Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1966

1966-03-15 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1966:26, Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1966

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1966

1

Nr 26

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa pensionärers

rätt till ersättning för sjukhusvård m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft sex inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 15 i första kammaren av herrar Olsson,

Johan, och Svanström, samt nr 27 i andra kammaren av herrar Eriksson i

Bäckmora och Vigelsbo;

2) de likalydande motionerna nr 64 i första kammaren av fröken Mattson

och herr Pettersson, Karl, samt nr 100 i andra kammaren av fru Lindberg

och fru Svensson; samt

3) de likalydande motionerna nr 572 i första kammaren av herrar

Enarsson och Ottosson, samt nr 718 i andra kammaren av fröken Wetterström

m. fl.

Motionsyrkandena

I motionerna I: 15 och II: 27 har hemställts, »att riksdagen för sin del

måtte besluta om sådan ändring i Lag om allmän försäkring, att person

som åtnjuter folkpension eller hel förtidspension, kan uppbära ersättning

för sjukhusvård under samma villkor som annan försäkrad, samt att

vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig ändring av

författningstexten».

I motionerna I: 6A och II: 100 har hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställa att 1961 års sjukförsäkringsutredning

måtte få i uppdrag att utreda frågan om befrielse för folk- och förtidspensionärer

att erlägga vårdavgift vid intagning å sjukhus för akutvård».

I motionerna I: 572 och II: 718 har hemställts, »att riksdagen måtte antaga

följande

1—8202 «« Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 2 avd. Nr 26

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1966

Förslag

till

lag om ändring i 4 kap. 3 § lag om allmän försäkring

den 25 maj 1962 (nr 381)

Härigenom förordnas, att 4 kap. 3 § lag om allmän försäkring den 25 maj

1962 (nr 381) skall erhålla följande ändrade lydelse:

i

4 kap.

3 §.

För tid efter ingången av den månad, varunder försäkrad fyllt sextiosju

år eller dessförinnan börjat åtnjuta ålderspension enligt denna lag, må

sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård icke utgå för mer än sammanlagt

trehundrasextio dagar. Vad nu sagts skall i fråga om ersättning

för sjukhusvård äga motsvarande tillämpning för tid, varunder den försäkrade

åtnjuter hel förtidspension; och skall med sådan tid jämställas

efterföljande tid, därest förtidspensionen upphört att utgå med månaden

näst före den, varunder den försäkrade fyller sextiosju år.»

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionerna II: 27, II: 100 och II: 718.

Gällande bestämmelser

S jukvårdsersättning

Huvudreglerna om sjukvårdsersättning återfinns i 2 kap. lagen om allmän

försäkring. Enligt dessa regler har en försäkrad rätt till ersättning för utgifter

för läkarvård, viss tandläkarvård samt sjukhusvård ävensom i samband

därmed företagna resor.

Ersättning för utgifter för sjukhusvård, som varit erforderlig på grund

av sjukdom eller förlossning, utgår enligt huvudregeln med det belopp som

motsvarar avgiften på allmän sal vid hemortssjukhus. Härmed avses sjukhus

drivet av landstingskommun eller stad, inom vars område den försäkrade

är bosatt. Har vård beretts genom riksförsäkringsverkets försorg

annorstädes än på allmänt sjukhus, motsvarar ersättningsbeloppet den

lägsta för sådan vård utgående avgiften.

Om en försäkrad är berättigad till ersättning för utgifter för sjukhusvård,

får han också ersättning för resor till och från sjukvårdsinrättningen,

såvida ej med hänsyn till resans längd samt den sjukes tillstånd skäligen

kunnat fordras, att han gått eller färdats pa annat sätt som inte krävt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1966 3

särskild kostnad. Närmare bestämmelser om reseersättning finns intagna

i sjukreseförordningen.

Sjukpenning

Sjukpenningsförmånerna regleras i 3 kap. lagen om allmän försäkring.

Den försäkrades rätt till sjukpenning är beroende av att han är placerad

1 sjukpenningklass. Varje försäkrad, som är inskriven hos försäkringskassa

och som har inkomst av förvärvsarbete (anställning eller annat förvärvsarbete)

om minst 1 800 kronor om året, skall vara placerad i sjukpenningklass.

Det avgörande för vilken sjukpenningsklass en försäkrad

skall tillhöra är inkomstens storlek.

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos allmän försäkringskassa men

vars inkomst av förvärvsarbete inte uppgår till 1 800 kronor, skall ändå

vara placerad i sjukpenningklass, om hon är gift och stadigvarande sammanbor

med sin make eller med barn under 16 år till henne eller hennes

make eller med någon, med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn

(den s. k. hemmafruförsäkringen). Sjukpenningplacering enligt denna regel

gäller dock icke för tid efter den månad, varunder kvinnan fyller 67 år.

Kvinna som omfattas av hemmafruförsäkringen skall tillhöra sjukpenningklass

nr 1.

För dag då försäkrad åtnjuter sjukhusvård skall sjukpenning med visst

undantag minskas med 5 kronor, dock högst med hälften av sjukpenningens

belopp. Sjukpenning utgår i allmänhet icke under de tre första dagarna

av varje sjukperiod (karenstiden).

Sjukpenningbeloppen för dag varierar från 5 kronor i klasserna nr 1 och

2 till 28 kronor i klass nr 15.

Samordningen mellan sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen

Förmånerna från sjukförsäkringen och pensioneringen är samordnade enligt

regler i A kap. lagen om allmän försäkring. Rätten till ersättning från

sjukförsäkringen är ej begränsad till visst antal dagar utom för dem som

åtnjuter ålderspension eller hel förtidspension från den allmänna försäkringen.

En ålderspensionär har rätt till sjukpenning och ersättning för sjukhusvård

för sammanlagt högst 180 dagar, räknat från ingången av den

månad han fyller 67 år eller dessförinnan börjar åtnjuta ålderspension. Den

som åtnjuter hel förtidspension kan ej ha rätt till sjukpenning, men däremot

har han rätt till ersättning för sjukhusvård under en tid av sammanlagt

högst 180 dagar. För den som har partiell förtidspension gäller vanliga regler,

d. v. s. han är sjukvårdsförsäkrad för obegränsad tid och kan vara sjukpenningförsäkrad

för den förvärvsinkomst han har.

Historik in. in.

Sjukpenning vid sjukhusvård

I sitt år 1961 avgivna betänkande Förtidspensionering och sjukpenning2—8202

ö6 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 avd. Nr 26

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1966

försäkring m. m. (SOU 1961:29) anförde 1958 drs socialförsäkringskommitté

bl. a.

I fråga om sjukpenningens storlek vid sjukhusvård får kommittén anföra

följande. Nu gäller att för tid, då sjukpenningförsäkrad medlem åtnjuter

sjukhusvård, hempenning skall utgivas i stället för sjukpenning. Hempenningen

utgår, med nedan angivet undantag, med belopp motsvarande den

sjukpenning, som eljest skolat utgå, minskat med 3 kr. dock med högst

hälften av sjukpenningens belopp. Den minskning som göres skall intill ett

belopp av en krona 50 öre anses utgöra minskning av grundsjukpenningen.

Återstoden -— högst en krona 50 öre — utgör minskning å tilläggssjukpenningen.

För kvinnlig medlem, som i hemmet har minst ett barn under

tio år, vilket är sjukvårdsförsäkrat som barn till henne eller hennes make,

skall hempenningen utgöra minst 3 kr. om dagen.

Vårdavgiften för patienter å allmän sal vid sjukhus och andra sjukvårdsinrättningar

uppgår för närvarande i allmänhet till 5 kr. om dagen mot

tidigare 3 kr. För patienter, vilkas sjukhjälpstid inom den allmänna sjukförsäkringen

inte gått till ända, betalas vårdavgiften av vederbörande sjukkassa.

Minskningen av sjukpenningen under sjukhusvistelse har motiverats med

de besparingar i fråga om föda, klädslitage m. m. som uppkommer vid

sjukhusvistelse. Därjämte har framhållits bl. a. att läkarvård och läkemedel

är helt fria vid sjukhusvård.

Med hänsyn främst till att de besparingar, som sålunda uppkommer för

den sjuke vid sjukhusvistelse, numera torde kunna uppskattas till ett högre

belopp än 3 kr., finner kommittén skäligt att den ifrågavarande minskningen

jämkas uppåt. Kommittén förordar att sjukpenningen vid sjukhusvistelse

skall minskas med 5 kr., dock att minskningen med nedan angivet

undantag skall göras med högst hälften av den sjukpenning som eljest

skolat utgå.

Vad kommittén uttalat lades i huvudsak oförändrat till grund för denna

del av Kungl. Maj. ts proposition nr 90 dr 1962 med förslag till lag om allmän

försäkring, m. m. Andra lagutskottet, som i sitt härutinnan av riksdagen

godkända utlåtande nr 27 behandlade propositionen, reste ej invändningar

mot förslaget i förevarande avseende.

Samordningen mellan sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen

Socialvårdskommittén föreslog i sitt sjukförsäkringsbetänkande (SOU

1944: 15) att personer, som ägde uppbära (efter behovsprövning utgående)

tilläggspension eller invalidunderstöd enligt dåvarande lagstiftning, inte

skulle vara sjukpenningförsäkrade. Förslaget föranleddes huvudsakligen av

önskemålet att draga en tydlig gräns mellan folkpensioneringen och sjukförsäkringen.

Uppnåendet av 67-årsåldern skulle däremot inte i och för sig

medföra att vederbörande utestängdes från sjukpenningförsäkringen. Såväl

sjukpenningbeloppen som sjukhjälpstiden föreslogs emellertid nedsatta.

Sjukhjälp skulle sålunda inte utges för mer än sammanlagt högst 365 dagar

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1966

för tid efter ingången av den månad, varunder den försäkrade fyllt 67

år. I den därefter inom socialdepartementet upprättade sjukförsäkringspromemorian

uttalades, att tillräckligt bärande skäl saknades att från

sjukpenningförsäkringen undantaga personer, vilkas årsinkomst uppginge

till det för tillhörighet till denna försäkring föreslagna minimibeloppet, 600

kr., enbart på grund av att de tillerkänts tilläggspension eller invalidunderstöd.

I promemorian berördes inte frågan om den kortare sjukhjälpstiden.

I propositionen nr 312 till 1946 års riksdag framhöll föredragande departementschefen

att frågan kommit i ett något annat läge genom den då i

propositionen nr 220 föreslagna nya folkpensioneringslagstiftningen. Att

helt utestänga dem, som uppbar en inkomstprövad form av folkpension,

från sjukpenningförsäkringen syntes inte böra ifrågakomma. Visst utrymme

för denna försäkring torde enligt departementschefens uppfattning finnas

även för dem som inte åtnjöt annan folkpensionsförmån än den allmänna

ålderspensionen. Den omständigheten, att någon får rätt till folkpension enligt

den nya lagstiftningen därom, borde enligt departementschefens mening

inte utesluta honom från tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen.

Det var emellertid då erforderligt med vissa särbestämmelser för folkpensionärerna

för att vinna erforderlig samordning mellan ifrågavarande båda

grenar av socialförsäkringen. Anpassningen borde — i enlighet med vad

socialvårdskommittén föreslagit i sitt betänkande angående lag om folkpensionering

(SOU 1945:46) — ske på så sätt, att sjukpenningen för de

sjukpenningförsäkrade folkpensionärerna begränsades till 2 kr. om dagen

och alt sjukhjälpstiden begränsades till 90 dagar för varje sjuklighetstillstånd.

1946 års riksdag beslöt på denna punkt i enlighet med vad som föreslagits

i propositionen.

Socialförsåkringsutredningen föreslog i sitt betänkande angående sjukförsäkring

och yrkesskadeförsäkring (SOU 1952: 39) ingen annan ändring

i sak i bestämmelsen att sjukhjälpstiden skulle vara högst 730 dagar för

försäkrade i allmänhet och 90 dagar för folkpensionärer än att dessa tider

skulle gälla även den nya försäkringsförmånen ersättning för sjukhusvård.

Utredningen framhöll emellertid, att förslaget var av preliminär natur i

fråga om folkpensionärernas sjukhjälpstid vid sjukhusvård.

I propositionen nr 178 till 1953 års riksdag, varigenom förslag till ändring

i sjukförsäkringslagen framlades, anslöt sig föredragande departementschefen

till utredningens förslag, såvitt nu är i fråga. Departementschefen anförde

härvid sammanfattningsvis följande.

Det var önskvärt att försiktighet iakttogs vid lagstiftningens utformning.

Det var nödvändigt att kostnaden för försäkringen begränsades. Principen

om gemensam sjukhjälpstid vid sjukpenning och sjukhusvårdsersättning

överensstämde med vad som gällde enligt sjukkasseförordningen. Det var

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1966

emellertid inte i och för sig givet, att samma begränsning, som stadgats angående

folkpensionärers sjukhjälpstid med avseende å sjukpenning, borde

gälla i fråga om deras rätt till ersättning vid sjukhusvård. Skäl kunde anföras

för en längre sjukhjälpstid i dessa fall. A andra sidan kunde den omständigheten,

att folkpensionen i regel förslog till vårdkostnaderna, åberopas som

ett argument för att folkpensionärerna borde bekosta sin sjukhusvistelse

även under de första 90 dagarna. Avgifterna å de allmänna sjukhusen torde

väl inrymmas inom ramen för de förhöjda folkpensionerna. Man kunde därför

säga, att de folkpensionärer, som var mera stadigvarande intagna å sjukvårdsinrättningar,

kom i minst lika gott läge som de å ålderdomshem intagna.

Andra lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 35

bl. a., att pensionärernas arbetsförmåga i regel måste anses vara starkt tidsbegränsad.

Därjämte borde beaktas, att för folkpensionärernas försörjning

anordnats en annan socialförsäkringsgren, nämligen folkpensioneringen, och

att den i propositionen föreslagna regeln angående sjukhjälpstiden kunde

anses innebära ett steg mot en samordning mellan de båda socialförsäkringsgrenarna.

Det var emellertid enligt utskottets mening angeläget att denna

samordningsfråga vann ytterligare beaktande vid de utredningar rörande

socialförsäkringen, som framdeles kom att äga rum. Utskottet erinrade

även om att propositionen för folkpensionärernas del så till vida innebar

en förbättring vid jämförelse med den år 1946 antagna lagen, att någon

särskild regel om begränsning av storleken av dessa sjukkassemedlemmars

sjukpenning icke föreslagits.

I syfte att eliminera verkningarna av höjda sjukhusavgifter beslutades

dr 1958 en förlängning av folkpensionärernas sjukhjälpstid i vad avsåg ersättning

för sjukhusvård till 180 dagar i de fall den tidigare var 90 dagar.

I sitt ovan angivna betänkande anförde 1958 drs socialförsäkrings kommitté

bl. a.

Frågan om behovet av sjukpenning efter fyllda 67 år har kommit i ett

delvis annat läge genom de senaste årens reformer på pensioneringens område.

Folkpensioneringens ålderspension har sålunda höjts väsentligt och

ytterligare höjningar planeras under de närmaste åren. Dessutom kommer

ålderspensioner från tilläggspensioneringen att utgivas fr. o. m. ingången

av år 1963. Pensioneringen kommer sålunda att på ett helt annat sätt än

tidigare tillgodose försörjningsbehoven i förevarande fall. Med hänsyn till

de omställningssvårigheter, som uppkommer vid av sjukdom förorsakat

bortfall av förvärvsinkomst, anser kommittén det likväl motiverat, att förvärvsarbetande

ålderspensionärer kan vara sjukpenningförsäkrade och erhålla

sjukpenning för en begränsad tid. Den som åtnjuter hel förtidspension

får enligt förslaget i det föregående inte vara sjukpenningförsäkrad.

Avlöses förtidspension av ålderspension, bör vederbörande givetvis inte

heller vara sjukpenningförsäkrad.

Den som fyllt 67 år äger enligt nu gällande bestämmelser för tid efter

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 är 1966

7

utgången av den månad då han uppnått nämnda ålder vid varje sjukdom

åtnjuta sjukpenning för högst 90 dagar. Kommittén föreslår att sjukpenning

i fortsättningen skall kunna utgå för högst 180 dagar för tid efter ingången

av den månad, då vederbörande fyllt 67 år, oavsett om arbetsoförmågan

förorsakas av en eller flera sjukdomar. Förslaget innebär en förlängning

av nuvarande sjukhjälpstid för sjukpenning med vanligen 90 dagar, därvid

dock hör erinras om att nuvarande sjukhjälpstid om högst 90 dagar avser

varje sjukdom för sig. I de flesta fall blir den nu föreslagna regeln fördelaktigare

för de försäkrade än de nuvarande bestämmelserna och den har

även den fördelen att det inte blir nödvändigt att tillämpa några medicinska

sammanläggningsregler — något som bereder särskilda svårigheter i fråga

om åldringarna.

Nyss förordade regler bör enligt kommitténs mening i princip gälla inte

blott för den som fyllt 67 år och på grund därav uppbär ålderspension utan

också för den som valt att taga ut ålderspension före nämnda ålder. Den

som skjutit upp ålderspensionsuttaget, bör i förevarande avseende betraktas

som om han uppbär ålderspension.

För den som uppbär ålderspension eller hel förtidspension bör frågan om

sjukhjälpstiden för rätt till ersättning för sjukhusvård lösas på samma

sätt som föreslagits i fråga om rätten för ålderspensionär till sjukpenning.

Härvid bör ej någon skillnad göras mellan den som uppbär ålderspension

på grund av fyllda 67 år eller som valt att taga ut ålderspension i förtid eller

som skjutit upp ålderspensionsuttaget. Kommittén förordar sålunda att

ersättning för sjukhusvård i samtliga nu nämnda fall må utgivas för högst

180 dagar, oavsett, om det rör sig om en eller flera sjukdomar. De 180 dagarna

skall räknas från ingången av den månad, fr. o. m. vilken pensionen

utgår respektive fr. o. m. den månad under vilken 67-årsåldern uppnås eller

ålderspension dessförinnan börjar utgå. Sjukhjälpstiden räknas i förekommande

fall gemensamt för sjukpenning och ersättning för sjukhusvård.

För den som är berättigad till partiell förtidspension blir enligt kommitténs

förslag sjukhjälpstiden för rätt till sjukvårdsersättning inte begränsad

till visst antal dagar. Ersättes den partiella förtidspensionen av hel förtidspension,

blir sjukhjälpstiden enligt vad nyss sagts begränsad till 180

dagar.

Kommitténs förslag ligger i huvudsak oförändrat till grund för lagen om

allmän försäkring i denna del.

I direktiven till 1961 års sjnkförsäkringsutredning anföres, att ännu en

del spörsmål inom sjukförsäkringens område kvarstår och att tiden nu är

mogen för en översyn av sjukförsäkringslagstiftningen i de delar, där denna

inte uppmärksammats under de senaste årens reformarbete. Härvid framhålles

bl. a. att fördelarna och nackdelarna av en helt avgiftsfri sjukhusvård

bör undersökas. Enligt direktiven står det utredningen fritt att

upptaga sådana spörsmål som aktualiseras under översynen och som faller

inom ramen för de uppgifter som tillagts utredningen.

Fråga om folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen var på

grund av väckta motioner föremål för riksdagens bedömning år 1963. I sitt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1966

av riksdagen godkända utlåtande i ämnet, nr 26 år 1963, anförde andra lagutskottet

bl. a.

1961 års sjukförsäkringsutredning har tillkallats för att verkställa en

översyn av sjukförsäkringen och därined sammankopplade förmåner. Enligt

direktiven skall utredningen bl. a. undersöka fördelarna och nackdelarna

av en helt avgiftsfri sjukhusvård ävensom frågan om hur läkemedelsförmånerna

hör utformas. Det står även utredningen fritt att upptaga andra till

sjukförsäkringen hörande problem, som aktualiseras under arbetets gång.

Utskottet finner det ej lämpligt eller möjligt att ur det pågående utredningsarbetet

till särskild behandling utbryta de av motionärerna aktualiserade

spörsmålen. Det synes utskottet i stället mest ändamålsenligt om de

delar av sjukförsäkringen som kan anses i behov av ytterligare översyn behandlas

i ett sammanhang.

Enahanda spörsmål aktualiserades också genom interpellationer vid 1963

års riksdag. I interpellationssvaren (AK:s prot. 23: 22 och 34: 22) förklarade

chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, att frågan om

lagändring var för tidigt väckt, då de genom lagen om allmän försäkring

införda reglerna varit i tillämpning endast en kort tid. Departementschefen

hänvisade också till det arbete som bedrives av 1961 års sjukförsäkringsutredning.

Under den fortsatta debatten i anledning av det senare interpellationssvaret

anförde departementschefen bl. a.

Som jag redan har sagt är det svårt att dra några mera vittgående slutsatser

av hur de nya reglerna har utfallit. Sjukförsäkringsutredningens

arbete kan komma att ställa reglerna i en ny belysning. Utan att på något

sätt vilja föregripa en omprövning av bestämmelserna vill jag emellertid

påpeka följande: Medan pensionen vid vanlig sjukhusvård utgår ograverad,

vet vi att förvärvsarbetande vid sjukhusvistelse redan från början får avdrag

från sin sjukpenning med i regel fem kronor per dag. Man kan därför

säga att den som åtnjuter pension vid sjukhusvistelse intill 180 dagar är

fördelaktigare ställd i fråga om förmåner och att det med den sjukhusavgift

som tas ut vid längre sjukhusvistelse blir samma minskning som andra

redan från början får vidkännas genom sjukpenningavdrag.

Frågan om de fem kronorna i sjukhusavgift bör inte heller ses isolerad

från vad som bör gälla vid andra former av sjukvård. De som är sjuka i

sina hem är i flera avseenden sämre lottade; eftersom de har vissa utgifter

på grund av sin sjukdom, bl. a. får de av egna medel bestå en del av kostnaderna

för läkare och läkemedel, något som den som är intagen på sjukhus

slipper ifrån. Normalt innebär väl sjukhusvistelsen också mindre kostnader

för mat och andra dagliga behov.

I sitt utlåtande, nr 35 år 196b, behandlade andra lagutskottet motioner

med yrkanden om förbättring av folkpensionärernas sjukförsäkringsförmåner.

Utskottet anförde bl. a.

Frågor om folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen har varit

föremål för riksdagens prövning vid flera tillfällen. Motioner i ämnet vid

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1966

9

fjolårets riksdag lämnades i enlighet med andra lagutskottet hemställan utan

åtgärd. I sitt utlåtande i anledning av motionerna påpekade utskottet, att

1961 års sjukförsäkringsutredning tillkallats för att verkställa en översyn av

sjukförsäkringen och därmed sammankopplade förmåner samt att utredningen

enligt sina direktiv bl. a. skall undersöka fördelarna och nackdelarna

av en helt avgiftsfri sjukhusvård ävensom frågan om hur läkemedelsförmånerna

bör utformas. Utskottet fann det ej lämpligt eller möjligt att till

särskild behandling utbryta de problem som aktualiserats i motionerna.

Utskottet finner ej anledning att frångå sin tidigare redovisade ståndpunkt,

att frågorna om folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen

ej bör behandlas i annat sammanhang än i samband med den allmänna

översynen av sjukförsäkringen. Det må här påpekas att de ändrade bestämmelser

rörande sjukförsäkringsförmånerna i stort, som kan bli en följd av

den allmänna översynen, sannolikt kommer att ställa de av motionärerna

kritiserade reglerna i ny belysning. Det synes erforderligt att frågorna om

folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen omprövas mot bakgrund

av det nya läge som sålunda kan uppkomma. Med hänsyn härtill finner

utskottet, att de nu aktuella motionsyrkandena bör förutsättningslöst

behandlas av 1961 års sjukförsäkringsutredning. Det torde ankomma på utredningen

att avgöra huruvida det är möjligt och lämpligt att innan utredningens

hela uppdrag fullgjorts framlägga särskilda förslag i de frågor

motionärerna aktualiserat.

Utskottets uttalanden i ämnet synes böra bringas till Kungi. Maj:t kännedom.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Riksdagen fann under fjolåret ej anledning frångå sin tidigare ståndpunkt.

Utskottet

Bestämmelserna om ersättning för sjukhusvård och om sjukpenning återfinns

i lagen om allmän försäkring. Sjukförsäkrad erhåller enligt huvudregeln

ersättning för sjukhusvård med belopp som motsvarar avgiften på

allmän sal vid hemortssjukhus — f.n. i regel fem kronor för dag. Under

den tid sjukhusvård åtnjutes minskas emellertid den försäkrades sjukpenning

med fem kronor per dag, dock med högst halva sjukpenningen. I lagen

om allmän försäkring finns dessutom vissa bestämmelser som samordnar

förmånerna från sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen.

Sålunda har ålderspensionär rätt till sjukpenning och ersättning för sjukhusvård

för sammanlagt högst 180 dagar efter det han fyllt 67 år eller dessförinnan

uttagit ålderspension. Den som åtnjuter hel förtidspension kan ej

få sjukpenning men har rätt till ersättning för sjukhusvård under en tid

av sammanlagt högst 180 dagar.

I motionerna I: 15 och 11: 27 hemställes om sådan ändring i lagen, att

person som åtnjuter folkpension eller hel förtidspension kan få ersättning

för sjukhusvård under samma villkor som annan försäkrad.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1966

I motionerna I: 64 och II: 100 begäres att 1961 års sjukförsäkringsutredning

måtte få i uppdrag att utreda frågan om befrielse för folk- och förtidspensionärer

från att erlägga vårdavgift vid intagning å sjukhus för

akutvård.

Även i motionerna 1:572 och II: 718 kritiseras 180-dagarsregeln. Motionärerna

yrkar att längsta tiden för erhållande av sjukpenning och ersättning

för sjukhusvård skall utsträckas till 360 dagar.

Frågor om folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen har varit

föremål för riksdagens prövning vid flera tillfällen. Motioner i ämnet vid

1963 års riksdag lämnades i enlighet med andra lagutskottets hemställan

utan åtgärd. Utskottet påpekade, att 1961 års sjukförsäkringsutredning tillkallats

för att verkställa en översyn av sjukförsäkringen och därmed sammankopplade

förmåner samt att utredningen enligt sina direktiv bl. a. skall

undersöka fördelarna och nackdelarna av helt avgiftsfri sjukhusvård. Utskottet

ansåg det ej lämpligt eller möjligt att till särskild behandling utbryta

de problem som aktualiserats i motionerna. Vid 1964 års riksdag fann utskottet

inte anledning att frångå sin ståndpunkt, att frågorna om folkpensionärernas

ställning inom sjukförsäkringen ej bör behandlas i annat sammanhang

än i samband med den allmänna översynen av sjukförsäkringen.

Utskottet påpekade att de ändrade bestämmelser rörande sjukförsäkringsförmånerna

i stort, som kan bli en följd av den allmänna översynen, sannolikt

kommer att ställa de aktualiserade problemen i ny belysning. Frågorna

om folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen måste, ansåg utskottet,

omprövas mot bakgrund av det nya läge som sålunda kan uppkomma.

Med hänsyn härtill fann utskottet, att de då aktuella motionsyrkandena

borde förutsättningslöst behandlas av 1961 års sjukförsäkringsutredning.

Huruvida det är möjligt och lämpligt att, innan utredningens uppdrag fullgjorts

i dess helhet, framlägga förslag i de frågor motionärerna aktualiserat

skulle, enligt utskottets mening, ankomma på utredningen att avgöra. Riksdagen

gav i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening till känna vad utskottet

anfört. Under år 1965 fann utskottet inte skäl föreligga att frångå

sin tidigare ståndpunkt såvitt angick folkpensionärernas sjukförsäkringsförmåner.

Motioner i frågan avslogs av riksdagen i enlighet med utskottets

hemställan.

Utskottet kan inte finna att sedan fjolåret inträffat något som kan leda

till en annan bedömning av de nu aktualiserade frågorna. Utskottet får

därför hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:15 och II: 27,

2) motionerna 1: 64 och II: 100, samt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1966

11

3) motionerna 1:572 och 11:718,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 mars 1966

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: fru Carlqvist, herrar Kaijser*, Lars Larsson,

fru Nilsson, herrar Eric Carlsson, Erik Filip Petersson*, Högström* och

Kilsmo;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe*, Rimmerfors,

Gustavsson i Alvesta*, fröken Sandell*, fru Svensson, herr Ringaby

och fru Skantz.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av fru Svensson.

Reservation

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.