Utlåtande i anledning av väckta motioner angående socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare. Andra lagutskottet har till behandling föréhaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 576 i första kammaren av herr Kristiansson, Axel och herr Åkesson samt nr 713 i andra kammaren av herr Svensson i Vä m. fl.
1966-02-15 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1966:4, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare. Andra lagutskottet har till behandling föréhaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 576 i första kammaren av herr Kristiansson, Axel och herr Åkesson samt nr 713 i andra kammaren av herr Svensson i Vä m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966
1
Nr 4
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående socialförsäkringsskyddet
för företagare och fria yrkesutövare.
Andra lagutskottet har till behandling föréhaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 576 i första kammaren av herr Kristiansson,
Axel och herr Åkesson samt nr 713 i andra kammaren av herr Svensson
i Vä m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, ”att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam prövning och förslag rörande
ändrade grunder för socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare
i syfte att åstadkomma ökade valmöjligheter i enlighet med vad i
motionen anförts”.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen II: 713.
Motionerna
I motionerna anföres bl. a.
”Det kan inte vara rimligt att vissa grupper i samhället ställs inför valet
att antingen anta en anslutningsform som inte svarar mot det faktiska behovet
eller avstå från väsentliga delar av systemet. Möjlighet bör följaktligen
öppnas till anslutning till tilläggssjukpenningsförsäkring utan skyldighet till
samtidig anslutning till försäkring för tilläggspension. Möjligheten att inom
tilläggspensionsförsäkringens ram ge företagare och fria yrkesutövare ökade
valmöjligheter bör också övervägas.”
Huvuddragen av gällande bestämmelser
Enligt lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkring omfattas i princip samtliga
svenska medborgare, som fyllt 16 år, av den allmänna försäkringen.
Den allmänna sjukförsäkringen
Den i den allmänna försäkringen ingående sjukförsäkringen medför rätt till
sjukvårdsersättning odh till sjukpenning.
Den försäkrades rätt till sjukpenning är beroende av att han är placerad i
sjukpenningklass. Varje försäkrad, som är inskriven hos försäkringskassa och
som har en inkomst av förvärvsarbete (anställning eller annat förvärvsarbete)
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 saml. 2 avd. Nr /,
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966
om minst 1 800 kronor om året, skall vara placerad i sjukpenningklass. Det
avgörande för vilken sjukpenningklass en försäkrad skall tillhöra är inkomstens
storlek. Har den försäkrade inkomst såväl av anställning som av annat förvärvsarbete,
skall placeringen grundas på inkomsten av anställning såvitt avser
den sjukpenningklass, i vilken den försäkrade skulle ha placerats med hänsyn
enbart till denna inkomst, och i övrigt på inkomsten av annat förvärvsarbete.
Med inkomst av förvärvsarbete avses den inkomst i penningar eller naturaförmåner
i form av kost eller bostad, som försäkrad kan antagas komma att
tills vidare åtnjuta av eget arbete, antingen såsom arbetstagare i allmän eller
enskild tjänst (inkomst av anställning) eller ock eljest (inkomst av annat förvärvsarbete).
Genom s. k. likställighetsavtal kan ersättning för arbete som försäkrad
utför för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst anses
såsom inkomst av anställning. En förutsättning är att sådant avtal jämväl
träffats med avseende på tilläggspensioneringen.
Beräkning av inkomst av förvärvsarbete grundas på uppgifter av den försäkrade
eller dennes arbetsgivare eller på den uppskattning, som vid taxering
gjorts av den försäkrades inkomst
Sjukpenningbeloppen för dag varierar från 5 kronor i klasserna nr 1 och 2
till 28 kronor i klass nr 15. Sistnämnda klass omfattar dem vilkas årsinkomst
uppgår till 21 000 kronor eller mera. Av sjukpenningbeloppet i varje klass
utgör 5 kronor grundsjukpenning och återstoden tilläggssjukpenning.
Sjukpenning utgår endast om sjukdomen förorsakar nedsättning av arbetsförmågan
med minst hälften. Vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan
utgår hel sjukpenning. I annat fall utgår halv sjukpenning. För dag då försäkrad
åtnjuter sjukhusvård skall sjukpenningen minskas med 5 kronor, dock
med högst hälften av sjukpenningens belopp.
Sjukpenning utgives inte genast utan först efter en viss karenstid. Denna är
i allmänhet tre dagar, den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad. Om en
sjukperiod börjar inom 20 dagar efter föregående sjukperiods slut, räknas dock
ingen ny karenstid vid den senare sjukperioden. Sjukpenning utgår i princip
inte för tid innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos försäkringskassan.
Karenstiden om tre dagar kan, vad gäller tilläggssjukpenning som svarar mot
inkomst av annat förvärvsarbete än anställning, förlängas till 33 eller 93 dagar
efter anmälan av den försäkrade. Försäkrad, som gjort sådan anmälan, kan
övergå till kortare karenstid, om han ej fyllt 55 år och har god hälsa.
Till sjukpenning kan utgivas barntillägg för den försäkrades eller hans
makes barn under 16 år, med vilket den försäkrade stadigvarande sammanbor.
Förhållandet mellan sjukförsäkringen och pensioneringen
Förmånerna från sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen (dvs.
folkpensioneringen och tilläggspensioneringen) är samordnad enligt principen att
det inte bör uppkomma vare sig luckor i försäkringsskyddet eller dubbelersätt
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966
3
ningar. Rätten till ersättning från sjukförsäkringen är därför ej begränsad till
visst antal dagar utom för dem som åtnjuter ålderspension eller hel förtidspension
från den allmänna försäkringen. Med hänsyn härtill har föreskrivits
att allmän försäkringskassa kan tillerkänna en försäkrad, som åtnjuter sjukpenning
eller ersättning för sjukhusvård, förtidspension utan hinder av att han
inte gjort ansökan därom.
Försäkringen för tilläggspension
Försäkringen för tilläggspension avser att bereda ålderspension, förtidspension
och familjepension utöver folkpensionen. Rätten till tilläggspension grundas
på inkomsten av det förvärvsarbete, som den försäkrade utför under sin
aktiva tid, och pensionen är avvägd i förhållande till denna inkomst.
Den inkomst, som blir pensionsgrundande inom tilläggspensioneringen, är
den försäkrades inkomst av förvärvsarbete under åren fr. o. m. det då han
fyller 16 år t. o. m. det då han fyller 65 år. Förvärvsarbetsinkomsterna indelas
i inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete. Med inkomst
av annat förvärvsarbete avses inkomst av här i riket bedriven rörelse, inkomst
av här belägen jordbruksfastighet, som brukas av den försäkrade, samt ersättning
för arbete för annans räkning, allt i den mån inkomsten inte är att hänföra
till inkomst av anställning. Inkomst av något av de nu nämnda slagen,
som inte uppgår till 500 kronor för år, medräknas ej. Till grund för inkomstberäkningen
för visst år lägges den försäkrades taxering till statlig inkomstskatt
för året.
Den pensionsgrundande inkomsten motsvarar summan av inkomst av anställning
och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger
en viss minimigräns, det vid årets ingång gällande basbeloppet, vilket utgör
4 000 kronor i 1957 års penningvärde. Basbeloppet avräknas i första hand mot
inkomst av anställning. Maximigränsen för beräkning av den pensionsgrundande
inkomsten utgör 7,5 gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet,
dvs. 30 000 ikronor i 1957 års penningvärde. Belopp från vilket sålunda skall
bortses avräknas i första hand å inkomst av annat förvärvsarbete.
För varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställts för en försäkrad,
tillgodoräknas honom pensionspoäng. Dessa utgör den pensionsgrundande
inkomsten delad med basbeloppet vid årets ingång. I den mån den pensionsgrundande
inkomsten härrör från inkomst av annat förvärvsarbete tillgodoräknas
den försäkrade pensionspoäng i regel endast såvida tilläggspensionsavgift
för året till fullo erlagts inom föreskriven tid.
Ålderspension utgår fr. o. m. den månad, under vilken den försäkrade fyller
67 år med möjlighet till förtida eller uppskjutet pensionsuttag efter samma
regler som inom folkpensioneringen. Storleken av den ålderspension, som börjar
utgå vid 67 års ålder, utgör 60 °/o av produkten av basbeloppet för den
månad, för vilken pensionen skall utges, och medeltalet av de pensionspoäng
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966
som tillgodoräknats den försäkrade, eller, om pensionspoäng tillgodoräknats
honom för mer än 15 år, medeltalet av de 15 högsta poängtalen (femtonårsregeln).
Har pensionspoäng tillgodoräknats honom för mindre än 30 år, skall
dock nämnda produkt minskas med 1/30 för varje år, som antalet poängår
understiger 30 år (trettioårsregeln). I fråga om dem som är födda år 1923 eller
tidigare gäller särskilda övergångsbestämmelser, som innebär att personer
födda 1914 och senare har möjlighet att förvärva full pension, medan de som
är födda 1896 1913 maximalt kan få så många tjugondelar av full pension
som antalet år fr. o. m. 1960 t. o. m. det då vederbörande fyller 65 år.
Om den försäkrades arbetsförmåga på grund av bl. a. sjukdom är nedsatt
med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig, utgår förtidspension
för tid före den månad, då han fyller 67 år eller ålderspension dessförinnan
börjar utgå till honom. Är nedsättningen av arbetsförmågan inte att anse såsom
varaktig men kan den antagas bli bestående avsevärd tid, kan den försäkrade
erhålla tilläggspension i form av sjukbidrag, som är begränsat till viss tid men
för vilket i övrigt gäller samma regler som beträffande förtidspension. Beroende
på graden av arbetsförmågans nedsättning kan förtidspensionen vara
hel eller utgöra två tredjedelar eller en tredjedel av hel pension.
En ytterligare förutsättning för rätt till förtidspension från tilläggspensioneringen
är att den försäkrade kan tillgodoräkna sig pensionspoäng för tid
före det år, då pensionsfallet inträffat.
Storleken av hel förtidspension motsvarar i princip den ålderspension, som
den försäkrade skulle bli berättigad till vid 67 års ålder. För beräkningen
gäller särskilda regler.
Da en förtidspensionär uppnår 67 års ålder, utbytes förtidspensionen mot
ålderspension.
En försäkrads änka och barn har rätt till familjepension efter honom, under
förutsättning att han vid sin död var berättigad till förtidspension eller ålderspension
från tilläggspensioneringen eller att han skulle ha varit berättigad till
förtidspension, om hans arbetsförmåga vid tiden för dödsfallet varit så nedsatt
som kräves för rätt till sådan pension.
Änkepension utgår till änka efter den försäkrade, om äktenskapet varat
minst fem år och ingåtts senast den dag, då den försäkrade fyllde 60 år. Efterlämnar
den försäkrade barn som också är barn till änkan, är änkan, oavsett
om barnet är minderårigt eller uppnått vuxen ålder, berättigad till änkepension
även om nyssnämnda förutsättningar inte är uppfyllda. Änkepensionsrätten
upphör om änkan gifter om sig.
Änkepensionen utgör en viss procent av den avlidnes egenpension, dvs. den
förtids- eller ålderspension, som utgick till den avlidne, eller — om sådan
pension ej utgick — den förtidspension, som han skulle ha erhållit, därest rätt
till hel sådan pension inträtt vid tidpunkten för dödsfallet. Även om den avlidne
åtnjöt partiell förtidspension, beräknas änkepension med utgångspunkt
Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966
5
från hel förtidspension. Var han ålderspensionär, räknar man med en ålderspension
av den storlek, som gäller vid uttag från 67 års ålder. Änkepensionens
storlek är i övrigt beroende av om den försäkrade efterlämnar barn, som är
berättigat till pension efter honom. Finns inte något pensionsberättigat barn,
är änkepensionen 40 °/o av den försäkrades nyssberörda egenpension. Efterlämnar
den försäkrade pensionsberättigat barn är änkepensionen 35°/o av
samma pension.
Barnpension tillkommer försäkrads barn under 19 år. Storleken av barnpensionen
är beroende av huruvida pensionsberättigad änka finns samt av
familjemedlemmarnas antal. Efterlämnar en man änka och ett pensionsberättigat
barn, blir barnets pension 15 °/o av faderns egenpension. Är ett barn ensamt
pensionsberättigat, blir barnets pension 40 °/o av den avlidnes egenpension.
Finns flera barn än ett, ökas de nu angivna procenttalen med 10 för varje
barn utöver det första, och det sammanlagda barnpensionsbeloppet fördelas
lika mellan barnen.
Undantagande från försäkringarna
En försäkrad har möjlighet att anmäla individuellt undantagande från försäkringen
för tilläggspension, såvitt avser inkomst av annat förvärvsarbete än
anställning. Bestämmelsen härom återfinnes i 11 kap. 7 § försäkringslagen.
Har sådant undantagande skett, skall vid beräkning av pensionsgrundande inkomst
för den försäkrade för tid efter ingången av året näst efter det då anmälan
gjordes hänsyn icke tagas till inkomst av annat förvärvsarbete. Anmälan
om undantagande kan återkallas av den försäkrade med verkan från nästföljande
årsskifte, dock tidigast från det som inträffar sedan undantagandet
ägt giltighet i fem år. Den som har återkallat anmälan om undantagande får
sedan inte ånyo göra dylik anmälan. Anmälan om undantagande liksom återkallelse
skall göras hos allmän försäkringskassa.
Undantagande från försäkringen för tilläggspension får betydelse även för
sjukförsäkringen. Enligt 3 kap. 2 § försäkringslagen skall nämligen den försäkrade,
för tid då sådant undantagande äger giltighet, vara undantagen även
från sjukförsäkringen vad gäller viss del av tilläggssjukpenningen. Den försäkrades
sjukpenningklass skall nämligen bestämmas med bortseende från hans
inkomst av annat förvärvsarbete än anställning.
Finansieringen
Sjukförsäkringen finansieras genom sjukförsäkringsavgifter från de försäkrade,
arbetsgivaravgifter och statsbidrag. Den försäkrades egen avgift avseende
sjukpenningen beror till sin storlek på sjukpenningklassen, karenstidens längd
och huruvida sjukpenningen svarar mot inkomst av anställning eller annat förvärvsarbete.
Utgifterna för tilläggssjukpenning i vad avser annan förvärvsinkomst
bestrides helt med de försäkrades egna avgifter.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966
Tilläggspensioneringen finansieras genom avgifter, vilka inflyter till den all
Procentsatsen
för avgiftsuttaget har fastställts för åren
1960-igeg och utgör för 1964 sju, för 1965 sju och en halv, för 1966 åtta, för
1967 åtta och en halv, för 1968 nio och för 1969 nio och en halv procent. Avgift
or inkomst av anställning erlägges av arbetsgivarna. Avgift för inkomst av
annat förvärvsarbete (tilläggspensionsavgift) erlägges av de försäkrade själva
och beraknas på den pensionsgrundande inkomsten i den mån denna härrör
från sadant arbete.
Historik m. m.
Enligt de regler om sjukförsäkring som gällde före ikraftträdandet av lagen
om allman försäkring omfattade den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning
inte de självständiga företagarna. Enligt bestämmelser i 47 § lagen
den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring kunde sjukkassemedlem, vars
inkomster av förvärvsarbete helt eller delvis härrörde från annat förvärvsarbete
an tjänst, genom frivilliga avgifter försäkra sig hos den centralsjukkassa
han tillhörde för erhållande av tillägg till den sjukpenning, som utgavs på
grund av den obligatoriska försäkringen.
Försäkringen för tilläggspension omfattade redan från början de självständiga
företagarna. Beträffande inkomst av annat förvärvsarbete gällde emellertid
ursprungligen, enligt 8 § lagen den 28 maj 1959 om försäkring för allmän
tilläggspension, den regeln att inkomsten till den del den låg mellan det dubbla
basbeloppet och maximibeloppet togs i beräkning endast till två tredjedelar.
Enligt 36 § samma lag ägde försäkrad anmäla undantagande från försäkringen
såvitt angick inkomst av annat förvärvsarbete. Genom lag den 26 maj 1961
andrades bestämmelserna om beräkning av pensionsgrundande inkomst så att
samma regler skulle gälla för sådan beräkning, vare sig inkomsten härrörde
av anställning eller av annat förvärvsarbete. De nya reglerna skulle tillämpas
även på 1960 års inkomster.
1958 års socialförsäkringskommitté föreslog, att tilläggssjukpenningförsäkringen
skulle utsträckas att omfatta även företagarna, varvid dessa efter särskild
framställning skulle kunna få karenstiden förlängd till 33 eller 93 dagar.
Vidare foreslogs att företagare skulle äga göra anmälan om undantagande från
tiHaggssjukpenningförsäkringen men endast såvida anmälan samtidigt avsåg
undantagande från tilläggspensioneringen. Företagare, som kvarstod i tilläggspensioneringen,
skulle alltså tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen.
I den proposition, nr 90 år 1962, varigenom förslag till lag om allmän försäkring
förelädes riksdagen, uttalade föredragande departementschefen, att
kommittén anfört övertygande skäl för att den obligatoriska försäkringen för
tilläggssjukpenning även borde omfatta företagare, och fortsatte:
Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966
7
Av intresse är att bland de remissorgan, som företräder företagarintressen,
det är en allmän uppfattning att flertalet självständiga företagare och fria
yrkesutövare har behov av ett vidgat försäkringsskydd mot inkomstbortfall
på grund av sjukdom och att detta behov bör tillgodoses genom att vederbörande
automatiskt anslutes till tilläggssjukpenningförsäkringen. Jag finner att
kommitténs förslag i denna del bör genomföras.
En automatisk anslutning av företagarna till försäkringen för tilläggssjukpenning
är inte oförenlig med en viss individuell valfrihet. Behovet av försäkringsskydd
är mer skiftande när det gäller företagare än när det gäller anställda,
vilket motiverar att särskilda valmöjligheter står företagarna^ till buds.
De valmöjligheter man vill ge företagarna inom sjukförsäkringen maste emellertid
bedömas i samband med den redan befintliga valfriheten inom tilläggspensioneringen.
I ett remissyttrande har med tanke pa lantbrukarnas speciella
förhållanden framkastats förslag om att låta skiljelinjen gå mellan riskskydd
och åldersskydd. En företagare borde kunna ställa sig utanför tilläggspensioneringens
ålderspensionsdel men ändock ha kvar rätten till tilläggssjukpenning
liksom sitt förtids- och familjepensionsskydd inom försäkringen för tilläggspension.
Detta förslag bryter emellertid mot systemets grundläggande konstruktion,
och en uppbyggnad efter de i yttrandet föreslagna linjerna skulle
ge upphov till invecklade problem rörande samordningen mellan förtidspension
och ålderspension. Det är svårt att bedöma om det skulle vara möjligt att
finna en tillfredsställande lösning på dessa samordningsproblem, men det står
i alla händelser klart att varje lösning, som kunde förtjäna att övervägas,
skulle komplicera försäkringssystemet på ett sätt som är ägnat att inge starka
betänkligheter. En hela folket omfattande socialförsäkring kan inte, om rimliga
anspråk på översiktlighet och hanterlighet skall upprätthållas, tillfredsställa
alla tänkbara önskemål om variationer. Jag kan därför inte förorda en lösning
av det slag som åsyftas i det berörda remissyttrandet.
En annan fråga är om valmöjligheterna inom sjukförsäkringen och tilläggspensioneringen
bör vara fristående från eller sammankopplade med varandra.
I det förra fallet skulle en företagare kunna välja att tillhöra endast endera
tilläggssjukpenningförsäkringen eller tilläggspensioneringen, men i det senare
fallet skulle utträde och återinträde få avse endast båda försäkringsgrenarna
gemensamt. Socialförsäkringskommitténs majoritet har föredragit det senare
av dessa båda alternativ, men en minoritet inom kommittén och åtskilliga
remissorgan har givit företräde åt det förra. De som förordat att valmöjligheterna
inom sjukpenningförsäkringen och tilläggspensioneringen blir helt fristående
från varandra har i en del fall motiverat sin ståndpunkt med att företagarna
själva betalar sina avgifter och därför själva bör få bestämma omfattningen
av sitt försäkringsskydd. Inom ett i princip obligatoriskt försäkringssystem,
i vilket de olika delarna är beroende av varandra, kan emellertid ett
argument av detta slag inte ensamt få bli utslagsgivande. Finge vissa försäkrade
välja att tillhöra tilläggspensioneringen samtidigt som de kunde ställa sig
utanför försäkringen för tilläggssjukpenning, skulle detta kunna leda till ett
tryck på de pensionsbeviljande organen för att förmå dem att fylla ut luckan
i försäkringsskyddet genom att bevilja pension i fall då detta eljest inte skulle
ha skett. Resultatet skulle kunna bli en omotiverad belastning på tilläggspensioneringen.
Omvänt skulle det kunna leda till att sjukförsäkringen i viss omfattning
finge överta pensioneringens roll, om en del försäkrade kunde tillhöra
försäkringen för tilläggssjukpenning även efter ett utträde ur tilläggspensio
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966
skulle nämligen då i praktiken kunna bli svårt att på ett så
tidigt stadium som rätteligen borde ske byta ut en tämligen hög sjukpenning
danna SiSta f°rm 3V valfrihet kan även invändas att man
knappast bor rakna med att en företagare har större förmåga att själv bära de
ekonomiska konsekvenserna av en invaliditet än motsvarande följder av en
anläSrde° SfakdCT Jag har Vid övervägande av de olika synpunkter som kan
hSrfmf r !raga,n kommit tlH den uppfattningen att utträden och återinträden
beträffande forsakringarna for tilläggssjukpenning och för tilläggspension bör
■ ?ke „er^daft m„ed avseende på båda försäkringarna i förening. För att till
Itnir
H ett ^illigare men tiU följd därav Sivetvis också mindre
mfattarKie sjukforsakringsskydd forordar jag att, såsom socialförsäkringskom
mitten
föreslagit, företagarna skall få rätt att välja karenstid för tilläggssjukpenningen.
Kommitténs förslag om 33 och 93 dagars karensid som alternativ
iH den normala 3-dagarstiden förefaller mig väl avvägt.
Andra lagutskottet behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 27. Därvid
vid upptog utskottet till behandling även motioner med önskemål om valfrihet
ior företagare så till vida, att dessa skulle äga tillhöra endera tilläggssjukpenmngforsaknngen
eller tilläggspensioneringen. I detta avseende anfördes i utlåtandet
följande:
Den nuvarande sjukpenningförsäkringen ger skydd ej blott vid sjukdom utan
är ?menrt^tS+rnCt^lnS lnvalldltet’ som är en följd av sjukdom. Skyddet
r emeUertKl tiU tiden begransat; sjukpenning utgår i allmänhet för högst
sarrmrHgaiä Vld varJe sjukdom (sjukhjälpstiden). Sjukpenningförsäkringen är
s1,,.° dnnad med invalidpensionermgen inom folkpensioneringen på så sätt, att
j ukpenning och invalidpension i prmcip inte utgår samtidigt. Samordningen
san alltså sagas vara av negativt slag. Däremot har samordningen icke för
närvarande den inneborden att sjukpenningen vid sjukhjälpstidens slut alltid
avlöses av pension, aven om den försäkrades arbetsoförmåga eller nedsättning
av arbetsformagan da består. s
Propositionens förslag till förtidspensionering öppnar vägen för en Dositiv
samordning mellan sjukförsäkring och pensionering. DenSande LZ"
tn£™L ““ordning ar att sjukpenningförsäkringen och förtidspensioneringen
tillsammans skall utgöra ett enhetligt skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom
SmV?i»tSVS1<H?t,b.eitit Skydd Utan Vaie Sig 1UCk°r eller dubbelersättningar,
nom detta skydd skall i princip sjukpenningförsäkringen svara för sjukdomstiden
och pensioneringen för tiden därefter. Som en riktpunkt för tillämpmngen
har departementschefen uttalat, att utbyte av sjukförsäkringsförmåner
ptt m!r!dHPfn rntmte /kaU g°raS’ fÖrrän Själva läkeP™cessen avslutats och
ett mera definitivt medicinskt tillstånd inträtt. Rent teoretiskt skulle man
U“a afka Slg en. g^nsdragning på så sätt, att förmånerna skall utgå från
n!>hkS^ak^nge ua58 ange d6a försäkrade är sjuk. och från pensioneringen, i
och med att sjukdomen övergått i invaliditet. Men en sådan ordning låter sig
svårligen genomfora, eftersom begreppen sjukdom och invaliditet inte är en;^dlga;.
1 synnerhet ar den inbördes avgränsningen mellan de båda begreppen
vansklig. Man har darfor i det nya systemet sökt sig fram efter andra vägar.
Genom att gorå formanerna från sjukpenningförsäkringen och från pensionenngen
i stort sett likvärdiga har uppnåtts, att det för den försäkrade blir utan
större betydelse, från vilkendera försäkringen förmånerna utgår. Därigenom
Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1966
9
blir det av mindre vikt att söka exakt fastställa, när en sjukdom övergått i
invaliditet. Samordningen mellan de båda försäkringarna gör de nuvarande
reglerna om viss sjukhjälpstid inom sjukpenningförsäkringen överflödiga. Därmed
kan också de båda invecklade och svårtillämpbara bestämelserna om sammanläggning
av sjukperioder m. m. slopas. Som ett sammanfattande omdöme
om samordningen vill utskottet uttala, att den innefattar en elegant lösning,
som samtidigt ger en välkommen förbättring av skyddet för dem som drabbas
av långvarig sjukdom och invaliditet.
Enligt utskottets mening är en valfrihet att tillhöra endast endera tilläggssjukpenningförsäkringen
eller tilläggspensioneringen icke förenlig med den
föreslagna samordningen. De som uttalar sig för en valfrihet att tillhöra tillläggssjukpenningförsäkringen
men ej tilläggspensioneringen synes utgå från
den nuvarande sjukpenningförsäkringen. Såsom torde framgå av det ovan anförda,
skiljer sig emellertid sjukpenningförsäkringen enligt propositionens förslag
från den nuvarande bl. a. så till vida, att den i princip inte är avsedd att
ge skydd vid invaliditet till följd av sjukdom. En valfrihet av nämnda slag
skulle medföra behov av två olika typer av obligatorisk försäkring för tilläggssjukpenning,
en för företagare, som står utanför tilläggspensioneringen, och en
för övriga försäkrade. Om däremot rätten att tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen
men ej tilläggspensioneringen skulle avse en sjukpenningförsäkring
av den typ som innefattas i propositionen, skulle denna få bygga på den vanskliga
gränsdragningen mellan sjukdom och invaliditet. Detta synes utskottet
inte möjligt. Av samma skäl är det omöjligt att medge tillhörighet enbart till
tilläggspensioneringen. Såsom framgår av vad departementschefen anfört,
skulle en fristående tilläggspensionering eller en fristående sjukpenningförsäkring,
som bygger på gränsdragningen mellan sjukdom och invaliditet, ge upphov
till tryck på de pensionsbeviljande organen att bevilja pension i fall, då
detta eljest inte skulle ha skett, respektive att dröja därmed längre än som
normalt skulle ha varit fallet.
Såsom skäl för motionsyrkandena har anförts att det bland företagarna föreligger
behov av valfrihet i förevarande hänseenden. Om därmed avses att en
företagare skulle ha behov av tilläggssjukpenningförsäkring men ej av tilläggspensionering,
är argumentet knappast bärande. Sjukpenningförsäkringen är
nämligen i huvudsak avsedd som ett skydd mot inkomstbortfall vid kortvarig
sjukdom samt vid sådan långvarig sjukdom som inte leder till invaliditet.
Däremot lämnar den ej skydd vid invaliditet eller vid försörjarens bortgång.
För utskottet ter det sig naturligt att förutsätta, att den som anser sig själv
kunna svara för långtidsskydd och familjeskydd också bör kunna ordna korttidsskyddet
på egen hand. I vart fall är det enligt utskottets mening inte särskilt
angeläget att det allmänna erbjuder ett försäkringsalternativ med enbart
korttidsskydd. Däremot har utskottet förståelse för att en företagare bedömer
sig vara i behov av långtids- och familjeskydd men anser sig kunna avstå från
korttidsskyddet. För dessa fall innebär emellertid propositionens förslag om en
förlängning av karenstiden upp till 93 dagar ett godtagbart alternativ till
motionsyrkandena om rätt för företagare att deltaga enbart i tilläggspensioneringen.
Det har också i motionerna anförts, att många företagare saknar
ekonomiska möjligheter att tillhöra både tilläggssjukpenningförsäkringen och
tilläggspensioneringen. Detta argument saknar enligt utskottets mening bärkraft,
såvitt därmed åsyftas den som anser sig kunna bära allenast avgifterna
för tilläggspensioneringen. Avgifterna för tilläggssjukpenningförsäkringen kom
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966
mer nämligen för den som väljer den längsta karenstiden att uppgå till förhållandevis
blygsamma belopp. Av socialförsäkringskommittén har dessa avgifter
beräknats till 45 kr. om året vid en årlig förvärvsinkomst av 6 800—8 400
kr. Vid en förvärvsinkomst av 14 000—16 000 kr. skulle motsvarande avgifter
vara 93 kr. och vid en förvärvsinkomst av 21 000 kr. och däröver 141 kr. Dessa
belopp ligger sannolikt något i överkant, då kommittén utgått från en grundsjukpenning
om 4 kr.
På grund av vad sålunda anförts avstyrker utskottet förevarande motionsyrkanden.
Utskottet behandlade vidare i utlåtandet väckta motioner med önskemål om
valfrihet inom tilläggspensioneringen så till vida, att en företagare skulle äga
tillhöra denna försäkring endast i fråga om vissa delar av dess skydd, nämligen
förtids- och efterlevandeskyddet. Beträffande dessa motioner anfördes följande:
Utskottet är medvetet om att många företagare inte har samma behov av
åldersskydd som övriga försäkrade och att i fråga om tilläggspensioneringen
en anslutning enbart till förtids- och familjepensioneringen skulle innebära en
lämplig lösning av deras individuella trygghetsproblem. En sådan anordning
skulle dessutom ha den fördelen att den inte rubbade samordningen mellan
tilläggssjukpenningförsäkringen och förtidspensioneringen. Såsom departementschefen
framhållit bryter emellertid en valfrihet av detta slag mot den
grundläggande konstruktionen inom tilläggspensioneringen. Att bygga in en
sådan valfrihet i systemet skulle därför med största sannolikhet göra detta
ohanterligt. I vart fall skulle reglerna bli synnerligen komplicerade. Utskottet
kan följaktligen inte biträda förevarande motionsyrkanden.
Dessutom behandlade utskottet motioner, i vilka det begärdes valfrihet
mellan olika pensionsnivåer inom tilläggspensioneringen. I denna del uttalade
utskottet:
Det är enligt utskottets mening icke möjligt att inom en obligatorisk, hela
folket omfattande försäkring, som bygger på fördelningsprincipen, tillgodose
individuella önskemål om försäkringens utformning utan att den enkelhet som
är en av systemets stora fördelar går förlorad. Utskottet avstyrker därför förevarande
motionsyrkanden.
Riksdagen godkände i de delar varom här är fråga andra lagutskottets utlåtande.
Med tanke på de personer, som före den allmänna försäkringslagens tillkomst
anmält undantagande från tilläggspensioneringen, stadgades i lagen om införande
av försäkringslagen, att anmälan om undantagande kunde före utgången
av år 1962 återkallas med verkan fr. o. m. den 1 januari 1963. Anmälan som på
så sätt återkallats skall inte påverka den försäkrades rätt att i framtiden ånyo
anmäla undantagande.
Andra lagutskottet hade under år 1963 att taga ställning till motionsyrkanden
av samma innebörd som de förevarande. Härvid biföll utskottet i utlåtande
Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966
11
nr 44 år 1963 yrkandena. Vid utlåtandet fanns fogad reservation, i vilken reservanterna,
under hänvisning till utskottets uttalanden år 1962, icke fann skäl
till ändrat ställningstagande. I reservationen hemställdes därför att motionerna
icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen biföll reservationen.
Under åren 1964 och 1965 behandlade riksdagen samma fråga. Utgången blev
densamma som under år 1963.
Utskottet
Enligt lagen om allmän försäkring omfattas företagarna i princip av försäkringen.
Försäkrad äger emellertid rätt att anmäla undantagande från försäkringen
för tilläggspension, såvitt avser inkomst av annat förvärvsarbete än
anställning. Sådant undantagande får betydelse även för sjukförsäkringen. Den
för vilken undantagande från tilläggspensioneringen äger giltighet skall nämligen
inte vara försäkrad för tilläggssjukpenning, i den mån denna grundas på
inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Utträde från försäkringarna för
tilläggspension och för tilläggssjukpenning kan således ske endast med avseende
på båda försäkringarna i förening.
I förevarande motioner kritiseras sammankopplingen mellan tilläggspensioneringen
och tilläggssjukpenningen för företagare och fria yrkesutövare, varjämte
förordas att viss valfrihet inom tilläggspensioneringen bör genomföras
för dessa kategorier. Motionärerna hemställer om skyndsam prövning och förslag
i syfte att möjliggöra för företagare och fria yrkesutövare att tillhöra försäkringen
för tilläggssjukpenning enbart samt att välja anslutningsform inom
tilläggspensioneringen.
Andra lagutskottet hade år 1962 i samband med behandlingen av förslaget
till lagen om allmän försäkring att ta ställning till motionsyrkanden av i huvudsak
samma innebörd. Utskottet framhöll då, att en valfrihet att tillhöra endast
endera tilläggssjukpenningförsäkringen eller tilläggspensioneringen icke var
förenlig med den samordning mellan sjukförsäkringen och pensioneringen som
avsågs med lagen om allmän försäkring. En valfrihet att tillhöra sjukpenningförsäkringen
men inte tilläggspensioneringen skulle medföra behov av två
olika typer av obligatorisk försäkring för tilläggssjukpenning, en för företagare,
som stod utanför tilläggspensioneringen, och en för övriga försäkrade. Om däremot
rätten att tillhöra försäkringen för tilläggssjukpenning men ej tilläggspensioneringen
skulle avse en sjukpenningförsäkring av den typ, som innefattades
i förslaget till lag om allmän försäkring, skulle denna få bygga på den
vanskliga gränsdragningen mellan sjukdom och invaliditet. Detta syntes utskottet
inte möjligt. Utskottet framhöll därjämte, att en fristående sjukpenningförsäkring,
som byggde på gränsdragningen mellan sjukdom och invaliditet,
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966
skulle ge upphov till tryck på de pensionsbeviljande organen att dröja med att
bevilja pension längre än som normalt skulle ha varit fallet. Dessutom påpekade
utskottet, att den som ansåg sig själv kunna svara för långtidsskydd också
borde kunna ordna korttidsskyddet på egen hand. Beträffande ökade valmöjligheter
vid anslutning till tilläggspensioneringen uttalade utskottet, att rätt till
anslutning till enbart förtids- och efterlevandeskyddet skulle innebära en lämplig
lösning av företagarnas individuella trygghetsproblem. En valfrihet av detta
slag skulle emellertid bryta mot den grundläggande konstruktionen inom tilläggspensioneringen.
Att bygga in en sådan valfrihet i systemet skulle därför
med största sannolikhet göra detta ohanterligt. I vart fall skulle reglerna bli
synnerligen komplicerade. Beträffande valfrihet mellan olika pensionsnivåer
inom tilläggspensioneringen framhöll utskottet att det inte var möjligt att inom
en obligatorisk, hela folket omfattande försäkring, som byggde på fördelningsprincipen,
tillgodose individuella önskemål utan att den enkelhet som var en
av systemets stora fördelar gick förlorad. På angivna grunder avstyrkte utskottet
motionerna. Utlåtandet godkändes i nu ifrågavarande delar av riksdagen.
Även åren 1963, 1964 och 1965 var de nu aktuella frågorna på grund av väckta
motioner föremål för riksdagens behandling. Riksdagen fann inte att skäl förelåg
till ändrat ställningstagande. Motionerna föranledde således icke någon riksdagens
åtgärd.
Utskottet kan icke finna att sedan fjolåret inträffat något som kan leda till
en ändrad bedömning av förevarande frågor. Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motioner, I: 576 och II: 713, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 15 februari 1966
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Strand, fru Carlqvist, fru Hamrin-Thorell,
herr Lars Larsson, fru Nilsson, herrar Eric Carlsson, Edström och Hubinette;
från andra kammaren: herr Rimmerfors, fröken Wetterström*, herrar Johansson
i Södertälje, Gomér, fru Svensson*, herrar Carlsson i Göteborg, Jonsson
och fru Skantz*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av fru Hamrin-Thorell, herrar Eric Carlsson, Edström, Hubinette, Rimmerfors,
fröken Wetterström, herrar Gomér och Jonsson, vilka ansett,
Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966
13
a) att det avsnitt i utskottets utlåtande som börjar å s. 11 med orden ”Andra
lagutskottet hade” och slutar å s. 12 med orden ”av förevarande frågor” bort
ersättas med text av följande lydelse:
”Motioner med i stort sett samma innebörd var föremål för utskottets behandling
under åren 1963, 1964 och 1965. Utskottet anförde 1963 att de önskemål och
behov, som från företagarnas sida gjorde sig gällande i fråga om den allmänna
försäkringen, var nära förknippade med företagandets natur. Ett stort antal
företagare hade sålunda under sin aktiva förvärvstid omfattande utgifter för
investeringar och amorteringsändamål, vilka måste bestridas av de löpande
inkomsterna. Till följd härav minskades dessa företagares ekonomiska möjligheter
att ansluta sig till försäkringarna i deras helhet. Samtidigt var företagarnas
behov av ålderspension mindre än de anställdas, då det i rörelsen nedlagda
kapitalet i viss mån gav företagarna trygghet på ålderns dagar. Den ordning
som rådde beträffande företagarnas anslutning till den allmänna försäkringen
ansåg utskottet inte helt tillfredsställande. Försäkringssystemet var avsett för
alla medborgare. Systemet ställde emellertid vissa grupper i samhället inför
valet att antingen antaga en anslutningsform, som inte svarade mot deras faktiska
behov, eller avstå från delar av systemet. Även ur samhällets synpunkt
var det angeläget att detta förhållande rättades till. Såsom motionärerna framhållit,
fortsatte utskottet, var företagarnas behov av särskilt korttidsskydd inte
tillgodosett i gällande lag. Möjlighet borde öppnas till anslutning till tilläggssjukpenningförsäkringen
utan skyldighet till samtidig anslutning till försäkringen
för tilläggspensionen. Även inom tilläggspensioneringens ram borde viss
valfrihet för företagare genomföras. Utskottet ansag det också angeläget att
företagarna erhöll möjlighet att begränsa anslutningen till tilläggspensioneringen
till förtids- och efterlevandeskyddet. Därutöver borde det stå vederbörande
öppet att ansluta sig till halv ålderspension från tilläggspensioneringen.
De svårigheter, som åberopats till stöd för invändningar mot här förordade
valmöjligheter, nämligen att samordningen mellan sjukförsäkringen och förtidspensioneringen
kunde rubbas och, beträffande valfriheten inom tilläggspensioneringen,
att denna skulle göra hela systemet svåradministrerat, syntes
utskottet överdrivna. Under dessa omständigheter hade de skäl som åberopats
ej sådan tyngd att de kunde anses utgöra hinder för en omprövning av frågorna.
Under hänvisning till de sålunda anförda omständigheterna hemställde utskottet
både 1963 och 1964 att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära förslag
till erforderliga åtgärder. Riksdagen biföll emellertid inte utskottets hemställan
utan ansåg att motionerna inte skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.
Då inte heller 1965 års riksdag biföll de motionskrav som framfördes, kvarstår
de ovan påtalade problemen för företagare och fria yrkesutövare. Enligt
utskottets mening är riksdagens ingripande alltjämt påkallat.”
b) att utskottet bort hemställa,
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1966
”att riksdagen med bifall till förevarande motioner, I: 576
och 11:713, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
skyndsam prövning och förslag rörande ändrade grunder för
socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare
i syfte att åstadkomma ökade valmöjligheter inom försäkringsskyddet.
”
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.