd
som avses i första stycket vidtages
utan dröjsmål, äger medlem av
besättningen och passagerare vidtaga
åtgärden utan anmaning av befälhavaren.
§•
uppskjutas.
Befälhavaren skall, så långt omständigheterna
medgiva, sörja för
att den brottslige icke avviker och
äger för sådant ändamål taga honom
i förvar. Bestämmelserna i i §
andra stycket äga motsvarande tilllämpning.
Den brottslige får ej utan
eget samtycke hållas i förvar längre
än till dess han kan överlämnas till
svensk polisman eller, utom riket,
till behörig utländsk myndighet eller
till svensk konsul.
Föremål som kan antagas äga betydelse
för utredning om brottet får
befälhavaren taga i förvar. Befälhavaren
skall tillhandahålla polisman
eller myndighet som avses i andra
stycket de upplysningar och de föremål
i hans besittning som kunna
vara av betydelse för utredning om
brottet.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
Första lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
3
Konventionen
Konventionen i de franska och engelska versionerna samt i en inom
justitiedepartementet utarbetad svensk översättning har intagits å s. 32
51 i propositionen, vartill utskottet torde få hänvisa.
Gällande bestämmelser m. m.
Utskottet får beträffande gällande bestämmelser, huvuddragen av Tokiokonventionen
samt den i ärendet upprättade departementspromemorian
ävensom remissyttrandena häröver hänvisa till s. 5—17 i propositionen.
Departementschefen
Vid remissen av lagförslaget till lagrådet antörde föredragande departementschefen,
statsrådet Kling, till en början följande.
Den i Tokio den 14 september 1963 undertecknade konventionen om
brott och vissa andra handlingar ombord på luftfartyg innehåller regler för
sådana fall då någon ombord på luftfartyg begår brott eller gör sig skyldig
till annan handling som utgör ett hot mot säkerheten eller ordningen ombord.
Konventionen grundar sig på ett av Internationella civila luftfartsorganisationens
(ICAO) juridiska kommitté år 1962 framlagt förslag, vilket
i sin tur ytterst går tillbaka på ett äldre förslag till konvention om luftiärtygsbefälhavarens
rättsliga ställning. Sistnämnda förslag kom till vissa
delar att ligga till grund för bestämmelserna i 5 kap. i 1957 års luftfartslag
om luftfartygs befälhavare och om tjänsten ombord.
Tokiokonventionens bestämmelser innebär i huvudsak att befälhavare,
besättningsman och passagerare ges befogenheter att vidta behövliga åtgärder
med anledning av brott eller andra handlingar som nyss nämnts
eller för att förebygga gärningar av denna art. Vidare ges regler som berättigar
befälhavaren att i vissa fall sätta i land och i andra fall till vederbörande
myndighet överlämna den som förövat en sådan handling som avses
i konventionen. Denna innehåller också jurisdiktionsbestämmelser och
bestämmelser om de fördragsslutande staternas rättigheter och skyldigheter
i fråga om att ingripa mot luftfartyg under flygning, att tillåta ilandsättning
eller ta emot person som befälhavaren överlämnar, att verkställa
brottsundersökningar och lämna vissa underrättelser m. m.
Tokiokonventionen bär som tidigare nämnts undertecknats av tjugosex
stater, bland dem Sverige, Italien, Norge, Storbritannien, Förbundsrepubli
-
4 Första lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
ken Tyskland och USA. Den har ratificerats av tre stater. Den träder emellertid
i kraft först när den har ratificerats av tolv signatärmakter.
1957 års luftfartslag tillkom i nordiskt samarbete. Vid överläggningar
som under åren 1964 och 1965 har hållits mellan företrädare för berörda
departement och ministerier i Danmark, Finland, Norge och Sverige har
enighet uppnåtts om att de nordiska länderna bör biträda konventionen. I
Danmark och Norge har samtycke till ratifikation redan erhållits och erforderliga
lagändringar antagits.
Under remissbehandlingen av den promemoria angående ifrågasatt
svenskt biträdande av konventionen som upprättats inom justitiedepartementet
har de hörda instanserna genomgående ställt sig positiva till en
svensk anslutning till konventionen.
Svensk pilotförening har emellertid ifrågasatt, om inte art. 4 medger
alltför stora möjligheter att ingripa mot luftfartyg soin är under flygning.
Artikeln innehåller som huvudregel ett förbud för fördragsslutande stat
att anmoda eller tvinga ett luftfartyg att landa för att den staten skall
kunna utöva straffrättslig jurisdiktion med anledning av att brott förövats
ombord på luftfartyget. Sådant ingripande får emellertid enligt konventionen
ske i vissa fall, såsom när brottet äger verkningar inom den ifrågavarande
statens territorium eller begåtts av eller är riktat mot någon som
är medborgare i den staten. I svensk rätt finns mot art. 4 delvis svarande
bestämmelser i 103 § luftfartskungörelsen. Dessa bestämmelser är tillämpliga
beträffande både svenska och utländska luftfartyg, som befinner sig
inom svenskt område. Svenska luftfartyg är på motsvarande sätt under
flygning över utländskt territorium i regel underkastade liknande bestämmelser
enligt vederbörande stats interna lagstiftning. En svensk anslutning
till konventionen kommer att medföra en inskränkning i möjligheterna för
annan fördragsslutande stat att ingripa mot svenskt luftfartyg med anledning
av att brott förövats ombord. Betänkligheterna mot bestämmelserna i
art. 4 synes därför sakna fog. Det är f. ö. att märka, att de praktiskt viktigaste
fallen av landningsanmaningar inte är konventionsreglerade, nämligen
de fall då person, som efterspanas på grund av brott begånget före
flygresan, befinner sig ombord.
Konventionens bestämmelser överensstämmer i allt väsentligt med vad
som redan gäller enligt svensk lag eller praxis. De regler som konventionen
innehåller om behandling av person, mot vilken åtgärd vidtas, om
underrättelseskyldighet till stat, där omhändertagen person är medborgare,
samt om omedelbar brottsundersökning kommer att medföra ett ökat rättsskydd
för svenska medborgare vid flygresor utomlands. Jag anser därför
i likhet med remissinstanserna att Sverige bör biträda konventionen.
Eftersom flertalet av konventionens bestämmelser redan har sin motsvarighet
i gällande lagbestämmelser och praxis eller till sin natur är sådana
att lagstiftningsåtgärder inte är påkallade, föranleder en svensk anslutning
o
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förslå lagutskottets utlåtande nr 47 ur 1966
b
till konventionen bara vissa mindre ändringar i gällande luftfartslagstiftning.
I denna del hänvisar jag till den tidigare redogörelsen för innehållet i
departementspromemorian.
Enligt promemorian krävs vissa ändringar i 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen,
varigenom dessa lagrum bringas i full överensstämmelse med bestämmelserna
i art. 6, art. 7 mom. 1 och art. 9 mom. 3 i konventionen om
befälhavares, besättningsmans och passagerares skyldigheter och befogenheter
i anledning av brott eller handling som äventyrar säkerheten eller
ordningen ombord. I övrigt föranleder konventionen enligt promemorian
endast en del mindre justeringar och kompletteringar i luftfartskungörelsen.
De i promemorian anförda synpunkterna i denna del har i allt väsentligt
godtagits av remissinstanserna. Hovrätten för Västra Sverige har dock ifrågasatt
om inte en mot art. 10 svarande bestämmelse om ansvarsfrihet bör
tas in i luftfartslagen.
Enligt art. 10 kan inte någon göras ansvarig för åtgärd som har vidtagits
i överensstämmelse med konventionen. Bestämmelsen avser frihet från såväl
straffansvar som skadeståndsansvar. Ansvarsfriheten gäller inte bara
för befälhavare, medlem av besättningen och passagerare utan även för
luftfartygets ägare eller innehavare eller den för vars räkning flygningen
utförts. Bestämmelsen är tillämplig bara »i rättegång rörande behandlingen
av den, mot vilken åtgärden riktats». Om t. ex. skada åsamkats en
passagerare som befunnit sig i närheten av den mot vilken åtgärden vidtogs,
är bestämmelsen inte tillämplig.
Att ansvarsfriheten gäller bara »åtgärd, som vidtagits i överensstämmelse
med denna konvention» innebär bl. a. ett krav på att åtgärden skall ha varit
försvarlig. Om åtgärden vidtagits av befälhavaren, skall denne enligt art.
6 ha haft skälig anledning tro att den person mot vilken han ingripit begått
eller varit i färd att begå ett brott eller annan sådan handling som konventionen
avser. Åtgärden skall vidare ha varit skälig och nödvändig för upprätthållande
av säkerheten eller ordningen ombord eller för att vederbörande
skulle kunna överlämnas till behörig myndighet. Ansvarsfrihet kan med
andra ord komma i fråga endast om befälhavaren hållit sig inom gränserna
för sina befogenheter.
Det är en i nordisk rätt erkänd princip att rättsenliga åtgärder inte skall
medföra straff- eller skadeståndsansvar. Varken i dansk eller svensk rätt
gäller — om man bortser från speciallagstiftning på särskilda områden —
några undantag från denna grundsats. I Norge däremot gäller enligt § 24
i straffelovens ikrafttredelseslov att den som rättsenligt till avvärjande av
en hotande fara orsakar skada på tredje man är skyldig att ersätta skadan.
Regeln om ansvarsfrihet i art. 10 i Tokiokonventionen har i Norge ansetts
— såvitt gäller skadeståndsansvaret — vara för visst fall oförenlig med
denna bestämmelse i den norska lagen. I motiven till det norska lagför
-
6
Första lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
slaget har pekats på det fallet att skada tillfogats tredje man på grund av
att denne förväxlats med person mot vilken åtgärden borde ha riktats. Har
den som orsakade skadan haft skälig anledning tro att han ingrep mot rätt
person, följer av konventionen art. 10, jämförd med art. 6, att ansvar ej
inträder enligt konventionen — under förutsättning att de vidtagna åtgärderna
varit skäliga. Enligt § 24 i den norska straffelovens ikrafttredelseslov
däremot inträder i ett sådant fall objektivt ansvar för den som orsakat skadan.
Med hänsyn härtill har man i Norge ansett det nödvändigt att i den
norska luftfartslagen införa en särskild, mot art. 10 i konventionen svarande
allmän bestämmelse om frihet från skadeståndsansvar.
I det numera antagna, av Tokiokonventionen föranledda danska lagförslaget
har inte tagits upp någon mot art. 10 svarande bestämmelse om ansvarsfrihet.
I motiven hänvisas i denna del till att enligt allmänna rättsgrundsatser
ansvar inte kan uppkomma i de fall som avses i artikeln.
Det föreligger inte heller hos oss något behov av en uttrycklig regel om
ansvarsfrihet, motsvarande den bestämmelse som föreslagits i Norge. Det
synes inte heller vara lämpligt att här ta in en särbestämmelse. Den skulle
inte ge uttryck åt annat eller mera än som följer redan av allmänna rättsgrundsatser.
Som har anförts i promemorian skulle en sådan särreglering
kunna ge upphov till oberättigade motsatsslut.
På nu anförda skäl förordar jag att någon särskild bestämmelse om ansvarsfrihet
inte tas upp i 5 kap. luftfartslagen.
Mera tveksamt är, om den i 5 kap. 4 § tredje stycket luftfartslagen upptagna
hänvisningen till eljest gällande rätt för fall av nöd- och nöd värnsexcess
bör utgå. Bestämmelsen är av enbart informativ karaktär och är
därför i och för sig obehövlig. De danska och norska luftfartslagarna innehöll
tidigare liknande bestämmelser. I det nu antagna danska lagförslaget
har bestämmelsen uteslutits under motivering att något behov av den inte
föreligger. Också i det norska lagförslaget har bestämmelsen utgått. Vid
övervägande av de skäl som kan anföras för och mot ett bibehållande av
bestämmelsen har jag stannat för att den bör utgå också ur den svenska
lagen. Jag har särskilt beaktat risken för att en olikhet i lagens utformning
i de skandinaviska länderna kan föranleda felaktiga slutsatser angående
bestämmelsens innebörd för svensk rätts del. Ett upphävande av bestämmelsen
synes mig inte kunna vara ägnat att föranleda missförstånd i fråga
om tillämpligheten på detta område av allmänna regler om nöd- och nödvärnsexcess.
Den i promemorian föreslagna bestämmelsen om rätt för passagerare att
efter anmaning lämna befälhavaren bistånd saknar motsvarighet i gällande
lag. I sak torde bestämmelsen dock inte innebära något nytt. Som har framhållits
i ett remissyttrande ger bestämmelsen nämligen inte uttryck åt annat
eller mera än som hos oss följer av allmänna rättsgrundsatser. Från
denna synpunkt kan den synas överflödig. Den kan dock få pedagogisk
opaginerad Kontrollera mot PDF
7
Första lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
betydelse, och det synes också lämpligt att den uttryckliga konventionsbestämmelsen
på denna punkt återspeglas i den svenska lagen. I denna del
ansluter jag mig därför till promemorieförslaget.
De i promemorian i övrigt framförda synpunkterna på vilka lagstiftningsåtgärder
som påkallas i samband med en svensk anslutning till konventionen
har biträtts av remissinstanserna. Även jag delar dessa synpunkter. I
enlighet härmed bör i 5 kap. 4 § luftfartslagen tas in bestämmelse att besättningsman
och passagerare äger av eget initiativ vidta förebyggande åtgärder,
när det är omedelbart påkallat av hänsyn till säkerheten ombord. Vidare
bör i 5 kap. 5 § luftfartslagen tas in bestämmelse av innebörd att ett
omhändertagande av person, som begått brott ombord på ett luftfartyg, kan
med hans medgivande bestå även efter det att han kunnat överlämnas till
behörig myndighet. Samma paragraf bör också kompletteras med en föreskrift
om att bestämmelserna i 4 § andra stycket om besättningsmans och
passagerares skyldigheter och befogenheter att lämna befälhavaren bistånd
i hans åtgärder till skydd för säkerhet och ordning ombord äger motsvarande
tillämpning, när befälhavaren vidtar åtgärd mot person som begått brott
ombord.
Utöver dessa lagändringar bör i samband med att konventionen träder
i kraft för Sveriges del vidtas vissa av konventionen föranledda ändringar
i luftfartskungörelsen.
Beträffande den närmare utformningen av lagbestämmelserna får utskottet
hänvisa till s. 22—28 i propositionen.
Lagrådet
Lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran.
Utskottet
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag
och får därför hemställa,
att förevarande proposition, nr 159, måtte av riksdagen
bifallas.
Stockholm den 29 november 1966.
På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Första lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Erik Svedberg, fröken Mattson, herrar
Ernulf, Arvidson, Lundin, Sehött, fru Lilly Ohlsson och herr Johan Olsson;
från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Johansson, herr Ekström
i Björkvik, fru Kristensson, fru Löfqvist, fru Lindekvist, herrar Sjöholm
och Larsson i öskeviksby.
MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660030
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1966:364 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skyldighet för kommun att bidraga till pensionskostnad för personal som a1 i texten