Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 274 § lagen den 17 juni 19U8

1966-02-08 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1966:6, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 274 § lagen den 17 juni 19U8

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966

1

Nr 6

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändrad lydelse av 274 § lagen den 17

juni 19U8 (nr 433) om försäkringsrörelse, m. m.

Genom en den 17 december 1965 dagtecknad proposition, nr 5 år 1966,

vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av första lagutskottet, har

Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och

lagrådet förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 274 § lagen den 17 juni 1948 (nr

433) om försäkringsrörelse,

2) lag angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 9 juni 1950 (nr 272)

om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här

i riket.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i bestämmelserna för redovisning

av försäkringsbolagens livförsäkringsfonder. Ändringarna berör i

huvudsak den s. k. bundna sektorn. Dock föreslås införande av fri sektor

för försäkringar i utländsk valuta.

Förslaget om den bundna sektorn innebär bl. a. en höjning av nuvarande

redovisningsgräns för inteckningar, två tredjedelar av senast

fastställda taxeringsvärde, till fyra femtedelar av detta värde när redovisningen

avser jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastigheter. Vidare

föreslås det nu föreskrivna, oavvisliga kravet på brandförsäkring av

den intecknade fastighetens byggnader uppmjukat med en dispensmöjlighet

när det gäller lån till svensk kommun.

Som följd av den omorganisation av Svenska skeppshypotekskassan

som ägde rum våren 1965, då samtidigt Skeppsfartens sekundärlånekassa

inrättades, föreslås nu rätt för försäkringsbolag att inom den bundna sektorn

av livförsäkringsfonden få redovisa de obligationer som utfärdas av

sekundärlånekassan på samma sätt som f. n. gäller beträffande skeppshypotekskassans

obligationer.

De i propositionen föreslagna ändringarna avses skola tillämpas även

beträffande utländska försäkringsanstalter med rätt att driva rörelse här

i riket.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1966.

1 llihang till riksdagens protokoll 19G6. 9 samt. 1 avd. Nr 6

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966

De genom propositionen framlagda förslagen är av följande lydelse.

1) Lag

angående ändrad lydelse av 274 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om

försäkringsrörelse

Härigenom förordnas, att 274 § lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

274 8.

Vid envar-----— —-—•-

2. obligationer utfärdade av Sveriges

allmänna hypoteksbank, konungariket

Sveriges stadshypotekskassa,

Svenska bostadskreditkassan

eller Svenska skeppshypotekskassan

eller av kreditaktiebolag, som enligt

vad därom finnes stadgat står under

tillsyn av bankinspektionen;

3. av riksbanken, svenskt bankaktiebolag,

postsparbanken, svensk

sparbank, Svenska jordbrukskreditkassan

eller centralkassa för jordbrukskredit

utfärdade fordringsbevis,

med undantag av sådana för den

allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,

som medföra rätt till betalning

först efter utfärdarens övriga

fordringsägare (förlagsbevis);

4. obligationer eller------

6. skuldförbindelser, för vilka bolaget

äger säkerhet genom inteckning

i fast egendom inom två tredjedelar

av senast fastställda taxeringsvärde,

ävensom skuldförbindelser

med säkerhet av inteckning i tomträtt

inom två tredjedelar av senast

fastställda taxeringsvärde och med

den ytterligare begränsning med hänsyn

till tomträttsavtalets innehåll eller

andra omständigheter, som för
1

Senaste lydelse av 274 § se 1963: 77.

— av staten;

2. obligationer utfärdade av Sveriges

allmänna hypoteksbank, konungariket

Sveriges stadshypotekskassa,

Svenska bostadskreditkassan,

Svenska skeppshypotekskassan eller

Skeppsfartens sekundärlånekassa eller

av kreditaktiebolag, som enligt

vad därom finnes stadgat står under

tillsyn av bankinspektionen;

3. av riksbanken, svenskt bankaktiebolag,

postbanken, svensk sparbank

eller centralkassa för jordbrukskredit

utfärdade fordringsbevis,

med undantag av sådana för den

allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,

som medföra rätt till betalning

först efter utfärdarens övriga

fordringsägare (förlagsbevis);

--svenskt bankaktiebolag;

6. skuldförbindelser, för vilka bolaget

äger säkerhet genom

inteckning i jordbruks-, bostads-,

kontors- eller affärs fastighet inom

fyra femtedelar eller i annan fastighet

inom två tredjedelar av senast

fastställda taxeringsvärde eller

inteckning i tomträtt, till vilken

hör byggnad som är avsedd för bostads-,

kontors- eller af färs ändamål,

inom fyra femtedelar eller i annan

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966

3

(Nuvarande lydelse)

säkringsinspektionen föreskriver;

dock att i varje fall åbyggnad skall,

för att inteckning i fastigheten eller

tomträtten må godkännas, vara

brandförsäkrad i försäkringsbolag

som avses i denna lag eller i utländsk

försäkringsanstalt med rätt att driva

försäkringsrörelse här i riket;

7. inhemska eller------

Utan hinder av vad i första stycket

är stadgat må ett belopp, motsvarande

högst en tiondel av försäkringsfonden

för egen räkning för

försäkringar i svensk valuta, redovisas

i andra värdehandlingar än i

första stycket 1—7 avses, dock icke

i aktier.

Med försäkringsfond-----

(Föreslagen lydelse)

tomträtt inom två tredjedelar av senast

fastställda taxeringsvärde, allt

med den ytterligare begränsning som

försäkring sinspektionen föreskriver

med hänsyn till tomträttsavtalets innehåll

eller annan omständighet,

dock att, utom i fråga om sådant

lån till svensk kommun för vilket

för säkringsinspektionen medgivit

undantag, åbyggnad skall, för att inteckning

i fastigheten eller tomträtten

må godkännas, vara brandförsäkrad

i försäkringsbolag som avses i

denna lag eller i utländsk försäkringsanstalt

med rätt att driva försäkringsrörelse

här i riket;

- —----kunna medgivas.

Utan hinder av vad i första stycket

är stadgat må ett belopp, motsvarande

högst en tiondel av försäkringsfonden

för egen räkning, redovisas

i andra värdehandlingar än i första

stycket 1—7 avses, dock icke i aktier.

— återförsäkringsgivares ansvarighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

2) Lag

angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 9 juni 1950 (nr 272) om rätt

för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse

här i riket

Härigenom förordnas, att 13 § lagen den 9 juni 1950 om rätt för utländsk

försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 §.

Försäkringsfonden med —----------i återförsäkring.

Utan hinder av vad i första stycket Utan hinder av vad i första stycket

är stadgat må ett belopp, motsvaran- är stadgat må ett belopp, motsvaran
Itihang

till riksdagens protokoll 1!>66. 9 samt. 1 avd. Nr 0

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966

(Nuvarande lydelse)

de högst en tiondel av försäkringsfonden

för egen räkning för försäkringar

i svensk valuta, redovisas i

andra värdehandlingar än i första

stycket avses, dock icke i aktier.

(Föreslagen lydelse)

de högst en tiondel av försäkringsfonden

för egen räkning, redovisas i

andra värdehandlingar än i första

stycket avses, dock icke i aktier.

Med försäkringsfond----återförsäkringsgivares ansvarighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

Inledning

Svenska försäkringsbolags riksförbund (riksförbundet) har i framställning

till chefen för finansdepartementet hemställt om vissa ändringar i 274 §

lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse (FL). Paragrafen

innehåller bestämmelser om redovisning av livförsäkringsfond.

Över framställningen har efter remiss yttranden avgetts av försäkringsinspektionen,

fullmäktige i riksbanken, kommerskollegium, bostadsstyrelscn,

kreditinstitututredningen samt Konungariket Sveriges stadsliypotekskassa

och Svenska bostadskreditkassan gemensamt.

Kommerskollegium har överlämnat yttranden från handelskamrarna i

Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle.

Beträffande gällande rätt m. m. torde utskottet få hänvisa till propositionen

s. 5—7.

Riksförbundets hemställan

Riksförbundet hemställde att 274 § FL måtte ändras i följande hänseenden.

1. Förbundet begärde att den i paragrafens första stycke 6 angivna gränsen

för redovisning av inteckningslån skulle höjas till 80 % av senast fastställda

taxeringsvärde när det gäller andra fastigheter eller tomträtter än

bolagets egna.

2. Nyss angivna redovisningsgräns begärdes höjd till 100 % i fråga om

bolagets egna fastigheter och tomträtter.

3. Förbundet önskade att samma stadgande skulle kompletteras med en

bestämmelse för sådana fall där taxeringsvärde ännu ej fastställts för fastighet

eller tomträtt eller där på grund av ny-, till- eller ombyggnad ansökan

om fastställande av preliminärt taxeringsvärde gjorts men inte

prövats. Förbundet föreslog att redovisning av inteckning skulle få ske

inom 75 % av ett av bolaget beräknat uppskattningsvärde på sådana fastigheter

eller tomträtter.

4. Förbundet begärde att det i samma stadgande upptagna kravet på

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966

5

brandförsäkring skulle kunna efterges i den omfattning och på de villkor

försäkringsinspektionen bestämmer när det gäller lån till kommun.

5. Förbundet hemställde att den s. k. fria sektorn skulle utvidgas från

en tiondel till en femtedel av försäkringsfonden för egen räkning. Samtidigt

önskade förbundet införa fri sektor även beträffande försäkringar i utländsk

valuta.

6. Förbundet hemställde om rätt att inom den fria sektorn redovisa även

aktier.

Efter remissbehandlingen har riksförbundet frånfallit sin hemställan

såvitt avser punkterna 2 och 6 samt modifierat den beträffande punkten 3.

Beträffande riksförbundets motivering för sin hemställan och remissyttrandena

torde utskottet få hänvisa till propositionen s. 8—21.

Riksförbundet har i ärendet ingivit en skrift till utskottet.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet

Sträng, följande.

Ett livförsäkringsavtal omspänner i regel en avsevärd tidrymd, inte sällan

större delen av den försäkrades livstid. Den avgift som försäkringstagarna

enligt avtalet har att erlägga för försäkringen, premien, utgör grundvalen

för försäkringsbolagets möjlighet att fullgöra sin motprestation, utbetalande

av försäkringsummorna. Livförsäkringar innehåller ofta ett sparmoment.

Här kan nämnas de sammansatta kapitalförsäkringarna för dödsfall,

där försäkringssummorna betalas ut vid viss uppnådd ålder eller vid

dödsfall dessförinnan, samt framför allt de viktiga pensionsförsäkringarna,

inom vilka en betydande kapitalansamling äger rum. De medel som livförsäkringsbolagen

på grund härav förvaltar för försäkringstagarnas räkning

uppgår f. n. till ett betydande belopp (vid utgången av år 1964 uppgick

omslutningen av livförsäkringsbolagens balansräkningar till omkring 16

miljarder kr.). Huvudparten av dessa uppsamlade medel motsvarar försäkringsbolagens

skuld till de försäkrade.

Enligt gällande bestämmelser skall bolags ansvarighet på grund av sina

försäkringsåtaganden tas upp i dess balansräkning som skuld under benämningen

försäkringsfond. Med hänsyn till de försäkrade är det självfallet

av vikt att dessa medel förvaltas på sådant sätt att bolagen är i stånd att

vid varje tidpunkt fullgöra sina förbindelser enligt ingångna försäkringsavtal.

I syfte att säkerställa detta har i FL meddelats bestämmelser om placeringen

av medel som motsvarar försäkringsfonden i fråga om livförsäkring.

Beträffande förvaltningen av de medel som motsvarar försäkringsfonden

står kravet på placering i säkra objekt i förgrunden. Dessutom anmäler sig

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966

krav på bästa möjliga avkastning och på tillfredsställande likviditet. Vid

sidan härav måste man emellertid komma ihåg att försäkringsbolagen har

en viktig uppgift som kapitalförsörjare på kreditmarknaden, särskilt vad

gäller långfristiga lån. Placeringsbestämmelserna i FL måste således också

ses mot bakgrunden av en ur samhällets synpunkt önskvärd investeringspolitik.

Som det nu är återspeglar 274 § FL nyss anförda betraktelsesätt genom

att dels binda den huvudsakliga delen av försäkringsfonden att redovisas i

vissa i säkerhetsavseende betryggande värdehandlingar, bland vilka återfinns

placeringsobjekt ägnade att tillgodose samhälleligt betydelsefulla investeringsbehov,

dels tillåta fri placering för återstående del av fonden, eu

tiondel av densamma.

Under de senaste åren har frågan om realvärdesäkring av tillgodohavanden

i nominalvärde fått ökad aktualitet. Diskussionen kring värdesäkringskommitténs

betänkande »Indexlån» (SOU 1964: 1—2) är i detta avseende

belysande. Frågan är av största betydelse för placeringar som är bundna för

lång tid. Livförsäkringssparandet är i högre grad än annat institutionellt

sparande långsiktigt och bundet.

Livförsäkringsbolagen har i skilda sammanhang anfört önskemål om liberalisering

av gällande fondredovisningsbestämmelser i syfte att kunna öka

det förvaltade kapitalets avkastning och därmed minska de ogynnsamma

verkningar för försäkringssparande! som ett fallande penningvärde medför.

Värdesäkringskommittén har inte haft möjlighet att företa de utredningar

som är nödvändiga för ett ställningstagande till utformningen av försäkringsbolagens

placeringsregler (SOU 1964: 1 s. 94). Som ett led i nu nämnda

liberaliseringssträvanden från försäkringsbolagens sida ingår den i förevarande

sammanhang aktuella framställningen från riksförbundet om ändring

av 274 § FL.

Riksförbundets ändringsförslag berör formellt sett endast bestämmelserna

för försäkringsfondredovisningen men skulle, om det genomfördes, få konsekvenser

som i vissa avseenden sträcker sig vida härutöver. Jag vill därvid

särskilt peka på frågorna om vidgning av den fria sektorn och rätten att placera

i aktier. Även den begärda höjningen av redovisningsgränsen för fastighetslån

och den därmed sammanhängande frågan om taxeringsvärdet som

underlag vid beräkning av redovisningsgränsen innefattar problem av större

räckvidd.

Rent allmänt vill jag här framhålla att jag delar riksförbundets åsikt att

åtgärder bör vidtas för att förbättra villkoren på lång sikt för

försäkringssparande t. Så länge försäkringssparande! förekommer

i sin nuvarande form bör alla ansträngningar göras i syfte att skydda spararna

mot de ogynnsamma verkningarna av en penningvärdeförsämring.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966

7

Som riksbanksfullmäktige påpekat i sitt remissyttrande måste emellertid,

vid sidan av önskemålet om förbättrad avkastning, allmänna samhällsekonomiska

synpunkter beaktas. En vidgning av den fria sektorn

skulle —- liksom medgivande till aktieplacering inom densamma

— i hög grad återverka på den totala lånemarknaden och därmed

aktualisera de placeringsbestämmelser som gäller för andra typer av kreditinstitut.

Enligt direktiven för kreditinstitututredningen skall utredningen

verkställa en förutsättningslös avvägning av de olika kreditinstitutens inbördes

ställning och funktion på kreditmarknaden. Kreditinstitututredningen

har — med undantag för herr Gallans — vid remissbehandlingen biträtt

förslaget om vidgning av den fria sektorn. De av riksbanksfullmäktige

anförda synpunkterna, som måste anses tungt vägande, leder mig emellertid

till den uppfattningen att båda de nu berörda frågorna — den fria sektorns

vidgning och aktieplaceringsrätten — bör anstå i avvaktan på ytterligare

överväganden. F. ö. vill jag beträffande den fria sektorn framhålla att enligt

försäkringsinspektionens uppgift en inte ringa del av densamma fortfarande

står outnyttjad, även om förhållandena härvidlag varierar mellan

de olika försäkringsbolagen.

Övriga åtgärder, som riksförbundet föreslagit, har inte samma kreditpolitiska

räckvidd.

Beträffande redovisningsgränsen för fastighetslån begär

riksförbundet, som efter remissbehandlingen frångått sin ursprungliga

ståndpunkt, en höjning för alla fastighetskategorier utom industrifastigheter

från nu gällande två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde till fyra

femtedelar av nämnda värde. För kategorien industrifastigheter föreslås ingen

ändring av gällande bestämmelser. Näringslivets representanter bland

remissinstanserna är genomgående positivt inställda till förslaget. Kreditinstitututredningen

förordar en höjning av redovisningsgränsen för jordbruks-,

bostads-, kontors- eller affärsfastigheter till 80 % av taxeringsvärdet. För

övriga fastigheter tillstyrks ingen höjning. Försäkringsinspektionen är av

samma mening som utredningen såvitt avser höjningen men anser att redovisningsgränsen

för fastigheter av annat slag samtidigt bör sänkas till hälften

av taxeringsvärdet. Riksbanken vill begränsa höjningen till att avse endast

bostadsfastigheter. En särskild fråga tas upp av bostadsstyrelsen, som

anser att det pantvärde som fastställs enligt de statliga lånebestämmelserna

bör läggas till grund för bedömandet av inteckningssäkerheten i stället för

taxeringsvärdet. Även stadshypotekskassan och bostadskrcditkassan berör

spörsmålet om grundvalen för bestämmandet av säkerhetsgränsen.

En höjning av redovisningsgränsen bör, såvitt jag kan finna, kunna ske för

jordbruks-, bostads-, kontors- och affärsfastigheter utan att solvenskravet

eftersatts. Jag vill i sammanhanget framhålla att till jordbruksfastighet,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966

liksom fallet är i banklagstiftningen, bör kunna räknas även skogsfastighet.

Innan jag så övergår till att behandla frågorna om taxeringsvärdet som

grundval för redovisning av inteckningar, nya redovisningsgränser samt behandlingen

i redovisningshänseende av inteckningar när det gäller andra

fastighetskategorier än jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastigheter,

vill jag beröra ytterligare ett i sammanhanget betydelsefullt spörsmål, som

helt förbigåtts i det föregående. Den 15 september i år beslöt Ivungl. Maj :t

inhämta lagrådets yttrande rörande ett inom justitiedepartementet upprättat

förslag till lag om fast egendom och vad därtill hör. Den nya lagen avses träda

i kraft den 1 januari 1967. Enligt den föreslagna lagen sker ingen större

ändring i nuvarande förhållanden utom i fråga om industrifastigheter. Till

industrifastighet avses skola höra, utöver vad som nu utgör fast egendom,,

maskin- och annan utrustning som tillförts fastigheten för att användas i

den industriella verksamheten huvudsakligen på denna fastighet. Fordon,

kontorsutrustning och handverktyg räknas emellertid inte till fastigheten.

Frågan i vad mån de föreslagna reglerna om fast egendom kommer att påverka

fondredovisningen blir, om man behåller det nuvarande systemet att

anknyta redovisningsgränserna till taxeringsvärdet, beroende av samordningen

mellan de civilrättsliga och de skatterättsliga reglerna om fastighetsbegreppet.

Frågan om en sådan samordning ämnar jag låta utreda inom

finansdepartementet. Jag vill emellertid förutskicka att jag kommer ati

föreslå att de nuvarande skatterättsliga reglerna om fastighetsbegreppet

skall gälla under tiden före nästa allmänna fastighetstaxering, vilken normalt

skall ske år 1970.

Redan vid tillkomsten av FL diskuterades möjligheten av att bestämma

lånegränsen för vissa fastigheter i förhållande till det avkastningsvärde som

fastställdes av den då existerande byggnadslånebyrån i stället för i förhållande

till taxeringsvärdet. I prop. 1948: 50 anförde föredraganden (s. 217) bl. a.

att förslaget inte saknade sitt intresse men att förhållandena manade till stor

försiktighet. Den allmänna fastighetstaxeringen frångicks inte som värderingsnorm.

Frågan dryftades ingående för stadshypoteks- och bostadskreditväsendets

vidkommande i samband med omorganisationen av stadshypoteks-

och bostadskreditinstitutionerna. För dessa institutioner slopades taxeringsvärdena

som norm för säkerhetskravet vid föreningarnas långivning. I

stället infördes som sådan norm de uppskattningsvärden som föreningarna

skall åsätta låneobjekten. Vid lån till fastigheter som finansieras med statligt

bostadslån skall emellertid det pantvärde som fastställts enligt de statliga lånebestämmelserna

läggas till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet,

om inte särskilda skäl föranleder annat. (Se prop. 1963: 163 s.

54, B:oU 26 s. 23, rskr 349, SFS 1963: 573, 30 § och 1963: 575, 30 §.)

Även bortsett från de synpunkter som jag här hänvisat till kan det nu —

med hänsyn till vad jag nämnt i det föregående beträffande förslaget till

nya civilrättsliga regler om vad som skall anses utgöra fast egendom — före
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966

ialla naturligt att helt frångå taxeringsvärdet som underlag för belåningsvärdet.

När det gäller försäkringsbolagens kapitalplaceringar gör emellertid

trygghetskraven sig så starkt gällande att man inte utan ingående belysning

bör överge ett system som i detta hänseende fungerat tillfredsställande. Även

om bostadsstyrelsens synpunkter är värda allt beaktande ger dock styrelsens

yttrande inte tillräckligt underlag för en bedömning av de följder som en

redovisning enligt styrelsens förslag skulle få för försäkringsbolagen i soliditetshänseende.

Dessutom löser förslaget inte de svårigheter i fondredovisningsavseende

som ett utvidgat fastighetsbegrepp skapar på industrilåneområdet.

överger man det nuvarande taxeringsvärdet som underlag för bestämmande

av säkerheten vid industrilån, måste man nämligen — av skäl som

jag i det följande närmare skall gå in på — helt omarbeta redovisningsbestämmelserna

för sådana lån. Även om en sådan omarbetning förefaller nödvändig

inom en inte alltför avlägsen framtid, skulle det innebära en olycklig

fördröjning av liberaliseringen ifall frågan om grundvalen för redovisningen

skulle behöva lösas tillsammans med de förslag i övrigt som här behandlas.

Jag förordar således att taxeringsvärdet som det bestäms enligt nuvarande

regler tills vidare bibehålls som grund vid bestämmande av redovisningsgränserna.

Beträttande maximigränsen är det en allmänt förekommande mening att

redovisning bör få ske intill 80 %, dvs. fyra femtedelar av senast fastställda

taxeringsvärde. Det sagda berör emellertid, såsom framgår av vad jag tidigare

anfört, inte andra kategorier än jordbruks-, bostads-, kontors- och affärsfastigheter.

Till återstående fastighetskategorier återkommer jag i det följande.

Stadshypotekskassan och bostadskreditkassan föreslår emellertid en

något snävare belåningsgräns, nämligen 75 % av försäkringsbolagets uppskattningsvärde

under förutsättning att gränsen dock inte i något fall får

överstiga 80 % av taxeringsvärdet. Genom en sådan regel, anser nämnda institutioner,

skulle bolagens ansvar för ett riktigt avvägt belåningsvärde

poängteras. Min uppfattning är att en maximigräns vid fyra femtedelar av

taxeringsvärdet är tillräcklig ur säkerhetssynpunkt när det gäller dessa kategorier

av fastigheter. Ytterligare bestämmelser förefaller onödigt komplicerande.

Omprövning av denna gräns måste naturligtvis ske om de nuvarande

reglerna om fastighetsbegreppet vid taxeringen överges.

Som tidigare framhållits föreslår försäkringsinspeklionen eu sänkning av

belåningsrätten för andra fastighetskategorier än jordbruks-, bostads-, kontors-

och affärsfastigheter från nuvarande två tredjedelar till hälften av taxeringsvärdet.

Kategorien industrifastigheter tilldrar sig här givetvis det största

intresset. Inspektionen betonar att det kan ifrågasättas huruvida inteckning

i industrifastighet över huvud taget bör tas upp bland de värdehandlingar

som generellt godkänns i bunden sektor med tanke på att det i många fall

är företagets bärighet som är helt avgörande för tryggheten och inte fastighetsinteckningen.

En gräns vid 50 % av taxeringsvärdet skulle anknyta till

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966

den praxis som utvecklat sig på området. Sänkningsförslaget bör dessutom

ses i samband med förslaget om ökat utrymme för fri placering, vilket inspektionen

understöder.

Frågan om acceptabla säkerheter för industrilån är komplicerad. Den har

i flera avseenden betydligt större räckvidd än vad som framgår av det hittills

anförda. Så t. ex. uppkommer liknande problem vid emission av industriobligationer.

För någon tid sedan introducerades på den svenska marknaden

obligationer med s. k. negativ klausul. För sådana obligationer lämnas

inte realsäkerhet utan låntagaren utfäster sig i stället att inte skuldsätta

sig mer än i viss närmare angiven grad. I den mån sådana obligationer

offentligen utbjuds av svensk affärsbank äger f. ö. ett försäkringsbolag redovisa

dem i den bundna sektorn av försäkringsfonden. Även om realsäkerhet

ställs för industriobligationer kan i fortsättningen — efter införande av

de nya reglerna om vad som skall anses utgöra fast egendom — säkerheten

för industriobligationer i vilka försäkringsfondmedel placerats komma

att befinna sig ovanför de säkerhetsgränser som iakttas mot bakgrunden

av nuvarande civilrättsliga regler för fastighetsbegreppet. Å andra sidan

måste man komma ihåg att den föreslagna ändringen av fastighetsbegreppet

är föranledd huvudsakligen av ett önskemål från näringslivets

sida att bättre kunna utnyttja de faktiska säkerheter som finns i ett välkonsoliderat

industriföretag. Jag anser sålunda att frågan för försäkringsbolagens

vidkommande måste uppmärksammas i fortsättningen. Som jag

redan nämnt vore det olyckligt om de ytterligare överväganden som fordras

i fråga om säkerheter för industrilån skulle fördröja en liberalisering av

försäkringsbolagens fondredovisningsregler. I avvaktan på dessa ytterligare

överväganden förefaller det mig lämpligast att lämna redovisningsbestämmelserna

angående industrifastigheter utan ändring.

Riksförbundet framhåller att obebyggda fastigheter och tomträtter enligt

försäkringsinspektionens förslag omfattas av den lägre redovisningsgränsen.

Jag har inte förordat inspektionens sänkningsförslag. Enligt min uppfattning

bör nuvarande redovisningsregler gälla även såvitt avser obebyggda

fastigheter och tomträtter utan tillhörande byggnad.

En fråga av mindre betydelse är riksförbundets förslag om rätt för försäkringsbolag

att använda eget uppskattningsvärde som redovisningsgrund

för det fall att taxeringsvärde ännu inte fastställts

för fastighet eller tomträtt eller där på grund av ny-, till- eller ombyggnad

ansökan om fastställande av preliminärt taxeringsvärde gjorts men inte prövats.

Förslaget gav i sin ursprungliga form anledning till smärre erinringar

från de remissinstanser som i huvudsak var positivt inställda. Förbundet modifierade

sitt förslag i överensstämmelse med dessa erinringar. Emellertid

är majoriteten inom riksbanksfullmäktige motståndare till förslaget med

motivering att det skulle i onödan komplicera lagtexten. Med hänsyn till vad

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966

11

jag i det föregående anfört om nödvändigheten att ytterligare belysa taxeringsvärdets

roll i framtiden som måttstock vid bestämmande av realsäkerhetsgränser

bör enligt min mening frågan om uppskattningsvärde för de speciella,

här avsedda fallen tas upp i sitt större sammanhang. Därför biträder

jag inte f. n. riksförbundets ändringsförslag i detta avseende.

Kvarstående förslag, dvs. om möjlighet att dispensera från kravet på

brandförsäkring av byggnad på fastighet, för vilken inteckning redovisas

inom försäkringsfondens bundna sektor, samt om inrättande av

fri sektor för försäkringar i utländsk valuta har inte

föranlett erinringar från remissinstansernas sida. Jag har redan — i samband

med diskussionen om utvidgning av den fria sektorn — förklarat mig

beredd att tillstyrka inrättandet av en fri sektor för försäkringar i utländsk

valuta. Som konsekvens härav bör ändring vidtas även såvitt avser utländska

försäkringsanstalter med rätt att driva rörelse här i riket. Även

den begärda möjligheten till dispens från brandförsäkringskravet anser jag

böra införas i FL.

Departementschefen yttrar vidare att han under våren 1965 i samband

med omorganisationen av Svenska skeppshypotekskassan och inrättandet av

Skeppsfartens sekundärlånekassa, framhållit att obligationer, som

sekundärlånekassan utfärdar, borde få användas för redovisning

av livförsäkringsfonder samt att uttalandet icke väckt någon gensaga.

Nu föreslås sålunda att denna möjlighet öppnas genom ett tillägg i

274 § första stycket 2 FL. Anledningen till att orden »Svenska jordbrukskreditkassan»

föreslås uteslutna ur 274 § första stycket 3 är enligt departementschefen

att kassan numera upphört och några fordringsbevis utfärdade

av kassan enligt uppgift inte innehas av något försäkringsbolag. Alt

ordet »postsparbanken» föreslås utbytt mot ordet »postbanken» är föranlett

av organisatoriska förändringar inom postbanken. Den reella innebörden är

att även fordringsbevis som utfärdats inom postgirorörelsen får redovisas

inom den bundna sektorn.

Slutligen tillägger departementschefen att de nu föreslagna redovisningsreglerna

för livförsäkringsfond kommer att tillämpas även på premiereserverna

vid allframtidsförsäkring och på säkerhetsfond för bolag som meddelar

såväl livförsäkring som annan försäkring än personförsäkring. Detta

följer av hänvisningen i 275 och 277 §§ till 274 §.

De föreslagna lagändringarna bör enligt departementschefen träda i kraft

den 1 juli 1966.

Lagrådet

Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1966

Utskottet

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag

och får därför hemställa,

att förevarande proposition, nr 5, måtte av riksdagen

bifallas.

Stockholm den 8 februari 1966

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Erik Svedberg, Ernulf, Arvidson, Lundin,

Ferdinand Nilsson, Schött, Helge Karlsson och fru Lilly Ohlsson;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Östrand, Svensson

i Vä, fru Kristensson, herr Gustafsson i Borås, fröken Bergegren, herrar

Martinsson och Jönsson i Malmö.

Särskilt yttrande

av herrar Ernulf, Schött och fru Kristensson.

I en till utskottet från Svenska försäkringsbolags riksförbund inkommen

promemoria angående 274 § lagen om försäkringsrörelse har förbundet på

anförd motivering sammanfattningsvis yttrat följande.

Sammanfattningsvis får alltså uttalas, att 274 § FL — liksom lagen i övrigt

-—- tillkommit med de enda syftena att tillgodose försäkringstagarnas

intressen och i detta fall kraven på säkerhet, god avkastning och tillfredsställande

likviditet samt att skilda samhälleliga önskemål om inriktningen

av investeringspolitiken kan tillgodoses genom andra lagar och med andra

medel. En annan sak är att, därest statsmakternas önskemål om investeringspolitiken

är framsynta och ekonomiskt välavvägda, det torde finnas alla skäl

för försäkringsbolagen att bidraga till att uppfylla dessa önskemål såsom

väl överensstämmande med försäkringstagarnas.

Detta yttrande ger vid handen att departementschefens uttalande (propositionen

s. 22 och utlåtandet s. 5 f.) vållat tveksamhet rörande lagrummets

syfte. Med hänsyn härtill hade utskottet enligt vår mening bort uttala

att syftet med bestämmelsen nu liksom vid lagens tillkomst icke är att styra

försäkringsbolagens investeringspolitik utan att tillgodose försäkringstagarnas

intressen.

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660030

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1966:76 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts ''proposition angående ändrade bestämmelser om ersättning av allmänna medel till vittnen■, m. m. a1 i texten