Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada.

1966-03-29 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1966:37, Utlåtande i anledning av väckt motion om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

1

Nr 37

Utlåtande i anledning av väckt motion om förhöjning av vissa

ersättningar i anledning av yrkesskada.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 80,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Persson i Heden m. fl.

hemställt, »att riksdagen för sin del måtte besluta, att livräntan till skadad

med arbetsförmågan nedsatt mindre än 2/io (3/io för skadad över 67 år)

skall höjas med 30 procent av utgående belopp, om skadan inträffat 1955

eller tidigare, med 20 procent, om skadan inträffat 1956 eller 1957 och med

10 procent, om skadan inträffat 1958 eller 1959».

Beträffande de skäl motionärerna anför till stöd för sina yrkanden får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionen.

Gällande bestämmelser m. m.

Varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst är med vissa här betydelselösa

undantag försäkrad för yrkesskada enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.

Kring lagen grupperar sig en mängd bestämmelser avseende

ersättning åt särskilda kategorier skadade. Lagen trädde i kraft den 1 januari

1955. Försäkrad kan bl. a. vara berättigad till livränta, då yrkesskada

medför under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan

eller nedsättning av denna med minst en tiondel. Livränta beräknas på

grundval av det s. k. ersättningsunderlaget, vilket är den försäkrades årliga

arbetsförtjänst, i vissa fall nedsatt enligt särskilt angivna regler. Sålunda

medräknas vid fastställande av ersättningsunderlaget årlig arbetsförtjänst,

som icke överstiger 7 200 kr., till hela sitt belopp, den del av arbetsförtjänsten,

som överstiger 7 200 men ej 10 800 kr., till tre fjärdedelar och den del

därav, som överstiger 10 800 kr., till hälften. Årlig arbetsförtjänst tages inte

med i beräkningen, i den mån den överstiger 15 000 kr. Livränta utgår för

tid till och med den månad, under vilken den försäkrade fyller 67 år, med

belopp som för år räknat motsvarar, vid förlust av arbetsförmågan n/i2 av

ersättningsunderlaget, vid nedsättning av arbetsförmågan med minst tre

tiondelar en mot graden av nedsättningen svarande del av ersättningsunderlaget,

minskad med V12 av detta, samt vid nedsättning av arbetsförmågan

med mindre än tre tiondelar den del av V3 av ersättningsunderlaget som

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 2 avd. Nr 37

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

svarar mot graden av nedsättningen. Sedan den försäkrade fyllt 67 år, reduceras

nu angivna ersättningar med JA
Lagen

om yrkesskadeförsäkring äger icke tillämpning å skador, som inträffat

före den 1 januari 1955. I fråga om bl. a. yrkessjukdomar gäller dessutom,

att äldre lag skall äga tillämpning även å yrkessjukdom, som yppats

efter yrkesskadeförsäkringslagens ikraftträdande, därest den skadade icke

efter ikraftträdandet varit utsatt för inverkan av den art, som orsakat sjukdomen.

Beträffande de äldre skadefallen gäller i stället i första rummet 1916 års

lag om försäkring för olycksfall i arbete och 1929 års lag om försäkring för

vissa yrkessjukdomar. Ersättningsnormerna i fråga om livränta i dessa lagar

i deras senast gällande lydelse innebar i huvudsak, att livräntan utgick:

vid förlust av arbetsförmågan med 11 /12 av arbetsförtjänsten; vid nedsättning

av arbetsförmågan med minst 30 procent med en mot graden av nedsättningen

svarande del av u/i2 av arbetsförtjänsten; samt vid nedsättning

av arbetsförmågan med mellan 10 och 30 procent den del av 2/s av arbetsförtjänsten,

som svarar mot graden av nedsättningen. Vid beräkningen av

arbetsförtjänsten fick denna aldrig sättas till högre belopp än 7 200 kr.

Enligt både yrkesskadeförsäkringslagen och den närmast föregående lagstiftningen

bestämmes, såsom delvis framgår av den ovan lämnade redogörelsen,

de viktigaste ersättningarna — livränta och sjukpenning — av den

skadades årliga arbetsförtjänst vid skadetillfället, dock att arbetsförtjänst

över vissa belopp inte beaktas. Med hänsyn till stegringarna i den allmänna

lönenivån och standardutvecklingen har gränserna för arbetsförtjänstberäkningen

gång på gång förskjutits uppåt, vid varje tillfälle dock endast för nytillkommande

ersättningstagare. Så höjdes exempelvis arbetsförtjänstmaximum

enligt 1916 års lag i olika omgångar från 1 800 till 7 200 kr. Sistnämnda

belopp utgjorde maximum vid tiden för yrkesskadeförsäkringslagens ikraftträdande.

Därefter har maximibeloppet varit 15 000 kr.

För att utjämna skillnaderna i ersättningsnivå mellan skadefall från

olika tider inom olycksfallsförsäkringslagstiftningen infördes vid 1950 års

riksdag s. k. ersättningstillägg av statsmedel, vilka avlöste vissa från början

av 1940-talet gällande dyrtidstillägg till äldre ersättningar; dyrtidstillägg

hade i allmänhet utgått med 20 % av förmånens belopp på grund av skadefall

som inträffat före den 1 januari 1941. Dyrtidstillägg utgick dock endast

om arbetsförmågan var nedsatt med minst tre tiondelar.

Ersättningstilläggen reglerades — utom såvitt avsåg vissa livräntor för

fiskare — i förordningen den 2 juni 1950 om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. (nr 295;

ändr. nr 251/1953).

Ersättningstilläggen var för skadade under 67 år differentierade på sådant

sätt, att den procentsats, efter vilken tillägget utgick, blev högre ju läng
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

3

re tillbaka i tiden olycksfallet låg och ju svårare invaliditeten var. Gränsdragningen

mellan de olika tidsperioderna hade därvid i princip skett så,

att alla, som fått sina ersättningar bestämda efter samma regler, hänfördes

till en och samma ersättningsgrupp. Undantagna var som regel livräntor,

som grundas på frivillig försäkring, ävensom invalidlivräntor till personer,

vilkas arbetsförmåga blivit nedsatt med mindre än 30 procent.

1950 års förordning omfattade till en början endast skadefall, som inträffat

senast år 1948. Genom ändring vid 1953 års riksdag gjordes förordningen

tillämplig också på invaliditetsfall från åren 1949 och 1950, vilka

medfört nedsättning av den skadades arbetsförmåga med mer än 50 procent.

Samtidigt vidtogs — i avvaktan på en mera definitiv lösning av kompensationsspörsmålen

— provisoriska förbättringar av ersättningstilläggen

vilka avsåg att lämna viss kompensation — större vid högre invaliditetsgrader

— för den levnadskostnadsstegring som ägt rum från förordningens

antagande t. o. m. september 1952. Även denna förhöjning bekostades av

statsmedel. Ersättningstillägget fick inte leda till att sjukpenningen eller

livräntan jämte tillägget överstiger maximibeloppet av motsvarande ersättning

enligt 1916 års lag i dess senaste lydelse.

Ersättningstilläggen för skadad och för efterlevande make under 67 år

utgavs enligt följande tabell.

Tid varunder skadan inträffat

Procentuellt tillägg då arbets- förmågan är nedsatt med

Procentuellt

tillägg å

makeliv- ränta

över

75 %

över 50 men

högst 75 %

30—50 %

före 1/1 1920 .......................................

150

100

70

70

1/1 1920—31/12 1926 ...........................

125

90

55

55

1/1 1927—31/12 1941 ...........................

100

65

45

45

1/1 1942—30/6 1946 ...........................

75

55

35

35

1/7 1946—31/12 1948 ...........................

60

40

20

30

1/1 1949—31/12 1950 ...........................

25

20

—

—

Sedan ersättningstagaren uppnått 67 års ålder och således hlivit berättigad

till allmän ålderspension, utgavs ersättningstillägg endast i vissa äldre

skadefall, där dyrtidstillägg tidigare utgått. Ersättningstilläggen var i dessa

fall genomgående 20 procent. Å föräldra- och barnlivräntor utgick tillägg endast

i motsvarande äldre skadefall — före den 1 januari 1941 — och utgjorde

tillägget 20 procent.

År 1955 beslöt statsmakterna en ny metod att förbättra de äldre ersättningarna

på detta område, varvid samtidigt finansieringsmetoden ändrades.

Tidigare ersättningshöjningar hade, såsom nämnts, bekostats av statsmedel.

Enligt 1955 års lag angående omrcglering av vissa ersättningar enligt lagen

den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete in. m. får

2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 2 avd. Nr 37

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 dr 1966

kostnaderna för uppräkningen bäras av försäkringen, dvs. för varje kalenderår

av de arbetsgivare som för det året har att erlägga avgifter enligt

yrkesskadeförsäkringslagen. Omregleringen enligt den nya metoden skedde

på så sätt att den arbetsförtjänst som låg till grund för ersättningarna räknades

upp. Om den försäkrades arbetsförtjänst motsvarade medelarbetsförtjänsten

enligt yrkesskadeförsäkringsstatistiken för manliga skadade för

respektive tidsperiod, uppräknades arbetsförtjänsten till 6 600 kr. Var arbetsförtjänsten

högre eller lägre än medelarbetsförtjänsten, skedde proportionell

uppräkning. Arbetsförtjänsten fick ej i något fall uppräknas till högre

belopp än 7 920 kr.

Den förhöjda arbetsförtjänsten lades sedan till grund för uträknande av

livräntan och i förekommande fall även sjukpenning. För invalider under 67

år med en invaliditetsgrad av minst 30 procent samt för efterlevande make

under 67 år och efterlevande barn tillämpades därvid reglerna i yrkesskadeförsäkringslagen.

Även för invalider under 67 år med en invaliditetsgrad

uppgående till minst 20 men ej 30 procent samt för invalider över 67 år med

minst 30 procent invaliditet skedde en uppräkning ehuru av mindre omfattning.

Som exempel på huvudregeln kan nämnas att helinvalid före 67 år

fick en årslivränta av 6 050 kr., oberoende av om olycksfallet inträffat år

1918 eller år 1954; 50-procentsinvaliden fick 2 750 kr., 30-procentsinvaliden

1 430 kr., änkan 2 200 kr. och ett barn 1 100 kr.

O mreglering slag en blev icke tillämplig på ersättningar, som utbetalas av

statsmedel. En betydande del av dessa ersättningar omreglerades i stället

efter en samtidigt med lagen utfärdad förordning angående omreglering av

vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall i arbete m. m.

(omregleringsförordningen). Enligt denna förordning gjordes vid omregleringen

i huvudsak de grunder omregleringslagen innehåller tillämpliga. För

ersättningar enligt den särskilda fiskarförsäkringen gjordes omregleringen

1956. Vidare är att nämna, att vissa äldre militärskador omreglerats efter

en särskild förordning, 1950 års förordning angående omreglering av vissa

ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring

(den militära omregleringsförordningen). I samband med tillkomsten av

omregleringslagen och omregleringsförordningen företogs ändringar i den

militära omregleringsförordningen, som innebar en motsvarande uppräkning

av ifrågavarande militära ersättningar.

Beträffande tillkomsten av 1955 års omregleringslag må, såvitt här är av

intresse, anföras följande.

Till grund för propositionen i ämnet nr 156 år 1955 låg en departementspromemoria,

som i sin tur upprättats med utgångspunkt från ett förslag,

som uppgjorts av riksförsäkringsanstalten.

Omregleringsbestämmelserna i anstaltens förslag avsåg endast ersättningar

för tid innan ersättningstagaren fyllt 67 år. I fråga om uppställandet

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 dr 1966

5

av en dylik övre åldersgräns för rätt till förhöjd ersättning anföres i departementspromemorian

följande.

Att ersättningstilläggen hittills förbehållits ersättningstagare under 67 år

(frånsett vissa övergångsvis kvarstående dyrtidstillägg) sammanhänger

med att invalidlivräntorna nurAera utgå efter olika grunder före och efter 67

års ålder. Enligt de fr. o. m. år 1949 gällande bestämmelserna i ÖL nedsättes

exempelvis livräntan till helinvalid vid 67 års ålder från n/i2 till 2/s av den

årliga arbetsförtjänsten. Enligt YFL komma samtliga invalidlivräntor att nedsättas

med V* vid 67 års ålder, och samma nedsättning har införts i fråga

om makelivräntor m. m.

Det framhålles, att tillräckliga skäl inte synes föreligga att låta den föreslagna

omregleringen gälla även för tid efter det rätten till allmän ålderspension

inträtt. Därför förordas att den för ersättningstilläggen gällande

67-årsgränsen bibehålies. Dock syntes den nuvarande regeln om 20 procents

dyrtidstillägg i skadefall, som inträffat före år 1941, böra kvarstå.

Vidare diskuteras, huruvida omregleringen bör omfatta livräntetagare

med lägre invaliditetsgrad än 30 procent. Den dåvarande gränsen gick vid

30 procent; i fyra femtedelar av invaliditetsfallen enligt ÖL var den först

bestämda invaliditetsgraden lägre än 30 procent och över hälften av fallen

lägre än 20 procent. Den ekonomiska invaliditeten vid de lägre invaliditetsgraderna

låg enligt verkställda utredningar genomsnittligt långt under den

beräknade. I fortsättningen anföres.

Vid en på sin tid verkställd undersökning beträffande fall från åren 1943

—1944 hade ingen som helst ekonomisk invaliditet framkommit för 3A av

fallen med 10—14 procents beräknad invaliditet, nära 2/s av fallen med 15

—18 procents invaliditet, nära e/io av fallen med 20—25 procents invaliditet

och åtskilliga fall med högre beräknad invaliditet.

Starka skäl tala sålunda för bibehållande av 30-procentsgränsen Att tilllämpa

uppräkningen av årliga arbetsförtjänsten samt YFL:s regler om kompensationsgraden

å alla invaliditetsgrader framstår även som helt omotiverat.

Däremot synes en kompromiss väl kunna övervägas. Dennas syfte skulle

vara att minska den stora skillnad i ersättningen mellan den lägsta invaliditetsgrad,

som omfattas av omregleringen, och den närmast därunder använda.

En rimlig kompromiss synes vara — anföres vidare — att gränsen flyttas

från 30 till 20 procent men att för fallen under 30 procent tillämpas den

s. k. n/i2-regeln i stället för den s. k. 2/3-regeln; den enligt ÖL — efter lagändring

år 1948 — och enligt YFL för invaliditetsgrader om minst 30 procent

tillämpade n/i2-regeln gav nämligen vid invaliditetsgrader under 25

procent en lägre kompensation än den där eljest gällande 2/3-regeln.

Vid remissbehandlingen av departementspromemorian yttrade LO beträffande

den föreslagna åldersgränsen för ersättningstagare som skulle omfattas

av omregleringcn följande.

Omregleringen är begränsad att gälla intill dess den skadade fyller 67 år.

Beaktar man den avsevärda standardförbättring förslaget betyder — en

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

75 %-livränta för en 1918 skadad höjes exempelvis från 1 600 till 4 400 kr.

— anser LO att undantaget för åldersgruppen över 67 år bör omprövas. Det

bör i första hand övervägas att generellt tillämpa samma regel som enligt

yrkesskadeiagen gäller för grundlivränta och som innebär att denna fr. o. m.

67 års ålder nedsättes med 1/i. I varje fall pör en sådan regel ges tillämpning

på de svårare invaliditetsfallen, t. ex. 50—100 %.

Liknande synpunkter anfördes av TCO.

Förslaget att även livräntor som utgick vid lägre invaliditetsgrad än 30

procent skulle uppräknas — såframt invaliditeten utgjorde minst 20 procent

— tillstyrktes eller lämnades utan erinran i drygt hälften av remissyttrandena.

Statskontoret, riksförsäkringsanstalten, försäkringsinspektionen, järnvägsstyrelsen,

Socialförsäkringsbolagens förening, Folksam, Svenska arbetsgivareföreningen

och Handelns arbetsgivareorganisation avstyrkte emellertid

promemorieförslaget i denna del under hänvisning till att en medicinsk

invaliditet av ifrågavarande storlek inte brukade medföra större ekonomisk

invaliditet.

Pensionsstyrelsen, som likaledes avstyrkte förslaget, pekade dessutom på

det betydligt ökade administrativa arbete som dess genomförande skulle

föranleda även för folkpensioneringens del genom omprövning i viss omfattning

av folkpensioner. Styrelsen framhöll även, att den omständigheten

att äldre livräntetagare med 20—29 % invaliditet erhöll livsvariga livräntor,

låt vara med lägre årsbelopp än som utgick enligt yrkesskadeförsäkringslagen,

ur vissa synpunkter i och för sig framstår som skälig ersättning, särskilt

vid jämförelse med vad som gällde i våra nordiska grannländer, där

ersättningen vid lägre invaliditetsgrader i regel utgick i form av ett engångsbelopp.

Departementschefen, statsrådet Sträng, anförde beträffande frågan om

vilka ersättningar som skulle omfattas av den i propositionen föreslagna omregleringen

följande.

I enlighet med promemorieförslaget bör de hittills behandlade reglerna i

sin helhet gälla beträffande invalider, som ej fyllt 67 år, såframt deras arbetsförmåga

är nedsatt med minst 30 procent. Enligt promemorian skall någon

omreglering i princip inte ske, sedan ersättningstagaren uppnått 6 7

års ålder, medan livräntorna för dem som fått arbetsförmågan reducerad

med mindre än 30 men minst 20 procent föreslås omreglerade efter bestämmelser

som — i fall under 25 procent — är något mindre gynnsamma än

reglerna för högre invaliditetsgrader. Sedan jag övervägt dessa frågor med

anledning av yrkanden som framförts under remissbehandlingen, har jag

kommit till den uppfattningen, att viss kompensation bör beredas ersättningstagaren

även sedan han fyllt 67 år. Skillnaden i ersättning före och

efter nämnda ålder skulle eljest, även om man tar hänsyn till den allmänna

ålderspensionen, bli omotiverat stor. Det kan erinras om att enligt YFL —

som medger avsevärt högre ersättningar än ÖL — invalidlivränta minskas

endast med en fjärdedel då 67-årsgränsen passerats. Det synes rimligt, att

livräntan enligt ÖL till personer över 67 år får utgå med hälften av det be
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

7

lopp, vartill den skulle ha uppgått enligt de förut angivna reglerna för omregleringen.

Jag förordar alltså donna ändring i förhållande till promemorieförslaget.

Mot förslaget att låta omregleringen omfatta skadefall med mindre än

3 0 procents invaliditet, förutsatt att invaliditetsgraden är minst

20 procent, har under remissbehandlingen invänts, att den medicinska invaliditeten

här vanligen inte motsvaras av någon ekonomisk invaliditet. Härtill

må anmärkas, att man enligt en i promemorian redovisad undersökning

påvisat ekonomisk invaliditet i en betydande del av fallen i dessa invaliditetsgrader.

Uppenbarligen är också de skador som brukar bedömas medföra medicinsk

invaliditet av denna storleksordning ■— exempelvis förlusten av ett

öga, en tumme eller flera fingrar — ägnade att reducera vederbörandes förvärvsmöjligheter.

Skulle dessa skadade lämnas utanför omregleringen, måste

det vidare te sig oproportionerligt att en skillnad i invaliditet på kanske 5

procent skall medföra, att de endast får sin ursprungliga låga livränta, medan

personer i invaliditetsgraderna strax ovanför erhåller högst betydande

förbättringar. Ger man viss — inte full — kompensation i förevarande fall,

minskas också spännvidden mellan de lägsta invaliditetsgrader som omfattas

av omregleringen och de närmast underliggande. Med hänsyn till dessa

omständigheter förordar jag, att skadade, vilkas arbetsförmåga är nedsatt

med mindre än 30 men minst 20 procent, får sina livräntor omreglerade till

hälften av de belopp de skulle ha fått med tillämpning av omregleringsbestämmelserna

för högre invaliditet; dock bör kompensationsgraden beräknas

enligt YFL:s bestämmelser för invaliditet under 30 procent (2/3-regeln), och

vidare bör förbättringen gälla endast till dess vederbörande fyllt 67 år.

Det torde böra påpekas, att den kompensation, som skall lämnas över 67- årsgränsen vid högre invaliditetsgrader och under denna gräns vid minst 20

men mindre än 30 procents invaliditet, till följd av omregleringssystemets

konstruktion kommer att verka så beträffande skadefall från 1940-talet och

senare år, att kompensationen minskar ju längre fram i tiden skadan ligger

och ju lägre invaliditetsgraden är för att i vissa fall helt upphöra.

Sammansatta stats- och andra lagutskottet anförde, såvitt här är i fråga,

i utlåtande nr 1 år 1955, följande.

De tidigare dyrtidstilläggen och de nuvarande ersättningstilläggen har i

allmänhet inte utgått till invalider med en invaliditetsgrad understigande

30 procent eller i en ålder överstigande 67 år. Utskottet finner emellertid

i likhet med föredragande departementschefen en viss uppmjukning beträffande

ifrågavarande gränsdragningar vara i nuvarande läge motiverad.

De i propositionen föreslagna trappstegen i fråga om invaliditetsgrad och

ålder utgör enligt utskottets mening en lämplig lösning av problemet om

gränsdragning mellan de grupper, som helt omfattas av omregleringen, och

dem, som lämnas utanför densamma.

Levnadskostnadsutvecklingen föranledde statsmakterna att år 1962 besluta

ytterligare höjningar av nu ifrågavarande livräntor (lag den 6 juni

1962 om förhöjning an vissa ersättningar i anledning av yrkesskada m. m.,

förordning den 6 juni 1962 om förhöjning av vissa ersättningar av statsmedel

i anledning av yrkesskada m. m. samt vissa andra författningar). Förhöjningarna

gällde invalidlivräntor till skadade personer under 67 år med

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

en invaliditet av minst 20 procent och till äldre skadade med minst 30 procent

invaliditet samt av efterlevandelivräntor till änkor och änklingar under

67 år, till barn och till föräldrar. Procentsatserna för förhöjningarna bestämdes

till 30 i fall då skadan inträffat 1955 eller tidigare, 20 då skadan inträffat

1956 eller 1957 och 10 då skadan inträffat 1958 eller 1959. I de fall då

skadan inträffat före 1955 skall förhöjningen beräknas på det sammanlagda

beloppet av livränta och omregleringsförhöjning enligt 1955 års omregleringslagstiftning.

De förhöjda ersättningarna får aldrig överstiga de högsta

belopp som kan utgå enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

Departementschefen anförde då förslaget till nu återgivna omregleringar

framlades (proposition nr 119 år 1962) bland annat följande.

Frågan om yrkesskadeförsäkringens definitiva inordnande i det nya socialförsäkringssystemet

utreds av den år 1961 tillkallade yrkesskadeutredningen.

Ett av de viktigaste reformönskemålen beträffande yrkesskadeförsäkringen

gäller livräntornas värdebeständighet. I motsats till folkpension

och tilläggspension är yrkesskadelivränta inte automatiskt värdesäkrad.

Yrkesskadeförsäkringens inordnande i det allmänna socialförsäkringssystemet

bör medföra likformighet i värdeföljsamheten för pensioner och yrkesskadelivräntor.

I vad mån livsvariga livräntor skall utgå även vid skadefall

med ringa inverkan på arbetsförmågan får prövas under hänsynstagande

till moderna medicinska metoder samt till rehabiliteringsverksamhetens

och socialförsäkringens utbyggnad.

Den omständigheten att frågan om värdeföljsamheten inom yrkesskadeförsäkringen

kan väntas bli löst, när slutresultatet av yrkesskadeutredningens

arbete föreligger, bör inte få hindra att man dessförinnan beaktar

behovet av förbättring av sådana nu utgående ersättningar, vilkas realvärde

på grund av penningvärdesutvecklingen sjunkit mera avsevärt sedan

ersättningarnas belopp senast fastställdes. Yrkesskadeutredningen har också,

i enlighet med vad som förutsattes vid utredningens tillkomst, tagit upp

sistnämnda spörsmål till särskild behandling.

Utredningens förslag, som i huvudsak tillstyrkes av samtliga remissorgan,

synes uppfylla de önskemål som i nuvarande läge bör ställas på en

provisorisk förbättring av äldre yrkesskadeersättningar i avbidan på en

definitiv lösning av värdesäkringsproblemen för yrkesskadeförmånerna.

Avgränsningen av de livräntetyper, som bör bli föremål för förhöjning,

överensstämmer i princip med den som gjordes vid 1955 års omreglering med

det undantaget att nu även de ytterst fåtaliga föräldralivräntorna föreslås

bli förhöjda. Genom denna anknytning till närmast föregående omreglering

i förening med den procentuella förhöjningen erhålles en lätthanterlig metod

för uppräkningen, som ger tillfredsställande kompensation för levnadskostnadsstegringen

i sådana fall då yrkesskadeersättningen är av mera

väsentlig betydelse för den ersättningsberättigades försörjning, samtidigt

som utredningen inte bindes i sitt fortsatta arbete.

Slutligen må här beträffande bl. a. uppräkning av livränta på grund av

frivillig yrkesskadeförsäkring hänvisas till andra lagutskottets utlåtande

nr il år 1965.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

Yrkesskadeutredningen

I direktiven till den år 1961 tillkallade yrkesskadeutredningen anföres bl. a.

Bland de konkreta frågor som utredningen bör taga upp till behandling

märkes sådana som sammanhänger med den invaliditetsgrad, som berättigar

till livränta. Med de möjligheter till rehabilitering som numera står till

buds bör mindre skador som kvarstår efter olycksfall i arbete i allmänhet

inte behöva förorsaka någon varaktig minskning av arbetsförmågan. Det kan

därför ifrågasättas om det verkligen finns behov av att, såsom för närvarande,

kunna bevilja livräntor från yrkesskadeförsäkringen redan vid en 10- procentig invaliditet. Inom den allmänna pensioneringen torde den reformerade

invalidpensionering, som kan väntas bli genomförd inom kort, medföra

rätt till invalidpension vid en invaliditet om minst 50 procent. Finner utredningen

att även framledes ersättning bör utgå vid en lägre invaliditetsgrad

såvida invaliditeten har sin grund i yrkesskada, bör det undersökas

om vi i Sverige, liksom redan sker bl. a. i våra nordiska grannländer, i fortsättningen

bör tillämpa systemet att vid låga invaliditetsgrader ge ett engångsbelopp

i stället för en löpande årlig livränta.

Utredningen bör inte stanna vid att föreslå förenklingar och en revidering

av sådana delar av förmånssystemet som utvecklingen gjort mindre behövliga.

Även förbättringar av försäkringsskyddet förtjänar att övervägas. Som

bekant är förmånerna från den allmänna pensioneringen värdebeständiga

medan yrkesskadeförsäkringens livräntor däremot ej automatiskt följer

förändringar i prisnivån. Då yrkesskadeförsäkringen nu inordnas i det allmänna

socialförsäkringssystemet bör givetvis även yrkesskadeförsäkringsförmånernas

värdebeständighet tryggas. Här föreligger ett angeläget behov

av att förstärka yrkesskadeförsäkringen. Problemet bör ses i samband med

frågan om det lämpliga sättet för förmånernas finansiering. Härvid synes

man kunna överväga att överge den nu rådande kapitaltäckningsprincipen

till förmån för den inom pensioneringen tillämpade fördelningsprincipen.

I överensstämmelse med hittills på området tillämpade lagstiftnmgsprinciper

bör en reviderad yrkesskadeförsäkringslagstiftning ej ges retroaktiv

giltighet. Det blir då i gengäld nödvändigt att särskilt undersöka hur man i

olika hänseenden skall förfara med de skadefall, som inträffat före den nya

lagstiftningens ikraftträdande. Härvid bör utredningen upptaga bl. a. de

olika spörsmål som beröres i riksdagens skrivelse 1961: 142 (andra lagutskottets

utlåtande nr 28). De frågor som åsyftas är en uppräkning av äldre

livräntor med hänsyn till de under senare år inträffade penningvärdeförändringarna

samt införande av en indexreglering i syfte att för framtiden göra

dessa livräntor värdebeständiga. I sitt av riksdagen godkända utlåtande har

utskottet uttalat, att frågan om uppräkning av äldre livräntor bör prövas så

snart förutsättningarna därför föreligger.

En omläggning av yrkesskadeförsäkringen måste även påverka de olika

författningar om ersättning av statsmedel som är anknutna till yrkesskadeförsäkringslagstiftningen.

Bland dessa författningar märkes främst militärersättningsförordningen.

Jämväl hithörande lagstiftningsfrågor bör behandlas

av utredningen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

Tidigare motioner i ämnet

I anledning av väckta motioner, 1:104 och 11:133, vid 1961 års riksdag

anförde andra lagutskottet i ovannämnda utlåtande nr 28 bl. a. följande.

I förevarande motioner erinras om de förändringar i penningvärde och

levnadsstandard som skett sedan 1955. Emellertid har, påpekas det, inte

någon uppräkning av de äldre yrkesskadeersättningarna företagits efter

omregleringen enligt omregleringslagen, och dessa ersättningar bör därför

enligt motionärernas mening nu ytterligare uppräknas. Enligt motionärerna

kan en sådan uppräkning lämpligen ske genom att de i omregleringslagen

upptagna beloppen 6 600 och 7 920 kr. uppräknas till resp. 8 600 och

10 320 kr. Vidare hemställer motionärerna, att de av dem föreslagna grunderna

skall göras tillämpliga jämväl på ersättningar av statsmedel, vilka

omreglerats enligt omregleringsförordningen. Slutligen har i motionerna

yrkats, att frågan om indexreglering av ersättningar, som utgår enligt äldre

eller gällande lagstiftning om försäkring för yrkesskada, måtte göras till

föremål för utredning.

Enligt utskottets mening är det uppenbart, att de ersättningar, som 1956

uppräknades enligt omregleringslagen, med hänsyn till penningvärdeförändringarna

därefter förlorat en del av sitt realvärde. Det står också klart

att de som uppbär dessa ersättningar inte heller blivit delaktiga av senare

års standardförbättringar. Med hänsyn härtill förefaller en uppräkning aversättningarna

befogad. Emellertid synes flera invändningar kunna riktas

mot att göra uppräkningen i enlighet med motionerna. Härvid vill utskottet

först peka på att förslaget innebär en höjning av ersättningarna endast

för dem som skadats före år 1955. Sannolikt kan det vara lika motiverat att

räkna upp de fall som ligger närmast i tiden därefter. Frågan härom är

emellertid förhållandevis komplicerad och fordrar därför ytterligare övervägande.

Vidare är att märka, att ersättningsnivån för åtskilliga av förevarande

fall kan komma att påverkas av den omläggning av invalidpensioneringen

som nu prövas av 1958 års socialförsäkringskommitté och som

avses skola genomföras vid nästa års riksdag. Hittills har huvuddelen av

invalidpensionen varit inkomstprövad, vilket medfört att de som uppburit

livräntor från yrkesskadeförsäkringen fått invalidpensionen reducerad, i

åtskilliga fall så att de inte erhållit mer än den icke inkomstprövade grundpensionen.

Den år 1959 genomförda höjningen av grundpensionerna innehar

därför en standardhöjning för åtskilliga livräntetagare. Det pågående

utredningsarbetet rörande invalidpensioneringen syftar emellertid till att

slopa inkomstprövningen, vilket måste medföra problem att samordna pensionerna

och yrkesskadelivräntorna, så att den sammanlagda ersättningsnivån

inte blir för hög. I detta läge synes det inte tillrådligt att höja livräntorna

och därmed försvåra samordningen. Slutligen vill utskottet framhålla,

att en uppräkning av det slag som motionärerna förordat inte torde

böra inskränkas till de fall, varå omregleringslagen och omregleringsförordningen

är tillämpliga, utan avse även de äldre militärersättningsfall som

beröres av den militära omregleringsförordningen. Eljest skulle vissa äldre

militärersättningsfall komma på en lägre ersättningsnivå än motsvarande

civila fall. På grund av vad sålunda anförts finner sig utskottet inte kunna

biträda de i motionerna framställda yrkandena om direkta ändringar i omregleringslagstiftningen.

I det förslag till lag angående ändring i sjukförsäkringslagen, m. m., som

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

nyligen remitterats till lagrådet, har föredragande departementschefen tillkännagivit

sin avsikt att inom en nära framtid tillsätta en utredning rörande

yrkesskadeförsäkringens framtida omfattning och gestaltning. Vid denna

utredning torde även de i motionerna berörda problemen komma upp till

behandling och prövas då i sitt naturliga sammanhang. De reformer på

yrkesskadeförsäkringens materiella sida som utredningen skall syfta till

är emellertid inte avsedda att träda i kraft förrän den 1 januari 1966. Enligt

utskottets mening bör dock den uppräkning av de äldre ersättningarna

som utskottet i det föregående funnit befogad inte anstå till denna tidpunkt,

utan frågan därom bör prövas så snart förutsättningar därför föreligger.

Denna utskottets uppfattning synes böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1964 års riksdag väcktes motioner, 1:41 och 11:49, med i huvudsak

samma syfte som den förevarande. Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen

godkända utlåtande nr 33 följande.

I förevarande motioner yrkas utredning och förslag till uppräkning motsvarande

penningvärdets fall av sådana livräntor som med hänsyn till låg

invaliditetsgrad icke omfattas av statsmakternas tidigare beslut om höjningar.

Den år 1961 tillkallade yrkesskadeutredningen har till uppgift bl. a. att

trygga yrkesskadeförsäkringsförmånernas värdebeständighet. I utredningsdirektiven

uttalas att lagstiftningen icke bör ges retroaktiv giltighet och att

utredningen därför måste särskilt undersöka hur man skall förfara med de

skadefall som inträffat före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Bland

de frågor som härvid aktualiseras nämnes särskilt en uppräkning av äldre

livräntor med hänsyn till inträffade penningvärdesförändringar samt införande

av en indexreglering i syfte att för framtiden göra dessa livräntor

värdebeständiga. Då de av motionärerna aktualiserade frågorna således

kommer att behandlas av yrkesskadeutredningen finner utskottet något

riksdagens initiativ i ämnet icke vara påkallat.

Utskottet

De livräntor, som utgår till följd av yrkesskada, beräknas i allmänhet

med utgångspunkt från bestämmelser, som gällde då skadefallet inträffade.

Varken enligt nu gällande yrkesskadeförsäkringslag av år 1954 eller enligt

äldre bestämmelser är livräntorna indexreglerade. Vid olika tillfällen och

senast år 1962 har med hänsyn till levnadskostnadsutvecklingen beslutats

om tillägg till äldre livräntor. En genomgående princip har därvid varit,

att livräntor som grundar sig på låg invaliditetsgrad icke blivit föremål

för dylik omreglering. Lagstiftningen år 1962, som trädde i kraft påföljande

år, innebar i huvudsak följande. Livräntorna höjdes med 30 procent

om skadan inträffat år 1955 eller tidigare, med 20 procent om skadan inträffat

åren 1956 eller 1957, och med 10 procent om skadan inträffat åren

1958 eller 1959. Förhöjningen avsåg skadade under 67 år med minst 20

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1966

procent invaliditet och skadade över angivna ålder med minst 30 procent

invaliditet.

I förevarande motion yrkas, att sådana livräntor som med hänsyn till

låg invaliditetsgrad icke uppräknades vid omregleringen år 1962, skall

höjas enligt samma regler som gäller för övriga livräntor.

Den år 1961 tillsatta yrkesskadeutredningen har fått i uppdrag bland

annat, att behandla frågor som sammanhänger med den invaliditetsgrad,

som berättigar till livränta. I utredningsdirektiven framhålles, att med de

möjligheter till rehabilitering som numera står till buds bör mindre skador

som kvarstår efter olycksfall i arbete i allmänhet inte behöva förorsaka

någon varaktig minskning av arbetsförmågan. Det kan därför ifrågasättas

om det finns ett behov av att, såsom för närvarande, bevilja livräntor från

yrkesskadeförsäkringen redan vid en 10-procentig invaliditet. Utredningen

bör, om den stannar för att bibehålla rätt till yrkesskadeersättning vid

lägre invaliditetsgrader, undersöka möjligheterna att i dylika fall låta engångsbelopp

utgå i stället för livränta. I utredningens uppdrag ingår även

frågan om värdebeständighet av förmåner enligt yrkesskadeförsäkringen.

Enligt vad utskottet inhämtat kommer yrkesskadeutredningen att under

innevarande år slutföra sitt arbete. Med hänsyn härtill och mot bakgrunden

av vad som ovan återgivits av direktiven för utredningen finner utskottet

något riksdagens initiativ icke vara påkallat i anledning av motionsyrkandena.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion, 11:80, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 mars 1966

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand», Lars Larsson, Eric Carlsson»,

Edström, Lennart Geijer», Erik Filip Petersson», Högström och Blomquist;

från andra kammaren: herr Anderson i Sundsvall, fru Ekendahl»,

herrar Gustavsson i Alvesta, Fredriksson, Ringaby, Carlsson i Göteborg,

Jonsson» och fru Skantz.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1966

660270

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.