Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen den 6 juni 1957

1966-11-29 · 8 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1966:47, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen den 6 juni 1957

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr M år lOtUi

1

Nr 47

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen

den 6 juni 1957 (nr 297), m. in.

Genom en den 11 november 1966 dagtecknad proposition, nr 159, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av första lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat förslag till lag om ändrad lydelse av

5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297),

dels godkänna den i Tokio den 14 september 1963 undertecknade konventionen

om brott och vissa andra handlingar begångna ombord på luftfartyg.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner en i Tokio år 1963 undertecknad

konvention om brott och vissa andra handlingar begångna ombord

på luftfartyg. Vidare föreslås att 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen ändras

med anledning av konventionen. Lagförslaget har tillkommit i samarbete

med berörda departement i Danmark, Finland och Norge.

Lagförslaget

Det genom propositionen framlagda lagförslaget är av följande lydelse.

Lag om ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen

den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, att 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen den 6 juni

1957 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §. 4 §.

För upprätthållande av lydnaden När det påkallas av hänsyn till

och ordningen ombord äger befäl- luftfartygets säkerhet eller säkerhehavaren

bruka det våld, som med ten för ombordvarande person el
1

Bihartg till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 1 avd. Nr 47

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

(Nuvarande lydelse)

hänsyn till omständigheterna kan

anses försvarligt.

Dä fartyget är i fara eller nöden

eljest kräver det, har befälhavaren

rätt att bruka varje medel, som är

nödvändigt för att framtvinga lydnad

eller återställa ordningen. Det

åligger i sådant fall envar av besättningen

att utan särskild anmaning

lämna befälhavaren nödigt bistånd.

Göres större våld än som är medgivet,

vare lag som eljest för sådant

fall är stadgad.

5

Förövas å-------kunna

Befälhavaren skall, så långt omständigheterna

medgiva, sörja för

att den brottslige icke avviker och

äger för sådant ändamål taga honom

i förvar till dess han kan överlämnas

till svensk polisman eller, utom

riket, till behörig utländsk myndighet

eller, där hinder icke möter, till

svensk konsul.

Föremål som må antagas äga betydelse

för utredning om brottet må

av befälhavaren tagas i förvar till

dess det kan överlämnas till polisman

eller myndighet som avses i

andra stycket.

(Föreslagen lydelse )

ler egendom eller för upprätthållande

av lydnaden och ordningen ombord,

äger befälhavaren bruka det

våld och vidtaga de åtgärder i övrigt

som kunna anses försvarliga

med hänsyn till omständigheterna.

/ fall som avses i första stycket

skall medlem av besättningen utan

särskild anmaning lämna befälhavaren

det bistånd han behöver. Efter

anmaning av befälhavaren äger även

passagerare lämna sådant bistånd.

Om det till förebyggande av att

luftfartygets säkerhet eller säkerheten

för person eller egendom ombord

äventyras är nödvändigt att åtgärd

som avses i första stycket vidtages

utan dröjsmål, äger medlem av

besättningen och passagerare vidtaga

åtgärden utan anmaning av befälhavaren.

§•

uppskjutas.

Befälhavaren skall, så långt omständigheterna

medgiva, sörja för

att den brottslige icke avviker och

äger för sådant ändamål taga honom

i förvar. Bestämmelserna i i §

andra stycket äga motsvarande tilllämpning.

Den brottslige får ej utan

eget samtycke hållas i förvar längre

än till dess han kan överlämnas till

svensk polisman eller, utom riket,

till behörig utländsk myndighet eller

till svensk konsul.

Föremål som kan antagas äga betydelse

för utredning om brottet får

befälhavaren taga i förvar. Befälhavaren

skall tillhandahålla polisman

eller myndighet som avses i andra

stycket de upplysningar och de föremål

i hans besittning som kunna

vara av betydelse för utredning om

brottet.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

3

Konventionen

Konventionen i de franska och engelska versionerna samt i en inom

justitiedepartementet utarbetad svensk översättning har intagits å s. 32

51 i propositionen, vartill utskottet torde få hänvisa.

Gällande bestämmelser m. m.

Utskottet får beträffande gällande bestämmelser, huvuddragen av Tokiokonventionen

samt den i ärendet upprättade departementspromemorian

ävensom remissyttrandena häröver hänvisa till s. 5—17 i propositionen.

Departementschefen

Vid remissen av lagförslaget till lagrådet antörde föredragande departementschefen,

statsrådet Kling, till en början följande.

Den i Tokio den 14 september 1963 undertecknade konventionen om

brott och vissa andra handlingar ombord på luftfartyg innehåller regler för

sådana fall då någon ombord på luftfartyg begår brott eller gör sig skyldig

till annan handling som utgör ett hot mot säkerheten eller ordningen ombord.

Konventionen grundar sig på ett av Internationella civila luftfartsorganisationens

(ICAO) juridiska kommitté år 1962 framlagt förslag, vilket

i sin tur ytterst går tillbaka på ett äldre förslag till konvention om luftiärtygsbefälhavarens

rättsliga ställning. Sistnämnda förslag kom till vissa

delar att ligga till grund för bestämmelserna i 5 kap. i 1957 års luftfartslag

om luftfartygs befälhavare och om tjänsten ombord.

Tokiokonventionens bestämmelser innebär i huvudsak att befälhavare,

besättningsman och passagerare ges befogenheter att vidta behövliga åtgärder

med anledning av brott eller andra handlingar som nyss nämnts

eller för att förebygga gärningar av denna art. Vidare ges regler som berättigar

befälhavaren att i vissa fall sätta i land och i andra fall till vederbörande

myndighet överlämna den som förövat en sådan handling som avses

i konventionen. Denna innehåller också jurisdiktionsbestämmelser och

bestämmelser om de fördragsslutande staternas rättigheter och skyldigheter

i fråga om att ingripa mot luftfartyg under flygning, att tillåta ilandsättning

eller ta emot person som befälhavaren överlämnar, att verkställa

brottsundersökningar och lämna vissa underrättelser m. m.

Tokiokonventionen bär som tidigare nämnts undertecknats av tjugosex

stater, bland dem Sverige, Italien, Norge, Storbritannien, Förbundsrepubli
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

ken Tyskland och USA. Den har ratificerats av tre stater. Den träder emellertid

i kraft först när den har ratificerats av tolv signatärmakter.

1957 års luftfartslag tillkom i nordiskt samarbete. Vid överläggningar

som under åren 1964 och 1965 har hållits mellan företrädare för berörda

departement och ministerier i Danmark, Finland, Norge och Sverige har

enighet uppnåtts om att de nordiska länderna bör biträda konventionen. I

Danmark och Norge har samtycke till ratifikation redan erhållits och erforderliga

lagändringar antagits.

Under remissbehandlingen av den promemoria angående ifrågasatt

svenskt biträdande av konventionen som upprättats inom justitiedepartementet

har de hörda instanserna genomgående ställt sig positiva till en

svensk anslutning till konventionen.

Svensk pilotförening har emellertid ifrågasatt, om inte art. 4 medger

alltför stora möjligheter att ingripa mot luftfartyg soin är under flygning.

Artikeln innehåller som huvudregel ett förbud för fördragsslutande stat

att anmoda eller tvinga ett luftfartyg att landa för att den staten skall

kunna utöva straffrättslig jurisdiktion med anledning av att brott förövats

ombord på luftfartyget. Sådant ingripande får emellertid enligt konventionen

ske i vissa fall, såsom när brottet äger verkningar inom den ifrågavarande

statens territorium eller begåtts av eller är riktat mot någon som

är medborgare i den staten. I svensk rätt finns mot art. 4 delvis svarande

bestämmelser i 103 § luftfartskungörelsen. Dessa bestämmelser är tillämpliga

beträffande både svenska och utländska luftfartyg, som befinner sig

inom svenskt område. Svenska luftfartyg är på motsvarande sätt under

flygning över utländskt territorium i regel underkastade liknande bestämmelser

enligt vederbörande stats interna lagstiftning. En svensk anslutning

till konventionen kommer att medföra en inskränkning i möjligheterna för

annan fördragsslutande stat att ingripa mot svenskt luftfartyg med anledning

av att brott förövats ombord. Betänkligheterna mot bestämmelserna i

art. 4 synes därför sakna fog. Det är f. ö. att märka, att de praktiskt viktigaste

fallen av landningsanmaningar inte är konventionsreglerade, nämligen

de fall då person, som efterspanas på grund av brott begånget före

flygresan, befinner sig ombord.

Konventionens bestämmelser överensstämmer i allt väsentligt med vad

som redan gäller enligt svensk lag eller praxis. De regler som konventionen

innehåller om behandling av person, mot vilken åtgärd vidtas, om

underrättelseskyldighet till stat, där omhändertagen person är medborgare,

samt om omedelbar brottsundersökning kommer att medföra ett ökat rättsskydd

för svenska medborgare vid flygresor utomlands. Jag anser därför

i likhet med remissinstanserna att Sverige bör biträda konventionen.

Eftersom flertalet av konventionens bestämmelser redan har sin motsvarighet

i gällande lagbestämmelser och praxis eller till sin natur är sådana

att lagstiftningsåtgärder inte är påkallade, föranleder en svensk anslutning

o

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslå lagutskottets utlåtande nr 47 ur 1966

b

till konventionen bara vissa mindre ändringar i gällande luftfartslagstiftning.

I denna del hänvisar jag till den tidigare redogörelsen för innehållet i

departementspromemorian.

Enligt promemorian krävs vissa ändringar i 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen,

varigenom dessa lagrum bringas i full överensstämmelse med bestämmelserna

i art. 6, art. 7 mom. 1 och art. 9 mom. 3 i konventionen om

befälhavares, besättningsmans och passagerares skyldigheter och befogenheter

i anledning av brott eller handling som äventyrar säkerheten eller

ordningen ombord. I övrigt föranleder konventionen enligt promemorian

endast en del mindre justeringar och kompletteringar i luftfartskungörelsen.

De i promemorian anförda synpunkterna i denna del har i allt väsentligt

godtagits av remissinstanserna. Hovrätten för Västra Sverige har dock ifrågasatt

om inte en mot art. 10 svarande bestämmelse om ansvarsfrihet bör

tas in i luftfartslagen.

Enligt art. 10 kan inte någon göras ansvarig för åtgärd som har vidtagits

i överensstämmelse med konventionen. Bestämmelsen avser frihet från såväl

straffansvar som skadeståndsansvar. Ansvarsfriheten gäller inte bara

för befälhavare, medlem av besättningen och passagerare utan även för

luftfartygets ägare eller innehavare eller den för vars räkning flygningen

utförts. Bestämmelsen är tillämplig bara »i rättegång rörande behandlingen

av den, mot vilken åtgärden riktats». Om t. ex. skada åsamkats en

passagerare som befunnit sig i närheten av den mot vilken åtgärden vidtogs,

är bestämmelsen inte tillämplig.

Att ansvarsfriheten gäller bara »åtgärd, som vidtagits i överensstämmelse

med denna konvention» innebär bl. a. ett krav på att åtgärden skall ha varit

försvarlig. Om åtgärden vidtagits av befälhavaren, skall denne enligt art.

6 ha haft skälig anledning tro att den person mot vilken han ingripit begått

eller varit i färd att begå ett brott eller annan sådan handling som konventionen

avser. Åtgärden skall vidare ha varit skälig och nödvändig för upprätthållande

av säkerheten eller ordningen ombord eller för att vederbörande

skulle kunna överlämnas till behörig myndighet. Ansvarsfrihet kan med

andra ord komma i fråga endast om befälhavaren hållit sig inom gränserna

för sina befogenheter.

Det är en i nordisk rätt erkänd princip att rättsenliga åtgärder inte skall

medföra straff- eller skadeståndsansvar. Varken i dansk eller svensk rätt

gäller — om man bortser från speciallagstiftning på särskilda områden —

några undantag från denna grundsats. I Norge däremot gäller enligt § 24

i straffelovens ikrafttredelseslov att den som rättsenligt till avvärjande av

en hotande fara orsakar skada på tredje man är skyldig att ersätta skadan.

Regeln om ansvarsfrihet i art. 10 i Tokiokonventionen har i Norge ansetts

— såvitt gäller skadeståndsansvaret — vara för visst fall oförenlig med

denna bestämmelse i den norska lagen. I motiven till det norska lagför
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

slaget har pekats på det fallet att skada tillfogats tredje man på grund av

att denne förväxlats med person mot vilken åtgärden borde ha riktats. Har

den som orsakade skadan haft skälig anledning tro att han ingrep mot rätt

person, följer av konventionen art. 10, jämförd med art. 6, att ansvar ej

inträder enligt konventionen — under förutsättning att de vidtagna åtgärderna

varit skäliga. Enligt § 24 i den norska straffelovens ikrafttredelseslov

däremot inträder i ett sådant fall objektivt ansvar för den som orsakat skadan.

Med hänsyn härtill har man i Norge ansett det nödvändigt att i den

norska luftfartslagen införa en särskild, mot art. 10 i konventionen svarande

allmän bestämmelse om frihet från skadeståndsansvar.

I det numera antagna, av Tokiokonventionen föranledda danska lagförslaget

har inte tagits upp någon mot art. 10 svarande bestämmelse om ansvarsfrihet.

I motiven hänvisas i denna del till att enligt allmänna rättsgrundsatser

ansvar inte kan uppkomma i de fall som avses i artikeln.

Det föreligger inte heller hos oss något behov av en uttrycklig regel om

ansvarsfrihet, motsvarande den bestämmelse som föreslagits i Norge. Det

synes inte heller vara lämpligt att här ta in en särbestämmelse. Den skulle

inte ge uttryck åt annat eller mera än som följer redan av allmänna rättsgrundsatser.

Som har anförts i promemorian skulle en sådan särreglering

kunna ge upphov till oberättigade motsatsslut.

På nu anförda skäl förordar jag att någon särskild bestämmelse om ansvarsfrihet

inte tas upp i 5 kap. luftfartslagen.

Mera tveksamt är, om den i 5 kap. 4 § tredje stycket luftfartslagen upptagna

hänvisningen till eljest gällande rätt för fall av nöd- och nöd värnsexcess

bör utgå. Bestämmelsen är av enbart informativ karaktär och är

därför i och för sig obehövlig. De danska och norska luftfartslagarna innehöll

tidigare liknande bestämmelser. I det nu antagna danska lagförslaget

har bestämmelsen uteslutits under motivering att något behov av den inte

föreligger. Också i det norska lagförslaget har bestämmelsen utgått. Vid

övervägande av de skäl som kan anföras för och mot ett bibehållande av

bestämmelsen har jag stannat för att den bör utgå också ur den svenska

lagen. Jag har särskilt beaktat risken för att en olikhet i lagens utformning

i de skandinaviska länderna kan föranleda felaktiga slutsatser angående

bestämmelsens innebörd för svensk rätts del. Ett upphävande av bestämmelsen

synes mig inte kunna vara ägnat att föranleda missförstånd i fråga

om tillämpligheten på detta område av allmänna regler om nöd- och nödvärnsexcess.

Den i promemorian föreslagna bestämmelsen om rätt för passagerare att

efter anmaning lämna befälhavaren bistånd saknar motsvarighet i gällande

lag. I sak torde bestämmelsen dock inte innebära något nytt. Som har framhållits

i ett remissyttrande ger bestämmelsen nämligen inte uttryck åt annat

eller mera än som hos oss följer av allmänna rättsgrundsatser. Från

denna synpunkt kan den synas överflödig. Den kan dock få pedagogisk

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

betydelse, och det synes också lämpligt att den uttryckliga konventionsbestämmelsen

på denna punkt återspeglas i den svenska lagen. I denna del

ansluter jag mig därför till promemorieförslaget.

De i promemorian i övrigt framförda synpunkterna på vilka lagstiftningsåtgärder

som påkallas i samband med en svensk anslutning till konventionen

har biträtts av remissinstanserna. Även jag delar dessa synpunkter. I

enlighet härmed bör i 5 kap. 4 § luftfartslagen tas in bestämmelse att besättningsman

och passagerare äger av eget initiativ vidta förebyggande åtgärder,

när det är omedelbart påkallat av hänsyn till säkerheten ombord. Vidare

bör i 5 kap. 5 § luftfartslagen tas in bestämmelse av innebörd att ett

omhändertagande av person, som begått brott ombord på ett luftfartyg, kan

med hans medgivande bestå även efter det att han kunnat överlämnas till

behörig myndighet. Samma paragraf bör också kompletteras med en föreskrift

om att bestämmelserna i 4 § andra stycket om besättningsmans och

passagerares skyldigheter och befogenheter att lämna befälhavaren bistånd

i hans åtgärder till skydd för säkerhet och ordning ombord äger motsvarande

tillämpning, när befälhavaren vidtar åtgärd mot person som begått brott

ombord.

Utöver dessa lagändringar bör i samband med att konventionen träder

i kraft för Sveriges del vidtas vissa av konventionen föranledda ändringar

i luftfartskungörelsen.

Beträffande den närmare utformningen av lagbestämmelserna får utskottet

hänvisa till s. 22—28 i propositionen.

Lagrådet

Lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran.

Utskottet

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag

och får därför hemställa,

att förevarande proposition, nr 159, måtte av riksdagen

bifallas.

Stockholm den 29 november 1966.

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Erik Svedberg, fröken Mattson, herrar

Ernulf, Arvidson, Lundin, Sehött, fru Lilly Ohlsson och herr Johan Olsson;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Johansson, herr Ekström

i Björkvik, fru Kristensson, fru Löfqvist, fru Lindekvist, herrar Sjöholm

och Larsson i öskeviksby.

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660030

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1966:364 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skyldighet för kommun att bidraga till pensionskostnad för personal som a1 i texten