Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder mot rasdiskriminering. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 582 i första kammaren av herr Peterson, Eric Gustaf, samt nr 709 i andra kammaren av herr Nihlfors m. fl.

1966-03-08 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1966:25, Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder mot rasdiskriminering. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 582 i första kammaren av herr Peterson, Eric Gustaf, samt nr 709 i andra kammaren av herr Nihlfors m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 dr 1966

1

Nr 25

Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder mot rasdiskriminering.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 582 i första kammaren av

herr Peterson, Eric Gustaf, samt nr 709 i andra kammaren av herr Nihlfors

m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller, att förslag till lag mot rasdiskriminering

snarast framläggs för riksdagen och att vederbörliga åtgärder vidtas

för Sveriges ratificering av den nyligen av FN-församlingen antagna konventionen

i ämnet».

Motionerna

I motionerna framhålles, att med hänsyn till den ökade invandringen av

utländsk arbetskraft, som i viss utsträckning har andra levnadsvanor och

beteendemönster än dem vi är vana vid, det är angeläget att statsmakterna

vidtar effektiva åtgärder mot tendenser att hålla dessa människor utanför

samhällsgemenskapen. Som exempel på sådana tendenser åberopas i pressen

uppmärksammade fall, där personer på grund av sin hudfärg inte fått

hyra bostad eller inte blivit insläppta på ett matställe. Motionärerna anför,

att även om diskriminering hittills icke förekommit i någon större utsträckning,

kommer dock till offentlighetens kännedom händelser av nyss angivna

slag som visar att långtifrån alla medborgare i vårt land har en inställning

i denna fråga som låter sig förena med vad den stora majoriteten

av vårt folk kan antas uppfatta som självklart, nämligen att diskriminering

av ras- och minoritetsgrupper icke kan tolereras. Den omständigheten, att

förekommande fall av rasdiskriminering är fåtaliga utgör icke skäl att

dröja med att vidtaga åtgärder från samhällets sida. Enligt motionärernas

mening kan det finnas anledning för statsmakterna att på ett klart och

otvetydigt sätt ge till känna — t. ex. genom lagstiftning — att i vårt land

alla människor skall behandlas lika i alla sammanhang under i övrigt lika

förutsättningar. Lagstiftning mot rasdiskriminering betyder i och för sig

inte att andra åtgärder kan lämnas därhän — såsom upplysning genom

massmedia och i våra skolor. I motionerna anföres vidare bl. a., att Förenta

Nationerna i december månad 1965 antagit en konvention om avskaf
Rihang

till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 2 avd. Nr 25

i

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1966

fande av alla former av rasdiskriminering och att Sverige därvid röstat för

konventionen.

Beträffande de skäl motionärerna i övrigt anfört till stöd för sin hemställan

får utskottet hänvisa till motionen 11:709.

Gällande rätt

Till belysning av frågan om gällande rätt inom förevarande område må

först redogöras för ett av justitieombudsmannen år 1964 avgjort ärende

(se 1965 års ämbetsberättelse s. 78). Ärendet anhängiggjordes genom en

klagoskrift, vari hänvisades till en tidningsnotis av innehåll, att två svenska

medborgare avvisats från en restaurang i en mellansvensk stad under motivering

av vederbörande servitris att »enligt order serverar vi inga zigenare

här». Enligt notisen hade en av ägarna till restaurangen uttalat, att

»vi har dåliga erfarenheter av zigenare och serverar dem inte» samt att

servitrisen handlat helt enligt hans order.

Vid ärendets avgörande anförde JO bl. a. följande.

Den som i enskild regi bedriver rörelse för betjänande av allmänheten,

exempelvis restaurang såsom här är i fråga, har i och för sig icke någon

skyldighet att mottaga och betjäna envar som så önskar. Av hans rätt att

disponera över sin lokal och bestämma om sitt företags bedrivande följer

otvivelaktigt viss rätt att neka personer tillträde till eller betjäning inom

restaurangen. Restauranginnehavaren behöver därvid icke ha något objektivt

godtagbart skäl för avvisningsåtgärden. Han behöver icke ens redovisa

skälet, det må vara antagande att den besökande är berusad, ogillande av

hans ras eller härkomst eller annat förhållande, exempelvis att besökaren

saknat slips. Emellertid får en restaurangidkare, oavsett sina bevekelsegrunder,

icke vidtaga sina åtgärder på sådant sätt att han överträder sådana

straffbud som tillkommit till skydd för allmänt eller enskilt intresse.

Som skydd mot ras- eller folkgruppsdiskriminerande beteenden i dylika

sammanhang torde främst följande bestämmelser kunna få betydelse.

Stadgandet i 11 kap. 7 § SL om hets mot folkgrupp innebär att det är straffbelagt

att offentligen hota, förtala eller smäda folkgrupp med viss härstamning

eller trosbekännelse. Smädelser mot enskilda individer på grund

av deras ras eller ursprung kunna även falla under bestämmelserna om

ärekränkning enligt 16 kapitlet SL, varvid det i så fall ankommer på den

kränkte att själv väcka åtal. En offentlig manifestation av ogillande av viss

folkgrupp kan vidare tänkas vara sådan att beteendet är att betrakta som

förargelseväckande beteende enligt 11 kap. 11 § SL. Otvivelaktigt är dock

att de nu berörda bestämmelserna icke täcka alla fall av ras- eller folkgruppsdiskriminerande

åtgärder av ifrågakommen art. En fullt effektiv

lagstiftning mot dylika åtgärder kan därför icke sägas föreligga enligt gällande

rätt.

Något större behov av lagregler, innefattande förbud mot ras- eller folkgruppsdiskriminering

såsom sådan vid utövande av enskild rörelse för

betjänande av allmänheten, torde dessbättre hittills ej ha gjort sig gällande

i vårt land. För det övervägande flertalet medborgare torde det vara

en självklar sak att alla oavsett ras böra behandlas lika även i sådana sam
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1966

3

manhang. Då och då ha dock stötande exempel på diskriminering av angiven

art inträffat, och det synes mig i högsta grad befogat att uppmärksamt

följa vad som förekommer i dylikt hänseende. För närvarande finner

jag dock erfarenheterna ej vara sådana, att det är påkallat att överväga

något initiativ till lagstiftning i ämnet.

Efter beslutets meddelande kom det till JO:s kännedom att uttalandena

i ärendet på olika håll föranlett missförstånd om svensk rättsuppfattning

i rasdiskrimineringsfrågan. JO lät i anledning därav publicera ett tillrättaläggande

i form av en kommentar. Rörande innehållet i denna hänvisas

till angivna ämbetsberättelse (s. 80).

I samband med brottsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1965 upphävdes

strafflagen (utom 6 kap. som behandlar skadestånd). I brottsbalken

straffbelägges de i JO:s uttalande angivna brotten hets mot folkgrupp

och förargelseväckande beteende i samma utsträckning som i strafflagen

(se 16 kap. 8 och 16 §§ brottsbalken). Ärekränkning sb rott en behandlas i 5

kap. brottsbalken. I förhållande till strafflagens regler gäller beträffande

dessa bl. a. att allmänna åklagarens åtalsmöjligheter utvidgats.

Straffskalan för hets mot folkgrupp är strängare i brottsbalken än strafflagen.

Normalstraffet är fängelse. Endast under förutsättning att brottet

är ringa kan straffet stanna vid böter.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid 1960 års riksdag framställdes i andra kammaren interpellationer avseende

bl. a. de åtgärder som hade vidtagits eller skulle komma att vidtagas

för att i framtiden förhindra och komma till rätta med olika yttringar

av rasdiskriminering och rasförföljelse. Statsrådet Kling, som besvarade

interpellationerna den 27 januari 1960, anförde att han för sin del trodde,

att det mest effektiva medlet, i varje fall på lång sikt, att motverka rashat

och hetspropaganda, var upplysning och uppfostran av det uppväxande

släktet till respekt och aktning för människovärdet. Härutöver hade det

emellertid visat sig nödvändigt att tillgripa lagstiftningsåtgärder. Statsrådet

Kling redogjorde härefter för bestämmelserna om hets mot folkgrupp och

anförde därvid bl. a. att frågan om skärpning av strafflatituden borde övervägas.

Såsom framgår av det ovan anförda har sådan skärpning skett i

brottsbalken.

Vid 1964 års riksdag väcktes motioner, 1:34 av fru Segerstedt Wiberg

och 11:42 av herr Hamrin i Kalmar, vari begärdes utredning om åtgärder

för att förekomma diskriminering av ras- och minoritetsgrupper i Sverige.

Utredningen skulle undersöka frågan om inrättande av en statlig nämnd

med uppgift att genom olika åtgärder motverka diskriminering. Vidare

skulle utredningen bl. a. överväga lagstiftning om straffsanktionerat förbud

att på grund av vissa personers grupptillhörighet avvisa dem från

2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 saml. 2 avd. Nr 25

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1966

restaurang, biograf och liknande inrättning som står öppen för allmänheten.

Allmänna beredningutskottet anförde i sitt utlåtande nr 27 år 196i

bl. a. att en utveckling i riktning mot en allt större förståelse för ras- och

minoritetsgruppernas problem kunde iakttagas och att utskottet icke kunde

finna att tillräckliga skäl förelåg för inrättande av den föreslagna nämnden.

Mot en sådan åtgärd talade enligt utskottet även att förekomsten av

ett särskilt organ för att övervaka behandlingen av vissa befolkningsgrupper

kunde bidraga till att dessa grupper fick en markerad särställning som

skulle motverka önskemålet om deras integrering i befolkningen i stort.

Utskottet hänvisade även till det remedium mot övergrepp, som fanns i

strafflagens och tryckfrihetsförordningens bestämmelser om straff för hets

mot folkgrupp. Härefter anförde utskottet följande.

Utskottet anser sig på i huvudsak samma skäl som ovan anförts icke

heller böra biträda den i motionsyrkandet framförda tanken på ett straffsanktionerat

förbud att på grund av deras grupptillhörighet avvisa personer

från restaurang, biograf etc., som står öppen för allmänheten. Det

torde vidare i praktiken knappast bli möjligt att effektivt upprätthålla ett

sådant förbud — bevisningssvårigheterna torde bli avsevärda. Icke heller

bör bortses från att ett förbud skulle kunna medföra nackdelar för dem

det är avsett att skydda.

Riksdagen avslog motionerna.

I anledning av JO:s ovan återgivna uttalande i rasdiskrimineringsfrågan

framställdes vid höstriksdagen 196i till chefen för justitiedepartementet i

en interpellation i andra kammaren frågan om denne övervägde några åtgärder

för att förhindra eller beivra trakasserier, diskriminering eller annan

förföljelse mot människor av annan ras, nationalitet eller folkgrupp.

I sitt svar den 1 december 1964 hänvisade departementschefen, statsrådet

Kling, till sitt ovannämnda uttalande inför 1960 års riksdag. Statsrådet

Kling anförde vidare bl. a. att han avsåg att överväga en utredning av de

frågor som berördes i interpellationen samt att genom Förenta Nationernas

kommission för de mänskliga rättigheterna utarbetats ett utkast till konvention

rörande avskaffande av rasdiskriminering och att, såvitt kunde

bedömas vid tiden för svarets avgivande, en anslutning till konventionen

från svensk sida torde föranleda en viss översyn av den svenska lagstiftningen

i hithörande frågor.

Den 23 november 1965 besvarade chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Kling, i andra kammaren en fråga av herr Björk i Göteborg avseende

lagstiftning mot diskriminering på grund av ras eller nationalitet. Statsrådet

Kling anförde, att lagstiftningsärendet skulle behandlas med all den

skyndsamhet som var möjlig med hänsyn till andra inom justitiedepartementet

föreliggande lagstiftningsuppgifter av motsvarande angelägenhetsgrad.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 dr 1966

5

Tillsatt utredning

Sedan förevarande motioner väckts har chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Kling, efter bemyndigande den 11 februari 1966, tillkallat tre

sakkunniga för utredning angående förbud mot rasdiskriminering m. m.

Utredningsdirektiven har följande lydelse.

Förenta Nationerna har i december 1965 antagit en konvention om avskaffande

av rasdiskriminering som kompletterar redan existerande internationella

instrument med syfte att förverkliga tanken på alla människors

lika värde och lika rättigheter. Konventionen innehåller inte bara föreskrifter

om att alla människor oberoende av ras skall vara lika inför lagen

och ha samma medborgerliga rättigheter och samma sociala och andra

samhälleliga förmåner. Den vänder sig mot varje form av rasdiskriminering,

även den som förekommer i vardagslivet och som inte beror på statlig

reglering och maktutövning utan på att det finns enskilda personer, företag

och sammanslutningar som i skilda sammanhang låter sitt handlingssätt

bestämmas av rasfördomar. Varje stat som biträder konventionen förbinder

sig att på ett antal specificerade punkter vidta åtgärder, vid behov lagstiftningsåtgärder,

för att komma till rätta med yttringar av sådana fördomar.

För att trygga konventionens efterlevnad har föreskrivits ett särskilt

rapport- och övervakningssystem och under vissa förutsättningar skall

övervakningsorganen kunna ta upp även klagomål av enskilda mot förhållandena

i deras eget land. Detta förutsätter dock att vederbörande stat

har gått med på denna form av kontroll.

Sverige har i Förenta Nationernas generalförsamling röstat för konventionen.

Det råder inte någon tvekan om att de värderingar som konventionen

ger uttryck åt är fast förankrade i den allmänna opinionen i vårt

land, och innehållet i flertalet bestämmelser i konventionen är sådant att

det utan vidare kan godtas av oss. Som underlag för riksdagens ställningstagande

till ratifikationsfrågan torde emellertid på enstaka punkter behövas

en mer ingående granskning av den slutliga konventionstexten än

som har kunnat ske före omröstningen i generalförsamlingen. Detta gäller

bl. a. den i artikel 5 (f) i konventionen föreskrivna skyldigheten för konventionsbunden

stat att sörja för att serviceinrättningar som är avsedda

för allmänheten — t. ex. transportföretag, hotell och restauranger, kaféer,

teatrar och parker — står öppna för alla på samma villkor oberoende

av ras.

Inom den serviceverksamhet som bedrivs i statlig eller kommunal regi

fordras inte några särskilda lagstiftningsåtgärder för att vi för vårt lands

vidkommande skall kunna garantera en tillämpning av konventionens

likabehandlingsprincip. Detsamma torde ofta gälla även privata serviceföretag

som är underkastade tillståndstvång och står under tillsyn av statlig

myndighet. Inom den stora sektor där det råder full etableringsfrihet

är förhållandena i viss mån annorlunda. Där anses av gammalt den enskilde

företagaren principiellt ha rätt att själv fritt bestämma till vem och

på vilka villkor han vill tillhandahålla sina varor och tjänster. Det är dock

inte fråga om cn helt obegränsad frihet. Rättsutvecklingen inom näringslivet

går otvetydigt i den riktningen att det ställs allt större krav på att

företagaren vid skötseln av sitt företag skall ta tillbörlig hänsyn till olika

samhällsintressen som kan komma i konflikt med hans eget vinstintresse.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1966

I flera sammanhang gäller numera att en företagare på grund av lagstiftning,

avtal eller sedvänja är skyldig att kunna redovisa objektivt godtagbara

skäl för sitt handlande. Sedan länge förekommer i åtskilliga privaträttsliga

lagar bestämmelser som ger domstolarna möjligheter att i tilllämpningen

jämka eller helt åsidosätta avtalsvillkor som är stridande mot

gott affärsskick eller eljest otillbörliga. I rättspraxis finns vidare vissa avgöranden

som tyder på att domstolarna även utan uttryckligt stöd i lag

utgår från att ett företag med en faktisk monopolställning inte godtyckligt

far avvisa personer som vill anlita företaget. En konsekvens av en sådan

rättsregel torde vara att ett monopolföretag, som brukar tillämpa standardvillkor

i förhållande till sina kunder, inte får diskriminera enstaka kunder

eller särskilda kategorier av kunder genom att uppställa speciella villkor

som inte är sakligt motiverade. Oavsett hur det förhåller sig härmed är

det emellertid tydligt att gällande rätt inte inrymmer något generellt avtalstvång

för företagare med en serviceverksamhet som är inriktad på allmänheten.

Det privaträttsliga regelsystemet ger alltså f. n. inte effektiva

möjligheter att komma till rätta med t. ex. en restaurang- eller hotellidkare

som på grund av rasfördomar vägrar en gäst servering eller nattlogi.

Inom den straffrättsliga lagstiftningen finns bestämmelser som särskilt

tar sikte på rasdiskriminering och liknande företeelser. Jag syftar på bestämmelserna

i brottsbalken om hets mot folkgrupp. Detta brott består i

att någon offentligen hotar, förtalar eller smädar folkgrupp med viss härstamning

eller trosbekännelse. Brottsbeskrivningen träffar rasdiskriminerande

propaganda som vänder sig till allmänheten. Sådana trakasserier som

åsyftas i artikel 5 (f) i FN-konventionen torde endast i undantagsfall vara

straffbara såsom hets mot folkgrupp. Ett avvisande av en person från en

restaurang, ett hotell eller någon annan serviceinrättning kan naturligtvis

ibland tänkas ske under sådana former att åtgärden innefattar förargelseväckande

beteende eller ärekränkning. Inte heller brottsbalkens bestämmelser

om dessa brott är emellertid något verksamt medel när det gäller att

stävja motbjudande yttringar av rasfördomar i vardagslivet.

Det brukar framhållas att trakasserier mot folkminoriteter är sällsynta

i vårt land och att det bästa medlet, i varje fall på lång sikt, att motverka

kvardröjande fördomar mot främmande raser och nationaliteter är upplysning

och fostran av det uppväxande släktet till respekt och aktning för

människovärdet. Båda påståendena torde vara riktiga. Det finns emellertid

anledning att se allvarligt även på övergrepp som är sällsynta undantagsföreteelser.

De fall av rasdiskriminering som på senare år har kommit

till allmän kännedom har väckt stor uppmärksamhet och berättigad indignation.

Samtidigt som denna reaktion har gett entydigt besked om var den

allmänna opinionen står, har de inträffade fallen visat hur begränsade

möjligheter myndigheterna har att hävda jämlikhetskrav och rättfärdighetssynpunkter

som de flesta bedömer som självklara. Ett mer vittgående

förbud mot rasdiskriminering än brottsbalkens bestämmelser om hets mot

folkgrupp är behövlig och skulle kunna bli ett värdefullt stöd för den

opinion som på goda grunder utdömer yttringar av rasfördomar var de än

förekommer. Flera oss närstående länder, bland dem helt nyligen Storbritannien,

har genomfört en sådan lagstiftning.

Behovet av en effektivare lagstiftning mot rasdiskriminering har även

en annan bakgrund. Sverige har länge varit ett land med en osedvanligt

homogen befolkning. Härvidlag håller stora förändringar på att ske. En

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1966

7

ström av invandrare söker sig till Sverige för att arbeta här och stanna här

kortare eller längre tid. Dessa invandrare kommer i allt större utsträckning

från avlägsna länder med en befolkning av ett helt annat ursprung

och en helt annan tradition än vår. Det kan inte uteslutas, att ras- och

andra minoritetsproblem av en typ som i dag är okända i vårt land kan

dyka upp och utvecklas i allvarlig riktning, om inte vakthållningen mot

fördomarna är god och myndigheternas handlingsberedskap i olika hänseenden

tillräckligt hög.

Det finns alltså flera skäl som talar för att en utredning nu bör komma

till stånd för att undersöka möjligheterna att med utgångspunkt i artikel

5 (f) i den nyligen antagna FN-konventionen utforma ett straffsanktionerat

förbud mot rasdiskriminering som på lämpligt sätt kompletterar och

förstärker det minoritetsskydd som nu finns i brottsbalkens bestämmelser

om hets mot folkgrupp. Konventionen kan dock härvidlag inte bli mer än

en utgångspunkt. Till de olika avgränsnings- och andra problem som möter

under utredningsarbetet måste givetvis tas ställning självständigt utifrån

våra egna rättstraditioner och det behov av skydd för minoriteter som har

eller kan få aktualitet hos oss. Redan nu torde kunna sägas att en ny lagstiftning

i likhet med gällande bestämmelser om hets mot folkgrupp bör

bereda skydd inte bara för rasminoriteter utan även för andra främmande

minoriteter.

Det är inte att vänta att ett straff sanktionerat förbud skall kunna avse

alla de situationer i vardagslivet där en diskriminering kan komma i fråga.

Sannolikt bör ambitionerna inte sträckas längre än till att försöka få garantier

för att personer som yrkesmässigt såsom företagare eller såsom

anställda i företag tillhandahåller allmänheten varor eller tjänster på

standardiserade villkor inte gör åtskillnad efter ras eller nationalitet. Även

ett förbud som begränsas på detta eller liknande sätt torde emellertid kunna

komma att påverka rättsuppfattningen gynnsamt och få en betydande

normbildande verkan även utanför sitt egentliga tillämpningsområde.

Utredningen bör, som framgått, inte bindas vid någon på förhand given

lösning. Diskrimineringsförbudets närmare omfattning och innehåll kan

inte bestämmas annat än efter ingående undersökning av de praktiska möjligheterna

att ge effekt åt förbudet. Härvid måste bl. a. bevissvårigheterna

och olika tänkbara metoder att bemästra dem komma i förgrunden. Utredningen

bör inte räkna med att någon särskild administration eller några

särskilda organ inrättas för att övervaka förbudets efterlevnad.

Utskottet

I förevarande motioner yrkas, att förslag till lag mot rasdiskriminering

snarast skall framläggas och att vederbörliga åtgärder skall vidtas för

Sveriges ratificering av den konvention i ämnet, som antagits av Förenta

Nationernas generalförsamling i december månad 1965. Motionärerna framhåller

bl. a. att det med hänsyn till den ökade invandringen av utländsk

arbetskraft, som i viss utsträckning har andra levnadsvanor och beteendemönster

än dem vi är vana vid, är angeläget att statsmakterna vidtar effektiva

åtgärder mot tendenser att hålla dessa människor utanför samhällsgemenskapen.

Som exempel på sådana tendenser åberopar motionärerna i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1966

pressen uppmärksammade fall, där personer på grund av sin hudfärg inte

fått hyra bostad eller inte blivit insläppta på matställen.

Sedan förevarande motioner väcktes har chefen för justitiedepartementet

efter bemyndigande den 11 februari 1966 tillkallat sakkunniga för utredning

angående förbud mot rasdiskriminering m. m. I utredningsdirektiven

anföres, att innehållet i flertalet bestämmelser i ovannämnda FNkonvention

är sådant att det utan vidare kan godtas men att som underlag

för riksdagens ställningstagande till ratifikationsfrågan på enstaka punkter

torde behövas en mer ingående granskning av den slutliga konventionstexten

än som kunnat ske före omröstningen i generalförsamlingen. Sådan

granskning torde vara erforderlig i fråga om i konventionen föreskriven

skyldighet för konventionsbunden stat att sörja för att serviceinrättningar

som är avsedda för allmänheten — t. ex. transportföretag, hotell och restauranger,

kaféer, teatrar och parker — står öppna för alla på samma villkor

oberoende av ras. Departementschefen anser att en utredning nu bör komma

till stånd för att undersöka möjligheterna att med utgångspunkt i åsyftade

bestämmelser i konventionen utforma ett straffsanktionerat förbud

mot rasdiskriminering som på lämpligt sätt kompletterar och förstärker

det minoritetsskydd som nu finns i brottsbalkens bestämmelser om hets

mot folkgrupp. En ny lagstiftning torde enligt direktiven böra bereda skydd

inte bara för rasminoriteter utan även för andra främmande minoriteter.

Sannolikt bör ambitionerna, menar departementschefen, inte sträckas längre

än till att försöka få garantier för att personer som yrkesmässigt såsom

företagare eller såsom anställda i företag tillhandahåller allmänheten varor

eller tjänster på standardiserade villkor inte gör åtskillnad efter ras eller

nationalitet. Slutligen anför departementschefen, att utredningen inte bör

bindas vid någon på förhand given lösning och att diskrimineringsförbudets

närmare omfattning och innehåll inte kan bestämmas annat än efter ingående

undersökning av de praktiska möjligheterna att ge effekt åt förbudet.

Eftersom sakkunniga nu tillkallats för att verkställa utredning rörande

de frågor, som aktualiserats i motionerna, och då ratifikationsfrågan synes

vara beroende av utredningsresultatet, anser utskottet, att något riksdagens

initiativ i anledning av motionerna inte är erforderligt. Utskottet får

därför hemställa,

att förevarande motioner, 1:582 och 11:709, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 mars 1966

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1966

9

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand*, fru Carlqvist, fru HamrinThorell*,

herrar Lars Larsson, Erik Filip Petersson, Hiibinette*, Magnusson*

och fru Elvy Olsson*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe, Bengtsson

i Varberg*, fröken Sandell, herr Edlund, fru Svensson, herrar Jonsson

och Elmstedt*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.