Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 274 § lagen den 17 juni 19U8
1966-02-08 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1966:6, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 274 § lagen den 17 juni 19U8
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966
1
Nr 6
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 274 § lagen den 17
juni 19U8 (nr 433) om försäkringsrörelse, m. m.
Genom en den 17 december 1965 dagtecknad proposition, nr 5 år 1966,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av första lagutskottet, har
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och
lagrådet förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga förslag till
1) lag angående ändrad lydelse av 274 § lagen den 17 juni 1948 (nr
433) om försäkringsrörelse,
2) lag angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 9 juni 1950 (nr 272)
om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här
i riket.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa ändringar i bestämmelserna för redovisning
av försäkringsbolagens livförsäkringsfonder. Ändringarna berör i
huvudsak den s. k. bundna sektorn. Dock föreslås införande av fri sektor
för försäkringar i utländsk valuta.
Förslaget om den bundna sektorn innebär bl. a. en höjning av nuvarande
redovisningsgräns för inteckningar, två tredjedelar av senast
fastställda taxeringsvärde, till fyra femtedelar av detta värde när redovisningen
avser jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastigheter. Vidare
föreslås det nu föreskrivna, oavvisliga kravet på brandförsäkring av
den intecknade fastighetens byggnader uppmjukat med en dispensmöjlighet
när det gäller lån till svensk kommun.
Som följd av den omorganisation av Svenska skeppshypotekskassan
som ägde rum våren 1965, då samtidigt Skeppsfartens sekundärlånekassa
inrättades, föreslås nu rätt för försäkringsbolag att inom den bundna sektorn
av livförsäkringsfonden få redovisa de obligationer som utfärdas av
sekundärlånekassan på samma sätt som f. n. gäller beträffande skeppshypotekskassans
obligationer.
De i propositionen föreslagna ändringarna avses skola tillämpas även
beträffande utländska försäkringsanstalter med rätt att driva rörelse här
i riket.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1966.
1 llihang till riksdagens protokoll 19G6. 9 samt. 1 avd. Nr 6
2 Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966
De genom propositionen framlagda förslagen är av följande lydelse.
1) Lag
angående ändrad lydelse av 274 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om
försäkringsrörelse
Härigenom förordnas, att 274 § lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
274 8.
Vid envar-----— —-—•-
2. obligationer utfärdade av Sveriges
allmänna hypoteksbank, konungariket
Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska bostadskreditkassan
eller Svenska skeppshypotekskassan
eller av kreditaktiebolag, som enligt
vad därom finnes stadgat står under
tillsyn av bankinspektionen;
3. av riksbanken, svenskt bankaktiebolag,
postsparbanken, svensk
sparbank, Svenska jordbrukskreditkassan
eller centralkassa för jordbrukskredit
utfärdade fordringsbevis,
med undantag av sådana för den
allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,
som medföra rätt till betalning
först efter utfärdarens övriga
fordringsägare (förlagsbevis);
4. obligationer eller------
6. skuldförbindelser, för vilka bolaget
äger säkerhet genom inteckning
i fast egendom inom två tredjedelar
av senast fastställda taxeringsvärde,
ävensom skuldförbindelser
med säkerhet av inteckning i tomträtt
inom två tredjedelar av senast
fastställda taxeringsvärde och med
den ytterligare begränsning med hänsyn
till tomträttsavtalets innehåll eller
andra omständigheter, som för
1
Senaste lydelse av 274 § se 1963: 77.
— av staten;
2. obligationer utfärdade av Sveriges
allmänna hypoteksbank, konungariket
Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska bostadskreditkassan,
Svenska skeppshypotekskassan eller
Skeppsfartens sekundärlånekassa eller
av kreditaktiebolag, som enligt
vad därom finnes stadgat står under
tillsyn av bankinspektionen;
3. av riksbanken, svenskt bankaktiebolag,
postbanken, svensk sparbank
eller centralkassa för jordbrukskredit
utfärdade fordringsbevis,
med undantag av sådana för den
allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,
som medföra rätt till betalning
först efter utfärdarens övriga
fordringsägare (förlagsbevis);
--svenskt bankaktiebolag;
6. skuldförbindelser, för vilka bolaget
äger säkerhet genom
inteckning i jordbruks-, bostads-,
kontors- eller affärs fastighet inom
fyra femtedelar eller i annan fastighet
inom två tredjedelar av senast
fastställda taxeringsvärde eller
inteckning i tomträtt, till vilken
hör byggnad som är avsedd för bostads-,
kontors- eller af färs ändamål,
inom fyra femtedelar eller i annan
Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966
3
(Nuvarande lydelse)
säkringsinspektionen föreskriver;
dock att i varje fall åbyggnad skall,
för att inteckning i fastigheten eller
tomträtten må godkännas, vara
brandförsäkrad i försäkringsbolag
som avses i denna lag eller i utländsk
försäkringsanstalt med rätt att driva
försäkringsrörelse här i riket;
7. inhemska eller------
Utan hinder av vad i första stycket
är stadgat må ett belopp, motsvarande
högst en tiondel av försäkringsfonden
för egen räkning för
försäkringar i svensk valuta, redovisas
i andra värdehandlingar än i
första stycket 1—7 avses, dock icke
i aktier.
Med försäkringsfond-----
(Föreslagen lydelse)
tomträtt inom två tredjedelar av senast
fastställda taxeringsvärde, allt
med den ytterligare begränsning som
försäkring sinspektionen föreskriver
med hänsyn till tomträttsavtalets innehåll
eller annan omständighet,
dock att, utom i fråga om sådant
lån till svensk kommun för vilket
för säkringsinspektionen medgivit
undantag, åbyggnad skall, för att inteckning
i fastigheten eller tomträtten
må godkännas, vara brandförsäkrad
i försäkringsbolag som avses i
denna lag eller i utländsk försäkringsanstalt
med rätt att driva försäkringsrörelse
här i riket;
- —----kunna medgivas.
Utan hinder av vad i första stycket
är stadgat må ett belopp, motsvarande
högst en tiondel av försäkringsfonden
för egen räkning, redovisas
i andra värdehandlingar än i första
stycket 1—7 avses, dock icke i aktier.
— återförsäkringsgivares ansvarighet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.
2) Lag
angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 9 juni 1950 (nr 272) om rätt
för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse
här i riket
Härigenom förordnas, att 13 § lagen den 9 juni 1950 om rätt för utländsk
försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
13 §.
Försäkringsfonden med —----------i återförsäkring.
Utan hinder av vad i första stycket Utan hinder av vad i första stycket
är stadgat må ett belopp, motsvaran- är stadgat må ett belopp, motsvaran
Itihang
till riksdagens protokoll 1!>66. 9 samt. 1 avd. Nr 0
4
Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966
(Nuvarande lydelse)
de högst en tiondel av försäkringsfonden
för egen räkning för försäkringar
i svensk valuta, redovisas i
andra värdehandlingar än i första
stycket avses, dock icke i aktier.
(Föreslagen lydelse)
de högst en tiondel av försäkringsfonden
för egen räkning, redovisas i
andra värdehandlingar än i första
stycket avses, dock icke i aktier.
Med försäkringsfond----återförsäkringsgivares ansvarighet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.
Inledning
Svenska försäkringsbolags riksförbund (riksförbundet) har i framställning
till chefen för finansdepartementet hemställt om vissa ändringar i 274 §
lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse (FL). Paragrafen
innehåller bestämmelser om redovisning av livförsäkringsfond.
Över framställningen har efter remiss yttranden avgetts av försäkringsinspektionen,
fullmäktige i riksbanken, kommerskollegium, bostadsstyrelscn,
kreditinstitututredningen samt Konungariket Sveriges stadsliypotekskassa
och Svenska bostadskreditkassan gemensamt.
Kommerskollegium har överlämnat yttranden från handelskamrarna i
Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle.
Beträffande gällande rätt m. m. torde utskottet få hänvisa till propositionen
s. 5—7.
Riksförbundets hemställan
Riksförbundet hemställde att 274 § FL måtte ändras i följande hänseenden.
1. Förbundet begärde att den i paragrafens första stycke 6 angivna gränsen
för redovisning av inteckningslån skulle höjas till 80 % av senast fastställda
taxeringsvärde när det gäller andra fastigheter eller tomträtter än
bolagets egna.
2. Nyss angivna redovisningsgräns begärdes höjd till 100 % i fråga om
bolagets egna fastigheter och tomträtter.
3. Förbundet önskade att samma stadgande skulle kompletteras med en
bestämmelse för sådana fall där taxeringsvärde ännu ej fastställts för fastighet
eller tomträtt eller där på grund av ny-, till- eller ombyggnad ansökan
om fastställande av preliminärt taxeringsvärde gjorts men inte
prövats. Förbundet föreslog att redovisning av inteckning skulle få ske
inom 75 % av ett av bolaget beräknat uppskattningsvärde på sådana fastigheter
eller tomträtter.
4. Förbundet begärde att det i samma stadgande upptagna kravet på
Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966
5
brandförsäkring skulle kunna efterges i den omfattning och på de villkor
försäkringsinspektionen bestämmer när det gäller lån till kommun.
5. Förbundet hemställde att den s. k. fria sektorn skulle utvidgas från
en tiondel till en femtedel av försäkringsfonden för egen räkning. Samtidigt
önskade förbundet införa fri sektor även beträffande försäkringar i utländsk
valuta.
6. Förbundet hemställde om rätt att inom den fria sektorn redovisa även
aktier.
Efter remissbehandlingen har riksförbundet frånfallit sin hemställan
såvitt avser punkterna 2 och 6 samt modifierat den beträffande punkten 3.
Beträffande riksförbundets motivering för sin hemställan och remissyttrandena
torde utskottet få hänvisa till propositionen s. 8—21.
Riksförbundet har i ärendet ingivit en skrift till utskottet.
Departementschefen
Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Sträng, följande.
Ett livförsäkringsavtal omspänner i regel en avsevärd tidrymd, inte sällan
större delen av den försäkrades livstid. Den avgift som försäkringstagarna
enligt avtalet har att erlägga för försäkringen, premien, utgör grundvalen
för försäkringsbolagets möjlighet att fullgöra sin motprestation, utbetalande
av försäkringsummorna. Livförsäkringar innehåller ofta ett sparmoment.
Här kan nämnas de sammansatta kapitalförsäkringarna för dödsfall,
där försäkringssummorna betalas ut vid viss uppnådd ålder eller vid
dödsfall dessförinnan, samt framför allt de viktiga pensionsförsäkringarna,
inom vilka en betydande kapitalansamling äger rum. De medel som livförsäkringsbolagen
på grund härav förvaltar för försäkringstagarnas räkning
uppgår f. n. till ett betydande belopp (vid utgången av år 1964 uppgick
omslutningen av livförsäkringsbolagens balansräkningar till omkring 16
miljarder kr.). Huvudparten av dessa uppsamlade medel motsvarar försäkringsbolagens
skuld till de försäkrade.
Enligt gällande bestämmelser skall bolags ansvarighet på grund av sina
försäkringsåtaganden tas upp i dess balansräkning som skuld under benämningen
försäkringsfond. Med hänsyn till de försäkrade är det självfallet
av vikt att dessa medel förvaltas på sådant sätt att bolagen är i stånd att
vid varje tidpunkt fullgöra sina förbindelser enligt ingångna försäkringsavtal.
I syfte att säkerställa detta har i FL meddelats bestämmelser om placeringen
av medel som motsvarar försäkringsfonden i fråga om livförsäkring.
Beträffande förvaltningen av de medel som motsvarar försäkringsfonden
står kravet på placering i säkra objekt i förgrunden. Dessutom anmäler sig
6 Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966
krav på bästa möjliga avkastning och på tillfredsställande likviditet. Vid
sidan härav måste man emellertid komma ihåg att försäkringsbolagen har
en viktig uppgift som kapitalförsörjare på kreditmarknaden, särskilt vad
gäller långfristiga lån. Placeringsbestämmelserna i FL måste således också
ses mot bakgrunden av en ur samhällets synpunkt önskvärd investeringspolitik.
Som det nu är återspeglar 274 § FL nyss anförda betraktelsesätt genom
att dels binda den huvudsakliga delen av försäkringsfonden att redovisas i
vissa i säkerhetsavseende betryggande värdehandlingar, bland vilka återfinns
placeringsobjekt ägnade att tillgodose samhälleligt betydelsefulla investeringsbehov,
dels tillåta fri placering för återstående del av fonden, eu
tiondel av densamma.
Under de senaste åren har frågan om realvärdesäkring av tillgodohavanden
i nominalvärde fått ökad aktualitet. Diskussionen kring värdesäkringskommitténs
betänkande »Indexlån» (SOU 1964: 1—2) är i detta avseende
belysande. Frågan är av största betydelse för placeringar som är bundna för
lång tid. Livförsäkringssparandet är i högre grad än annat institutionellt
sparande långsiktigt och bundet.
Livförsäkringsbolagen har i skilda sammanhang anfört önskemål om liberalisering
av gällande fondredovisningsbestämmelser i syfte att kunna öka
det förvaltade kapitalets avkastning och därmed minska de ogynnsamma
verkningar för försäkringssparande! som ett fallande penningvärde medför.
Värdesäkringskommittén har inte haft möjlighet att företa de utredningar
som är nödvändiga för ett ställningstagande till utformningen av försäkringsbolagens
placeringsregler (SOU 1964: 1 s. 94). Som ett led i nu nämnda
liberaliseringssträvanden från försäkringsbolagens sida ingår den i förevarande
sammanhang aktuella framställningen från riksförbundet om ändring
av 274 § FL.
Riksförbundets ändringsförslag berör formellt sett endast bestämmelserna
för försäkringsfondredovisningen men skulle, om det genomfördes, få konsekvenser
som i vissa avseenden sträcker sig vida härutöver. Jag vill därvid
särskilt peka på frågorna om vidgning av den fria sektorn och rätten att placera
i aktier. Även den begärda höjningen av redovisningsgränsen för fastighetslån
och den därmed sammanhängande frågan om taxeringsvärdet som
underlag vid beräkning av redovisningsgränsen innefattar problem av större
räckvidd.
Rent allmänt vill jag här framhålla att jag delar riksförbundets åsikt att
åtgärder bör vidtas för att förbättra villkoren på lång sikt för
försäkringssparande t. Så länge försäkringssparande! förekommer
i sin nuvarande form bör alla ansträngningar göras i syfte att skydda spararna
mot de ogynnsamma verkningarna av en penningvärdeförsämring.
Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966
7
Som riksbanksfullmäktige påpekat i sitt remissyttrande måste emellertid,
vid sidan av önskemålet om förbättrad avkastning, allmänna samhällsekonomiska
synpunkter beaktas. En vidgning av den fria sektorn
skulle —- liksom medgivande till aktieplacering inom densamma
— i hög grad återverka på den totala lånemarknaden och därmed
aktualisera de placeringsbestämmelser som gäller för andra typer av kreditinstitut.
Enligt direktiven för kreditinstitututredningen skall utredningen
verkställa en förutsättningslös avvägning av de olika kreditinstitutens inbördes
ställning och funktion på kreditmarknaden. Kreditinstitututredningen
har — med undantag för herr Gallans — vid remissbehandlingen biträtt
förslaget om vidgning av den fria sektorn. De av riksbanksfullmäktige
anförda synpunkterna, som måste anses tungt vägande, leder mig emellertid
till den uppfattningen att båda de nu berörda frågorna — den fria sektorns
vidgning och aktieplaceringsrätten — bör anstå i avvaktan på ytterligare
överväganden. F. ö. vill jag beträffande den fria sektorn framhålla att enligt
försäkringsinspektionens uppgift en inte ringa del av densamma fortfarande
står outnyttjad, även om förhållandena härvidlag varierar mellan
de olika försäkringsbolagen.
Övriga åtgärder, som riksförbundet föreslagit, har inte samma kreditpolitiska
räckvidd.
Beträffande redovisningsgränsen för fastighetslån begär
riksförbundet, som efter remissbehandlingen frångått sin ursprungliga
ståndpunkt, en höjning för alla fastighetskategorier utom industrifastigheter
från nu gällande två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde till fyra
femtedelar av nämnda värde. För kategorien industrifastigheter föreslås ingen
ändring av gällande bestämmelser. Näringslivets representanter bland
remissinstanserna är genomgående positivt inställda till förslaget. Kreditinstitututredningen
förordar en höjning av redovisningsgränsen för jordbruks-,
bostads-, kontors- eller affärsfastigheter till 80 % av taxeringsvärdet. För
övriga fastigheter tillstyrks ingen höjning. Försäkringsinspektionen är av
samma mening som utredningen såvitt avser höjningen men anser att redovisningsgränsen
för fastigheter av annat slag samtidigt bör sänkas till hälften
av taxeringsvärdet. Riksbanken vill begränsa höjningen till att avse endast
bostadsfastigheter. En särskild fråga tas upp av bostadsstyrelsen, som
anser att det pantvärde som fastställs enligt de statliga lånebestämmelserna
bör läggas till grund för bedömandet av inteckningssäkerheten i stället för
taxeringsvärdet. Även stadshypotekskassan och bostadskrcditkassan berör
spörsmålet om grundvalen för bestämmandet av säkerhetsgränsen.
En höjning av redovisningsgränsen bör, såvitt jag kan finna, kunna ske för
jordbruks-, bostads-, kontors- och affärsfastigheter utan att solvenskravet
eftersatts. Jag vill i sammanhanget framhålla att till jordbruksfastighet,
8
Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966
liksom fallet är i banklagstiftningen, bör kunna räknas även skogsfastighet.
Innan jag så övergår till att behandla frågorna om taxeringsvärdet som
grundval för redovisning av inteckningar, nya redovisningsgränser samt behandlingen
i redovisningshänseende av inteckningar när det gäller andra
fastighetskategorier än jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastigheter,
vill jag beröra ytterligare ett i sammanhanget betydelsefullt spörsmål, som
helt förbigåtts i det föregående. Den 15 september i år beslöt Ivungl. Maj :t
inhämta lagrådets yttrande rörande ett inom justitiedepartementet upprättat
förslag till lag om fast egendom och vad därtill hör. Den nya lagen avses träda
i kraft den 1 januari 1967. Enligt den föreslagna lagen sker ingen större
ändring i nuvarande förhållanden utom i fråga om industrifastigheter. Till
industrifastighet avses skola höra, utöver vad som nu utgör fast egendom,,
maskin- och annan utrustning som tillförts fastigheten för att användas i
den industriella verksamheten huvudsakligen på denna fastighet. Fordon,
kontorsutrustning och handverktyg räknas emellertid inte till fastigheten.
Frågan i vad mån de föreslagna reglerna om fast egendom kommer att påverka
fondredovisningen blir, om man behåller det nuvarande systemet att
anknyta redovisningsgränserna till taxeringsvärdet, beroende av samordningen
mellan de civilrättsliga och de skatterättsliga reglerna om fastighetsbegreppet.
Frågan om en sådan samordning ämnar jag låta utreda inom
finansdepartementet. Jag vill emellertid förutskicka att jag kommer ati
föreslå att de nuvarande skatterättsliga reglerna om fastighetsbegreppet
skall gälla under tiden före nästa allmänna fastighetstaxering, vilken normalt
skall ske år 1970.
Redan vid tillkomsten av FL diskuterades möjligheten av att bestämma
lånegränsen för vissa fastigheter i förhållande till det avkastningsvärde som
fastställdes av den då existerande byggnadslånebyrån i stället för i förhållande
till taxeringsvärdet. I prop. 1948: 50 anförde föredraganden (s. 217) bl. a.
att förslaget inte saknade sitt intresse men att förhållandena manade till stor
försiktighet. Den allmänna fastighetstaxeringen frångicks inte som värderingsnorm.
Frågan dryftades ingående för stadshypoteks- och bostadskreditväsendets
vidkommande i samband med omorganisationen av stadshypoteks-
och bostadskreditinstitutionerna. För dessa institutioner slopades taxeringsvärdena
som norm för säkerhetskravet vid föreningarnas långivning. I
stället infördes som sådan norm de uppskattningsvärden som föreningarna
skall åsätta låneobjekten. Vid lån till fastigheter som finansieras med statligt
bostadslån skall emellertid det pantvärde som fastställts enligt de statliga lånebestämmelserna
läggas till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet,
om inte särskilda skäl föranleder annat. (Se prop. 1963: 163 s.
54, B:oU 26 s. 23, rskr 349, SFS 1963: 573, 30 § och 1963: 575, 30 §.)
Även bortsett från de synpunkter som jag här hänvisat till kan det nu —
med hänsyn till vad jag nämnt i det föregående beträffande förslaget till
nya civilrättsliga regler om vad som skall anses utgöra fast egendom — före
-
9
Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966
ialla naturligt att helt frångå taxeringsvärdet som underlag för belåningsvärdet.
När det gäller försäkringsbolagens kapitalplaceringar gör emellertid
trygghetskraven sig så starkt gällande att man inte utan ingående belysning
bör överge ett system som i detta hänseende fungerat tillfredsställande. Även
om bostadsstyrelsens synpunkter är värda allt beaktande ger dock styrelsens
yttrande inte tillräckligt underlag för en bedömning av de följder som en
redovisning enligt styrelsens förslag skulle få för försäkringsbolagen i soliditetshänseende.
Dessutom löser förslaget inte de svårigheter i fondredovisningsavseende
som ett utvidgat fastighetsbegrepp skapar på industrilåneområdet.
överger man det nuvarande taxeringsvärdet som underlag för bestämmande
av säkerheten vid industrilån, måste man nämligen — av skäl som
jag i det följande närmare skall gå in på — helt omarbeta redovisningsbestämmelserna
för sådana lån. Även om en sådan omarbetning förefaller nödvändig
inom en inte alltför avlägsen framtid, skulle det innebära en olycklig
fördröjning av liberaliseringen ifall frågan om grundvalen för redovisningen
skulle behöva lösas tillsammans med de förslag i övrigt som här behandlas.
Jag förordar således att taxeringsvärdet som det bestäms enligt nuvarande
regler tills vidare bibehålls som grund vid bestämmande av redovisningsgränserna.
Beträttande maximigränsen är det en allmänt förekommande mening att
redovisning bör få ske intill 80 %, dvs. fyra femtedelar av senast fastställda
taxeringsvärde. Det sagda berör emellertid, såsom framgår av vad jag tidigare
anfört, inte andra kategorier än jordbruks-, bostads-, kontors- och affärsfastigheter.
Till återstående fastighetskategorier återkommer jag i det följande.
Stadshypotekskassan och bostadskreditkassan föreslår emellertid en
något snävare belåningsgräns, nämligen 75 % av försäkringsbolagets uppskattningsvärde
under förutsättning att gränsen dock inte i något fall får
överstiga 80 % av taxeringsvärdet. Genom en sådan regel, anser nämnda institutioner,
skulle bolagens ansvar för ett riktigt avvägt belåningsvärde
poängteras. Min uppfattning är att en maximigräns vid fyra femtedelar av
taxeringsvärdet är tillräcklig ur säkerhetssynpunkt när det gäller dessa kategorier
av fastigheter. Ytterligare bestämmelser förefaller onödigt komplicerande.
Omprövning av denna gräns måste naturligtvis ske om de nuvarande
reglerna om fastighetsbegreppet vid taxeringen överges.
Som tidigare framhållits föreslår försäkringsinspeklionen eu sänkning av
belåningsrätten för andra fastighetskategorier än jordbruks-, bostads-, kontors-
och affärsfastigheter från nuvarande två tredjedelar till hälften av taxeringsvärdet.
Kategorien industrifastigheter tilldrar sig här givetvis det största
intresset. Inspektionen betonar att det kan ifrågasättas huruvida inteckning
i industrifastighet över huvud taget bör tas upp bland de värdehandlingar
som generellt godkänns i bunden sektor med tanke på att det i många fall
är företagets bärighet som är helt avgörande för tryggheten och inte fastighetsinteckningen.
En gräns vid 50 % av taxeringsvärdet skulle anknyta till
10
Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966
den praxis som utvecklat sig på området. Sänkningsförslaget bör dessutom
ses i samband med förslaget om ökat utrymme för fri placering, vilket inspektionen
understöder.
Frågan om acceptabla säkerheter för industrilån är komplicerad. Den har
i flera avseenden betydligt större räckvidd än vad som framgår av det hittills
anförda. Så t. ex. uppkommer liknande problem vid emission av industriobligationer.
För någon tid sedan introducerades på den svenska marknaden
obligationer med s. k. negativ klausul. För sådana obligationer lämnas
inte realsäkerhet utan låntagaren utfäster sig i stället att inte skuldsätta
sig mer än i viss närmare angiven grad. I den mån sådana obligationer
offentligen utbjuds av svensk affärsbank äger f. ö. ett försäkringsbolag redovisa
dem i den bundna sektorn av försäkringsfonden. Även om realsäkerhet
ställs för industriobligationer kan i fortsättningen — efter införande av
de nya reglerna om vad som skall anses utgöra fast egendom — säkerheten
för industriobligationer i vilka försäkringsfondmedel placerats komma
att befinna sig ovanför de säkerhetsgränser som iakttas mot bakgrunden
av nuvarande civilrättsliga regler för fastighetsbegreppet. Å andra sidan
måste man komma ihåg att den föreslagna ändringen av fastighetsbegreppet
är föranledd huvudsakligen av ett önskemål från näringslivets
sida att bättre kunna utnyttja de faktiska säkerheter som finns i ett välkonsoliderat
industriföretag. Jag anser sålunda att frågan för försäkringsbolagens
vidkommande måste uppmärksammas i fortsättningen. Som jag
redan nämnt vore det olyckligt om de ytterligare överväganden som fordras
i fråga om säkerheter för industrilån skulle fördröja en liberalisering av
försäkringsbolagens fondredovisningsregler. I avvaktan på dessa ytterligare
överväganden förefaller det mig lämpligast att lämna redovisningsbestämmelserna
angående industrifastigheter utan ändring.
Riksförbundet framhåller att obebyggda fastigheter och tomträtter enligt
försäkringsinspektionens förslag omfattas av den lägre redovisningsgränsen.
Jag har inte förordat inspektionens sänkningsförslag. Enligt min uppfattning
bör nuvarande redovisningsregler gälla även såvitt avser obebyggda
fastigheter och tomträtter utan tillhörande byggnad.
En fråga av mindre betydelse är riksförbundets förslag om rätt för försäkringsbolag
att använda eget uppskattningsvärde som redovisningsgrund
för det fall att taxeringsvärde ännu inte fastställts
för fastighet eller tomträtt eller där på grund av ny-, till- eller ombyggnad
ansökan om fastställande av preliminärt taxeringsvärde gjorts men inte prövats.
Förslaget gav i sin ursprungliga form anledning till smärre erinringar
från de remissinstanser som i huvudsak var positivt inställda. Förbundet modifierade
sitt förslag i överensstämmelse med dessa erinringar. Emellertid
är majoriteten inom riksbanksfullmäktige motståndare till förslaget med
motivering att det skulle i onödan komplicera lagtexten. Med hänsyn till vad
Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966
11
jag i det föregående anfört om nödvändigheten att ytterligare belysa taxeringsvärdets
roll i framtiden som måttstock vid bestämmande av realsäkerhetsgränser
bör enligt min mening frågan om uppskattningsvärde för de speciella,
här avsedda fallen tas upp i sitt större sammanhang. Därför biträder
jag inte f. n. riksförbundets ändringsförslag i detta avseende.
Kvarstående förslag, dvs. om möjlighet att dispensera från kravet på
brandförsäkring av byggnad på fastighet, för vilken inteckning redovisas
inom försäkringsfondens bundna sektor, samt om inrättande av
fri sektor för försäkringar i utländsk valuta har inte
föranlett erinringar från remissinstansernas sida. Jag har redan — i samband
med diskussionen om utvidgning av den fria sektorn — förklarat mig
beredd att tillstyrka inrättandet av en fri sektor för försäkringar i utländsk
valuta. Som konsekvens härav bör ändring vidtas även såvitt avser utländska
försäkringsanstalter med rätt att driva rörelse här i riket. Även
den begärda möjligheten till dispens från brandförsäkringskravet anser jag
böra införas i FL.
Departementschefen yttrar vidare att han under våren 1965 i samband
med omorganisationen av Svenska skeppshypotekskassan och inrättandet av
Skeppsfartens sekundärlånekassa, framhållit att obligationer, som
sekundärlånekassan utfärdar, borde få användas för redovisning
av livförsäkringsfonder samt att uttalandet icke väckt någon gensaga.
Nu föreslås sålunda att denna möjlighet öppnas genom ett tillägg i
274 § första stycket 2 FL. Anledningen till att orden »Svenska jordbrukskreditkassan»
föreslås uteslutna ur 274 § första stycket 3 är enligt departementschefen
att kassan numera upphört och några fordringsbevis utfärdade
av kassan enligt uppgift inte innehas av något försäkringsbolag. Alt
ordet »postsparbanken» föreslås utbytt mot ordet »postbanken» är föranlett
av organisatoriska förändringar inom postbanken. Den reella innebörden är
att även fordringsbevis som utfärdats inom postgirorörelsen får redovisas
inom den bundna sektorn.
Slutligen tillägger departementschefen att de nu föreslagna redovisningsreglerna
för livförsäkringsfond kommer att tillämpas även på premiereserverna
vid allframtidsförsäkring och på säkerhetsfond för bolag som meddelar
såväl livförsäkring som annan försäkring än personförsäkring. Detta
följer av hänvisningen i 275 och 277 §§ till 274 §.
De föreslagna lagändringarna bör enligt departementschefen träda i kraft
den 1 juli 1966.
Lagrådet
Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran.
12
Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966
Utskottet
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag
och får därför hemställa,
att förevarande proposition, nr 5, måtte av riksdagen
bifallas.
Stockholm den 8 februari 1966
På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Erik Svedberg, Ernulf, Arvidson, Lundin,
Ferdinand Nilsson, Schött, Helge Karlsson och fru Lilly Ohlsson;
från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Östrand, Svensson
i Vä, fru Kristensson, herr Gustafsson i Borås, fröken Bergegren, herrar
Martinsson och Jönsson i Malmö.
Särskilt yttrande
av herrar Ernulf, Schött och fru Kristensson.
I en till utskottet från Svenska försäkringsbolags riksförbund inkommen
promemoria angående 274 § lagen om försäkringsrörelse har förbundet på
anförd motivering sammanfattningsvis yttrat följande.
Sammanfattningsvis får alltså uttalas, att 274 § FL — liksom lagen i övrigt
-—- tillkommit med de enda syftena att tillgodose försäkringstagarnas
intressen och i detta fall kraven på säkerhet, god avkastning och tillfredsställande
likviditet samt att skilda samhälleliga önskemål om inriktningen
av investeringspolitiken kan tillgodoses genom andra lagar och med andra
medel. En annan sak är att, därest statsmakternas önskemål om investeringspolitiken
är framsynta och ekonomiskt välavvägda, det torde finnas alla skäl
för försäkringsbolagen att bidraga till att uppfylla dessa önskemål såsom
väl överensstämmande med försäkringstagarnas.
Detta yttrande ger vid handen att departementschefens uttalande (propositionen
s. 22 och utlåtandet s. 5 f.) vållat tveksamhet rörande lagrummets
syfte. Med hänsyn härtill hade utskottet enligt vår mening bort uttala
att syftet med bestämmelsen nu liksom vid lagens tillkomst icke är att styra
försäkringsbolagens investeringspolitik utan att tillgodose försäkringstagarnas
intressen.
MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660030
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1966:76 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts ''proposition angående ändrade bestämmelser om ersättning av allmänna medel till vittnen■, m. m. a1 i texten