Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m., jämte i ämnet väckta motioner. - , • _ . v • ••■» ’ - ''1 1

1966-05-05 · 128 sidor, varav 126 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 126 av 128 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1966:44, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m., jämte i ämnet väckta motioner. - , • _ . v • ••■» ’ - ''1 1

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

1

Nr 44

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa

fall, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

- , • _ . v • ••■» ’ - ''1 1

Genom en den 4 mars 1966 dagtecknad proposition, nr 53, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall;

2) lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242);

3) lag om ändrad lydelse av 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken;

4) lag om ändrad lydelse av 20 kap. 7 § rättegångsbalken;

5) lag angående ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid

samhällsfårlig asocialitet;

6) lag angående ändring i lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling

i fångvårdsanstalt;

7) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om

allmänt kriminalregister;

8) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 24 mars 1944 (nr 133)

om kastrering.

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning

av propositionen väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 695 i första kammaren av herrar Kaijser

och Blomquist, samt nr 856 i andra kammaren av fru Kristensson och herr

Hedin,

2) de likalydande motionerna nr 696 i första kammaren av herrar Pettersson,

Harald och Carlsson, Eric, samt nr 855 i andra kammaren av herrar

Gustavsson i Alvesta och Larsson i Borrby,

3) motionen nr 701 i första kammaren av herr Åkerlund,

4) motionen nr 841 i andra kammaren av herrar Hedlund och Ohlin,

5) motionen nr 857 i andra kammaren av fröken Wetterström m. fl., samt

6) motionen nr 858 i andra kammaren av herr Wiklund och fröken Elmén.

De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 avd. Nr 44

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1966

Lag

om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Den som lider av psykisk sjukdom får oberoende av eget samtycke beredas

sluten psykiatrisk vård med stöd av denna lag, om sådan vård är

oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad och till

att han

a) uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt till följd av sjukdomen och kan

få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat

om vården uteblir,

b) till följd av sjukdomen är farlig för annans personliga säkerhet eller

fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv,

c) till följd av sjukdomen är ur stånd att taga vård om sig själv,

d) till följd av sjukdomen har ett för närboende eller andra grovt störande

levnadssätt eller

e) till följd av sjukdomen är farlig för annans egendom eller annat av

lagstiftningen skyddat intresse som icke avses under b).

Med psykisk sjukdom jämställes i denna lag psykisk abnormitet, som

icke är psykisk sjukdom eller psykisk efterblivenhet.

Vård beredes på sjukhus som drives av staten, landstingskommun eller

stad som ej tillhör sådan kommun.

Vad som sägs om överläkare i denna lag avser även biträdande överläkare

som anförtrotts särskild sjukavdelning.

2 §.

För behandling av vissa frågor enligt denna lag finnas utskrivningsnämnder

med de verksamhetsområden Konungen bestämmer och en för riket

gemensam psykiatrisk nämnd.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1966

Intagning

3 §.

Intagning på sjukhus med stöd av denna lag äger rum efter ansökan eller

på grund av domstols förordnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken. Intagning

efter ansökan får icke ske på grund av omständighet som avses i 1 §

första stycket e).

4 §.

Ansökan om intagning får göras av make till den som ansökningen avser,

om makarna sammanbo, av annan som stadigvarande sammanbor med

honom eller av hans barn, fader, moder, syskon, förmyndare eller gode

man. Ansökan får göras även av ordförande i socialnämnd, barnavårdsnämnd,

nykterhetsnämnd eller hälsovårdsnämnd eller av polismyndighet.

Om kommunens fullmäktige besluta det, äger socialnämnden uppdraga

åt annan ledamot i nämnden än ordföranden eller åt tjänsteman i ledande

ställning hos kommunen att göra ansökan om intagning.

Läkare vid sjukhus eller klinik, där sluten psykiatrisk vård icke meddelas,

eller vid sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka eller föreståndare vid

särskola eller vårdanstalt för psykiskt efterblivna får göra ansökan i fråga

om den för vars vård han svarar. Militär chef, dock lägst kompanichef eller

motsvarande chef, får göra ansökan beträffande den som står under hans

befäl.

I fråga om den som genom lagakraftvunnen dom dömts till skyddstillsyn

eller som villkorligt frigivits från fångvårdsanstalt eller villkorligt utskrivits

från arbetsanstalt eller som överförts till vård utom anstalt efter att ha

dömts till ungdomsfängelse eller internering får ansökan göras av ordföranden

i den övervakningsnämnd under vars tillsyn han står.

Beträffande den som är intagen i fångvårdsanstalt, arbetsanstalt, häkte,

allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller ungdomsvårdsskola och

vistas inom anstalten får ansökan göras endast av tjänsteman som har att

sörja för den intagne. Sådan tjänsteman får i annat fall än som avses i

tredje stycket göra ansökan även i fråga om den som vistas utom anstalten

utan att vara slutligt utskriven därifrån.

Konungen äger förordna om behörighet att vid krig eller krigsfara göra

ansökan i fråga om den som tillhör krigsmakten.

5 §•

Ansökan om intagning göres skriftligen. Vid ansökningshandlingen skall

fogas vårdintyg angående den som ansökningen avser. Vårdintyget får icke

vara äldre än en månad, när ansökningen göres.

Vårdintyg skall, om annat ej följer av 7 § andra stycket, innehålla dels

uttalande att sannolika skäl föreligga för att den som ansökningen avser

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1966

lider av psykisk sjukdom och för att sluten psykiatrisk vård är oundgängligen

påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad och till någon

eller några av de i 1 § första stycket a)—d) angivna omständigheterna,

dels redogörelse för sjukdomen och de omständigheter i övrigt som föranleda

vårdbehovet.

Konungen äger förordna att vårdintyg vid krig eller krigsfara icke behöver

innehålla redogörelse som avses i andra stycket.

6 §.

Behörig att utfärda vårdintyg är legitimerad läkare samt den som utan

att vara legitimerad är förordnad att uppehålla befattning som läkare i

allmän tjänst och genomgått för medicine licentiatexamen föreskriven kurs

i psykiatri. Från sistnämnda krav äger medicinalstyrelsen medge undantag,

om särskilda skäl föreligga. Vårdintyg med åberopande av omständighet

som avses i 1 § första stycket a) får dock utfärdas endast av läkare som

har specialistkompetens avseende psykiska och nervösa sjukdomar eller

erhållit medicinalstyrelsens tillstånd att utfärda vårdintyg av detta slag.

Vårdintyg får utfärdas endast i omedelbar anslutning till personlig undersökning

av den som ansökningen avser. Den som får göra ansökan om intagning

äger föranstalta om sådan undersökning.

Vårdintyg utfärdat av läkare, som tjänstgör inom den slutna psykiatriska

vården, får icke godtagas för intagning på det sjukhus där läkaren är verksam.

Om betydande olägenhet skulle uppstå genom anlitande av annan

läkare, får dock vårdintyg utfärdat av läkare vid sjukhuset godtagas för

intagning på annan klinik än den där han är verksam.

Vårdintyg får icke godtagas, om det är utfärdat av den som gör ansökan

om intagning.

7 §•

Föreligga sannolika skäl för att någon lider av psykisk sjukdom och är

farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, äger polismyndighet

omhändertaga honom, om fara är i dröjsmål.

Friges den omhändertagne icke omedelbart, skall polismyndigheten genast

föranstalta om undersökning som avses i 6 § andra stycket. Utfärdas

vårdintyg, skall polismyndigheten genast ansöka om den omhändertagnes

intagning pa sjukhus för sluten psykiatrisk vard. I fall som avses i denna

paragraf behöver vårdintyget icke innehålla annat än uttalande att sannolika

skäl föreligga för att den omhändertagne på grund av psykisk sjukdom

är i behov av sluten psykiatrisk vård och för att han är farlig för annans

personliga säkerhet eller eget liv jämte en redogörelse för de iakttagelser

på vilka läkaren grundar sin uppfattning.

Sker intagning enligt 8 §, skall polismyndigheten senast andra dagen efter

dagen för intagningen tillställa överläkaren protokoll rörande de omstäi>

digheter som föranlett ansökningen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1966

Utfärdas icke vårdintyg eller avslås ansökningen om intagning, får den

omhändertagne icke längre kvarhållas av polismyndigheten med stöd av

denna lag.

Bestämmelserna i andra—fjärde styckena äga icke tillämpning, om den

omhändertagne redan intagits på sjukhus med stöd av denna lag och icke

utskrivits därifrån enligt 16 §. Friges den omhändertagne i sådant fall icke

omedelbart av polismyndigheten, skall han genast föras till sjukhuset.

8 §•

Överensstämma ansökan och vårdintyg med föreskrifterna i 4—7 §§ och

föreligga sannolika skäl för att vård kan beredas med stöd av denna lag,

får den ansökningen avser intagas på sjukhus.

Om intagning beslutar överläkaren. Om särskilda skäl föreligga, äger han

överlåta på annan läkare vid sjukhuset att besluta om intagning.

9 §.

Sker intagning enligt 8 §, skall överläkaren efter undersökning av patienten

snarast möjligt och senast tionde dagen efter dagen för intagningen

pröva om vård kan beredas patienten med stöd av denna lag. Har som

grund för ansökningen om intagning åberopats att patienten är farlig för

annans personliga säkerhet, får med prövningen anstå till femtonde dagen

efter dagen för intagningen, om särskilda skäl föreligga och intagningen

icke beslutats med stöd av vårdintyg av innehåll som avses i 7 § andra

stycket.

Finner överläkaren att vård kan beredas med stöd av denna lag, skall

han besluta att patienten även i fortsättningen skall vara intagen på sjukhuset.

I annat fall skall överläkaren omedelbart utskriva honom.

10 §.

Beslut enligt 8 eller 9 § får icke meddelas av läkare som utfärdat vårdintyget.

11 §■

Beslut enligt 8 eller 9 § äger fortsatt giltighet, om patienten överföres till

annat sjukhus utan att ha utskrivits enligt 16 §.

12 §.

Har någon genom lagakraftvunnen dom överlämnats till sluten psykiatrisk

vård, skall medicinalstyrelsen föranstalta om att han utan dröjsmål

intages på sjukhus för sådan vård. Är han redan intagen på sjukhus för

sluten psykiatrisk vård, skall han i fortsättningen anses intagen på grund

av domstolens förordnande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1966

Bestämmelser om patienterna

13 §.

Den som är intagen på sjukhus med stöd av denna lag får hindras att

lämna sjukhuset och får i övrigt underkastas det tvång som är nödvändigt

med hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda honom själv

eller omgivningen.

14 §.

Patient kan få tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet

under viss del av dygnet eller tillfälligt under visst antal dygn, om det icke

medför fara för annans personliga säkerhet eller hans eget liv. Sådant tillstånd

får förbindas med särskilda föreskrifter.

Om tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet beslutar överläkaren,

om annat ej följer av tredje stycket. Om särskilda skäl föreligga,

äger han beträffande viss patient överlåta på annan läkare vid sjukhuset att

besluta om tillstånd.

I fråga om patient som avses i 17 § andra stycket beslutar utskrivningsnämnden

om tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet. Nämnden

äger beträffande viss patient överlåta på överläkaren att besluta om

tillstånd.

Överläkaren får återkalla tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet,

om förhållandena påkalla det. Om särskilda skäl föreligga, äger

han beträffande viss patient överlåta på annan läkare vid sjukhuset att

återkalla tillstånd.

15 §.

Om särskilda skäl föreligga, får överläkaren taga del av innehållet i brev

eller annan handling som ankommer till patient eller som patient önskar

avsända. Kan vidarebefordrande av handling som ankommer till patient

medföra fara för ordningen eller säkerheten på sjukhuset eller vara olämpligt

med hänsyn till syftet med vården eller kan handling som patient önskar

avsända föranleda betydande olägenhet för honom eller annan person, får

överläkaren besluta att handlingen skall kvarhållas.

Handling som är ställd till utskrivningsnämnden, psykiatriska nämnden,

medicinalstyrelsen, justitiekanslern eller någon av riksdagens ombudsmän

skall vidarebefordras utan granskning. Handling som är ställd till eller

avsedd för annan myndighet och rör mål eller ärende, vari patienten själv

äger föra talan, samt handling ställd till eller avsedd för advokat skall

vidarebefordras. Beslutar överläkaren att kvarhålla brev till myndighet,

skall beslutet underställas utskrivningsnämndens prövning.

Visar det sig att handling, som är ställd till annan än utskrivningsnämn
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 dr 1966

den, psykiatriska nämnden, medicinalstyrelsen, justitiekanslern eller någon

av riksdagens ombudsmän, är avsedd för någon av dessa myndigheter, skall

den vidarebefordras.

Utskrivning

16 §.

Den som beretts vård med stöd av beslut enligt 9 § andra stycket eller på

grund av domstols förordnande skall ofördröjligen utskrivas, om förutsättningar

enligt 1 § för att bereda honom vård icke längre föreligga. Omständighet

som avses i 1 § första stycket e) får icke utgöra grund för kvarhållande

i annat fall än då patienten beretts vård på grund av domstols

förordnande.

Frågan om utskrivning skall prövas fortlöpande.

17 §.

Om utskrivning beslutar överläkaren, om annat ej följer av andra stycket.

Han äger hänskjuta frågan om utskrivning till utskrivningsnämnden.

Utskrivningsnämnden beslutar om utskrivning enligt 16 § av patient som

intagits på grund av domstols förordnande eller som under inflytande av

psykisk sjukdom begått brott mot annans personliga säkerhet, för vilket

åtal icke väckts, eller som varit intagen i fångvårdsanstalt för undergående

av påföljd för brott och under tiden för anstaltsvården eller i samband

med att denna upphört intagits för sluten psykiatrisk vård med stöd

av denna lag och icke skall återföras till anstalten.

När anledning föreligger till utskrivning av patient som avses i andra

stycket, skall överläkaren ofördröjligen anmäla detta hos nämnden.

18 §.

Patienten eller hans make, om makarna sammanbodde vid tiden för

intagningen, eller annan, som då stadigvarande sammanbodde med honom,

eller hans barn, fader, moder, syskon, förmyndare eller gode man får göra

ansökan om utskrivning.

Ansökan hos utskrivningsnämnden göres skriftligen. Om patient som

avses i 17 § andra stycket ger till känna att han icke vill vara intagen på

sjukhuset, skall han genom överläkarens försorg underrättas om sin möjlighet

att ansöka om utskrivning och tillfälle beredas honom att upprätta

erforderliga handlingar.

Utskrivningsnämnden är icke skyldig att pröva ansökan om utskrivning,

förrän tre månader förflutit från prövningen av tidigare ansökan.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1966

19 §.

Patient får utskrivas på försök, om särskilda skäl föreligga och det icke

medför fara för annans personliga säkerhet eller hans eget liv.

Utskrivning på försök skall avse viss tid, högst sex månader, som kan

förlängas med högst sex månader åt gången. Patienten får åläggas att iakttaga

särskilda föreskrifter och ställas under tillsyn av lämplig person.

Bestämmelserna i 17 och 18 §§ avse även utskrivning på försök.

20 §.

Den som utskrivits på försök får återintagas på sjukhuset, om förhållandena

påkalla det.

Om återintagning beslutar överläkaren. Om särskilda skäl föreligga, äger

han beträffande viss patient överlåta på annan läkare vid sjukhuset att

besluta om återintagning.

Besvär m. m.

21 §.

Talan får föras mot läkares beslut enligt denna lag, om läkaren

intagit någon på sjukhus eller enligt 9 § andra stycket beslutat att patient

alltjämt skall vara intagen på sjukhus,

lämnat begäran om tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet

helt eller delvis utan bifall eller återkallat sådant tillstånd,

avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök,

i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iakttaga särskilda

föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller

återintagit patient under utskrivning på försök.

I övrigt får talan icke föras mot läkares beslut enligt denna lag.

Talan föres hos utskrivningsnämnden genom besvär.

22 §.

Talan får föras mot utskrivningsnämnds beslut, om nämnden

ogillat besvär över beslut om intagning eller beslut enligt 9 § andra stycket,

avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök eller

ogillat besvär över läkares beslut om avslag på sådan ansökan eller

i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iakttaga särskilda

föreskrifter eller ställt honom under tillsyn.

I övrigt får talan mot utskrivningsnämnds beslut föras endast i fall som

avses i 26 §.

Talan föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1966

23 §.

Mot psykiatriska nämndens beslut får talan icke föras.

24 §.

Talan enligt 21 eller 22 § får föras av den som enligt 18 § äger ansöka

om utskrivning. Talan får föras utan inskränkning till viss tid. I fråga om

prövning av talan enligt 21 § äger bestämmelsen i 18 § tredje stycket motsvarande

tillämpning.

Besvären skola inges till utskrivningsnämnden.

25 §.

På begäran av överläkaren skall utskrivningsnämnds beslut underställas

psykiatriska nämndens prövning, om överläkaren gjort förbehåll om underställning

senast vid det sammanträde då beslutet fattades och begärt underställning

inom tre dagar därefter.

26 §.

Talan mot beslut, varigenom utskrivningsnämnd avvisat biträde enligt

32 § eller utlåtit sig om ersättning som avses i 33 § tredje stycket, föres

hos psykiatriska nämnden genom besvär.

Besvären skola inges till utskrivningsnämnden.

27 §.

Beslut som meddelas enligt denna lag länder omedelbart till efterrättelse.

Har förbehåll gjorts enligt 25 §, får dock utskrivningsnämnds beslut, varigenom

patient fått tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet

eller utskrivits eller utskrivits på försök, verkställas först sedan beslutet

blivit bestående.

Nämnderna

28 §.

Utskrivningsnämnd består av lagfaren ordförande som bör vara eller ha

varit innehavare av ordinarie domartjänst, en läkare som bör vara särskilt

kunnig i psykiatri och en person med erfarenhet i allmänna värv.

Psykiatriska nämnden består av lagfaren ordförande som är eller varit

innehavare av ordinarie domartjänst, två läkare som äro särskilt kunniga

i psykiatri och två personer med erfarenhet i allmänna värv.

För ledamot av utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden finnas en

eller flera suppleanter. Bestämmelserna om ledamot gälla även suppleant.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

29 §.

Ledamot av utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden förordnas

av Konungen för högst fyra år i sänder.

Innan ledamot börjar tjänstgöra, skall han ha avlagt domared eller försäkran

enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken.

Läkare som tjänstgör inom den slutna psykiatriska vården får icke som

ledamot deltaga i handläggningen av ärende rörande patient på det sjukhus

där han tjänstgör. Om jäv mot ledamot gälla i övrigt bestämmelserna

i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.

30 §.

Vid sammanträde med utskrivningsnämnd skola överläkaren och patienten

vara närvarande, om icke särskilda skäl föranleda annat. Föres talan

av annan än patienten, skall den som för talan beredas tillfälle att närvara,

om icke särskilda skäl föranleda annat.

Ärende som handlägges i patientens frånvaro får icke avgöras utan att

nämndens ledamöter före avgörandet skaffat sig personlig kännedom om

patienten. Är denne utskriven på försök, får dock ärendet avgöras, om minst

en av ledamöterna har sådan kännedom.

31 §.

I ärende hos psykiatriska nämnden skall muntlig förhandling hållas, om

ärendets beskaffenhet kräver det. Därvid äga bestämmelserna i 30 § första

stycket motsvarande tillämpning.

32 §.

I ärende hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden äger den

som för talan anlita biträde. Visar biträde oskicklighet eller oförstånd eller

är han olämplig av annan orsak, skall nämnden avvisa honom.

33 §.

I ärende hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden får förhör

anordnas med den som kan antagas ha upplysningar av betydelse att lämna.

Vid förhöret skall patienten vara närvarande, om icke särskilda skäl

föranleda annat.

I fråga om ersättning till den med vilken förhör anordnas äga bestämmelserna

om ersättning av allmänna medel till vittnen motsvarande tilllämpning.

Ersättningen skall stanna på statsverket.

34 §.

Utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden får avgöra ärende endast

om nämndens samtliga ledamöter äro närvarande.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Rättegångsbalkens regler om omröstning i överrätt i fråga om ansvar

äga motsvarande tillämpning på avgörande av utskrivningsnämnd eller

psykiatriska nämnden.

Innebär beslut av utskrivningsnämnd att besvär över beslut om intagning

eller över beslut enligt 9 § andra stycket ogillats eller att ansökan om

utskrivning avslagits eller att besvär över beslut om avslag på sådan ansökan

ogillats, skall i beslutet anges de i 1 § angivna förutsättningar på vilka

beslutet grundas. Vad som sagts nu äger motsvarande tillämpning i fråga

om beslut av psykiatriska nämnden.

Särskilda bestämmelser

35 §.

Polismyndighet skall lämna handräckning

på begäran av läkare som enligt 6 § första stycket är behörig att utfärda

vårdintyg, om den som skall undersökas icke ställer sig till förfogande för

undersökningen eller läkaren behöver skydd för sin personliga säkerhet,

på begäran av överläkaren, om den som med stöd av denna lag skall

intagas på sjukhus icke inställer sig på sjukhuset,

på begäran av överläkaren, om patient avviker från sjukhuset eller icke

återvänder dit, sedan tiden för tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet

eller för utskrivning på försök gått ut, eller icke inställer sig

på sjukhuset, sedan tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet

återkallats eller beslut meddelats om återintagning under utskrivning på

försök.

Om särskilda skäl föreligga, må överläkaren beträffande viss patient

överlåta på annan läkare vid sjukhuset att begära handräckning.

36 §.

Den som hjälper någon som är intagen på sjukhus med stöd av denna

lag att avvika från sjukhuset, dömes till böter eller fängelse i högst två år.

För försök dömes till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

37 §.

Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som meddelas

med stöd av lagen utövas av medicinalstyrelsen.

38 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967, då sinnessjuklagen den 19

september 1929 (nr 321) skall upphöra att gälla.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr U år 1966

Till dess Konungen bestämmer annat jämställes psykisk efterblivenhet

med psykisk sjukdom vid tillämpningen av denna lag. Psykiskt efterbliven

får dock endast på grund av domstols förordnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken

beredas vård med stöd av denna lag, om omhändertagande inom

efterblivenhetsvården är lämpligare.

Konungen äger förordna att vård med stöd av denna lag får beredas vid

annat sjukhus än som avses i 1 §.

På sjukhus, där sjukvårdsläkaren icke är överläkare vid ikraftträdandet,

äga bestämmelserna om överläkare i den nya lagen tillämpning på den läkare

som har att ansvara för sjukvårdens behöriga och ändamålsenliga

handhavande.

I fråga om talan mot beslut som meddelats före ikraftträdandet gälla

äldre bestämmelser, varvid bestämmelserna om sinnessjuknämnden avse

psykiatriska nämnden.

Den som vid ikraftträdandet är intagen för vård på sinnessjukhus enligt

2 kap. sinnessjuklagen eller med tillämpning av 47 § 3 mom. samma lag

i dess lydelse före den 1 januari 1965 eller på grund av domstols förordnande

enligt 31 kap. 3 § brottsbalken skall anses intagen med stöd av den

nya lagen. Har i förstnämnda fall prövning enligt 12 § sinnessjuklagen icke

ägt rum, skall prövning enligt 9 § i den nya lagen ske inom tio dagar efter

ikraftträdandet, dock senast den dag då prövning enligt äldre bestämmelser

skulle ha ägt rum. I fråga om den som intagits för vård på sinnessjukhus

med tillämpning av 47 § 3 mom. sinnessjuklagen i dess lydelse före den

1 januari 1965 äga bestämmelserna i den nya lagen om utskrivning av den

som intagits på grund av domstols förordnande motsvarande tillämpning.

Den som vid ikraftträdandet är utskriven på försök enligt 19 § sinnessjuklagen

skall anses utskriven på försök enligt 19 § i den nya lagen.

Den som vid ikraftträdandet är intagen för observation på sinnessjukhus

enligt 28 § sinnessjuklagen skall anses intagen med stöd av den nya lagen.

Prövning enligt 9 § i den nya lagen skall ske inom tio dagar efter ikraftträdandet.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den nya bestämmelsen

tillämpas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

13

Förslag

till

Lag

om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)

Härigenom förordnas, dels att 6 § 4 mom. sjukvårdslagen den 6 juni 1962

skall upphöra att gälla, dels att 16 § 2 mom. samt 24, 28 och 30 §§ nämnda

lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

6

4 mom. Sjukhus, som är inrättat

för vård av psykiskt sjuka och godkänts

för sådan vård enligt vad därom

är särskilt stadgat, benämnes

men tals j u k h u s.

16

2 mom. Läkare som avses i 1

mom. benämnes

1) vid lasarett, sanatorium och

epidemisjukhus, sd ock vid mentalsjukhus

som är inrättat huvudsakligen

för mera krävande vård eller är

försett med flera än etthundrafemtio

vårdplatser, överläkare,

2) vid sjukstuga,--------

Såvida ej annat föreskrives, skall

vad i denna lag och med stöd därav

meddelade bestämmelser stadgas om

sjukstuguläkare jämväl äga tillämpning

å motsvarande läkare vid sådant

mentalsjukhus, där överläkare

ej finnes, och vad om sjukhemsläkare

stadgas äga tillämpning å motsvarande

läkare vid förlossningshem.

överläkare må-----— nu

(Föreslagen lydelse)

§• .

§•

2 mom. Läkare som avses i 1

mom. benämnes

1) vid lasarett, sanatorium och

epidemisjukhus, överläkare,

---förordnat, överläkare.

Såvida ej annat föreskrives, skall

vad i denna lag och med stöd därav

meddelade bestämmelser stadgas om

sjukhemsläkare äga tillämpning å

motsvarande läkare vid förlossningshem.

sagts.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

24 §.

Om intagning på sjukhus beslutar

vederbörande överläkare, sjukstuguläkare

eller sjukhemsläkare. Denne

äger vid behov överlåta sin beslutanderätt

på annan vid sjukhuset anställd

läkare. I fråga om intagning på

mentalsjukhus är särskilt stadgat.

Vad i------intagen pei

Om intagning på sjukhus beslutar

vederbörande överläkare, sjukstuguläkare

eller sjukhemsläkare. Denne

äger vid behov överlåta sin beslutanderätt

på annan vid sjukhuset anställd

läkare.

I fråga om intagning i vissa fall

för beredande av sluten psykiatrisk

vård och utskrivning efter sådan intagning

meddelas bestämmelser i

särskild lag.

28

Den, som —-----sagda a

I fall då skyndsam vård är av nöden

eller intagning på mentalsjukhus

begäres av annan än den sjuke själv,

skall intagning på allmän säl ske

utan hinder av att vårdavgiften ej inbetalats

i förskott och att godtagbar

ansvarsförbindelse saknas; och skall

i sådant fall vårdavgiften inbetalas

eller ansvarsförbindelsen tillhandahållas

så snart ske kan efter intagningen.

Förskottsbetalning eller---a^

§•

gift.

I fall då skyndsam vård är av nöden

eller intagning för sluten psykiatrisk

vård begäres av annan än den

sjuke själv, skall intagning på allmän

sal ske utan hinder av att vårdavgiften

ej inbetalats i förskott och

att godtagbar ansvarsförbindelse saknas;

och skall i sådant fall vårdavgiften

inbetalas eller ansvarsförbindelsen

tillhandahållas så snart ske

kan efter intagningen,

statsverket.

30 §.

I anslutning till mentalsjukhus må

för där intagna sjuka anordnas vård

i enskilt hem. Sådan vård benämnes

kontrollerad familjevård.

Innan kontrollerad familjevård

anordnas, skall plan för densamma

fastställas av medicinalstyrelsen som

I anslutning till sjukhus, där sluten

psykiatrisk vård meddelas, må

för där intagna sjuka som åtnjuta

sådan vård anordnas vård i enskilt

hem. Vården i enskilt hem benämnes

kontrollerad familjevård.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

15

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

äger meddela de föreskrifter för

verksamheten, vilka må finnas erforderliga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

I fråga om sjukhus, där på grund av bestämmelsen i 16 § 2 mom. första

stycket 1) äldre lydelsen överläkare icke finnes vid ikraftträdandet, äger

16 § 2 mom. i dess äldre lydelse alltjämt tillämpning.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken

Härigenom förordnas, att 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

30 kap.

(Föreslagen lydelse)

7 §.

Befinnes att den dömde är i varaktigt

behov av vård å sinnessjukhus,

må interneringsnämnden efter utgången

av minsta tiden förordna om

interneringens upphörande för hans

intagning å sådant sjukhus.

Befinnes att den dömde är i varaktigt

behov av sluten psykiatrisk

vård och beredes honom efter utgången

av minsta tiden sådan vård

med stöd av lagen om beredande av

sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

må interneringsnämnden förordna

om interneringens upphörande.

31 kap.

3 §•

Har någon, som begått brottslig

gärning, i utlåtande över sinnesundersökning

förklarats vara i behov

av vård å sinnessjukhus, må rätten,

om den finner sådant vårdbehov

föreligga, förordna att han skall

överlämnas till vård enligt sinnessjuklagen.

Om gärningen

icke begåtts under inflytande av sinnessjukdom,

sinnesslöhet eller annan

själslig abnormitet av så djupgående

natur, att den måste anses jämställd

med sinnessjukdom, må dock sådant

Kan den som begått brottslig gärning,

enligt vad som framgår av föreskriven

medicinsk utredning, beredas

vård med stöd av lagen om beredande

av sluten psykiatrisk vård i

vissa fall, må rätten, om den finner

behov av sådan vård föreligga, förordna

att han skall överlämnas till

sluten psykiatrisk vård.

Om gärningen icke begåtts under inflytande

av sinnessjukdom, sinnesslöhet

eller annan själslig abnormitet

av så djupgående natur, att den

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1966 17

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

förordnande meddelas allenast så- måste anses jämställd med sinnesframt

särskilda skäl äro därtill. sjukdom, må dock sådant förord
nande

meddelas allenast såframt

särskilda skäl äro därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Har någon i utlåtande över sinnesundersökning som avgivits före nämnda

dag förklarats vara i behov av vård på sinnessjukhus, skall förklaringen

anses innebära att vård kan beredas honom med stöd av lagen om beredande

av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Den som vid ikraftträdandet överlämnats till vård enligt sinnessjuklagen

skall anses överlämnad till sluten psykiatrisk vård.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 avd. Nr ii

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr JU år 1966

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 20 kap. 7 § rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 20 kap. 7 § rättegångsbalken1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 kap.

7 §.

Åklagare må---väckes; Åklagare må —--väckes;

iller eller

4. om brottet uppenbarligen be- 4. om brottet uppenbarligen be
gåtts

under inflytande av sådan själs- gåtts under inflytande av sådan själslig

abnormitet, som avses i 33 kap. lig abnormitet, som avses i 33 kap.

2 § brottsbalken, samt vård enligt 2 § brottsbalken, samt sluten psykiatsinnessjuklagen

kommer till stånd risk vård kommer till stånd utan

utan lagföring och åtal ej är påkallat lagföring och åtal ej är påkallat av

av särskilda skäl. särskilda skäl.

Beslut jämlikt--—---av riksåklagaren.

Beslut att------finnas föreligga.

Närmare föreskrifter------av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

1 Senaste lydelse av 20 kap. 7 § se 1964:166.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

19

Förslag

till

4

Lag

angående ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450)

om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

Härigenom förordnas, att 3, 5 och 18 §§ lagen den 4 juni 1964 om åtgärder

vid samhällsfarlig asocialitet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 «• . .ik

Förordnande om intagning---—--och säkerhet.

Ej må-------arbetsanstalt meddelas

a) om han är i behov av vård på a) om han är i behov av sluten

mentalsjukhus eller allmän vårdan- psykiatrisk vård eller vård på anstalt

för alkoholmissbrukare, män vårdanstalt för alkoholmissbru
kare,

b) om han dömts-------kan verkställas.

Förordnande om någons — — — eller internering.

Om flera---------för böter.

5 §.

Förekommer anledning — — — oc

Den som avses med utredningen

skall, såvida icke anledning uppenbarligen

saknas, undersökas av läkare.

Av utlåtande över läkarundersökningen

skall framgå, huruvida

den undersökte är i behov av vård på

mentalsjukhus.

Den som skall-------ha

övervakningsnämnd.

Den som avses med utredningen

skall, såvida icke anledning uppenbarligen

saknas, undersökas av läkare.

Av utlåtande över läkarundersökningen

skall framgå, huruvida

den undersökte är i behov av sluten

psykiatrisk vård.

s inställande.

18 §.

Skall den------anses förfallet.

Om intagen skall undergå fängel- Om intagen skall undergå fängelse

kortare tid än sex månader, så se kortare tid än sex månader, så ock

ock om domstol överlämnat intagen om domstol överlämnat intagen till

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1966

(Nuvarande lydelse)

till vård enligt sinnessjuklagen eller

lagen om nykterhetsvård och han till

följd därav skall intagas för vård på

mentalsjukhus eller tvångsintagas på

vårdanstalt, skall verkställigheten eller

vården så länge den pågår träda

i stället för behandlingen i arbetsanstalt.

I kvarhållningstiden---villko:

(Föreslagen lydelse)

sluten psykiatrisk vård eller vård

enligt lagen om nykterhetsvård och

han till följd därav skall intagas för

sluten psykiatrisk vård eller tvångsintagas

på vårdanstalt, skall verkställigheten

eller vården så länge den

pågår träda i stället för behandlingen

i arbetsanstalt.

gt utskriven.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

21

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 6 maj 1964 (nr 541)

om behandling i fångvårdsanstalt

Härigenom förordnas, att 27, 41 och 81 §§ lagen den 6 maj 1964 om behandling

i fångvårdsanstalt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

27 §.

Sjuknar intagen, skall han vårdas Sjuknar intagen, skall han vårdas

enligt anvisningar av läkare vid an- enligt anvisningar av läkare vid anstalten.

Angående överförande till stalten.

sinnessjukavdelning för vård eller

observation är särskilt stadgat.

För undersökning ----—- — lämplig vård.

När det------särskilda föreskrifter.

Om beredande av sluten psykiatrisk

vård i vissa fall meddelas bestämmelser

i särskild lag.

Tid varunder------skäl föreligga.

41 §.

Är intagen sjuk när han skall lämna

anstalten, må han, om det med

hänsyn till omständigheterna prövas

skäligt, i anstalten erhålla fortsatt

sjukvård, bekostad av allmänna medel.

Om beredande av vård å sinnessjukhus

åt intagen, som är i behov

därav när han skall lämna anstalten,

är särskilt stadgat.

81

Den som i annat fall än som avses i

53 § sinnessjuklagen olovligen till in
-

Är intagen sjuk när han skall lämna

anstalten, må han, om det med

hänsyn till omständigheterna prövas

skäligt, i anstalten erhålla fortsatt

sjukvård, bekostad av allmänna medel.

§•

Den som olovligen till intagen överlämnar

eller försöker överlämna va
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

22

(Nuvarande lydelse)

tagen överlämnar eller försöker överlämna

vapen eller annat, varmed

denne lätteligen kan skada sig själv

eller annan, dömes, om ej för gärningen

är stadgat strängare straff i

brottsbalken, till dagsböter eller

fängelse i högst ett år.

Lämnar någon--— —--till

(Föreslagen lydelse)

pen eller annat, varmed denne lätteligen

kan skada sig själv eller annan,

dömes, om ej för gärningen är stadgat

strängare straff i brottsbalken,

till dagsböter eller fängelse i högst

ett år.

dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1966

23

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 maj 1963 (nr 197)

om allmänt kriminalregister

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 22 maj 1963 om allmänt kriminalregister1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §.

Registret skall------eller internering;

2. överlämnats till vård enligt sin- 2. överlämnats till sluten eller öpnessjuklagen

eller till öppen psykiat- pen psykiatrisk vård eller, om för

risk vård eller, om för brottet är brottet är stadgat fängelse, till vård

stadgat fängelse, till vård enligt lagen enligt lagen om nykterhetsvård; eller

om nykterhetsvård; eller

3. erhållit anstånd---av förvandlingsstraff.

Har brott,----— — i registret.

I registret------eller beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

* Senaste lydelse av 2 § se 1964: 549.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1966

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 24 mats 1944 (nr 133)

om kastrering

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 24 mars 1944 om kastrering1 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §.

Kastrering må------och föreståndare.

Å den som fyllt tjugutre år och är

i stånd att lämna giltigt samtycke må

kastrering enligt 1 § andra stycket

företagas utan medicinalstyrelsens

tillstånd, därest den läkare som utför

ingreppet samt annan läkare i

den tjänsteställning Konungen föreskriver,

i skriftligt utlåtande, med

angivande av grunden för åtgärden

på heder och samvete förklarat förutsättningarna

för densamma vara för

handen. Vad nu sagts skall dock ej

gälla den som är intagen ifångvårdsanstalt,

arbetsanstalt, häkte, allmän

vårdanstalt för alkoholmissbrukare

eller ungdomsvårdsskola eller som

är intagen på sjukhus med stöd av

lagen om beredande av sluten psykiatrisk

vård i vissa fall.

prövning------punkten stadgas.

Ä den som fyllt tjugutre år och är

i stånd att lämna giltigt samtycke må

kastrering enligt 1 § andra stycket

företagas utan medicinalstyrelsens

tillstånd, därest den läkare som utför

ingreppet samt annan läkare i

den tjänsteställning Konungen föreskriver,

i skriftligt utlåtande, med

angivande av grunden för åtgärden

på heder och samvete förklarat förutsättningarna

för densamma vara för

handen. Vad nu sagts skall dock ej

gälla den som är intagen d fångvårdsanstalt,

sinnessjukhus eller annan

dylik anstalt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

1 Senaste lydelse av 4 § se 1964:174.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

25

Propositionens huvudsakliga innehåll

Sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321) föreslås upphävd. Enligt

propositionen skall i fortsättningen all frivillig vård för psykisk sjukdom

regleras av bestämmelserna i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242) på

samma sätt som kroppssjukvården. Den som själv söker sjukhusvård för

psykisk sjukdom skall inte i något fall kunna hållas kvar på sjukhuset mot

sin vilja. Förhoppningen är att den frivilliga intagningen för psykiatrisk

vård i fortsättningen skall bli helt dominerande.

Möjligheten att i vissa fall bereda psykiskt sjuka vård på sjukhus även

mot deras vilja kan inte helt undvaras. I propositionen föreslås att bestämmelser

om villkoren för att detta skall få ske får sin plats i en särskild lag,

benämnd lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Förutsättningen för att någon skall kunna beredas vård enligt den föreslagna

lagen är att han lider av psykisk sjukdom och att sluten psykiatrisk

vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad

och till att vissa s. k. specialindikationer föreligger. Sådana specialindikationer

är att den sjuke är farlig för annans personliga säkerhet eller hälsa

eller för eget liv, att han är ur stånd att ta vård om sig själv eller att hans

levnadssätt är grovt störande för andra. Vidare avses intagning efter domstols

förordnande i brottmål kunna ske i samma omfattning som f. n.

Utöver vad nu sagts föreslås en s. k. medicinsk specialindikation. Denna

innebär att den sjuke skall kunna beredas vård mot sin vilja om han uppenbarligen

saknar sjukdomsinsikt till följd av sjukdomen och kan få sitt tillstånd

avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat om den

uteblir.

Med psykisk sjukdom jämställs psykisk abnormitet som inte är psykisk

sjukdom eller psykisk efterblivenhet.

Begreppet mentalsjukhus utmönstras ur lagstiftningen. Bestämmande

för var vård skall beredas med stöd av den föreslagna lagen är sjukvårdslagens

regler att vård bereds på sjukhus eller klinik som avses för vården

i fråga.

Lagförslaget innehåller utförliga regler om vem som får göra ansökan om

intagning. Ansökningen skall vara skriftlig. Vårdintyg av läkare skall bifogas.

Om den medicinska specialindikationen åberopas skall intyget vara

utfärdat av läkare som har specialistbehörighct i psykiatri.

Den nuvarande principen att vårdbehovet skall prövas av två av varandra

oberoende läkare — den som utfärdar vårdintyget och överläkaren vid

sjukhuset — markeras starkare i den föreslagna lagen. För intagning på

visst sjukhus får i princip inte godtas vårdintyg av läkare som är knuten

till den slutna psykiatriska vården vid det sjukhuset.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Vårdbehovsprövning skall göras av överläkaren inom i regel tio dagar

efter intagningen.

Såväl beslut om intagning som beslut vid vårdbehovsprövningen att patienten

alltjämt skall vara intagen på sjukhuset får överklagas till en lokal

utskrivningsnämnd.

När förutsättningarna för intagning mot patientens vilja inte längre föreligger

skall han omedelbart skrivas ut från sjukhuset. Enligt huvudregeln

beslutar överläkaren om utskrivning. Vägrar överläkaren utskrivning skall

beslutet kunna överklagas till den lokala utskrivningsnämnden. När det

gäller patienter som domstol överlämnat till vård och vissa med dem jämställda

personer skall det ankomma på utskrivningsnämnden att besluta om

utskrivning i första instans.

Enligt förslaget skall utskrivningsnämnden bestå av en jurist som ordförande,

en läkare som bör vara särskilt kunnig i psykiatri och en person

med erfarenhet i allmänna värv. Läkare som tjänstgör inom den slutna

psykiatriska vården får inte som ledamot delta i handläggningen av ärende

som rör patient på det sjukhus där han tjänstgör.

Utskrivningsnämndens beslut i intagnings- och utskrivningsfrågor skall

enligt förslaget kunna överklagas till en central nämnd. Denna kallas psykiatriska

nämnden och ersätter den nuvarande sinnessjuknämnden.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1967, dvs.

samtidigt som landstingen övertar huvudmannaskapet för mentalsjukvården.

I det följande kommer av framställningen i propositionen att i huvudsak

återges vad föredragande departementschefen, statsrådet Aspling, såsom

sina egna synpunkter anfört dels vid lagrådsremisser dels vid propositionens

avlåtande. Vidare kommer lagrådets yttrande att redovisas. Beträffande

övriga delar av framställningen i propositionen, såsom redogörelse för gällande

bestämmelser, ifrågavarande betänkande och de däröver avgivna

remissyttrandena, hänvisas till propositionen.

Motionsyrkan dena

I motionerna I: 695 och II: 856 har yrkats, »att riksdagen måtte antaga

det till proposition nr 53 fogade förslaget till lag om beredande om sluten

psykiatrisk vård i vissa fall m. m. med de ändringar att 6 och 10 §§ erhåller

nedanstående lydelse, att efter 36 § intages en ny 37 § av nedanstående lydelse

samt att 37 och 38 §§ enligt förslaget erhåller beteckningen 38 och 39 §§.

6 §.

Behörig att------detta slag.

Vårdintyg får------sådan undersökning.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1966

Vårdintyg utfärdat av läkare, som tjänstgör inom den slutna psykiatriska

vården, får icke godtagas för intagning på det sjukhus där läkaren är verksam.

Om betydande olägenhet skulle uppstå genom anlitande av annan

läkare, får dock vårdintyg utfärdat av läkare vid sjukhuset godtagas.

Vårdintyg får-------om intagning.

10 §.

Beslut enligt 8 eller 9 §§ får icke meddelas av läkare som utfärdat vårdintyget;

dock att överläkare, där denne jämlikt 6 § tredje stycket andra

meningen utfärdat vårdintyg för intagning på klinik, där han är verksam,

må fatta preliminärt beslut att patient skall vara intagen på sjukhuset.

Sådant preliminärt beslut skall inom 72 timmar prövas av utskrivningsnämnden.

37 §.

Beträffande tystnadsplikt för personer, verksamma i den vård som regleras

genom denna lag, gäller vad i detta hänseende är stadgat i sjukvårdslagen.

Handlingar rörande patienter, som vårdas enligt denna lag, skola förvaras

så att de äro oåtkomliga för obehöriga».

I motionerna I: 696 och II: 855 har hemställts, »att riksdagen vid behandlingen

av proposition nr 53 måtte besluta att ledamot av utskrivningsnämnd

eller psykiatriska nämnden förordnas av Konungen för högst fyra

år i sänder efter förslag från sjukvårdshuvudmannen, samt att vederbörande

utskott måtte utarbeta härför erforderlig författningstext».

I motionen I: 701 har yrkats, »att riksdagen för sin del måtte anta följande

ändrade lydelse av 15 § andra styckets första mening samt sista

stycket:

Handling som är ställd till utskrivningsnämnden, psykiatriska nämnden,

medicinalstyrelsen, polismyndigheten, justitiekanslern eller någon av riksdagens

ombudsmän skall vidarebefordras utan granskning —--.

Visar det sig att handling, som är ställd till annan än utskrivningsnämnden,

psykiatriska nämnden, medicinalstyrelsen, polismyndigheten, justitiekanslern

eller någon av riksdagens ombudsmän, är avsedd för någon av

dessa myndigheter, skall den vidarebefordras».

I motionen II: 8il har yrkats, »att riksdagen vid sin behandling av ifrågavarande

lagförslag måtte för sin del besluta att i lagen skall ingå ett stadgande

om rätt för intagen att erhålla offentligt biträde i den omfattning

som föreslagits av sinnessjuklagstiftningskommittén, samt att vederbörande

utskott måtte ges i uppdrag att utarbeta härför erforderlig författningstext».

I motionen II: 857 har hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Maj :t uttalar att förslag till ny giftermålsbalk i de delar som avse medicinska

äktenskapshinder förelägges riksdagen i sådan tid att bestämmelserna

kan träda i kraft den 1 januari 1967, samt att tillämpningsföreskrifter

avseende lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall m. m.

vad gäller läkares anmälningsplikt till pastorsämbete rörande äktenskapshinder

icke utfärdas förrän riksdagen tagit ställning till förslaget om giftermålsbalk».

I motionen II: 858 har yrkats, »att riksdagen vid behandlingen av prop.

nr 53 måtte besluta 1. i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna vad i motionen

anförts angående vikten av en effektiv tillsyn över utvecklingen på den

psykiatriska vårdens område, 2. att läkare vid poliklinik skall äga befogenhet

att ansöka om intagning, 3. att vederbörande utskott utarbetar erforderlig

lagtext».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionerna I: 695, II: 855, I: 701, II: 841, II: 857 och II: 858.

Departementschefen vid lagrådsremissen

Föredragande departementschefen har vid lagrådsremissen anfört följande.

”Allmänna synpunkter

Den nu gällande sinnessjuklagen daterar sig från år 1929. Den reglerar

all vård på mentalsjukhus. Verksamheten vid de psykiatriska lasarettsklinikerna

faller däremot utanför. Ansökan om intagning på mentalsjukhus skall

enligt huvudregeln vara skriftlig, antingen den görs av den sjuke själv eller

av annan. Om ansökan görs av annan än den sjuke fordras dessutom läkarintyg,

s. k. vårdattest. I båda fallen är intagningen förenad med kvarhållningsrätt.

Om utskrivning beslutar enligt huvudregeln överläkaren. När det

gäller patienter som av domstol överlämnats till vård på mentalsjukhus

och vissa med dem jämställda kategorier är det enligt sinnessjuklagen i

stället en för hela landet gemensam nämnd, sinnessjuknämnden, som beslutar

om utskrivning. Sedan år 1949, då en lag med särskilda bestämmelser

om utskrivning från sinnessjukhus kom till, har dock sinnessjuknämndens

beslutanderätt successivt lagts ut på lokala utskrivningsnämnder vid de olika

sjukhusen. Sådana utskrivningsnämnder finns numera vid så gott som

samtliga mentalsjukhus. Om överläkaren eller utskrivningsnämnden vägrar

utskrivning, kan beslutet överklagas till sinnessjuknämnden.

Är 1959 infördes efter förslag av sinnessjuklagstiftningskommittén möjlighet

för den som själv önskar vård att bli intagen på mentalsjukhus utan

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

skriftlig ansökan och i princip utan kvarhållningsrätt. Därmed hade ett

viktigt steg tagits på vägen mot den önskade jämställdheten med kroppssjukvården.

Donna nya intagningsform har under de år den existerat använts

i allt större omfattning, och för år 1962 visar siffrorna att ca 9 700 intagningar

skett på detta sätt, under det att ca 7 400 intagningar skett på

egen skriftlig ansökan och ca 9 900 på ansökan av annan. På de psykiatriska

lasarettsklinikerna intogs under samma tid ca 14 000 patienter. Man bör därvid

hålla i minnet att de psykiatriska klinikerna i stort sett tar emot de

lättaste fallen och därför genomsnittligt har väsentligt kortare vårdtider.

Mentalsjukvården har hittills, med undantag för de tre största städerna,

varit en i huvudsak statlig angelägenhet, men enligt principbeslut av 1963

års riksdag skall landstingen den 1 januari 1967 överta huvudmannaskapet

även för mentalsjukvården. I fråga om psykopatvården beräknas dock övertagandet

ske senast vid årsskiftet 1969/70.

Efter tillkomsten av 1929 års sinnessjuklag har en betydelsefull utveckling

ägt rum inom mentalsjukvården. Moderna behandlingsmetoder har

öppnat nya och revolutionerande möjligheter att återställa eller förbättra

patienter som lider av psykiska sjukdomar. Vårdtiderna har nedbringats

och patienterna har i en helt annan utsträckning än tidigare kunnat återgå

till ett liv utanför sjukhuset. De fördomar som sedan länge behärskat synen

på de psykiska sjukdomarna håller på att försvinna, och människor söker

allt oftare psykiatrisk vård på eget initiativ. Denna glädjande utveckling

mot ett ökat förtroende för mentalsjukvården torde huvudsakligen få tillskrivas

de bättre behandlingsresultat, som kan redovisas, men även lagstiftningen

på området torde ha en stor uppgift att fylla. Det är därför av största

vikt, att denna lagstiftning ges en sådan utformning att den på allt sätt går

den nya utvecklingen till mötes.

I sitt förslag till ny mentalsjukvårdslag ställer sinnessjuklagstiftningskommittén

den formlösa intagningen för psykiatrisk vård på den sjukes

eget initiativ i förgrunden. Den föreslagna nya lagen är dock utformad på

i princip samma sätt som sinnessjuklagen och reglerar sålunda all vård på

mentalsjukhus antingen den sjuke frivilligt underkastar sig vården eller

denna kommer till stånd på ansökan av annan.

Det är främst på denna punkt som kritik riktats mot kommittéförslaget.

Enligt kritiken är förslaget ägnat att på ett olyckligt sätt konservera skillnaden

mellan de psykiska sjukdomarna och kroppssjukdomarna. Såtillvida

är man dock ense med kommittén som man finner vissa särbestämmelser

alltjämt nödvändiga i fråga om de psykiska sjukdomarna med hänsyn framför

allt till att patienterna i många fall saknar sjukdomsinsikt och att de kan

utsätta sig själva och andra för fara. Många remissinstanser anser att det

borde vara möjligt att inordna de behövliga särbestämmelserna för mentalsjukvården

i sjukvårdslagen eller i en ny hälso- och sjukvårdslag. Stark kri
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

tik riktas också mot att reglerna i lagförslaget liksom i gällande lag avser

vård på vissa sjukhus, fastän det bort vara naturligt att knyta dem till vissa

sj ukdomstillstånd.

Jag delar helt uppfattningen att sjukvård bör bedrivas på i princip samma

villkor oavsett om en sjukdom karakteriseras som mentalsjukdom eller

kroppssjukdom. Vården bör i båda fallen regleras av sjukvårdslagens bestämmelser.

När mentalsjukhusen kommer under samma huvudmannaskap

som kroppssjukhusen blir sjukvårdslagen tillämplig på mentalsjukvården

i dess helhet. Enligt sjukvårdslagen får intagning på sjukhus eller sjukhusklinik

inte äga rum för annan vård än sådan för vilken sjukhuset eller kliniken

är avsedd. Mentalsjukvård skall alltså beredas på vad som nu kallas

mentalsjukhus eller psykiatrisk klinik, i vissa fall på sjukhem för lättskötta

psykiskt sjuka. För den vård för psykisk sjukdom, som den sjuke själv

söker, behövs enligt min uppfattning, som jag återkommer till i det följande,

ingen annan lagreglering än den som finns i sjukvårdslagen.

I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag det uppenbart att

i vissa fall sluten psykiatrisk vård måste kunna komma till stånd oavsett den

sjukes inställning till vårdfrågan. Bestämmelser som noga reglerar de förutsättningar

under vilka detta skall kunna ske, och vissa andra föreskrifter

rörande vården i dessa fall, måste finnas utöver vad sjukvårdslagen innehåller.

Dessa specialbestämmelser bör inte knytas till en särskild typ av

sjukvårdsinrättningar. Av sjukvårdslagen följer som nämnts att intagning

för psykiatrisk vård kan ske endast på sjukhus — varmed jämställs sjukhusklinik

— som är avsett för sådan vård. Att bibehålla det hittillsvarande

begreppet mentalsjukhus kan inte längre anses behövligt.

De lagregler, vilka jag i det följande ämnar föreslå för sluten psykiatrisk

vård som kommer till stånd på initiativ av annan än den sjuke själv, kommer

att bygga på att vissa psykiska sjukdoms- och abnormtillstånd föreligger

och att dessutom särskilda omständigheter gör vård oundgängligen påkallad.

Frågan om var sådana regler bör ha sin plats är enligt min mening

av praktisk art. Reglerna om beredande av sluten psykiatrisk vård på ansökan

av annan än den sjuke måste med hänsyn till rättssäkerhetskraven

nödvändigtvis bli tämligen utförliga. Jag tvivlar på att infogandet av sådana

bestämmelser i sjukvårdslagen skulle vara ägnat att utjämna den skillnad

som på denna punkt måste bestå mellan sluten psykiatrisk vård i vissa fall

och annan sjukvård. Tvärtom skulle olikheterna kunna bli onödigt markerade

om hälften eller mer av sjukvårdslagens paragrafer skulle ägnas åt

den jämförelsevis ringa del av sjukvården som gäller psykiatrisk vård på

initiativ av annan än den sjuke själv. Jag förordar att de särbestämmelser

som alltjämt behövs för mentalsjukvården får sin plats i en särskild lag,

som lämpligen kan benämnas lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i

vissa fall.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

31

Intagning för vård

Den fria intagningsformen

År 1959 infördes, som jag tidigare nämnde, möjlighet för psykiskt sjuka

att söka vård på mentalsjukhus utan särskilda ansökningshandlingar och

i princip utan kvarhållningsrätt. Syftet var att den nya intagningsformen

så småningom skulle kunna tillämpas på det övervägande antalet psykiskt

sjuka som själva önskade underkasta sig sjukhusvård.

Eftersom den fria intagningen var en nyhet inom sinnessjuklagstiftningen,

uttalades i motiven att en viss försiktighet borde iakttas vid tillämpningen

av denna intagningsform. Sålunda borde personer, som över huvud taget

inte kunde ge uttryck för en förnuftig vilja, inte tas in utan kvarhållningsrätt.

Inte heller borde man utan kvarhållningsrätt ta in den som kunde

antas ställa sig avvisande till ändamålsenlig behandling eller vars sjukdom

var av sådan art, att en inte obetydlig risk för våldshandlingar kunde föreligga,

och det tillika måste anses tvivelaktigt, om han kunde förmås att stanna

kvar på sjukhuset tills han återvunnit hälsan eller i varje fall förbättrats

så, att han inte längre var att anse som farlig för annans säkerhet.

Enligt kommitténs förslag skall i fortsättningen all intagning på egen

begäran få ske helt formlöst utan skriftliga ansökningshandlingar. Kommittén

betonar angelägenheten av att den fria intagningsformen bereds så

stort utrymme som möjligt. Det bör enligt kommittén vara möjligt att tilllämpa

sådan intagning i det övervägande antalet fall, då den sjuke är villig

att underkasta sig vård. Det kan då vanligtvis antas, att han underordnar

sig läkarens önskemål rörande vårdtidens längd. Kommittén uppger att

några mera betydande svårigheter att förmå en patient, som i förtid vill

avbryta sjukhusvistelsen, att stanna kvar på sjukhuset hittills i regel inte

förelegat. Även vid jämförelsevis svåra fall av psykisk sjukdom torde enligt

kommittén den fria intagningsformen kunna komma i fråga.

Den fria intagningsformen bör enligt kommitténs mening inte begränsas

till uteslutande sådana fall, då den sjuke framställer formlig begäran om

intagning. Vissa psykiskt sjuka, som är mer eller mindre likgiltiga för

hur det förfars med dem, torde ofta inte ha något emot att erhålla vård på

mentalsjukhus. I åtskilliga sådana fall synes det onödigt med särskilda

formaliteter för att få intagning till stånd. Vidare bör det enligt kommitténs

mening vara möjligt att tillämpa den fria intagningsformen vid vissa

omtöcknings- och förvirringstillstånd liksom intagning på kroppssjukhus

i viss omfattning äger rum utan att den sjuke är i stånd att uttrycka några

önskemål. Kommittén anser således, att den fria intagningsformen bör

kunna användas, så snart den sjuke inte uttryckligen motsätter sig intagningen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

önskemålet om en vidsträckt tillämpning av den fria intagningsformen

hindrar givetvis inte, fortsätter kommittén, att en sådan intagning under

vissa förhållanden kan vara mindre lämplig. Mot bakgrunden av de erfarenheter

som numera vunnits synes det dock inte nödvändigt med en så

restriktiv tillämpning som förordades då den fria intagningen infördes

år 1959. Särskild försiktighet torde emellertid vara påkallad såvitt angår

personer, som visat tendenser till våldshandlingar eller gjort sig skyldiga

till brott av mera allvarligt slag. Med hänsyn till angelägenheten av att den

fria intagningsformen ges så vidsträckt utrymme som möjligt understryker

kommittén att en framställning om intagning enligt den fria formen inte

bör avvisas om inte vägande skäl talar för en sådan ståndpunkt.

Kommitténs förslag att i fortsättningen all intagning på den sjukes egen

begäran eller utan att han motsätter sig den skall kunna ske helt formlöst

har godtagits eller lämnats utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser.

Jag finner det för egen del vara ett synnerligen viktigt steg på

vägen mot en jämställdhet mellan mentalsjukvården och sjukvården i övrigt

att den fria intagningen sker på sätt kommittén föreslagit. Den naturliga

konsekvensen härav är som jag i det föregående antytt att några bestämmelser

om den fria intagningen över huvud taget inte inflyter i lagen

om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall utan helt regleras av

sj ukvårdslagen.

Även kommitténs uttalanden om tillämpningsområdet för den fria intagningsformen

har godtagits eller lämnats utan erinran av så gott som samtliga

remissinstanser. Justitiekanslersämbetet anser emellertid att den fria

intagningsformen över huvud taget inte bör få användas beträffande personer,

som är farliga för annans säkerhet. Enligt riksåklagarämbetet bör endast

intagning med kvarhållningsrätt komma i fråga beträffande den som av

domstol överlämnas till mentalsjukvård eller som blir föremål för åtalseftergift.

Jag tror för egen del att det vore olyckligt om man omgärdade den fria

intagningsformen med restriktioner för vissa psykiskt sjuka. Målet bör,

såsom kommittén framhållit, vara att allt fler söker vård på eget initiativ

och detta bör enligt min uppfattning gälla även dem vilkas sjukdom medför

att de är farliga för annan. Däremot anser jag inte att en patient skall

kunna ha krav på att bli intagen enligt den fria intagningsformen, om det

finns grundad anledning att tro att han avser att lämna sjukhuset inom

kort tid utan att underkasta sig nödvändig behandling. Patienten har kanske

vid upprepade tillfällen förfarit på sådant sätt, t. ex. för att undgå att bli

intagen med kvarhållningsrätt, eller det kan på annat sätt framgå att han

med all sannolikhet inte tänker underkasta sig vård. Föreligger i ett sådant

fall förutsättningar för intagning på ansökan av annan bör patienten

i stället tas in på handlingar. Den omständigheten att ett förfarande för intagning

på handlingar redan inletts och kanske t. o. m. fortskridit så långt

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

att patienten befinner sig vid sjukhusporten behöver emellertid inte i och

för sig tas till intäkt för att den fria intagningsformen är utesluten, om

patienten i det läget accepterar vård på sjukhuset. Ställningstagandet måste

bli beroende av vilken tilltro man i det enskilda fallet kan sätta till vederbörandes

förklaring att han är villig att underkasta sig nödvändig vård. Föreligger

erforderliga handlingar men tas patienten in enligt den fria intagningsformen,

finns inte utrymme för något nytt intagningsbeslut medan patienten

är kvar på sjukhuset. Intagning på grund av handlingar är alltså

utesluten så länge patienten är intagen enligt den fria intagningsformen.

Med anledning av vad riksåklagarämbetet anfört vill jag förutskicka att

enligt det förslag jag förordar intagning efter beslut av domstol kommer

att vara förenad med samma kvarhållningsrätt som intagning efter ansökan

av annan än den sjuke. För de fall då åklagaren överväger att inte väcka

åtal, bör några särbestämmelser inte meddelas. Det får ligga i åklagarens

hand att avgöra om han med hänsyn till omständigheterna finner sig kunna

underlåta åtal.

Kommitténs förslag innehåller vissa bestämmelser som skall göra det

möjligt att, på samma sätt som f. n. vid intagning utan ansökningshandlingar,

hålla kvar patienter som tagits in enligt den fria intagningsformen om

de är farliga för annans personliga säkerhet eller eget liv. I likhet med

medicinalstyrelsen finner jag det vara av största vikt för förtroendet för mentalsjukvården

att en psykiskt sjuk mäniska kan söka sjukhusvård på eget

initiativ utan att riskera att bli kvarhållen mot sin vilja. Jag har därför

efter noggrant övervägande stannat för att psykiskt sjuka som tagits in på

egen begäran inte i något avseende bör vara underkastade andra bestämmelser

när det gäller kvarhållande än patienter som vårdas för kroppssjukdomar.

Skulle det inträffa att en patient som tagits in enligt den fria

intagningsformen vid utskrivningstillfället bedöms vara farlig för annans

personliga säkerhet eller eget liv, bör underrättelse härom omedelbart lämnas

polismyndighet eller annan som är behörig att göra ansökan om intagning

enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, så

att sådan intagning genast kan komma till stånd. Det får som framgår av

vad jag nyss sagt inte förekomma att handlingar anskaffas medan patienten

är kvar på sjukhuset och att han således överförs till att bli intagen med

kvarhållningsrätt medan han ännu befinner sig på sjukhuset.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 saml. 2 and. Nr 4 i

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Intagning på handlingar

Allmänna förutsättningar

F. n. gäller såsom förutsättning för intagning på mentalsjukhus på ansökan

av annan att patienten är sinnessjuk eller sinnesslö. I vårdattesten

skall därjämte anges att han är i behov av vård på mentalsjukhus, och

frågan om sådant vårdbehov föreligger skall inom viss tid efter intagningen

prövas av överläkaren.

Kommittén framhåller att rättstillämpningen inte strikt hållit sig inom

de av lagen uppdragna gränserna. Sålunda har intagning i viss omfattning

skett vid svårare neurotiska tillstånd och vid andra mer allvarliga insufficienstillstånd,

som inte kan hänföras till sinnessjukdom eller sinnesslöhet.

Vidare sker en viss intagning av psykopater på ansökan av annan. Denna

sistnämnda intagning har utvecklats i anslutning till strafflagens regler

om straffriförklaring, som beträffande psykopater krävde att den psykiska

abnormiteten var av så djupgående natur att den var att jämställa med

sinnessjukdom. Kommittén har gjort en undersökning som visar att även

andra psykopater i inte obetydlig omfattning tas in på mentalsjukhus

mot sin vilja. Vad gäller alkoholisterna framhåller kommittén att det

aldrig rått någon tvekan om att personer med alkoholpsykoser kan beredas

vård på mentalsjukhus. Framstegen inom psykiatrin och den allmänna

förbättringen av mentalsjukvården över huvud taget har medfört att också

andra kategorier av alkoholister har beretts vård på mentalsjukhus. Även

vårdbehovet för personer med narkomani har uppmärksammats, och narkomani

har vid den praktiska tillämpningen ansetts falla inom gruppen av

sinnessjukdomar.

Denna utvidgning i praxis av förutsättningarna för intagning, i vad avser

det psykiska tillståndet, sammanhänger enligt kommittén nära med den tolkning

av vårdbehovsbegreppet som utbildat sig vid lagens tillämpning. Under

förarbetena till lagstiftningen gjordes inte några direkta uttalanden om den

avsedda innebörden av detta begrepp. Det torde emellertid till en början

ha getts en ganska snäv innebörd och huvudsakligen ha omfattat fall, där

vård på mentalsjukhus varit starkt påkallad på grund av klart framträdande

sjukdomssymtom. Samtidigt med att sjukhusens vårdresurser ökat och

behandlingsmöjligheterna blivit bättre har enligt kommittén en avsevärd

uttänjning av begreppet ägt rum. Det har i tillämpningen använts i situationer,

när vård på mentalsjukhus ansetts vara till nytta eller fördel för den

sjuke eller när hans omhändertagande på mentalsjukhus främst påkallats

av hänsyn till andra personer.

Med hänsyn till det ingrepp i den personliga friheten, som intagning på

mentalsjukhus oberoende av patientens samtycke innebär, och mot bakgrunden

av den oklarhet, som präglar tillämpningen av nu gällande lag, har

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

kommittén funnit det vara av väsentlig betydelse att noggrannare bestämmelser

införs om förutsättningarna för sådan intagning. Därvid bör enligt

kommittén en avvägning ske mellan angelägenheten av att den sjuke får

erforderlig vård och önskvärdheten av att största möjliga utrymme lämnas

den personliga bestämmanderätten. Intagning oberoende av den sjukes samtycke

bör enligt kommittén i princip inte tillåtas annat än då vägande skäl

föreligger för en sådan åtgärd och någon annan utväg rimligtvis inte står

till buds. I andra fall bör vård på mentalsjukhus kunna komma till stånd

endast med tillämpning av den fria intagningsformen.

Kommittén har funnit, att starka skäl kan anföras mot att det psykiska

tillstånd som skall kunna leda till intagning anges som sinnessjukdom

eller det därmed liktydiga psykos. Begreppet psykos innefattar, framhåller

kommittén, såväl lätta som svåra sjukdomstillstånd och i vissa fall kan

symtomen vara så lindriga, att intagning oavsett den sjukes samtycke

inte bör eller får äga rum. Å andra sidan är psykosbegreppet begränsat

till sin omfattning. Däri ingår sålunda inte de svårare neurotiska tillstånd och

andra mera allvarliga insufficienstillstånd, vid vilka vård oavsett den sjukes

vilja kan vara nödvändig. Enligt kommittén står något bättre begrepp

än psykisk sjukdom inte till buds. Detta begrepp torde, anför kommittén,

i den psykiatriska terminologin oftast användas för att beteckna alla slags

sjukdomar med psykiska symtom. Det bör därför enligt kommittén kunna

godtas att man använder begreppet psykisk sjukdom som samlingsbeteckning

för alla sådana sjukdomar oavsett deras orsaker, och således låter

begreppet innefatta psykoser, neuroser och insufficienstillstånd av olika slag.

Om begreppet ges denna vidsträckta betydelse är det emellertid enligt kommittén

nödvändigt med en noggrann avgränsning för att bestämma de tillstånd

som är så allvarliga att de skall kunna leda till intagning på ansökan

av annan än den sjuke. Denna avgränsning anser kommittén kunna åstadkommas

genom att anknyta till sjukdomens art och grad. Med art avses

därvid den psykiska sjukdom som föreligger och med grad omfattningen av

det ingrepp i personligheten som sjukdomen har förorsakat.

Mot bakgrunden av de nu anförda synpunkterna har kommittén formulerat

de allmänna förutsättningarna för intagning på ansökan av annan —

av kommittén kallad intagning på handlingar — så att den som är psykiskt

sjuk skall kunna oberoende av eget samtycke beredas vård på

mentalsjukhus, om sådan vård framstår såsom oundgängligen påkallad

med hänsyn till sjukdomens art eller grad. Bedömningen av i vad mån vården

framstår som oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art

eller grad skall enligt förslaget grundas på vissa s. k. specialindikationer,

som jag återkommer till i det följande. Med psykisk sjukdom jämställer

kommittén psykisk abnormitet och psykisk efterblivenhet. I sistnämnda

fall uppställs dock den särskilda förutsättningen för vård på mentalsjukhus

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

att sådan vård är lämpligare än omhändertagande inom efterblivenhetsvården.

Kommitténs försök att avgränsa tillämpningsområdet för intagning på

handlingar har i sina huvuddrag mottagits mycket gynnsamt under remissbehandlingen.

Från många håll har man med tillfredsställelse hälsat

att intagningsgrunderna på detta sätt blivit närmare preciserade. Ett par

remissinstanser anser dock att preciseringarna fått en så formalistisk prägel

att det är fara för att vård inte kommer att kunna beredas alla som är i behov

av vård. Enligt sinnessjuknämnden är dessutom sådana uttryck som t. ex.

sjukdomens art och grad oklara till sin innebörd.

För egen del finner jag det liksom kommittén och det stora flertalet remissinstanser

önskvärt att förutsättningarna för intagning på handlingar så

noggrant som det över huvud taget är möjligt specificeras i lagen. Det är

emellertid, i varje fall på vetenskapens nuvarande ståndpunkt, svårare att

definiera de psykiska sjukdomarna och även att bestämt särskilja dem från

varandra än när det gäller lcroppssj ukdomarna i mer inskränkt bemärkelse.

Delta gör det vanskligt att med exakthet avgöra vid vilka tillstånd lagen

skall vara tillämplig. Den av kommittén valda metoden, som under remissbehandlingen

i princip godtagits, synes mig erbjuda en i stort sett tillfredsställande

lösning och jag förordar att den i sina huvuddrag godtas. Lagtexten

bör dock utformas så att hänsyn skall tas till både sjukdomens art

och grad vid bedömningen av frågan om sluten psykiatrisk vård är oundgängligen

påkallad. I det enskilda fallet kan givetvis sjukdomens art vara

så allvarlig att man för ett ingripande inte bör kräva att den nått ett avancerat

stadium, medan å andra sidan en till sin art mindre allvarlig sjukdom

kan ha nått ett sådant stadium att sluten psykiatrisk vård framstår som

oundgängligen påkallad. Genom att hänvisa till såväl arten som graden

markeras enligt min mening tydligare att det skall göras en samlad bedömning

av sjukdomsbilden.

I ytterligare ett avseende finner jag mig böra avvika från kommittéförslaget.

Kommittén har föreslagit att bedömningen, huruvida vården är oundgängligen

påkallad med hänsyn till sjukdomens art eller grad, skall grundas

på om någon av specialindikationerna föreligger. Med en sådan konstruktion

riskerar man enligt mitt förmenande att hamna i den situationen att förekomsten

av en specialindikation — t. ex. grovt störande uppträdande —

i och för sig leder till bedömningen att ett oundgängligt vårdbehov föreligger.

Bedömningen av sjukdomens art och grad kan därmed komma att

skjutas i bakgrunden på ett från rättssäkerhetssynpunkt icke önskvärt sätt.

Jag föreslår med hänsyn till vad jag nu anfört att bestämmelsen formuleras

så att vården skall vara oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens

art och grad och till att någon eller några av specialindikationerna föreligger.

Såsom jag tidigare anfört reglerar kommitténs lagförslag både den fria

intagningsformen och intagning på handlingar. Intagning på handlingar

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

37

skall enligt kommittén kunna ske oberoende av den sjukes samtycke. Så

gott som samtliga remissinstanser har godtagit kommitténs uppfattning i

denna del men från ett par håll har man anmärkt mot formuleringen och

föreslagit att en förutsättning för intagning på handlingar skall vara att den

sjuke motsätter sig att sluten vård bereds honom. Av vad jag nyss anfört

i samband med den fria intagningen framgår att i vissa situationer intagning

på handlingar bör kunna äga ruin även om patienten går med på att bli

intagen på sjukhus. Med hänsyn härtill finner jag det inte möjligt att

begränsa tillämpningsområdet för intagning på handlingar till de fall då

patienten motsätter sig sjukhusvård. Eftersom den av mig föreslagna lagen

om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall till skillnad från kommitténs

lagförslag inte omfattar den fria intagningsformen, torde det emellertid

vara tillräckligt om det i lagtexten anges att sluten psykiatrisk vård

under vissa angivna förutsättningar kan beredas med stöd av den föreslagna

lagen.

Kommittén har särskilt behandlat den nya lagstiftningens tillämplighet

i olika fall av psykiska sjukdoms- och abnormtillstånd.

Vad beträffar psykiskt sjuka avser kommittén, såsom jag nyss

anfört, med sjukdomens art den typ av psykisk sjukdom som är för handen

och med sjukdomens grad omfattningen av det ingrepp i personligheten som

sjukdomen förorsakar. Genom att det anges att vid intagningen hänsyn skall

tas till sjukdomens art eller grad får man enligt kommittén en begränsning

av likartat slag som genom att använda termen sinnessjukdom (psykos) eller

allvarlig psykisk sjukdom. Då därtill läggs kravet att vård på mentalsjukhus

skall framstå såsom oundgängligen påkallad anser sig kommittén ha gett uttryck

för att intagning oberoende av den sjukes önskan får äga rum endast

vid allvarliga sjukdomstillstånd eller då sjukdomen nått en viss utvecklingsgrad.

Vad angår utvecklingsgraden kan dock vård i ett tidigt skede vid åtskilliga

sjukdomar te sig oundgänglig med hänsyn till sjukdomsprognosen.

Intagning på handlingar bör enligt kommittén inte kunna ske, då det t. ex.

är fråga om en sinnessjukdom (psykos) av lindrig beskaffenhet. Ibland

kan det å andra sidan vara nödvändigt med sådan intagning i fall med svårartade

neuroser och uttalade reaktiva insufficienser hos människor med avvikande

personlighetstyper.

Kommitténs synpunkter på frågan vid vilka sjukdomstillstånd intagning

på handlingar skall kunna äga rum har i stort sett godtagits eller lämnats

utan erinran av remissinstanserna och jag kan för egen del i huvudsak

ansluta mig till vad kommittén anfört. Såsom sinnessjuknämnden framhållit

bör kommitténs uttalanden i dessa delar uppfattas som rekommendationer.

Den psykiatriska vetenskapen är stadd i snabb utveckling och någon

fastlåsning vid vissa sjukdomsbeskrivningar synes inte möjlig eller önskvärd.

Inte heller bör man låsa fast positionerna när det gäller att avgöra när

sluten vård skall vara oundgängligen påkallad. Nya behandlingsmetoder

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

kan komma att medföra att öppen psykiatrisk vård under patientens medverkan

blir möjlig i betydligt större omfattning än f. n. Å andra sidan kan

en förbättrad diagnostiseringsteknik komma att innebära att sluten vård

ter sig oundgängligen påkallad på ett tidigare stadium av en psykisk sjukdom

än f. n. Viktigt är emellertid att man i rättstillämpningen följer den

princip som ligger till grund för bestämmelsernas utformning, nämligen

att stor restriktivitet iakttas vid intagning i andra fall än då den sjuke

frivilligt söker vård.

När det gäller psykiskt efterblivna erinrar kommittén om

att sinnessjuklagen jämställer sinnessjukdom och sinnesslöhet. Med tiden

har behovet av en differentiering vuxit sig allt starkare. Det har varit

nödvändigt att vidta särskilda arrangemang för undervisning och vård

av psykiskt efterblivna. Då landstingen den 1 januari 1967 övertar ansvaret

för undervisning och vård även av de svårskötta psykiskt efterblivna, torde

enligt kommittén behovet av kvalificerad psykiatrisk vård för alla psykiskt

efterblivna kunna bli i huvudsak tillgodosett inom den särskilda vårdorganisationen

för psykiskt efterblivna. Enligt kommitténs mening behöver

dock även därefter smärre grupper psykiskt efterblivna kunna beredas vård

på mentalsjukhus. Enbart psykisk efterblivenhet bör dock inte kunna åberopas

som intagningsgrund. Personer med okomplicerad psykisk efterblivenhet

skall givetvis tas om hand inom den särskilda vårdorganisationen. Med

hänvisning till efterblivenhetens art och grad torde man här liksom vid psykisk

sjukdom kunna på ett lämpligt sätt avgränsa de fall då vård på mentalsjukhus

skall kunna komma i fråga. Med art menas då att efterblivenhetens

intellektuella komponenter skall vara de viktigaste och att det bör röra sig

om sådana förhållanden eller symtom som utgör komplikationer till den

vanliga efterblivenheten. Med grad menas att den intellektuella efterblivenheten

måste ha uppnått en viss väsentlig omfattning. Som särskilt krav för

intagning på mentalsjukhus av psykiskt efterblivna bör vidare gälla att vård

på sådant sjukhus skall vara lämpligare än omhändertagande inom efterblivenhetsvården.

Under remissbehandlingen har några av de medicinska fakulteterna framhållit

att psykiskt efterblivna inte bör kunna tas in på mentalsjukhus i

vidare omfattning än de icke psykiskt efterblivna. Själva efterblivenheten

bör inte utgöra någon intagningsindikation och bör därför utgå vid beskrivningen

av lagens tillämpningsområde. Om det anses nödvändigt att ha vissa

särbestämmelser inom mentalsjukvårdslagstiftningen i avvaktan på utbyggnaden

av den regionala vårdorganisationen för psykiskt efterblivna,

hör dessa bestämmelser hemma bland övergångsbestämmelserna till lagen.

Liknande synpunkter anläggs av Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn.

Även medicinalstyrelsen delar i princip uppfattningen att psykiskt efterblivna

inte på grund av sin efterblivenhet bör få tas in på mentalsjukhus

men anser att en sådan intagning dock måste vara möjlig i dagens läge.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

39

Styrelsen erinrar bl. a. om att så förutsätts i brottsbalken. Allteftersom den

särskilda vården för psykiskt efterblivna byggs ut bör intagning på mentalsjukhus

vara möjlig endast i speciella undantagsfall.

Enligt lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om undervisning och vård av vissa

psykiskt efterblivna är landstingen och städerna utanför landsting huvudmän

för den verksamhet som lagen reglerar. De har dock inte skyldighet

att svara för undervisningen och vården av vissa i lagen angivna kategorier

mera svårskötta efterblivna. För vården av dessa har staten ansvaret,

och en stor del av dem vårdas på statliga mentalsjukhus, speciellt avsedda

för detta klientel. I viss omfattning förekommer också intagning på vanliga

mentalsjukhus. Vården av psykiskt efterblivna på mentalsjukhus regleras

av sinnessjuklagen. Den undervisning och vård som i övrigt bereds de

psykiskt efterblivna, som inte faller under 1954 års lag, är inte enhetligt

rättsligt reglerad.

I samband med att statsmakterna år 1963 beslöt att landstingen och städerna

utanför landsting skulle överta ansvaret för mentalsjukvården fattades

också principbeslut om att vården av de psykiskt efterblivna i dess

helhet — med undantag för undervisningen av döva och blinda särskolebarn

—• skulle vila på samma huvudmän.

Så länge 1954 års lag har sin nuvarande utformning synes det mig inte

möjligt att undvara särskilda bestämmelser om intagning av psykiskt efterblivna

med stöd av den föreslagna lagen om beredande av sluten psykiatrisk

vård i vissa fall. En översyn av 1954 års lag pågår. För framtiden bör man

kunna räkna med att de psykiskt efterblivna erhåller den vård, som fordras

på grund av efterblivenheten, inom efterblivenhetsvården och att denna

vård får en enhetlig rättslig reglering. Psykisk efterblivenhet såsom grund

för intagning enligt den nu föreslagna lagen bör då inte längre komma i

fråga. Psykiskt efterblivna kan emellertid lika väl som andra människor råka

ut för psykiska sjukdomar, som kräver särskild sjukhusvård, och de bör då

givetvis kunna beredas sådan vård under samma förutsättningar som andra

sjuka. För detta behövs inga särskilda bestämmelser. På grund av vad jag

nu anfört förordar jag ett övergångsstadgande som innebär att psykisk efterblivenhet

skall jämställas med psykisk sjukdom vid tillämpningen av den

nya lagen till dess Kungl. Maj :t bestämmer annat. Såsom kommittén

föreslagit bör härvid såsom förutsättning gälla, att intagning inte får ske,

om omhändertagande inom efterblivenhetsvården befinns lämpligare. Från

sistnämnda villkor måste dock undantag göras, när det gäller dem som överlämnas

till särskild vård med stöd av brottsbalken, eftersom domstolen

f. n. saknar möjlighet att överlämna någon till vård inom efterblivenhetsvården.

Kommittén konstaterar att man vid tillkomsten av sinnessjuklagen utgick

från att psykiskt a b n o r m a inte skulle tas in på sinnessjukhus.

Emellertid kom genom tillämpningen av bestämmelserna om straffriförkla
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

ring i 5 kap. 5 § strafflagen psykopater i viss omfattning att tas in på sinnessjukhus,

trots att sinnessjuklagens bestämmelser inte medgav en sådan intagning.

Genom en lagändring år 1945 utformades nämnda paragraf i strafflagen

på sådant sätt att det av ordalydelsen klart framgick att psykisk abnormitet

kunde medföra straffrihet. Det fordrades emellertid att abnormiteten

var av så djupgående natur att den kunde jämställas med sinnessjukdom.

På så sätt ville man få till stånd en viss begränsning av den straffriförklaring

av psykopater som tidigare tillämpats i praxis. Genom den angivna

lagändringen hade en viktig grundval lagts för vård och behandling

av psykopater inom mentalsjukvården. Det har därefter också ansetts vara

i överensstämmelse med sinnessjuklagen, att personer med allvarliga former

av psykopati tas in på mentalsjukhus enligt sinnessjuklagen, även om

de inte begått brott.

Enligt kommitténs mening är det otillfredsställande att intagning av

psykopater på mentalsjukhus kan ske oberoende av deras samtycke utan

uttryckligt stöd i lagstiftningen. Det är därför av vikt att denna intagning

regleras i en ny lag. Kommittén konstaterar att hos de flesta psykopater

abnormiteten inte är mera framträdande än att de tämligen väl kan anpassa

sig och leva ett normalt liv. I svåra fall medför emellertid psykopatin allvarliga

konflikter med omgivningen och social missanpassning. Det är då ofta

nödvändigt att den abnorme tas om hand genom samhällets försorg. När det

gäller att i en ny lag ge uttryck för att psykopater oberoende av eget samtycke

skall kunna beredas vård på mentalsjukhus kan kommittén inte finna,

att något annat begrepp än psykopati eller det därmed synonyma psykisk

abnormitet står till buds. För användning i lagtext är psykisk abnormitet att

föredra framför psykopati. Intagning på handlingar bör inskränkas till

svårare fall, där praktiskt taget ständiga konflikter och komplikationer i

förhållande till andra människor föreligger. Detta resultat kan vinnas

genom att man använder orden art och grad på samma sätt som beträffande

de psykiska sjukdomarna. Med art avses att tillståndet såvitt möjligt kan

hänföras till kategorin utvecklingshämning på känslo- och viljelivets områden

och med grad att tillståndet skall vara av svårartad eller allvarlig

beskaffenhet.

Även i fråga om psykisk abnormitet bör gälla att sjukhusvård skall vara

oundgängligen nödvändig. Det bör enligt kommittén slås fast att vårdbehovet

skall vara medicinskt motiverat. Det får därför inte grunda sig på sociala

kriterier, t. ex. kriminalitet, lösdriveri eller prostitution. Att vårdbehovet

är medicinskt grundat betyder, att medicinska behandlingsmetoder kan komma

till användning för att påverka tillståndet. Behövs inte de resurser

som mentalsjukhuset kan erbjuda, bör omhändertagande ske i annan ordning

om det anses nödvändigt.

Kommitténs uppfattning att intagning på mentalsjukhus oberoende av den

sjukes önskan skall kunna ske även vid psykisk abnormitet har godtagits el
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

ler lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Däremot har kritik

riktats mot att kommittén använt begreppet psykisk abnormitet såsom synonymt

med psykopati. Man anser att även andra typer av abnormtillstånd bör

föras in under lagens tillämpningsområde. Därmed åsyftas huvudsakligen

defekter eller invalidtillstånd efter olika slag av hjärnsjukdomar eller hjärnskador,

där förändringar i personligheten ofta dominerar bilden. Inte sällan

blir personer med sådana defekttillstånd i behov av vård på mentalsjukhus

liksom psykopaterna, med vilka de kan förete stora likheter. Inom det rättspsykiatriska

klientelet utgör de en betydelsefull grupp. Skulle de i fortsättningen

inte kunna av domstol överlämnas till vård på mentalsjukhus, skulle

detta enligt remisskritiken medföra ett allvarligt avbräck i den pågående

humaniseringen av kriminalvården.

För egen del ansluter jag mig till uppfattningen att även psykisk abnormitet,

som inte är att hänföra till psykisk sjukdom eller psykisk efterblivenhet,

uttryckligen bör föras in under lagens tillämpningsområde. Begreppet

psykisk abnormitet bör därvid tolkas så att det innefattar även de defektoch

invalidtillstånd, som enligt vad som påpekats under remissbehandlingen

företer stora likheter med de psykopatiska tillstånden. När det gäller intagning

vid psykisk abnormitet oberoende av patientens samtycke bör man

liksom vid de psykiska sjukdomstillstånden iaktta största möjliga restriktivitet

i tillämpningen. Kravet på att vården skall vara oundgängligen påkallad

med hänsyn till abnormitetens art och grad måste noga upprätthållas.

Kommittén har ägnat stort utrymme åt frågan om intagning av a 1 k o h olister

och alkohol missbruk are. Kommittén anför, att begreppet

sinnessjukdom från början inte ansetts omfatta alkoholism och

alkoholmissbruk men väl sådana psykiska sjukdomar som delirium tremens,

alkoholhallucinos och alkoholparanoia samt vissa mycket avancerade psykiska

defekttillstånd, exempelvis alkoholdemens. Genom glidningar i begreppsbestämningen

har dock allt flera fall av alkoholism kommit att hänföras

till de grupper av sjukdomar för vilka vård på mentalsjukhus ansetts

vara indicerad. Detta sammanhänger enligt kommittén dels med den utvidgning

av begreppet sinnessjukdom eller psykos, som den moderna utvecklingen

inom psykiatrin medfört, och dels med nya behandlingsmöjligheter

för alkoholskadade.

Kommittén framhåller att det i många fall av alkoholism är möjligt att

genomföra behandlingen under medverkan av vederbörande själv, t. ex.

i öppen vård eller på internmedicinsk, kirurgisk eller psykiatrisk lasarettsklinik.

I vissa fall kan emellertid patienten ha psykiska sjukdomssymtom

som är så allvarliga och störande, att vården inte lämpligen kan meddelas

på detta sätt. Det kan röra sig om alkoholpsykoser, allvarliga defekttillstånd

med svåra ininnesrubbningar eller andra tecken på svår psykisk

avtrubbning. Det kan också vara avancerade fall av kronisk alkoholism med

allvarliga psykiska defektsymtom. Redan med nuvarande lagtillämpning

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

har det ansetts möjligt att bereda alkoholister med de nämnda sjukdomstillstånden

vård på mentalsjukhus med kvarliållningsrätt. Att så bör kunna

ske även i fortsättningen överensstämmer helt med kommitténs uppfattning.

Det rör sig här om psykiska sjukdomstillstånd, där både sjukdomens

art och grad gör vård på mentalsjukhus oundgängligen påkallad.

Om det föreligger alkoholbegär utan andra psykiska eller kroppsliga

symtom eller förändringar, bör enligt kommitténs mening alkoholbegäret

vara mycket påtagligt och oemotståndligt för att intagning på mentalsjukhus

oberoende av patientens samtycke skall kunna komma till stånd.

Det sjukliga alkoholbegäret måste te sig som en svår psykisk sjukdom,

där alkoholismen infiltrerar personligheten och dominerar denna på samma

sätt som den psykotiska sjukdomsprocessen gör. Om alkoholismen har

lett till personlighetsförändringar av andra slag, t. ex. till psykisk nivåsänkning

såsom vid den kroniska alkoholismen, skall dessa personlighetsförändringar

vara svårartade och djupgripande för att intagning och vård oavsett

eget samtycke skall kunna komma till stånd. En allvarlig påverkan

på omdömesförmågan och en djupgående brist på insikt om tillståndets

natur och symtombildens allvar måste också föreligga.

Kommitténs överväganden innebär att alkoholism jämställs med psykiska

sjukdomar. Speciella bestämmelser rörande intagning, vård och behandling

av alkoholister på mentalsjukhus anser kommittén inte nödvändiga.

Om enbart alkoholmissbruk föreligger kan enligt kommittén endast

den fria intagningsformen komma i fråga.

Mentalsjukhusens behandlingsresurser bör enligt kommittén inte utnyttjas

för avgiftning av personer, som omhändertagits av polisen för fylleri. Den

enkla avgiftande behandlingen vid sådana tillstånd får, säger kommittén,

utföras i anslutning till andra intoxikationsavdelningar om den över huvud

taget skall anses vara en uppgift för sjukhusvården. Kommittén understryker

kraftigt att intagning på mentalsjukhus av alkoholister och alkoholmissbrukare

bör kunna ske endast om behov föreligger av den särskilda

vård som lämnas på mentalsjukhus. I de fall då ett omhändertagande motiveras

endast eller huvudsakligen av att det är nödvändigt att avhålla alkoholisten

eller alkoholmissbrukaren från att dricka alkoholhaltiga drycker

bör enligt kommittén mentalsjukhusens platser inte tas i anspråk.

Kommitténs uppfattning att alkoholism och alkoholmissbruk i princip bör

inräknas bland de psykiska sjukdomarna har inte mött någon gensaga under

remissbehandlingen och jag ansluter mig för egen del till kommitténs åsikt.

Däremot har kritik riktats mot kommitténs uttalanden om avgiftning av

personer, som gripits för fylleri, och om att mentalsjukhusens platser inte

bör tas i anspråk om ett omhändertagande motiveras endast eller huvudsakligen

av att det är nödvändigt att avhålla alkoholisten eller alkoholmissbrukaren

från att dricka sprit. Man har särskilt från läkarhåll betonat att alkoholproblemet

är vida mer komplicerat än vad som framgår av kommitténs

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

framställning. Sålunda är behandling av akut intoxikerade personer, framhålls

det, oberoende av giftets art en uppgift för sjukvården, i en del fall

mentalsjukvården. Tillståndet kan i själva verket vara livshotande, vilket

flera tragiska exempel från polisarresterna vittnar om. Sjukvården kan här

inte undandra sig sitt ansvar. Kommitténs uttalande att mentalsjukvård

inte får komma till stånd om ett omhändertagande motiveras endast av att

det är nödvändigt att avhålla vederbörande från att dricka sprit är enligt

kritikens mening dunkelt och strider mot den alltmer accepterade uppfattningen

att alkoholism och alkoholmissbruk är väsentligen medicinska

problem.

Alkoholism och alkoholmissbruk har av ålder varit föremål för sociala

och moraliska värderingar som inte på samma sätt gjort sig gällande i fråga

om de sjukdoms- och abnormtillstånd som jag förut behandlat. Den medicinska

vetenskapens utveckling har emellertid allt klarare visat att alkoholism

och alkoholmissbruk utgör mer eller mindre uttalade sjukdomstillstånd.

Forskningen har samtidigt resulterat i att man fått fram bättre behandlingsmetoder.

Dessa omständigheter jämte den nya synen på alkoholsjukdomarna

torde verksamt ha bidragit till att allt fler alkoholister och

alkoholmissbrukare söker vård av eget initiativ. För psykiska sjukdomstillstånd

som står i samband med missbruk av alkohol bör enligt min mening - under samma förutsättningar som i fråga om övriga psykiska sjukdomar

sluten psykiatrisk vård kunna beredas även oavsett den sjukes önskan. Några

särskilda inskränkningar för just dessa former av psykisk sjukdom anser jag

inte böra gälla. Det får här liksom i övriga fall ankomma på rättstillämpningen

att avgöra när arten och graden av sjukdomen är sådan att sluten

psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad. Med detta betraktelsesätt har

man inte heller behov av att göra någon gränsdragning mellan alkoholism

och alkoholmissbruk.

I fråga om narkomaner och narkotikamissbrukare

konstaterar kommittén till en början, att något uttryckligt stadgande om

narkomani inte finns i sinnessjuklagen. Praxis har emellertid varit att

narkomani betraktats som sinnessjukdom, och lagens bestämmelser har

alltså tillämpats även på narkomaner. Beträffande narkotikamissbruk har

större osäkerhet rått. Såväl narkomaner som narkotikamissbrukare söker

sig ibland själva till sjukhus för alt få hjälp med avvänjning och återanpassning.

I många fall däremot vill eller vågar vederbörande inte söka sjukhusvård.

Kommittén finner det angeläget att åstadkomma lagbestämmelser,

som gör det möjligt att ta in och vårda narkomaner på mentalsjukhus

oavsett deras vilja. Kommittén erinrar om att den föreslagit alt termen

sinnessjukdom ersätts av psykisk sjukdom och att vård på mentalsjukhus

skall framstå såsom oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens

art eller grad för att intagning skall kunna äga rum oavsett den sjukes

samtycke. Att intagning på mentalsjukhus med stöd av denna formulering

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

skall kunna omfatta även personer som lider av narkomani torde enligt

kommittén inte behöva möta några gensagor. När det gäller missbruk av

narkotika däremot torde sjukdomen som regel inte vara sådan, säger kommittén,

att vård på mentalsjukhus kan beredas oavsett vederbörandes

samtycke.

Vad kommittén anfört har godtagits av så gott som samtliga remissinstanser.

Enligt riksåklagarämbetet synes dock de intagningsindikationer som kan

åberopas för intagning på handlingarna av narkomaner i allt väsentligt vara

för handen även när det är fråga om fall av gravt narkotikamissbruk. Malmö

stads sjukvårdsstyrelse uttalar att kommittén, då den ansett att intagning

av narkotikamissbrukare bör kunna ske endast med patientens medverkan,

möjligen underskattat svårigheterna att få sådan medverkan under en tidig

fas av avvänjningen.

Någon oenighet har inte rått om att under begreppet psykisk sjukdom hör

tillstånd, som sammanhänger med missbruk av narkotika, och jag ansluter

mig för egen del till denna uppfattning. En strikt gränsdragning mellan

narkomani och narkotikamissbruk torde inte alltid vara möjlig och synes

inte heller nödvändig i detta sammanhang. Liksom när det gäller övriga

fall av psykisk sjukdom bör sjukdomens art och grad vara avgörande för

bedömningen av om sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad.

Specialindikationer

Såsom jag tidigare framhållit bör det för intagning med kvarhållningsrätt

fordras att sjukhusvård är oundgängligen påkallad med hänsyn inte bara till

sjukdomens art och grad utan även till vissa särskilda omständigheter, s. k.

specialindikationer. Detta gäller givetvis alla de olika sjukdoms- och abnormtillstånd

som jag nyss redogjort för. Vad jag i det följande säger om psykisk

sjukdom och psykiskt sjuk avser även sådan psykisk abnormitet, som kan

leda till intagning för sluten psykiatrisk vård, och den som är i sådant

abnormtillstånd.

I det enskilda fallet kan givetvis flera av specialindikationerna föreligga.

Den första av specialindikationerna har kommittén kallat den medicinska

intag ningsindi k atio nen. Kommittén har bestämt

denna indikation så, att vården kan beräknas medföra väsentlig förbättring

av den sjukes tillstånd eller att underlåten vård kan befaras medföra allvarlig

försämring i hans tillstånd. Att den sjuke genom sluten psykiatrisk

vård kan återställas eller förbättras utgör enligt kommittén ett vägande skäl

för intagning. Även om någon förbättring inte kan åstadkommas, kan det

likväl vara möjligt att genom vården förhindra att tillståndet försämras, och

även då finner kommittén intagning väl motiverad.

Kommittén framhåller att den fria intagningsformen i första hand bör

utnyttjas i nu avsedda fall. Även när intagning är påkallad av huvudsakligen

medicinska skäl kan det dock finnas behov av intagning på handlingar.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Detta sammanhänger framför allt med att den sjuke ibland saknar insikt om

sin sjukdom och därför inte söker den vård han behöver. Ofta finner man

enligt kommittén att den sjuke kommer till insikt om sjukdomen, sedan han

erhållit någon tids behandling, och visar förståelse för de åtgärder som vidtagits.

Med hänsyn till att ingrepp i den enskildes rätt att bestämma över

sin person bör göras endast om vägande skäl kan anföras, bör enligt kommittén

intagning oavsett den sjukes vilja kunna äga rum endast när det

finns anledning anta att man med vården på sjukhuset kan åstadkomma

ett resultat, som är väsentligt, antingen vården avser att förbättra den sjuke

eller hindra att han försämras.

Förslaget om den medicinska intagningsindikationen har godtagits eller

lämnats utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Man har framhållit

värdet av att det tydligt sägs ut, att behovet av behandling utgör skäl för

intagning oavsett den sjukes samtycke. Det står i överensstämmelse med

psykiatrins allmänna utveckling, heter det, att tyngdpunkten kommer att

ligga på behandlingsbehovet och att samhällets skydds- och förvaringssynpunkter

kommer mera i bakgrunden. Sveriges läkarförbund anser det emellertid

tveksamt, om formuleringen av den medicinska intagningsindikationen

skapar tillräckliga garantier mot obefogade ingripanden. En negativ

inställning till förslaget redovisar ett par remissinstanser, bland dem hovrätten

över Skåne och Blekinge. Enligt hovrätten kan det starkt ifrågasättas,

om man kan införa en så långt gående skyldighet att underkasta sig behandling,

när något liknande inte gäller vid andra sjukdomar. Det kan visserligen

sägas att den psykiskt sjuke ofta saknar sjukdomsinsikt men detta är

knappast ett tillräckligt skäl att underkasta honom behandling enbart av

medicinska skäl. Den fria intagningsformen blir illusorisk om det alltid i

bakgrunden finns en möjlighet till tvångsintagning så snart sjukdomen anses

behandlingsbar. Hovrätten avstyrker den medicinska indikationen men förutsätter

att en annan av specialindikationerna, nämligen att den sjuke saknar

förmåga att ta vård om sig, inte ges en alltför snäv tolkning.

Allmän enighet torde råda om att den moderna mentalsjukvården bör

syfta till att i största möjliga utsträckning jämställa de psykiskt sjuka med

andra sjuka i vårt samhälle. Det är från denna synpunkt jag för egen del

vill se frågan om den medicinska intagningsindikationen bör finnas med

som grund för intagning oavsett den sjukes samtycke. En människa som

lider av en kroppslig sjukdom får — med vissa undantag för smittsamma

sjukdomar — själv avgöra om hon vill söka vård eller inte. Det låter bestickande

att säga att detsamma bör gälla i fråga om dem som lider av psykiska

sjukdomar. Dessa senare sjukdomar är emellertid ofta förenade med

bristande sjukdomsinsikt. När en psykiskt sjuk människa underlåter att

söka vård kan del därför inte med fog påstås att hon på samma sätt som en

kroppsligt sjuk patient har gjort ett val. Enligt min uppfattning bör den

psykiskt sjuke inte på grund av sin bristande sjukdomsinsikt försättas i en

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

sämre situation än den som är kroppsligt sjuk. Erfarenheten säger att de

flesta kroppsligt sjuka söker bot för sin sjukdom, och jag tror att det är

felaktigt att utgå från att så inte skulle vara förhållandet med de psykiskt

sjuka om de hade sjukdomsinsikt. Dessa sjuka bör rimligen ha samma möjlighet

att ta samhällets vårdresurser i anspråk som andra. Vården bör

också komma till stånd i ett stadium av sjukdomen, där det föreligger möjlighet

att förbättra den sjuke. Det vore enligt min mening olyckligt att utforma

en modern lagstiftning på detta område så, att de sjuka tas om hand

först när de av olika skäl blir obekväma för samhället eller det är för sent

att hjälpa dem till ett liv utanför sjukhusets väggar. Den nuvarande sinnessjuklagen

lägger inte hinder i vägen för en intagning på medicinsk indikation

och enligt vad som upplysts mig sker också sådan intagning i icke

obetydlig omfattning.

I likhet med det övervägande antalet remissinstanser förordar jag därför en

medicinsk intagningsindikation av i huvudsak den innebörd kommittén angett.

Jag finner dock att som villkor för att indikationen skall tillämpas bör

gälla att den sjuke saknar sjukdomsinsikt. Med hänsyn till de svårigheter

som kan föreligga att bedöma om någon har sjukdomsinsikt och om det är

möjligt att åstadkomma förbättring eller hindra försämring av ett psykiskt

sjukdomstillstånd ämnar jag i det följande föreslå speciella regler i fråga om

behörighet att utfärda vårdintyg då den medicinska indikationen åberopas.

Kommittén har gett vissa exempel på när den medicinska intagningsindikationen

bör kunna tillämpas och när så inte bör ske. Någon egentlig kritik

har inte riktats mot vad kommittén anfört i dessa delar och jag kan för

egen del i stort sett ansluta mig till det. Såsom sinnessjuknämnden påpekat

får man dock ta hänsyn till att psykiatrin utvecklas snabbt och att nya

vård- och behandlingsmetoder tillkommer. De angivna exemplen kan därför

tjäna som vägledning men bör inte anses bindande för den fortsatta

tillämpningen. Man bör hela tiden hålla i minnet att vad som skall göra

sluten vård oundgängligen påkallad är den psykiska sjukdomens art och

grad i förening med de kriterier som bildar den medicinska indikationen. Det

skall alltså röra sig om psykiska sjukdomar av allvarlig karaktär för att

intagning skall kunna ske oavsett den sjukes samtycke. I övrigt vill jag

endast hänvisa till att lagen bör tillämpas så restriktivt som möjligt utan att

man eftersätter de krav på vård och hjälp som bör kunna ställas även av

människor som på grund av bristande sjukdomsinsikt underlåter att själva

söka vård.

Nästa specialindikation som kommittén föreslår är farlighet för

eget liv. Enligt kommittén bör intagning kunna ske om allvarlig fara föreligger

för att den sjuke skall ta sitt eget liv. Ingen av remissinstanserna har

motsatt sig att intagning oavsett den sjukes vilja skall kunna ske på denna

grund. Jag ansluter mig också till kommitténs uppfattning men finner,

i likhet med ett par remissinstanser, att ordet allvarlig bör uteslutas vid

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr it år lt)66

47

beskrivningen av indikationen. Det torde vara ogörligt att i detta sammanhang

dra en gräns mellan fara och allvarlig fara. Jag föreslår att indikationen

får den utformningen att den sjuke är farlig för sitt eget liv.

Även vid tillämpningen av denna indikation bör man hålla i minnet att den

skall föreligga i förening med allvarlig psykisk sjukdom. Enbart den omständigheten

att en person sökt beröva sig livet utgör alltså inte tillräckligt

skäl för intagning på handlingar.

Som tredje specialindikation anger kommittén oförmåga att ta

vård om sig och jag anser i likhet med remissinstanserna att en specialindikation

av denna innebörd är nödvändig. Kommittén beskriver indikationen

så att den sjuke till följd av sitt psykiska tillstånd saknar förmåga

att ta vård om sig och att han inte på annat sätt kan få tillfredsställande

vård. Att särskilt hänvisa till det psykiska tillståndet finner jag inte erforderligt.

Eftersom det skall vara fråga om en allvarlig psykisk sjukdom,

synes det knappast tänkbart att en samtidigt föreliggande oförmåga att ta

vård om sig skulle kunna hänföras till omständigheter som inte har något

samband med den psykiska sjukdomen. Inte heller kan jag tillstyrka villkoret

att den sjuke inte på annat sätt kan erhålla tillfredsställande vård.

En person, som på grund av sin psykiska sjukdoms art och grad i förening

med oförmåga att ta vård om sig är i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk

vård, bör rätteligen komma i åtnjutande av sådan vård och inte hänvisas

till något annat vårdområde.

När det gäller tillämpningen av den nu ifrågavarande specialindikationen

kan jag i likhet med så gott som samtliga remissinstanser i stort sett ansluta

mig till vad kommittén uttalat. Jag vill understryka vad kommittén anfört

om att indikationen oförmåga att ta vård om sig inte bör tillämpas enbart av

det skälet att den sjuke inte kan avhålla sig från att begå brott. Brottslighet,

som inte riktas mot annans personliga säkerhet bör, såsom jag kommer till

i det följande, av principiella skäl inte utgöra någon specialindikation för

intagning på sjukhus annat än om den sjuke av domstol överlämnas till sluten

psykiatrisk vård.

Den fjärde specialindikationen, farlighet för annans personliga

säkerhet, har kommittén bestämt så, att den sjuke till följd

av sitt psykiska tillstånd utgör en allvarlig fara för annans personliga säkerhet,

varmed kommittén avser den kroppsliga integriteten. Någon invändning

mot denna specialindikation har inte gjorts under remissbehandlingen, och

jag anser det klart att en indikation av denna innebörd bör finnas med. Av

skäl som jag anfört beträffande indikationen farlighet för eget liv hör ordet

allvarlig uteslutas vid beskrivningen av indikationen. Likaså bör hänvisningen

till patientens psykiska tillstånd utgå ur specialindikationen.

Kommittén har tagit upp frågan om indikationen bör avse även fara

för annans psykiska hälsa men har avvisat tanken därpå. I de fall då en

psykiskt sjuk person utövar så stark psykisk press mot sina närmaste alt

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

ett omhändertagande framstår som nödvändigt, torde enligt kommittén alltid

någon av de redan behandlade specialindikationerna kunna åberopas. Enligt

min mening är det dock mer tillfredsställande att det i lagtexten klart anges

att fara för annans psykiska hälsa är en specialindikation för intagning. Då

vidare uttrycket »annans personliga säkerhet» inte torde innefatta alla former

av fara för annans kroppsliga hälsa, bör lagtexten kompletteras på denna

punkt.

Jag förordar att specialindikationen utformas så att den sjuke är farlig

för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa.

Kommittén har diskuterat om farlighet för annans egendom

bör utgöra en särskild grund för intagning på mentalsjukhus. En sådan

indikation skulle enligt kommitténs uppfattning på ett olyckligt sätt

framhäva brottsligheten som grund för omhändertagande och medföra risk

för att hänsynen till samhällsskyddet mer än medicinska skäl kom att bli

avgörande för intagningen. Med de vidgade vårdresurser som under senare

tid tillförts kriminalvården bör enligt kommittén ett omhändertagande, som

grundas huvudsakligen på att den omhändertagne inte kan avhålla sig från

att begå brott, företrädesvis ske inom kriminalvården. För intagning på

mentalsjukhus bör i första hand beaktas behovet av vård med hänsyn till

den sjukes psykiska tillstånd. För att intagning skall kunna ske bör behov

föreligga av de vårdresurser som mentalsjukhuset erbjuder. Kommittén anser

med hänsyn härtill, att indikationen fara för annans egendom inte bör

ingå bland intagningsindikationerna i mentalsjukvårdslagen utan att brottsligheten

bör beaktas inom ramen av övriga föreslagna specialindikationer.

Enligt 31 kap. 3 § brottsbalken kan domstol förordna att den som begått

brott skall överlämnas till vård enligt sinnessjuklagen. Förutsättningen är

att den åtalade i utlåtande över sinnesundersökning förklarats vara i behov

av vård på sinnessjukhus. Om gärningen inte begåtts under inflytande av

sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående

natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, får överlämnande

till vård äga rum endast om det föreligger särskilda skäl.

Det är enligt kommittén ofrånkomligt att de materiella förutsättningarna

för intagning på mentalsjukhus enligt domstols beslut helt överensstämmer

med de regler som eljest gäller för intagning på mentalsjukhus oberoende av

den sjukes önskan. I brottsbalken bör därför enligt kommitténs uppfattning

endast göras hänvisning till dessa regler. Kommittén föreslår att den nämnda

bestämmelsen i brottsbalken ändras så att den, som i rättspsykiatriskt utlåtande

förklarats kunna beredas vård enligt mentalsjukvårdslagen oberoende

av sitt samtycke, skall kunna överlämnas till vård enligt nämnda lag

av domstolen.

Kommitténs förslag i denna del har tilldragit sig stort intresse under

remissbehandlingen. Framför allt från rättspsykiatriskt håll har kommitténs

förslag granskats från synpunkten om det är till fyllest för att bereda perso
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

ner, som begått brott, vård på mentalsjukhus i samma utsträckning som

hittills. Man har funnit att så inte är fallet, bl. a. beroende på att någon

specialindikation i fråga om farlighet för annans egendom inte föreslagits.

Jag har tidigare uttalat mig för att de indikationer, som skall gälla för intagning

på ansökan av annan än den sjuke, bör utformas så att tillämpningen

blir så restriktiv som möjligt. I likhet med många av remissinstanserna finner

jag att dessa indikationer, som i huvudsak följer kommitténs förslag,

inte medger överlämnande till sluten psykiatrisk vård i den utsträckning som

statsmakterna förutsatte vid genomförandet av brottsbalken. Brottsbalken

bör inte nu bli föremål för förnyat övervägande i dessa avseenden. Att som

kommittén gjort hänvisa till kriminalvårdens ökade resurser när det gäller

psykiatrisk vård torde f. n. inte vara realistiskt. Det synes mig därför nödvändigt

att till de av kommittén föreslagna specialindikationerna lägga ytterligare

en. Såsom riksåklagarämbetet påpekat skulle man med indikationen

farlighet för annans egendom inte täcka de fall då brottsligheten har en annan

inriktning, t. ex. spioneri. Jag förordar därför en specialindikation av

innebörd, att vederbörande är farlig för annans egendom eller annat av

lagstiftningen skyddat intresse än någons personliga säkerhet eller hälsa.

Behovet av denna specialindikation förestavas av att domstolarna måste

ha en möjlighet att i varje särskilt fall välja den adekvata vårdformen.

Däremot är det inte i överensstämmelse med den restriktivitet, som jag

förordar i fråga om intagning för psykiatrisk vård oberoende av den sjukes

samtycke, att någon kan tas in på ansökan av annan med åberopande av en

indikation som tar sikte på fara för brottslig verksamhet. Inte heller kan

rättssäkerhetens krav anses uppfyllda om frågan om en persons brottslighet

prövas utanför de judiciella organen. Specialindikationen bör därför inte få

åberopas för intagning efter ansökan utan endast när domstol överlämnar

någon till sluten psykiatrisk vård.

Med denna lösning av frågan om den nya lagstiftningens förhållande till

brottsbalken lämnas nuvarande regler om överlämnande till vård på mentalsjukhus

av psykiskt sjuka eller eljest psykiskt abnorma lagöverträdare i

huvudsak oförändrade till sin innebörd. Detsamma gäller övergångsvis i

fråga om psykiskt efterblivna.

Den sista av de av kommittén föreslagna specialindikationerna är störande

uppträdande. Denna indikation har kommittén uttryckt så,

att den sjuke genom de yttringar sjukdomen medför är grovt störande för

närboende eller andra och att han inte kan omhändertas på annat sätt. Under

remissbehandlingen har kommitténs förslag om en indikation av denna

art inte blivit utsatt för någon kritik, och jag ansluter mig för egen del till

förslaget. Liksom i fråga om ett par av de tidigare indikationerna förordar

jag att hänvisningen till den psykiska sjukdomen utgår. Vidare finner jag

på samma sätt som i fråga om indikationen oförmåga att ta vård om sig att

man inte som förutsättning bör uppställa att den sjuke inte kan omhändertas

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 2 and. AV 44

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

på annal sätt. Föreligger övriga förutsättningar för intagning, bör den sjuke

erhålla adekvat vård.

Kommitténs motivuttalanden rörande de fall i vilka indikationen bör tilllämpas

har inte ådragit sig någon kritik av remissinstanserna. Jag kan för

egen del i stort sett instämma i vad kommittén sagt och vill endast göra den

anmärkningen att indikationen visserligen inte bör åberopas vid kortvarigt

eller tillfälligt störande uppträdande men att man inte såsom kommittén anfört

ovillkorligen bör kräva att sjukdomstillståndet varit långvarigt för att

indikationen skall kunna tillämpas.

Förfarandet

I fråga om behörighet att vidta åtgärder för intagning

gäller f. n. att ansökan om intagning får göras, förutom av den sjuke

själv, av förmyndare, god man, make eller anförvant, av ordföranden i hälsovårdsnämnden

eller socialnämnden i den ort där den sjuke vistas eller polismyndigheten

där eller, beträffande den som är i militärtjänst, vederbörande

befälhavare. Ansökan får också göras av annan som har skyldighet att föranstalta

om erforderlig vård åt den sjuke. Med sistnämnda uttryck avses

inte endast den som enligt lag har att sörja för den sjuke, såsom barnavårdsnämnd

beträffande den som är omhändertagen för samhällsvård, utan även

den som på annan grund måste anses förpliktad att sörja för honom. Sålunda

kan läkare på kroppssjukhus göra ansökan och likaså den som har

att svara för vården av psykiskt efterblivna på särskolor och vårdanstalter.

Är den sjuke intagen i ungdomsvårdsskola, allmän vårdanstalt för

alkoholmissbrukare, anstalt under kriminalvårdsstyrelsens inseende, militärhäkte

eller härads- eller stadsfängelse tillkommer behörigheten att föranstalta

om erforderlig vård åt honom uteslutande den som enligt föreskrifterna

för anstalten har att sörja därför.

Kommitténs förslag innebär i sina huvuddrag att nuvarande ordning

bibehålls. Termen anförvant som omfattar var och en som är i släktskap

eller svågerlag med den sjuke anser dock kommittén onödigt vidsträckt.

Kommittén föreslår att endast den sjukes make, som han sammanlever med,

samt hans föräldrar, barn och syskon skall vara behöriga att föranstalta om

intagning. Även förmyndare föreslås få rätt att föranstalta om intagning.

Den nuvarande möjligheten för läkare vid annat sjukhus än mentalsjukhus

att vidta åtgärder för intagning på mentalsjukhus av en patient, som

står under hans vård, anser kommittén påkallad av praktiska skäl. Kommittéförslaget

ger endast överläkare och biträdande överläkare med självständigt

ansvar för vissa vårdplatser sådan befogenhet.

Kommittén påpekar att det i talrika fall förekommer att den sjukes närnaste

eller personer som eljest har beröring med denne vänder sig till polisen.

Det torde då, enligt kommittén, oftast vara fråga om angrepp eller fara

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

för angrepp mot annans personliga säkerhet. I andra fall kan störningar i

den allmänna ordningen och säkerheten antas stå i samband med psykisk

sjukdom hos vederbörande. Det ligger enligt kommittén i sakens natur att

polismyndigheten i sådana fall bör vara verksam för att vård på mentalsjukhus

kommer till stånd om sådan vård kan förmodas vara nödvändig.

Kommittén framhåller vidare att polismyndigheten har skyldighet att

lämna allmänheten hjälp och biträde. Enligt kommitténs mening är det i

sin ordning att polismyndigheten är skyldig att ta befattning med personer

som på grund av psykisk sjukdom saknar förmåga att ta vård om sig.

Liksom enligt gällande rätt bör, anför kommittén, ordföranden i socialnämnden

vara skyldig att vidta åtgärder, om vård på mentalsjukhus kan

antas vara nödvändig. Med hänsyn till antalet ärenden föreslår kommittén

att socialnämnden, om fullmäktige så beslutar, skall kunna uppdra åt annan

ledamot i nämnden än ordföranden eller åt befattningshavare i kommunens

tjänst att ansöka om vård på mentalsjukhus. Vidare föreslår kommittén att

även nykterhetsnämndens ordförande skall kunna föranstalta om intagning,

och likaså barnavårdsnämndens ordförande beträffande den som omhändertagits

för samhällsvård. Kommittén föreslår också att ordföranden i hälsovårdsnämnden

alltjämt skall ha möjlighet att föranstalta om intagning, trots

att antalet ansökningar av ordförande i hälsovårdsnämnd synes ha varit

tämligen obetydligt.

Slutligen föreslår kommittén att ansökan beträffande intagna på ungdomsvårdsskolor,

allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare, särskolor

eller vårdanstalter för psykiskt efterblivna, fångvårdsanstalter, arbetsanstalter

eller häkten skall få göras endast av den befattningshavare som enligt

gällande föreskrifter har att sörja för den intagne. Om denne vistas utom

anstalten utan att vara slutligt utskriven därifrån, skall dock enligt förslaget

även de som eljest kan ansöka om intagning på mentalsjukhus vara berättigade

därtill, dvs. föräldrar, barn, ordförande i socialnämnd in. fl.

Kommitténs förslag har i stort sett godtagits under remissbehandlingen.

Rikspolisstyrelsen har dock motsatt sig att ansökan om intagning för sluten

psykiatrisk vård skall kunna göras genom polismyndighets försorg. De av

kommittén anförda skälen talar enligt mitt förmenande för att polisen,

liksom hittills, bör ha befogenhet att ansöka om vård, och jag förordar att

denna befogenhet bibehålls. Jag ansluter mig också till förslaget i övrigt

med vissa smärre ändringar. I likhet med flera remissinstanser förordar jag,

att kretsen av de enskilda personer som skall kunna ansöka om vård får

omfatta även den som utan att vara gift med den sjuke stadigvarande sammanbor

med honom. Likaså finner jag att god man liksom hittills bör

kunna föranstalta om intagning. Jag har inte anselt det erforderligt all

begränsa ansökningsmöjligheten för barnavårdsnämndens ordförande på

sätt kommittén föreslagit. Samma regler torde kunna gälla för denne som

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

för övriga nämndordförande. Vidare synes man utan olägenhet kunna undvara

den nuvarande regeln om att ansökan får göras endast av nämndordförande

och polismyndighet på den ort där den sjuke vistas. Enligt önskemål

som framställts av några remissinstanser bör det föreskrivas att socialnämnden

får delegera behörigheten att ansöka om intagning endast åt annan ledamot

i nämnden eller åt tjänsteman i ledande ställning i kommunen. Såsom

medicinalstyrelsen framhållit bör vidare även annan läkare än överläkare

och biträdande överläkare få göra ansökan om intagning av patient som är

föremål för vård på kroppssjukhus. Läkare vid sjukhem för lättskötta

psykiskt sjuka bör också ha möjlighet att ansöka om intagning för sina

patienter.

Uttrycket vederbörande befälhavare bör bytas ut mot militär chef och

preciseras att avse lägst kompanichef eller motsvarande chef.

De nya formerna för kriminalvård i frihet motiverar den ändringen i kommittéförslaget,

att ansökan beträffande den som är villkorligt frigiven från

fångvårdsanstalt eller villkorligt utskriven från arbetsanstalt eller som

dömts till ungdomsfängelse eller internering och överförts till vård utom

anstalt kan göras av övervakningsnämndens ordförande. Däremot bör ansökan

beträffande nu nämnda personer inte kunna göras av befattningshavare

vid anstalten.

I likhet med Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn finner jag, att man

inte bör utesluta föräldrar, barn m. fl. från att göra ansökan om intagning

på sjukhus för psykiatrisk vård i fråga om dem som vistas på särskolor

eller vårdanstalter för psykiskt efterblivna. Liksom f. n. bör man emellertid

även från särskolans eller vårdanstaltens sida ha möjlighet att göra ansökan.

Med möjligheten att göra ansökan följer såväl enligt nuvarande lag som

enligt kommitténs förslag behörighet att föranstalta om läkarundersökning

för erhållande av vårdintyg. Kommittén har föreslagit att härmed skall

förenas behörighet för den som gör ansökan att påkalla polishandräckning

för att få läkarundersökningen genomförd. Enligt förslaget skall erforderlig

handräckning lämnas person eller myndighet som äger föranstalta om

läkarundersökning, om någon beträffande vilken sådan undersökning får

äga rum vägrar att ställa sig till förfogande eller kan antas hålla sig avsiktligt

undan. Motivledes har kommittén uttalat att man med bestämmelsen

i första hand avser att bereda läkaren tillträde till den lokal där den

sjuke uppehåller sig. Någon skyldighet för den sjuke att inställa sig på

viss anvisad plats föreskrivs inte. Han kan därför inte med stöd av den

föreslagna bestämmelsen transporteras till läkarens mottagning eller annat

ställe enbart av det skälet att han vägrar att inställa sig. Håller han sig

avsiktligt undan i uppenbart syfte att hindra läkarundersökning, bör emellertid

en sådan åtgärd vara möjlig.

F. n. gäller att det är vederbörande läkare som är behörig att begära handräckning

om patienten vägrar att underkasta sig undersökning. Under

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

53

remissbehandlingen har lämpligheten av att handräckning i dessa fall lämnas

på begäran av enskild satts i fråga. Jag finner för egen del att den

ordning som hittills gällt är den lämpligaste.

Justitiekanslersämbetet har ställt sig kritiskt mot vad kommittén uttalat

om innebörden av den föreslagna handräckningsbestämmelsen. Uttalandet

ger enligt ämbetets mening en oklar bild av vad som avses. Det bör enligt

ämbetet sägas ut i lagtexten, om handräckningen innebär möjlighet att

tvångsvis föra vederbörande till läkarens mottagning. För egen del anser jag

att handräckningen ytterst måste innesluta en sådan möjlighet men att den

inte skall utnyttjas, om den sjuke är villig att låta sig undersökas i sin bostad

och undersökningen kan utföras där. Även när vederbörande helt vägrar

att ställa sig till förfogande för undersökning, bör den väg väljas som är

den minst ingripande. Kan läkarundersökningen göras i bostaden, bör således

någon transport till läkarmottagningen inte ske, om det inte föreligger

speciella skäl.

Enligt sinnessjuklagen har läkaren rätt att begära handräckning inte bara

om patienten vägrar att ställa sig till förfogande utan även om läkaren för

att verkställa undersökningen behöver skydd för sin personliga säkerhet.

Jag föreslår att denna bestämmelse bibehålls.

Beträffande behörigheten att utfärda vårdintyg gäller

f. n. att vårdattest får utfärdas endast av legitimerad läkare eller av den som

innehar befattning som läkare i allmän tjänst utan att vara legitimerad eller

också, efter medicinalstyrelsens särskilda bemyndigande, av annan som av

Kungl. Maj :t eller medicinalstyrelsen förordnats att uppehålla läkarbefattning.

Vårdattest får — med undantag i visst fall för läkare vid kommunalt

mentalsjukhus — inte utfärdas av läkare vid det mentalsjukhus där intagning

begärs. Beträffande mentalsjukhus, där särskild sjukvårdsläkare tillsatts

för viss avdelning, tolkas förbudet för läkare på mentalsjukhus att utfärda

vårdattest, i enlighet med uttalanden i förarbetena, så att han inte får

utfärda attest för intagning på den avdelning av sjukhuset där han är verksam.

Slutligen gäller att vårdattest inte får godkännas, om den meddelats av

någon som räknar sådan släktskap eller sådant svågerlag till den sjuke,

som utgör jäv mot domare.

Kommittén föreslår att den nuvarande ordningen i huvudsak bibehålls.

Enligt förslaget skall den som utan att vara legitimerad läkare uppehåller

tjänsteläkarbefattning ha genomgått kursen i psykiatri för medicine licentiatexamen

för att få utfärda vårdintyg. Från detta krav skall medicinalstyrelsen

kunna meddela dispens. Vidare föreslår kommittén att läkare som

är knuten till den slutna psykiatriska vården vid visst sjukhus inle skall få

utfärda vårdintyg för intagning på den klinik där han är verksam. Om det

gäller intagning på annan klinik än den där läkaren är verksam skall han

kunna utfärda vårdintyg, men endast under förutsättning att betydande

olägenheter skulle uppkomma genom anlitande av annan läkare. Kommittén

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande nr it år 1966

finner inte behov av någon bestämmelse om att skyldskap eller svågerskap

skall utgöra hinder att utfärda vårdintyg.

Ett par remissinstanser förordar, att den som utan att vara legitimerad

läkare uppehåller tjänsteläkarbefattning skall vara behörig att utan dispens

utfärda vårdintyg, även om han inte genomgått kursen i psykiatri för medicine

licentiatexamen. Under remissbehandlingen har vidare från flera håll

gjorts gällande att läkare som är knuten till den slutna vården vid sjukhuset

bör ha möjlighet att utan inskränkning utfärda vårdintyg för intagning på

annan klinik än den där han är verksam.

Jag ansluter mig till kommitténs förslag att läkare som utfärdar vårdintyg

bör ha genomgått den kurs i psykiatri som fordras för medicine licentiatexamen.

Såsom medicinalstyrelsen påpekat torde det bli nödvändigt med

dispens från denna regel i många fall, men i likhet med styrelsen anser jag

det nödvändigt att i princip upprätthålla kravet på denna elementära kunskap

i psykiatri hos den som utfärdar vårdintyg. När det gäller frågan i

vilken utsträckning läkare som är knuten till den slutna psykiatriska vården

vid sjukhuset bör kunna utfärda vårdintyg för intagning där, måste man

väga önskvärdheten av att sjuka som är i trängande behov av sluten

psykiatrisk vård på ett smidigt sätt bereds sådan vård mot hänsynen till

allmänhetens förtroende för mentalsjukvården. Jag finner i likhet med

kommittén och så gott som samtliga remissinstanser att principen om att

vårdbehovet skall prövas av två av varandra oberoende läkare kräver att en

läkare som är knuten till den slutna psykiatriska vården vid ett sjukhus inte

får utfärda vårdintyg för intagning på den klinik där han är verksam. Även

när det gäller frågan om han bör kunna utfärda vårdintyg för intagning

på annan klinik vid sjukhuset har jag stannat för kommitténs förslag.

Såsom jag anfört i anslutning till behandlingen av den medicinska specialindikationen

anser jag att särskilda kompetenskrav måste uppställas när

denna indikation åberopas. Det torde vara mycket svårt för en läkare

utan specialkunskap i psykiatri att uttala sig om patientens sjukdomsinsikt

och om behandlingsprognosen. I regel torde hjälpverksamhetsläkaren under

sina tjänsteresor uppmärksamma fall av denna art. Jag förordar därför att

den läkare, som utfärdar vårdintyg i dessa fall, skall ha specialistkompetens

avseende psykiska och nervösa sjukdomar. Huvudsakligen med tanke på de

fall då tjänsten som hjälpverksamhetsläkare uppehålls av läkare som ännu

inte hunnit förvärva sådan kompetens finner jag det dock erforderligt, att

medicinalstyrelsen får rätt att medge undantag från detta krav.

I fråga om läkarundersökningen och innehållet i

vårdintyg innebär kommittéförslaget att vårdintyg liksom hittills skall

kunna utfärdas endast efter personlig undersökning av den sjuke. Vid denna

undersökning skall enligt förslaget beaktas huruvida erforderlig vård kan

beredas den undersökte utan att intagning på mentalsjukhus äger rum. Finner

läkaren intagning påkallad, skall det åligga honom att pröva om intagningen

kan åvägabringas frivilligt.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

55

Mot kommitténs förslag har ingen kritik riktats och jag ansluter mig

också därtill. Jag anser det dock inte nödvändigt att i lagtexten ange

att läkaren inte bör utfärda vårdintyg om erforderlig vård ändå kan komma

till stånd.

Enligt sinnessjuklagen skall vårdattest innehålla en förklaring att den

sjuke är i behov av vård på sinnessjukhus. Utöver vårdattesten krävs s. k.

levnadsberättelse, dvs. uppgifter av någon eller några trovärdiga personer

om förhållanden som är av betydelse för bedömande av den sjukes sinnestillstånd.

Kommittén föreslår att levnadsberättelsen slopas och att i lagen införs

noggranna bestämmelser om vårdintygets innehåll. Vårdintyget föreslås

innehålla uttalande att den undersökte är psykiskt sjuk, psykiskt efterbliven

eller psykiskt abnorm eller att sannolika skäl föreligger för att så är fallet

och att vård på mentalsjukhus enligt läkarens bedömande är oundgängligen

påkallad på grund av förhållanden som enligt lagreglerna utgör förutsättningar

för intagning. Läkaren skall ange vilken eller vilka specialindikationer

som han anser tillämpliga. I vårdintyget skall vidare noggrant redogöras

för sjukdomens förlopp och yttringar och de omständigheter anges, på

vilka läkarens uttalanden grundas. Läkaren skall också tillse, att den utredning

som ligger till grund för intyget är så fullständig som påkallas av omständigheterna

samt bedöma tillförlitligheten av de uppgifter som lämnas.

Många remissinstanser anser att kommittén uppställt alltför stränga krav

på innehållet i vårdintyget. En del erinrar om att det enligt allmänna

läkarinstruktionen åligger läkare att vid utfärdande av intyg iaktta synnerlig

omsorg och samvetsgrannhet och anser att dessa bestämmelser borde

vara till fyllest även när det gäller vårdintyg. Andra anser att vårdintyget

bör innehålla uttalande om att den undersökte är psykiskt sjuk och att

vård på mentalsjukhus är oundgängligen påkallad samt att läkaren bör

ange vilken eller vilka av specialindikationerna som han anser tillämplig.

Däremot anses det inte rimligt att läkaren dessutom skall införskaffa alla

fakta rörande t. ex. en sedan åratal manifesterad sjukdom.

Det är enligt min uppfattning av största vikt att vårdintyget är så utförligt

som möjligt av hänsyn både till patienten och till den läkare som med vårdintyget

som grund skall besluta om intagning. Kommitténs förslag får betraktas

som ett värdefullt framsteg i förhållande till nuvarande lagstiftning,

och jag kan i huvudsak ansluta mig till vad kommittén föreslagit om vårdintygets

innehåll. För att inte onödigt betunga den intygsskrivande läkaren

förordar jag emellertid en viss uppmjukning. I stället för den av kommittén

föreslagna bestämmelsen att i vårdintyget noggrant skall redogöras för sjukdomens

förlopp och dess yttringar samt anges de omständigheter, på vilka

läkarens uttalanden grundas, förordar jag en regel om att intyget skall

innehålla cn redogörelse för sjukdomen och de omständigheter i övrigt som

föranleder vårdbehovet. Att denna redogörelse skall vara noggrann, liksom

att läkaren skall tillse att den utredning som ligger till grund för intyget

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

är så fullständig som påkallas av omständigheterna och att han skall

bedöma tillförlitligheten av de uppgifter som lämnas, torde utan vidare

följa av allmänna läkarinstruktionen och behöver inte särskilt framhållas

i det nu aktuella lagförslaget.

Sinnessjuklagen saknar bestämmelser om polismyndighets befogenhet

att provisoriskt omhänderta psykiskt sjuka, som

kan antas vara i behov av vård på mentalsjukhus. Enligt polisinstruktionen

får tillfälligt omhändertagande ske om det är nödvändigt för att upprätthålla

allmän ordning eller om det fordras för att avvärja straffbelagd handling.

Av bestämmelsen i samma instruktion om att polisen skall lämna allmänheten

hjälp, och av allmänna rättsgrundsatser, torde vidare följa att omhändertagande

är tillåtet för att avvärja uppkomna nödsituationer, t. ex.

om en person försöker beröva sig livet eller om han saknar förmåga att ta

vård om sig. I vilken utsträckning utrymme finns för provisoriskt omhändertagande

genom polismyndighet synes dock inte helt klart.

Kommittén föreslår en särskild bestämmelse om befogenhet för polismyndighet

att under vissa omständigheter tillfälligt omhänderta psykiskt sjuka.

Det är enligt kommittén av värde att denna befogenhet kommer till direkt

uttryck i den särskilda lagstiftningen på området. Föreligger sannolika skäl

för att någon bör beredas vård på mentalsjukhus med hänsyn till att han är

farlig för annans personliga säkerhet eller för eget liv eller till att han är

oförmögen att ta vård om sig eller grovt störande, och framstår det med hänsyn

till honom själv eller hans omgivning såsom nödvändigt att han omhändertas

i avbidan på läkarundersökning och annan utredning, får enligt förslaget

polismyndigheten besluta därom. Har någon omhändertagits av polismyndighet,

skall läkarundersökning göras snarast möjligt. Erfordras särskild

utredning om den omhändertagnes farlighet för annans personliga säkerhet,

innan vårdintyg utfärdas, får han hållas kvar av polismyndigheten

under högst fyra dagar från dagen för omhändertagandet. Om vårdintyg utfärdas

skall ansökan om intagning ofördröjligen göras. Den omhändertagne

får hållas kvar av polismyndigheten i avbidan på att plats kan beredas honom

på mentalsjukhus.

Kommitténs förslag har rönt starkt motstånd från bl. a. rikspolisstyrelsen.

Enligt styrelsens bestämda uppfattning bör personer som är i behov av vård

på mentalsjukhus inte i något fall hållas kvar av polisen. Det bör i stället

åligga polisen att se till, att de snarast kommer under läkarvård. Även om de

inte omedelbart kan tas in på mentalsjukhus bör de kunna föras till en

psykiatrisk klinik eller annan sjukvårdsinrättning. Polisen har med ytterligt

få undantag inte några andra lokaler för förvaring av omhändertagna än

de vanliga polisarresterna, som måste bedömas såsom synnerligen olämpliga

för sjuka personer. Dessutom saknar polisen vårdpersonal som kan ta hand

om dem. Mentalsjukvårdsberedningen erinrar om att enligt gällande lag en

person, som på grund av mental sjukdom visar sig farlig för annans per
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1960

sonliga säkerhet eller eget liv, med stöd av ett särskilt läkarintyg, s. k. farlighetsintyg,

omedelbart kan tas in på mentalsjukhus pa föranstaltande av

polismyndighet, utan att vårdattest eller levnadsberättelse behöver bifogas.

Polisen är skyldig att inom två dagar därefter tillställa sjukhuset utredning

i ärendet. Patienten blir härigenom garanterad vård redan från början. Beredningen

anser att patienten enligt kommitténs förslag får en ur medicinsk

synpunkt sämre ställning än enligt gällande lag. Även i övrigt har förslaget

i vissa avseenden blivit utsatt för kritik. Bl. a. anses den föreslagna kvarhållningstiden

för lång och det påpekas att ingen bör få hållas kvar i polisarrest

i avbidan på att plats bereds på mentalsjukhus.

För egen del finner jag det av principiella skäl riktigt att polisens befogenhet

att provisoriskt omhänderta psykiskt sjuka kommer till uttryck i lagen

om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Jag anser att omhändertagande

skall kunna ske beträffande sjuka som är farliga för annans

säkerhet eller eget liv, om det är fara i dröjsmål. Omhändertagandet

bör enligt min uppfattning inte förenas med rätt att hålla kvar den

sjuke i vidare mån än som kan bli erforderligt för att få honom läkarundersökt.

Det skall således åligga polismyndigheten att, om vårdintyg utfärdas,

genast göra ansökan om intagning för sluten psykiatrisk vård. Det

torde därvid vara lämpligt att sjukhuset förvarnas per telefon och att den

omhändertagne får följa med till sjukhuset, när ansökningen ges in. För att

patienten så snabbt som möjligt skall kunna komma under sjukhusvård

föreslår jag att de s. k. farlighetsintygen bibehålls i princip. Vårdintyget

bör således i dessa fall kunna begränsas till att innehålla uttalande att

sannolika skäl föreligger för att den omhändertagne pa grund av psykisk

sjukdom är i behov av sluten psykiatrisk vård och för att han är farlig för

annans personliga säkerhet eller eget liv, jämte en redogörelse för de iakttagelser

läkaren grundar sin åsikt på. Den omhändertagne får inte i något

fall hållas kvar i polisarrest i avbidan på att plats bereds honom på sjukhus.

Jag förutsätter därvid att ansökningen om intagning genast prövas och att

den omhändertagne omedelbart tas in på sjukhuset, om intagning beviljas.

Beviljas inte intagning skall den omhändertagne omedelbart friges.

Sinnessjuklagen innehåller inga regler om förfarandet vid beslut om

intagning. Däremot finns vissa bestämmelser om förfarandet i sinnessjukvårdsstadgan.

Anser sig sjukvårdsläkaren kunna bevilja intagning, skall

han ofördröjligen underrätta sökanden och samtidigt ange om den sjuke

omedelbart kan beredas plats. När sjukvårdsläkaren bestämmer den ordning

i vilken intagning skall ske, skall han beakta utsikten för den sjukes

tillfrisknande eller förbättring vid omedelbar sjukhusvård, hans farlighet

för person eller egendom och omständigheter i övrigt som påkallar skyndsam

intagning. Företräde skall lämnas bl. a. den som uppenbarligen är farlig

för eget eller annans liv.

Kommitténs förslag innehåller i detta avseende följande bestämmelser.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Om det föreligger behörig ansökan samt vårdintyg, som inte är äldre än två

månader, och om det på sannolika skäl kan antas, att den sjuke kan beredas

vård enligt den särskilda lagstiftningen, får beslut meddelas om hans intagande.

Beslut om intagning meddelas i princip av överläkaren men denne

skall vid behov kunna delegera sin beslutanderätt på annan läkare som är

anställd vid sjukhuset. Intagning på specialsjukhus eller specialavdelning

för psykiskt abnorma eller särskilt farliga sjuka får dock ske endast efter

medgivande av medicinalstyrelsen.

I sinnessjuklagen stadgas att den läkarundersökning, som ligger till grund

för vårdintyget, skall ha gjorts högst en månad före den dag då ansökningen

görs. Kommittén framhåller att det f. n. är långt ifrån ovanligt att

en ansökan om intagning beviljas, fastän det inte finns möjlighet att omedelbart

ta emot patienten. Stöd för ett sådant förfaringssätt finns i de angivna

bestämmelserna i sjukvårdsstadgan. På detta sätt kan den faktiska intagningen

komma att äga rum avsevärd tid efter det vårdattesten utfärdats.

Det gäller då ofta personer vilkas tillstånd inte förändras i någon högre grad,

vanligen åldringar, och som tills vidare får tillfredsställande vård på annat

sätt. Man torde emellertid inte kunna bortse från att det bland exspektanterna

även kan förekomma fall där betydande förändringar kan inträda i det

psykiska tillståndet. Kommittén har därför ansett sig böra föreslå att vårdintyget

vid tidpunkten för beslutet om intagning får vara högst två månader

gammalt. Kommittén understryker att beslut om intagning inte bör meddelas

om inte den sjuke omedelbart kan beredas plats.

Kommitténs förslag har godtagits av så gott som samtliga remissinstanser.

Medicinalstyrelsen anser dock att kommittén inte anfört några övertygande

skäl för att förlänga vårdintygets giltighetstid från nuvarande en månad

till två månader och förordar att den nuvarande giltighetstiden bibehålls.

Vidare finner styrelsen att intagningsbeslut i princip alltid bör fattas av

överläkaren och att delegation bör få ske endast om det föreligger särskilda

skäl. Slutligen motsätter sig styrelsen att lagen skall innehålla bestämmelser

om på vilket mentalsjukhus intagning i varje särskilt fall skall ske. Detta

är en rent organisatorisk fråga, som efter landstingens övertagande av

huvudmannaskapet bör regleras genom sjukvårdslagen eller genom avtal

mellan staten och landstingen.

För egen del ansluter jag mig i huvudsak till kommitténs förslag men jag

finner i likhet med medicinalstyrelsen att giltighetstiden för vårdintyget

inte bör förlängas. Jag anser vidare att vårdintygets giltighetstid liksom

f. n. bör knytas till den tidpunkt då ansökningen görs. Detta synes mig

vara det mest naturliga med hänsyn till att den som ansöker om

vård måste ha en regel som gör det möjligt för honom att bedöma om vårdintyget

är för gammalt eller inte. Med hänsyn till att jag föreslår att vårdintyg

skall utfärdas i omedelbar anslutning till den personliga undersökningen

finner jag den förenklingen kunna göras i förhållande till nuvarande

bestämmelser att giltighetstiden räknas från intygets datum. Såsom kom
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Andra lagutskottets utlåtande nr år 1966

mittén anfört bör beslut om intagning inte meddelas, om inte plats omedelbart

kan beredas patienten. Det är att märka att antalet exspektanter under

senare år successivt gått ned och att denna utveckling kan väntas komma

att fortsätta i ökad takt i och med att behandlingsmetoderna förbättras och

vårdtiderna förkortas.

Såsom kommittén föreslagit, bör det åligga den läkare som skall besluta

i intagningsfrågan, att kontrollera att ansökningshandlingarna överensstämmer

med lagens föreskrifter. Formulären till ansökan och vårdintyg bör

utformas så att de så mycket som möjligt underlättar för läkaren att göra

denna kontroll.

I likhet med medicinalstyrelsen anser jag att beslut om intagning för sluten

psykiatrisk vård är av den vikt att delegation bör tillåtas endast om det

föreligger särskilda skäl.

Om prövningen av vårdbehovet efter intagning gäller

f. n. att överläkaren inom fjorton dagar efter intagningen skall ha undersökt

patienten och prövat om han är i behov av vård på sinnessjukhus. Har

patienten intagits på s. k. farlighetsintyg skall prövningen ha gjorts inom

tio dagar.

Enligt kommitténs förslag skall överläkaren snarast möjligt och senast på

tionde dagen efter intagningen pröva om det finns förutsättningar att bereda

patienten vård oavsett hans samtycke. Föreligger det synnerliga svårigheter

att bedöma patientens tillstånd och är det frågan om att bereda

honom vård på grund av att han är farlig för annans personliga säkerhet

kan det få anstå med prövningen till tjugonde dagen efter intagningen. Finner

överläkaren vid sin prövning, att förutsättningar föreligger att bereda

patienten vård, skall denne hållas kvar på sjukhuset. I annat fall skall överläkaren

omedelbart skriva ut patienten.

Kommittén framhåller att intagning på handlingar medför att patienten i

utskrivningshänseende underkastas vissa särskilda bestämmelser. Dessa

innebär i första hand att han för sin rätt att lämna sjukhuset blir beroende

av särskilt utskrivningsbeslut. Eftersom psykiskt sjuka inte bör underkastas

andra inskränkningar i sin frihet än som kan anses nödvändiga är det enligt

kommittén påkallat att ge överläkaren rätt att vid prövningen av vårdbehovet

förordna, att patienten skall anses intagen på egen begäran.

Enligt min uppfattning bör såsom kommittén föreslagit den tid inom

vilken vårdbehovsprövningen skall ske förkortas till tio dagar. När det gäller

fall, där farlighet för annans personliga säkerhet åberopas, kan en längre

tid bli nödvändig, framför allt för utredning av de omständigheter som ligger

bakom åberopandet av denna indikation. Jag föreslår att tiden här sätts

till femton dagar, vilket nära överensstämmer med nuvarande ordning.

Jag bar föreslagit att intagning med stöd av s. k. farlighetsintyg skall få

förekomma även i fortsättningen. Tiden för vårdbehovsprövningen är i dessa

fall f. n. tio dagar mot fjorton dagar i de fall där vårdattest föreligger. Vårdbehovsprövningen

bör i fall där intagning skett med stöd av tarlighetsintyg

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1966

enligt min uppfattning alltid äga rum inom tio dagar. Hänsynen till patienten

kräver att en ingående prövning av förutsättningarna för hans kvarhållande

görs inom en förhållandevis kort tid, eftersom en mer summarisk

undersökning legat till grund för det läkarintyg som lett till intagningen.

De nu angivna tiderna är maximitider och prövningen skall avslutas tidigare,

om detta är möjligt. Lagtexten bör utformas så att detta klart framgår.

Visar vårdbehovsprövningen att förutsättningarna för intagning på ansökan

av annan föreligger skall patienten även i fortsättningen vara intagen

enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, oavsett om

han själv begär att få vara intagen enligt den fria intagningsformen. Föreligger

inte de nämnda förutsättningarna skall överläkaren skriva ut patienten,

men han har givetvis möjlighet att låta patienten vara intagen enligt

den fria intagningsformen, om denne själv önskar stanna på sjukhuset.

Detta regleras emellertid av sjukvårdslagens bestämmelser och behöver inte

komma till uttryck i den nu föreslagna lagstiftningen.

Prövningen av vårdbehovet bör, såsom kommittén framhållit, inte kunna

delegeras från överläkaren.

Intagning efter förordnande av domstol

De förutsättningar under vilka domstol skall kunna överlämna en tilltalad

till sluten psykiatrisk vård har behandlats i samband med förutsättningarna

för intagning på ansökan av annan än den sjuke. Det återstår

dock vissa andra frågor som gäller intagning efter förordnande av domstol.

F. n. gäller att, om domstol genom lagakraftägande dom förordnat att

någon som förvaras på mentalsjukhus skall överlämnas till vård enligt

sinnessjuklagen, han skall anses vara intagen på sjukhuset för sådan vård.

Om han förvaras på psykiatrisk avdelning vid fångvården eller i annan fångvårdsanstalt,

skall han vårdas på psykiatrisk avdelning vid fångvården till

dess plats kan beredas honom på mentalsjukhus. Medicinalstyrelsen föranstaltar

om att han tas in på visst mentalsjukhus. Om någon som inte är

häktad eller intagen på mentalsjukhus av domstol överlämnas till vård enligt

sinnessjuklagen skall medicinalstyrelsen, när domen vinner laga kraft, föranstalta

om att han utan dröjsmål tas in på mentalsjukhus.

Kommittén föreslår att medicinalstyrelsen snarast möjligt efter det att en

dom om överlämnande till vård vunnit laga kraft skall bestämma på vilket

sjukhus vården skall äga rum, varefter den som överlämnats till vård utan

dröjsmål skall tas in på sjukhuset, om han inte redan är intagen där. Förslaget

innebär en viss skärpning av nuvarande bestämmelser såtillvida att

inte endast den som är på fri fot utan även den som är häktad eller befinner

sig på fångvårdsanstalt skall tas in på mentalsjukhus utan dröjsmål.

Vad kommittén anfört har lämnats utan erinran av så gott som samtliga

remissinstanser och jag ansluter mig också i princip till förslaget. I likhet

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1966

med vad som f. n. gäller bör det således ankomma på medicinalstyrelsen att

föranstalta om intagning av den som överlämnats av domstol till sluten

psykiatrisk vård. I detta ligger att medicinalstyrelsen bestämmer på vilket

sjukhus intagning skall ske. Härvid bör styrelsen följa de regler som gäller

för vårdskyldigheten och som jag återkommer till i det följande i samband

med frågan om förflyttning av patienter från ett sjukhus till ett annat.

Att intagningen inte får ske förrän domen vunnit laga kraft hindrar givetvis

inte att den kan förberedas redan dessförinnan. Sedan patienten tagits in på

sjukhuset bör sanuna regler gälla för honom som för andra patienter i fråga

om eventuell förflyttning. Är patienten redan intagen på sjukhus, när domen

vinner laga kraft, skall han i fortsättningen anses intagen på grund av

domstolens förordnande. Härav följer att de lagregler som gäller dem, som

tagits in efter sådant förordnande, blir tillämpliga på patienten, fastän han

ursprungligen tagits in på sjukhuset på annan grund.

Innan domstol överlämnar en tilltalad till vård enligt sinnessjuklagen eller

— med den av mig föreslagna nya lydelsen av brottsbalken i denna del —

till sluten psykiatrisk vård, har den tilltalade varit föremål för en ingående

läkarundersökning, s. k. rättspsykiatrisk undersökning, som domstolen förordnat

om. Om domstolen överlämnar den tilltalade till sluten psykiatrisk

vård kan detta avgörande överklagas i samma ordning som om domstolen

dömt till annan påföljd för brottet. Med hänsyn till vad jag nu anfört bör

något intagningsbeslut av läkare inte fattas och inte heller bör någon sådan

prövning av vårdbehovet företas som äger rum när en patient tagits in

efter ansökan. I dessa avseenden överensstämmer mitt förslag med gällande

rätt.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Vissa bestämmelser om patienterna

I fråga om rätten att använda tvång gäller f. n. att den som

är intagen enligt skriftlig ansökan — dvs. med kvarhållningsrätt —- får underkastas

det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med intagningen

eller till skydd för honom själv eller omgivningen. Detta har bl. a.

ansetts innebära att han tvångsvis kan underkastas behandling för sin sjukdom.

Den som är intagen enligt den fria intagningsformen får underkastas

inskränkningar i den personliga friheten endast i den mån det prövas nödvändigt

till skydd för honom själv eller omgivningen eller påkallas av att

han vårdas tillsammans med sjuka som kan hållas kvar mot sin vilja. Han

kan däremot inte mot sin vilja underkastas behandling.

Med hänsyn till önskvärdheten av att mentalsjukvård och annan sjukvård

jämställs finner kommittén det angeläget att användningen av tvångsmedel

hålls inom så snäva gränser som möjligt. Kommittén anser det dock ofrånkomligt

att en patient, oavsett på vilket sätt han tagits in, kan underkastas

tvång till skydd för sig själv eller omgivningen. Även i andra fall torde

ibland särskilda omständigheter kunna motivera att tvångsmedel används.

Kommittén nämner att någon uppträder störande och därigenom äventyrar

ordningen på sjukhuset.

Att patienter som tagits in enligt den fria intagningsformen får underkastas

sådana inskränkningar i den personliga friheten, som påkallas av att de

vårdas tillsammans med sjuka som kan kvarhållas mot sin vilja, är enligt

kommittén av praktiska skäl nödvändigt. Någon uttrycklig bestämmelse

härom anses dock inte påkallad.

Patienter som är intagna med kvarhållningsrätt bör enligt kommittén,

liksom f. n., få underkastas det tvång som är nödvändigt av hänsyn till ändamålet

med intagningen. Härunder innefattas åtgärder för att hindra patienten

att lämna sjukhuset samt från medicinsk synpunkt befogade vårdåtgärder.

Om patienten motsätter sig viss behandling och denna

riskfri, anser kommittén det lämpligt att — såsom f. n. i allmänhet torde ske

— samtycke först inhämtas av den sjukes närmaste anhöriga. Någon uttrycklig

bestämmelse härom har kommittén inte funnit nödvändig.

Sammanfattningsvis föreslår kommittén att den som är intagen på mentalsjukhus

får underkastas det tvång som befinns nödvändigt till skydd för

honom själv eller omgivningen eller som i annat fall prövas oundgängligen

erforderligt. När det gäller patient som är intagen på handlingar skall härutöver

få användas det tvång som erfordras med hänsyn till ändamålet med

intagningen.

I huvudsak har kommitténs förslag vunnit anslutning eller lämnats utan

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1966

erinran under remissbehandlingen. Hovrätten över Skåne och Blekinge anför

emellertid att den generella bestämmelsen om tvång i annat fall än till skydd

för patienten eller omgivningen är oklar till sin innebörd. Hovrätten ifrågasätter

om inte nuvarande bestämmelser bör föras över till den nya lagen

och göras tillämpliga på alla intagna. Mentalsjukvårdsberedningen å sin

sida finner det angeläget att patienter som tagits in på egen begäran inte

underkastas större inskränkningar i sin rörelsefrihet än patienter inom

kroppssjukvården.

Såsom jag tidigare anfört förordar jag att den fria intagningen lämnas

helt utanför lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Jag har likaledes föreslagit att patienter som tagits in på egen begäran

inte i något fall skall kunna hållas kvar mot sin vilja. Inte heller när det

gäller möjligheten till tvångsåtgärder anser jag att dessa patienter skall

vara underkastade andra regler än dem som gäller för kroppsligt sjuka.

Detta är en naturlig konsekvens av min inställning till frågan om kvarhållningsrätten.

Att den slutna vården gör det nödvändigt att patienterna

följer ordningsföreskrifterna för sjukhuset torde vara klart, men detta

behöver inte särskilt regleras.

Möjligheten att bereda sjuka sluten psykiatrisk vård oavsett deras samtycke

kräver som komplement att patienten kan få adekvat vård, även om

detta måste ske mot hans vilja. I annat fall skulle vistelsen på sjukhuset få

karaktären av skyddsförvaring och möjligheterna till utskrivning skulle

kunna avsevärt försämras. Jag förordar att nuvarande regler om att det

tvång får tillgripas, som erfordras med hänsyn till ändamålet med intagningen

eller till skydd för den sjuke själv eller omgivningen, bibehålls.

Bestämmelser om frigång och permission finns f. n. i sinnessjukvårdsstadgan.

Med frigång avses rätt att på egen hand vistas inom sjukhusområdet,

med utsträckt frigång rätt att med bibehållen bostad på sjukhuset

vistas utanför sjukhusområdet för utförande av stadigvarande arbete

och med permission rätt att eljest vistas utom sjukhuset, eventuellt för besök

på annan ort. Enligt huvudregeln i sinnessjukvårdsstadgan får överläkaren

medge en patient rätt att avlägga besök utom sjukhuset under högst sju

dagar i följd eller när det gäller intagen, som får skrivas ut endast av utskrivningsnämnden,

under högst sjuttiotvå timmar i följd. När det gäller

patient, som begått handling riktad mot annans personliga säkerhet eller

visat mera uttalad samhällsbesvärlighet, ankommer det på medicinalstyrelsen

att föreskriva inskränkningar i denna huvudregel. Med stöd av detta

bemyndigande har medicinalstyrelsen senast i kungörelse den 7 december

1962 meddelat vissa föreskrifter angående frigång, utsträckt frigång och

permission. Enligt dessa får en patient, som får skrivas ut endast av utskrivningsnämnden,

inte medges utsträckt frigång utan nämndens tillstånd. I

andra fall äger överläkaren medge frigång, utsträckt frigång eller permission

för patient, som begått handling riktad mot annans personliga säkerhet

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

eller visat mera uttalad samhällsbesvärlighet, endast under förutsättning

att överinspektören samtyckt.

De bestämmelser jag nu redogjort för gäller endast patienter, som är

underkastade tvång att stanna kvar på sjukhuset.

Kommittén föreslår att bestämmelserna om frigång och permission får

sin plats i lagen. Någon skillnad görs inte mellan patienter som tagits in enligt

den fria intagningsformen och patienter som tagits in på handlingar.

Enligt kommittén bör till en början gälla att det skall tillkomma överläkaren

att medge patienten rätt att på egen band vistas inom sjukhusområdet, dvs.

vad som f. n. betecknas som frigång. Något särskilt stadgande härom har

kommittén inte funnit nödvändigt. Utsträckt frigång och permission — av

kommittén kallat tillstånd att vistas utom sjukhusområdet eller att företa

resa till annan ort — skall enligt kommittén kunna beviljas, om patientens

hälsotillstånd medger det och fara för annans personliga säkerhet inte kan

anses förbunden därmed. Tillståndet skall kunna förbindas med särskilda

villkor. En nyhet i kommitténs förslag är att någon tidsgräns inte satts för

permission. De nu gällande tidsgränserna har enligt kommittén visat sig väl

snävt tilltagna, och det är således f. n. inte möjligt att genom permission bereda

en patient tillfälle att utan avbrott vistas i sitt hem under jul- och nyårshelgerna.

Enligt kommitténs uppfattning är det inte lämpligt att över huvud

taget uppställa en bestämd tidsgräns. Ibland kan det vara önskvärt att något

formellt hinder inte möter mot att anhöriga till en patient under viss tid tar

hand om honom, om de har möjlighet därtill. Permission bör dock inte medges

i andra fall än då det förutsätts att patienten inom viss begränsad tid

skall återvända till sjukhuset.

Tillstånd skall enligt förslaget i regel meddelas av överläkaren. I fråga om

patient, som får skrivas ut endast av utskrivningsnämnd, i förslaget kallad

sjukhusnämnd, bör det dock tillkomma nämnden att besluta om sådan vistelse

utom sjukhusområdet som inte sker under omedelbar tillsyn av personal

från sjukhus. Om det föreligger särskilda skäl, skall överläkaren kunna

återkalla tillståndet, även om det meddelats av nämnden, överinspektörens

befattning med ärenden om frigång och permission föreslås upphöra.

Enligt kommitténs förslag skall överläkaren vid behov kunna överlåta att

besluta i nu angivna frågor på annan läkare vid sjukhuset. Utskrivningsnämnden

föreslås vidare kunna överlåta på överläkaren att besluta.

I sina huvuddrag har kommitténs förslag vunnit anslutning under remissbehandlingen.

Enligt mentalsjukvårdsberedningen bör dock bestämmelserna

avse endast patienter som är intagna på handlingar. Riksåklagarämbetet

anser att i lagen bör meddelas bestämmelser om längsta tid för permission.

Enligt mitt förslag skall den fria intagningsformen inte regleras i lagen

om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. I likhet med mentalsjukvårdsberedningen

förordar jag därför att vad som sägs om frigång och

permission skall avse endast patienter som är intagna på handlingar eller

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1966

efter domstols beslut. I övrigt anser jag mig i huvudsak böra följa kommitténs

förslag. Som en gemensam beteckning för utsträckt frigång och permission

bör uttrycket »tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet»

användas. Tillstånd bör inte få ges, om det medför fara för annans

personliga säkerhet eller eget liv. I enlighet med önskemål som framförts

under remissbehandlingen bör det komma till klart uttryck i lagen, att utskrivningsnämndens

delegation till överläkaren skall avse viss bestämd patient.

Samma bör gälla i fråga om överläkarens delegation till annan läkare

vid sjukhuset. I sistnämnda fall bör, i likhet med vad som föreslagits när

det gällde intagning, delegation kunna ske endast om särskilda skäl föreligger.

Överläkaren bör kunna återkalla tillstånd för patient att på egen hand

vistas utom sjukhusområdet om förhållandena påkallar det. Genom detta

uttryckssätt markeras enligt min mening tydligare än enligt kommitténs

förslag att frigång och permission bör betraktas som ett led i behandlingen

av patienten. Om särskilda skäl föreligger, bör överläkaren beträffande viss

patient kunna överlåta på annan läkare vid sjukhuset att återkalla tillstånd.

När det gäller kontroll av innehållet i brev och andra

handlingar stadgas i sinnessjuklagen att den som är intagen för vård

är oförhindrad att sända framställningar till medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden

och överinspektören. I övrigt får brev eller andra handlingar

inte vidarebefordras från patienten eller tillställas honom utan överläkarens

tillstånd. Tillstånd får inte vägras, när det är fråga om framställning

till offentlig myndighet och framställningen angår mål eller ärende

där patienten själv äger föra talan. Vägras tillstånd beträffande skrift som

är ställd till annan myndighet än medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden

eller överinspektören, skall skriften lämnas till överinspektören som beslutar

i ärendet. Bestämmelserna om brevkontroll gäller inte patienter som

tagits in enligt den fria intagningsformen.

Enligt kommitténs mening vore det önskvärt att alla patienter kunde vara

oförhindrade att fritt korrespondera med omvärlden. Intresset av att andra

personer inte förorsakas olägenheter och att brev till patienten inte inverkar

menligt på hans hälsotillstånd gör dock vissa inskränkningar nödvändiga.

Kommittén föreslår att bestämmelserna får den utformningen att överläkaren

erhåller rätt att kontrollera innehållet i brev och andra handlingar om

det föreligger särskild anledning. Rätt till granskning bör inte föreligga i

fråga om brev till sjukhusnämnden, mentalsjuknämnden, medicinalstyrelsen,

överinspektören, justitiekanslern och riksdagens ombudsmän. Brev till

dessa myndigheter skall omedelbart vidarebefordras.

Enligt kommittéförslaget bör överläkaren liksom f. n. efter granskning

kunna besluta att brevet eller handlingen skall kvarhållas. Är den granskade

handlingen till sitt innehåll helt oredig bör den kunna kvarhållas, likaså om

dess vidarebefordrande kan medföra fara för ordningen eller säkerheten på

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 2 and. Nr M

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Andra lagutskottets utlåtande nr H dr 1966

sjukhuset. Vidare bör en handling kunna undanhållas patienten, om det

med hänsyn till syftet med vården framstår som olämpligt att han får del

av den. Finner överläkaren att en handling från offentlig myndighet inte

bör delges patienten, bör han vara skyldig att tillse att patienten inte drabbas

av rättsförlust. Slutligen bör brev som patienten önskar avsända kunna

kvarhållas t. ex. om brevet kan föranleda betydande obehag för mottagaren.

Brev till offentlig myndighet, som angår sak i vilken patienten själv äger

föra talan, bör alltid vidarebefordras. Om överläkaren vägrar att vidarebefordra

skrift till offentlig myndighet, bör skriften överlämnas till sjukhusnämnden

för beslut i ärendet.

Kommitténs förslag har även i dessa delar i huvudsak godtagits eller lämnats

utan erinran under remissbehandlingen. Svenska landstingsförbundet

anser dock att möjligheten för patienterna till fri korrespondens inte bör

beskäras.

Ehuru principiella skäl talar för landstingsförbundets ståndpunkt, har jag

stannat för kommitténs förslag. Avgörande för mitt ställningstagande har

varit att patienten inte lämpligen bör få del av brev som oroar honom eller

försämrar hans tillstånd och att narkotikaförsändelser bör kunna stoppas

innan de når adressaten. Härtill kommer att brev som en patient skriver under

vissa faser av sin sjukdom kan komma att medföra betydande olägenhet

för honom när han skrivs ut från sjukhuset och återvänder hem. Jag förordar

därför att överläkaren skall ha möjlighet att granska brev och andra

handlingar. Såsom kommittén föreslagit bör emellertid granskning få ske

endast om det föreligger särskilda skäl. Den omständigheten att ett brev är

oredigt till sitt innehåll anser jag, i motsats till kommittén, inte bör utgöra

skäl till kvarhållande. Däremot föreslår jag, såsom jag nyss antytt, det tilllägget

till kommitténs förslag att betydande olägenhet inte bara för mottagaren

utan också för patienten-avsändaren skall kunna åberopas som skäl

för att kvarhålla en försändelse. Vidare föreslår jag att betydande olägenhet

för tredje man skall kunna vara skäl att kvarhålla försändelsen. Jag har då

närmast haft i åtanke att grannar eller släktingar i brev kan omnämnas på

ett sätt som för dem kan medföra avsevärt obehag.

I enlighet med ett yrkande som framställts under remissbehandlingen förordar

jag att brev till advokat alltid skall vidarebefordras.

Såsom kommittén föreslagit bör brev ställda till vissa myndigheter,

däribland riksdagens ombudsmän, vidarebefordras utan granskning. Brev

som är ställda till annan mottagare kan emellertid vid granskning visa sig

vara avsedda för myndighet som nu nämnts och jag förordar därför en

kompletterande regel om att även sådana brev skall vidarebefordras till

myndigheten i fråga. Vad nu sagts bör i tillämpliga delar gälla även brev

till annan myndighet och till advokat.

I fråga om förflyttning till annat sjukhus gäller f. n.

enligt sinnessjuklagen att den som efter skriftlig ansökan är intagen för

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

vård får förflyttas till annat sinnessjukhus och att närmare bestämmelser

om förflyttning meddelas av Kungl. Maj :t. Med stöd härav har särskilda

bestämmelser om förflyttning meddelats i sinnessjukvårdsstadgan. Vissa

bestämmelser om förflyttning linns också i sjukvardsstadgan såvitt gäller de

kommunala mentalsjukhusen.

Vid de statliga mentalsjukhusen tillkommer befogenheten att besluta om

förflyttning av dem som är intagna med kvarhållningsrätt i första hand

medicinalstyrelsen. Styrelsen äger besluta om förflyttning mellan två statliga

sjukhus i den mån det är nödvändigt för att tillvarata platserna ändamålsenligt

eller för att undanröja ojämnheter i indelningen i upptagningsområden

eller eljest. I övrigt kan styrelsen besluta om förflyttning från statligt

mentalsjukhus, om förflyttningen föranleds av avtal varigenom stad

övertagit hela sin mentalsjukvård. Innan förflyttning beslutas skall patienten

eller hans förmyndare ha fått tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan

olägenhet.

Vidare gäller att överläkaren vid statligt mentalsjukhus är berättigad att

efter skriftlig ansökan besluta att den som är intagen med kvarhållningsrätt

skall flyttas till honom underställt mentalsjukhus från annat mentalsjukhus.

Ansökan om sådan förflyttning kan göras av patienten, vissa av

hans närstående m. fl. samt, vad angår den som är intagen på annat än

statligt mentalsjukhus, av vederbörande överläkare. Utom i sistnämnda fall

får förflyttning inte medges utan samtycke av patienten eller, om han är

omyndig, av den som enligt lag har att sörja för hans person.

Enligt sjukvårdsstadgan kan sjukvårdsstyrelsen besluta om förflyttning

av sjuka mellan mentalsjukhus eller kliniker som är underställda sjukvårdsstyrelsen

i den mån det är nödvändigt för ett ändamålsenligt utnyttjande av

vårdplatserna eller eljest.

Kommittén erinrar till en början om att den föreslagit att intagning på

specialsjukhus eller specialavdelning skall få ske endast efter medicinalstyrelsens

medgivande. I enlighet härmed bör styrelsen ha uteslutande rätt

att besluta om förflyttning till eller från sjukhus eller avdelning som nu

nämnts. Förflyttning till annat sjukhus kan liksom f. n. vara påkallad även

i andra fall. Råder enighet mellan överläkarna om att förflyttning bör ske

och har patienten inte något att erinra, bör förflyttningen kunna genomföras

utan stöd av lag. I övrigt bör däremot enligt kommittén särskilda regler

om förflyttning finnas i lagen. Förflyttning bör vara möjlig, då den är

erforderlig för att ändamålsenligt utnyttja vårdplatserna vid statens sjukhus

eller när intagning skett på annat sjukhus än där vård enligt gällande

bestämmelser skall beredas patienten. Beslut om förflyttning skall enligt

kommittén meddelas av medicinalstyrelsen. Patienten bör få tillfälle att

yttra sig före beslutet, om inte omständigheterna föranleder annat. De angivna

reglerna skall avse endast patienter som tagits in på handlingar. Pa
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

tienter som tagits in enligt den fria intagningsformen bör enligt kommittén

inte i något fall kunna förflyttas till annat sjukhus mot sin vilja.

Kommitténs förslag till bestämmelser om förflyttning har diskuterats endast

av ett fåtal remissinstanser. Medicinalstyrelsen framhåller att läget blir

väsentligt ändrat efter mentalsjukhusens kommunalisering. Huvudmannens

skyldighet att vårda en patient som tagits in på handlingar blir då beroende

antingen på sjukvårdslagens bestämmelser eller på vad som kan komma

att avtalas mellan staten och huvudmännen om dispositionen av olika sjukhus

m. m. Förflyttning bör enligt styrelsen kunna ske genom överenskommelse

mellan överläkarna, och det kan som regel inte längre få ha någon

betydelse vilken placering patienten anser förmånligast. Har t. ex. någon

under tillfällig vistelse i ett annat sjukvårdsområde insjuknat och måst tas

in på mentalsjukhus där, får han — lika väl som en lasarettspatient — finna

sig i att han så snart det kan ske förflyttas till mentalsjukhus i det sjukvårdsområde

han tillhör. Samma sak gäller om han t. ex. tagits in på ett mentalsjukhus

som inte är avsett för patienter av hans slag. En överflyttning

bör enligt medicinalstyrelsen få ske tämligen formlöst. Eftersom det likväl

gäller en patient som blivit intagen enligt särskilda formföreskrifter, bör

dock en viss ordning föreskrivas. Styrelsen förordar samma bestämmelse

som f. n., nämligen att det i lagen utsägs att förflyttning får äga rum och

att Kungl. Maj :t skall meddela närmare bestämmelser därom.

Jag anser att frågan om förflyttning av psykiskt sjuka patienter från ett

sjukhus till ett annat bör bedömas mot bakgrunden av de regler som gäller

för kroppssjukvården. Enligt sjukvårdslagen åligger det landstingskommun

att ombesörja sjukvården för personer, som är bosatta inom sjukvårdsområdet.

Även för personer, som vistas inom området utan att vara bosatta där, är

landstingskommunen skyldig att ombesörja vård, om behov av omedelbar

vård föreligger. I sistnämnda fall gäller skyldigheten att bereda sluten vård

endast så länge den sjuke inte utan men kan flyttas till sjukhus, där den

landstingskommun som han tillhör förfogar över vårdplatser. För vissa

former av specialistvård har varje landstingsområde för sig inte tillräckligt

befolkningsunderlag för att uppbära en vårdenhet. För sådan specialistvård

är riket indelat i sju regioner med vardera ett regionsjukhus. Regionsjukhuset

drivs av den landstingskommun inom vars område det ligger, och

denna landstingskommun tar emot patienter från övriga landsting inom

regionen enligt avtal mellan de landstingskommuner som ingår i regionen.

En förflyttning innebär att patienten skrivs ut från det sjukhus, där han

är intagen, och därefter skrivs in på det nya sjukhuset.

För mentalsjukvårdens del är riket indelat i upptagningsområden. När

landstingen övertar huvudmannaskapet kommer varje landsting att få

svara för vården av psykiskt sjuka inom sjukvårdsområdet på samma sätt

som när det gäller de kroppsligt sjuka. I några sjukvårdsområden kommer

det inte att finnas tillräckligt antal platser för sluten psykiatrisk vård.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966 69

Landstingen torde i dessa lall få träffa avtal om vårdplatser på sjukhus

inom annat sjukvårdsområde. Även inom mentalsjukvården finns speciella

vårdbehov som inte kan tillgodoses för varje sjukvårdsområde för sig, t. ex.

psykopatvården.

Enligt min uppfattning bör spörsmålet om förflyttning från ett sjukhus

till ett annat inom mentalsjukvården lösas på samma sätt som när det gäller

kroppssjukvården. Att en person är intagen med kvarhållningsrätt saknar

enligt min mening betydelse i detta sammanhang. Han bör liksom en kroppsligt

sjuk person eller en psykiskt sjuk som tagits in på egen begäran i princip

vårdas på hemortssjukhus eller sjukhus, där det landsting som han tillhör

förfogar över vårdplatser. Är han i behov av specialistvård skall han kunna

beredas sådan, även om detta innebär att han måste flyttas till ett annat

sjukhus. Några särskilda bestämmelser om under vilka förutsättningar förflyttning

skall kunna ske bör därför inte meddelas i lagen om sluten psykiatrisk

vård i vissa fall.

Det speciella intagningsförfarandet vid intagning på handlingar och den

därefter följande vårdbehovsprövningen bör inte upprepas på det sjukhus

dit patienten förflyttas. Han bör anses intagen där enligt det beslut som

fattats på det tidigare sjukhuset med de rättsverkningar detta medför. Skulle

överläkaren på det nya sjukhuset för sin del finna, att patienten inte kan

beredas sluten psykiatrisk vård enligt den särskilda lagen, skall patienten

följaktligen skrivas ut enligt de regler som gäller för patienter som hållits

kvar efter vårdbehovsprövning. Skulle det i något enstaka fall inträffa att

vårdbehovsprövning inte hunnit äga rum före förflyttningen, skall förfarandet

fortsättas på det nya sjukhuset och överläkaren där göra prövningen.

En bestämmelse med nu angiven innebörd ingår i den föreslagna lagen.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Utskrivning

Patienter som tagits in enligt den fria intagnings formen

En patient som tagits in på mentalsjukhus utan skriftliga ansökningshandlingar

skall enligt sinnessjuklagen skrivas ut från sjukhuset när han

själv önskar det och skäl att hålla honom kvar inte föreligger. Patienten får

också skrivas ut om fortsatt vård på sjukhuset inte anses påkallad eller om

det fordras för att bereda plats åt någon som uppenbarligen är i större behov

av vård. Det är överläkaren, som förordnar om utskrivning, men även överinspektören

för sinnessjukvården har möjlighet att göra det. I princip gäller i

fråga om dessa patienter att de är intagna utan kvarhållningsrätt. Om emellertid

överläkaren finner att patienten inte kan vistas utom sjukhuset utan

fara för annans personliga säkerhet eller eget liv, kan han hålla kvar patienten

under högst tio dagar i avbidan på beslut om att patienten skall vara

intagen med kvarhållningsrätt. Han får dock inte fatta sådant beslut förrän

skriftlig ansökan och övriga intagningshandlingar föreligger. Ansökan om

kvarhållande får göras av den sjuke, av hans förmyndare, gode man, make

eller anförvant och även av ordföranden i hälsovårdsnämnden eller socialnämnden

eller av polismyndigheten.

Även eljest kan överläkaren, om det föreligger särskilda skäl, besluta att

den som tagits in enligt den fria intagningsformen i fortsättningen skall vara

intagen med kvarhållningsrätt. Erforderliga intagningshandlingar måste

givetvis införskaffas även i dessa fall men det föreligger ingen rätt att hålla

kvar patienten i avbidan härpå.

Enligt kommitténs förslag skall den som tagits in enligt den fria intagningsformen

få hållas kvar på sjukhuset mot sin vilja, om överläkaren finner

att patienten inte utan fara för annans personliga säkerhet eller eget liv

kan vistas utom sjukhuset. Överläkaren skall hänskjuta utskrivningsfrågan

till sjukhusnämnden. I avbidan på nämndens prövning skall patienten hållas

kvar på sjukhuset. Någon motsvarighet i övrigt till de nuvarande möjligheterna

att förvandla en frivillig intagning till intagning med kvarhållningsrätt

föreslås inte.

Jag har i det föregående förordat att den fria intagningen inte skall regleras

i den föreslagna lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa

fall utan helt följa sjukvårdslagens bestämmelser. Såsom framgått av vad

jag i samband därmed anfört anser jag att inte heller några särskilda utskrivningsregler

bör gälla för dessa patienter. De skall således lika litet som

patienter som lider av kroppsliga sjukdomar kunna hållas kvar på sjukhus

mot sin vilja.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr Åt år 1966

71

Patienter som tagits in på handlingar eller enligt förordnande av domstol

När det gäller de materiella förutsättningarna för utskrivning

av patienter som tagits in med kvarhållningsrätt stadgas i sinnessjuklagen

att patienten ofördröjligen skall skrivas ut om det vid vårdbehovsprövningen

eller senare befinns att behov av vård på mentalsjukhus inte

förelegat vare sig vid intagningen eller under vistelsen på sjukhuset. Om den

som tagits in för vård blivit återställd till hälsan eller så förbättrad att han

inte längre är i behov av vård på sinnessjukhus, skall han också skrivas ut.

Anstånd får dock äga rum om det är påkallat av omsorg om patienten och

denne inte uttryckligen begär utskrivning.

Även om patienten alltjämt är i behov av vård på sjukhuset, kan han skrivas

ut om det är nödvändigt för att bereda plats åt annan, som uppenbarligen

är i större behov av vård, eller om det på tillfredsställande sätt är sörjt för

att den sjuke får vård utom sjukhuset. Ett villkor för utskrivning i nu

nämnda fall är att patienten kan vistas utom sjukhuset utan fara för annans

personliga säkerhet eller eget liv. De nu återgivna bestämmelserna gäller inte

patienter, som av domstol överlämnats till vård (N-fall) eller som under

inflytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat

brott som inte blivit beivrat (O-fall) och inte heller patienter som har varit

intagna på fångvårdsanstalt och i samband med att anstaltsvården upphört

tagits in på mentalsjukhus (PN-fall).

Kommittén framhåller till en början att av de föreslagna intagningsbestämmelserna

indirekt framgår att ingen skall kunna hållas kvar på mentalsjukhus

oberoende av sitt samtycke, om inte förutsättningarna för intagning

alltjämt föreligger. Kommer överläkaren vid sin prövning av vårdbehovet

till det resultatet att vård inte kan beredas patienten på ansökan av annan,

har kommittén som huvudregel föreslagit att överläkaren omedelbart skall

skriva ut patienten. När det gäller patienter som hållits kvar på sjukhuset

efter vårdbehovsprövning föreslår kommittén en allmän utskrivningsregel

innebärande att patienten skall skrivas ut när förutsättningar för intagning

oavsett hans samtycke inte längre föreligger. Utskrivning bör dock enligt

kommittén inte vara obligatorisk om inte patienten själv begär att få lämna

sjukhuset. I betydande utsträckning torde det med hänsyn till patientens tillfrisknande

vara önskvärt att han stannar kvar på sjukhuset ännu en tid.

Kommittén föreslår därför en uttrycklig regel om att fortsatt vård på sjukhuset

skall kunna beredas patienten, om det befinns påkallat av omsorg om

honom och han inte påyrkar utskrivning. Hinder bör inte heller möta mot

alt läkaren med patientens samtycke förordnar att denne i fortsättningen

skall anses intagen enligt den fria intagningsformen, under förutsättning att

läkaren själv är behörig att förordna om utskrivning. Någon bestämmelse

härom har kommittén inte ansett erforderlig.

Kommitténs förslag bar godtagits av så gott som samtliga remissinstanser.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1966

Sinnessjuknämnden ställer sig dock kritisk och framhåller att konsekvensen

av förslaget blir att en patient, som undergår medicinsk behandling, skall

skrivas ut då förbättringen fortskridit så långt att den ytterligare förbättring

som är att vänta inte kan anses väsentlig. Nämnden finner det inte

rimligt att utskrivning äger rum innan man uppnått målet för vården, som

är att göra patienten frisk.

För egen del anser jag i likhet med kommittén att utskrivning skall ske,

så snart förutsättningarna för intagning inte längre föreligger. För tydlighetens

skull vill jag framhålla, att förutsättningar för intagning kan vara för

handen även om den specialindikation som konstateras är en annan än den

som förelåg vid intagningen. Skulle exempelvis en patient ha tagits in på

grund av han varit farlig för annans personliga säkerhet bör han kunna

hållas kvar på sjukhuset, även om han inte längre är farlig för annan men

däremot för sitt eget liv. Den som tagits in efter ansökan skall dock inte

kunna hållas kvar med åberopande av den specialindikation, som får användas

endast när domstol förordnar om överlämnande till sluten psykiatrisk

vård, nämligen farlighet för annans egendom eller annat av lagstiftningen

skyddat intresse än farlighet för någons personliga säkerhet eller

hälsa.

Vad kommittén anfört om att utskrivning inte bör vara obligatorisk, om

inte patienten själv begär att få lämna sjukhuset, kan jag inte biträda.

Föreligger inte längre förutsättningar för kvarhållande bör patienten skrivas

ut, alldeles oavsett om han påyrkar det eller inte. Det är enligt min

uppfattning en viktig princip, som jag återkommer till i det följande,

att förutsättningarna för kvarhållande prövas fortlöpande. Det får inte bli

beroende av patientens initiativ, om utskrivning skall komma till stånd.

Har patienten ingenting emot att stanna på sjukhuset kan han, såsom medicinalstyrelsen

påpekat, omedelbart skrivas in igen, såsom frivilligt ingången.

Därför fordras inte att han lämnar sjukhuset. Med anledning av det anförda

förordar jag att den föreslagna bestämmelsen utgår.

När det gäller utskrivning av patienter som tagits in enligt beslut av domstol

bör enligt kommittén samma utskrivningsbestämmelser gälla som i

fråga om patienter som tagits in efter ansökan. Detta ställningstagande är

enligt kommittén en naturlig följd av dess uppfattning att förutsättningarna

för intagning på mentalsjukhus skall vara desamma när det gäller lagöverträdare

och andra. Kommittén anser det emellertid uppenbart att samhälleliga

skyddssynpunkter ofta måste tillmätas särskild betydelse, när det gäller

utskrivning av patienter som begått brott. Är brottet av mera allvarlig beskaffenhet,

är det ofrånkomligt att detta beaktas i utskrivningsärendet och i

många fall får inverka på vårdtidens längd. I allmänhet torde en viss återhållsamhet

vara påkallad vid utskrivningen av kriminellt belastade personer,

i synnerhet av dem som gjort sig skyldiga till allvarliga våldsbrott eller vilkas

brottslighet är av betydande omfattning eller eljest av särskilt svår beskaf
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

fenhet. Beaktandet av skyddssynpunkterna bör enligt kommittén ske inom

ramen för de kvarhållningsregler som upptagits i kommitténs förslag.

Till skillnad från kommittén har jag ansett mig böra föreslå en särskild

specialindikation när det gäller patienter som av domstol överlämnas till

vård, nämligen farlighet för annans egendom eller annat av lagstiftningen

skyddat intresse än någons personliga säkerhet eller hälsa. Inte heller med

denna uppbyggnad av lagförslaget möter det något hinder att lösa frågan

om utskrivning av dessa patienter på samma sätt som beträffande övriga

patienter. Vid prövningen av utskrivningsfrågan får då givetvis åberopas

även den nämnda specialindikationen om farlighet för annans egendom

eller annat av lagstiftningen skyddat intresse. Härigenom undviker man

också det otillfredsställande i att, på sätt kommittén förordat, tolka samma

kvarhållningsregler strängare när det gäller vissa patienter än andra.

Med anledning av vad kommittén i övrigt uttalat om bedömningen av

vårdbehovet i utskrivningsärenden vill jag understryka att den primära

förutsättningen för intagning, och därmed för kvarhållande, är att patienten

lider av en psykisk sjukdom och att sluten psykiatrisk vård är oundgängligen

påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad och förekomsten

av ytterligare omständigheter, s. k. specialindikationer. Detta är en

princip som det är ytterligt viktigt att hålla fast vid. Vissa av specialindikationerna,

särskilt den som jag nyss behandlat och som hänför sig

till brottslig verksamhet, är emellertid av den karaktären att de visserligen

är manifesterade vid intagningstillfället — vederbörande har begått brottet,

uppträtt grovt störande mot närboende eller ådagalagt att han inte kan ta

vård om sig — men det kan i vissa fall vara tveksamt om patienten kommer

att fortsätta att begå brott eller uppträda störande, när han skrivs ut från

sjukhuset, likaså om han i fortsättningen kan ta vård om sig själv. Det är

förhållanden som ibland inte med säkerhet kan konstateras under tiden för

sjukhusvistelsen. För dessa och likartade fall bör det, såsom jag föreslår i

det följande, finnas möjlighet till utskrivning på försök. Är det emellertid

klart att förutsättningarna för kvarhållande inte längre föreligger, skall patienten

omedelbart slutligt skrivas ut från sjukhuset. Behöver patienten vård

i annan form än den sjukhuset erbjuder skall han beredas sådan vård genom

de samhällsorgan som har att svara därför.

Möjligheten enligt gällande lag att skriva ut vissa patienter, som alltjämt

är i behov av vård, om det behövs för att bereda plats åt annan eller om det

på tillfredsställande sätt är sörjt för patienten utom sjukhuset, bör enligt

kommittén inte överföras till den nya lagen. Att skriva ut en vårdbehövande

patient, om han inte på annat sätt kan erhålla vård, synes kommittén inte

böra komma i fråga, och är det sörjt för hans vård utanför sjukhuset torde

vanligen utskrivning kunna ske enligt huvudregeln. Vad kommittén anfört

har godtagits av samtliga remissinstanser och jag ansluter mig också till

kommitténs uppfattning.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1966

Enligt sinnessjuklagen kan utskrivning på försök ske för viss

bestämd tid eller tills vidare om patientens tillstånd inte innefattar fara för

annans personliga säkerhet eller eget liv. Utskrivningen kan förbindas med

föreskrifter.

Kommittén anser att möjligheten till utskrivning på försök bör bibehållas

i en ny lag. I många fall kan det enligt kommittén vara vanskligt att bedöma

om patienten är så återställd att han inte längre är i behov av vård på sjukhus.

Det är då av värde att patienten utan större omgång kan återintas på

sjukhuset. Detta gäller särskilt patienter som begått brott, och då speciellt

psykopater. I fråga om dessa patienter torde det vara önskvärt att kunna

göra ett försök med utskrivning, även om det framstår som tveksamt om

förutsättningarna föreligger. Härtill kommer att förutsättningarna för att

patienten skall kunna vistas utom sjukhuset i många fall måste bedömas

såsom väsentligt gynnsammare om utskrivningsbeslutet kan kombineras med

särskilda föreskrifter, i synnerhet om den utskrivnes sociala rehabilitering

framstår som det huvudsakliga målet. Även eljest kan det vara motiverat

med utskrivning på försök t. ex. om patienten bör stå under fortsatt kontroll

från sjukhusets sida och det kan antas uppkomma svårigheter härmed.

Föreskrifterna torde i flertalet fall knappast få avsedd verkan, om inte utskrivningen

får karaktären av utskrivning på försök.

Kommittén anser det emellertid önskvärt att återhållsamhet iakttas när

det gäller att använda utskrivning på försök. Med hänsyn till att olikheterna

mellan mentalsjukvård och annan sjukvård i möjligaste mån bör utjämnas

bör sådan utskrivning inte förekomma i andra fall än då särskilda skäl kan

åberopas. Det nuvarande stadgandet om att en patient inte får skrivas ut på

försök om han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv finner

kommittén inte erforderligt. Det ligger enligt kommittén i sakens natur att

patienter som är farliga för andra eller sig själva i allmänhet måste anses

vara i sådant behov av vård att kvarhållningsskäl föreligger.

Det bör enligt kommittén inte såsom f. n. vara något hinder att använda

utskrivning på försök, även om patienten skall återföras till annan anstalt

t. ex. allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. I allmänhet torde försöksutskrivning

inte böra komma i fråga i dessa fall, men ibland kan dock sådan

utskrivning vara motiverad av särskilda förhållanden.

Lagreglerna om de föreskrifter som skall kunna förbindas med utskrivning

på försök bör enligt kommittén, liksom f. n., vara generella och inte

innehålla någon uppräkning av de olika typerna av föreskrifter. Såsom nu

ofta sker i praxis bör enligt kommittén den som skrivits ut på försök kunna

ställas under tillsyn av lämplig person. Kommittén föreslår att denna praxis

lagfästes.

Utskrivning på försök bör enligt kommittén i fortsättningen kunna ske

endast för viss tid. Denna tid skall enligt förslaget inte få överstiga sex månader.

Liksom f. n. bör dock en utskrivningsperiod kunna följas av fortsatt

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

försöksutskrivning. Även tiden för den fortsatta försöksutskriv ningen bör

begränsas till högst sex månader. Någon begränsning av den sammanlagda

tid, varunder en patient skall kunna vara utskriven på försök, föreslås

däremot inte.

Även när det gäller utskrivning på försök har kommitténs synpunkter

godtagits av det övervägande antalet remissinstanser. Sinnessjuknämnden

ställer sig dock kritisk till kommitténs ståndpunkt att sådan utskrivning inte

bör förekomma annat än då särskilda skäl kan åberopas. Nämndens entydiga

erfarenhet är att utskrivning på försök utgör ett synnerligen värdefullt instrument

för patientens anpassning till de för honom ofta påfrestande förhållandena

i samhället. Nämnden hemställer därför att sådan utskrivning

även i fortsättningen får utnyttjas som ett normalt instrument för anpassning

till livet utanför sjukhuset. Justitiekanslersämbetet finner det otillfredsställande

att eftervården av de försöksutskrivna, som kan innebära

betydande frihetsinskränkningar, lämnas så gott som helt oreglerad. Utskrivning

på försök kommer i fråga företrädesvis för patienter som begått

brott. Eftersom de lagöverträdare som överlämnas till mentalsjukvård i princip

inte bör komma i sämre ställning än de som omhändertas inom kriminalvården,

bör skyldigheten att underkasta sig särskilda föreskrifter och att stå

under tillsyn regleras i lagen. Bestämmelserna bör kunna utformas efter

mönster av dem som finns i brottsbalken beträffande villkorligt frigivna.

För egen del ansluter jag mig i huvudsak till kommitténs förslag. Såsom

kommittén framhållit synes utskrivning på försök ha sin största betydelse

när det gäller kriminellt belastade patienter. Även eljest torde, i enlighet

med vad jag tidigare anfört, utskrivning på försök i vissa fall kunna vara av

värde. Att göra utskrivning på försök till ett normalt inslag i vården av

psykiskt sjuka finner jag dock inte lämpligt. Avvikelserna från vad som

gäller för kroppsligt sjuka patienter bör enligt min uppfattning inte vara

fler än som är absolut oundgängligt. Jag förordar därför i likhet med kommittén

att det skall föreligga särskilda skäl för att en patient skall skrivas

ut på försök.

Såsom kommittén föreslagit bör det inte finnas något formellt hinder

att använda sådan utskrivning även om patienten skall återföras till anstalt

av något slag.

Utskrivning på försök från sluten psykiatrisk vård är ett led i vården av

den sjuke och bör enligt min uppfattning inte till sitt innehåll regleras i

vidare mån än vården i övrigt, om det inte är oundgängligen nödvändigt.

Även om det i viss utsträckning kan finnas fog för en jämförelse med kriminalvården

bör dock parallelliteten med denna enligt min uppfattning

inte överbetonas. Jag biträder därför kommitténs förslag att de föreskrifter

som skall kunna meddelas i samband med utskrivning på försök inte bör

närmare regleras i lagen. Mot vad kommittén motivledes uttalat om föreskrifternas

innehåll har någon kritik inte riktats och jag kan för egen del

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

godta att dessa uttalanden får tjäna som vägledning vid meddelandet av

föreskrifter.

I motsats till kommittén anser jag det vara av värde att lagen, i huvudsaklig

överensstämmelse med vad som nu gäller, innehåller en föreskrift

om att utskrivning på försök inte får ske om det kan medföra fara för annans

personliga säkerhet eller eget liv. Jag förordar således att en bestämmelse

av denna innebörd bibehålls i den nya lagstiftningen.

Behörigheten att förordna om utskrivning tillkommer

enligt sinnessjuklagen i princip överläkaren. Även överinspektören äger

förordna därom. Utskrivning av den som av domstol överlämnats till vård

(N-fall) eller som under inflytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga

säkerhet riktat brott som inte blivit beivrat (O-fall) eller som tagits

in på mentalsjukhus i samband med att vård på fångvårdsanstalt upphört

(PN-fall) ankommer dock enligt lagen på sinnessjuknämnden. Sinnessjuknämndens

befattning med utskrivningsärenden är numera vid så gott

som samtliga mentalsjukhus överflyttad på lokala utskrivningsnämnder

med stöd av 1949 års lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från

sinnessjukhus. I denna lag stadgas vidare att överläkaren är oförhindrad att

hänskjuta ett utskrivningsärende till utskrivningsnämndens prövning.

Enligt kommittén bör behörigheten att besluta om utskrivning delas upp

efter i huvudsak de linjer som f. n. gäller. Lokala nämnder av väsentligen

samma karaktär som de nuvarande utskrivningsnämnderna bör alltjämt

finnas. Härigenom bevaras den personliga kontakten mellan den utskrivande

myndigheten och patienten, ett förhållande som måste anses vara av betydelse

för ett riktigt bedömande av utskrivningsfrågan. Fördelningen av

ärendena är f. n. såtillvida inkonsekvent, framhåller kommittén, som att för

N- och PN-fallen inte görs någon skillnad mellan olika typer av brott, medan

till O-fallen uteslutande hänförs personer vilkas brottslighet varit riktad

mot annans personliga säkerhet. Enligt kommitténs uppfattning föreligger

det beaktansvärda skäl att till de lokala nämndernas prövning i princip

hänföra samtliga patienter som begått brott, och kommittén förordar en

sådan fördelning av utskrivningsärendena. Eftersom patienter vilkas brottslighet

är bagatellartad inte bör hänföras till nämndens kompetensområde,

föreslås dock att nämndens behörighet begränsas till fall då patienten begått

brott varpå kan följa svårare straff än böter.

För att nämnderna inte skall belastas med ärenden, där angelägenheten

av att prövningen verkställs av ett särskilt organ inte är mera framträdande,

föreslår kommittén att nämnderna får möjlighet att under vissa

förhållanden överlåta på överläkaren att besluta om utskrivning. Sådan

delegation bör ske endast då den brottslighet patienten gjort sig skyldig

till inte varit av svårare beskaffenhet och det psykiatriska bedömandet inte

ger anledning till särskild försiktighet vid utskrivningen.

I överensstämmelse med rådande praxis och utan särskild föreskrift i la
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr ib år 1966

77

gen bör det enligt kommittén vara möjligt för de lokala nämnderna att

besluta om utskrivning under viss preciserad förutsättning, vars förhandenvaro

det överlämnas åt överläkaren att kontrollera, och att i samband med

beslut om utskrivning delegera vissa bestämda åtgärder på överläkaren,

t. ex. att bestämma villkoren för försöksutskrivning. Ibland kan det nämligen

vara av vikt, t. ex. för att patienten inte skall gå miste om viss arbetsanställning,

att försöksutskrivning kan ske utan att nämndens sammanträde

behöver avvaktas.

Överläkarens möjlighet att hänskjuta utskrivningsärende till den lokala

nämndens prövning bör enligt kommittén bibehållas i den nya lagen.

Kommitténs förslag att utvidga de lokala nämndernas befogenheter när

det gäller utskrivning av patienter, som begått brott vilka inte blivit beivrade,

har väckt kritik på många håll. Sinnessjuknämnden ifrågasätter om kommitténs

gränsdragning mellan nämndfall och andra fall är praktikabel. Ett

brott, varigenom annans personliga integritet blivit kränkt, är i allmänhet

mycket lättare konstaterbart än t. ex. ett egendomsbrott. Inte desto mindre

är problem om rubricering som O-fall f. n. inte sällsynta, beroende än på

vanskligheten i fråga om bevisprövningen, än på tveksamhet om hur gärningen

bör bedömas straffrättsligt. Sinnessjuknämnden tror inte att det går

att klara dessa svårigheter, om all slags brottslighet skall komma med i bedömningen.

Så länge t. ex. ett egendomsbrott — förskingring, trolöshet mot

huvudman, bodräkt m. m. — inte är lagfört och inte ens utrett av polismyndighet

är det i de flesta fall omöjligt att avgöra om brottslighet föreligger

och hur den skall bedömas. Nämnden hyser därför den uppfattningen

att man bör bibehålla den nuvarande avgränsningen av nämndfall när det

gäller brott som inte blivit lagförda. Även från flera andra håll har önskemål

framställts om att nuvarande ordning bibehålls.

Den fördelning av utskrivningsärendena mellan överläkaren och utskrivningsnämnden

som fastslagits i gällande lagstiftning är enligt min mening

väl avvägd, och jag finner inte att kommittén anfört övertygande skäl för

att inskränka överläkarens befogenheter. Tvärtom torde den föreslagna uppdelningen

komma att medföra svåra gränsdragningsproblem. Jag förordar

att den nuvarande fördelningen av utskrivningsärendena bibehålls. Såsom

sinnessjuknämnden framhållit i sitt remissyttrande torde man då kunna

avvara den av kommittén föreslagna möjligheten till delegation av beslutandebefogenheten

från den lokala nämnden till överläkaren.

Vad kommittén anfört om att det bör vara möjligt för nämnden att liksom

f. n. sker överlåta vissa åtgärder i samband med utskrivningen på överläkaren

finner jag mig kunna biträda. Jag vill understryka att delegationen

bör avse endast mer delaljbelonade spörsmål i samband med försöksutskrivningen.

Om exempelvis nämnden anser det vara en förutsättning för

sådan utskrivning att patienten erhåller ett visst slags arbete men finner

det vara av underordnad betydelse hos vilken arbetsgivare patienten blir

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

anställd, bör det kunna överlåtas på överläkaren att bestämma arbetsplatsen.

Det kan också inträffa, att nämnden anser det vara en förutsättning

för försöksutskrivning att patienten erhåller arbete hos en viss bestämd

arbetsgivare men att det inte är helt klart med anställningen vid tiden

för nämndens sammanträde. Det bör då kunna överlåtas på överläkaren att

bestämma den närmare tidpunkten för utskrivningen. I båda fallen bör utskrivningen

kunna uppskjutas endast kortare tid, eljest bör nämnden ta upp

ärendet till ny prövning. Ett annat fall där det bör kunna anförtros överläkaren

att närmare bestämma förutsättningarna är då nämnden finner

det vara nödvändigt att patienten underkastar sig viss behandling. Överläkaren

bör då kunna få avgöra t. ex. hur ofta behandling bör komma till

stånd. Om försöksutskrivningen behöver förbindas med föreskrifter bör

innehållet i dessa i princip fastställas av nämnden men det bör kunna överlåtas

åt överläkaren att utforma detaljer.

Liksom hittills bör överläkaren ha möjlighet att hänskjuta utskrivningsärende

som ankommer på honom till den lokala nämndens prövning.

Har en patient, som enligt de nu föreslagna reglerna skall skrivas ut av

nämnden, blivit slutligt utskriven och blir han därefter åter intagen på

sjukhus med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa

fall, skall hans ställning i utskrivningshänseende givetvis bedömas med hänsyn

till den nya intagningen, såsom också kommittén föreslagit. Ett brott

som begåtts före den tidigare utskrivningen skall således inte vara bestämmande

för om utskrivningsbefogenheten efter den nya intagningen skall

ankomma på överläkaren eller nämnden. Detta torde stå klart utan att det

särskilt anges i lagtexten.

Enligt gällande rätt kan framställning om utskrivning

göras av patienten själv, av förmyndare, god man, make eller anförvant samt

av den som är ansvarig för vårdkostnaden. Framställning till sinnessjuknämnden

och utskrivningsnämnderna skall göras skriftligen. Så snart en

patient gett till känna att han anser att han inte bör hållas kvar på sjukhuset

skall han genom överläkarens försorg underrättas om sin rätt att göra framställning

om utskrivning. Är det utskrivningsnäinnden som har att besluta,

skall patienten beredas möjlighet att upprätta erforderliga skrifter. Om

överläkaren finner anledning till utskrivning i fall där beslutanderätten inte

ankommer på honom skall han ofördröjligen göra anmälan hos nämnden.

Sådan anmälan får också göras av överinspektören.

Enligt kommittén bör behörighet att ansöka om utskrivning i första hand

tillkomma patienten. Härjämte är det enligt kommittén motiverat, att en

sådan rätt tillerkänns patientens make, föräldrar, barn och syskon. Samma

rätt bör tillkomma förmyndare. Kommittén anser inte att det finns behov

av en bestämmelse om rätt för den som är ansvarig för vårdkostnaden

att begära utskrivning. Att överläkaren skall underrätta en patient, som

anser att han inte bör kvarhållas, om hans rätt att begära utskrivning anser

s. 79 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

79

kommittén uppenbart utan särskilt stadgande. Av liknande skäl erfordras

enligt kommittén inte heller någon bestämmelse om att patienten skall beredas

tillfälle att upprätta erforderliga skrifter. Om överläkaren finner anledning

till utskrivning i fall då han inte själv är behörig att förordna om

utskrivning, bör han liksom f. n. vara skyldig att göra anmälan till nämnden.

Vad kommittén föreslagit i dessa delar har godtagits av samtliga remissinstanser

och jag ansluter mig för egen del i huvudsak till förslaget. Utskrivning

bör dock kunna begäras även av person, som stadigvarande sammanbor

med patienten utan att vara gift med denne, och av god man. I motsats till

kommittén finner jag det vara av värde att överläkarens skyldighet att underrätta

patienten om hans möjlighet att begära utskrivning får stå kvar i

lagen, likaså skyldigheten att ge patienten tillfälle att upprätta nödvändiga

handlingar. Jag vill slutligen understryka att överläkaren i de fall utskrivningsrätten

ankommer på honom givetvis är skyldig att oberoende av framställning

förordna om utskrivning, så snart förutsättningarna för kvarhållande

inte längre föreligger.

Enligt gällande lagstiftning är utskrivningsnämnd inte skyldig att mer

än en gång var fjärde månad pröva framställning om utskrivning. Med

framställning avses här inte överläkarens anmälan om att utskrivning bör

komma till stånd. Med hänsyn till att moderna behandlingsmetoder i många

fall möjliggör en avsevärt snabbare förbättring av patienten än tidigare anser

kommittén att rätten att påkalla utskrivning inte bör begränsas lika

starkt som f. n. Restriktioner torde endast erfordras för extrema fall. Kommittén

föreslår att man ersätter den nuvarande regeln med en bestämmelse

om att nämnden, när ansökan om utskrivning lämnas utan bifall, skall om

särskilda skäl föreligger kunna bestämma viss tid, inte överstigande tre

månader, inom vilken förnyad ansökan inte får göras.

Från ett par håll har kritik riktats mot den föreslagna bestämmelsen. Man

anser att den nuvarande regeln är att föredra ur psykologisk synpunkt, eftersom

den ger patienten möjlighet att argumentera för sin sak i obegränsad

utsträckning. Enligt min uppfattning har denna invändning fog för sig och

jag förordar därför att den nuvarande bestämmelsen bibehålls, med en viss

redaktionell jämkning, dock att den tid, inom vilken ansökan inte på nytt

behöver prövas, nedsätts från fyra till tre månader.

Enligt sinnessjuklagen kan återintagning under utskrivning

på försök ske om givna föreskrifter åsidosätts eller fortsatt

vård på sjukhuset eljest befinns påkallad, överläkaren beslutar om återintagning

även i de fall då nämnden förordnat om utskrivning.

Enligt kommittén bör återintagning äga rum om det finns anledning anta

att den försöksutskrivnes tillstånd är sådant, att han kan tas in för vård på

mentalsjukhus oberoende av sitt samtycke. Däremot anser kommittén att

återintagning inte bör tillgripas enbart som en disciplinär åtgärd mot en

patient som åsidosatt meddelade föreskrifter. Ett åsidosättande av föreskrif
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

terna kan dock ofta innebära att vederbörande behöver återintas av andra

skäl.

Behörigheten att besluta om återintagning bör enligt kommittén alltjämt

tillkomma överläkaren oavsett om det är han själv eller nämnden som förordnat

om utskrivning på försök. Liksom vid andra former av intagning bör

det finnas möjlighet för överläkaren att överlåta på annan läkare vid sjukhuset

att besluta.

Något krav på läkarintyg eller andra handlingar bör enligt kommittén

inte uppställas för att återintagning skall få ske. Beslutet bör kunna grundas

enbart på muntliga uppgifter. Efter återintagning bör överläkaren verkställa

prövning av vårdbehovet. Prövningen bör enligt kommittén göras inom tio

dagar efter återintagningen.

Kommitténs förslag i fråga om återintagning under försöksutskrivning

har godtagits eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Föreningen

Sveriges häradshövdingar påpekar dock att bestämmelserna kan

föranleda viss oklarhet om läget om den försöksutskrivne självmant återvänder

till sjukhuset. Föreningen ställer frågan om han i sådant fall är intagen

enligt den fria intagningsformen eller intagen på handlingar.

Enligt min mening bör man bedöma reglerna för återintagning med utgångspunkt

från den huvudprincipen att patienten alltid skall slutligt utskrivas,

när det är klart att förutsättningarna för intagning på handlingar

inte längre föreligger. På det sätt kommittén i sitt lagförslag har angett

förutsättningarna för återintagning kan man få det intrycket att det normalt

skall kunna förekomma att patienter är utskrivna på försök, trots att

förutsättningar för slutlig utskrivning föreligger. Detta intryck förstärks av

kommitténs förslag att ny vårdbehovsprövning skall äga rum efter återintagningen.

Det är enligt min uppfattning synnerligen viktigt att man håller

fast vid att frågan om slutlig utskrivning skall prövas kontinuerligt,

antingen patienten vistas på sjukhuset eller är utskriven på försök. Med

detta betraktelsesätt behövs ingen annan regel om återintagning under utskrivning

på försök än att överläkaren skall kunna besluta om återintagning

när förhållandena påkallar det.

Som förutsättning för att överläkaren skall kunna överlåta på annan läkare

vid sjukhuset att besluta om återintagning bör, liksom i fråga om intagning,

gälla att det föreligger särskilda skäl. Delegation bör avse viss

patient.

s. 81 Kontrollera mot PDF

indra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

81

Talan mot beslut i intagnings- och utskrivningsfrågor m. m.

Enligt gällande bestämmelser är talan mot läkarens beslut

tillåten när överläkaren avslagit framställning om utskrivning. Talan förs

hos sinnessjuknämnden, och rätt att föra talan tillkommer samma personer

som är behöriga att begära utskrivning. Den som är missnöjd

med beslut om intagning för vård på mentalsjukhus eller med den prövning

av vårdbehovet, som verkställts i anslutning därtill, saknar däremot

möjlighet att överklaga dessa avgöranden. Anser patienten att avgörandet

är felaktigt, är han hänvisad till att begära utskrivning. Gör han detta i

nära anslutning till intagningen, torde utskrivningsprövningen i realiteten

ofta komma att innefatta en bedömning av om intagningen varit berättigad.

Någon formell prövning av frågan om vederbörliga förutsätlningai

för intagning förelegat görs dock inte.

Frågor om frigång och permission behandlas, såsom jag tidigare anföri,

i sinnessjukvårdsstadgan, och någon bestämmelse om klagorätt i dessa ärenden

finns inte i stadgan.

Kommittén anser det motiverat att rätt till klagan införs över såväl beslut

om intagning på handlingar som överläkares ställningstagande vid vårdbehovsprövningen.

Därmed skulle också nås bättre överensstämmelse med

de krav som Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna ställer på att lagligheten

av ett frihetsberövande snabbt skall kunna överprövas. Vidare bör enligt

kommittén möjlighet finnas att överklaga beslut om återintagning

under försöksutskrivning. Klagorätt bör också finnas mot beslut av överläkare,

varigenom en utskrivning erhållit karaktären av utskrivning på

försök i stället för slutlig utskrivning. Hinder bör enligt kommittén inte

heller möta mot att klaga över särskilda föreskrifter, som meddelats i samband

med utskrivning på försök, eller över förordnande att den utskri* ne

skall stå under tillsyn. Även valet av tillsynsman bör kunna överklagas. Med

beslut, varigenom utskrivning vägrats, bör vidare i klagonanseende jämställas

avgöranden, varigenom framställning om rätt att på egen hand vistas

utom sjukhusområdet lämnats utan bifall.

Kommittén föreslår att talan mot beslut av läkare skall gå till den lokala

nämnden. Behörighet att överklaga besluten bör, i överensstämmelse med

vad som föreslagits i fråga om rätten att begära utskrivning, tillkomma

patienten och hans närmaste samt förmyndare. Klagomålen bör alltid vara

skriftliga.

Kommitténs förslag har i sina huvuddrag godtagits under remissbehandlingen.

Man har allmänt ansett det vara en vinst att beslutet i intagnings6

— Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 2 and. Ar 4 i

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Andra lagutskottets utlåtande nr M år li)66

frågan skall kunna överklagas. Likaså har det med tillfredsställelse noterats

att talan mot överläkarens beslut skall föras hos den lokala nämnden i

stället för hos mentalsjuknämnden. Från några håll har man dock ifrågasatt

om det från rättssäkerhetssynpunkt kan anses påkallat med klagorätt beträffande

överläkarens beslut om rätt för patienten att vistas på egen hand

utom sjukhusområdet. Det har hävdats att permission är en ren vårdfråga

och att ingrepp i läkarens beslutanderätt inte bör göras i sådana frågor.

För egen del ansluter jag mig i huvudsak till kommitténs förslag. Enbart

valet av tillsynsman bör dock inte kunna överklagas. Någon sådan möjlighet

finns inte på närliggande områden. Såsom under remissbehandlingen

påpekats bör det komma till klart uttryck i lagtexten att talan inte får föras

mot beslut varigenom intagning vägrats eller utskrivning skett, med undantag

dock att såsom kommittén föreslagit talan bör kunna föras mot beslut

som innebär att en patient blivit försöksutskriven när han begärt att bli

slutligt utskriven. Med anledning av vad justitiekanslersämbetet anfört i

sitt remissyttrande vill jag vidare understryka att ett intagningsbeslut, som

överklagas, bör bli föremål för en allsidig prövning av den lokala nämnden.

Enligt 1949 års lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus

fordras för att en utskrivningsnämnd skall kunna besluta om

utskrivning att nämndens ledamöter är ense. Är ledamöterna inte ense skall

ärendet hänskjutas till sinnessjuknämnden om någon av dem påyrkar det.

Överläkaren är självskriven ledamot av den lokala nämnden. Lämnas framställning

om utskrivning utan bifall föreligger rätt till talan mot

den lokala nämndens beslut. Var och en som kan påkalla

utskrivning kan hänskjuta utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens

prövning genom skriftlig framställning.

Har utskrivningsnämnden beslutat om utskrivning i N-fall, O-fall eller

PN-fall, kan överinspektören och statsåklagarcn skriftligen hänskjuta utskrivningsfrågan

till sinnessjuknämnden, om de av särskilda skäl gjort

förbehåll därom. Framställningen skall göras inom fjorton dagar från nämndens

beslut. I sådant fall går nämndens beslut inte i verkställighet förrän

det blivit bestående eller sinnessjuknämnden förordnat att det får verkställas.

Kommittén föreslår att den lokala nämndens avgörande skall kunna hänskjutas

till mentalsjuknämndens prövning efter i princip samma grunder

som föreslagits beträffande klagan över läkares beslut. Med hänsyn till att

mentalsjuknämnden inte bör betungas med mindre viktiga ärenden föreslår

kommittén, att talan inte skall kunna föras mot beslut, varigenom patienten

vägrats att på egen hand vistas utom sjukhusområdet eller försöksutskriven

ålagts att iaktta särskilda föreskrifter eller att stå under tillsyn. Klagomål

till mentalsjuknämnden bör alltid vara skriftliga.

Enligt kommitténs förslag i fråga om de lokala nämndernas sammansättning,

som jag återkommer till i det följande, skall överläkaren inte längre

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

vara ledamot av nämnden. Kommittén finner att starka skäl talar för att i

stället bereda överläkaren möjlighet att till mentalsjuknämnden hänskjuta

beslut, varigenom utskrivning medgetts eller vägrats. Överläkaren är den

som bäst känner till patienten och har de största möjligheterna att bedöma,

vilka faror som kan vara förbundna med utskrivningen. Kommittén föreslår

en generell hänskjutningsrätt till mentalsjuknämnden för överläkaren eller

annan läkare, om beslutet rör fråga där läkaren själv meddelat beslut eller

avgett yttrande. Läkaren skall enligt förslaget vara skyldig att vid nämndens

sammanträde göra förbehåll om att han vill hänskjuta frågan till mentalsjuknämnden

samt inom tre dagar från nämndens beslut inge skriftlig

framställning till nämnden. Har överläkaren gjort sådant förbehåll skall

beslut om utskrivning inte få verkställas förrän det visat sig att det blivit

bestående eller läkaren förklarat sig avstå från att göra framställning om

mentalsjuknämndens prövning.

Kommittén upplyser att under de senaste tio åren i medeltal 28 ärenden

per år hänskjutits till sinnessjuknämndens prövning av statsåklagare. I

drygt en fjärdedel av fallen har utskrivningsbeslutet undanröjts och i en

knapp femtedel har andra ändringar gjorts i utskrivningsnämndernas beslut.

Kommittén anser att statsåklagarens hänskjutningsrätt bör bibehållas. Enligt

gällande instruktion åligger det utskrivningsnämnderna att underrätta

statsåklagaren när det blir fråga om att skriva ut patienter, som begått brott

mot annans personliga säkerhet. Underrättelseskyldigheten fullgörs vanligen

på det sättet, att handlingarna rörande patienten skickas till statsåklagaren

med begäran om yttrande inom viss tid. I åtskilliga av de fall som f. n. remitteras

framstår en sådan åtgärd som tämligen onödig. En lämplig begränsning

anser kommittén vara, att det åläggs vederbörande statsåklagare att

själv göra anmälan hos den lokala nämnden om de fall där han önskar avge

yttrande före utskrivning. Har statsåklagaren gjort sådan anmälan, bör

nämnden vara skyldig att underrätta honom när utskrivning blir aktuell.

Kommitténs förslag har godtagits av det stora flertalet remissinstanser.

Från några håll har man förordat att talan skall få föras hos mentalsjuknämnden

även mot beslut varigenom en försöksutskriven ålagts att iaktta

särskilda föreskrifter eller att stå under tillsyn av annan person. När det

gäller läkarens hänskjutningsrätt påpekar justitiekanslersämbetet att det är

en allmän förvaltningsrättslig grundsats att en statlig myndighet, vars beslut

ändrats av en besvärsmyndighet, inte får överklaga avgörandet i bcsvärsmålet.

Bakom denna grundsats ligger tanken att besvärsmyndigheten har att

företräda samma intressen som den myndighet vars beslut ändrats. Betraktelsesättet

synes enligt ämbetet tillämpligt även i fråga om förhållandet mellan

den läkare vars beslut överklagats och den lokala nämnden. Det kan därför

enligt ämbetets mening sättas i fråga om i här avsedda fall talerätt bör

tillkomma den läkare som beslutat i ärendet. Vad angår formerna för statsåklagarens

medverkan har anmärkningar mot förslaget riktats från flera

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

håll. Riksåklagarämbetet hyser farhågor för att den av kommittén föreslagna

ordningen skulle komma att medföra att åklagarna tvingas att göra förbehåll

i praktiskt taget alla mål och förordar att det nuvarande systemet bibehålls.

Jag ansluter mig till kommitténs förslag beträffande vilka beslut av den

lokala nämnden som skall kunna överklagas. Jag anser också, att läkare bör

ha möjlighet att få den lokala nämndens avgörande underställt den centrala

nämndens prövning. Såsom medicinalstyrelsen anfört bör det dock vara tillräckligt

att överläkaren har denna möjlighet. Någon skillnad bör enligt

min mening inte göras mellan de fall, då den lokala nämnden överprövat ett

beslut som meddelats av läkare, och de fall där nämnden beslutat i första

instans.

Bestämmelserna om statsåklagares medverkan i utskrivningsfrågor tillkom

i samband med 1949 års lagstiftning om de lokala nämnderna. Man

ansåg det vara av betydelse för tillvaratagande av samhällets skyddsintressen,

att ett beslut om utskrivning kunde föras under sinnessjuknämndens

prövning. Enligt min uppfattning bör det föreligga tungt vägande skäl för

att i en modern vårdlag ha bestämmelser av den karaktär det här är fråga

om. Någon motsvarighet finns inte inom andra sociala och medicinska vårdområden

och inte heller inom kriminalvården. Det bör också uppmärksammas

att utskrivning i samband med vårdbehovsprövningen alltid skall beslutas

av överläkaren ensam och att statsåklagaren därvid inte har möjlighet

att föra saken vidare. Med hänsyn till det anförda anser jag att statsåklagarens

rätt att hänskjuta ärende till den centrala nämndens prövning

i fortsättningen kan avvaras.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr M år 1966

85

Nämnderna

I fråga om de lokala nämndernas sammansättning

gäller f.n. att de skall bestå av sjukvårdsläkaren, en lagfaren ordförande, som

bör vara innehavare av domarämbete, och en person med erfarenhet i allmänna

värv.

Kommittén framhåller att överläkaren inte bör vara ledamot av den lokala

nämnden, när denna överprövar beslut av överläkaren eller annan läkare vid

sjukhuset. Inte heller i de fall då nämnden handlägger frågor om utskrivning

som första instans anser kommittén det tillfredsställande att överläkaren

deltar i nämndens prövning. Kommittén föreslår därför att överläkaren

inte skall kunna vara ledamot av nämnden. I det sammanhanget erinrar

kommittén om de krav på en självständig och oberoende ställning som med

hänsyn till den tidigare nämnda Europarådskonventionen måste ställas på

de organ, som skall pröva frågor om intagning på och utskrivning från mentalsjukhus.

Någon annan ändring av nämndernas sammansättning bör enligt kommittén

inte göras. Nämnderna föreslås bestå av en lagfaren ordförande, en

läkare och en person med erfarenhet i allmänna värv. Ordföranden bör vara

eller ha varit innehavare av domarämbete. Läkarledamoten bör om möjligt

vara psykiater. Beträffande vissa sjukhus torde dock möjligheterna att

tillföra nämnderna utomstående läkare med psykiatrisk utbildning eller

erfarenhet vara små. Kommittén har därför övervägt om någon annan av

sjukhusets läkare än överläkaren bör kunna ingå i nämnden. Läkare som är

knuten till den slutna psykiatriska vården vid sjukhuset bör enligt kommitténs

mening av principiella skäl inte komma i fråga som ledamot. Däremot

bör enligt kommittén hinder inte möta mot att annan läkare vid sjukhuset,

främst hjälpverksamhetsläkaren, förordnas till ledamot av nämnden.

Förslaget att överläkaren inte längre skall vara ledamot av den lokala

nämnden har föranlett en livlig debatt under remissbehandlingen. Från

många håll har man motsatt sig förslaget och önskat att nuvarande sammansättning

bibehålls. Man har ansett det rimligt att den läkare som bäst

känner patienten och har det yttersta ansvaret för vården av honom också

får vara ledamot av nämnden. Kravet på objektivitet anser man fullt tillgodosett

genom att det, såsom jag återkommer till i det följande, förutsätts

majoritetsbeslut i nämnden. Man pekar också på bristen på läkare inom den

psykiatriska vården och uttalar farhågor för att det blir svårt att tillföra

nämnderna tillräckligt kvalificerad sakkunskap.

Det stora flertalet remissinstanser har emellertid tillstyrkt förslaget, i

huvudsak på de av kommittén anförda grunderna, eller lämnat det utan

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

erinran. För egen del ansluter jag mig också i princip till kommitténs förslag.

Eftersom en nämnd bör kunna vara gemensam för flera sjukhus, bör

bestämmelsen utformas så att läkare som tjänstgör inom den slutna psykiatriska

vården inte får deltaga som ledamot i behandlingen av ärende som

rör patient på det sjukhus där han är verksam.

Ett yrkande av bl. a. justitiekanslersämbetet om att nämndledamöterna

skall ha avlagt domared eller domar försäkran finner jag mig böra biträda.

Ordföranden i nämnden bör vara eller ha varit innehavare av ordinarie

domartjänst och läkarledamoten bör vara särskilt kunnig i psykiatri.

När det gäller förfarandet hos de lokala nämnderna

innehåller 1949 års lag bestämmelser om att utskrivningsnämndens ledamöter

skall ha skaffat sig personlig kännedom om patienten innan nämnden

fattar beslut i utskrivningsärende. Är patienten utskriven på försök, får dock

beslut fattas även om inte samtliga ledamöter har sådan kännedom.

Värdet av att ledamöterna i den lokala nämnden personligen sammanträffar

med patienten kan enligt kommitténs mening inte tillräckligt understrykas.

Kommittén anser det i allmänhet vara att föredra, att detta personliga

sammanträffande äger rum vid nämndens sammanträde, och föreslår att

patienten bör vara personligen närvarande vid sammanträdet, om inte särskilda

skäl talar däremot. Kravet på patientens personliga närvaro bör kunna

efterges endast under särskilda förhållanden. När det är fråga om fortsatt

försöksutskrivning eller slutlig utskrivning efter försöksutskrivning torde

det i allmänhet inte vara påkallat att patienten inställer sig personligen.

Även eljest kan hans personliga närvaro framstå som obehövlig. Personlig

inställelse bör inte heller komma i fråga, om den är olämplig från medicinsk

synpunkt. Det bör ankomma på sjukhusnämnden att i enlighet med de anförda

riktlinjerna i varje särskilt fall avgöra om patienten bör vara personligen

närvarande.

Förutom patienten bör enligt kommittén även läkaren som regel vara

närvarande vid nämndens sammanträde för att tillhandagå med upplysningar.

Upplysningarna bör lämnas muntligen och läkaren bör inte betungas med

skriftliga yttranden till nämnden. Det torde dock inte alltid vara nödvändigt

att läkaren är närvarande under hela förhandlingen. Särskilt framhåller

kommittén att patienten inte bör hindras att meddela sig med nämndledamöterna

utan att läkaren är närvarande. Förs talan hos nämnden av annan

än patienten, bör den som för talan beredas tillfälle att närvara vid sammanträdet.

Om ett ärende handläggs i patientens frånvaro bör enligt kommittén

nämndens ledamöter, liksom f. n., vara skyldiga att ha skaffat sig personlig

kännedom om patienten innan ärendet avgörs. Är denne utskriven på försök,

bör dock ärendet kunna avgöras även om inte någon av ledamöterna

har sådan kännedom.

Prövningen vid den lokala nämnden bör, anför kommittén vidare, ske

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Andra lagutskottets utlåtande nr U år 1966

under sådana former att en objektiv och från rättssäkerhetssynpunkt betryggande

utredning säkras. Kommittén föreslår en uttrycklig bestämmelse

om rätt för patienten att i ärende hos nämnden anlita biträde eller företrädas

av ombud. Krav på särskilda kvalifikationer hos biträde eller ombud har

inte ansetts böra uppställas. Biträde eller ombud, som visar oskicklighet eller

oförstånd eller som eljest befinns olämplig, bör dock kunna avvisas. Kommittén

föreslår vidare, att offentligt biträde skall kunna förordnas åt en

patient, om det behövs för att tillvarata hans rätt. Särskilda behörighetsregler

för sådant biträde har inte ansetts erforderliga.

Kommittén förordar, att den informella handläggningsordning som utvecklat

sig vid de lokala nämnderna i allt väsentligt bibehålls och att man

på allt sätt undviker att förfarandet får en rättegångsliknande prägel. Förhandlingen

bör i princip vara muntlig. Det bör dock vara möjligt att åbeiopa

skriftligt material utan att detta ovillkorligen behöver föredras vid förhandlingen.

Häri ligger en viss fara för den enskildes rättssäkerhet men det synes

enligt kommittén vara en oundviklig konsekvens av sekretesslagen, enligt

vilken man kan vägra att lämna ut handlingar som avser någons intagning,

vård eller behandling på anstalt eller inrättning eller eljest någons vård eller

behandling av läkare, om det finns anledning antaga att ändamålet med behandlingen

eller vården kommer att motverkas eller någons personliga säkerhet

sättas i fara genom att handlingarna utlämnas. Olägenheterna torde

i huvudsak kunna elimineras, om patienten har biträde eller ombud och

denne får ta del av handlingarna.

Förhandlingen vid lokal nämnd bör, med hänsyn till att där regelmässigt

behandlas grannlaga personliga förhållanden, enligt kommitténs mening

inte vara offentlig. Någon uttrycklig bestämmelse därom anses inte

erforderlig. Det bör dock inte föreligga något hinder att viss person får

rätt att närvara vid förhandlingen, om det finns särskilda skäl för detta.

Kommittén föreslår vidare att den nuvarande möjligheten att föranstalta

om vittnesförhör vid domstol ersätts med en bestämmelse om att förhör inför

nämnden skall kunna anordnas med personer, som kan antas ha kännedom

om omständigheter av betydelse för nämndens prövning. Den som hörs

inför nämnden föreslås få rätt till ersättning av allmänna medel enligt de

grunder som gäller för ersättning till vittnen. Någon ovillkorlig rätt för patienten

eller annan att påfordra förhör bör enligt kommittén inte finnas. Det

bör ankomma på nämnden att i varje särskilt fall pröva om tillräckliga skäl

finns därför. En begäran om förhör bör dock inte avslås annat än om det

kan antas att förhöret kommer att sakna betydelse. Med hänsyn till önskemålet

om en så formlös handläggningsordning som möjligt har kommittén

funnit övervägande skäl tala för att förhören hålls utan edgång.

Enligt kommitténs bedömande kan det utan olägenhet överlämnas åt

nämnden att besluta, om patienten skall ha rätt att närvara vid förhör med

annan person. Frågan bör bedömas med ledning av sekretesslagens bestäm
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

melser och även med hänsyn till om den som skall höras av rädsla eller

annan anledning inte vågar uttala sig vid förhöret eller om hans uppgifter

eljest kan påverkas av att patienten är närvarande. Hinder torde i allmänhet

inte böra föreligga mot att biträde eller ombud i stället är närvarande. Kan

det befaras att syftet med att patienten utestängs från förhöret äventyras,

framhåller kommittén, torde ombudet eller biträdet böra avvisas. Patienten

bör efter förhöret genom nämndens försorg underrättas om vad som förekommit,

om det kan ske utan olägenhet. Avgörandet i vad mån patienten bör

få del av de uppgifter som kommit fram vid förhöret blir en avvägningsfråga.

Inte sällan torde intresset av att skydda den hörde eller annan utgöra

hinder däremot.

Med hänsyn till nämndernas ändrade sammansättning och deras ställning

som självständiga prövningsorgan anser kommittén, att man inte bör upprätthålla

det nuvarande kravet på enighet inom nämnden för att utskrivning

skall få ske. Anledning synes inte föreligga att frångå den allmänna regeln

att majoritetens uppfattning fäller utslaget i kollegiala organ. Genom överläkarens

hänskjutningsrätt har sörjts för att utskrivningsfrågan kan komma

under bedömande av den centrala prövningsmyndigheten.

Jag har utförligt uppehållit mig vid kommitténs förslag i fråga om förfarandet,

eftersom jag anser att reglerna härom är av synnerlig vikt för den

enskildes rättssäkerhet. Det är en mycket svår uppgift att avväga dessa regler

så att de blir tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt utan att man

samtidigt hamnar i ett förfarande som blir så rättegångsliknande att det

alltför mycket fjärmar mentalsjukvården från annan sjukvård. Kommitténs

förslag, som i huvudsak rönt ett positivt mottagande under remissbehandlingen,

synes mig som helhet utgöra en lycklig avvägning mellan dessa

båda intressen, och jag kan i stort sett ansluta mig till förslaget och till de

motivuttalanden kommittén gjort i anslutning därtill. Jag kan dock inte

biträda förslaget om möjlighet för nämnden att förordna offentligt biträde.

Någon sådan möjlighet finns inte när det gäller övriga administrativa frihetsberövanden.

Frågan sammanhänger nära med möjligheten att erhålla

fri rättegångshjälp i förvaltningsprocessen, och i avvaktan på en samlad bedömning

av dessa spörsmål finner jag mig inte böra förorda att möjlighet

öppnas att förordna offentligt biträde på det nu aktuella området.

Justitiekanslersämbetet anser att nämndens beslut i princip bör vara motiverade

även om vissa inskränkningar i motiveringsskyldigheten är oundgängliga.

Jag delar denna uppfattning. Motiveringsskyldigheten bör ha det

innehållet att nämndbeslut, som innebär ogillande av besvär i frågor om intagning

eller slutlig utskrivning eller avslag på ansökan om sådan utskrivning,

skall innehålla besked om vilka av de i lagen angivna förutsättningarna

som nämnden grundar sitt beslut på.

Kommittén har uttalat att det i vissa fall kan vara onödigt att läkaren är

närvarande under hela sammanträdet med nämnden och att det ibland kan

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

vara lämpligt att patienten får lägga fram sin sak i läkarens frånvaro. Detta

torde kunna komma till uttryck i lagtexten på liknande sätt som när det

gäller patientens närvaro, nämligen genom en föreskrift att läkaren bör vara

närvarande om inte särskilda skäl föranleder annat.

Ärende som handläggs i patientens frånvaro bör inte få avgöras utan att

nämndens ledamöter före avgörandet skaffat sig personlig kännedom om

patienten. Är patienten utskriven på försök, bör dock ärendet kunna avgöras

om minst en av ledamöterna har sådan kännedom.

Jag vill slutligen beröra en fråga som har visst samband med förfarandet

hos nämnderna. Kommittén har föreslagit att patienterna skall få rätt att

vända sig till nämndens ledamöter i frågor rörande förhållandena på sjukhuset

och i sina personliga angelägenheter samt vidare att ledamöterna skall

få befogenhet att med befattningshavare vid sjukhuset ta upp frågor rörande

förhållanden, som inte avser den medicinska behandlingen, och även eljest

verkställa utredningar och göra de framställningar som de anser påkallade.

Enligt förslaget skall bestämmelser härom införas i instruktionen för

nämnderna. Så gott som samtliga remissinstanser har tagit bestämt avstånd

från detta förslag under åberopande bl. a. av att det strider mot principen

om nämndens fristående och opartiska ställning. Jag kan inte heller förorda

att det genomförs.

Kommittén har valt benämningen sjukhusnämnd i stället för utskrivningsnämnd

bl. a. på grund av de befogenheter som jag nyss avstyrkt att dess

ledamöter skall få. Även om beteckningen utskrivningsnämnd inte är i allo

lämplig, eftersom nämnderna också skall pröva besvär över beslut i intagningsfrågor,

förordar jag dock att den bibehålls. Utskrivningsnämnd bör

kunna inrättas antingen för ett sjukhus särskilt eller för två eller flera sjukhus

gemensamt.

I fråga om den centrala nämndens sammansättning anknyter

kommittéförslaget till nuvarande regler om sinnessjuknämnden.

Denna består av fem ledamöter. Chefen för medicinalstyrelsen är självskriven

ledamot. Övriga ledamöter utses av Kungl. Maj:t för viss tid. Av de särskilt

utsedda ledamöterna skall två vara i sinnessjukvård särskilt kunniga

läkare. De båda övriga får inte vara läkare, och den ene av dem skall vara

eller ha varit ordinarie innehavare av domarämbete. Utom chefen för medicinalstyrelsen

får inte mer än en av nämndens ledamöter vara befattningshavare

i styrelsen. Kungl. Maj :t förordnar ordförande. Enligt kommitténs

förslag görs den avvikelsen från vad som nu gäller att chefen för medicinalstyrelsen

inte skall vara självskriven ledamot av nämnden. I överensstämmelse

med vad som f. n. tillämpas bör domaren vara ordförande i nämnden.

Detta bör enligt kommittén komma till uttryck i lagtexten.

Kommitténs förslag har inte mött någon gensaga under remissbehandlingen

och jag förordar att den centrala nämnden får den sammansättning

kommittén föreslagit. Nämnden bör dock kallas psykiatriska nämnden i

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

stället för mentalsjuknämnden. Liksom ledamöterna av de lokala nämnderna

bör psykiatriska nämndens ledamöter ha avlagt domared eller

domarförsäkran.

Reglerna om förfarandet hos den centrala nämnden bör

bedömas mot bakgrunden av de bestämmelser som finns i instruktionen för

sinnessjuknämnden. Enligt denna är nämnden berättigad att genom någon

av sina ledamöter låta verkställa undersökning av patienten, innan nämnden

beslutar i ett utskrivningsärende. Nämnden har också möjlighet att

inhämta utlåtande beträffande patienten av överinspektören eller i vissa fall

av annan läkare som förordnas av medicinalstyrelsen.

Kommittén konstaterar att förfarandet hos sinnessjuknämnden i huvudsak

är skriftligt. Muntlig förhandling förekommer mycket sällan. Kommittén

finner det av praktiska skäl inte möjligt att införa en regel om obligatorisk

muntlig förhandling inför mentalsjuknämnden men understryker

vikten av att nämnden bereder ökat utrymme för muntlig förhandling. Detta

bör i lagen komma till uttryck så att muntlig förhandling skall hållas, om

ärendets beskaffenhet kräver det. Muntlig förhandling bör liksom f. n. kunna

äga rum endast på det sjukhus där patienten är intagen. Den möjlighet instruktionen

ger till läkarundersökning genom nämndledamot eller läkare

utanför nämnden utnyttjas i mycket ringa omfattning men den bör enligt

kommittén bibehållas och komma till väsentligt ökad användning. I övrigt

bör vad som gäller i fråga om förfarandet vid de lokala nämnderna i tilllämpliga

delar gälla även för mentalsjuknämnden. Liksom f. n. bör nämndens

avgöranden fattas genom majoritetsbeslut.

Även när det gäller förfarandet hos den centrala nämnden har kommittéförslaget

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av så gott som samtliga

remissinstanser. Jag ansluter mig till förslaget. Vad jag tidigare anfört om

motiveringen av beslut bör gälla även för psykiatriska nämnden.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

91

Övriga frågor

Tystnadsplikt

Vissa bestämmelser om tystnadsplikt finns i sjukvårdslagen. Dessa innebär

att ledamot eller suppleant i sjukvårdsstyrelse eller direktion för

sjukhus eller den som är anställd i den sjukvårdande verksamhet, som

avses i sjukvårdslagen, inte får yppa något till obehöriga om patients sjukdom

eller personliga förhållanden i övrigt som han fått kännedom om i

denna sin egenskap. Vidare finns i instruktionen för utskrivningsnämnderna

bestämmelser om tystnadsplikt för ledamöter och suppleanter och för dem

som eljest är verksamma inom nämnderna. Varken sinnessjuklagen eller

sinnessjukvårdsstadgan innehåller däremot bestämmelser om tystnadsplikt.

Kommittén har föreslagit ett särskilt stadgande om tystnadsplikt i sitt

förslag till mentalsjukvårdslag. Bestämmelsen innebär att den som är verksam

vid mentalsjukhus, inom organ som är knutet till sådant sjukhus eller

inom mentalsjuknämnden inte får yppa något till obehöriga om patients

sjukdom eller personliga förhållanden i övrigt, som han fått kännedom om

i denna egenskap. Några straffbestämmelser har kommittén inte knutit till

stadgandet utan påpekar att brottsbalkens straffbestämmelser torde vara

till fyllest, eftersom de inte avser endast ämbetsmän utan även dem som

eljest är eller har varit anställda i allmän tjänst.

Endast ett fåtal remissinstanser har tagit upp frågan om tystnadsplikten i

sina yttranden. Medicinalstyrelsen har avstyrkt den föreslagna bestämmelsen

under hänvisning till vad som stadgas i sjukvårdslagen, som den 1

januari 1967 avses bli tillämplig även för mentalsjukvården. Tystnadsplikt

för dem som är verksamma i utskrivningsnämnder eller mentalsjuknämnden

bör enligt styrelsen ha sin plats i instruktionerna. Både justitiekanslersämbetet

och mentalsjukvårdsberedningen anser att biträden och ombud bör

omfattas av tystnadsplikten. Detsamma bör enligt mentalsjukvårdsberedningen

gälla den som hörs upplysningsvis.

Såsom medicinalstyrelsen framhållit beräknas sjukvårdslagens bestämmelser

bli tillämpliga även för mentalsjukvården vid den nya lagens ikraftträdande.

Några särbestämmelser för sjukvårdspersonalen eller för ledamöter

i sjukvårdsstyrelser eller direktioner erfordras därför inte. När det

gäller utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden delar jag medicinalstyrelsens

uppfattning att tystnadsplikten lämpligen bör stadgas i

instruktionerna. Tystnadsplikt för ombud och biträden och för dem som

hörs upplysningsvis finns inte stadgad när det gäller andra administrativa

frihetsberövanden, och jag anser det inte lämpligt att införa en sådan

tystnadsplikt inom mentalsjukvården. I den mån här avsedda personer i

annan ordning är bundna av tystnadsplikt, såsom fallet är med advokater,

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Andra lagutskottets utlåtande nr it dr t966

gäller denna tystnadsplikt givetvis även i nu avsedda fall. Med hänsyn till

vad jag nu anfört förordar jag att någon särskild bestämmelse om tystnadsplikt

inte tas med i förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk

vård i vissa fall.

Ansvarsbestämmelser

Sinnessjuklagens ansvarsbestämmelser innehåller, att den som till intagen

överlämnar eller försöker överlämna vapen eller annat föremål, varmed den

intagne lätt kan tillfoga sig själv eller annan skada, skall dömas till dagsböter

eller fängelse i högst ett år, om inte gärningen är belagd med strängare

straff enligt brottsbalken. Den som hjälper eller försöker hjälpa intagen att

avvika från mentalsjukhus döms till dagsböter eller fängelse i högst två

år.

Kommittén föreslår att de nämnda ansvarsbestämmelserna bibehålls och

att de utökas med ett stadgande om att den som till patient överlämnar

alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel eller eljest hjälper patient

att komma åt sådana drycker eller medel, skall dömas till dagsböter

eller fängelse i högst sex månader, om inte gärningen eljest är belagd med

strängare straff.

Medicinalstyrelsen har anmärkt att bestämmelsen om införande av vapen,

alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel antingen bör inskränkas

till att gälla endast dem som är intagna på handlingar eller också utsträckas

att gälla väsentligt större grupper av patienter än dem som vårdas på mentalsjukhus

och jämställda kliniker. I senare fallet torde emellertid bestämmelserna

böra infogas i sjukvårdslagen. Utan närmare utredning anser sig

styrelsen inte kunna förorda annat än det första alternativet.

Jag har tidigare framhållit att beträffande dem som tas in på mentalsjukhus

på egen begäran inga andra bestämmelser bör äga tillämpning än

dem som finns i sjukvårdslagen. Detta är enligt min mening av stor

betydelse då det gäller att främja likställigheten med kroppssjukvården.

Att införa några särskilda ansvarsbestämmelser när det gäller kontakten

med dessa patienter bör därför inte komma i fråga. Enligt den av mig föreslagna

lagen kommer intagning på ansökan av annan än den sjuke inte att

knytas till några särskilda sjukvårdsinrättningar, utan de patienter som tagits

in på detta sätt kommer att vårdas tillsammans med patienter som tagits

in på egen begäran och ibland på sjukhus avsedda även för patienter

med kroppssjukdomar. Det kan då inte anses lämpligt med bestämmelser

om ansvar för den som förser vissa av patienterna med vapen eller berusningsmedel.

Såväl rusdrycksförsäljningsförordningen som narkotikaförordningen

gör det möjligt att i viss utsträckning ingripa mot personer som överlåter

alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel. När det gäller

överlåtande eller upplåtande av vapen finns ansvarsbestämmelser i vapenförordningen.

Jag anser med hänsyn till vad jag nu sagt att några bestäm
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

melser om ansvar för den som överlämnar vapen, alkoholhaltiga drycker eller

andra berusningsmedel till patient inte bör finnas i lagen om beredande

av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Eftersom denna lag bygger på möjligheten

att ta in och hålla kvar en patient mot hans vilja, bör däremot den

nuvarande bestämmelsen om ansvar för den som hjälper eller försöker

hjälpa en sådan patient att avvika från sjukhuset bibehållas.

Tillsyn

När det gäller tillsyn föreskriver sinnessjuklagen att medicinalstyrelsen

skall ha överinseendet över sinnessjukvården och därvid särskilt vaka över

att de sjuka erhåller omsorgsfull vård och behandlas med mildhet efter människokärlekens

fordringar. Under medicinalstyrelsen utövas tillsynen över

sinnessjukvården av en av Kungl. Maj :t förordnad överinspektör för sinnessjukvården

i riket. För sinnesslövården finns en särskilt förordnad överinspektör.

Enligt sinnessjuklagen har överinspektören, vid sidan av tillsynsuppgifter

av mer allmän karaktär, ett flertal befogenheter när det gäller

enskilda patienter. Han kan således själv förordna om utskrivning i de fall

då utskrivningsrätten ankommer på överläkaren och han kan i nämndfallen

anmäla hos nämnden om han anser att utskrivning bör ske. Han har likaledes

möjlighet att hänskjuta utskrivningsnämnds avgörande till mentalsjuknämndens

prövning. Vidare har han att ta ställning i vissa frågor när

det gäller brevkontroll. Enligt medicinalstyrelsens föreskrifter om frigång

och permission har han också vissa befogenheter i dessa ärenden.

Enligt kommitténs förslag skall överinspektören inte längre ha kvar de

uppgifter i enskilda fall, för vilka jag nyss redogjort. Vissa av dessa funktioner

har i stället lagts på den lokala nämnden. Någon kritik har inte riktats

mot förslaget i dessa delar och jag har inte funnit skäl att frångå kommitténs

uppfattning.

Vad gäller de allmänna tillsynsuppgifterna konstaterar kommittén till en

början att den högsta tillsynen över mentalsjukvården liksom över annan

sjukvård bör utövas av medicinalstyrelsen. Enligt kommitténs mening bör

även befattningen som överinspektör bibehållas. Sedan mentalsjukvården

övertagits av landstingen kan en ändring övervägas. Det kommer dock enligt

kommitténs mening även därefter att föreligga behov av en särskild befattningshavare

med uppgift att utöva tillsyn över mentalsjukvården.

Sedan landstingen övertagit huvudmannaskapet för mentalsjukvården

kommer medicinalstyrelsen inte längre att på en gång vara tillsynsmyndighet

och representant för huvudmannen. Då den av mig föreslagna lagstiftningen

avses tråda i kraft vid den beräknade tidpunkten för övertagandet

förordar jag att de av kommittén föreslagna bestämmelserna om tillsyn genom

överinspektören utgår. Detta innebär givetvis inte att den tillsyn, som

medicinalstyrelsen skall utöva över lagstiftningens tillämpning, får bli

mindre omfattande än den som överinspektören nu utövar.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Specialmotivering

Utöver vad tidigare anförts torde följande böra nämnas angående förslagen.

Förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

1 §.

Sista stycket innehåller en regel om att vård, som bereds med stöd av den

föreslagna lagen, skall meddelas på sjukhus, som drivs av staten, landstingskommun

eller stad som ej tillhör sådan kommun. Enligt en övergångsbestämmelse

får Kungl. Maj :t möjlighet att förordna att vård skall kunna

beredas också på det fåtal primärkommunala sjukhus för psykiatrisk vård

som kan finnas kvar vid lagens ikraftträdande.

4 §.

I denna paragraf regleras vilka som kan göra ansökan om intagning.

Med barn, fader och moder avses även adoptivbarn, adoptivfader och

adoptivmoder. Fosterbarn och fosterföräldrar kan göra ansökan om intagning

endast under förutsättning att vederbörande stadigvarande sammanbor

med den som ansökan avser.

Med polismyndighet avses enligt lagen den 21 maj 1964 (nr 317) om vad

som avses med polismyndighet polischefen i orten, om inte annat följer av

lag eller författning. Enligt kungörelsen den 9 oktober 1964 (nr 595) om

handläggning av vissa polischefsuppgifter kan den som innehar eller uppehåller

tjänst som polis- eller kriminalkommissarie eller biträdande poliseller

kriminalkommissarie och även föreståndare för arbetsgrupp, om han

innehar eller uppehåller tjänst som lägst förste polis- eller kriminalassistent,

åläggas att i polischefens ställe göra ansökan om intagning på mentalsjukhus

av den som enligt läkarintyg är på grund av sinnessjukdom farlig för

annans personliga säkerhet eller eget liv. Härmed avses huvudsakligen den

nuvarande intagningen på s. k. farlighetsintyg. En motsvarande delegationsmöjlighet

bör finnas även efter ikraftträdandet av den nya lagen.

Med hänsyn till att förevarande paragraf innehåller bestämmelser om rätt

för tjänsteman vid fångvårdsanstalt att göra ansökan om intagning för

sluten psykiatrisk vård har någon motsvarighet till bestämmelsen i 48 §

tredje stycket första punkten sinnessjuklagen inte ansetts erforderlig.

Bestämmelsen i paragrafens sista stycke är föranledd av att det vid krig

eller krigsfara kan vara svårt att inom rimlig tid få kontakt med den militäre

chefen. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda särskilda bestäm
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966 95

melser om vem som under nämnda förhållanden bör få göra ansökan beträffande

den som tillhör krigsmakten.

5 §•

I paragrafen finns bestämmelser om vårdintyg och innehållet i sådant

intyg.

Då det vid krig eller krigsfara kan uppstå svårigheter att anskaffa de uppgifter,

som behövs för att läkaren skall kunna lämna en redogörelse för

sjukdomen och de omständigheter i övrigt som föranleder vårdbehovet, har

i sista stycket upptagits en bestämmelse som ger Kungl. Maj:t möjlighet att

förordna att vårdintyg inte behöver innehålla sådan redogörelse vid krig eller

krigsfara.

6 §•

Paragrafen behandlar bl. a. behörigheten att utfärda vårdintyg.

I 48 § tredje stycket andra punkten sinnessjuklagen stadgas att läkare

vid fångvårdsanstalt kan utfärda vårdattest utan hinder av att han samtidigt

är läkare på det mentalsjukhus där intagning begärts. Någon anledning att

i här avsedda fall göra avkall på principen att vårdbehovet skall prövas av

två av varandra oberoende läkare synes inte föreligga och någon motsvarighet

till stadgandet har därför inte upptagits i lagförslaget.

7 §.

Denna paragraf innehåller regler om rätt för polismyndighet att tillfälligt

omhänderta den som bedöms vara farlig för annans personliga säkerhet

eller eget liv.

Enligt 19 § polisinstruktionen den 13 november 1964 (nr 764) skall polisman,

om det är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning, tillfälligt

omhänderta den som genom sitt uppträdande stör ordningen eller utgör en

omedelbar fara för denna. Sådant omhändertagande skall också ske när det

fordras för att avvärja straffbelagd handling. Vidare stadgas i 20 § samma

instruktion att, om polismyndighet enligt särskild bestämmelse har befogenhet

att besluta om omhändertagande av någon, polisman även i annat fall

än som avses i 19 § kan omhänderta honom i avbidan på polismyndighets

beslut, om föreskrivna förutsättningar för beslut om omhändertagande

bedöms föreligga och dröjsmål befinns innebära fara för den omhändertagnes

eller annans liv eller hälsa eller fara i annat hänseende. Om sådant

omhändertagande och skälen därför skall polismyndigheten ofördröjligen

underrättas.

På grund av de nu återgivna bestämmelserna är det inte erforderligt med

någon särskild regel i förevarande lag om rätt för den enskilde polismannen

att ingripa.

Det kan visa sig att den som omhändertagits av polismyndigheten redan

s. 96 Kontrollera mot PDF

«

96 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

beretts vård med stöd av denna lag men avvikit från sjukhuset eller utskrivits

på försök eller har tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet.

I sådant fall finns inte utrymme för ansökan om intagning. Bestämmelserna

har utformats så att polismyndigheten i stället genast skall

återföra patienten till sjukhuset, om han inte omedelbart friges. Sedan patienten

återförts till sjukhuset bör det ankomma på läkare som har beslutanderätt

i sådana frågor att ta ställning till återkallande av tillstånd att vistas

på egen hand utom sjukhusområdet eller återintagning av den som utskrivits

på försök. Om det inte är lämpligt att sända den omhändertagne till

det sjukhus där han är intagen, bör det vara möjligt att snabbt få till stånd

ett beslut om att han skall vara intagen på ett annat sjukhus som är lämpligare.

Polismyndigheten kan då sända honom till detta senare sjukhus.

Möjligheten att överföra patienter från ett sjukhus till ett annat utan utskrivning

och ny intagning förutsätts i 11 §.

8 §.

Denna paragraf handlar om intagning på sjukhus efter ansökan, överläkaren

beslutar om intagning och har viss delegationsrätt till annan vid

sjukhuset anställd läkare. Med överläkare avses den som enligt 16 § sjukvårdslagen

är överläkare, dvs. den läkare vid varje sjukhus eller, om sjukhuset

är uppdelat på kliniker, den läkare vid varje klinik som har att ansvara

för sjukvårdens behöriga och ändamålsenliga handhavande. På grund av en

särbestämmelse i 16 § 2 mom. 1) sjukvårdslagen i fråga om mentalsjukhusen,

som i det följande föreslås slopad, finns det ett litet antal mentalsjukhus

som inte har överläkare. Så länge dessa sjukhus finns kvar bör den läkare,

som ansvarar för sjukvårdens behöriga och ändamålsenliga handhavande,

ha de befogenheter som tillkommer överläkaren. Detta har kommit till uttryck

i övergångsbestämmelserna.

Enligt 28 § jämförd med 27 § sjukvårdsstadgan den 29 mars 1963 (nr 29)

skall biträdande överläkare, som anförtrotts särskild sjukavdelning vid

mentalsjukhus, fullgöra på sjuk vårdsläkare ankommande åligganden, såvitt

angår avdelningen. Motsvarande bör gälla även efter den nya lagstiftningens

ikraftträdande.

11 §•

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som sagts i den allmänna

motiveringen (s. 191) i samband med frågan om förflyttning till annat

sjukhus.

12 §.

I den allmänna motiveringen (s. 182—183) har i enlighet med kommitténs

förslag förordats att den, som enligt lagakraftvunnen dom överlämnats till

sluten psykiatrisk vård, utan dröjsmål skall tas in på sjukhus. Detta skall

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

gälla inte endast som f. n. om han är på fri fot utan även om han vistas på

psykiatrisk avdelning inom fångvården. Med hänsyn härtill har det inte

ansetts nödvändigt med någon motsvarighet till bestämmelserna i 50 § sinnessjuklagen

om att lagens utskrivningsregler skall vara tillämpliga även

på den som vårdas på psykiatrisk avdelning inom fångvården efter det att

han av domstol överlämnats till vård.

13 §.

I vad avser tvångsåtgärder har innehållet i paragrafen behandlats i den

allmänna motiveringen (s. 184—185).

Därjämte har i paragrafen sagts ut att den som tagits in på sjukhus

med stöd av den föreslagna lagen kan hindras att lämna sjukhuset, dvs. att

han är intagen med kvarhållningsrätt.

17 §.

Av paragrafens avfattning framgår att det liksom hittills ankommer på

utskrivningsnämnden att förordna om utskrivning av den som tagits in för

sluten psykiatrisk vård i samband med att anstaltsvården på fångvårdsanstalt

upphört. Likaså ankommer det på utskrivningsnämnden att förordna

om utskrivning i fall där patienten tagits in för vård under anstaltsvistelsen

men där tiden för anstaltsvistelsen gått till ända under det han

vårdats på sjukhuset. Skall patienten däremot återföras till anstalten är det

överläkaren som beslutar om utskrivning.

26 §.

Beträffande besvärstiden vid överklagande av de beslut som avses i denna

paragraf gäller lagen den 4 juni 1954 (nr 355) om besvärstid vid talan mot

förvaltande myndighets beslut.

27 §.

Enligt huvudregeln leder beslut enligt den föreslagna lagen till omedelbar

efterrättelse. Har utskrivningsnämnd förordnat om utskrivning eller utskrivning

på försök eller om tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet

och har läkaren gjort förbehåll om att få underställa frågan

psykiatriska nämndens prövning, skall beslutet dock inte gå i verkställighet

förrän det blivit bestående. Beslutet kan bli bestående antingen genom att

läkaren avstår från att underställa ärendet eller återkallar sin begäran om

underställning eller genom att psykiatriska nämnden fastställer utskrivningsnämndens

beslut.

Beslut varigenom utskrivningsnämnd upphävt läkares beslut i frågor rörande

intagning går enligt huvudregeln omedelbart i verkställighet, även

om läkaren gjort förbehåll om underställning.

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 and. AV 4 ''i

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Andra lagutskottets utlåtande nr U år 1966

35 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om handräckning. Vad avser

handräckning för att genomföra läkarundersökning för utfärdande av

vårdintyg hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 174—175). I övrigt

är paragrafen avfattad i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs

förslag, som i dessa delar inte mött någon gensaga under remissbehandlingen.

Föreligger beslut om intagning eller lagakraftvunnet förordnande

av domstol om överlämnande till sluten psykiatrisk vård och inställer

sig inte patienten på sjukhuset skall handräckning meddelas. Handräckning

skall vidare meddelas, om patient avviker från sjukhuset eller inte återvänder

dit sedan tiden för tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet

eller för utskrivning på försök gått ut eller sådant tillstånd återkallats

eller beslut meddelats om återintagning under utskrivning på försök.

Handräckning får enligt huvudregeln i departementsförslaget begäras

endast av överläkaren. Denne bör emellertid beträffande viss patient kunna

överlåta sin rätt att begära handräckning på annan vid sjukhuset anställd

läkare, om särskilda skäl föranleder det. Det synes naturligt att överläkaren

i de fall, då han överlåtit rätten att besluta om återintagning eller om återkallande

av tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet på annan

läkare, också överlåter rätten att begära eventuell handräckning för patientens

återförande till sjukhuset.

Har intagning beslutats efter ansökan kan den som gjort ansökan inte

begära handräckning för intagning på sjukhuset. Det ankommer på överläkaren

att vidta åtgärder för att bringa intagningsbeslutet till verkställighet.

Övergångsbestämmelser

Den föreslagna lagen avses träda i kraft den 1 januari 1967.

Genom den nya lagen skall enligt förslaget sinnessjuklagen upphävas i sin

helhet. De regler i sistnämnda lag, som rör förfarandet vid sinnesundersökning

i brottmål, har inte ersatts genom bestämmelser i den nya lagen. Förslag

till ny lagstiftning på detta område beräknas kunna föreläggas riksdagen

i så god tid, att den kan träda i kraft samtidigt som lagen om beredande

av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

I 49 § sinnessjuklagen stadgas, att om den som är misstänkt för brott är

intagen på sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården beslut

inte får meddelas om hans inställelse vid rätten utan att domstolen först

hört sjukvårdsläkaren. Meddelas utslag i den misstänktes frånvaro, åligger

det rätten att delge honom utslaget genom sjukvårdsläkarens försorg. Det

synes stå klart utan särskilda bestämmelser att domstolen i fråga om en patient

som vårdas pa sjukhus bör höra med vederbörande läkare, om patienten

kan inställa sig inför rätta, antingen patienten är psykiskt eller kropps
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

ligt sjuk och antingen han är misstänkt för brott eller hans inställelse

är påkallad av andra skäl. Föreligger det anledning att tro, att en patient

som är intagen med kvarhållningsrätt kommer att avvika i samband med

inställelsen, bör det åligga sjukhusledningen att ombesörja att han får erforderlig

tillsyn under vistelsen utom sjukhuset. Samma sak gäller om

patienten är farlig för annan eller för sig själv. I den mån bestämmelser

härom är erforderliga, synes de böra meddelas av Kungl. Maj :t. I fråga om

delgivning av rättens beslut finns bestämmelser i kungörelsen den 6 november

1964 (nr 635) angående underrättelse om dom i vissa brottmål

m. m. I denna hänvisas till 49 § sinnessjuklagen när det gäller delgivning

med den som är intagen på sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid

fångvården. I fortsättningen torde bestämmelserna härom böra inflyta i

kungörelsen. Med hänsyn till det anförda har någon motsvarighet till 49 §

inte upptagits i den nya lagen.

Av övergångsbestämmelserna framgår att den som vid ikraftträdandet är

intagen för vård med kvarhållningsrätt i fortsättningen skall anses intagen

med stöd av den nya lagen. Har vårdbehovsprövning inte ägt rum, skall

den göras inom tio dagar från ikraftträdandet, dock senast den dag då

prövningen skulle ägt rum enligt äldre bestämmelser. Vad gäller observationsfallen

skall vårdbehovsprövning enligt den nya lagen alltid ske inom

tio dagar från ikraftträdandet. Enligt gällande rätt skall frågan huruvida

den som intagits för observation är i behov av vård på sinnessjukhus prövas

inom två eller, i vissa fall, tre månader från intagningen. Intagning för

observation förekommer redan nu relativt sällan och det torde finnas anledning

att räkna med att sådan intagning kommer att så småningom upphöra

redan före ikraftträdandet av den nya lagen.

Den som vid ikraftträdandet är intagen för vård eller observation på egen

begäran enligt 55 § eller 27 § sinnessjuklagen skall i fortsättningen inte

vara intagen med stöd av den nya lagen.

Om det föreligger beslut om rättspsykiatrisk undersökning av en tilltalad

som befinner sig på fri fot men denne vägrar att ställa sig till förfogande

för undersökningen, kan domstol enligt 42 § tredje stycket sinnessjuklagen

förordna att han skall tas in på mentalsjukhus för att undersökningen skall

komma till stånd. Enligt 44 § tredje stycket 2) samma lag kan även den

som är häktad tas in på mentalsjukhus för att undergå rättspsykiatrisk

undersökning. De övergångsbestämmelser som erfordras beträffande dem

som vid årsskiftet 1966/1967 är intagna på mentalsjukhus för rättspsykiatrisk

undersökning bör lämpligen ha sin plats i den nya lagstiftningen

rörande sådan undersökning, som enligt vad jag nyss nämnt avses skola

träda i kraft den 1 januari 1967. Några övergångsbestämmelser beträffande

denna kategori har därför inte föreslagits i förevarande sammanhang.

Tredje och fjärde styckena i övergångsbestämmelserna har kommenterats

vid 1 § resp. 8 §.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Förslaget till lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 24-2)

6 § 4 mom.

I detta lagrum stadgas att sjukhus, som är inrättat för vård av psykiskt

sjuka och godkänts för sådan vård enligt vad därom är särskilt stadgat,

benämns mentalsjukhus. I den allmänna motiveringen (s. 152) har föreslagits

att begreppet mentalsjukhus inte längre skall förekomma i lagstiftningen.

I enlighet härmed föreslås 6 § 4 mom. bli upphävt. Detta medför

att de nuvarande mentalsjukhusen i fortsättningen formellt kommer att bli

lasarett. Något hinder föreligger inte att de i likhet med flera andra lasarett

har namn som innehåller beteckningen sjukhus.

16 § 2 mom.

Ändringen i detta lagrum är en följd av att begreppet mentalsjukhus

försvinner. Såsom framgått av specialmotiveringen till förslaget till lag om

beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall finns det numera bara ett

fåtal mentalsjukhus, som inte har överläkare. En övergångsbestämmelse har

föreslagits som gör det möjligt att behålla de hittillsvarande bestämmelserna

om läkare vid de sjukhus av denna typ, som eventuellt finns kvar vid lagens

ikraftträdande.

24 och 28 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer är av redaktionell art.

30 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om s. k. kontrollerad familjevård.

Ändringen i första stycket är huvudsakligen av formell karaktär.

I andra stycket finns f. n. bestämmelser om att medicinalstyrelsen skall

fastställa plan för kontrollerad familjevård och meddela föreskrifter för

verksamheten. Motsvarande regler för de statliga sinnessjukhusen finns i

sinnessjukvårdsstadgan. Något behov av sådana planer föreligger inte längre.

Erforderliga föreskrifter för verksamheten kan meddelas av medicinalstyrelsen

med stöd av bemyndigande som styrelsen erhåller enligt 36 § sjukvårdslagen.

Med hänsyn till det anförda föreslås att andra stycket utgår.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 30 kap.

7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken

30 kap.

7 §•

Ändringen i paragrafen är huvudsakligen av redaktionell art. Bestämmelserna

har avfattats så att det klart framgår att intagning på sjukhus i nu

avsedda fall skall ske efter ansökan i vanlig ordning.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966 101

31 kap.

3 §.

Beträffande ändringen i denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen

(s. 171). Termen »rättspsykiatrisk undersökning» används numera

allmänt i stället för termen »sinnesundersökning» och jag har funnit

det lämpligt att detta kommer till uttryck i lagtexten.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 20 kap.

7 § rättegångsbalken

Ändringen har kommenterats i den allmänna motiveringen (s. 155).

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om

åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

Ändringarna är en konsekvens av den föreslagna nya lagstiftningen.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om

behandling i fångvårdsanstalt

27 §.

Den föreslagna lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

innehåller inte någon motsvarighet till 48 § första stycket sinnessjuklagen.

Om det kan antas att den som undergår påföljd för brott är i behov av vård

på sinnessjukhus, skall han enligt sistnämnda lagrum tas in för vård eller

observation på sinnessjukavdelning vid fångvården. Det har inte ansetts

erforderligt att någon bestämmelse med motsvarande innehåll införs i behandlingslagen.

I 27 § andra stycket stadgas bl. a. att, om erforderlig undersökning eller

behandling inte lämpligen kan ske inom fångvårdsanstalt, intagen må överföras

till allmänt sjukhus. Härmed avses som framgår av förarbetena till

behandlingslagen även mentalsjukhus. Intagning på sjukhus för sluten

psykiatrisk vård skall enligt vad som föreslagits i det föregående kunna ske

antingen på grund av sjukvårdslagens bestämmelser eller enligt lagen om

beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Är omständigheterna sådana,

att sistnämnda lag måste tillämpas, skall dess bestämmelser om ansökan,

intagning, prövning av vårdbehovet etc. äga tillämnnine även när

den som är intagen på fångvårdsanstalt las in för sluten psykiatrisk vård.

Enligt 4 § förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa

fall är tjänsteman vid fångvårdsanstalt berättigad att göra ansökan om in
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

tagning. Till undvikande av missförstånd har som ett näst sista stycke i 27 §

behandlingslagen intagits en erinran om att bestämmelser om beredande av

sluten psykiatrisk vård i vissa fall meddelas i särskild lag.

41 §.

Angående ändringen i denna paragraf hänvisas till vad som anförts vid

4 § förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

81 §.

Den föreslagna ändringen är en konsekvens av vad som anförts i den

allmänna motiveringen (s. 214—215) om ansvarsbestämmelserna i lagen om

beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 maj 1963

(nr 197) om allmänt kriminalregister

Ändringen är av redaktionell art.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av i § lagen den 24 mars 1944

(nr 133) om kastrering

Enligt lagens huvudregel får kastrering företas endast med medicinalstyrelsens

tillstånd. Om vederbörande fyllt 23 år och är i stånd att lämna

giltigt samtycke samt den läkare som utför ingreppet och en annan läkare

i viss föreskriven tjänsteställning i skriftligt utlåtande anger grunden för

åtgärden och på heder och samvete förklarar att förutsättningarna för åtgärden

är för handen, får dock kastrering ske utan medicinalstyrelsens tillstånd.

Beträffande den som är intagen på fångvårdsanstalt, sinnessjukhus

eller annan dylik anstalt fordras alltid tillstånd av medicinalstyrelsen.

Vidare gäller att kastrering inte får företas utan vederbörandes samtycke.

Är någon på grund av rubbad själsverksamhet ur stånd att lämna

giltigt samtycke, får dock kastrering ske fastän sådant samtycke inte föreligger.

Av förarbetena till lagen om kastrering framgår att undantaget i vissa fall

från kravet på medicinalstyrelsens tillstånd närmast är motiverat av sekretesskäl.

Man antog att flera skulle begära kastrering, om de kunde räkna

med att saken inte kom till myndigheternas kännedom.

I fråga om personer på fångvårdsanstalter, sinnessjukhus och andra sådana

anstalter uttalades i förarbetena, att medicinalstyrelsens tillstånd

borde krävas med hänsyn till den ställning som vederbörande befann sig i.

Det är att märka att när lagen om kastrering antogs år 1944 någon möjlighet

att gå in på mentalsjukhus utan kvarhållningsrätt inte fanns. Den tillkom

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

först år 1959. Reglerna i lagen om kastrering togs inte upp till behandling

i det sammanhanget.

Med hänsyn till att den fria intagningsformen i fortsättningen inte kommer

att vara omgärdad av andra lagregler än sjukvårdslagens bör medicinalstyrelsens

tillstånd — förutom i fråga om intagna på vissa anstalter —

krävas endast då det gäller patienter som tagits in på sjukhus med stöd

av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Jag vill fästa

uppmärksamheten på att lagen om kastrering alltid kräver medicinalstyrelsens

tillstånd i de fall då vederbörande inte är i stånd att lämna giltigt samtycke.

Denna regel bör givetvis alltjämt gälla.

Uttrycket »dylik anstalt» i paragrafen bör för tydlighetens skull ersättas

med en uppräkning av de anstalter, där den intagne befinner sig i en

sådan ställning, att det kan anses vara lämpligt att kräva medicinalstyrelsens

godkännande.»

Lagrådet

Förslagen föranledde följande lagrådets uttalanden.

”Förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Vid arbetet på en reform av sinnessjuklagstiftningen har eftersträvats

att i vårdhänseende jämställa psykisk sjukdom och kroppssjukdom. En

sådan likställighet har ansetts ägnad att stärka förtroendet för mentalsjukvården

och medföra ökad benägenhet hos de sjuka att självmant söka psykiatrisk

vård. Betraktelsesättet förefaller realistiskt. Full likställighet kan

dock icke ernås. De psykiska sjukdomarnas särskilda natur gör det nödvändigt

med möjlighet till tvångsintagning för att utan den sjukes medverkan

tillgodose hans vårdbehov och hans eget eller samhällets behov av skydd

mot sjukdomens skadliga yttringar. Regleringen av dessa tvångsåtgärder

utgör det väsentliga innehållet i den lagstiftning som är föremål för lagrådets

granskning. Att denna reglering sker i en särskild lag medan den

frivilliga psykiatriska vården skall på samma sätt som gäller om kroppssjukdom

följa sjukvårdslagens bestämmelser synes innebära en lämplig lösning.

Vid lagstiftningsarbetet har med skäl funnits angeläget att söka mera

noggrant precisera förutsättningarna för det frihetsberövande som tvångsintagning

och tvångskvarhållande innebär. Det remitterade förslaget gör

härvidlag en avvägning som i det väsentliga synes kunna godtagas. Lagrådet

ifrågasätter dock i ett par avseenden en något strängare begränsning

av förutsättningarna för intagning. Som ett allmänt omdöme gäller enligt

lagrådets mening att förslaget är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning

i ämnet.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

1 §•

Det utmärkande för den föreslagna lagstiftningen är att den skall utgöra

rättsgrund för tvångsåtgärder mot den enskilde. Denna princip har icke

kommit till uttryck vare sig i lagens rubrik eller i de inledande bestämmelserna.

Härigenom bär de grundläggande definitionerna kommit att lida

av oklarhet. Enligt lagrådets mening bör i 1 § anges den för hela lagstiftningen

avgörande bestämningen att den vård varom paragrafen talar kan

anordnas utan att den sjuke behöver ha samtyckt därtill. Däremot kan såsom

departementschefen framhållit tillämpningsområdet inte begränsas till fall

då patienten motsätter sig sjukhusvård. Lagrådet föreslår att orden »oberoende

av eget samtycke» insättes i början av paragrafen.

Specialindikationen a) kan genom sin förhandenvaro tänkas bidra till

att bevara den misstänksamhet mot mentalsjukvården som man genom förslaget

vill söka undanröja. I detta hänseende saknar det inte betydelse att

när det blir fråga om utskrivning denna indikation kan få ersätta en annan

specialindikation som fallit bort. En person som blivit intagen under angivande

t. ex. att han var ur stånd att ta vård om sig själv kan, ehuru

denna hans oförmåga upphört, vägras utskrivning av det skälet att han

saknar sjukdomsinsikt och kan få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom

fortsatt vård eller avsevärt försämrat om sådan vård uteblir. — Vidare

kan från principiell synpunkt göras jämförelse med kroppssjukdom. Den

som är kroppsligt svårt sjuk har full bestämmanderätt över sin person.

Även om han saknar sjukdomsinsikt underkastas han inte vård mot sin

vilja.

Ehuru sålunda betänkligheter kan råda vill lagrådet icke motsätta sig

att den nu ifrågavarande medicinska specialindikationen upptas i lagen.

Bestämmande för denna ståndpunkt har varit de upplysningar som lämnats

om att vissa psykiska sjukdomstillstånd, där själva sjukdomen medför

bristande sjukdomsinsikt, enligt vunnen erfarenhet kan gynnsamt påverkas

av behandling som kommer till stånd i tid. Såsom av det följande

framgår anser lagrådet emellertid att i lagtexten bör anges att den bristande

sjukdomsinsikten beror på sjukdomen. För att ytterligare understryka att

det är fråga om undantagsfall torde vidare förutsättningen att den sjuke

saknar sjukdomsinsikt böra kompletteras med ordet »uppenbarligen» och

villkoret att vården skall avsevärt förbättra tillståndet eller hindra avsevärd

försämring ersättas med uttrycket »grundad anledning finnes att han skall

få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat

om vården uteblir».

Specialindikationen c) är att den sjuke är ur stånd att taga vård om sig

själv. Kommittén hade här gjort undantag för den händelse den sjuke på

annat sätt kan få tillfredsställande vård. Departementschefen har uteslutit

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

detta undantag och har härvid uttalat att en sjuk som är i oundgängligt

behov av sluten psykiatrisk vård rätteligen bör komma i åtnjutande av

sådan vård och inte hänvisas till något annat vårdområde. Lagrådet ansluter

sig till detta uttalande. Samtidigt vill lagrådet emellertid bringa i erinran de

fall då t. ex. vid ålder spsykoser den sjuke blir omhändertagen av närstående.

Den vård han sålunda erhåller kan måhända icke ur medicinsk synpunkt

mäta sig med sjukhusvård men kan tänkas erbjuda annat som den sjuke

skattar högre. Att tvångsintagning skulle vara tillåten i sådana fall, oavsett

om väsentlig förbättring kan åstadkommas eller väsentlig försämring hindras,

synes knappast förenligt med de krav på rättssäkerhet och humanitet

som den föreslagna lagstiftningen avser att tillgodose. Lagrådet anser sig

kunna utgå från att innebörden ej heller är denna och har under sådan

förutsättning icke något att erinra mot den föreslagna lydelsen.

Angående specialindikationen e) må framhållas följande.

I fråga om domstols förordnande att någon skall överlämnas till sluten

psykiatrisk vård gäller för närvarande såsom förutsättning att den brottslige

förklarats vara i behov av vård på sinnessjukhus. Vid en samordning

av nu förevarande lagstiftning med brottsbalkens regler om behandling av

psykiskt abnorma lagöverträdare bör i och för sig eftersträvas att få till

stånd en fullständig överensstämmelse mellan de förutsättningar som enligt

nu förevarande lagstiftning skall kunna föranleda sluten psykiatrisk vård

och dem som gäller för att domstol skall äga förordna om sådan vård.

Såsom departementschefen anfört kan de under a)—d) upptagna indikationerna

inte anses medge överlämnande till sluten psykiatrisk vård i den

utsträckning som förutsattes vid genomförandet av brottsbalken. Eftersom

det enligt förslaget inte är avsett att göra någon saklig ändring i vad som

för närvarande gäller erfordras alltså ytterligare en indikation. I förslaget

har denna givits den innebörden att lagöverträdaren skall vara farlig för

annans egendom eller annat av rättsordningen skyddat intresse som icke

avses under b). En på angivet sätt utformad indikation synes emellertid

innebära viss inskränkning i förhållande till de möjligheter som för närvarande

finns för domstol att överlämna den som begått brott till sådan

vård, som avses i 31 kap. 3 § brottsbalken. När det medicinska vårdbehovet

är mycket uttalat lär nämligen nu för överlämnande till vård ej nödvändigtvis

behöva uppställas krav på att den sjuke skall vara farlig på sätt i den

föreslagna indikationen angivits (jfr uttalande av vederbörande departementschef

under förarbetena till brottsbalken, NJA II 1962 s. 394). I allmänhet

ingår väl farligheten såsom ett moment i vårdbehovet. Fall kan

dock tänkas där farligheten upphör i och med eller efter den brottsliga gärningen,

ehuru vårdbehovet i övrigt kvarstår. Huruvida denna skillnad mellan

förslaget och gällande rätt skall visa sig få någon egentlig betydelse

i praktiken kan vara tvivelaktigt. Tillräckligt underlag för att bedöma

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

detta synes knappast föreligga. Med de principer som varit vägledande är

det emellertid följdriktigt att inta förslagets ståndpunkt. Lagrådet har därför

ingen erinran mot att i fråga om specialindikationen e) — liksom vid

indikationen b) — farlighet hos den brottslige skall utgöra en förutsättning

för att domstol skall få överlämna honom till sluten psykiatrisk vård.

Lagrådet anser emellertid önskvärt att utvecklingen följes med uppmärksamhet

så att, om olägenheter av lagstiftningens i viss mån ändrade inställning

skulle uppkomma, dessa kan avhjälpas utan tidsutdräkt.

I lagtexten har någon begränsning icke gjorts med avseende å svårighetsgraden

av den brottslighet som är att befara. Härav torde emellertid

icke behöva följa rättsosäkerhet vid intagning eller kvarhållande. I båda

fallen är ju den primära förutsättningen att patienten lider av en psykisk

sjukdom och att sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad med

hänsyn till sjukdomens art och grad. Och intagning på grund av specialindikationen

e) kan endast ske efter domstols förordnande, vari ligger en

garanti för den enskildes rättsskydd. Härtill kommer för övrigt att den

begångna brottslighet, som utlöser intagning, på grund av 2 och 3 §§ i ett

till lagrådet remitterat förslag till lag om rättspsykiatrisk undersökning i

brottmål i allmänhet måste vara av mera allvarlig beskaffenhet. I detta

sammanhang kan slutligen framhållas att om vid utskrivningsprövning

uppkommer fråga om fara för framtida brottslighet av annat slag än som

föranlett överlämnandet, ett kvarhållande fordrar sådan farlighet att den

kunnat medföra tvångsintagning.

Med hänsyn till det anförda anser lagrådet att specialindikationen e) kan

godtagas i den föreslagna utformningen.

Slutligen vill lagrådet med avseende å samtliga specialindikationer förorda

att en ytterligare bestämning angives.

I det av kommittén utarbetade förslaget till lagtext har beträffande specialindikationerna

oförmåga att ta vård om sig och farlighet för annans

personliga säkerhet angetts att indikationerna skall föreligga som en följd

av den sjukes psykiska tillstånd. Beträffande indikationen störande uppträdande

uttrycktes sambandet med den psykiska sjukdomen på det sättet

att det stadgas, att den sjuke genom de yttringar sjukdomen medför är grovt

störande. I det till lagrådet remitterade, nu förevarande lagförslaget har

hänvisningen till den psykiska sjukdomen borttagits. Departementschefen

har motiverat detta med att eftersom det skall vara fråga om en allvarlig

psykisk sjukdom det knappast syntes tänkbart att dessa specialindikationer

skulle kunna hänföras till omständigheter som inte har något samband

med den psykiska sjukdomen.

Den här anmärkta avvikelsen från kommittéförslaget är sålunda inte

avsedd att innebära någon saklig ändring. Från principiell synpunkt och

då det icke är möjligt att med säkerhet förutse hur förhållandena i det

enskilda fallet kommer att gestalta sig kan det emellertid ifrågasättas om

s. 107 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

107

det icke, såsom kommittén föreslagit, direkt av lagtexten bör framgå att

det skall föreligga ett orsaksförhållande mellan den psykiska sjukdomen

och den situation som specialindikationen avser.

Även beträffande specialindikationen a), som erhållit en delvis annan

utformning än i kommitténs förslag, bör anges att den bristande sjukdomsinsikten

har sin grund i den sjukes psykiska tillstånd. Motsvarande gäller

beträffande indikationen e).

På grund av vad sålunda anförts förordar lagrådet att i lagtexten anges

att det skall föreligga ett orsaksförhållande mellan den psykiska sjukdomen

och de omständigheter som avses under 1 § a)—e). Förslagsvis kan detta

ske genom att orden »till följd av sjukdomen» insättes omedelbart efter

»och till att han».

4 §•

Under hänvisning till de nya former som enligt brottsbalken gäller för

kriminalvård i frihet har i det remitterade förslaget åt ordförande i övervakningsnämnd

givits behörighet att ansöka om sluten psykiatrisk vård av lagöverträdare

som efter vård i anstalt är föremål för kriminalvård i frihet.

Härigenom har också öppnats möjlighet för ordföranden att låta föranstalta

om läkarundersökning för att få vårdintyg. Behörigheten avser däremot inte

den som dömts till skyddstillsyn. Även i fråga om detta klientel, som förutsatts

skola innefatta även psykiskt abnorma lagöverträdare, kan emellertid

befinnas erforderligt att under prövotiden vidta åtgärd som nyss sagts.

Ordförande i övervakningsnämnd bör därför jämväl i sådana fall kunna

påkalla läkarundersökning och intagning och inte vara hänvisad till att

anlita annan myndighet t. ex. polismyndighet. I detta sammanhang kan

också erinras om att i fråga om kriminalvård i frihet det principiellt inte

föreligger någon skillnad mellan vård av dem som dömts till skyddstillsyn

och vård av andra kategorier dömda.. På grund av det anförda vill lagrådet

föreslå att den behörighet som enligt förslaget tillagts ordförande i övervakningsnämnd

utsträcks till att avse även den som dömts till skyddstillsyn.

7 §•

I sista stycket av förevarande paragraf åsyftas sådana fall när den som

omhändertagits av polismyndigheten redan beretts vård med stöd av lagen

men avvikit från sjukhuset eller utskrivits på försök eller har tillstånd att

vistas på egen hand utom sjukhusområdet. För att vinna överensstämmelse

med den terminologi som i övrigt använts i lagen bör orden »är inlagen på

sjukhus med stöd av denna lag» utbytas mot orden »intagits på sjukhus

med stöd av denna lag och icke utskrivits därifrån enligt 16 §». Lagrådet

hemställer om en sådan ändring av lagtexten.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Andra lagutskottets utlåtande nr UU år 1966

21 §.

Enligt kommitténs förslag bör klagorätt finnas i sådana fall, då en framställning

om rätt för patient att på egen hand vistas utom sjukhusområdet

helt eller delvis lämnas utan bifall. I detta hänseende upptar det remitterade

förslaget en bestämmelse om rätt att föra talan mot läkarens beslut

om denne vägrat patienten tillstånd att på egen hand vistas utom sjukhusoinrådet.

Enligt ordalydelsen föreligger sålunda klagorätt endast om läkaren

helt avslagit en begäran om permission. Fall kunna emellertid tänkas,

där vederbörande visserligen fått tillstånd att vistas utom sjukhusområdet

men tillståndet begränsats på ett sådant sätt att det för den intagne framstår

såsom endast delvis bifall till en gjord framställning. Även i dessa

fall bör, på sätt kommittén föreslagit, vederbörande få rätt att överklaga

läkarens beslut. Lagrådet hemställer att stadgandet omformuleras i enlighet

härmed.

22 §.

Departementschefen har anslutit sig till kommitténs förslag att talan inte

skall få föras mot utskrivningsnämnds beslut, varigenom försöksutskriven

ålagts att iaktta särskilda föreskrifter eller att stå under tillsyn. Som skäl

härför har kommittén åberopat att den centrala nämnden ej bör betungas

med mindre viktiga ärenden. Under remissbehandlingen hade däremot från

några håll förordats att talan skulle få föras hos mentalsjukvårdsnämnden

även mot beslut av detta slag. Förutom vad därvid framhållits bör enligt

lagrådets mening beaktas att föreskrifter av angivet slag ibland kan innebära

betydande inskränkningar i den personliga friheten. Det kan vidare

förutsättas att utskrivningsnämnd i ett stort antal fall kommer att fatta

beslut i hithörande frågor såsom första instans. Under sådana förhållanden

får det ur rättssäkerhetssynpunkt anses påkallat att patienten i nu nämnda

frågor medges rätt att få sin sak prövad hos den centrala nämnden. I detta

sammanhang kan också erinras om att — förutom inom kriminalvården

— överklagande i motsvarande frågor kan ske inom nykterhetsvården. Lagrådet

vill därför förorda att i 22 § införs bestämmelse som medger patient

rätt att föra talan i förut angivna hänseenden.

34 §.

Enligt förevarande paragraf skall utskrivningsnämnds och psykiatriska

nämndens avgöranden fattas genom majoritetsbeslut, vilket uttryckts så att

som nämndens beslut gäller den mening som de flesta förenar sig om. I

undantagsfall ger emellertid en sådan regel icke tillräcklig ledning, så

t. ex. om de tre meningarna är företrädda att patienten bör utskrivas, att

han bör försöksutskrivas och att han icke bör utskrivas alls. Med hänsyn

till att nämndernas beslut kan medföra inskränkning i den enskildes frihet

och därför ur rättssäkerhetsynpunkt är av synnerlig vikt bör en mera in
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

109

gående reglering ske. Lämpligast synes vara att andra stycket i förevarande

paragraf ersätts med ett stadgande, att vad som enligt 29 kap. rättegångsbalken

gäller angående omröstning i överrätt skall i tillämpliga delar lända

till efterrättelse i fråga om beslut av utskrivningsnämnd eller psykiatriska

nämnden.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 §

brottsbalken

Förslagets utformning föranleder i och för sig ingen erinran.

Emellertid har lagrådet efter remiss den 11 februari 1966 av förslag till

lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål och andra författningsförslag

denna dag avgivit yttrande över bl. a. förslag till lag om ändrad

lydelse av 31 kap. 3 § brottsbalken. Sistnämnda förslag innehåller även de

ändringar i lagrummet som intagits i det nu förevarande förslaget till ändringar

i brottsbalken.

Lagrådet förutsätter att under det fortsatta lagstiftningsarbetet en samordning

av de båda förslagen kommer till stånd.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.»

Departementschefen vid propositionens avlåtande

Föredragande departementschefen har vid propositionens avlåtande anfört

följande.

»Lagrådet har i det väsentliga godtagit de remitterade förslagen och har

endast riktat erinringar på vissa punkter mot förslaget till lag om beredande

av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Lagrådet har förordat att det skall

framgå av 1 § att det skall föreligga ett orsaksförhållande mellan den psykiska

sjukdomen och de situationer som specialindikationerna avser. Häremot

har jag ingen erinran. I fråga om den medicinska specialindikationen har

lagrådet ytterligare förordat den utformningen att den sjuke uppenbarligen

skall sakna sjukdomsinsikt och att grundad anledning skall finnas att han

skall få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat

om vården uteblir. Lagrådet har med ändringsförslaget avsett att

understryka att det är fråga om undantagsfall. Med hänsyn härtill vill jag

inte motsätta mig att ordet »uppenbarligen» förs in i lagtexten. Däremot

torde det utan särskilt stadgande stå klart att ingen kan beredas vård med

stöd av den föreslagna lagen, om det inte finns grundad anledning anta att

de i lagen angivna förutsättningarna härför föreligger. I övrigt hör lagrådets

förslag godtas.

s. 110 Kontrollera mot PDF

110

Andra lagutskottets utlåtande nr M år 1966

Tidigare denna dag har Kungl. Maj :t beslutat att till riksdagen avlåta

proposition med förslag till lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål,

m. m. över detta lagförslag och andra därmed sammanhängande författningsförslag,

bl. a. förslag till lag om ändrad lydelse av 31 kap. 3 § brottsbalken,

har lagrådet avgett yttrande. Som framgår av protokollet över

justitieärenden denna dag innehåller propositionen med förslag till lag om

rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, m. m., inte något förslag till lag

om ändrad lydelse av 31 kap. 3 § brottsbalken. Sistnämnda förslag har, efter

samråd med chefen för justitiedepartementet, inarbetats i nu föreliggande

förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken.

Utöver vad som framgår av det anförda bör vissa redaktionella jämkningar

vidtas i förslagen till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i

vissa fall och lag om ändrad lydelse av 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken.

»

Utskottet

Enligt propositionen skall i fortsättningen den vård för psykisk sjukdom

som meddelas efter begäran av den sjuke regleras av de bestämmelser i

sjukvårdslagen som gäller för kroppssjukvården. Den som själv söker

sjukhusvård för psykisk sjukdom skall således inte i något fall kunna hållas

kvar på sjukhuset mot sin vilja. I propositionen föreslås att bestämmelser

avseende beredande av vård åt psykiskt sjuka oberoende av eget samtycke

intages i en särskild lag. Förutsättningen för att någon skall kunna beredas

vård enligt den föreslagna lagen är att han lider av psykisk sjukdom

och att sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till

sjukdomens art och grad och till att vissa s. k. specialindikationer föreligger.

Begreppet mentalsjukhus utmönstras ur lagstiftningen. Bestämmande

för var vård skall beredas med stöd av den föreslagna lagen är sjukvårdslagens

regler att vård bereds på sjukhus eller klinik som avses för vården

i fråga.

Lagförslaget innehåller utförliga regler om behörighet att göra ansökan

om intagning. Ansökningen skall vara skriftlig. Vårdintyg av läkare skall

bifogas. Den nuvarande principen att vårdbehovet skall prövas av två av

varandra oberoende läkare — den som utfärdar vårdintyget och överläkaren

vid vårdsjukhuset — markeras starkare i den föreslagna lagen. För

intagning får i princip inte godtas vårdintyg utfärdat av läkare som är

knuten till den slutna psykiatriska vården vid det sjukhus intagningen avser.

Vårdbehovsprövningen skall göras av överläkaren inom i regel tio

dagar efter intagningen. När förutsättningarna för intagning mot patientens

vilja inte längre föreligger skall han omedelbart skrivas ut från sjuk
-

s. 111 Kontrollera mot PDF

111

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

huset. Enligt huvudregeln beslutar överläkaren om utskrivning. När det

gäller patienter som av domstol överlämnats till vård och vissa med dem

jämställda personer skall det ankomma på utskrivningsnämnden att besluta

om utskrivning. Enligt förslaget skall utskrivningsnämnden bestå av

en jurist som bör vara eller ha varit innehavare av ordinarie domartjänst,

som ordförande, en läkare som bör vara särskilt kunnig i psykiatri och en

person med erfarenhet i allmänna värv. Läkare som tjänstgör inom den

slutna psykiatriska vården får inte som ledamot delta i handläggningen

av ärende som rör patient på det sjukhus där han tjänstgör. Utskrivningsnämndens

beslut skall i vissa fall kunna överklagas till en central nämnd

—- psykiatriska nämnden — vilken ersätter den nuvarande sinnessjuknämnden.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1967, d. v. s.

samtidigt som landstingen övertar huvudmannaskapet för mentalsjukvården.

Intagning för vård

IJcn fria intagnings]''ormen

Kommittén anser bl. a. att det i överensstämmelse med nuvarande ordning

hör vara möjligt att vägra utskrivning av en patient, som bedöms vara

farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. Något framträdande behov

av att vägra utskrivning även i andra fall, anser kommittén inte föreligga.

Då utskrivning vägrats i fråga om patient som bedöms vara farlig för

annans personliga säkerhet eller eget liv, skall enligt kommittén kunna beslutas

att patienten skall vara underkastad de bestämmelser som gäller för

patienter vilka intagits på handlingar, överläkare skall i dylika fall hänskjuta

ärendet till utskrivningsnämndens prövning. På nämnden ankommer

att inom tio dagar från dagen för överläkarens beslut pröva om den

sjuka skall tagas in med kvarhållningsrätt.

Departementschefen har i denna fråga anfört att han, i likhet med

medicinalstyrelsen, finner det vara av största vikt för förtroendet för mentalsjukvården

att en psykiskt sjuk människa kan söka sjukhusvård på eget

initiativ utan att riskera att bli kvarhållen mot sin vilja. Departementschefen

har därför efter noggrant övervägande stannat för att psykiskt

sjuka som tagits in på egen begäran inte i något avseende bör vara underkastade

andra bestämmelser när det gäller kvarhållande än patienter

som vårdas för kroppssjukdom. Skulle det inträffa att patient, som vårdats

enligt den fria intagningsformen, vid utskrivningstillfället bedöms

vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, bör underrättelse

härom omedelbart lämnas polismyndighet eller annan som är behörig att

göra ansökan om intagning enligt lagen om beredande avsluten psykiatrisk

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Andra lagutskottets utlåtande nr M år 1966

vård i vissa fall, så att sådan intagning genast kan komma till stånd. Det

får, anför departementschefen vidare, inte förekomma att handlingar anskaffas

medan patienten är kvar på sjukhuset och att han därefter överförs

till att vara intagen med kvarhållningsrätt utan att han lämnat sjukhuset.

Utskottet ansluter sig till den av departementschefen uttalade uppfattningen,

att den vård för psykisk sjukdom, som den sjuke på eget initiativ

söker, bör regleras enligt bestämmelserna i sjukvårdslagen. I konsekvens

med denna uppfattning finner utskottet det naturligt, att psykiskt sjuka,

som intagits för vård på egen begäran, i princip inte bör vara underkastade

andra bestämmelser i fråga om kvarhållande än de som gäller patienter,

vilka vårdas för kroppssjukdoin. Under vistelsen på sjukhuset kan emellertid

för såväl psykiskt som för kroppsligt sjuka sjukdomsförloppet gå i

ogynnsam riktning och en sådan förändring beträffande det psykiska tillståndet

inträda, att indikationen »fara för annans personliga säkerhet

eller eget liv» enligt läkarens bedömande är för handen. Begär den psykiskt

sjuka, som intagits enligt den fria intagningsformen, i ett sådant tillstånd

utskrivning, är det enligt utskottets mening inte tilltalande att han

lämnar sjukhuset för att omedelbart därefter omhändertagas, eventuellt

av polismyndighet.

I motionerna 1: 695 och II: 856 har i denna del yrkats, att, om särskilda

skäl är därtill, den som intages enligt den fria intagningsformen skall

kunna överföras till vård med kvarhållningsrätt efter preliminärt beslut av

den för vården ansvarige läkaren, under förutsättning att denne försäkrat

sig om samtycke från person som är behörig att föranstalta om vård och

att beslutet underställes utskrivningsnämnden som har att inom 72 timmar

avgöra ärendet.

I likhet med vad som anförts i motionerna bör den sjuke helst icke lämna

sjukhuset om den för vården ansvarige läkaren funnit tillståndet vara

sådant, att ett kvarhållande för fortsatt vård är motiverat. Det kan enligt utskottets

mening icke anses stå i strid mot principen om likställighet i

vårdhänseende mellan psykisk sjukdom — där den sjuke intagits enligt

den fria intagningsformen — och kroppssjukdoin, att tillämpa en ordning

som i här berörda extrema fall skulle innebära, att vederbörande läkare

gör vad som står i hans makt för att få den sjuke att inte lämna sjukhuset.

Att i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall införa bestämmelser

i anledning av det sagda skulle strida mot den av utskottet ovan

accepterade principen, att den fria intagningsformen skall regleras av sjukvårdslagen.

Enligt utskottets mening bör man i lämpligt sammanhang överväga

vilka åtgärder som kan bli erforderliga i anledning av vad utskottet

ovan anfört. Vad utskottet sålunda uttalat synes böra bringas till Kungl.

Maj :ts kännedom. Härmed anser sig utskottet ha besvarat motionerna 1: 695

och II: 856 i den del varom nu är fråga.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1966

113

Intagning på handlingar

Förfarandet

I fråga om behörighet att vidta åtgäder för intagning

gäller f. n. att ansökan om intagning får göras hl. a. av person som

har skyldighet att föranstalta om erforderlig vård åt den sjuke. I anslutning

härtill har överläkare på kroppssjukhus rätt att göra dylik ansökan.

Det är enligt kommittén av praktiska skäl påkallat att bibehålla denna möjlighet.

Detsamma bör, uttalar kommittén, gälla biträdande överläkare med

självständigt ansvar för vissa vårdplatser.

Departementschefen anser, i likhet med medicinalstyrelsen, att även annan

läkare än överläkare och biträdande överläkare bör få göra ansökan

om intagning av patient som är föremål för vård på kroppssjukhus.

I motionen 11:858 hemställes i denna del, att även läkare vid poliklinik

skall ha rätt att ansöka om intagning. Det kan nämligen, enligt motionärerna,

inträffa att personer uppsöker kroppspoliklinik för vård och att det

vid undersökningen visar sig, att de lider av psykisk sjukdom, som kräver

sjukhusvård. Den undersökande läkaren tvingas enligt motionären att i

dylika fall tillkalla polis för att få den sjuke intagen på psykiatrisk klinik.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om möjligheten att utnyttja

den fria intagningsformen, vilken enligt propositionen i första hand bör

komma i fråga. De av departementschefen föreslagna reglerna avseende intagning

av den sjuke oberoende av eget samtycke bör enligt utskottet göra

det möjligt att i dylika fall lösa intagningsfrågan utan att så drastiska

åtgärder som angivits i motionen skall behöva tillgripas. Utskottet finner

det därför inte erforderligt med något riksdagens initiativ i anledning av

yrkandet i motionen.

Beträffande behörigheten att utfärda vårdintyg gäller

f. n. att vårdattest inte får utfärdas av läkare vid det mentalsjukhus där

intagning begärs. Beträffande mentalsjukhus, där särskild sjukvårds1

åkare tillsatts för viss avdelning, tolkas förbudet enligt uttalanden i förarbetena

så, att läkare på mentalsjukhus inte far utfärda attest för intagning

på den avdelning av sjukhuset där han är verksam.

Kommitténs förslag innebär att läkare som är knuten till den slutna

psykiatriska vården vid visst sjukhus inte skall få utfärda vårdintyg för

intagning på den klinik där han tjänstgör. Gäller intagningen annan klinik

än den där läkaren är verksam skall han ha behörighet att utfärda vårdintyg,

men endast under förutsättning att betydande olägenheter skulle uppkomma

genom anlitande av annan läkare.

Under remissbehandlingen har flera remissinstanser framhållit att läkare

som är knuten till den slutna vården vid sjukhuset bör ha möjlighet att

utan inskränkning utfärda vårdintyg för intagning på annan klinik än den

där han tjänstgör.

8— Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 2 avd. Nr åå

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Ändra lagutskottets utlåtande nr H år 1966

Departementschefen anser, att önskvärdheten av att sjuka som är i trängande

behov av sluten psykiatrisk vård på ett smidigt sätt bereds sådan vård

måste vägas mot hänsynen till allmänhetens förtroende för mentalsjukvården.

Han finner i likhet med kommittén och så gott som samtliga remissinstanser

att principen, att vårdbehovet skall prövas av två av varandra

oberoende läkare, kräver att en läkare som är knuten till den slutna psykiatriska

vården vid ett sjukhus inte får utfärda vårdintyg för intagning på den

klinik där han själv är verksam. Även när det gäller frågan om behörigheten

att utfärda vårdintyg för intagning på annan klinik vid sjukhuset har

departementschefen stannat för kommitténs förslag.

I motionerna 1: 695 och II: 856 anföres i denna del, att bestämmelsen att

vårdintyg under inga förhållanden får utfärdas av läkare anställd vid den

klinik inom den slutna psykiatriska vården på vilken den sjuka skall

intagas, visserligen är beaktansvärd ur rättssäkerhetssynpunkt, men att

den kan utgöra ett ur praktisk synpunkt besvärande hinder. Motionärerna

töreslår därför, att sådan läkare skall få rätt att utfärda vårdintyg om det

skulle innebära avsevärda olägenheter för den sjuke att skaffa intyg av

annan läkare. Vidare anser motionärerna att sjukhusläkaren skall äga

rätt att fatta preliminärt beslut om intagning, vilket skall prövas av utskrivningsnämnden

inom 72 timmar.

Utskottet anser i likhet med departementschefen, att önskvärdheten av

att erhålla ett smidigt intagningsförfarande måste vägas mot angelägenheten

av att bevara allmänhetens förtroende för mentalsjukvården. Kravet på

att vårdbehovet skall prövas av två av varandra oberoende läkare kan enligt

motionärernas förslag upprätthållas i de fall då läkaren meddelar preliminärt

beslut om intagning. Enligt förslaget skall nämligen sådant beslut prövas

av utskrivningsnämnden, vilken bland sina ledamöter har en läkare som

bör vara särskilt kunnig i psykiatri. Detta förslag har emellertid intimt samband

med vad i samma motioner anförts angående möjligheten att överflytta

patienter från den fria intagningsformen till intagning med kvarhållningsrätt.

Med hänsyn till vad utskottet tidigare uttalat i denna del synes

något riksdagens initiativ i anledning av det nu aktuella motionsyrkandet

icke påkallat.

Vissa bestämmelser om patienterna

Sinnessjuklagen stadgar att den som är intagen för vård är oförhindrad

att sända framställningar till medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden och

överinspektören. I övrigt får brev eller andra handlingar inte

vidarebefordras från patienten eller tillställas honom utan överläkarens

tillstånd. Tillstånd får inte vägras, när det är fråga om framställning till

offentlig myndighet och framställningen angår mål eller ärende där patienten

själv äger föra talan. Vägras tillstånd beträffande skrift som är ställd

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

till annan myndighet än medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden eller

överinspektören, skall skriften lämnas till överinspektören som beslutar

i ärendet.

Kommittén föreslår att bestämmelserna i förevarande avseende utformas

så att överläkaren erhåller rätt att om särskild anledning föranleder därtill

kontrollera innehållet i brev och andra handlingar. Brev till sjukhusnämnden,

mentalsjuknämnden, medicinalstyrelsen, överinspektören,

justitiekanslern och riksdagens ombudsmän skall utan sådan åtgärd vidarebefordras.

Enligt kommittéförslaget bör överläkaren liksom f. n. efter

granskning kunna besluta att brev eller handlingar av annat slag skall

kvarhållas. Brev till offentlig myndighet, som angår sak i vilken patienten

själv äger föra talan, bör dock alltid vidarebefordras. Vägrar överläkaren

vidarebefordra skrift till offentlig myndighet, bör skriften överlämnas till

sjukhusnämnden för avgörande.

Kommitténs förslag har i dessa delar i huvudsak godtagits eller lämnats

utan erinran under remissbehandlingen. Svenska landstingsförbundet anser

dock att möjligheten för patienterna till fri korrespondens inte bör

beskäras.

Departementschefen har, trots att han anser att principiella skäl talar

för Landstingsförbundets ståndpunkt, i huvudsak stannat för kommitténs

förslag. Han anser vidare att brev till advokat alltid skall vidarebefordras.

Såsom kommittén föreslagit bör, enligt departementschefen, brev ställda till

vissa myndigheter, däribland riksdagens ombudsmän, vidarebefordras utan

granskning. Brev som är ställda till annan mottagare kan vid granskning

visa sig vara avsedda för myndighet som nu nämnts. Även sådana brev skall

vidarebefordras till myndigheten i fråga. Vad nu sagts bör, uttalar departementschefen,

i tillämpliga delar gälla även brev till annan myndighet eller

advokat.

I motion I: 701 yrkas att polismyndighet skall räknas till de myndigheter

till vilka handlingar skall vidarebefordras utan granskning.

Utskottet ger sin anslutning till propositionens förslag i denna del. Enligt

utskottets mening inbegripes polismyndighet i begreppet annan myndighet.

Brev till polismyndighet skall således i princip vidarebefordras. Någon

riksdagens åtgärd i anledning av motionen I: 701 är därför enligt utskottets

mening inte påkallad.

Enligt kommittéförslaget bör överläkaren vidare kunna besluta, att brev

eller handling skall kvarhållas om den granskade handlingen är helt oredig

till sitt innehåll. Departementschefen anser i motsats till kommittén att

den omständigheten att ett brev är oredigt till sitt innehåll inte hör utgöra

skäl till kvarhållande.

I motionerna I: 695 och II: 856 har påpekats, att även ett till sitt innehåll

oredigt brev kan för framtiden erinra mottagaren om brevskrivarens under

sjukdomen rubbade omdöme. Detta måste enligt motionärernas mening

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Andra lagutskottets utlåtande ni• 44 år 1966

innebära olägenhet för den sjuke och ett sådant brev bör därför kunna

kvarhållas.

Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning att enbart

den omständigheten att ett brev är oredigt till sitt innehåll inte bör utgöra

skäl till kvarhållande. Emellertid bör självklart befarad betydande olägenhet

för patienten — avsändaren — kunna åberopas som skäl för att icke

vidarebefordra dylik handling.

Talan mot beslut i intagnings- och utskrivningsfrågor in. m.

Enligt kommittén bör möjlighet finnas att föra talan mot läkarens beslut

angående särskilda föreskrifter, som meddelats i samband med utskrivning

på försök, eller förordnande att den utskrivna skall stå under

tillsyn. Med hänsyn till att mentalsjuknämnden inte bör betungas med

mindre viktiga ärenden föreslår kommittén att talan inte skall kunna föras

mot den lokala nämndens beslut, varigenom försöksutskriven ålagts att

iakttaga särskilda föreskrifter eller stå under tillsyn.

Departementschefen har vid lagrådsremissen anslutit sig till kommitténs

förslag i nu aktuella delar.

Lagrådet har påpekat, att det under remissbehandlingen från några håll

förordats att talan skulle få föras hos mentalsjukvårdsnämnden även mot

beslut av detta slag. Förutom vad därvid framhållits borde enligt lagrådets

mening beaktas att föreskrifter av angivet slag ibland kunde innebära

betydande inskränkningar i den personliga friheten. Enligt lagrådet kunde

det vidare förutsättas att utskrivningsnämnd i ett stort antal fall kom att

fatta beslut i hithörande frågor såsom första instans. Under sådana förhållanden

ansåg lagrådet det ur rättssäkerhetssynpunkt påkallat att patienten

i nu nämnda frågor medgavs rätt att få sin sak prövad hos den centrala

nämnden.

Departementschefen har godtagit lagrådets förslag och i 22 § infört bestämmelse

som medför rätt att föra talan mot nämndens beslut »om nämnden

i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iakttaga särskilda

föreskrifter eller ställt honom under tillsyn».

Enligt utskottets mening bör talan mot nämndens beslut få föras även

när nämnden »lämnat besvär över läkares beslut i sådana frågor helt eller

delvis utan bifall». En dylik bestämmelse bör därför införas i 22 §.

Nämnderna

I fråga om de lokala nämndernas sammansättning gäller

f. n. att de skall bestå av sjukvårdsläkaren, en ordförande, som bör

vara innehavare av domarämbete, och en person med erfarenhet i allmänna

värv. Kommittén föreslår endast den ändringen av nämndernas samman
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

sättning att överläkaren inte skall kunna vara ledamot av nämnden. Departementschefen

har i princip anslutit sig till kommitténs förslag.

Beträffande den centra la nämndens sammansättning

anknyter kommittéförslaget till nuvarande regler om sinnessjuknämnden.

Denna består av fem ledamöter. Chefen för medicinalstyrelsen är självskriven

ledamot. Övriga ledamöter utses av Kungl. Maj :t för viss tid. Av de särskilt

utsedda ledamöterna skall två vara i sinnessjukvård särskilt kunniga

läkare. De båda övriga får inte vara läkare, och den ene av dem skall vara

eller ha varit ordinarie innehavare av domarämbete. Utom chefen för medicinalstyrelsen

får inte mer än en av nämndens ledamöter vara befattnings

liavare i styrelsen. Kungl. Maj :t förordnar ordförande. Enligt kommitténs

förslag görs den avvikelsen från vad som nu gäller att chefen för medicinalstyrelsen

inte skall vara självskriven ledamot av nämnden. Departementschefen

har förordat att den centrala nämnden får den sammansättning

kommittén föreslagit.

I propositionen föreslås, att ledamot av utskrivningsnämnd eller psykiatriska

nämnden skall förordnas av Konungen för högst fyra år i sänder.

I motionerna I: 696 och II: 855 har hemställts om sådan lagändring, att

ledamot av utskrivningsnämnden eller psykiatriska nämnden skall förordnas

av Konungen efter förslag från sjukvårdshuvudmannen.

Utskottet biträder propositionen i denna del. Beträffande utseende av ledamöter

i utskrivningsnämnd vill utskottet i anledning av motionerna uttala,

att det synes självklart att samråd sker med vederbörande sjukvårdshuvudman,

såvitt angår personvalsfrågan. Något riksdagens initiativ i denna del

är således inte påkallat.

Kommittén har närmare övervägt huruvida möjlighet bör finnas att

på det allmännas bekostnad förordna biträde åt intagen. Det kan

enligt kommittén i vissa fall från rättssäkerhetssynpunkt vara av väsentlig

betydelse, att intagen har biträde. Kommittén framhåller särskilt de situationer,

då frågan om den intagnes kvarstannande på sjukhuset är beroende

av viss utredning angående faktiska förhållanden. Vidare anmärks

att han genom frihetsberövandet är förhindrad att själv verkställa utredning

utanför sjukhuset. Kommittén anser det angeläget, att intagen, som

saknar förmåga att av egna medel bekosta biträde eller som icke själv kan

ombesörja att han erhåller dylik hjälp, genom det allmännas försorg får

det biträde han behöver. Kommittén förslår därför, att möjlighet införes

att förordna offentligt biträde åt intagen. Finnes för tillvaratagande av

intagens rätt vara erforderligt, att han erhåller dylikt biträde, bör sålunda

sjukhusnämnd eller ordförande i sådan nämnd kunna förordna lämplig

person att biträda honom. Avser nämndens bedömning rent medicinska

frågor anser kommittén all en viss restriktivitet med avseende å förord
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118 Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1960

uande av offentligt biträde vara motiverad. Fråga om förordnande av offentligt

biträde bör enligt kommittén upptagas, då framställning därom göres

eller sjukhusnämnden eljest finner anledning därtill. Sjukhusnämnd bör,

då intagen önskar fullfölja talan hos mentalsjuknämnden, vara oförhindrad

att förordna offentligt biträde även efter det nämnden skilt saken från

sig. Särskilda behörighetsregler för offentligt biträde har icke ansetts erforderliga.

Valet av offentligt biträde bör dock enligt kommittén ske med

största omsorg och med beaktande av att den som utses äger förutsättningar

att kunna på tillfredsställande sätt fullgöra uppdraget. I den mån så

finnes möjligt, bör den intagnes önskemål beaktas vid personvalet, och

kommittén framställer särskilt att hinder icke bör möta mot att till offentligt

biträde utse person, till vilken den intagne redan vänt sig.

Departementschefen har anfört, att han inte kan biträda förslaget om

möjlighet för nämnden att förordna offentligt biträde. Någon sådan möjlighet

finns inte när det gäller övriga administrativa frihetsberövanden.

Frågan sammanhänger nära med möjligheten att erhålla fri rättegångshjälp

i förvaltningsprocessen, och i avvaktan på en samlad bedömning av

dessa spörsmål finner han sig inte böra förorda att möjlighet öppnas att

förordna offentligt biträde på det nu aktuella området.

I motionen 11:841 har hemställts, att intagen skall få rätt att erhålla

offentligt biträde i den omfattning som föreslagits av kommittén.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att man måste försöka

undvika att införa ett alltför rättegångsliknande förfarande som fjärmar

mentalsjukvården från annan sjukvård. Dessutom instämmer utskottet i

departementschefens uttalande, att man i avvaktan på en samlad bedömning

av möjligheten att erhålla fri rättegång i förvaltningsprocessen inte bör

införa offentligt biträde på det nu aktuella området. Motionen 11:841

bör med hänsyn till det anförda inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Övriga frågor

Tystnadsplikt

Vissa bestämmelser om tystnadsplikt finns i sjukvårdslagen Dessa innebär

att ledamot eller suppleant i sjukvårdsstyrelse eller direktion för sjukhus

eller den som är anställd i den sjukvårdande verksamhet, som avses i sjukvårdslagen,

inte får yppa något till obehöriga om patients sjukdom eller

personliga förhållanden i övrigt som han fått kännedom om i denna sin

egenskap. Vidare finns i instruktionen för utskrivningsnämnderna bestämmelser

om tystnadsplikt för ledamöter och suppleanter och för dem som

eljest är verksamma inom nämnderna. Varken sinnessjuklagen eller sinnessjukvårdsstadgan

innehåller däremot bestämmelser om tystnadsplikt.

Kommittén har föreslagit ett särskilt stadgande om tystnadsplikt i sitt

förslag till mentalsjukvårdslag. Bestämmelsen innebär att den som är

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

verksam vid mentalsjukhus, inom organ som är knutet till sådant sjukhus

eller inom mentalsjuknämnden inte får yppa något till obehöriga om patients

sjukdom eller personliga förhållanden i övrigt, som han fått kännedom

om i denna egenskap.

Medicinalstyrelsen har avstyrkt den föreslagna bestämmelsen under hänvisning

till vad som stadgas i sjukvårdslagen, som den 1 januari 1967 avses

bli tillämplig även för mentalsjukvården. Tystnadsplikt för dem som är

verksamma i utskrivningsnämnder eller mentalsjuknämnden bör enligt

styrelsen ha sin plats i instruktionerna.

Departementschefen har anfört att sjukvårdslagens bestämmelser beräknas

bli tillämpliga även för mentalsjukvården vid den nya lagens ikraftträdande.

Några särbestämmelser för sjukvårdspersonalen eller för ledamöter

i sjukvårdsstyrelser eller direktioner erfordras därför inte. När det

gäller utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden delar departementschefen

medicinalstyrelsens uppfattning att tystnadsplikten lämpligen

bör stadgas i instruktionerna.

I motionerna I: 695 och II: 856 har yrkats, att hänvisning till sjukvårdslagens

regler om tystnadsplikt skall införas i förslaget till lag om sluten

psykiatrisk vård i vissa fall. Vidare har motionärerna hemställt om en

särskild bestämmelse i lagförslaget om att handlingar rörande de sjuka skall

förvaras så att obehöriga inte kan komma åt dem.

Enligt utskottets uppfattning erfordras inte den hänvisning som motionärerna

begärt för att sjukvårdslagens regler om tystnadsplikt skall bli

tillämpliga på mentalsjukvården. Beträffande det andra spörsmålet förutsätter

utskottet, att handlingar rörande de sjuka utan särskilt stadgande

förvaras så att de inte är tillgängliga för obehöriga. Med hänsyn till det

anförda synes något riksdagens initiativ i anledning av motionerna i denna

del inte erforderligt.

Tillsyn

När det gäller tillsyn föreskriver sinnessjuklagen att medicinalstyrelsen

skall ha överinseendet över sinnessjukvården och därvid särskilt vaka över

att de sjuka erhåller omsorgsfull vård och behandlas med mildhet efter

människokärlekens fordringar. Under medicinalstyrelsen utövas tillsynen

över sinnessjukvården av en av Kungl. Maj :t förordnad överinspektör för

sinnessjuk vården i riket.

Kommittén konstaterar till en början att den högsta tillsynen över mentalsjukvården

liksom över annan sjukvård bör utövas av medicinalstyrelsen.

Enligt kommitténs mening bör även befattningen som överinspektör

bibehållas. Sedan mentalsjukvården övertagits av landstingen kan en ändring

övervägas. Det kommer dock enligt kommitténs mening även därefter

att föreligga behov av en särskild befattningshavare med uppgift atl utöva

tillsyn över mentalsjukvården.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Departementschefen har anfört, att sedan landstingen övertagit huvudmannaskapet

för mentalsjukvården kommer medicinalstyrelsen inte längre

att på en gång vara tillsynsmyndighet och representant för huvudmannen.

Då den nu föreslagna lagstiftningen avses träda i kraft vid den beräknade

tidpunkten för övertagandet förordar departementschefen att de av kommittén

föreslagna bestämmelserna om tillsyn genom överinspektören utgår.

Detta innebär givetvis inte att den tillsyn, som medicinalstyrelsen skall utöva

över lagstiftningens tillämpning, får bli mindre omfattande än den som

överinspektören nu utövar.

I motionen II: 858 har yrkats, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

måtte ge till känna vikten av en effektiv tillsyn över utvecklingen på den

psykiatriska vårdens område. Motionärerna framhåller, att det för en

fullständig samordning av psykiatrisk och somatisk vård är av största vikt

att medicinalstyrelsens mentalvårdsbyrå får tillräckliga personella resurser.

Utskottet vill i anledning av motionerna fästa uppmärksamheten på departementschefens

uttalande, att den tillsyn som medicinalstyrelsen skall

utöva över lagstiftningens tillämpning bör bli lika omfattande som den som

överinspektören nu utövar. Beträffande frågan om mentalsjukvårdsbyråns

personella resurser anser utskottet att riksdagen inte i detta sammanhang

bör göra något uttalande. Motionen bör således inte i nu aktuella del

föranleda någon riksdagens åtgärd.

I 37 § sinnessjukvårdsstadgan finns regler om skyldighet för vederbörande

överläkare att då till fullo utrönts, att intagen är sinnessjuk eller

sinnesslö, därom underrätta pastor i den församling där den intagne är

kyrkobokförd. Anmälningsplikt föreligger även då sådan intagen utskrives

annorledes än på försök, därvid beträffande sinnessjuk upplysning skall

lämnas, huruvida den utskrivne är fri från symtom av sinnessjukdom.

Anmälningsskyldigheten sammanhänger med att en föreliggande psykisk

sjukdom i vissa hänseenden anses påverka den sjukes rättsställning.

I giftermålsbalken upptages t. ex. bestämmelser om äktenskapshinder på

grund av sinnessjukdom eller sinnesslöhet. Kommittén föreslår att, intill

dess utskrivning sker, anmälan om hinder mot äktenskap må underlåtas,

om anledning finnes att antaga att hindret är av övergående natur. Enligt

kommittén bör det åligga den läkare som gjort anmälan att vid lämpligt

tillfälle och senast vid utskrivningen underrätta den som anmälningen avsett

om anmälan. I likhet med vad som för närvarande gäller bör, då beträffande

intagen symtom på sjukdom eller tillstånd som utgör äktenskapshinder

ej längre föreligger, anmälan göres även härom. Med hänsyn till vikten

av att förtroendet för den fria vårdformen icke rubbas, har kommittén

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1966

funnit sig böra föreslå, att anmälningsplikten begränsas till att avse dem

som mot sin vilja kan kvarhållas på sjukhuset.

Familj erättskommittén har i sitt betänkande Äktenskapsrätt föreslagit

att regler om medicinska äktenskapshinder skall upptagas i framtida lagstiftning.

Betänkandet är för närvarande föremål för övervägande inom

departementet.

I motionen 11:857 har hemställts, att riksdagen måtte uttala att ny lagstiftning

angående medicinska äktenskapshinder skall föreläggas riksdagen

så att den kan träda i kraft den 1 januari 1967. Vidare har i motionen yrkats,

att bestämmelser avseende läkares anmälningsplikt i nu aktuella hänseende

icke skall utfärdas förrän riksdagen tagit ställning till nyssnämnda

lagstiftning.

Utskottet anser att riksdagen inte i detta sammahang bör uttala sig angående

motionsyrkandet såvitt det angår äktenskapshinder. Beträffande frågan

om läkares anmälningsskyldighet vill utskottet i anledning av motionen

påpeka att denna måste bli föremål för övervägande i anledning av

de nya bestämmelser som kan bli en följd av förslaget till lag om beredande

av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Med det sagda anser sig utskottet ha

besvarat motionen II: 857.

Slutligen vill utskottet i anledning av ett påpekande från Sveriges läkarförbund

fästa uppmärksamheten på de eventuella problem som kan uppstå

då en psykiskt sjuk på grund av komplicerad kroppslig sjukdom lämpligen

bör erhålla vård på annan än psykiatrisk sjukhusavdelning.

Utöver vad ovan anförts har de i propositionen framlagda förslagen och

de av departementschefen i anslutning därtill gjorda uttalandena inte givit

utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen med bifall till förevarande proposition,

nr 53, såvitt den angår 6 och 10 §§ i förslaget till lag om

beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, måtte

avslå motionerna 1: 695 och II: 856, i motsvarande del;

B. att riksdagen med bifall till propositionen, såvitt den

angår 4 § i förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk

vård i vissa fall, måtte avslå motionen 11:858 i

motsvarande del;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

G. att riksdagen med bifall till propositionen, såvitt den

angår 15 § i förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk

vård i vissa fall, måtte avslå motionen I: 701 i motsvarande

del;

D. att riksdagen, med bifall till propositionen, såvitt den

angår 29 § i förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk

vård i vissa fall, måtte besluta att motionerna 1: 696

och 11:855, i motsvarande del, icke skall föranleda någon

åtgärd;

E. att riksdagen med bifall till propositionen, såvitt den

angai 26 och 32 §§ i förslaget till lag om beredande av

sluten psykiatrisk vård i vissa fall, måtte avslå motionen

II: 841 i motsvarande del;

F. att riksdagen med avslag å motionerna 1:695 och

II: 856, såvitt de angår införande av ytterligare en paragraf

i förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk

vård i vissa fall, måtte — med förklaring att riksdagen

funnit visst tillägg böra göras till det genom propositionen

framlagda förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk

vård i vissa fall — bifalla propositionen i de delar

som icke omfattas av vad utskottet ovan hemställt med den

ändringen att 22 § erhåller följande såsom utskottets förslag

betecknade lydelse:

(Kungl. Maj.ts förslag)

22

Talan får föras mot utskrivningsnämnds

beslut, om nämnden

ogillat besvär över beslut om intagning

eller beslut enligt 9 § andra

stycket,

avslagit ansökan om utskrivning

eller om utskrivning på försök eller

ogillat besvär över läkares beslut om

avslag på sådan ansökan eller

i samband med utskrivning på

försök ålagt patient att iakttaga särskilda

föreskrifter eller ställt honom

under tillsyn.

(Utskottets förslag)

Talan får föras mot utskrivningsnämnds

beslut, om nämnden

ogillat besvär över beslut om intagning

eller beslut enligt 9 § andra

stycket,

avslagit ansökan om utskrivning

eller om utskrivning på försök eller

ogillat besvär över läkares beslut

om avslag på sådan ansökan eller

i samband med utskrivning på

försök ålagt patient att iakttaga

särskilda föreskrifter eller ställt honom

under tillsyn eller lämnat besvär

över läkares beslut i sådana

frågor helt eller delvis utan bifall.

I övrigt--

Talan föres •

----26 §.

-----genom besvär.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

G. att riksdagen i anledning av motionerna 1: 695 och

II: 856, såvitt de angår överflyttning av den som intagits

enligt den fria intagningsformen till intagning med kvarhållningsrätt,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till

känna vad utskottet i denna del anfört;

H. att motionen 11:858, såvitt den angår en effektiv tillsyn,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

J. att motionen 11:857 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 5 maj 1966

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, fru Carlqvist, fru Hamrin-Tliorell,

herrar Kaijser, Lars Larsson, fru Nilsson, herrar Eric Carlsson och

Edström;

från andra kammaren: herrar Lundberg, Rimmerfors, Gustavsson i

Alvesta, fröken Wetterström, fröken Sandell, fru Svensson, herr Jonsson

och fru Skantz.

Reservationer

Vid utskottets hemställan under A och G

I. av fru Hamrin-Thorell, herrar Eric Carlsson, Rimmerfors, fröken Wetterström

och herr Jonsson, vilka ansett,

a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 112 med orden

»Utskottet ansluter sig» och slutar med orden »är i fråga.» samt det avsnitt

som börjar å s. 113 med orden »Beträffande behörigheten att» och slutar

med orden »motionsyrkandet icke påkallat.» bort ersättas med text av täljande

lydelse:

»Utskottet ansluter sig till den av departementschefen uttalade uppfattningen,

att den vård för psykisk sjukdom, som den sjuke på eget initiativ

söker, bör regleras enligt bestämmelserna i sjukvårdslagen. I konsekvens

med denna uppfattning finner utskottet det naturligt, att psykiskt sjuka,

som intagits för vård på egen begäran, i princip inte bör vara underkastade

andra bestämmelser i fråga om kvarhållande än de som gäller patienter,

vilka vårdas för kroppssjukdom. Under vistelsen på sjukhuset kan emellertid

för såväl psykiskt som för kroppsligt sjuka sjukdomsförloppet gå i

ogynnsam riktning och en sådan förändring beträffande det psykiska till
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Andra lagutskottets utlåtande nr U år lt)66

ståndet inträda, att indikationen ''fara för annans personliga säkerhet eller

eget liv enligt läkarens bedömande är för handen.

I motionerna I: 695 och II: 856 har i denna del yrkats, att, om särskilda

skäl är därtill, den som intages enligt den fria intagningsformen skall kunna

överföras till vård med kvarhållningsrätt efter preliminärt beslut av den

för vården ansvarige läkaren, under förutsättning att denne försäkrat sig

om samtycke från person som är behörig att föranstalta om vård och att

beslutet underställes utskrivningsnämnden som har att inom 72 timmar avgöra

ärendet.

Utskottet delar departementschefens och medicinalstyrelsens uppfattning

att det är av största vikt för förtroendet för mentalsjukvården att en psykiskt

sjuk människa kan söka sjukhusvård på eget initiativ utan att riskera

att bli kvarhållen mot sin vilja. Den som frivilligt underkastat sig psykisk

vård bör alltså alltid ha rätt att på egen begäran bli utskriven. Om den psykiskt

sjukes tillstånd under vistelse på sjukhus förändras så att indikationen

''fara för annans personliga säkerhet eller eget liv’ är för handen och

den sjuke begär utskrivning, har departementschefen föreslagit att underrättelser

härom omedelbart bör lämnas polismyndighet eller annan som är

behörig att göra ansökan om intagning enligt lagen om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall så att sådan intagning genast kan komma till

stånd. Enligt utskottets mening är det icke helt tillfredsställande att läkaren

i första hand vänder sig till polismyndighet för att få till stånd en intagning

med kvarhållningsrätt. Utskottet förutsätter att vederbörande läkare

i första hand underrättar de anhöriga eller den som eljest är behörig

att göra ansökan om fortsatt vård. Utskottet finner sig således icke kunna

biträda motionerna 1: 695 och II: 856 i den del varom nu är i fråga.

Beträffande behörigheten att utfärda vårdintyg gäller

f. n. att vardattest inte får utfärdas av läkare vid det mentalsjukhus där intagning

begärs. Beträffande mentalsjukhus, där särskild sjukvårdsläkare

tillsatts för viss avdelning tolkas förbudet enligt uttalanden i förarbetena

så, att läkare på mentalsjukhus inte får utfärda attest för intagning på den

avdelning av sjukhuset där han är verksam.

Kommitténs förslag innebär att läkare som är knuten till den slutna

psykiatriska vården vid visst sjukhus inte skall få utfärda vårdintyg för

intagning på den klinik där han tjänstgör. Gäller intagningen annan klinik

än den där läkaren är verksam skall han ha behörighet att utfärda vårdintyg>

111 eu endast under förutsättning att betydande olägenheter skulle

uppkomma genom anlitande av annan läkare.

Under remissbehandlingen har flera remissinstanser framhållit att läkare

som är knuten till den slutna vården vid sjukhuset bör ha möjlighet att utan

inskränkning utfärda vårdintyg för intagning på annan klinik än den där

han tjänstgör.

Departemetschefen anser, att önskvärdheten av att sjuka som är i trängan
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1966

de behov av sluten psykiatrisk vård på ett smidigt sätt bereds sådan vård

måste vägas mot hänsynen till allmänhetens förtroende för mentalsjukvården.

Han finner i likhet med kommittén och så gott som samtliga remissinstanser

att principen, att vårdbehovet skall prövas av två av varandra

oberoende läkare, kräver att en läkare som är knuten till den slutna psykiatriska

vården vid ett sjukhus inte får utfärda vårdintyg för intagning på

den klinik där han själv är verksam. Även när det gäller frågan om behörigheten

att utfärda vårdintyg för intagning på annan klinik vid sjukhuset

har departementschefen stannat för kommitténs förslag.

I motionerna I: 695 och II: 856 anföres i denna del, att bestämmelsen att

vårdintyg under inga förhållanden får utfärdas av läkare anställd vid den

klinik inom den slutna psykiatriska vården på vilken den sjuke skall intagas,

visserligen är beaktansvärd ur rättssäkerhetssynpunkt, men att den

kan utgöra ett ur praktisk synpunkt besvärande hinder. Motionärerna

föreslår därför, att sådan läkare skall få rätt att utfärda vårdintyg om det

skulle innebära avsevärda olägenheter för den sjuke att skaffa intyg av annan

läkare. Vidare anser motionärerna att sjukhusläkaren skall äga rätt att

fatta preliminärt beslut om intagning, vilket skall prövas av utskrivningsnämnden

inom 72 timmar.

Utskottet anser i likhet med departementschefen, att önskvärdheten av

att erhålla ett smidigt intagningsförfarande måste vägas mot angelägenheten

av att bevara allmänhetens förtroende för mentalsjukvården. Kravet

på att vårdbehovet skall prövas av två av varandra oberoende läkare kan

enligt motionärernas förslag upprätthållas i de fall då läkaren meddelar

preliminärt beslut om intagning. Enligt förslaget skall nämligen sådant

beslut prövas av utskrivningsnämnden, vilken bland sina ledamöter har en

kvalificerad läkare. Detta förslag har emellertid intimt samband med vad i

samma motioner anförts angående möjligheten att överflytta patienter från

den fria intagningsformen till intagning med kvarhållningsrätt. Med hänsyn

till vad utskottet tidigare uttalat i denna del synes något riksdagens

initiativ i anledning av det nu aktuella motionsyrkande! icke påkallat.»

b) att utskottet bort hemställa,

»att riksdagen med bifall till förevarande proposition, nr

53, såvitt den angår 6 och 10 §§ i förslaget till lag om beredande

av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, måtte avslå

motionerna I: 695 och 11: 856, i motsvarande del;»

Vid utskottets hemstullen under E

II. av fru Hamrin-Thorell, herrar Eric Carlsson, Edström, Rimmerfors,

Gustavsson i Alvesta, fröken Wetterström och herr Jonsson, vilka ansett,

a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å sid. 118 med orden

s. 126 Kontrollera mot PDF

126 Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1966

»Utskottet vill i» och slutar med orden »inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

» bort ersättas med text av följande lydelse:

»Utskottet vill erinra om att det i intagnings- och utskrivningsärenden

icke sällan är avgörande för heslutet hur vissa faktiska förhållanden närmare

gestaltat sig, t. ex. då omständigheterna i samband med visst handlande

är avgörande för huruvida vederbörande uppfyller farlighetsrekvisitet.

Bl. a. i sådana situationer är det från rättssäkerhetssynpunkt av synnerlig

vikt att den intagne som till följd av frihetsberövandet icke själv kan verkställa

utredning utanför sjukhus har möjlighet att bliva biträdd av någon

utomstående. Det är emellertid ur rättssäkerhetssynpunkt icke tillräckligt

att den intagne är medgiven rätt att vända sig till utomstående för att erhålla

biträde. Den intagne kan nämligen på grund avr brist på pengar eller

av annan anledning sakna faktisk möjlighet att utnyttja sin rätt därtill. Det

är därför angeläget att förutsättningar finnes att förordna offentligt biträde

i enlighet med vad kommittén föreslagit. Enligt utskottets mening är detta

så angeläget att frågan därom inte bör anstå till dess ställning tagits till

frågan om införande av generella bestämmelser om offentligt biträde vid

administrativa frihetsberövanden. Utskottet finner sig alltså böra tillstyrka

motion II: 841 samt föreslå härför erforderlig lagtext.»

b) att utskottet bort hemställa,

»att riksdagen med bifall till motionen II: 841 måtte antaga

26 och 32 §§ i förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk

vård i vissa fall med de ändringarna att paragraferna

erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade

lydelse:

(Kungl. Maj.ts förslag) 26 § (Utskottets förslag)

Talan mot beslut, varigenom utskrivningsnämnd

avvisat biträde enligt

32 § eller utlåtit sig om ersättning

som avses i 33 § tredje stycket,

föres hos psykiatriska nämnden genom

besvär.

Besvären skola inges till utskrivningsnämnden.

3 2

1 ärende hos utskrivningsnämnd

eller psykiatriska nämnden äger den

Talan mot beslut, varigenom utskrivningsnämnd

avvisat biträde enligt

32 § eller lämnat begäran om

biträde utan bifall, till sådant uppdrag

förordnat annan person än som

föreslagits eller utlåtit sig om ersättning

som avses i 32 § tredje stycket

eller 33 § tredje stycket, föres hos

psykiatriska nämnden genom besvär.

Besvären skola inges till utskrivningsnämnden.

§

I ärende hos utskrivningsnämnd

eller psykiatriska nämnden äger den

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Andra lagutskottets utlåtande nr hh år 1966

(Kungl. Maj.ts förslag)

som för talan anlita biträde. Visar

biträde oskicklighet eller oförstånd

eller är han olämplig av annan orsak,

skall nämnden avvisa honom.

(Utskottets förslag)

som för talan anlita biträde. Visar

biträde oskicklighet eller oförstånd

eller är han olämplig av annan orsak,

skall nämnden avvisa honom.

Om sä finnes erforderligt för tillvaratagande

av intagens rätt, må

sjukhusnämnd eller ordförande i sådan

nämnd förordna offentligt biträde

åt den intagne. Sådant förordnande

må, till dess talan fullföljts,

meddelas jämväl efter det sjukhusnämnden

skilt saken från sig.

Offentligt biträde äger av allmänna

medel åtnjuta arvode ävensom

gotigörelse för kostnad och tidsspillan

efter vad som prövas skäligt.

Ersättningen skall gäldas av statsverket.

»

Vid utskottets hemställan under F

III. av herr Kaijser.

Vid utskottets hemställan under J

IV. av herr Eric Carlsson.

Särskilt yttrande

Vid utskottets hemställan under J

av fru Hamrin-Thorell, herr Rimmerfors och fröken Wetterström, vilka

anfört:

»Vi finner det anmärkningsvärt att lagstiftningen om medicinska äktenskapshinder

sedan länge tillämpats ytterst godtyckligt. Redan häri föreligger

ett starkt skäl att i samband med den nya lagstiftningen företa en översyn

av giftermålsbalkens bestämmelser i detta hänseende, i synnerhet som

denna del av familjerättskommitténs förslag utan olägenhet kan särbehandlas.

Vi finner det vidare uppenbart att giftermålsbalkens nuvarande bestämmelse

om sinnessjukdom som hinder för äktenskap kommer att äga tilllämpning

vare sig den sinnessjuke kommit under läkarvård av fri vilja eller

intagits med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa

fall. Huruvida anmälningsplikt skall föreligga eller ej bör enligt vår mening

s. 128 Kontrollera mot PDF

128 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

noga övervägas. Frågan bör under ingå förhållanden lösas på sätt sinnessjuklagstiftningskommittén

föreslagit, eftersom icke intagningsförfarandet

utan de medicinska kriterierna bör vara avgörande för anmälningsskyldigheten.

Vi saknar i detta sammanhang anledning att ta ställning till frågan

om och när sinnessjukdom bör utgöra äktenskapshinder, men finner det

dock angeläget framhålla att de nya bestämmelser, som kan bli en följd

av förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, vid

tidpunkten för deras ikraftträdande måste överensstämma med motsvarande

regler i giftermålsbalken.»

ESSELTE AB. STHLM 66

614695

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1966:268 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Mdj:ts proposition med förslag till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m., jämte i ämnet a1 i texten