Utlåtande i anledning av väckt motion angående abortförebyggande verksamhet.
1966-03-01 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1966:18, Utlåtande i anledning av väckt motion angående abortförebyggande verksamhet.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966
1
Nr 18
Utlåtande i anledning av väckt motion angående abortförebyggande
verksamhet.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 714,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Ullsten m. fl. hemställt,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om sådana tillläggsdirektiv
till den pågående abortutredningen att denna får i uppdrag att
undersöka möjligheterna att med lagstiftning reglera myndigheternas handläggningstid
av abortansökningar och landstingens skyldighet att inrätta
rådgivningsbyråer för abortförebyggande verksamhet».
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen.
Gällande bestämmelser m. m.
Förutsättningarna för legal abort angives i 1 § lagen den 17 juni 1938
om avbrytande av havandeskap (abortlagen). Lagen upptager i sin nu gällande
lydelse fem abortindikationer. Havandeskap må sålunda enligt 1 § 1)
avbrytas när på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinnan
barnets tillkomst skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa
(medicinsk indikation). Enligt 1 § 2) tillåtes abortframkallning när med
hänsyn till kvinnans levnadsförhållanden och omständigheterna i övrigt
kan antagas, att hennes kroppsliga eller själsliga krafter skulle allvarligt
nedsättas genom barnets tillkomst och vården om barnet (socialmedicinsk
indikation). Vidare upptages såsom giltiga grunder för abortingrepp i 1 § 3)
att kvinnan hävdats genom våldtäkt eller blivit havande till följd av vissa
andra brottsliga gärningar (humanitär indikation) samt i 1 § 4) att med
skäl kan antagas, att kvinnan eller det väntade barnets fader genom arvsanlag
kommer att på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet
eller ock svårartad sjukdom eller svårt lyte av annat slag (eugenisk
indikation). Slutligen må havandeskap enligt 1 § 5) avbrytas, när med skäl
kan antagas att det väntade barnet på grund av skada under fosterstadiet
kommer att lida av svårartad sjukdom eller svårt lyte.
Enligt andra stycket i 1 § får avbrytande av havandeskap på annan grund
än sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan ej företagas efter havandeskapets
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 saml. 2 avd. Nr 18
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966
tjugonde vecka. Medicinalstyrelsen kan dock, om synnerliga skäl föreligger,
medge att ingreppet får ske intill utgången av tjugufjärde veckan.
Enligt 4 § får havandeskap inte avbrytas utan att två läkare, av vilka
den ene skall vara den som utför ingreppet, i skriftligt utlåtande förklarat
förutsättningarna för åtgärden vara för handen eller också medicinalstyrelsen
lämnat tillstånd därtill. När fråga är om tillämpning av de under 1 §
4) och 5) upptagna indikationerna skall prövningen alltid ske av medicinalstyrelsen.
Detsamma gäller när kvinnan på grund av rubbad själsverksamhet
saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden.
Kan, då fråga är om avbrytande av havandeskap på grund av sjukdom
eller kroppsfel hos kvinnan, prövning i den ordning 4 § angiver eller utförande
av ingreppet i lasarett eller annan i lagen åsyftad anstalt icke utan
våda äga rum med hänsyn till dröjsmål eller annan olägenhet som därigenom
skulle uppstå, må enligt 7 § (den s. k. nödfallsparagrafen) havandeskapet
av legitimerad läkare avbrytas utan iakttagande av nämnda stadganden.
Indikationen under 1 § 2) infördes genom en 1946 vidtagen lagändring,
och den under 1 § 5) angivna indikationen upptogs i lagen genom lagändring
1963. Övriga indikationer förefanns enligt lagens ursprungliga lydelse.
Abortlagen har vidare genom vissa, år 1964 genomförda ändringar anpassats
efter brottsbalken. Dessa ändringar trädde i kraft samtidigt med brottsbalken
eller den 1 januari 1965.
I anslutning till abortlagen meddelas i kungörelse den 9 september 1938
tillämpningsföreskrifter till ifrågavarande lag. I kungörelsen stadgas bl. a.,
att ansökan hos medicinalstyrelsen om tillstånd till avbrytande av havandeskap
skall göras skriftligen. Ansökningen skall vara åtföljd av vissa handlingar,
bland dem intyg av läkare angående verkställd undersökning. Medicinalstyrelsen
skall enligt kungörelsen så snart ske kan pröva om havandeskapet
må avbrytas.
Straffbestämmelser för illegal abort finnes i 3 kap. 4 § brottsbalken. En
särskild regel, som inskränker åklagarens möjligheter att åtala kvinnan,
finnes i 11 § samma kapitel.
För anordnande och upprätthållande av verksamhet för stöd och rådgivning
åt havande kvinnor i abortförebyggande syfte utgår enligt kungörelse
den 21 december 19k5 (nr 863) statsbidrag till landsting eller till stad, som
ej deltager i landsting. Bidrag utgår därvid till läkares och kurators avlöning,
till vissa resor samt för tillgodoseende av överhängande hjälpbehov
hos kvinnor, som besöker kurator. Även kostnader för vissa laboratorieundersökningar
ersättes. Abortförebyggande verksamhet bedrivs för närvarande
vid 20 rådgivningsbyråer. Dessa är belägna, tre i Stockholm, Göteborg
och Malmö samt de övriga i 12 landstingskommuner. Under år 1964
nyinskrevs 5 315 kvinnor vid rådgivningsbyråerna. För innevarande budgetår
har till abortförebyggande åtgärder anvisats ett förslagsanslag av
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966
430 000 kronor. I statsverkspropositionen föreslås för nästa budgetår en
höjning av anslaget med 60 000 kronor.
Enligt kungörelse den 2 december 1960 om statsbidrag till försöksvis anordnad
familjerådgivning (nr 710) må till landstingskommun eller stad,
som icke tillhör landstingskommun, inom ramen för ett av Kungl. Maj :t
för ändamålet fastställt belopp, utgå statsbidrag till försöksvis anordnad
familjerådgivning, som avser rådgivning och behandling i samband med
konfliktsituationer i äktenskap och familj samt upplysningsverksamhet om
samlevnadsproblem. Sådan familjerådgivning må även innefatta stöd och
rådgivning åt abortsökande kvinnor. Statsbidrag enligt kungörelsen har beviljats
för verksamheten vid tio byråer. Verksamheten befinner sig i ett flertal
fall i sitt begynnelseskede. Endast vid tre eller fyra av byråerna kommer
familjerådgivningen att omfatta även stöd och rådgivning åt abortsökande
kvinnor. Utöver de tio byråer, för vilka statsbidrag beviljats, har enligt uppgift
från medicinalstyrelsen inkommit ansökningar om bidrag till ytterligare
sex byråer. Avsikten är att vid tre av dessa rådgivning åt abortsökande kvinnor
skall ske. En av ansökningarna avser utvidgning av en nu befintlig
abortbyrå till familjerådgivningsbyrå. Ett förslagsanslag av 140 000 kronor
för innevarande budgetår har anvisats för den försöksvis anordnade familjerådgivningen.
Samma belopp föreslås utgå för budgetåret 1966/67.
Under fjolåret tillsattes en utredning, 1965 års abortkommitté, för att verkställa
utredning om abortlagens tillämpning och därmed sammanhängande
spörsmål samt en allmän översyn av abortlagstiftningen. I direktiven till
utredningen, vilka återges i 1966 års riksdagsberättelse, sid. 70, anför
departementschefen, statsrådet Kling, till en början följande.
Abortfrågan och spörsmål som sammanhänger därmed föranleder i vårt
land en livlig offentlig debatt. Härvid har under senare tid framförts åtskilliga
förslag till ändring av abortlagstiftningen i den ena eller den andra
riktningen. Lämpligheten av de framförda förslagen kan inte rätt bedömas
utan att huvuddragen av det aktuella sakläget och iakttagbara utvecklingstendenser
fixeras så klart som möjligt. Det har nu förflutit avsevärd tid
sedan 1950 års abortutredning avslutade sin verksamhet och de resultat som
utredningen redovisade kan inte längre anses aktuella. Enligt min mening
bör därför en förnyad utredning äga rum på området.
Som jag hade anledning framhålla i samband med att förslag framlades
till 1963 års ändringar i abortlagen (prop. 1963: 100 s. 14) bör den nuvarande
tillämpningen av lagen undersökas. Utredningen bör innefatta en statistisk
bearbetning av föreliggande material rörande ansökningar om avbrytande
av havandeskap, behandlingen av sådana ansökningar samt utförda
legala aborter. Materialet bör bl. a. redovisas fördelat på de olika
abortindikationerna och uppdelat för olika delar av landet. Det synes lämpligt
att särskild uppmärksamhet ägnas åt att klarlägga vissa tidpunkter
av betydelse för bedömningen av hur förfarandet fungerar, nämligen lidpunkterna,
när graviditeten först konstaterats eller kunnat konstateras,
när ansökan avgetts, när beslut förelegat och när ingreppet ägt rum. I anslutning
till den statistiska bearbetningen bör undersökas bl. a. i vad mån
förändringar har inträffat i klientelets sammansättning, antalet ansökningI
•- Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 2 avd. Nr 18
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966
ar, bifallsprocenten och tidsåtgången för ansökningarnas behandling samt
försök göras att ange orsakerna till inträffade förändringar.
Bilden av abortlagens tillämpning bör kompletteras med undersökningar
på ett par särskilda områden. Sålunda bör försök göras att analysera de
skilda motiv som kan ligga bakom önskan om abort och att klarlägga den
betydelse som i detta sammanhang kan tillmätas skilda sociala faktorer som
ekonomi, familje- och bostadsförhållanden samt utbildningssituation. Även
psykologiska sammanhang bör belysas. Av särskilt intresse är i vad mån
det förekommer typiska variationer i kvinnans inställning till aborten under
olika skeden av graviditeten. Vidare bör frågan om somatiska och psykiska
komplikationer vid legala och illegala abortingrepp upptas till undersökning.
Ingreppens beskaffenhet vid olika graviditetsstadier bör redovisas och
såvitt möjligt bör klarläggas i vad mån risken för komplikationer varierar
med tiden för ingreppet. Ett särskilt förhållande som i detta sammanhang
bör undersökas är i vilken utsträckning det har förekommit att lasarettsläkare
vägrat att utföra operationen sedan abort beviljats och vilka konsekvenser
sådan vägran har haft för de abortsökande kvinnorna. Det bör även
undersökas om det har förekommit andra hinder mot att få en beviljad
abort utförd.
Utredningen bör vidare söka få fram en så tillförlitlig beräkning som
möjligt av antalet illegala aborter per år under den tid undersökningen
avser.
Utvecklingen i fråga om antikonceptionella åtgärder har också stort intresse,
när det gäller att bedöma de allmänna förhållanden under vilka
abortlagens regler fungerar. Denna utveckling bör därför belysas samt formerna
för preventivmedelsrådgivningen och omfattningen därav beröras.
Medicinalstyrelsen har nyligen fått i uppdrag att sammanställa och
analysera vunna erfarenheter dels av den hittills på försök anordnade familjerådgivningen
och dels av den organiserade abortförebyggande rådgivningsverksamhet
som bedrivs i annan form än i samband med familjerådgivning
samt alt till Kungl. Maj :t inkomma med redogörelse härför. Detta
material bör utredningen använda i sitt arbete.
Vad jag hittills har anfört har tagit sikte på en undersökning av praxis
och andra faktiska förhållanden. Sedan en sådan ingående kartläggning
har skett bör utredningen mot bakgrund därav till prövning uppta frågan
om den framtida inriktningen av vår abortlagstiftning och göra en allmän
översyn av denna.
Departementschefen anför härefter bl. a., att enligt hans mening tiden
nu är inne för en ytterligare liberalisering av möjligheterna till abort utöver
den som redan skett under abortlagens giltighetstid. Särskilt framhåller
han, att många skäl talar för att kvinnan under ett mycket tidigt graviditetsstadium
i princip får rätt att själv bestämma om hon vill föda det
väntade barnet.
Vidare yttrar departementschefen.
Vilken lösning som än väljes bör utredningen överväga vilka bestämmelser
som bör reglera förfarandet i abortärenden. Att de nuvarande icke är
ändamålsenliga i alla avseenden har allmänt omvittnats. Bl. a. är angeläget
att möjligheter skapas att påskynda förfarandet så att beslut kan erhållas på
ett betydligt tidigare stadium av graviditeten än hittills. Av vikt är vidare
att en kvinna som har beviljats abort har möjlighet att få ingreppet utfört
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966
snarast och till låg kostnad. De reformförslag som utredningen finner påkallade
i dessa hänseenden bör den framlägga successivt.
Sedan härefter angivits, att i utredningsuppdraget bör ingå att behandla
vissa straffrättsliga frågor rörande abort, anföres slutligen följande.
Utöver de två huvuduppgifter för utredningen som jag har angett i det
föregående — en undersökning av abortlagens tillämpning m. m. och en allmän
översyn av abortlagstiftningen — bör utredningen också ha att till
ingående behandling uppta en annan fråga av största vikt, nämligen samhällets
åtgärder i abortförebyggande syfte. Det gäller här både den rådgivningsverksamhet,
som i detta syfte bedrivs av olika samhällsorgan i skilda
former, och sociala och ekonomiska åtgärder till stöd åt kvinnor i abortsituation.
Mot bakgrund av det material rörande rådgivningsverksamheten
som medicinalstyrelsen enligt det föregående har att inkomma med och de
undersökningar som utredningen själv har att företa rörande de motiv som
ligger bakom önskan om abort och om betydelsen i detta sammanhang av
skilda sociala faktorer såsom ekonomi och bostadsförhållanden bör utredningen
överväga hur samhällets verksamhet på detta område på bästa sätt
kan utbyggas och effektiviseras. Det gäller härvid bl. a. hur rådgivningsverksamheten
lämpligen bör vara organiserad.
Motionen
I motionen anföres bl. a., att år 1963 bedrev hälften av landstingskommunerna
icke någon abortförebyggande verksamhet vid särskilda abortbyråer.
Vidare anföres, att tillgången på personal anses tillräcklig endast vid en
fjärdedel av byråerna och att en genomsnittlig förstärkning på ungefär 50
procent betraktas som nödvändig. Motionärerna gör gällande, att till följd
av den rådande personalbristen väntetiderna vid abortbyråerna inte sällan
uppgår till 4—5 veckor och att 8—10 veckor är den tid, som vanligen förflyter
mellan kvinnans första kontakt med myndigheten och den tidpunkt
då aborten, om ansökan beviljas, kan utföras. Härefter anför motionärerna
följande.
Denna väntetid kan få olyckliga konsekvenser. Den som väljer att söka
legal abort får räkna med ett par månaders oviss väntan. Ingreppet blir svårare
än vad det annars hade behövt bli. Många, som kanske fått legal abort,
föredrar att anlita dyrare men snabbare illegala abortörer, kliniker i Polen
osv.
För att väntetiden skall kunna kortas ned krävs en kraftig utbyggnad av
den abortförebyggande verksamheten, i enlighet med de riktlinjer som drogs
upp i motionen till förra årets riksdag från herr Gustafsson i Borås m. fl.
(II: 95). Oavsett det residtat som den pågående abortutredningen kommer
att nå är det angeläget att rådgivningsverksamheten byggs ut, eftersom ett
stort behov kommer att föreligga av denna även i framtiden.
Dessutom bör också andra möjligheter prövas, t. ex. att med lagstiftning
reglera tiden för myndigheternas handläggning av abortansökningar.
Genom statsbidragsbestämmelserna hoppas man kunna stimulera landstingen
till inrättande av abortbyråer. Hittills har som nämnts ungefär hälften
av landstingen ingen sådan verksamhet. De kvinnor som önskar abort i
opaginerad Kontrollera mot PDF
*5 Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966
dessa landsting vänder sig i allmänhet till läkarna och kuratorerna på
kvinnokliniken, vilka emellertid med hänsyn till en stor arbetsbörda inte kan
ge lika god hjälp som en för ändamålet inrättad myndighet. Eftersom statsbidragsvägen
inte visat sig effektiv bör den pågående abortutredningen ges
i uppdrag att överväga lagstiftning om landstingens skyldighet att inrätta
abor thyr åer.
Tidigare riksdagsbehandling m. m. av frågan om organisationen av den abortförebyggande
verksamheten
I ett av 1941 års befolkningsutredning år 1944 avgivet betänkande (SOU
1944: 51) framlades förslag om och rekommendationer av sociala och ekonomiska
hjälpåtgärder med befolkningspolitisk verkan. På grundval härav
framlades till 1945 års riksdag proposition (1945:369) om anslag till
abor tf örebyggande åtgärder m. m. I denna föreslogs att, tills vidare såsom
försöksverksamhet, statsbidrag skulle utgå till landsting och stad, som ej
deltager i landsting, för viss verksamhet till stöd och rådgivning åt havande
kvinnor i abortförebyggande syfte. Verksamheten skulle vara anordnad enligt
en av medicinalstyrelsen godkänd plan samt utövas vid särskilda rådgivningsbyråer,
vilka skulle stå under ledning av legitimerad läkare med
biträde av kvinnlig kurator. I ett första utbyggnadsskede skulle statsbidragsgivningen
begränsas till högst 10 rådgivningsbyråer, envar med en
läkare och en kurator. Till kurators förfogande skulle ställas mindre penningbelopp,
högst 4 000 kronor för byrå och budgetår, för att möjliggöra
för kuratorn att lämna de abortsökande tillfällig hjälp i trängande fall.
Förslaget avsåg vidare anordnande av allmän sexualupplysning för vuxna,
vilken verksamhet skulle anförtros åt folkbildningsorganisationerna, preventivrådgivning
för kvinnor och män utan kostnad för de rådsökande, försäljning
av preventivmedel genom apoteken, upplysningsverksamhet genom
en folkskrift i abortfrågan samt tillhandahållande av kostnadsfri havandeskapsdiagnos.
Den kostnadsfria preventivrådgivningen för kvinnor liksom
den kostnadsfria havandeskapsdiagnosen avsågos att till en början bedrivas
som försöksverksamhet för att, sedan viss erfarenhet vunnits, få en mera
definitiv utformning.
Statsutskottet fann de omnämnda förslagen i huvudsak ej föranleda någon
erinran men underströk, att flera av dessa gällde försöksverksamhet,
och utgick därför från att frågan skulle omprövas sedan verksamheten kommit
i gång. Riksdagen biföll utskottets förslag och anvisade medel till —
förutom sexualhygienisk upplysningsverksamhet — abortförebyggande åtgärder.
År 1950 tillkallades sakkunniga för att samla material till ledning för ett
ställningstagande till hur den framtida abortförebyggande verksamheten
skulle ordnas och för att verkställa en översyn av de abortprofylaktiska åt
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966
7
gärderna. De sakkunniga, som antog benämningen 1950 års abortutredning,
avgav år 1953 betänkande i abortfrågan (SOU 1953: 29). Utredningen
har genomfört en på socialstatistiskt material grundad analys av abortklientelet
och abortfrekvensen och framlagt en bearbetning av det statistiska materialet
med avseende å indikationerna vid legal abort. I de senare avsnitten
av betänkandet har utredningen diskuterat sociala och ekonomiska hjälpåtgärder
åt abortklientelet, abortärendenas handläggning samt sexualupplysning
och födelsekontroll. Utredningen har även sökt uppskatta frekvensen
av illegala aborter samt sökt beräkna hur en stigande frekvens av legala
aborter inverkar på frekvensen av illegala sådana.
Redogörelse för innehållet i abortutredningens betänkande lämnas dels
i första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1955, dels i dess utlåtande nr 14
år 1957. I sistnämnda utlåtande lämnas även viss redovisning av de remissyttranden
som avgivits över betänkandet. Här må rörande innehållet i betänkandet
anföras följande. Utredningen framhöll att det i egentlig mening
abortprofylaktiska arbetet ej kunde skiljas från den allmänna familjerådgivning,
som genom rådgivande och stödjande hjälp syftade till att lösa samlevnadsproblem.
De problem som läge bakom en ansökan om abort var
enligt abortutredningen på det hela taget desamma som föranledde, att en
människa sökte hjälp på en familjerådgivningsbyrå, skillnaden var endast,
att för de abortsökande förelåg den extra komplikationen av en ovälkommen
graviditet. Utredningen framhöll vidare bl. a. att intrycket av ett nära
samband mellan abortrådgivningen och familjerådgivningen förstärktes av
att de abortsökande kvinnorna i stor utsträckning behövde en rådgivning
eller behandling av samma slag som man avsåg att giva inom familjerådgivningen.
I 1955 års statsverksproposition anförde chefen för inrikesdepartementet,
att han ännu icke var beredd taga ställning till abortntredningens förslag
i dess helhet. Han fann det emellertid önskvärt, att utbyggnaden av den
abortförebyggande rådgivningsverksamheten fortsatte och intensifierades.
Den dittillsvarande begränsningen av antalet till statsbidrag berättigade
rådgivningsbyråer borde upphävas. Den av abortutredningen förordade
breddningen av rådgivningsverksamheten till att omfatta en allmänt rådgivande
och stödjande verksamhet till lösande av samlevnadsproblemen
borde övervägas. I avvaktan bl. a. på en utredning angående en sådan familjerådgivning,
borde dock den befintliga organisationen i huvudsak bibehållas
tills vidare.
I anledning av väckta motioner om en översyn av abortindikationerna
in. m. uttalade första lagutskottet i sitt utlåtande nr 20 år 1955 bl. a. följande.
Om den abortförebyggande verksamheten skall ge de resultat som i och
för sig äro möjliga att uppnå, erfordras att samhället ställer tillräckliga
hjälpmöjligheter till förfogande. Framför allt bör den rådgivande verksamheten
utbyggas så att sådan kommer till stånd inom samtliga landstings
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966
områden och städer utom landsting. Det är därför att hälsa med tillfredsställelse
att för årets riksdag framlagts förslag om att öka statsbidragsgivningen
åt rådgivningsverksamheten, så att denna i utbyggt skick skali överallt
kunna stödjas av statliga bidrag. Utskottet vill även ge uttryck åt den
förhoppningen, att den åsyftade utbyggnaden av rådgivningsbyråerna med
det snaraste kommer till stånd och att de inrättade byråerna skola erhålla
tillräckliga personella och ekonomiska resurser för att rätt kunna fullgöra
sin ömtåliga uppgift.
Allmänna beredningsutskottet anförde i sitt utlåtande nr li år 1955 —
i anledning av väckta motioner, I: 62 och II: 77, och efter att ha redogjort
för abortulredningens betänkande och remissyttranden däröver — bl. a.
följande.
Det har inom utskottet rått enighet om att en allmän familjerådgivning
skulle ha eu väsentlig uppgift att fylla. Utskottet vill understryka vad motionärerna
anfört om angelägenheten att tillvarataga alla möjligheter att hjälpa
familjen i det moderna samhället. De erfarenheter, som hittills gjorts av
verksamhet av denna art, är synnerligen goda och numera väsentligt större
än då abortutredningens betänkande skrevs. Utskottet har erfarit att medicinalstyrelsen
funnit familjerådgivningen mycket värdefull av bl. a. den anledningen
att den erbjuder möjlighet att redan på ett tidigt stadium hjälpa
många som söker råd, alltså innan graviditet och därmed en ofta neurotiskt
betingad abortansökan inträtt. Det lär ha förekommit fall, där kvinnor, som
icke varit gravida men med hänsyn till sina förhållanden bedömts såsom blivande
abortsökande, därest de skulle råka i grossess, genom familjerådgivningens
insats fått en så ändrad inställning till tillvaron, att de förklarat sig
önska föda barn. Medicinalstyrelsens bedömning av familjerådgivningens
värde belyses vidare bl. a. därav att styrelsen nyligen beslutat tillställa sjukvårdens
huvudmän en skrivelse med förklaring att hinder icke möter att
utbygga rådgivningsverksamheten till en allmän familjerådgivning och att
ändra byråernas beteckningar i enlighet härmed.
Av vad ovan anförts torde framgå att tanken på organiserandet av en
allmän familjerådgivning vunnit stor anslutning. Utskottet vill för egen del
förorda, att en utredning i denna fråga kommer till stånd.
Sedan riksdagen begärt den av allmänna beredningsutskottet sålunda förordade
utredningen, tillsattes familjerådgivningskommittén, som år 1957 avgav
betänkande med förslag till allmän familjerådgivning (SOU 1957:33).
Kommitténs majoritet förordade att de båda verksamhetsgrenarna abortrådgivning
och allmän familjerådgivning skulle sammanföras, dock med viss
övergångstid för den erforderliga anpassningen. I propositionen nr 135 till
1960 års riksdag angående riktlinjer för en framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet
uttalade föredraganden, statsrådet Lindström, att
sambandet mellan ifrågavarande verksamheter var väldokumenterat. Enligt
föredraganden borde emellertid den allmänna familjerådgivningen i det
inledande skedet ha karaktären av försöksverksamhet, och det borde tills
vidare överlämnas till huvudmännen att själva bestämma hur de berörda
verksamheterna skulle organiseras i förhållande till varandra.
Föredraganden anförde bl. a. följande.
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966
Den abortförebyggande verksamheten är trots gällande bestämmelser om
statsbidrag ännu efter femton år inte representerad i mer än cirka hälften
av länen. Ställningstagandet till abortutredningens förslag om en decentralisering
av vissa abortärenden uppsköts av riksdagen år 1955 till dess en utbyggnad
av abortrådgivningen skapat förutsättningar för att en decentralisering
skulle kunna genomföras likformigt och samtidigt för hela riket.
Ingenting i dagens läge ger anledning till en ändring av denna bedömning.
Medicinalstyrelsen påpekar emellertid i sina anslagspetita för budgetåret
1960/61 att styrelsen inte räknar med ytterligare utbyggnad av den abortförebyggande
verksamheten under budgetåret, eftersom inrättandet av nya
rådgivningsbyråer inom ett flertal landstingskommuner uppskjutits i avvaktan
på slutbehandlingen av det förslag till omorganisation av verksamheten,
vilket framlagts av 1955 års familjerådgivningskommitté. När svaret
på denna avvaktan blir en rekommendation om försöksverksamhet med valfria
anknvtningsmöjligheter, är det inte osannolikt, att en del av de landsting,
som övervägt att inrätta en abortbyrå, redan från början inrättar en
kombinerad familjerådgivnings- och abortbyrå i enlighet med familjerådgivningskommitténs
intentioner.
Efter behandling i statsutskottet av propositionen (utlåtande 136 år 1960)
godkände riksdagen i allt väsentligt vad som föreslagits i propositionen.
I anledning av riksdagens beslut utfärdade Kungl. Maj :t ovan angivna
kungörelse av år 1960 om statsbidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning.
Vid 1964 års riksdag väcktes motioner, I: 31 av fru Hamrin-Thorell m. fl.
och 11: 43 av herr Wiklund m. fl., om effektivisering av samhällets rådgivnings-
och hjälpverksamhet för kvinnor i abortsituation. I sitt av riksdagen
godkända utlåtande (nr 19) uttalade allmänna beredningsutskottet bl. a.,
att utskottet i annat utlåtande (nr 18) angående vissa familjepolitiska frågor
berört familj erådgivningsverksamheten och därvid föreslagit en allsidig
översyn av förhållandena i syfte att söka utröna vilka åtgärder från
statens sida som kunde och borde företagas för att stimulera kommunerna
att organisera en effektiv familjerådgivning samt att utskottet förutsatte,
att behovet av effektivisering av verksamheten för hjälp åt kvinnor i abortsituation
blev beaktad vid en sådan översyn. I skrivelse (nr 237) gav riksdagen
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet sålunda anfört.
Kungl. Maj :t har härefter — i början av år 1965 — såsom framgår av
vad som ovan återgivits av direktiven till 1965 års abortkommitté uppdragit
åt medicinalstyrelsen att sammanställa och analysera erfarenheterna av den
hittills på försök anordnade familjerådgivningen m. m.
Vid 1965 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner, I: 112 av
herr Sandin m. fl. och 11: 95 av herr Gustafsson i Borås m. fl., att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning med uppgift att
skyndsamt vidtaga en allsidig översyn av samhällets hjälp- och rådgivningsverksamhet
till kvinnor i abortsituation samt snarast framlägga förslag till
effektivisering av denna verksamhet.
Allmänna beredningsutskottet avstyrkte i sitt utlåtande nr 11 bifall till
10 Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966
motionen och anförde därvid — under hänvisning till direktiven för den
efter motionernas väckande tillsatta abortkommittén — att motionärernas
önskemål var tillgodosedda.
Riksdagen avslog motionerna.
Här må slutligen nämnas, att riksdagens revisorer i sin berättelse för
år 1964, § 15, ägnat uppmärksamhet åt frågan hur anslagna medel för
»Tillgodoseende av överhängande hjälpbehov hos kvinnor som besöka kurator»
användes. Såsom framgår av vad som ovan upptagits under »Gällande
bestämmelser m. m.» disponeras medlen i fråga med stöd av 1945 års statsbidragskungörelse.
I anledning av revisorernas uttalande har herr Wiklund
vid 1966 års riksdag väckt en motion, II: 9, avseende utfärdande av anvisningar
till berörda hjälporgan om vikten av samarbete vid utnyttjande av
de sociala hjälpresurser som kan stå till buds för förebyggande av aborter.
Motionen behandlas av statsutskottets 3:e avdelning.
Utskottet
I förevarande motion yrkas, att sådana tilläggsdirektiv för den pågående
abortutredningen utfärdas, att denna får i uppdrag att undersöka möjligheterna
att lagstiftningsvägen reglera dels myndigheternas handläggningstid
av abortansökningar och dels landstingens skyldighet att inrätta rådgivningsbyråer
för abortförebyggande verksamhet. I motionen framhålles, att
långa väntetider förekommer för abortsökande kvinnor, som vänder sig till
de rådgivningsbyråer som upprättats. Detta i förening med handläggningstiden
hos medicinalstyrelsen, i de fall då styrelsen skall pröva ansökan om
abort, samt den i vissa fall förekommande väntetiden vid vederbörande sjukhus
medför att 8—10 veckor vanligen förflyter mellan kvinnans första kontakt
med myndigheterna och den tidpunkt, då abort kan ske. I motionen anföres
vidare, att gällande statsbidragsbestämmelser icke i tillräcklig utsträckning
förmått landstingen att inrätta sådana rådgivningsbyråer, som
här är i fråga, och att lagstiftning om landstingens skyldighet att inrätta
abortbyråer därför bör övervägas.
1965 års abortkommitté har fått i uppdrag att överväga vilka bestämmelser,
som bör reglera förfarandet i abortärenden. I direktiven framhålles, att
det är angeläget att möjligheter skapas att påskynda förfarandet så att beslut
kan erhållas på ett betydligt tidigare stadium av graviditeten än hittills
samt att det är av vikt att en kvinna som har beviljats abort har möjlighet
att få ingreppet utfört snarast och till låg kostnad. Kommittén bör successivt
framlägga de reformförslag, som kommittén i dessa hänseenden finner påkallade.
Av direktiven för abortkommittén framgår vidare bl. a., att medicinalstyrelsen
fått i uppdrag att sammanställa och analysera vunna erfarenheter
Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1966
11
dels av den på försök anordnade familjerådgivningen och dels av den organiserade
abortförebyggande rådgivningsverksamhet, som bedrivs i annan
form än i samband med familjerådgivning. Abortkommittén skall enligt
direktiven till ingående behandling uppta frågan om samhällets åtgärder i
abortförebyggande syfte. Detta gäller både den rådgivningsverksamhet, som
i detta syfte bedrivs av olika samhällsorgan i skilda former, och sociala och
ekonomiska åtgärder till stöd åt kvinnor i abortsituation. Mot bakgrunden
av det material rörande rådgivningsverksamheten, som medicinalstyrelsen
enligt det ovan anförda skall upprätta, och vissa undersökningar som kommittén
själv har att företaga bör kommittén överväga hur samhällets verksamhet
på förevarande område på bästa sätt kan utbyggas och effektiviseras.
Härmed avses bl. a. hur rådgivningsverksamheten lämpligen bör vara organiserad.
Av direktiven för abortkommittén framgår således att motionärernas
önskemål redan är tillgodosedda, varför något riksdagens initiativ i anledning
av motionen inte är erforderligt. Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motion, II: 714, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 1 mars 1966
På andra lagutskottets vägnar:
JOHN R. ANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: fru Carlqvist, herr Lars Larsson, fru Nilsson,
herrar Eldström*, Erik Filip Petersson, Hubinette och fru Elvy Olsson;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe, Johansson
i Södertälje, Wiklund, fru Svensson, herrar Johansson i Skärstad*, Ringaby
och Göransson*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.