Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag om förbättrad sjukpenningförsäkring, i vad propositionen hänvisats till lagutskott, jämte i ämnet väckta motioner
1966-05-13 · 51 sidor, varav 51 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 51 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1966:47, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag om förbättrad sjukpenningförsäkring, i vad propositionen hänvisats till lagutskott, jämte i ämnet väckta motioner
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr A7 år 1966
1
Nr 47
,t . .... ■ ■■ ■ < ■ ■ '' ■ ■■ • 1 ‘
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
om förbättrad sjukpenningförsäkring, i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte i ämnet väckta
motioner,
Genom en den 1 april 1966 dagtecknad proposition, nr 113, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring;
2) förordning om ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen den 18 december
1959 (nr 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om
allmän försäkring;
3) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 maj 1956 (nr 293)
om ersättning åt smittbärare;
4) förordning angående ändrad lydelse av 28 § 2 mom. förordningen den
14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor;
5) förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 22 april 1960
(nr 77) angående byggnadsforskningsavgift,
dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Propositionen har, såvitt angår anvisande av anslag, hänvisats till statsutskottet
och i övrigt till lagutskott.
I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen
A. vid riksdagens början väckta motioner:
1) de likalydande motionerna nr 323 i första kammaren av fröken Mattson
m. fl. och nr 388 i andra kammaren av fru Lindberg m. fl.;
B. i anledning av propositionen väckta motioner:
2) de likalydande motionerna nr 737 i första kammaren av fru Hultell
och nr 909 i andra kammaren av fru Kristensson m. fl.,
3) de likalydande motionerna nr 739 i första kammaren av fru Nilsson
m. fl. och nr 911 i andra kammaren av fru Thunvall m. fl.,
4) de likalydande motionerna nr 740 i första kammaren av fru Ohlsson,
Lilly, och fru Landberg samt nr 906 i andra kammaren av fröken Bergegren,
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 avd. Nr 47
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
5) de likalydande motionerna nr 741 i första kammaren av fru Olsson,
Elvy, och herr Kristiansson, Axel, samt nr 908 i andra kammaren av herr
Gustavsson i Alvesta m. fl.,
6) de likalydande motionerna nr 742 i första kammaren av herrar Virgin
och Lundberg samt nr 910 i andra kammaren av herr Magnusson i Borås
m. fl.,
7) motionen nr 738 i första kammaren av herr Lundberg m. fl.,
8) motionen nr 890 i andra kammaren av fru Ryding,
9) motionen nr 907 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping.
De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse.
Andra lagutskottets utlåtande nr i7 år 1966
3
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring
Härigenom förordnas, att 3 kap. 4, 10—12 och 15 §§, 19 kap. 1, 2, 4, 6 och
7 §§ samt 21 kap. 1 § lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkring1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3 kap.
4 §.
Försäkrad som avses i 2 § sista
stycket skall tillhöra sjukpenningklass
nr 1. Hel sjukpenning i denna
klass utgör fem kronor för dag. Övriga
sjukpenningklasser och beloppet
av hel sjukpenning för dag i
varje klass framgår av följande tabell:
-
Sjuk-
penning-
klass
nr
Inkomsten av för- värvsarbete uppgår
för år
Sjuk-
penning
kr
till
kr
men ej till
kr
2
1 800
2 600
5
3
2 600
3 400
6
4
3 400
4 200
7
5
4 200
5 000
8
6
5 000
5 800
9
7
5 800
6 800
10
8
6 800
8 400
12
9
8 400
10 200
14
10
10 200
12 000
10
11
12 000
14 000
18
12
14 000
16 000
20
13
16 000
18 000
22
14
18 000
21 000
20
15
21 000
—
28
Försäkrad som avses i 2 § sista
stycket skall tillhöra sjukpenningklass
nr 1. Hel sjukpenning i denna
klass utgör sex kronor för dag. Övriga
sjukpenningklasser och beloppet
av hel sjukpenning för dag i
varje klass framgår av följande tabell:
-
Sjuk-
penning-
klass
nr
Inkomsten av för- värvsarbete uppgår
för år
Sjuk-
penning
kr
till
kr
men ej till
kr
2
1 800
2 600
6
3
2 600
3 400
7
4
3 400
4 200
8
5
4 200
5 000
9
6
5 000
5 800
10
7
5 800
6 800
12
8
6 800
8 400
14
9
8 400
10 200
16
10
10 200
12 000
19
11
12 000
14 000
22
12
14 000
16 000
25
13
16 000
18 000
28
14
18 000
21 000
31
15
21 000
24 000
34
16
2i 000
27 000
37
17
27 000
30 000
40
18
30 000
33 000
43
19
33 000
36 000
46
20
36 000
39 000
49
21
39 000
—
52
1 Senaste lydelse av 19 kap. 2 och 6 §§ se 1965:144.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
(Nuvarande lydelse)
Av sjukpenningbeloppet i varje
klass utgöra fem kronor grundsjukpenning
och återstoden tilläggssjukpenning.
För dag då försäkrad åtnjuter
sjukhusvård skall sjukpenning minskas
med fem kronor, dock med högst
hälften av sjukpenningens belopp.
Minskningen skall intill ett belopp av
två kronor 50 öre anses belöpa på
grundsjukpenning. I övrigt skall
minskningen i första hand anses belöpa
på sådan del av tilläggssjukpenning,
som svarar mot inkomst av anställning.
För kvinnlig försäkrad utgör sjukpenningen
vid sjukhusvård lägst fem
kronor, såframt hön stadigvarande
sammanbor med barn under tio år
till henne eller hennes make eller
till någon, med vilken hon stadigvarande
sammanbor och med vilken
hon varit gift eller har eller har haft
barn.
10
Sjukpenning må ej utgivas för de
tre första dagarna av varje sjukperiod,
den dag då sjukdomsfallet inträffade
inräknad, (k a renstid)
och ej heller för tid, innan anmälan
om sjukdomsfallet gjorts hos den
allmänna försäkringskassan, där ej
hinder mött för sådan anmälan eller
eljest särskilda skäl föranleda att
sjukpenning bör utgå.
Därest försäkrad gör anmälan
därom till den allmänna försäkringskassan,
skall i fråga om sjukperiod,
som börjar efter nästa månadsskifte,
för hans del gälla en karenstid av
trettiotre eller nittiotre dagar, såvitt
angår sådan tilläggssjukpenning,
(Föreslagen lydelse)
Av sjukpenningbeloppet i varje
klass utgöra sex kronor grundsjukpenning
och återstoden tilläggssjukpenning.
För dag då försäkrad åtnjuter
sjukhusvård skall sjukpenning minskas
med fem kronor, dock med högst
hälften av sjukpenningens belopp.
Minskningen skall intill ett belopp
av tre kronor anses belöpa på grundsjukpenning.
I övrigt skall minskningen
i första hand anses belöpa på
sådan del av tilläggssjukpenning,
som svarar mot inkomst av anställning.
För kvinnlig försäkrad utgör sjukpenningen
vid sjukhusvård lägst sex
kronor, såframt hon stadigvarande
sammanbor med barn under tio år
till henne eller hennes make eller till
någon, med vilken hon stadigvarande
sammanbor och med vilken hon
varit gift eller har eller har haft
barn.
§•
För den dag då sjukdomsfallet inträffade
utgår sjukpenning endast
om den försäkrade på grund av sjukdomen
gått miste om dagpenning
från erkänd arbetslöshetskassa.
Varar sjukperioden högst sex dagar
utöver den dag då sjukdomsfallet
inträffade, utgår sjukpenning
för dag, då den försäkrade icke skulle
hava utfört förvärvsarbete i sin
huvudsakliga sysselsättning, endast i
den mån antalet sådana dagar, den
dag då sjukdomsfallet inträffade
oräknad, överstiger två.
Utan hinder av andra stycket utgår
a) sjukpenning för semesterdag;
b) sjukpenning till försäkrad som
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
(Nuvarande lydelse)
som svarar mot inkomst av annat
förvärvsarbete.
Försäkrad, som gjort anmälan enligt
andra stycket, må övergå till kortare
karenstid om han ej fyllt femtiofem
år samt har god hälsa. Den
kortare karenstiden skall gälla från
och med månaden närmast efter den,
då framställning härom gjordes hos
kassan, men må ej äga tillämpning
vid sjukdom, som inträffat innan
den kortare karenstiden blivit gällande.
Vid beräkning av karenstid skola,
därest sjukperiod börjar inom tjugu
dagar efter föregående sjukperiods
slut, de båda perioderna anses såsom
en sjukperiod. Karenstid enligt första
stycket tillämpas ej, när den försäkrade
vid sjukperiodens början
äger uppbära daghjälp från erkänd
arbetslöshetskassa.
Såsom sjukperiod------
(Föreslagen lydelse)
vid sjukperiodens början äger uppbära
dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa;
c)
sjukpenning till kvinnlig försäkrad
som är placerad i sjukpenningklass
nr 1 eller är placerad i
sjukpenningklass nr 2 och skulle
hava varit placerad i sjukpenningklass
nr 1 om hennes inkomst av förvärvsarbete
icke uppgått till ettusenåttahundra
kronor för år.
Sjukpenning må ej utgivas för tid,
innan anmälan om sjukdomsfallet
gjorts hos den allmänna försäkringskassan,
där ej hinder mött för sådan
anmälan eller eljest särskilda
skäl föranleda att sjukpenning bör
utgå.
--i 7 §.
H §•
Därest försäkrad gör anmälan därom
till den allmänna försäkringskassan,
skall i fråga om sjukperiod,
som börjar efter nästa månadsskifte,
tilläggssjukpenning som svarar mot
inkomst av annat förvärvsarbete icke
utgå för de första tre, trettiotre eller
nittiotre dagarna av varje sjukperiod,
den dag då sjukdomsfallet inträffade
inräknad (karenstid).
Därvid äga 10 § första—tredje styckena
icke tillämpning i fråga om sådan
sjukpenning. Vid beräkning av
karenstid skola, därest sjukperiod
börjar inom tjugu dagar efter föregående
sjukperiods slut, de båda perioderna
anses såsom en sjukperiod.
Försäkrad, som gjort anmälan en
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
(Nuvarande lydelse)
Upphör undantagande som avses
i 2 § första stycket sista punkten att
äga giltighet, skall beträffande tillläggssjukpenning,
som svarar mot
inkomst av annat förvärvsarbete,
gälla en karenstid av nittiotre dagar.
Den försäkrade må dock under
de förutsättningar som angivas i
10 § tredje stycket välja en karenstid
av tre eller trettiotre dagar; och
skall därvid jämväl i övrigt tillämpas
vad i nämnda lagrum är stadgat.
Ej må--------— —
(Föreslagen lydelse)
ligt första stycket, må övergå till
försäkring med kortare karenstid
eller utan karenstid, om han ej fyllt
femtiofem år samt har god hälsa.
Sådan ändring skall gälla från och
med månaden närmast efter den, då
framställning härom gjordes hos
kassan, men må ej äga tillämpning
vid sjukdom, som inträffat innan
ändringen blivit gällande.
Upphör undantagande som avses
i 2 § första stycket sista punkten att
äga giltighet, skall beträffande tillläggssjukpenning,
som svarar mot
inkomst av annat förvärvsarbete,
gälla en karenstid av nittiotre dagar.
Den försäkrade må dock under de
förutsättningar som angivas i andra
stycket välja försäkring med kortare
karenstid eller utan karenstid;
och skall därvid jämväl i övrigt tilllämpas
vad i andra stycket är stadgat.
ägde giltighet.
12 §.
Kvinnlig försäkrad, som är inskriven
hos allmän försäkringskassa eller
skulle hava varit inskriven därest
hon uppfyllt åldersvillkoret i
1 kap. 4 §, äger vid barnsbörd rätt
till moderskapspenning.
Moderskapspenning utgör vid enkelbörd
niohundra kronor och vid flerbörd
nämnda belopp ökat med fyrahundrafemtio
kronor för varje barn
utöver ett.
Av moderskapspenningen---
Kvinnlig försäkrad, som är inskriven
hos allmän försäkringskassa eller
skulle hava varit inskriven därest
hon uppfyllt åldersvillkoret i
1 kap. 4 §, äger vid barnsbörd rätt
till moderskapspenning.
Moderskapspenning utgör vid enkelbörd
ettusen kronor och vid flerbörd
nämnda belopp ökat med femhundra
kronor för varje barn utöver ett.
---tidpunkten därför.
15 §.
Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad
a) fullgör tjänstgöring såsom värn- a) fullgör värnpliktstjänstgöring
pliktig; eller vapenfri tjänst;
b) är intagen-------allmännas bekostnad.
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
7
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
19 kap.
1 §•
för tilläggspension.
Avgift till sjukförsäkringen utgår
Arbetsgivare skall —------
Avgift till sjukförsäkringen utgår
å summan av vad arbetsgivaren under
året till arbetstagare hos honom
i penningar eller naturaförmåner i
form av kost eller bostad utgivit såsom
lön eller, där fall som avses i
3 kap. 2 § andra stycket sista punkten
är för handen, annan ersättning
för utfört arbete. Härvid skall hänsyn
icke tagas till arbetstagares lön
eller ersättning i vad den för år räknat
överstiger tjugutvåtusen kronor.
Avgift till försäkringen för tilläggspension
utgår å summan av
vad arbetsgivaren under året till arbetstagare
hos honom i penningar
eller naturaförmåner i form av kost
eller bostad utgivit såsom lön eller,
där fall som avses i 11 kap. 2 § andra
stycket är för handen, annan ersättning
för utfört arbete, sedan från
nämnda summa dragits dels ett belopp
motsvarande det vid årets ingång
gällande basbeloppet multiplicerat
med det beräknade genomsnittliga
antalet arbetstagare hos arbetsgivaren
under året, dels ock för
varje arbetstagare sådan del av lön
eller annan ersättning, som för år
räknat överstiger sju och en halv
gånger nämnda basbelopp. Härvid
skall arbetstagare, som under hela
året varit anställd med full arbetstid,
räknas såsom en arbetstagare
och arbetstagare, som under året varit
anställd i mindre omfattning,
medräknas i motsvarande mån. Genomsnittliga
antalet arbetstagare beräknas
med en decimal. Om särskilda
skäl föranleda därtill, må avgift
å summan av vad arbetsgivaren under
året till arbetstagare hos honom
i penningar eller naturaförmåner i
form av kost eller bostad utgivit såsom
lön eller, där fall som avses i
3 kap. 2 § andra stycket sista punkten
är för handen, annan ersättning
för utfört arbete.
Avgift till försäkringen för tillläggspension
utgår å summan av vad
arbetsgivaren under året till arbetstagare
hos honom i penningar eller
naturaförmåner i form av kost eller
bostad utgivit såsom lön eller, där
fall som avses i 11 kap. 2 § andra
stycket är för handen, annan ersättning
för utfört arbete, sedan från
nämnda summa dragits ett belopp
motsvarande det vid årets ingång
gällande basbeloppet multiplicerat
med det beräknade genomsnittliga
antalet arbetstagare hos arbetsgivaren
under året. Härvid skall arbetstagare,
som under hela året varit anställd
med full arbetstid, räknas såsom
en arbetstagare och arbetstagare,
som under året varit anställd i
mindre omfattning, medräknas i
motsvarande mån. Genomsnittliga
antalet arbetstagare beräknas med
en decimal. Om särskilda skäl föranleda
därtill, må avgift beräknas
på sätt som avviker från vad nu
stadgats men som giver i huvudsak
samma resultat.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
(Nuvarande lydelse)
beräknas på sätt som avviker från
vad nu stadgats men som giver i huvudsak
samma resultat.
Vid beräkning av avgift enligt
denna paragraf skall hänsyn icke
tagas till arbetstagare, vars lön under
året ej uppgått till trehundra
kronor. Vad gäller sjukförsäkringen
skall vidare, där ej fall soin avses i
3 kap. 2 § andra stycket sista punkten
är för handen, vid beräkning av
avgift bortses från arbetstagare, som
icke är obligatoriskt försäkrad enligt
lagen om yrkesskadeförsäkring.
Såvitt angår försäkringen för tillläggspension
skall bortses från arbetstagare,
som vid årets ingång
uppnått sextiofem års ålder, så ock
från arbetstagare i fall då lön eller
annan ersättning till honom antingen
enligt 11 kap. 2 § sista stycket
icke räknas såsom inkomst av anställning
eller, om arbetstagaren icke
är svensk medborgare eller mantalsskriven
härstädes, avser arbete utom
riket.
Om redares
(Föreslagen lydelse)
Vid beräkning av avgift enligt
denna paragraf skall hänsyn icke
tagas till arbetstagare, vars lön under
året ej uppgått till trehundra
kronor, och ej heller till arbetstagares
lön eller ersättning i vad den för
år räknat överstiger sju och en halv
gånger det vid årets ingång gällande
basbeloppet. Vad gäller sjukförsäkringen
skall vidare, där ej fall som
avses i 3 kap. 2 § andra stycket sista
punkten är för handen, vid beräkning
av avgift bortses från arbetstagare,
som icke är obligatoriskt försäkrad
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.
Såvitt angår försäkringen
för tilläggspension skall bortses
från arbetstagare, som vid årets ingång
uppnått sextiofem års ålder, så
ock från arbetstagare i fall då lön
eller annan ersättning till honom
antingen enligt 11 kap. 2 § sista
stycket icke räknas såsom inkomst
av anställning eller, om arbetstagaren
icke är svensk medborgare eller
mantalsskriven härstädes, avser arbete
utom riket.
--stadgas särskilt.
2 §.
Försäkrad, som visst år är inskriven
hos allmän försäkringskassa,
skall för nämnda år erlägga sjukförsäkringsavgift
till kassan
enligt vad nedan sägs.
Har den försäkrade under året varit
placerad i sjukpenningklass, skall
Försäkrad, som visst år är inskriven
hos allmän försäkringskassa,
skall för nämnda år till kassan erlägga
sjukförsäkringsavgift,
som enligt vad nedan sägs avser
kassans utgifter för sjukvårdsersättning,
grundsjukpenning och
tilläggss jukpenning.
Avgift avseende utgifter för sjukvårdsersättning,
vari inbegripas de
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
(Nuvarande lydelse)
i sjukförsäkringsavgiften ingå avgift
avseende den allmänna försäkringskassans
utgifter för sjukpenning
jämte barntillägg samt för moderskapspenning.
Sådan avgift utgår för
varje månad, under vilken den försäkrade
varit placerad i sjukpenningklass.
Den som fullgör tjänstgöring
såsom värnpliktig må, såframt
han senast två månader efter
tjänstgöringens slut gjort framställning
därom hos kassan, befrias från
avgift för varje hel månad av tjänstgöringstiden.
Har vid taxering året näst efter
det år sjukförsäkringsavgiften avser
beräknats till statlig inkomstskatt
beskattningsbar inkomst för den försäkrade
eller, om han taxeras enligt
för gift skattskyldig gällande bestämmelser,
för någon av de samtaxerade,
skall sjukförsäkringsavgiften innefatta
avgift avseende den allmänna
försäkringskassans utgifter för sjukvårdsersättning.
Sjukförsäkringsavgiften skall icke
innefatta avgift avseende utgifter för
sjukvårdsersättning, om den försäkrade
vid utgången av det år avgiften
avser upphört att vara inskriven hos
allmän försäkringskassa eller fyllt
sextiosju år eller för december månad
samma år åtnjutit ålderspension
eller förtidspension enligt denna lag.
Angående skyldighet------ 4
(Föreslagen lydelse)
utgifter för läkemedel som åvila de
allmänna försäkringskassorna, skall
erläggas under förutsättning att vid
taxering året närmast efter det år
avgiften avser till statlig inkomstskatt
beskattningsbar inkomst beräknats
för den försäkrade eller, om
denne taxerats enligt bestämmelserna
för gift skattskyldig, för någon
av de samtaxerade. Sådan avgift
skall dock icke erläggas, om den försäkrade
vid utgången av det år avgiften
avser upphört att vara inskriven
hos allmän försäkringskassa eller
fyllt sextiosju år eller för december
månad samma år åtnjutit ålderspension
eller förtidspension enligt
denna lag.
Avgift avseende utgifter för grundsjukpenning,
vari inbegripas utgifterna
för barntillägg och moderskapspenning,
skall erläggas under
förutsättning dels att den försäkrade
under det år avgiften avser
varit placerad i sjukpenningklass,
dels att vid taxering året närmast
efter det år avgiften avser till stat
lig inkomstskatt beskattningsbar inkomst
beräknats för den försäkrade
eller, om denne taxerats enligt bestämmelserna
för gift skattskyldig,
för någon av de samtaxerade.
Avgift avseende utgifter för tillläggssjukpenning
skall erläggas under
förutsättning att den försäkrade
under det år avgiften avser varit
placerad i sjukpenningklass nr 3
eller högre sjukpcnningklass.
— i uppbördsförordningen.
4 §•
Avgift till sjukförsäkringen enligt Avgift till sjukförsäkringen enligt
1 § skall utgå med en och fem tion- 1 § skall utgå med två och sex tion
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
(Nuvarande lydelse)
dels procent av det belopp, varå avgiften
skall beräknas. Av avgiften
skola fyra femtondelar användas till
bestridande av de allmänna försäkringskassornas
utgifter för sjukvårdsersättning
och återstoden till
bestridande av kassornas utgifter
för tilläggssjukpenning i vad den
svarar mot inkomst av anställning.
Medlen fördelas mellan kassorna i
förhållande till deras utgifter för
vartdera ändamålet under året; och
skola därvid de utgifter för läkemedel,
som enligt vad därom är särskilt
stadgat åvila kassorna, anses
ingå i utgifterna för sjukvårdsersättning.
Konungen äger med riksdagen
förordna, att viss del av de
medel, som enligt vad nu sagts skola
tillgodoföras de allmänna försäkringskassorna,
i stället skall ingå
till en fond, benämnd allmänna
sjukförsäkringsfonden,
vilken förvaltas enligt grunder som
fastställas i enahanda ordning. 6
(Föreslagen lydelse)
dels procent av det belopp, varå avgiften
skall beräknas. Av avgiften
skola sju tjugosjättedelar användas
till bestridande av de allmänna försäkringskassornas
utgifter för sjukvårdsersättning
och återstoden till
bestridande av kassornas utgifter för
tilläggssjukpenning i vad den svarar
mot inkomst av anställning. Medlen
fördelas mellan kassorna i förhållande
till deras utgifter för vartdera
ändamålet under året; och skola därvid
de utgifter för läkemedel, som
åvila kassorna, anses ingå i utgifterna
för sjukvårdsersättning. Konungen
äger med riksdagen förordna,
att viss del av de medel, som
enligt vad nu sagts skola tillgodoföras
de allmänna försäkringskassorna,
i stället skall ingå till en fond,
benämnd allmänna sjukförsäkringsfonden,
vilken
förvaltas enligt grunder som fastställas
i enahanda ordning.
6 §•
Sjukförsäkringsavgift fastställes - Avgifterna enligt 2 § andra stycket
skola vara så avvägda, att de i
förening med andra för denna del
av försäkringen tillgängliga medel
förslå till bestridande av den allmänna
försäkringskassans utgifter för
sjukpenning jämte barntillägg samt
för moder skaps penning ävensom till
förvaltningskostnader och erforderlig
fondering; och skola därvid utgifterna
för barntillägg och moderskapspenning
inbegripas i utgifterna
för grundsjukpenning. Avgifterna
skola i vad de avse grundsjuk
-
--öretal bortfaller.
Avgift avseende utgifter för sjukvårdsersättning
beräknas för hela
året, avgift avseende utgifter för
grundsjukpenning för varje månad
under vilken den försäkrade varit
placerad i sjukpenningklass och avgift
avseende utgifter för tilläggssjukpenning
för varje månad under
vilken den försäkrade varit placerad
i sjukpenningklass nr 3 eller högre
s jukpenningklass.
Avgifterna avseende utgifter för
sjukvårdsersättning, grundsjukpenning
och tilläggssjukpenning skola
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
(Nuvarande lydelse)
penning vara lika störa för samtliga
till grundsjukpenning berättigade
försäkrade i den allmänna försäkringskassan.
Såvitt angår tilläggssjukpenning
skola avgifterna, till
den del sådan sjukpenning svarar
mot inkomst av anställning, vara
lika störa för alla försäkrade i kassan,
som med avseende å sådan inkomst
tillhöra samma sjukpenningklass.
Till den del tilläggssjukpenning
svarar mot inkomst av annat
förvärvsarbete skola avgifterna vara
lika stora för samtliga försäkrade i
kassan, för vilka den nämnda delen
av sjukpenningen är lika stor och
för vilka samma karenstid gäller;
därest undantagande, som avses i
3 kap. 2 § första stycket sista punkten,
upphört att äga giltighet eller
övergång till kortare karenstid skett
efter ingången av den månad varunder
den försäkrade fyllt fyrtio år,
må dock med hänsyn till skillnad
mellan de försäkrade i fråga om deras
ålder göras avvikelse från vad
nu stadgats. Avgifterna skola beräknas
för månad.
(Föreslagen lydelse)
var för sig vara avvägda så, att de i
förening med andra medel som äro
tillgängliga för motsvarande del av
försäkringen förslå till bestridande
av den allmänna försäkringskassans
utgifter för den delen samt till förvaltningskostnader
och erforderlig
fondering.
Avgifterna avseende utgifter för
sjukvårdsersättning och grundsjukpenning
skola var för sig vara lika
stora för samtliga avgifts pliktiga
försäkrade i den allmänna försäkringskassan.
Försäkrads avgifter för
dessa ändamål må för år räknat tillsammans
icke överstiga ett belopp
motsvarande en tiondel av hans till
statlig inkomstskatt beskattningsbara
inkomst vid taxering året närmast
efter det år sjukförsäkringsavgiften
avser eller, om han taxerats
enligt bestämmelserna för gift
skattskyldig, en tjugondei av den
sammanlagda beskattningsbara inkomsten.
I första hand nedsättes avgiften
avseende utgifter för sjukvårdsersättning.
Avgifterna avseende utgifter för
tilläggssjukpenning skola, till den del
sådan sjukpenning svarar mot inkomst
av anställning, vara lika stora
för alla försäkrade i den allmänna
försäkringskassan, som med avseende
på sådan inkomst tillhöra samma
sjukpenningklass. Till den del
tilläggssjukpenning svarar mot inkomst
av annat förvärvsarbete skola
avgifterna vara lika stora för samtliga
försäkrade i kassan, för vilka
den nämnda delen av sjukpenningen
är lika stor och för vilka försäkringen
är lika i fråga om karenstid. Om
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
(Nuvarande lydelse)
Är försäkrad på grund av vad i
4 kap. 3 § stadgas vid ingången av
månad, för vilken avgift enligt 2 §
andra stycket skall utgå, icke berättigad
till sjukpenning för minst nittio
dagar, nedsättes avgiften till hälften
av det belopp, vartill den eljest
skolat uppgå. Har försäkrad under
visst år åtnjutit inkomst, för vilken
erlagts sjömansskatt, skall avgift enligt
2 § andra stycket avseende samma
år nedsättas med en tolftedel för
varje månad, under vilken sådan inkomst
åtnjutits.
Avgifterna enligt 2 § tredje stycket
skola vara så avvägda, att de
i förening med andra härför tillgängliga
medel förslå till bestridande
av den allmänna försäkringskassans
utgifter för sjukvårdsersättning, däri
inbegripet utgifter för läkemedel,
ävensom till förvaltningskostnader
och erforderlig fondering. Avgifterna
skola vara lika stora för samtliga avgiftspliktiga
försäkrade i kassan
samt beräknas för år.
(Föreslagen lydelse)
undantagande, som avses i 3 kap.
2 § första stycket sista punkten, upphört
att äga giltighet eller övergång
till försäkring med kortare karenstid
eller utan karenstid skett efter
ingången av den månad varunder
den försäkrade fyllt fyrtio år, må
dock med hänsyn till skillnad mellan
de försäkrade i fråga om deras
ålder göras avvikelse från vad nu
stadgats.
Är försäkrad på grund av vad i
4 kap. 3 § stadgas vid ingången av
månad, för vilken avgift avseende
utgifter för grundsjukpenning eller
tilläggssjukpenning skall utgå, icke
berättigad till sjukpenning för minst
nittio dagar, nedsättes avgiften till
hälften av det belopp, vartill den eljest
skolat uppgå. Har försäkrad under
visst år åtnjutit inkomst, för vilken
erlagts sjömansskatt, skall sådan
avgift avseende utgifter för grundsjukpenning
eller tilläggssjukpenning,
som hänför sig till samma år,
nedsättas med en tolftedel för varje
månad, under vilken sådan inkomst
åtnjutits.
Den som fullgör värnpliktstjänstgöring
eller vapenfri tjänst må, om
han senast två månader efter tjänstgöringens
slut gjort framställning
därom hos den allmänna försäkringskassan,
befrias från avgift avseende
utgifter för grundsjukpenning
eller tilläggssjukpenning för
varje hel månad av tjänstgöringstiden.
1 §•
Till allmän försäkringskassa utgår
Till allmän försäkringskassa utgår
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
(Nuvarande lydelse)
för varje år statsbidrag med
hälften av kassans utgifter för
a) sjukvårdsersättning, — —--
Kvinnlig försäkrad, —
Genom frivilliga
Sjukpenning som avses i denna
paragraf må ej uppgå till högre belopp
än tolv kronor för dag. Ej heller
må sjukpenningtillägg uppgå till
högre belopp än som motsvarar skillnaden
mellan tolv kronor och den
sjukpenning, vartill den försäkrade
är berättigad enligt 3 kap.
Vid tillämpning------ •—
(Föreslagen lydelse)
för varje år statsbidrag med
fyrtio procent av kassans utgifter
för
---d) moderskapspenning.
21 kap.
1 §•
visst sjukpenningtillägg.
3 kap.
Sjukpenning som avses i denna
paragraf må ej uppgå till högre belopp
än femton kronor för dag. Ej
heller må sjukpenningtillägg uppgå
till högre belopp än som motsvarar
skillnaden mellan femton kronor och
den sjukpenning, vartill den försäkrade
är berättigad enligt 3 kap.
--denna paragraf.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.
Utan hinder av 3 kap. 5 § tredje stycket lagen om allmän försäkring
må försäkrad, som är placerad i sjukpenningklass nr 15, placeras i högre
sjukpenningklass vid ingången av år 1967.
Försäkrad är enligt vad riksförsäkringsverket bestämmer skyldig att före
ikraftträdandet lämna de uppgifter som fordras för tillämpningen av de nya
bestämmelserna.
De äldre bestämmelserna i 3 kap. 10 § gälla alltjämt i fråga om sjukperiod,
som börjat före utgången av år 1966, om karenstid enligt de äldre
bestämmelserna dessförinnan gått till ända.
I fråga om tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete
och för vilken vid utgången av år 1966 gäller en karenstid av
tre dagar, gäller samma karenstid även efter ikraftträdandet, om den
försäkrade dessförinnan gör anmälan därom till den allmänna försäkringskassan.
Äldre bestämmelser gälla alltjämt i fråga om avgift och statsbidrag för
tid före ikraftträdandet.
Bestämmelserna om den som fullgör vapenfri tjänst lända till efterrättelse
från och med den 1 oktober 1966.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen den 18 december 1959 (nr 555)
angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring
Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ förordningen den 18 december 1959
angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt
(Nuvarande lydelse)
3
Avgiften till sjukförsäkringen utgår
efter den för året gällande procentsatsen
och beräknas för varje
redare å summan av lön till arbetstagare
som i 1 § sägs, sedan därifrån
för varje arbetstagare dragits sådan
del av lön, som för år räknat överstigit
tjugutvåtusen kronor. Härvid
skall bortses från arbetstagare, som
icke är obligatoriskt försäkrad enligt
lagen om yrkesskadeförsäkring.
5
Av avgiften till sjukförsäkringen
skola fyra femtondelar användas till
bestridande av de allmänna försäkringskassornas
utgifter för sjukvårdsersättning
och återstoden till
bestridande av kassornas utgifter för
tilläggssj ukpenning.
nedan angives.
(Föreslagen lydelse)
§•
Avgiften till sjukförsäkringen utgår
efter den för året gällande procentsatsen
och beräknas för varje
redare å summan av lön till arbetstagare
som i 1 § sägs, sedan därifrån
för varje arbetstagare dragits sådan
del av lön, som för år räknat överstigit
sju och en halv gånger det i
1 kap. 6 § lagen om allmän försäkring
avsedda basbelopp som gäller
vid årets ingång. Härvid skall bortses
från arbetstagare, som icke är
obligatoriskt försäkrad enligt lagen
om yrkesskadeförsäkring.
§•
Av avgiften till sjukförsäkringen
skola sju tjugosjättedelar användas
till bestridande av de allmänna försäkringskassornas
utgifter för sjukvårdsersättning
och återstoden till
bestridande av kassornas utgifter för
tilläggssj ukpenning.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967.
Äldre bestämmelser gälla alltjämt i fråga om avgift för tid före ikraftträdandet.
1 Förordningen omtryckt 1962:397.
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
15
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt
smittbärare
Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 18 maj 1956 om ersättning åt
smittbärare1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
4
Är den till ersättning berättigade
intagen å sjukhus, som i lagen om
allmän försäkring omförmäles, skall
ersättningen för inkomstbortfall
minskas med fem kronor för dag,
dock med högst hälften av ersättningens
belopp. Det lägsta ersättningsbeloppet
till kvinna, som stadigvarande
sammanbor med eget eller
makes barn, adoptivbarn eller
fosterbarn under tio år, skall för tid
då hon är intagen å sjukhus utgöra
sju kronor för dag.
(Föreslagen lydelse)
§•
Är den till ersättning berättigade
intagen å sjukhus, som i lagen om
allmän försäkring omförmäles, skall
ersättningen för inkomstbortfall
minskas med fem kronor för dag,
dock med högst hälften av ersättningens
belopp. Det lägsta ersättningsbeloppet
till kvinna, som stadigvarande
sammanbor med eget eller
makes barn, adoptivbarn eller
fosterbarn under tio år, skall för tid
då hon är intagen å sjukhus utgöra
åtta kronor för dag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.
• Senaste lydelse av 4 § se 1962: 410.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av 28 § 2 mom. förordningen den 14 december 1956
(nr 629) om erkända arbetslöshetskassor
Härigenom förordnas, att 28 § 2 mom. förordningen den 14 december 1956
om erkända arbetslöshetskassor1 skall
angives.
(Nuvarande lydelse)
2 mom. Karenstid anses fullgjord,
när medlem blir arbetslös efter
att hava
åtnjutit hel sjukpenning enligt lagen
om allmän försäkring eller lagen
om yrkesskadeförsäkring för så
många dagar, att deras antal ökat
med tre motsvarar den för honom
föreskrivna karenstiden, eller
under minst fem dagar fullgjort —
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
(Föreslagen lydelse)
2 mom. Karenstid anses fullgjord,
när medlem blir arbetslös efter
att hava
åtnjutit hel sjukpenning enligt lagen
om allmän försäkring eller lagen
om yrkesskadeförsäkring för så
många dagar, att deras antal ökat
med ett motsvarar den för honom
föreskrivna karénstiden, eller
----- —--i 22 §.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967.
Äldre bestämmelser gälla alltjämt, när medlem blir arbetslös efter sjukperiod
som börjat före ikraftträdandet.
1 Förordningen omtryckt 1964:495.
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
17
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 22 april 1960 (nr 77)
angående byggnadsforskningsavgift
Härigenom förordnas, att 2 § förordningen den 22 april 1960 angående
byggnadsforskningsavgift1 2 skall erhålla ändrad lydelse på Sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
2
Byggnadsforskningsavgift utgår —
Vid beräkning av byggnadsforskningsavsgift
skall hänsyn icke tagas
till arbetstagare, vars lön hos arbetsgivaren
under året ej uppgått till
trehundra kronor, och ej heller till
arbetstagares lön i vad lönen överstiger
tjugutvåtusen kronor för år räknat.
Angående debitering
(Föreslagen lydelse)
§•
-----— (kodnummer 403).
Vid beräkning av byggnadsforskningsavgift
skall hänsyn icke tagas
till arbetstagare, vars lön hos arbetsgivaren
under året ej uppgått
till trehundra kronor, och ej heller
till arbetstagares lön i vad lönen
för år räknat överstiger sju och en
halv gånger det i 1 kap. 6 § lagen den
25 maj 1962 (nr 3S1) om allmän försäkring
avsedda basbelopp som gäller
vid årets ingång.
— särskilt stadgat.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967.
Äldre bestämmelser gälla alltjämt i fråga om avgift för tid före ikraftträdandet.
1 Senaste lydelse av 2 § se 1964:32.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 2 avd. Nr 47
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändringar i lagen om allmän försäkring, som
innebär borttagande av karensdagar, höjning av sjukpenningbeloppen och
utbyggnad av sjukpenningskalan.
De nuvarande reglerna om karenstid föreslås slopade. Sjukpenning skall
enligt huvudregeln utgå fr. o. m. dagen efter insjuknandedagen. För sjukperioder,
som inte varar mer än sex dagar utöver insjuknandedagen, skall
gälla en s. k. fridagsregel, som innebär att sjukpenning utgår endast för dag
då den försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete i sin huvudsakliga sysselsättning.
Under en sjukperiod skall dock fridagsregeln kunna tillämpas på
högst två fridagar. Fridagsregeln skall inte avse hemmafruförsäkrade kvinnor
och inte heller sådana förvärvsarbetande kvinnor som är sjukpenningklassplacerade
för enbart grundsjukpenning och som skulle ha varit hemmafruförsäkrade
om deras årsinkomst av förvärvsarbete inte uppgått till minst
1 800 kr.
Sjukpenningen i de nuvarande sjukpenningklasserna höjs med belopp
mellan 1 kr. och 6 kr. Sjukpenningens genomsnittliga kompensationsgrad
ökar genom höjningen från ca 65 % till drygt 80 %. Vid en årsinkomst av
15 000 kr. stiger sjukpenningen från 20 till 25 kr. och vid en årsinkomst av
20 000 kr. från 25 till 31 kr.
Grundsjukpenningen, som framför allt är av intresse för de hemmafruförsäkrade
kvinnorna, höjs från 5 till 6 kr.
Sjukpenningskalan byggs ut med sex nya sjukpenningklasser, så att dess
övre gräns ungefärligen motsvarar taket inom ATP. Den högsta sjukpenningklassen
föreslås avse årsinkomster på minst 39 000 kr. och ge 52 kr.
om dagen i sjukpenning.
Moderskapspenningen föreslås höjd från 900 till 1 000 kr. vid enkelbörd.
Höjningen av sjukpenningbeloppen gäller även tilläggssjukpenning vid
barnsbörd.
Inom den frivilliga sjukpenningförsäkringen för hemmafruar och studerande
skall det bli möjligt att försäkra sig för 15 kr. per dag — inklusive
sjukpenning på grund av den obligatoriska försäkringen — mot f. n. 12 kr.
Kostnaderna för de föreslagna förbättringarna beräknas till drygt 770
milj. kr. per år. Kostnadsökningen skall enligt förslaget i princip finansieras
avgiftsvägen. För löntagarnas del tas avgiftshöjningen i huvudsak ut
i form av ökad arbetsgivaravgift. Procentsatsen för arbetsgivaravgiften höjs
från 1,5 till 2,6 och underlaget för avgiftsuttaget, som f. n. är löner upp till
22 000 kr. om året, blir löner upp till ett belopp motsvarande 7,5 gånger
basbeloppet, dvs. ATP-taket. För löntagare i de vanligaste inkomstlägena
kan den sjukförsäkringsavgift, som de själva betalar via skattsedeln, beräknas
öka med 20—25 kr. för ogift och med 40—50 kr. för gift man, vars
19
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
hustru inte har inkomst. I de fall då en löntagare får höjd sjukpenning
också på grund av att sjukpenningskalan byggs ut med nya klasser blir
ökningen större.
För dem som är sjukpenningförsäkrade för annan förvärvsinkomst än
anställningsinkomst stiger sjukförsäkringsavgiften avsevärt mera. För tillläggssjukpenning
som svarar mot annan inkomst än anställningsinkomst
skall det alltjämt vara möjligt för den försäkrade att välja karenstid — enligt
förslaget 3 dagar, 33 dagar eller 93 dagar — och på så sätt få lägre
avgift.
Enligt förslaget skall avgift för grundsjukpenning liksom avgift för sjukvårdsförmåner
erläggas endast om den försäkrade eller hans make kommer
upp till beskattningsbar inkomst. Avgiften för dessa båda ändamål skall
sammanlagt inte få överstiga 10 % av den beskattningsbara inkomsten.
Bidragsprocenten för statsbidraget till sjukförsäkringen föreslås sänkt
från 50 till 40. Härigenom stannar statens kostnadsökning på grund av reformen
vid ca 12 milj. kr. per år.
I propositionen föreslås att riksdagen för budgetåret 1966/67 till bidrag
till sjukförsäkringen beviljar ett förslagsanslag av 455 milj. kr.
Reformen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1967.
Motionsyrkandena
I motionerna 1: 323 och II: 388 har yrkats, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära sådan översyn av nu gällande tillämpningsföreskrifter
att kvinnor och män behandlas lika i sjukförsäkringsfrågor».
I motionerna I: 737 och II: 909 har yrkats, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla
1) om översyn av regler och tillämpningsföreskrifter avseende allmän
sjukförsäkring i syfte att uppnå likställighet mellan manlig och kvinnlig
försäkringstagare, samt
2) att åtgärder vidtages i syfte att åstadkomma en tillförlitlig och jämförande
statistik rörande sjukfrekvens och faktorer som påverkar denna,
varvid särskild hänsyn skall tagas till variationer betingade av geografiska,
tjänste- och åldersmässiga förhållanden».
I motionerna I: 739 och II: 911 har yrkats, »alt 3 kap. 10 § tredje stycket
i förslaget till lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkring
ändras dithän att åldersgränsen för barnen höjcs från sexton till
aderton år».
I motionerna I: 7i0 och II: 906 har yrkats, »att riksdagen matte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning och förslag till ändring
av bestämmelserna i lagen om allmän försäkring 3 kap. 13 § i överensstämmelse
med vad som i motionen anförts».
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
I motionerna 1: 741 och 11: 908 har yrkats,
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om redovisning
inom tre år efter reformens ikraftträdande av konsekvenserna av reformen
samt om förslag till ändringar som därvid kan anses motiverade,
samt
att riksdagen måtte besluta om höjning av moderskapspenningen vid
enkelbörd till 1 080 kr. och om höjning till 540 kr. av det belopp som tillkommer
vid flerbörd för varje barn utöver ett».
I motionerna 1: 742 och II: 910 har yrkats,
»att riksdagen måtte
1. antaga det till propositionen nr 113 fogade förslaget till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring med de
ändringar att 3 kap. 4 och 10 §§ erhåller nedanstående lydelse.
4 §•
Försäkrad som---följande tabell:
Sjukpenningsklass nr
Inkomsten av förvärvsar- bete uppgår för år
Sjukpenning kr.
till kr.
men ej till
kr.
Ogifta samt gift,
vars make/maka
är placerad i sjukp.
klass 8 eller högre
Gift, vars make/
maka är placerad
i sjukp. klass 7 eller
lägre
2...................
1 800
2 600
6
6
3...................
2 600
3 400
7
7
4...................
3 400
4 200
7
8
5...................
4 200
5 000
8
9
6...................
5 000
5 800
9
10
7...................
5 800
6 800
11
12
8...................
6 800
8 400
13
14
9...................
8 400
10 200
15
16
10...................
10 200
12 000
18
19
11...................
12 000
14 000
20
22
12...................
14 000
16 000
23
25
13...................
16 000
18 000
25
28
14...................
18 000
21 000
27
31
15...................
21 000
24 000
30
34
16...................
24 000
27 000
33
37
17...................
27 000
30 000
35
40
18...................
30 000
33 000
38
43
19...................
33 000
36 000
41
46
20..................
36 000
39 000
44
49
21...................
39 000
—
46
52
Av sjukpenningbeloppet--— återstoden tilläggssjukpenning.
För dag---av anställning.
För kvinnlig---haft barn.
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
21
10 §.
För den---erkänd arbetslöshetskassa.
Varar sjukperioden högst tretton dagar utöver den dag då sjukdomsfallet
inträffade, utgår sjukpenning för dag, då den försäkrade icke skulle hava
utfört förvärvsarbete i sin huvudsakliga sysselsättning, endast i den mån
antalet sådana dagar, den dag då sjukdomsfallet inträffade oräknad, överstiger
två.
Utan hinder---bör utgå.
Såsom sjukperiod---i 7 §.
2. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte vidtaga
erforderliga åtgärder för fortlöpande registrering av de återverkningar på
olika områden som de i föreliggande proposition upptagna förslagen kan
ge upphov till».
I motionen I: 738 har yrkats, »att riksdagen vid behandling av proposition
nr 113 i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa att Kungl. Maj :t,
med beaktande av vad som anförts i motionen, snarast måtte vidtaga åtgärder
för att effektivisera kontrollen i samband med korttidsfrånvaro på
grund av sjukdom».
I motionen 11:890 har yrkats, »att riksdagen med godkännande i övrigt
av Kungl. Maj :ts proposition nr 113 beslutar jämställa män och kvinnor i
enlighet med vad jag ovan anfört och sålunda ändrar samtliga paragrafer i
detta avseende samt hemställer jag till vederbörande utskott att utarbeta
förslag till erforderlig lagtext».
I motionen 11: 907 har yrkats,
»att riksdagen vid behandlingen av propositionen nr 113 måtte besluta,
att den i propositionen intagna spärregeln må utformas så, att sjukpenning
icke bör utgå för första arbetsdagen efter insjuknandedagen och icke heller
för den andra arbetsfria dagen, dock med den återgångsregeln, att sjukpenning
skall utgå även för sagda dagar, därest sjukskrivningsperioden omfattar
mer än sex dagar; samt
att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig författningstext».
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den män redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna I: 323, I: 738, II: 890 och II: 906—911.
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Aspling, har i propositionen
anfört:
22 Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
Allmänna synpunkter
Genomförandet av den allmänna sjukförsäkringen år 1955 betecknar
jämte pensionsreformen det viktigaste inslaget i de senare årens nyskapande
arbete på den sociala trygghetens område. Försäkringen innebär att
medborgarna garanteras inte bara ersättning för sjukvårdsutgifter utan
även kompensation för inkomstbortfall på grund av sjukdom. I synnerhet
i det senare hänseendet var sjukförsäkringen med sina i förhållande till inkomstbortfallets
storlek graderade förmåner banbrytande på den allmänna
försäkringens område. Detta hindrar inte att önskemålen om reformer och
förbättringar av socialförsäkringen i stor utsträckning varit inriktade på
sjukförsäkringen. Redan år 1958 skedde en betydande förbättring av sjukpenningförsäkringen.
Ursprungligen gällde att sjukpenningen i samtliga
sjukpenningklasser utom de tre lägsta sjönk efter 90 dagar. Genom 1958
års reform förlängdes denna tid till 180 dagar. En ny betydande förbättring
av sjukförsäkringen skedde i samband med tillkomsten av lagen om allmän
försäkring år 1962.
Genom 1962 års lagstiftning fick sjukförsäkringen i huvudsak sitt nuvarande
innehåll. Reformen innebar bl. a. att grundsjukpenningen höjdes
från 3 kr. till 5 kr. och att sjukpenningskalan byggdes ut så att den kom
att omfatta förvärvsinkomst t. o. m. 21 000 kr. om året mot tidigare 14 000
kr. om året. Vidare slopades regeln om lägre sjukpenning efter 180 dagar
och sjukhjälpstiden, som tidigare varit begränsad till maximalt 730 dagar
för varje sjukdom, blev i princip obegränsad. Det obligatoriska försäkringsskyddet
utvidgades till att omfatta inte bara anställningsinkomster utan
även inkomster av annat förvärvsarbete.
I prop. 1962:90 med förslag till lag om allmän försäkring, m. m. uttalade
min företrädare i ämbetet att socialförsäkringen även i fortsättningen
lovade att bli ett fält som bjöd på en rik utveckling. Detta uttalande
har i hög grad besannats. En rad betydelsefulla reformfrågor på sjukförsäkringens
område prövas av 1961 års sjukförsäkringsutredning. Utredningen
avlämnade i fjol ett delbetänkande med förslag till en allmän tandvårdsförsäkring.
Förslaget har remissbehandlats och är nu föremål för övervägande
i socialdepartementet. På pensionssidan arbetar pensionsförsäkringskommittén,
som har att ta ställning till bl. a. frågorna om folkpensionsförmånerna
efter år 1968 och pensionsförmånerna till dem som invalidiserats i unga
år. Med anledning av ett delbetänkande, som kommittén lämnade i höstas,
har nyligen avlåtits proposition till riksdagen med förslag till bl. a. förbättrade
förmåner för vissa handikappade.
I fråga om sjukpenningförsäkringen har reformönskemålen i stor utsträckning
inriktats på frågorna om ett slopande eller en förkortning av
karenstiden och om sjukpenningens kompensationsnivå. Huvudregeln i fråga
om karenstiden är att sjukpenning inte utgår för de tre första dagarna
i varje sjukperiod, insjuknandedagen inräknad. Kompensationsnivån är så
23
Andra lagutskottets utlåtande nr M år 1966
avvägd, att sjukpenningen efter karenstidens utgång ersätter ungefär 65 %
av den förlorade nettoinkomsten.
För flertalet löntagare är sjukförsäkringens förmåner det enda ekonomiska
skyddet vid sjukdom. Det finns emellertid betydande löntagargrupper
som har ett bättre skydd vid sjukdom på grund av att de i kollektivavtal är
tillförsäkrade sjuklöneförmåner. Hit hör huvuddelen av tjänstemännen, såväl
de hos staten, kommunerna och landstingen anställda som de som är anställda
på den privata arbetsmarknaden. Även huvuddelen av övriga löntagare,
som är anställda hos staten, kommunerna och landstingen, är tillförsäkrade
sjuklöneförmåner, medan sådana förmåner till andra än tjänstemän
hör till undantagen på den privata arbetsmarknaden. Sjuklöneförmå
nerna till statens anställda innebär i korthet att den anställde fr. o. m. der.
första sjukdagen uppbär en sjuklön, som motsvarar ungefär 90 % av der
ordinarie lönen, samt att staten tillgodogör sig den sjukpenning som tillkommer
den anställde. Sjuklöneförmånerna på kommun- och landstingssidan
är något annorlunda konstruerade men ger i huvudsak samma ekonomiska
resultat. De sjuklöneförmåner, som tillkommer tjänstemän på der
privata arbetsmarknaden, kan i stort sett jämföras med dem som förekommer
på den statliga och den kommunala sidan.
Den klyfta som sålunda existerar mellan tjänstemännen och arbetarna
på den privata arbetsmarknaden i fråga om den ekonomiska tryggheten
vid sjukdom har länge upplevts som en social orättvisa. I synnerhet har
den omständigheten att större delen av löntagarna på den privata arbetsmarknaden
saknar ekonomiskt skydd under karensdagarna gett anledning
till missnöje.
Karensreglerna har uppfattats såsom ogynnsamma även från en annan
utgångspunkt. När den allmänna sjukförsäkringen genomfördes samordnades
den med yrkesskadeförsäkringen på så sätt att skyddet vid yrkesskada
skulle utgå från sjukförsäkringen under den s. k. samordningstiden,
som i princip är 90 dagar efter dagen för yrkesskadan. Härigenom kom karensreglerna
att gälla även vid yrkesskada. Detta betydde en försämring,
eftersom sjukpenning vid yrkesskada enligt äldre regler utgick fr. o. m.
dagen efter olycksfallsdagen om sjukdomen varade mer än två dagar, olycksfallsdagen
oräknad.
LO har både vid 1962 års och vid 1964 års avtalsrörelser fört fram
krav på sjuklöneförmåner även för arbetarna under karensdagarna. Kraven
har emellertid vid båda tillfällena avböjts av arbetsgivarsidan. Enligt vad
Svenska arbetsgivareföreningen uppgivit har den avvisande inställningen
motiverats dels av kostnadsskäl och dels från principiella utgångspunkter.
Sedan det till följd härav blivit aktuellt att lagstiftningsvägen lösa frågan
om en förbättring av den ekonomiska tryggheten vid sjukdom för de stora
löntagargrupperna, bar det från arbetsgivarsidan i årets löneförhandlingar
föreslagits en ordning som skulle ge sjuklöneförmåner under karensdagarna,
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
i princip lika för arbetare och tjänstemän. I huvuddrag innebär förslaget
att det för varje anställd skulle öppnas ett sjuksparkonto i bank, på
vilket arbetsgivaren skulle göra insättningar för varje avlöningsperiod och
från vilket arbetstagaren skulle ha rätt att för varje karensdag ta ut ett
visst belopp av de innestående medlen. Om arbetstagaren inte drabbades
av sjukdom och därför inte utnyttjade kontot, skulle han likväl ha rätt att
lyfta de innestående medlen med undantag av ett minimibelopp, motsvarande
beloppet för ett visst antal karensdagar. För anställda, som till följd av
dålig hälsa har mycket hög sjukdomsfrekvens, skulle finnas vissa kompletterande
anordningar.
Mot en lösning av karenstidsproblemet efter de från arbetsgivarhåll föreslagna
riktlinjerna kan invändas att den skulle premiera arbetstagare med
god hälsa på ett sätt som från sociala synpunkter inte är motiverat. Man
kan inte heller bortse från att förslaget kan ha vissa från medicinsk synpunkt
mindre gynnsamma effekter. Förslaget kan få till följd att den som
är sjuk infinner sig på arbetsplatsen, fastän det både för hans egen och för
omgivningens hälsa skulle ha varit bättre om han stannat hemma.
En förutsättning för genomförandet av den av arbetsgivareföreningen
föreslagna ordningen torde vara att den kommer att gälla för såväl arbetare
som tjänstemän. Redan vid 1964 års avtalsrörelse förde arbetsgivarparten
fram ett förslag av denna innebörd till tjänstemännens organisationer, men
dessa avvisade då förslaget. Inte heller den fackliga arbetarrörelsen har
ansett förslaget antagbart.
Vad som sålunda förekommit visar att avtalsvägen inte är framkomlig
när det gäller att tillgodose de berättigade önskemålen om en utjämning av
skillnaderna mellan olika grupper i fråga om det ekonomiska skyddet vid
sjukdom. I detta läge anser jag det naturligt att gå fram på den väg som
tidigare visat sig effektiv för att nå lösningar av stora sociala frågor, nämligen
lagstiftningsvägen. Mot denna bakgrund har jag låtit utarbeta promemorian
om förbättrad sjukpenningförsäkring.
De förslag som promemorian innehåller innebär en avsevärd förbättring
och utbyggnad av den allmänna försäkringens sjukpenningförmåner. I huvudsak
innebär förslagen att de nuvarande karensreglerna slopas och att
sjukpenningen i regel skall utgå redan fr. o. m. den första dagen efter insjuknandedagen.
Vid sjukdom, som varar mindre än åtta dagar, skall sjukpenning
dock inte utges för den första eller den andra dagen efter insjuknandedagen,
om inte sjukdomen hindrat den försäkrade att utföra förvärvsarbete
som han annars skulle ha utfört. Sjukpenningen föreslås höjd så
att den i de vanligaste inkomstlägena kompenserar ca 80 % av inkomstbortfallet.
Sjukpenningskalan byggs enligt förslaget ut så att den kommer alt
täcka inkomster upp till ATP-taket.
Den bärande tanken i promemorian, att man bör söka åstadkomma likställighet
mellan olika arbetstagargrupper i fråga om skyddet mot inkomstbortfall
vid sjukdom, har fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehand
-
25
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
lingen. Remissinstanserna är positiva till en förbättring av sjukpenningförmånerna.
Mot de i promemorian framlagda förslagen har dock invänts alt
deras genomförande skulle leda till en ökad frånvaro från arbetet och däiined
till såväl ökade kostnader för produktionen som minskad produktion.
Det är givet att reformen ger ökade möjligheter för de anställda att vid
sjukdom stanna hemma från arbetet för att återvinna hälsan. Denna effekt
betraktar jag som en av de stora och värdefulla vinsterna med den föreslagna
förbättringen av det ekonomiska skyddet vid sjukdom. Dessa ^nster
begränsar sig inte till den enskildes välfärd utan de kan beiäknas komma
även samhället i dess helhet till godo.
Bakom farhågorna för att förslagen skulle negativt återverka på produktionen
och leda till högre kostnader än som är motiverat av att bereda skydd
vid sjukdom ligger uppfattningen att de förbättrade sjukpenningförmånerna
kommer att ge upphov till missbruk av försäkringen. I synnerhet anses
slopandet i huvudsak av karenstiden vara ägnat att inbjuda till missbruk.
Det kan naturligtvis alltid sägas att väl utbyggda sociala trygghet sanordningar
innesluter vissa risker för missbruk. Erfarenheterna a\ de
stora sociala reformer, som genomförts under de sist förflutna tio åren och
som nu är i tillämpning, ger emellertid enligt min mening knappast grund
för antagandet att ett sådant missbruk skulle få stor omfattning. Tvärtom
torde kunna sägas att de svenska löntagarna genomgående visat prov på
hög arbetsmoral och stor lojalitet i förhållande till både arbetsgivare och
arbetskamrater. Jag vill hänvisa till att statens, kommunernas och landstingens
anställda liksom tjänstemännen på den privata arbetsmarknaden sedan
länge varit tillförsäkrade sjuklöneförmåner, som är jämförbara med de
i promemorian föreslagna sjukpenningförmånerna.
Risken för att ett mindre antal personer kan tänkas vilja missbruka de
förmåner försäkringen ger kan enligt min mening inte utgöra ett godtagbart
skäl för att beröva den stora massan lojala medborgare den stora fördel,
som det innebär att inte av ekonomiska skäl behöva avstå från den
ledighet från arbetet som kan behövas för alt på ett riktigt och effektivt
sätt bota en sjukdom.
Karenstiden
Att störa grupper av löntagare saknar skydd mot inkomstbortfall ''vid
sjukdom under sjukförsäkringens tre karensdagar är, som jag redan konstaterat,
en viktig anledning till önskemålen om förbättring av sjukpenningförsäkringen.
I promemorian har föreslagits att de nuvarande karensdagarna slopas, så
när som på att sjukpenning alltjämt inte skall utgå för insjuknandedagen.
Ett tillgodoseende av önskemålen om likställighet kan synas kräva att sjukj>cnning
utgår även för den dagen. Ett sådant steg skulle emellertid medföra
att sjukpenning kunde utgå även för dag då den försäkrade insjuknat
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
efter arbetstidens slut och således inte gått miste om inkomst. Det kan
påpekas att sjuklöneförmånen inte leder till sådan dubbelersättning. Remissinstanserna
har godtagit att sjukpenning inte utgår för insjuknandedagen.
Jag förordar den ändringen i karensreglerna att sjukpenning i princip
skall utgå fr. o. m. dagen efter insjuknandedagen. Detta innebär att karenstiden
i praktiken försvinner i de fall då insjuknandet ägt rum så sent
på dagen att den försäkrade inte går miste om arbetsförtjänst för den dagen.
Att behålla termen karenstid för en företeelse som kan gälla endast en
del av sjukdomsfallen synes inte motiverat. Såsom föreslagits i promemorian
bör med hänsyn härtill denna term i fortsättningen inte användas i
förevarande sammanhang. I stället bör den nya regeln få den utformningen
att sjukpenning inte utgår för den dag då sjukdomsfallet inträffade.
Enligt promemorian skall regeln att sjukpenning inte utgår för insjuknandedagen
gälla utan undantag. Arbetsmarknadsstyrelsen har påpekat att
detta kan medföra försämringar för de arbetslöshetsförsäkrade, eftersom
det enligt nuvarande regler inte skall tillämpas karenstid när den försäkrade
vid sjukperiodens början är berättigad till dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa.
Styrelsen har förordat att de nuvarande samordningsreglerna
mellan arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen i sak hibehålls. Jag
finner dessa önskemål befogade och föreslår därför den ändringen i förhållande
till promemorieförslaget att liksom nu sjukpenning skall kunna utges
även för insjuknandedagen, när den försäkrade på grund av sjukdomen gått
miste om dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa för den dagen.
Sjukpenningen utgår enligt nuvarande regler för varje dag i sjukperioden,
sedan väl karenstiden gått till ända. Sjukpenning utges således även för dagar
då den försäkrade inte skulle ha utfört förvärvsarbete och då han inte
lidit någon inkomstförlust. Överkompensation uppstår likväl regelmässigt
inte. Karensreglerna har den effekten att kortare sjukdomsfall under veckoslut
och helger, då den försäkrade inte skulle ha utfört förvärvsarbete,
inte leder till sjukpenningersättning.
Ett borttagande av karenstiden enligt vad jag nyss förordat ger upphov
till vissa svårigheter med hänsyn till att sjukpenningen utgår per kalenderdag
och inte bara per arbetsdag. Sålunda skulle sjukpenning kunna utgå
till den som insjuknar och sjukanmäler sig på en fredag kväll efter arbetets
slut och är sjuk över lördagen och söndagen för att åter gå i arbete på måndagen,
även om han under lördagen och söndagen inte skulle ha utfört förvärvsarbete.
För att motverka sådana effekter av karenstidsförkortningen har i promemorian
föreslagits en spärregel för sjukdomsfall, som varar mindre än åtta
dagar inberäknat insjuknandedagen. Den föreslagna regeln har utformats
som en fridagsregel och innebär att sjukpenning inte skall utgå för den
första eller den andra dagen efter insjuknandedagen, om inte sjukdomen
hindrat den försäkrade att utföra förvärvsarbete som han eljest skulle
ha utfört.
27
Andra lagutskottets utlåtande nr W år 1966
Sjukpenningen syftar till att ge ersättning för inkomstbortfall. Det torde
inte råda delade meningar om att det, när karenstiden slopas, behövs en fridagsregel
för att säkerställa inkomstbortfallsprincipen. Däremot har den
utformning fridagsregeln fått i promemorian gett anledning till åtskillig
remisskritik. Man har pekat på att regeln kan leda till stor ojämnhet i ersättningen
beroende på vilken dag insjuknandet äger rum. I åtskilliga fall
skulle regeln inte hindra att sjukpenningen ger betydande överkompensation.
Som exempel härpå har anförts det fallet att en timavlönad försäkrad,
som har femdagarsvecka med lördag och söndag såsom lediga dagar, blir
sjuk en onsdag kväll, då han också anmäler sjukdomsfallet till försäkringskassan,
och åter är frisk och i arbete på måndagen. Enligt förslaget i promemorian
skulle han bli berättigad till sjukpenning för torsdag—söndag eller
för fyra dagar, trots att han förlorar inkomst endast för torsdag och fredag.
Kompensationen skulle då kunna överstiga inkomstbortfallet, åtminstone
om sjukpenningens nivå också höjs. Skulle däremot den försäkrade i stället
insjukna på en fredag kväll och återgå i arbete påföljande onsdag, skulle
fyra dagars sjukdom med två dagars bortovaro från arbetet ge sjukpenning
endast för två dagar. Skillnaden beror på att i det senare fallet lördagen
och söndagen utgör den första och den andra dagen efter dagen för insjuknandet,
medan de i det förra fallet utgör den tredje och den fjärde dagen
efter insjuknandedagen.
Ett par remissyttranden innehåller förslag om att fridagsregeln skall göras
tillämplig på flera arbetsfria dagar än den första och den andra dagen
efter insjuknandedagen. Ett förslag är att regeln skall vara tillämplig på de
fyra första dagarna efter insjuknandedagen. Ett annat går ut på att man
under en hel sjudagarsperiod efter insjuknandedagen skall räkna bort arbetsfria
dagar.
Enligt min mening bör den i promemorian föreslagna fridagsregeln ändras,
så att överkompensation inte uppstår i fall av den typ som påtalats vid
remissbehandlingen. Härvid bör dessutom eftersträvas att dagen för insjuknandet
och förläggningen av den försäkrades arbetstid så litet som möjligt
påverkar den kompensation som sjukpenningen ger. Vid övervägande av
olika möjliga alternativ har jag funnit den bästa lösningen vara, att sjukpenning
inte får utgå för arbetsfri dag, som utgör någon av de sex första
dagarna efter insjuknandedagen. Sjukpenning skall dock inte på grund av
fridagsregeln kunna falla bort för mer än två dagar. I denna utformning
fyller fridagsregeln först och främst den funktionen alt sjukpenning inte
utgår när sjukperioden omfattar endast en eller två arbetsfria dagar. Vidare
blir den sammanlagda sjukpenningen lika stor, oberoende av om den eller de
arbetsfria dagarna ligger i början, inuti eller i slutet av eu sjukperiod om
högst sex dagar, insjuknandedagen oräknad. Sjukpenningen ger också inom
eu sådan sjukperiod i regel samma kompensationsgrad oberoende av hur
lång sjukperioden är och vilken dag den försäkrade insjuknar. Det sisla
betraktar jag som en värdefull vinst med den nya regeln, ty särskilt i detta
28 Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
hänseende har de nu gällande karensreglerna kunnat ge högst varierande
resultat. I motsats till nuvarande karensregler kan fridagsregeln aldrig leda
till att den försäkrade går miste om sjukpenning för dag då han skulle ha
utfört förvärvsarbete.
Sjukpenningen är så beräknad att den åsyftade kompensationsgraden för
en vecka uppnås när sjukpenning utgår för samtliga sju veckodagar. Fridagsregeln
leder till att kompensationsgraden blir lägre för den första veckan.
Detta torde kunna godtas i fråga om kortare sjukdomsfall. Vid längre
sjukdomsfall är det däremot angeläget att den åsyftade kompensationsgraden
uppnås. Med hänsyn härtill har i promemorian föreslagits att fridagsregeln
inte skall tillämpas, om sjukperioden varar mer än sex dagar, insjuknandedagen
oräknad. I sådana fall skall sjukpenningen så att säga
väckas till liv för dagar, som infallit före den sjunde dagen och som skulle
ha varit arbetsfria, även om den försäkrade inte varit sjuk. Denna s. k.
återgångsregel har väckt kritik i en del remissyttranden. Man har därvid
åberopat en av riksdagen uttalad uppfattning att s. k. villkorliga karenstider
erfarenhetsmässigt leder till att sjukskrivningstiderna tenderar att
förlängas så att villkoret för att sjukpenning skall utgå under karensdagarna
blir uppfyllt. Det har under hänvisning härtill hävdats att den som är sjuk
på den sjätte dagen efter insjuknandedagen skulle frestas att vara sjukskriven
ytterligare en dag, eftersom detta skulle kunna ge honom sjukpenning
inte bara för den dagen ulan för ytterligare två dagar, för vilka sjukpenningen
i annat fall skulle ha fallit bort på grund av fridagsregeln.
Jag tror för min del att riskerna för missbruk med den här föreslagna
återgångsregeln är tämligen begränsade. Den avgörande tidpunkten för om
regeln skall vara tillämplig eller inte bör nämligen sammanfalla med den
tidpunkt då försäkringskassan skall kräva läkarintyg för att sjukpenning
skall fortsätta att utgå. Möjligheten att få sjukpenning för två arbetsfria
dagar under den första sjukveckan blir alltså beroende av om den försäkrade
med läkarintyg styrker att han måste avhålla sig från arbete även under
den sjunde dagen efter insjuknandedagen. Med hänsyn härtill och då
jag bedömer det som angeläget att sjukpenningen ger så god kompensation
som möjligt för längre sjukperioder förordar jag att den föreslagna återgångsregeln
införs.
Många försäkringskassor kräver f. n. läkarintyg fr. o. m. den sjunde dagen
efter insjuknandedagen, medan intygskravet i andra kassor gäller fr. o. m.
den åttonde dagen. Med hänsyn till återgångsregeln bör försäkringskassornas
praxis på detta område bli enhetlig. Läkarintyg bör krävas senast
fr. o. m. den sjunde dagen efter insjuknandedagen. Det ankommer på riksförsäkringsverket
att meddela föreskrifter härom.
Enligt förslaget i promemorian skall fridagsregeln gälla endast dag då
sjukdomen hindrat den försäkrade att utföra förvärvsarbete, som han eljest
skulle ha utfört. Flera remissinstanser har ansett att regeln med denna ut
-
Andra lagutskottets utlåtande nr M år 1966 29
formning blir svår att tillämpa och kan inbjuda till missbruk. Med den föreslagna
formuleringen skulle sålunda sjukpenning kunna utgå för dag då
den försäkrade skulle baft fridag i den ordinarie anställningen men skulle
ha ägnat någon stund åt en bisyssla. Man har därför efterlyst ett klarläggande
av hur mycket förvärvsarbete som den försäkrade skulle ha utfört för
att fridagsregeln inte skall träda i tillämpning. Några remissinstanser har
ansett att man bör kräva att den försäkrade skulle ha utfört arbete hos
huvudarbetsgivaren.
Jag anser det viktigt att fridagsregeln får en sådan utformning att den inte
bereder onödiga tillämpningssvårigheter. Det är vidare enligt min mening
inte rimligt att förekomsten av bisysslor leder till att sjukpenning trots
fridagsregeln utgår för dag, under vilken den försäkrade inte skulle ha arbetat
i sin huvudsakliga sysselsättning. Jag föreslår att regeln omformuleras
så, att sjukpenning under en sjukperiod, som varar högst sex dagar utöver
insjuknandedagen, utgår för dag då den försäkrade inte skulle ha utfört
förvärvsarbete i sin huvudsakliga sysselsättning, endast i den mån antalet
sådana dagar, insjuknandedagen oräknad, överstiger två.
I allmänhet torde det inte råda någon tvekan om vad som är den försäkrades
huvudsakliga sysselsättning. I tveksamma fall torde viss ledning kunna
hämtas från tillämpningen av begreppet huvudsaklig arbetsanställning i
uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272). För en försäkrad, som inte
har fast anställning utan är sysselsatt i s. k. intermittent arbete, bör fridagsregeln
inte leda till bortfall av sjukpenning för en viss dag, om den försäkrade
gör sannolikt att han under den dagen skulle ha utfört det förvärvsarbete
som är hans huvudsakliga sysselsättning.
Om en försäkrad är sjuk under en dag, som normalt är arbetsfri men för
vilken övertidsarbete i den huvudsakliga sysselsättningen beordrats, bör
sjukpenning utan hinder av fridagsregeln kunna utgå för den dagen.
Fridagsregeln torde inte vålla några svårigheter att tillämpa på försäkrade
som har veckolön eller månadslön. Avgörande för om regeln är tillämplig
blir här liksom i andra fall, om den försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete
i sin huvudsakliga sysselsättning. Däremot saknar det betydelse om han
gått miste om lön.
Några remissinstanser har ansett det oklart om fridagsregeln skall vara
tillämplig på dag då den försäkrade åtnjuter semester. Blir en arbetstagare
sjuk under sin semester, är han enligt 10 § lagen den 17 maj 1963 (nr 114)
om semester (ändrad 1964: 100) berättigad att från semestern räkna bort
dag då han på grund av sjukdomen varit oförmögen till arbete. Dag, som
sålunda räknas bort från semestern, har han rätt att få utlagd som semesterdag
senare. Semesterlönen utbetalas emellertid vanligen bara för den
ursprungligen utlagda semesterperioden. Eftersom arbetstagaren sålunda
uppbär både semesterlön och —- om man bortser från karensdagarna —
sjukpenning för de semesterdagar då han på grund av sjukdom är oför
-
30 Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
mögen till arbete, har man menat att han har möjlighet att lägga undan
pengar för de senare utlagda semesterdagarna. I överensstämmelse med
detta resonemang bör sjukpenning utan hinder av fridagsregeln utgå för
semesterdagar. Den omständigheten att en semesterdag med stöd av 10 §
semesterlagen kan komma att räknas bort och läggas ut senare bör inte
hindra att den i detta sammanhang betecknas som semesterdag. Jag vill
påpeka att fridagsregeln kommer att gälla för söndag som infaller under
semester, eftersom söndagar inte räknas in i semestern, liksom för andra
helgdagar som inte räknas in i semestern.
Jag anser att den förbättring av tryggheten vid sjukdom som karenstidsreformen
innebär bör komma alla försäkrade till godo, alltså inte bara löntagare
utan även företagare och husmödrar. För företagarna, som själva helt
bär kostnaderna för sina tilläggssjukpenningförmåner, kan detta medföra
betydande avgiftshöjningar. Såsom föreslagits i promemorian bör företagarna
därför ha möjlighet att behålla den nuvarande tredagarskarensen. Jag
förordar alltså att den nuvarande valfriheten i fråga om karenstid för tillläggssjukpenning,
som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete än anställning,
kompletteras med alternativet tre dagar. Väljs karenstid, bör
denna ersätta fridagsregeln i fråga om sådan tilläggssjukpenning.
I promemorian har föreslagits att den som före ikraftträdandet gör anmälan
därom till försäkringskassan får behålla den nuvarande tredagarskarensen
för sjukpenning, som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete
än anställning. Riksförsäkringsverket har förordat den motsatta övergångsregeln
att karenstiden tre dagar bibehålls om annat inte anmäls.
Skillnaden mellan de båda alternativen torde inte vara så stor, eftersom
det i båda fallen är lämpligt med en underrättelse från försäkringskassorna
till de försäkrade för att dessa skall kunna ta ställning till om de vill behålla
tredagarskarensen eller inte. Den i promemorian föreslagna regeln synes
mig mest följdriktig och jag förordar denna.
Om fridagsregeln inte modifierades, skulle karenstiden i praktiken bli kvar
för hemmafruförsäkrade kvinnor vid kortare sjukperioder än sju dagar,
insjuknandedagen oräknad. Dessa kvinnor utför i regel inte förvärvsarbete
och skulle därför vid sådana sjukperioder gå miste om sjukpenning för de
två första dagarna efter insjuknandedagen. I promemorian har därför föreslagits
att fridagsregeln inte skall gälla för de hemmafruförsäkrade. Undantaget
har emellertid inte begränsats till de hemmafruförsäkrade utan har i
fråga om grundsjukpenningen utsträckts till att avse även andra sjukpenningldassplacerade
kvinnor, som skulle ha varit hemmafruförsäkrade om
årsinkomsten av förvärvsarbete inte uppgått till 1 800 kr. Som skäl härför
har anförts att det i annat fall skulle uppstå omotiverade skillnader i sjukpenningförmånerna
mellan t. ex. å ena sidan en hemmafruförsäkrad kvinna
och å andra sidan en gift kvinna, som är sjukpenningklassplacerad för
grundsjukpenning på grund av förvärvsinkomst.
31
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
Det föreslagna undantaget från fridagsregeln i fråga om grundsjukpenning
till husmödrar har väckt kritik i en del remissyttranden. Man har sålunda
ansett det mindre lämpligt att hemmafruarna får ytterligare en särförmån
och att en förvärvsarbetande kvinna blir tillförsäkrad en förmån
endast på grund av att hon är gift. I fråga om det senare fallet har det sagts
att undantaget från fridagsregeln borde begränsas till att avse kvinnor, som
har förvärvsarbete i begränsad omfattning och därför är placerade i någon
av de lägre sjukpenningklasserna. Enligt en annan uppfattning borde gifta
kvinnor få sjukpenning fr. o. m. första dagen efter insjuknandedagen endast
om sjukdomen medfört inkomstbortfall eller speciella kostnader.
Det är svårt att finna någon helt invändningsfri lösning på problemet
med hänsyn till att hemmafruförsäkringen inte tar sikte på att ersätta inkomstbortfall.
Detta gör att fridagsregeln inte passar för de hemmafruförsäkrade.
Såsom föreslagits i promemorian bör fridagsregeln inte gälla
hemmafruförsäkrade kvinnor. Det synes också rimligt att från regeln ta
undan kvinnor, som på grund av förvärvsinkomst är försäkrade för enbart
grundsjukpenning — och alltså inte har tilläggssjukpenning -— och som
skulle ha varit hemmafruförsäkrade om de inte haft förvärvsarbete. Vidare
kan det anföras skäl för att även andra förvärvsarbetande kvinnor borde
vara undantagna från fridagsregeln, om de har barn i hemmet. Denna fråga
har dock sådant samband med familjepolitiska kommitténs arbetsuppgifter
att den bör prövas av denna kommitté.
Såsom föreslagits i promemorian bör de nya reglerna om försäkring utan
karenstid inte innehålla någon motsvarighet till den nuvarande regeln att
två sjukperioder anses som en vid beräkning av karenstid, om den senare
perioden börjar inom 20 dagar efter den föregåendes slut. Förslaget har inte
mött någon gensaga i remissyttrandena.
Slopandet av karenstiden bör föranleda en ändring i reglerna om rätt
till dagpenning från arbetslöshetsförsäkringen. Enligt förordningen den
14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor (omtryckt
1964:495) utgår dagpenning till medlem av arbetslöshetskassa i regel inte
förrän han under en sammanhängande tid av högst fem kalenderveckor varit
arbetslös under en karenstid av fem dagar (28 § 1 mom.). Karenstid anses
emellertid fullgjord, bl. a. när medlem blir arbetslös efter att ha åtnjutit
hel sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring
för så många dagar, att deras antal ökat med tre motsvarar
karenstiden (28 § 2 mom.). För att denna regels materiella innehåll skall
bli i huvudsak detsamma efter karenstidsreformen inom sjukförsäkringen,
bör den ändras så att karenstiden inom arbetslöshetsförsäkringen anses fullgjord
när antalet sjukpenningdagar ökat med ett motsvarar karenstiden.
Fridagsregeln bör inte tillämpas på den som insjuknar före ikraftträdandet
av de nya bestämmelserna, om han fullgjort karenstid enligt de äldre bestämmelserna
före ikraftträdandet. En regel av denna innebörd bör tas med
32 Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
bland övergångsbestämmelserna. I övrigt bör de nya reglerna gälla fullt ut
fr. o. in. ikraftträdandet, även om sjukperioden börjat dessförinnan.
Ersättningsnivån
När den allmänna sjukförsäkringen infördes avsåg sjukpenningförsäkringen
inkomster t. o. m. 14 000 kr. om aret. Med lagen om allmän försäkring
höjdes denna gräns till 21 000 kr. I promemorian föreslås en ytterligare utbvggnad
av sjukpenningskalan till 39 000 kr. Om man räknar
med att den högsta sjukpenningklassen omfattar ett inkomstskikt på 3 000
kr., innebär förslaget att kompensationen för inkomstbortfall gäller alla årsinkomster
av förvärvsarbete till den del de inte överstiger 42 000 kr. Den
inkomst som skyddas motsvarar alltså nära den inkomst intill vilken pensionsgrlindande
inkomst inom ATP beräknas, dvs. sju och en halv gånger
basbeloppet. Förslaget har vunnit allmänt gillande vid remissbehandlingen.
Jag förordar att det genomförs. Frågan om det övre gränsbeloppets värdebeständighet
bör lösas så, att beslut om nya sjukpenningklasser fattas i den
mån det anses behövligt på grund av basbeloppsförändringar.
Sjukpenningförsäkringen har som jag inledningsvis nämnde undergått
flera betydelsefulla förbättringar sedan den allmänna sjukförsäkringen genomfördes.
I fråga om den andel av inkomstbortfallet som sjukpenningen är
avsedd att kompensera har dock ingen annan förändring ägt rum än att en
tidigare gällande regel om nedsättning av sjukpenningen efter viss tids sjukdom
slopats. Kompensationsgraden har i övrigt hela tiden legat vid samma
nivå i de sjukpenningklasser försäkringen omfattar. Denna nivå ligger i genomsnitt
vid omkring 65 % för tid efter den första sjukveckan. Kompensationen
är något större i de lägre sjukpenningklasserna än i de högre. I promemorian
framhålls att en förbättring av sjukpenningförsäkringen måste
omfatta en höjning av sjukpenningen förutom karensreformen,
om inte förbättringen företrädesvis skall avse de kortare sjukdomsfallen.
Även för de sistnämnda är givetvis den högre sjukpenningen av stor betydelse.
Proinemorieförslaget innebär en kompensationsnivå på i genomsnitt ca
80 %, varvid tyngdpunkten liksom f. n. i viss mån har lagts på de lägsta
sjukpenningklasserna. Förslaget om en höjd ersättningsnivå har genomgående
mötts av instämmanden i remissyttrandena. Svenska arbetsgivareföreningen
är i princip positiv till en höjning av kompensationsnivån till
80 %. Föreningen anser dock att den föreslagna sjukpenningskalan skulle
leda till en icke godtagbar överkompensation i vissa fall, bl. a. på grund av
alt hänsyn inte tagits till marginalskatteeffekten.
Den i promemorian föreslagna sjukpenningskalan är uppbyggd enligt de
principer som hittills tillämpats inom sjukpenningförsäkringen. Skattefrihetens
värde har beräknats med utgångspunkt från preliminärskatteavdragen.
Denna metod är enligt min mening mest ändamålsenlig med hänsyn till att
sjukpenningen är avsedd att under sjukdom ge den försäkrade medel till
33
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
lians uppehälle, som inte alltför mycket avviker från vad han skulle haft att
tillgå om han haft inkomst av sitt arbete. En beräkning med utgångspunkt
trån slutlig skatt ger i detta hänseende ett mindre tillfredsställande resultat.
Jag förordar därför den i promemorian föreslagna sjukpenningskalan.
Förslaget innebär att sjukpenningen liksom hittills blir skattefri. Detta
medför alt kompensationsgraden kan variera beroende på bl. a. inkomstläge
och beskattningsförhållanden, t. ex. om sambeskattning tillämpas eller inte.
Under vissa förutsättningar kan överkompensation uppkomma. Med nuvaiande
utformning av sjukpenningskalan kan variationer i kompensationsnivån
mellan olika försäkrade inte undvikas. Såsom LO och TCO påpekat
torde en annan ordning förutsätta beskattad sjukpenning. Härigenom skulle
sjukpenningen bli mera jämförbar med sjuklön i fråga om anpassning till
individuella förhållanden. Hithörande frågor har jag för avsikt att pröva
i ett annat sammanhang.
En anmärkning som riktas mot den föreslagna sjukpenningskalan är att
skillnaden i kompensationsgrad vid övergång från sjukpenning till förtidspension
blir mer accentuerad än hittills. Jag är medveten om att det kan
uppstå en spänning mellan den högre kompensationsnivå, som sjukpenningen
ger enligt förslaget, och den nivå som representeras av förtidspensionen
för personer i de åldersklasser som inte kan få tilläggspension av
någon mera betydande storlek. I och med att ATP-systemet kommer närmare
sitt fullfunktionsstadium kommer denna spänning att minska. Jag tror
inte att någon vill avstå från sjukpenningförbättringen endast för att bevara
det nuvarande förhållandet mellan sjukpenningens och förtidspensionens
kompensationsnivåer.
I promemorian föreslås en höjning av grundsjukpenningen från
5 kr. till 6 kr. om dagen. Denna höjning har allmänt godtagits vid remissbehandlingen.
Jag förordar att höjningen, som framför allt blir till fördel
för hemmafruarna, genomförs.
I enlighet med vad riksförsäkringsverket föreslagit bör den redovisningsregel
som finns i 3 kap. 4 § tredje stycket andra punkten lagen om allmän
försäkring justeras. Ändringen är utan betydelse för storleken av de försäkrades
förmåner.
Moderskaps penningen föreslås i promemorian höjd till 1 000 kr.
I flera remissyttranden påyrkas att moderskapspenningen får motsvara beloppet
av grundsjukpenning för 180 dagar, dvs. 1 080 kr. Jag anser den avrundning
till 1 000 kr. som föreslagits i promemorian lämplig och förordar
därför promemorieförslaget.
Någon erinran har inte riktats mot promemorieförslaget alt det inom den
frivilliga sjukpenningförsäkringen hos försäkringskassorna
skall bli möjligt att försäkra sig för en sjukpenning på 15 kr. om dagen
— inklusive sjukpenning på grund av den obligatoriska försäkringen —
mot f. n. 12 kr. om dagen. Jag förordar att detta förslag genomförs.
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 2 avd. Nr 47
34
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
I enlighet med vad som föreslagits i det föregående har följande sjukpenningskala
utarbetats. I tablån anges för varje sjukpenningklass även den
kompensationsgrad som erhålls med den nya skalan vid en inkomst, som
ligger mitt emellan den nedre och den övre inkomstgränsen för placering i
klassen (klassmitten), och vid en kommunal utdebitering av 17 kr. per
skattekrona.
Sjukpenning- klass nr
Inkomsten av
förvärvsarbete
uppgår för år
Sjukpenning kr;
ökning i förhållande
till nu inom parentes
Kompensationsgrad i procent1
till kr
men ej
till kr
ogift
gift2
samtliga
2
1 800
2 600
6( +
1)
100
100
100
3
2 600
3 400
7( +
1)
98
96
97
4
3 400
4 200
8( +
1)
95
86
92
5
4 200
5 000
9( +
1)
89
80
86
6
5 000
5 800
10 ( +
1)
85
78
82
7
5 800
6 800
12 ( +
2)
90
83
87
8
6 800
8 400
14 ( +
2)
89
82
86
9
8 400
10 200
16 ( +
2)
83
78
81
10
10 200
12 000
19 ( +
3)
86
81
83
11
12 000
14 000
22 ( +
4)
86
79
82
12
14 000
16 000
25 ( +
5)
87
80
82
13
16 000
18 000
28 ( +
6)
88
79
82
14
18 000
21 000
31 ( +
6)
87
77
79
15
21 000
24 000
34 ( +
6)
85
75
77
16
24 000
27 000
37 ( +
9)
84
74
76
17
27 000
30 000
40 (+ 12)
83
73
75
18
30 000
33 000
43 (+ 15)
83
73
74
19
33 000
36 000
46 (+ 18)
82
73
74
20
36 000
39 000
49 (+ 21)
81
72
73
21
39 000
—
52 (+ 24)
81
72
73
1 För försäkrad, som är berättigad till barntillägg, blir kompensationsgraden högre.
2 Med gift avses här den vars make inte har inkomst.
Finansieringsfrågor
På grundval av de beräkningar som redovisas i promemorian kan de förslag,
som jag i det föregående förordat, beräknas medföra ökade utgifter för
försäkringskassorna på ca 772 milj. kr. för helt år. Utöver de ökade kostnaderna
för förmånerna får man räkna med en ökning av förvaltningskostnaderna
i storleksordningen ett par procent av reformkostnaderna.
Såsom framhålls i promemorian skulle en kostnadsökning av angiven
storlek med nuvarande finansieringsregler resultera i väsentligt höjda avgifter
för de försäkrade själva och en kraftig ökning av statsbidraget. Däremot
skulle arbetsgivarnas avgifter till sjukförsäkringen inte påverkas, eftersom
de inte beräknas på grundval av försäkringens utgifter utan på
grundval av utgivna lönebelopp. I promemorian föreslås att kostnadsökningen
i allt väsentligt tas ut i form av ökade arbetsgivaravgifter. Löntagarnas
avgifter och statsbidraget skall däremot i princip inte påverkas av reformen.
Enligt förslaget skall dock löntagarnas avgifter stiga i de fall då
35
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
den försäkrade flyttar upp i en högre sjukpenningklass som en följd av att
sjukpenningskalan byggs ut.
I några remissyttranden från dem som representerar arbetsgivarsidan
har riktats kritik mot att en väsentlig del av de kostnadsökningar, som reformen
medför, läggs på arbetsgivarna. Å andra sidan har TCO och SACO
uttalat att en ännu större andel av löntagarnas sjukförsäkring bort finansieras
med arbetsgivaravgifter. Eftersom tyngdpunkten i reformen ligger på
löntagarnas sjukpenning, anser jag det naturligt att huvudparten av kostnadsökningen
tas ut i form av arbetsgivaravgifter såsom föreslagits i promemorian.
I detta sammanhang vill jag endast erinra om att frågor om
socialförsäkringens finansiering utreds av utredningen angående indirekta
skatter och socialförsäkringsavgifter.
För att statsbidraget skall bli i stort sett oförändrat i kronor räknat,
trots att utgifterna för sjukförsäkringen stiger, behöver bidragsprocenten
sänkas från 50 till 40. Jag förordar denna lösning.
Sänkningen av statsbidragets andel i kostnaderna skulle i och för sig leda
till en höjning av de försäkrades avgifter för grundsjukpenning och sjukvårdsersättning.
Denna effekt skärps i fråga om avgiften för grundsjukpenning
genom att kostnaderna för denna förmån stiger. Ett sätt att motverka
en sådan ökning av de försäkrades avgifter är att låta arbetsgivaravgiften
i större utsträckning användas för finansieringen av utgifterna
för sjukvårdsersättning. Någon principiell förändring innebär inte detta,
eftersom redan nu en del av arbetsgivaravgiften används till bestridande av
utgifterna för sjukvårdsersättning. Den ökade insatsen av arbetsgivaravgifter
till utgifterna för sjukvårdsersättning bör vara så stor, att avgiftshöjningen
för grundsjukpenning i huvudsak motvägs av en sänkning av avgiften
för sjukvårdsersättning.
Arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen beräknas nu pa de anställdas
löner upp till 22 000 kr., och uttagsprocenten utgör 1,5. Av avgiften går 0,4
procentenheter till bestridande av utgifterna för sjukvårdsersättning och
1,1 procentenheter till bestridande av utgifterna för löntagarnas tilläggssjukpenning.
Ca 60 % av sistnämnda utgifter täcks genom arbetsgivaravgifter.
Utsträckningen av sjukpenningskalan till att omfatta lönedelar upp till
7,5 gånger basbeloppet bör föranleda att även avgiftsunderlaget får omfatta
lönedelar upp till samma belopp.
För att man skall kunna uppnå en sådan sänkning av de försäkrades avgifter
på sjukvårdsersättningssidan att avgiftsökningen på grundsjukpenningsidan
i stort sett motvägs bör som föreslagits i promemorian den del
av arbetsgivaravgiften som går till sjukvårdsersättning böjas från 0,4 till
0,7 procentenheter.
I fråga om löntagarnas tilläggssjukpenning är avsikten att hela den kostnadsstegring
som uppkommer i de nuvarande sjukpenningklasserna skall
3* — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 2 and. Nr 47
36
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
täckas med arbetsgivaravgifter, så att löntagarnas avgifter för tilläggssjukpenning
i dessa klasser kan hållas på i stort sett oförändrad nivå. Enligt de
beräkningar, som redovisats i promemorian och som bygger på att arbetsgivaravgiften
skall täcka ca 75 % av utgifterna för tilläggssjukpenning till
löntagare, motiverar detta ett uttag av 1,9 % på avgiftsunderlaget.
Procentsatsen för arbetsgivaravgiften bör således höjas från 1,5 till 2,6.
Av dessa 2,6 % bör 0,7 % användas för bestridande av utgifterna för sjukvårdsersättning
och 1,9 % för bestridande av utgifterna för löntagarnas
tilläggssj ukpenning.
I överensstämmelse med vad nu anförts om ändrade grunder för statsbidraget
och arbetsgivaravgiften kommer kostnaderna för sjukförsäkringen
att fördela sig på sätt framgår av följande sammanställning. Beräkningarna
grundar sig på försäkringsbeståndet i december 1964 och, i fråga om sjukvårdsersättningen,
på försäkringskassornas utgifter för sjukvård och läkemedel
för år 1964.
Sammanställning av de beräknade kostnaderna för reformen och dess finansiering
Ökningar och minskningar i kostnaderna inom parentes
Förmån
Kostnader
i milj. kr.
Finansiering
Försäkrade
Arbets-
givarna
Staten
1. Grundsjukpenning, barntillägg
och moderskapspenning.........
2. Tilläggssjukpenning för löntagare.
3. Tilläggssjukpenning för företagare
4. Sjukvårdsersättning............
Reformen totalt..................
692 ( + 223)
1 276 (+ 510)
93 (+ 39)
560 (± 0)
415 (+ 180)
319 (+ 13)
93 (+ 39)
79 (—135)
- ( -)
957 (+ 497)
— ( — )
350 (+ 166)
277 (+ 43)
— ( — )
— ( — )
131 (—31)
2 621 (+ 772)
906 (+ 97)
1 307 (+ 663)
408 (+ 12)
Förslagen medför vissa konsekvenser för de försäkrades avgifter.
Avgifterna för grundsjukpenning, barntillägg och moderskapspenning
stiger. När även de ökade administrationskostnaderna beaktas kan reformen
antas leda till en ökning av denna del av de försäkrades avgifter med i genomsnitt
ca 40 kr. per avgiftspliktig. Denna avgiftsökning motvägs dock i
huvudsak av att den del av de försäkrades avgifter som avser sjukvårdsersättning
sänks med i genomsnitt ca 30 kr. per avgiftspliktig.
Jag finner det angeläget att avgifterna för grundsjukpenning inte drabbar
försäkrade med låga inkomster. Jag förordar därför att avgift för grundsjukpenning,
i likhet med avgift för sjukvårdsersättning, skall erläggas av
en försäkrad, endast om till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst
beräknats antingen för honom själv eller för den med vilken han samtaxerats.
Till undvikande av tröskeleffekter bör denna regel kompletteras med
en upptrappningsregel av innebörd att avgifterna för grundsjukpenning och
sjukvårdsersättning sammanlagt inte får överstiga 10 % av den beskattningsbara
inkomsten. I fråga om den som taxeras enligt för gift skattskyldig
37
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
gällande bestämmelser bör upptrappningsregeln modifieras så att avgifterna
till grundsjukpenning och sjukvårdsersättning för var och en av de samtaxerade
inte får överstiga 5 % av den sammanlagda beskattningsbara inkomsten.
De nu föreslagna avgiftslindringsreglerna medför en avgiftsökning
för övriga avgiftspliktiga, som kan uppskattas till 10—15 kr. per avgiftspliktig.
Den del av löntagarnas avgifter som rör tilläggssjukpenning blir i stort
sett oförändrad på grund av att kostnadsökningen i allt väsentligt bärs av
arbetsgivarna. För den som genom reformen flyttar upp i sjukpenningklass
blir det dock en höjning av avgiften för tilläggssjukpenning i proportion till
den höjning av tilläggssjukpenningen som är en följd av uppflyttningen.
Företagarnas tilläggssjukpenning bekostas av dem själva genom avgifter,
vilka bl. a. påverkas av den karenstid som var och en väljer. För en försäkrad
som nu har tre dagars karenstid ökar avgiften för tilläggssjukpenning
med i regel mellan 50 och 70 % i de nuvarande sjukpenningklasserna om
försäkringen gäller utan karenstid. Väljer den försäkrade att behålla den
nuvarande karenstiden tre dagar, blir höjningen något mer än hälften så
stor.
I anslutning till de behandlade reglerna om sjukförsäkringen vill jag ta
upp två frågor som har samband med arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen.
För arbetsgivarnas avgifter till yrkesskadeförsäkringen hos
riksförsäkringsverket tillämpas samma underlag som för avgifterna till
sjukförsäkringen. Utsträckningen av avgiftsunderlaget inom sjukförsäkringen
till att omfatta lönedelar upp till ATP-taket bör enligt min mening
återverka även på avgiftsunderlaget inom yrkesskadeförsäkringen, eftersom
den utbyggda sjukpenningskalan också blir tillämplig vid sjukdomsfall på
grund av yrkesskada.
Den andra frågan gäller uttag av byggnadsforskningsavgift
av vissa arbetsgivare. Enligt förordningen den 22 april 1960 (nr 77) angående
byggnadsforskningsavgift (ändrad 1962: 134 och 1964: 32) utgår byggnadsforskningsavgift
från vissa till byggnadsbranschen anknutna arbetsgivare
med 0,4 % av samma avgiftsunderlag som tillämpas för avgifterna
till sjukförsäkringen. För att överensstämmelse skall gälla även i fortsättningen
förordar jag att avgiftsunderlaget för byggnadsforskningsavgift får
omfatta lönedelar upp till ATP-taket.
Administrationsfrågor och ikraftträdande m.m.
I promemorian föreslås att sjukpenningreformen skall träda i kraft den
1 januari 1967.
Förberedelsetiden för riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna
blir kort. Genomförandet av sjukpenningreformen kan därför väntas
komma att sätta administrationen på ett hårt prov. Från de allmänna
38
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
försäkringskassorna har uttalats önskemål om ett uppskov med reformens
genomförande. Jag är medveten om de problem som kassorna och riksförsäkringsverket
ställs inför. Hellre än att en angelägen reform uppskjuts bör
man dock acceptera vissa svårigheter i inledningsskedet. Jag tror att allmänheten
skall visa förståelse för om det kan dröja någon tid efter ikraftträdandet
innan alla detaljer fungerar tillfredsställande. Mitt förslag är alltså
att de nya bestämmelserna får gälla fr. o. m. den 1 januari 1967.
Utöver de i det föregående behandlade ändringarna bör i lagen om allmän
försäkring göras ett par ändringar, som är föranledda av ett till lagrådet
remitterat förslag till lag om vapenfri tjänst. Vidare bör en ändring vidtas
i 4 § lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt smittbärare.
Lagrådet
Lagrådet, vars yttrande inhämtats över förslaget till lag angående ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring, har lämnat
förslaget utan erinran.
Remissyttrande
Över motionerna I: 323 och II: 388 har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen
föreskriver inhämtat yttrande från riksförsäkringsverket.
Riksförsäkringsverket har anfört.
Inom den allmänna sjukförsäkringen finns liksom inom övriga grenar av
socialförsäkringen bestämmelser, som endast gäller kvinnor. Bortsett från
försäkringsförmåner vid havandeskap och barnsbörd finns sådana bestämmelser
rörande den s. k. hemmafruförsäkringen, sjukpenning vid sjukhusvård
och frivillig sjukpenningförsäkring. I motionerna synes inte avses
ifrågavarande bestämmelser utan enbart tillämpningen av 3 kap. 7 § lagen
om allmän försäkring.
För rätt till hel sjukpenning kräves enligt detta lagrum att sjukdomen
förorsakar fullständig nedsättning av arbetsförmågan. Om sådan nedsättning
ej föreligger men sjukdomen ändock föranleder nedsättning av arbetsförmågan
med minst hälften, utgår halv sjukpenning. Vid bedömandet av
huruvida förlust av arbetsförmåga föreligger skall — om sjukdomen kan
antagas vara kortvarig — enligt 3 kap. 8 § särskilt beaktas, om den försäkrade
på grund av sjukdomen är urståndsatt att utföra sitt vanliga eller därmed
jämförligt arbete.
Nedsättning av arbetsförmåga kan innebära en faktisk oförmåga att utföra
arbete, men anses också föreligga om den försäkrade, trots arbetsförmåga,
för sjukdomens botande fullständigt eller till minst hälften måste
avhålla sig från arbete. I sistnämnda fall anses förutsättning för rätt till
sjukpenning vara, att den försäkrade också verkligen avhåller sig från arbetet.
Med arbete i förevarande sammanhang avses enligt praxis icke endast
förvärvsarbete utan även annat arbete som har ekonomiskt värde oavsett
om det utföres för egen eller annans räkning. Som arbete räknas följ
-
indra lagutskottets utlåtande nr M år 1!)G6
39
aktligen även hushållsarbete som utföres av en hustru eller andra familjemedlemmar.
Om arbetet inte har nämnvärd ekonomisk betydelse och inte
heller menligt påverkar tillfrisknandet utgör det dock icke hinder för erhållande
av sjukpenning. Utförande av endast enklare oundgängliga hushållsgöromål
anses inte böra föranleda att ej hel sjukpenning skall utgå.
Sjukpenningförsäkringen — frånsett den obligatoriska s. k. hemmafruförsäkringen
och den frivilliga sjukpenningförsäkringen — syftar till att
kompensera den försäkrade för det bortfall av förvärvsinkomst som föranledes
av sjukdom. Detta syfte tillgodoses helt om sjukpenningförsäkrad
alltid tillerkännes hel sjukpenning i de fall han på grund av sjukdom förlorar
den arbetsinkomst för vilken han är försäkrad. Rätten till sjukpenning
bcdömes emellertid i praxis uteslutande enligt ovan angivna regler.
Huruvida sjukpenningförsäkringen är grundad på inkomst av anställning
eller på annat förvärvsarbete eller på bådadera eller på bestämmelserna i
3 kap. 2 § sista stycket eller huruvida försäkringen är obligatorisk eller frivillig,
anses sålunda vid bedömande av frågan om hel, halv eller ingen sjukpenning
alls skall utgå såsom helt ovidkommande. En försäkrad, som har
inkomst av både anställning och av egen rörelse och på grund av anställningsinkomsten
tillhör högsta sjukpenningklassen, äger sålunda enligt
praxis ej rätt till hel sjukpenning om han till följd av sjukdom visserligen
ej kan fnllgöra sin tjänst men i full utsträckning sköter rörelsen. Och detta
trots att han förlorar hela den arbetsinkomst som ligger till grund för
klassplaceringen. Motsvarande anses i tillämpningen i princip gälla även i
fråga om gift förvärvsarbetande kvinna, som vid sidan av förvärvsarbetet
har att sköta göromålen i hemmet. Om kvinnan på grund av sjukdom är
förhindrad fullgöra sitt förvärv sarbete men likväl i mera betydande utsträckning
sköter förekommande sysslor i hemmet blir hon sålunda ej berättigad
till hel sjukpenning. Motiveringen till den av motionärerna åberopade
domen i försäkringsdomstolen ger belägg för nu angivna praxis.
Vid bedömandet av rätten till sjukpenning göres — såsom framgår av det
sagda — i rättstillämpningen icke någon åtskillnad mellan olika kategorier
av sjukpenningförsäkrade. Samma bedömningsgrunder tillämpas självfallet
såväl för förvärvsarbetande gifta kvinnor som för förvärvsarbetande män
och hemarbetande gifta eller med dem likställda kvinnor. I motsats till vad
motionärerna gjort gällande äger sålunda en gift man, som är sjukskriven
från sitt ordinarie arbete men under sjukskrivningstiden utför arbete i hemmet,
ej rätt till hel sjukpenning i vidare mån än som enligt vad ovan sagts
gäller för förvärvsarbetande gifta kvinnor.
Att kvinnorna mera än männen i praktiken riskerar att få vidkännas
minskning av sjukpenningen i de fall då de är helt sjukskrivna från yrkesarbetet
men sjukdomen ej hindrar dem från att utföra hushållsarbete, torde
närmast ha sin grund i det förhållandet att kvinnorna alltjämt i större utsträckning
än männen ägnar sig åt hemarbete och att, i den mån männen
deltager i hushållsbestyren, deras medverkan däri i allmänhet faller inom
ramen för vad som, lika för män och kvinnor, ej påverkar sjukpenningrätlen.
Av vad nu sagts torde framgå att några tillämpningsföreskrifter, som
skulle åsyfta eu olika tillämpning för män och kvinnor i sjukförsäkringsfrågor,
inte utfärdats. Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna har
emellertid att följa den tolkning av gällande lag, som kan utläsas av försäkringsdomstolen
s domar.
40
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
Utskottet
I propositionen föreslås ändring i sjukförsäkringens regler om karensdagar,
höjning av sjukpenningbeloppen och utbyggnad av sjukpenningskalan.
Kostnaden för dessa reformer skall enligt förslaget i huvudsak täckas
genom ökade arbetsgivaravgifter.
Karenstiden m.m.
Den gällande huvudregeln i fråga om karenstid innebär, att sjukpenning
ej utgår för de tre första dagarna av varje sjukperiod, den dag då sjukdomsfallet
inträffar inräknad. Enligt propositionens förslag skall sjukpenning
i princip utgå fr. o. m. dagen efter insjuknandedagen. För sjukperioder,
som inte varar mer än sex dagar utöver insjuknandedagen, föreslås
att sjukpenning ej skall utgå för fridagar, om dessa ej överstiger två till
antalet. Denna fridagsregel skall inte gälla hemmafruförsäkrade och sådana
förvärvsarbetande kvinnor som endast har grundsjukpenning och som
skulle ha tillhört hemmafruförsäkringen, om deras årsinkomst av förvärvsarbete
inte uppgått till minst 1 800 kronor.
I motionen 11:907 yrkas, att i de fall en sjukskrivningsperiod ej överstiger
sex dagar sjukpenning ej skall utgå för första arbetsdagen efter insjuknandedagen
och inte heller för den andra arbetsfria dagen inom perioden.
Motionären menar att en sådan regel skulle motverka att försäkringen
missbrukas genom att vederbörande utan att sjukdom föreligger skaffar
sig betald ledighet för en eller ett par dagar.
Ett bifall till motionärens förslag skulle medföra att sjukpenning kom
att utgå för enstaka sjukdag om den infaller på en ledighetsdag men ej om
den infaller på en arbetsdag. Vidare skulle det vid korttidssjukdom i många
fall innebära att endast en av de nuvarande tre karensdagarna kom att
bortfalla. Dessa konsekvenser av motionärens förslag kan enligt utskottets
uppfattning inte godtagas. Utskottet, som ansluter sig till propositionens
förslag i nu aktuell del, kan på grund av det anförda inte biträda motionen.
I motionerna 1:742 och 11:910 yrkas att en sjukperiod skall utöver insjuknandedagen
omfatta minst tretton dagar i stället för sex, som föreslås
i propositionen, för att sjukpenning skall utgå jämväl för de två första
i perioden ingående arbetsfria dagarna. Motionärerna framhåller att den
som har lördag—söndag arbetsfria och som är sjuk fr. o. m. en fredag
t. o. m. följande torsdag får sjukpenning endast för fyra dagar. Anses han
sjuk ytterligare en dag utgår sjukpenning för sju dagar. Blir han sjukskriven
också för lördag och söndag får han sjukpenning för nio dagar. En
dags ytterligare frånvaro från arbetet kan alltså medföra en skillnad på
fem dagar i fråga om gottgörelse från sjukförsäkringen. Motionärerna anser
att denna effekt av propositionens förslag är klart otillfredsställande
och menar att återgångsregeln därför bör justeras såsom de förordat.
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
41
Det kan inte förnekas att en återgångsregel av den art som föreslås i
propositionen på grund av tröskeleffekter medför vissa olägenheter, bl. a.
i form av risk för otillbörlig förlängning av sjuktider. Även med motionärernas
förslag kvarstår emellertid den påtalade tröskeleffekten oförändrad
om än efter en något längre sjukperiod. Förslaget i motionerna innebär
alltså inte någon lösning av problemet. Riskerna för missbruk får i stället
förebyggas på annat sätt. I propositionen anges att läkarintyg bör krävas
senast fr. o. m. den sjunde dagen efter insjuknandedagen. Möjligheten att
få sjukpenning för två arbetsfria dagar under första sjukveckan blir alltså
beroende av om den försäkrade med läkarintyg styrker, att han måste avhålla
sig från arbete även under den sjunde dagen efter insjuknandedagen.
Med denna ordning får risken för missbruk anses tämligen begränsad. Utskottet
anser sig därför kunna godtaga den utformning återgångsregeln
fått i propositionen.
I motionen 1:738 framhålles att propositionens förslag om ändrade karensregler
innebär risker för missbruk. Motionärerna vill förebygga dessa
genom en speciell kontroll av sjukanmälningar såvitt angår
första och andra sjukdagen. Denna kontroll skulle omhänderhas av ett från
försäkringskassorna fristående organ, lämpligen ett enskilt företag, som
redan har liknande arbetsuppgifter.
Enligt utskottets uppfattning kommer borttagandet av karensdagar otvivelaktigt
att medföra behov av en effektivare kontroll vid korttidssjukdom.
En utbyggnad av kontrollen är säkerligen erforderlig men bör ske inom
ramen för försäkringskassornas verksamhet. Utskottet anser det föga rationellt
att, vid sidan av kassornas övervakning, anlita en särskild kontrollorganisation.
Även andra skäl talar mot ett system av det slag som förordas
av motionärerna. Utskottet kan alltså inte biträda motionen.
Motionerna 1:741 och 11:908, 1:737 och 11:909 samt 1:742 och 11:910
ger samtliga uttryck för en viss oro inför den föreslagna sjukförsäkringsreformen.
I motionerna I: 741 och II: 908 begäres att Kungl. Maj :t efter tre
år skall redovisa konsekvenserna av reformen samt lägga fram de ändringsförslag
som eventuellt kan bli motiverade. I motionerna 1:742 och 11:910
framhålls såsom angeläget att en noggrann statistisk uppföljning av reformen
sker så att underlag skapas för att avgöra om ändringar eventuellt
kommer att erfordras i framtiden. Även motionerna 1:737 och 11:909 syftar
till en utvidgning av statistiken på sjukförsäkringens område. Motionärerna
önskar bl. a. få belyst sjukfrekvensen hos män respektive kvinnor.
Det statistiska underlaget är självfallet av stor betydelse då det gäller
att ta ställning till eventuella ändringar i försäkringssystemet. Redan nu
föreligger en tämligen omfattande statistik beträffande sjukförsäkringen.
Riksförsäkringsverket bär sålunda i fjol publicerat en statistisk redogörelse
av den allmänna försäkringen avseende år 1963. Utskottet anser det angeläget
att även i framtiden möjligheterna att förbättra statistiken på sjuk
-
42 Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
försäkringens område tillvaratages så att ett underlag skapas för bedömning
av utfallet av försäkringen. Med det anförda anser sig utskottet ha
besvarat de i detta sammanhang upptagna motionsyrkandena.
Ersättningsnivån
I propositionen föreslås en utökning av antalet sjukpenningklasser så att
sjukpenningskalans övre gräns kommer att ligga vid en årsinkomst av
39 000 kronor. Vidare föreslås en höjning av sjukpenningens kompensationsgrad
från ungefär 65 procent till drygt 80 procent.
I motionerna 1:742 och 11:910 göres gällande att kompensationsgraden
enligt propositionens förslag i många fall kommer att överskrida
80 procent och i en del fall stiga till över 100 procent. Detta förhållande
är enligt motionärerna beroende av marginalskatteeffekter till vilka hänsyn
ej tagits i Kungl. Maj :ts förslag. På grund av varierande marginalskatter
blir vissa grupper — ogifta samt förvärvsarbetande makar — överkompenserade.
För att i viss mån utjämna olikheterna i kompensationsgrad
föreslår motionärerna att propositionens sjukpenningskala endast skall
gälla för gift försäkrad vars make är placerad i högst sjukpenningklass 7.
Beträffande övriga försäkrade föreslås en sjukpenningskala med i genomsnitt
några kronors lägre kompensation i de olika klasserna.
Sjukförsäkringens ersättningsbestämmelser bygger på ett schabloniserat
system. Som en följd av detta kan en viss ojämnhet i kompensationsgrad
uppstå mellan olika försäkrade. Kompensationen blir exempelvis olika
för försäkrade, som placerats i samma sjukpenningklass, beroende på om
de i inkomsthänseende tillhör klassens nedre eller övre skikt. Även i de
hänseenden som påtalats i motionerna finns och kommer att finnas olikheter
i kompensationshänseende mellan de försäkrade. Fördelarna med
schablonregler i nu förevarande hänseende är emellertid så betydande att
det måste föreligga starka skäl för att en annan ordning skall införas. Utskottet
är medvetet om att vissa speciella problem uppstår med den kompensationsnivå
som nu föreslås. Utskottet vill därför förorda att verkningarna
av den föreslagna reformen följes och att, därest erfarenheterna ger
anledning därtill, den översyn av reglerna, som visar sig påkallad, verkställes.
Utskottet ansluter sig alltså till propositionen i nu förevarande avseende.
Härav framgår att utskottet inte kan biträda det nu upptagna motionsyrkandet.
Utskottet vill dessutom framhålla att motionärernas förslag
är förenat med dels den administrativa nackdelen som följer med två
skilda sjukpenningskalor, dels den speciella komplikationen att en gift försäkrads
sjukpenning blir beroende av andra makens placering i viss sjukpenningklass.
Moderskapspenningen föreslås i propositionen höjd med 100
kronor till 1 000 kronor vid enkelbörd och med halva beloppet till 500 kronor
för varje barn utöver ett vid flerbörd.
43
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
I motionerna 1:741 och 11:908 yrkas att moderskapspenningen skall
höjas till 1 080 kronor vid enkelbörd och 540 kronor vid flerbörd. Motionärerna
menar att höjningen av grundsjukpenningen till 6 kronor motiverar
en höjning av moderskapspenningen till 1 080 kronor. Detta för att moderskapspenningen
även i framtiden skall motsvara grundsjukpenning
under 180 dagar.
Moderskapspenningen har såsom motionärerna påpekat hittills motsvarat
grundsjukpenning under 180 dagar. Även om det av lagbestämmelser
inte direkt framgår att det finns en bestämd relation mellan moderskapspenning
och grundsjukpenning har denna ändå uppfattats som normgivande
för moderskapspenningen. Några särskilda skäl för att nu frångå denna
ordning har inte anförts i propositionen. Utskottet biträder därför det i motionerna
I: 741 och II: 908 framställda yrkandet.
Övriga frågor
Problem som rör den s. k. hemmafruförsäkringen behandlas i
några av de i anledning av propositionen väckta motionerna. Hemmafruförsäkringen
innebär att vissa kvinnor är försäkrade för grundsjukpenning,
oaktat de inte uppfyller den för andra försäkrade gällande förutsättningen
att ha årsinkomst av förvärvsarbete på minst 1 800 kronor. Försäkrad
enligt hemmafruförsäkringen är den som är gift och stadigvarande
sammanbor med sin make eller stadigvarande sammanbor med barn under
16 år till henne eller hennes make eller med någon, med vilken hon varit
gift eller har eller har haft barn. De hemmafruförsäkrade kan dessutom
teckna frivillig försäkring för tilläggssjukpenning.
Motionerna 1:737 och 11:909 samt 11:890 syftar till att män skall jämställas
med kvinnor i fråga om rätten till de förmåner som hemmafruförsäkringen
innefattar.
Det av motionärerna behandlade spörsmålet rör den större frågan om
jämställdhet mellan män och kvinnor inom socialförsäkringarna. Utskottet
är icke berett att i samband med nu förevarande proposition ta ställning
till frågor av denna art men anser att Kungl. Maj :t i lämpligt sammanhang
bör ta upp det genom motionerna aktualiserade problemet.
I motionerna I: 739 och 11:911 yrkas att åldersgränsen 16 år, som gäller
för barn till ensamstående kvinna för att sådan kvinna skall omfattas av
hemmafruförsäkringen, måtte höjas till 18 år.
Utskottet hade i sitt utlåtande nr 27 år 1962 att ta ställning till motioner
med samma yrkande som det nu förevarande. Utskottet uttalade då att
grundsjukpenningen till hemarbetande kvinnor har till ändamål att bidraga
till de merutgifter, som uppstår vid kvinnans sjukdom på grund av att
hennes arbetsinsats i hemmet bortfaller. I konsekvens härmed, uttalade
utskottet vidare, omfattar hemmafruförsäkringen endast de ensamstående
kvinnor som har barn i sådan ålder att barnen kräver vård och tillsyn i
44 Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
hemmet. Utskottet ansåg att det inte med fog kunde göras gällande att förekomsten
av ungdom i åldern 16—18 år i hemmet — förvärvsarbetande eller
icke —• som regel medför särskilda kostnader för vård och tillsyn vid husmoderns
sjukdom. Utskottet avstyrkte därför motionerna.
Enligt utskottets uppfattning föreligger inte i och för sig nu något skäl
för ändrat ställningstagande. Om det emellertid blir aktuellt med en mera
allmän omprövning av åldersgränsen 16 år, som gäller i åtskilliga andra
fall inom sociallagstiftningen, förutsätter utskottet att även den nu aktuella
regeln inom sjukförsäkringen kommer att övervägas. Med det anförda anser
sig utskottet ha besvarat det nu upptagna motionsyrkandet.
I motionerna 1:323 och 11:388 samt 1:737 och 11:909 beröres ett annat
problem avseende jämställdhet mellan män och kvinnor inom socialförsäkringarna.
I motionerna begäres översyn av gällande tillämpningsföreskrifter
så att män och kvinnor behandlas lika i sjukförsäkringsfrågor. Motionärerna
gör gällande att en förvärvsarbetande kvinna riskerar att erhålla
endast halv sjukpenning, därest hon under sjukskrivningstid utför arbete
i hemmet. Enligt motionerna 1:323 och 11:388 föreligger inte samma risk
för en man i motsvarande situation.
Riksförsäkringsverket har i remissyttrande över motionerna 1:323 och
11:388 upplyst att det inte finns några tillämpningsföreskrifter, som skulle
innebära olika behandling av män och kvinnor i påtalat hänseende. Verket
hävdar att gällande praxis innebär, att om en försäkrad — kvinna eller
man — på grund av sjukdom är förhindrad fullgöra sitt förvärvsarbete
men likväl i mera betydande utsträckning sköter förekommande sysslor
i hemmet blir den försäkrade ej berättigad till hel sjukpenning.
Av riksförsäkringsverkets remissyttrande framgår alltså att det i princip
ej göres någon skillnad mellan kvinnor och män vid tillämpningen av sjukförsäkringens
regler i det i motionerna påtalade fallet. Att i sådana fall
kvinnor i större utsträckning än män i praktiken riskerar att få vidkännas
minskning av sjukpenningen torde, som riksförsäkringsverket påpekat,
hänga samman med att det är mera vanligt att kvinnor ägnar sig åt hemarbete.
Tilläggssjukpenningens uppgift är att vid sjukdom kompensera den
försäkrade för utebliven arbetsinkomst. Med hänsyn härtill synes det enligt
utskottets mening befogat med en relativt generös bedömning i fråga
om en försäkrads rätt att utan att gå miste om sjukpenning utföra visst
arbete i hemmet under sjukdomstid. Med det anförda anser sig utskottet
ha besvarat de i detta sammanhang upptagna motionsyrkandena.
I motionerna 1: 740 och II: 906 behandlas ett problem som rör tilläggssju
k penning vid barnsbörd. Kvinnlig försäkrad är berättigad
till sådan sjukpenning under förutsättning att hon under minst 270 dagar
före nedkomsten eller den beräknade dagen härför varit placerad i lägst
sjukpenningklass 3. Tilläggssjukpenning utgives under högst 180 dagar,
tidigast fr. o. m. sextionde dagen före den beräknade tidpunkten för ned
-
45
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
komsten och senast fr. o. in. förlossningsdagen. Sjukpenningen utgår endast
så länge kvinnan utan avbrott avhåller sig från förvärvsarbete. Fr. o. m.
den trettionde dagen efter förlossningsdagen utgår tilläggssjukpenning i
anledning av barnsbörd endast under förutsättning att kvinnan har eller
på grund av sjukdom är förhindrad att ha barnet i sin vård.
I motionerna hävdas att ifrågavarande regler medför mindre tillfredsställande
resultat i vissa fall. Motionärerna synes främst åsyfta det fallet
då ett barn efter födseln av någon anledning måste kvarstanna på sjukhus
för vård. I sådant fall är modern i princip berättigad till tilläggssjukpenning
endast under 29 dagar. Återgår hon därefter till förvärvsarbete har
hon förverkat all rätt till vidare tilläggssjukpenning i anledning av barnsbörden.
Hon kan således icke erhålla tilläggssjukpenning om hon efter ytterligare
någon månad får möjlighet att själv ta hand om barnet. I motionerna
yrkas utredning och förslag så att tilläggssjukpenning skall kunna
utgå i ovan relaterade fall.
Utskottet hemställde i fjol, i anledning av väckta motioner, om utredning
av möjligheterna att uppmjuka regeln att ledigheten skall vara sammanhängande
för att tilläggssjukpenning skall utgå. Utskottet åsyftade därvid
fall av enstaka kortare avbrott i ledigheten, t. ex. för att tillgodose tillfälliga
behov av arbetskraft. Kungl. Maj :t har överlämnat dessa motioner till familjepolitiska
kommittén. Eftersom kommittén redan har att pröva de bestämmelser
som behandlas i nu förevarande motioner, anser utskottet det
lämpligt att även dessa överlämnas till kommittén.
Utöver vad ovan anförts har de i propositionen, såvitt den hänvisats till
lagutskott, framlagda förslagen och de av departementschefen i anslutning
därtill gjorda uttalandena inte givit utskottet anledning till erinran eller
särskilt uttalande.
Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
A. att riksdagen med avslag å motionerna 1:742 och
II: 910, såvitt angår förslaget till ändring av 3 kap. 4 § lagen
om allmän försäkring, måtte bifalla förevarande proposition,
nr 113, i motsvarande del;
B. att riksdagen med avslag å följande motioner, nämligen
1)
motionerna 1:742 och 11:910, såvitt angår förslaget
till ändring i 3 kap. 10 § lagen om allmän försäkring, samt
2) motionen 11:907,
måtte bifalla förevarande proposition i motsvarande del;
C. att riksdagen med bifall till motionerna 1:741 och
11:908, såvitt angår moderskapspenningen, samt med av
-
46 Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
slag å propositionen såvitt angår förslaget till ändring i 3
kap. 12 § lagen om allmän försäkring måtte för sin del antaga
nämnda paragraf i följande såsom utskottets förslag
betecknade lydelse:
(Kungl. Maj.ts förslag)
(Utskottets förslag)
12 §
Kvinnlig försäkrad, som är inskriven
hos allmän försäkringskassa
eller skulle hava varit inskriven
därest hon uppfyllt åldersvillkoret
i 1 kap. 4 §, äger vid barnsbörd rätt
till moderskapspenning. Moderskapspenning
utgör vid enkelbörd
ettusen kronor och vid flerbörd
nämnda belopp ökat med femhundra
kronor för varje barn utöver
ett.
Av moderskapspenningen----
Kvinnlig försäkrad, som är inskriven
hos allmän försäkringskassa
eller skulle hava varit inskriven
därest hon uppfyllt åldersvillkoret
i 1 kap. 4 §, äger vid barnsbörd rätt
till moderskapspenning. Moderskapspenning
utgör vid enkelbörd
ettusenåttio kronor och vid
flerbörd nämnda belopp ökat med
femhundrafyrtio kronor för varje
barn utöver ett.
---tidpunkten därför.
D. att riksdagen måtte bifalla propositionen i övrigt, såvitt
den hänvisats till lagutskott;
E. att riksdagen i anledning av motionerna 1:740 och
11:906 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att motionerna
överlämnas till familjepolitiska kommittén;
F. att motionerna I: 739 och 11:911 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
G. att motionen 1:738 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
H. att följande motioner, nämligen
1) motionerna 1:323 och 11:388,
2) motionerna 1:737 och 11:909,
3) motionerna I: 740 och II: 906, i den mån de icke besvarats
genom vad utskottet ovan hemställt,
4) motionerna 1:741 och 11:908, såvitt angår yrkandet
om redovisning av reformens verkningar,
5) motionerna 1:742 och 11:910, såvitt angår yrkandet
under 2, samt
6) motionen 11:890,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 13 maj 1966
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
47
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, fru Carlqvist, herr Lars Larsson,
fru Nilsson, herrar Edström, Erik Filip Petersson, Hiibinette och fru
Elvy Olsson;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors, fru
Ekendahl,* herrar Gustavsson i Alvesta, Bengtsson i Varberg, Edlund, fru
Svensson och herr Göransson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer
I
vid utskottets hemställan under A
av herrar Hubinette och Edlund, vilka ansett,
a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 42 med orden
»Sjukförsäkringens ersättningsbestämmelser bygger» och slutar med orden
»i viss sjukpenningklass» bort ersättas med text av följande lydelse:
»Kungl. Maj :ts förslag till utformning av sjukpenningskala medför i vissa
fall betydande överkompensation och uppfyller inte berättigade krav på rättvisa.
Ogifta, som normalt har förhållandevis liten försörjningsbörda samt
äkta makar vilka båda förvärvsarbetar, blir enligt propositionens förslag särskilt
över kompenserade, medan de familjer, som lär vara mest beroende av
sjukpenningen — nämligen de där endast den ena maken förvärvsarbetar —
erhåller den lägsta kompensationen. Utskottet vill i det sammanhanget
framhålla att den i propositionen på sid. 32 upptagna tabellen i realiteten
är missvisande, så till vida som den anger, att den procentuella kompensationsgraden
faller vid stigande inkomster. Kompensationsgraden skulle sålunda
vara högst i de lägsta inkomstskikten. Beroende på varierande marginalskatteförhållanden
är detta felaktigt. Således innebär Kungl. Maj :ts förslag
exempelvis för ogift person med 39 000 kronor i årsinkomst i realiteten
en kompensationsgrad på 106 procent, medan för en gift person med 15 000
kronor i årsinkomst och icke förvärvsarbetande make kompensationen endast
blir 85 procent. En sådan ordning anser utskottet vara otillfredsställande.
Därtill kommer den anmärkningsvärda konsekvensen av förslaget,
att frånvaro från arbetet i vissa fall kommer att innebära ekonomisk vinning.
Bortsett från rent principiella invändningar, medför en sådan konstruktion
betydande risker för missbruk.
Det system med två sjukpenningskalor som förordas i motionerna 1:742
och 11:910 uppfyller visserligen inte krav på millimeterrättvisa men har
jämfört med Kungl. Maj :ts förslag två oavvisliga fördelar. För det första:
kompensationsgraden kommer endast i undantagsfall att överstiga 100 procent
— det ''lönar sig’ alltså inte att vara sjuk. För det andra: omotiverade
skillnader mellan olika arbetstagargrupper i fråga om sjukersättningsnivå
utjämnas — ett visst mått av rättvisa skapas.
48 Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
Utskottet vill understryka att ett genomförande av de i propositionen
föreslagna åtgärderna — i synnerhet karensdagarnas borttagande — sannolikt
kommer att medföra stora känningar på vårt lands ekonomi. Inte
minst torde de arbetsmarknadspolitiska verkningarna bli betydande. Det
är därför nödvändigt att åstadkomma en praktisk utformning av det föreslagna
systemet, som i möjligaste mån motverkar icke önskvärda företeelser,
såsom en omotiverad korttidsfrånvaro. I detta avseende synes det
utskottet som om motionärernas förslag skulle ha gynnsam effekt. Utskottet
tillstyrker därför bifall till motionerna I; 742 och 11:910, såvitt nu är
i fråga.»
b) att utskottet bort hemställa,
»att riksdagen med avslag å förevarande proposition, nr
113, såvitt angår förslaget till ändring av 3 kap. 4 § lagen
om allmän försäkring, samt med bifall till motionerna I: 742
och II: 910 i motsvarande del måtte för sin del antaga nämnda
paragraf i följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:
(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)
4 §
Försäkrad som — ---följande tabell:
Sjuk-
pen-
ning-
klass
nr
Inkomsten av
förvärvsarbete
uppgår för år
Sjukpen
Ogift
samt gift
vars ma- ke är pla- cerad i
lägst
sjukp.
klass 8
ning kr.
Gift, vars
make är
placerad
i högst
sjukp.
klass 7
till
kr
men ej
till kr.
2
1 800
2 600
6
6
3
2 600
3 400
7
7
4
3 400
4 200
7
8
5
4 200
5 000
8
9
6
5 000
5 800
9
10
7
5 800
6 800
11
12
8
6 800
8 400
13
14
9
8 400
10 200
15
16
10
10 200
12 000
18
19
11
12 000
14 000
20
22
12
14 000
16 000
23
25
13
16 000
18 000
25
28
14
18 000
21 000
27
31
15
21 000
24 000
30
34
16
24 000
27 000
33
37
17
27 000
30 000
35
40
18
30 000
33 000
38
43
19
33 000
36 000
41
46
20
36 000
39 000
44
49
21
39 000
—
46
52
Sjuk-
penning-
klass
nr
Inkomsten av för- värvsarbete uppgår
för år
Sjuk-
penning
kr
till
kr
men ej till
kr
2
1 800
2 600
6
3
2 600
3 400
7
4
3 400
4 200
8
5
4 200
5 000
9
6
5 000
5 800
10
7
5 800
6 800
12
8
6 800
8 400
14
9
8 400
10 200
16
10
10 200
12 000
19
11
12 000
14 000
22
12
14 000
16 000
25
13
16 000
18 000
28
14
18 000
21 000
31
15
21 000
24 000
34
16
24 000
27 000
37
17
27 000
30 000
40
18
30 000
33 000
43
19
33 000
36 000
46
20
36 000
39 000
49
21
39 000
—
52
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
49
Av sjukpenningbeloppet---återstoden tilläggssjukpenning.
För dag----av anställning.
För kvinnlig — —--haft barn.»
n
vid utskottets hemställan under B
av herrar Hubinette och Edlund, vilka ansett,
a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 41 med orden »Det
kan inte» och slutar med orden »fått i propositionen» bort ersättas med
text av följande lydelse:
»Såsom framgår av motionerna 1:742 och 11:910 kan väsentliga erinringar
riktas mot det av Kungl. Maj :t föreslagna systemet med en s. k.
återgångsregel. Denna regel träder i funktion under sjukperiodens sjunde
dag, insjuknandedagen oräknad. Flera remissinstanser har påpekat de uppenbara
risker för missbruk, som föreligger med en återgångsregel av denna
typ. Som det i berörda motioner anförda exemplet visar, medför Kungl.
Maj :ts justering av förslaget i promemorian ''Förbättrad sjukpenningförsäkring’
inga väsentliga förbättringar i fråga om möjligheterna att motverka
eventuellt missbruk. Remissorganens uppfattning på denna punkt kan således
fortfarande sägas äga relevans.
I propositionen framföres uppfattningen att ifrågavarande problem skulle
kunna bemästras genom att anknyta gränsen för återgångsregeln till den
tidpunkt, vid vilken försäkringskassorna senast bör kräva läkarintyg. Utskottet
vill härvid erinra om följande avsnitt i riksförsäkringsverkets utlåtande.
Sådan risk för missbruk torde föreligga, även om samtliga kassor begränsar
den läkarintygsfria tiden till 7 dagar och således kräver läkarintyg
fr. o. m. den 8:e dagen. Då det gäller mera kortvariga sjukdomar torde för
övrigt värdet av läkarintyg i allmänhet vara mycket begränsat ur kontrollsynpunkt.
Utskottet, som delar riksförsäkringsverkets uppfattning i denna fråga,
anser en förlängning av ifrågavarande kvalifikationstid påkallad. Den av
motionärerna föreslagna ändringen av Kungl. Maj :ts förslag utgör därvid
enligt utskottets mening en godtagbar lösning och bör därför genomföras.»
b) att utskottet bort hemställa
»att riksdagen med avslag å dels propositionen, såvitt angår
förslaget till ändring av 3 kap. 10 § lagen om allmän
försäkring, dels motionen II: 907, samt med bifall till motionerna
I: 742 och II: 910 i motsvarande del måtte för sin del
antaga nämnda paragraf i följande såsom utskottets förslag
betecknade lydelse:
50 Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)
10 §
För den______erkänd arbetslöshetskassa.
Varar sjukperioden högst sex da- Varar sjukperioden högst tretton
gar utöver den dag då sjukdoms- dagar utöver den dag då sjukdomsfallet
inträffade, utgår sjukpenning fallet inträffade, utgår sjukpenning
för dag, då den försäkrade icke för dag, då den försäkrade icke
skulle hava utfört förvärvsarbete i skulle hava utfört förvärvsarbete i
sin huvudsakliga sysselsättning, en- sin huvudsakliga sysselsättning, endast
i den mån antalet sådana dagar, dast i den mån antalet sådana dagar,
den dag då sjukdomsfallet inträf- den dag då sjukdomsfallet inträffade
oräknad, överstiger två. fade oräknad, överstiger två.
Utan hinder------för år.
Sjukpenning må —------bör utgå.
Som sjukperiod------i7 §.»
Ill
vid utskottets hemställan under C
av herrar Lars Larsson, Hubinette, Bengtsson i Varberg, Edlund och Göransson,
vilka ansett,
a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 43 »Moder skapspenningen
har såsom» och slutar med orden »II: 908 framställda yrkandet»
bort ersättas med text av följande lydelse:
»Moderskapspenningen sammanfaller till beloppet med grundsjukpenning
under 180 dagar. Någon bestämd relation mellan moderskapspenning
och grundsjukpenning behöver emellertid detta inte innebära. Moderskapspenningen
bör betraktas såsom en särskild ersättning som ej har någon anknytning
till antalet sjuk- eller ledighetsdagar. Riktigheten av detta betraktelsesätt
stödes också av det förhållandet att — bortsett från de 29
första dagarna efter förlossningsdagen — grundsjukpenning kan utgå vid
sidan av moderskapspenning. Motionärerna anger inga kostnader för genomförandet
av sina förslag. En höjning av moderskapspenningen vid enkelbörd
med 80 kronor utöver propositionens förslag torde dock komma att
medföra en kostnadsökning med ca 10 milj. kronor per år. Enligt de nya
finansieringsreglerna skulle kostnadsökningen för staten utgöra ca 4 milj.
kronor per år. Med hänvisning till det anförda och till den avsevärda höjning
av grundsjukpenningen som genomfördes så sent som den 1 januari
1963 anser utskottet övervägande skäl tala för propositionens förslag att
höja nuvarande moderskapspenning till de avrundade beloppen 1 000 kronor
vid enkelbörd och 500 kronor per ytterligare barn vid flerbörd. De före
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966 51
varande yrkandena i motionerna 1:741 och 11:908 avstyrkes således av
utskottet.»
b) att utskottet under C bort hemställa,
»att riksdagen med avslag å motionerna I: 741 och II: 908,
såvitt angår moderskapspenning, måtte bifalla propositionen
såvitt angår förslaget till ändring i 3 kap. 12 § lagen
om allmän försäkring.»
IV
vid utskottets hemställan under F
av fru Nilsson.
v
vid utskottets hemställan under G
av herrar Hubinette och Edlund.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1966:270 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag om förbättrad sjukpenningförsäkring, i vad propositionen hänvisats till lagutskott, a1 i texten