Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar av bestämmelserna om semester. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 583 i första kammaren av herr Svanström samt nr 290 i andra kammaren av herr Johansson i Skärstad m. fl.

1966-02-15 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1966:5, Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar av bestämmelserna om semester. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 583 i första kammaren av herr Svanström samt nr 290 i andra kammaren av herr Johansson i Skärstad m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1966

1

Nr 5

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar av bestämmelserna

om semester.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 583 i första kammaren av herr Svanström

samt nr 290 i andra kammaren av herr Johansson i Skärstad m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, ”att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning och förslag angående frågan om

rätt för arbetstagare med ledighet på annan dag än söndag att inte få sina

ledighetsdagar vid början och slutet av semestern inräknade i semestern, samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning angående

tidigareläggning av den tidpunkt då arbetstagaren skall underrättas om tiden

för semestern”.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får utskottet,

i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till

motionen II: 290.

Gällande bestämmelser

Enligt 7 § i 1963 års semesterlag utgår i princip semester med två dagar för

varje kalendermånad av kvalifikationsår. I syfte att ge arbetstagarna rätt till

minst fyra veckors ledighet har i 8 § föreskrivits, att söndagar inte skall inräknas

i semestern. Ej heller inräknas däri helgdagar, om semestern utgår med

mindre antal dagar i följd än sex. Sedvanliga fridagar inräknas däremot i

semestern. Arbetstagare med söndagsarbete är jämlikt 8 § andra stycket

tillförsäkrade ledighet på söndag, som infaller under eller omedelbart efter

semestern, ehuru sådan dag ej skall inräknas i semestern. Motsvarande regel

gäller för helgdag, som ej skall räknas som semester. Däremot skall vid söndagsarbete

sådana som kompensation utgående fridagar, vilka infaller under

semesterledigheten, räknas såsom semesterdagar.

Arbetsgivaren äger bestämma, när under året semestern skall utgå. Semester

bör dock såvitt möjligt förläggas till sommartid, om arbetstagaren ej begär

annat. Arbetstagaren har rätt att utfå semestern i ett sammanhang i den mån

semestertiden ej överstiger fyra veckor. Jämlikt 11 § semesterlagen skall arbeitsgivaren

i god tid före semesterns början underrätta arbetstagaren om tiden för

semestern. Underrättelsen bör såvitt möjligt lämnas en månad före semesterns

början och inte i något fall senare än fjorton dagar dessförinnan.

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 avd. Nr 5

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1966

Historik

Semesterberäkning vid söndagsarbete

Den princip som ännu gäller om beräkning av semester vid söndagsarbete

tillkom i 1945 års semesterlag. Regeln, som föreslogs av 1942 års semesterkommitté,

blev under remissbehandlingen av kommitténs betänkande (SOU 1944: 59)

föremål för viss kritik.

Arbetsdomstolens ordförande anförde bl. a. följande:

Det är mycket vanligt, att arbetstagare på grund av arbetets natur (kontinuerlig

drift, kommunikationsföretag m. m.) har att utföra arbete på söndag

men i stället åtnjuter ledighet på någon annan dag, varvid det är vanligt, att

ledighetsdagen icke alltid infaller på samma veckodag utan växlar. Med stöd av

motiven till gällande semesterlag har man antagit, att i dylikt fall fridag, som

infaller under semesterledigheten, skall i lagens mening anses såsom söndag,

medan motsvarande söndag skall behandlas såsom arbetsdag.

Kommittén har nu framställt förslag om en annan beräkningsmetod, som

innebär det motsatta mot den nu gällande lagens ordning. Den som vanligen

arbetar pa söndagar men har annan ledighetsdag än söndag skulle vara skyldig

att räkna ledighetsdagarna såsom semesterdagar, medan däremot söndagarna

fortfarande skulle räknas utanför semesterdagarnas antal. Detta vållar viss

betänklighet i följande fall. Jag antar att en arbetstagare — som torde vara

vanligt exempelvis i droskförarfacket — i en vecka har ledighetsdag på onsdag,

i nästa vecka på tisdag och i den därpå följande veckan på måndag. Jag antar

vidare, att semestern börjar med tisdagen i första veckan. Med den ordning, som

tänkts skola tillämpas enligt den nuvarande lagen, skulle semesterledigheten

räcka till och med tisdagen i tredje veckan, dvs. arbetstagaren får en sammanlagd

ledighet av 15 dagar, därav 12 dagar som eljest skulle utgjort arbetsdagar

och 3 dagar som enligt arbetstidsschemat äro hans fridagar. Med kommitténs

förslag däremot skulle semestern icke räcka längre än till och med måndagen

i tredje veckan. Ledigheten blir då sammanlagt 14 dagar, men därav äro endast

11 dagar som eljest skulle hava utgjort arbetsdagar. Angående ett i viss mån

liknande fall, se arbetsdomstolens dom nr 82/1942.

Jag har velat fästa uppmärksamheten vid detta fall men har icke något

yrkande.

Föredragande departementschefen anförde i proposition nr 273 till 1945 års

riksdag bl. a.:

Ehuru den nuvarande lagen icke tillförsäkrar arbetstagarna längre minimisemester

än en dag för envar av årets 12 kalendermånader syftar dock lagen

till att giva arbetstagarna minst två veckors ledighet från arbetet. En ledighet

av dylik längd erhålles även för det stora antalet arbetstagare genom lagens

stadgande, att söndagar icke skola inräknas i semestern. Innebörden därav är,

att de söndagar, som infalla under semesterledigheten, icke skola inräknas i

det antal av 12 semesterdagar, vartill arbetstagare är berättigad för helt kvalifikationsår.

Börjar arbetstagaren semestern en måndag, slutar semestern med

lördagen i den därpå följande veakan. Därvid har arbetstagaren erhållit 12

arbetsdagars semester, men samtidigt har han varit ledig från arbetet söndagen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1966

3

före, söndagen under och söndagen omedelbart efter semestern; han har sålunda

haft en ledighet från arbetet av tillhopa 15 dagar. Om åter semestern begynner

å annan veckodag än måndag, kommer den sammanlagda ledigheten att omfatta

endast 14 dagar, därav två söndagar. På nu angivet sätt verkar lagen för alla

de arbetstagare, som utföra sitt arbete allenast å veckans vardagar och som äro

fria från arbetet å söndagarna. Samma blir förhållandet med arbetstagare, som

ha att utföra arbetet även på söndagarna men som i stället varje vecka äro

lediga på någon annan veckodag än söndagen. För sistnämnda fall ha vid tilllämpningen

av ifrågavarande stadgande söndagarna räknats såsom arbetsdagar

och fridagarna som söndagar.

Inom olika yrkesområden finns emellertid arbetstagare, som äro skyldiga att

utföra sitt arbete även å söndagarna men trots detta icke åtnjuta motsvarande

ledighet å annan veckodag. Arbetstagare, vilkas normala arbetstid omfattar

alla dagar i veckan, kunna exempelvis vara garanterade endast någon eller

några fridagar i månaden. För dylika fall verkar ifrågavarande lagregel tvivelsutan

oförmånligt, och i likhet med kommittén anser jag att en ändring härutinnan

bör komma till stånd. Enligt kommitténs förslag skulle detta spörsmål

lösas genom enhetliga bestämmelser för alla fall av söndagsarbete, vare sig

arbetstagaren icke alls, endast delvis eller ock helt åtnjuter kompensation för

sitt söndagsarbete genom ledighet å annan veckodag. Förslaget innebär, att

söndagarna anses falla utom semesterdagarna och att arbetstagaren genom lagen

tillförsäkras ledighet å söndag, som infaller under eller näst efter semestern.

Däremot skola sådana som kompensation utgående fridagar, vilka infalla under

semesterledigheten, räknas såsom semesterdagar.

Mot denna lösning har arbetsdomstolens ordförande i sitt yttrande anmärkt,

att den för visst fall i förhållande till vad nu gäller skulle kunna verka oförmånligt

för arbetstagare, som åtnjöte full kompensation för söndagsarbetet genom

att vara fri från arbetet en dag under veckan, nämligen för det fall att

under en period av 14 dagar skulle infallit tre fridagar men blott två söndagar.

Härtill må emellertid anmärkas, att enbart någon förskjutning av fridagarna

i det uti yttrandet anförda exemplet skulle leda därtill, att förslaget icke skulle

få den försämrade verkan som berörts i yttrandet; och det synes icke berättigat

att härvidlag tillmäta tillfälligheter i fråga om fridagarnas förläggning alltför

stor betydelse. Vidare kan en arbetstagare, som icke har skyldighet till söndagsarbete,

ej på semesterlagen grunda rätt att få börja sin semester å en mandag,

arbetstagaren, som begynner semestern a annan veckodag, erhaller icke mer

än 14 dagars ledighet från arbetet. I det anförda exemplet skulle således enligt

kommitténs förslag en arbetstagare med skyldighet till söndagsarbete få semesterledighet

av samma längd som en vanlig arbetstagare, därest semestern

för dem båda började på annan veckodag än måndagen. Enligt min mening

måste kommittéförslaget anses utgöra en tillfredsställande lösning på ett synnerligen

besvärligt tekniskt problem. I detta sammanhang vill jag påpeka, att

om arbetstagare som här avses i lagen berättigades till ledighet även a den

söndag, som infaller omedelbart före semestern, detta skulle medföra, att arbetstagare,

’som åtnjöte full kompensation för söndagsarbetet, erhölle en ledighetsdag

mer än övriga arbetstagare.

Vid 1965 års riksdag väcktes motioner med samma yrkanden som de nu förevarande.

Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande

nr 19 år 1965 i frågan om semesterberäkning vid söndagsarbete.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1966

På grund av regeln om beräkning av semester vid söndagsarbete kan det

stundom inträffa, att inom en semesterperiod faller fler dagar, som enligt arbetstidsschemat

normalt skulle utgöra fridagar, än som motsvarar antalet söndagar.

För flertalet berörda arbetstagare torde emellertid den bristande överensstämmelsen

mellan söndagar och fridagar efter hand utjämnas. På grund

härav och då problemet med hänsyn till de variationer som finns inom olika

arbetsområden bäst lämpar sig för reglering avtalsvägen anser utskottet att

ändring i lagstiftningen ej är påkallad.

Varselskyldighet

1936 års semestersakkunniga föreslog, att arbetsgivaren senast en vecka före

semesterns början på lämpligt sätt skulle underrätta arbetstagaren om tiden

för semestern.

Vid remissbehandlingen väcktes från flera håll kritik mot en så kort varseltid

och förslag framställdes att den borde bestämmas till en månad.

I propositionen nr 286 till 1938 ars riksdag förklarade departementschefen,

att den föreslagna varseltiden syntes honom väl kort. Han föreslog därför, att

tiden utsträcktes till fjorton dagar. Detta blev också riksdagens beslut.

Bestämmelsen om varselskyldighet upptogs oförändrad i 1945 års semesterlag.

I motioner till 1960 års riksdag hemställdes om utredning av frågan om förlängning

av gällande varseltid för semesterledighet. Andra lagutskottet uttalade

i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 25:

Redan vid bestämmelsens tillkomst 1938 höjdes röster för att varseltiden

skulle bestämmas till en månad. Statsmakterna stannade emellertid då för att

begränsa tiden till fjorton dagar. Bestämmelsen är att betrakta som en minimiföreskrift,

och i praktiken torde för ett stort antal arbetstagare varseltiden vara

betydligt längre. Den i semesterlagen stadgade varseltiden framstår också numera

som väl snävt tilltagen. Utskottet anser det därför lämpligt att jämväl

denna fråga blir föremål för utredning.

1960 års semesterkommitté upptog problemet om varselskyldigheten i sitt

betänkande ”Ny semesterlag” (SOU 1962:44) och anförde därom bl. a.:

Fjorton dagar måste enligt kommitténs uppfattning anses utgöra en förhållandevis

kort tid för förberedelse av semester, särskilt numera, när rese- och

turistverksamheten under semestern synes ha ökat kraftigt. Uppenbarligen förhåller

det sig emellertid så i det störa flertalet fall att varsel redan för det närvarande

ges väsentligt längre tid före semestern än fjorton dagar. Inom industrin,

är det vanligt att företagens semesterplaner göres upp månadsvis, om ej

halvårsvis i förväg, och inom handeln förekommer ej sällan scheman för semesterns

förläggning omfattande flera år. Det torde därför vara fråga blott om

vissa begränsade sektorer av näringslivet, där en regel om väsentligt längre

varseltid än den nu gällande kunde vålla avbräck för arbetsgivaren. Så måste

emellertid antagas vara fallet för jordbrukets del och även inom smärre serviceföretag,

där svårigheterna att tillförlitligen överblicka framtiden kan förorsaka

att semestervarsel ej rimligen kan fordras med någon längre frist.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1966

5

Varsel för semester skall enligt den danska semesterlagen givas senast en

månad före semesterns början, ”därest icke särskilda omständigheter hindrar

detta”. En regel av ungefär motsvarande innehåll finns i den norska semesterlagen.

Intet hindrar naturligtvis — formellt sett — att en regel av samma innebörd

upptages i den svenska semesterlagen. Det synes emellertid olämpligt att

införa en regel, som skulle kunna ge upphov till tvist huruvida produktionsintressen

eller vad arbetsgivaren eljest må åberopa som skäl för avsteg från

lagens huvudregel verkligen motiverar ett sådant. I betraktande härav har

kommittén — som väl anser att en längre varseltid än fjorton dagar i allmänhet

är motiverad men samtidigt finner sig böra ta hänsyn till de speciella problem

som en regel om längre varseltid skulle kunna åsamka exempelvis jordbruksnäringen

— stannat för att föreslå ett stadgande av innebörd att arbetsgivaren

i god tid före semestern skall ge arbetstagaren varsel om denna; såvitt möjligt

bör underrättelsen ske senast en månad dessförinnan — senare än 14 dagar före

semestern får den icke ges. Stadgandet har sålunda konstruerats som en allmän

uppmaning att i god tid ombesörja varsel i kombination med å ena sidan en

rekommendation (om månadsvarsel) och å andra sidan ett förbud (mot kortare

varseltid än 14 dagar).

Propositionen nr 40 till 1963 års riksdag med förslag till ny semesterlag innehöll

den nu gällande av 1960 års semesterkommitté förordade regeln om varselskyldighet.

I anledning av propositionen väcktes motioner med yrkanden om

förlängning av varseltiden. I två motionspar yrkades, att regeln skulle ändras

på så sätt att underrättelse såvitt möjligt skulle lämnas två månader före semesterns

början och icke i något fall senare än en månad dessförinnan. I ett

annat motionspar yrkades, att varseltiden skulle fastställas till två månader.

Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 40 bl. a.:

Enligt utskottets mening är det ett berättigat önskemål att besked om när

semestern skall utgå erhålles så långt i förväg att det blir möjligt för arbetstagarna

att planera för och på bästa sätt utnyttja semestern. Propositionens

huvudregel om att underrättelse skall lämnas i god tid före semesterns början

synes ägnad att tillgodose detta önskemål. Den i paragrafen angivna minimitiden,

fjorton dagar, måste enligt utskottets mening anses vara en absolut

minimiregel som får utnyttjas endast i undantagsfall. Enligt vad som upplysts

inom utskottet bestämmes semestertiden inom de flesta företag redan flera

månader i förväg. Det kan förutsättas att så kommer att ske även framdeles.

Med hänsyn till att det undantagsvis på grund av oförutsebara omständigheter

kan vara berättigat med så kort varseltid som fjorton dagar anser sig utskottet

emellertid icke kunna tillmötesgå motionärernas önskemål om att i lagen inskriva

absolut skyldighet att iakttaga längre varseltid.

Vid behandling av de vid 1965 års riksdag väckta motionerna med samma

yrkanden som de nu förevarande hänvisade andra lagutskottet i sitt av riksdagen

godkända utlåtande nr 19 år 1965 beträffande varselskyldigheten till

frågans behandling vid 1963 års riksdag. Utskottet avstyrker sålunda motionsyrkandet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1966

Utskottet

Enligt semesterlagen utgår semester med två dagar för varje kalendermånad

av kvalifikationsår. I syfte att bereda arbetstagarna minst fyra veckors ledighet

har stadgats att söndagar inte skall inräknas i semestern. Arbetstagare med

söndagsarbete är genom lagen tillförsäkrade ledighet på söndag, som infaller

under eller omedelbart efter semestern, ehuru sådan dag ej skall inräknas i

semestern. Arbetsgivaren, som äger bestämma tidpunkten för semestern, skall

i god tid före semesterns början underrätta arbetstagaren därom. Underrättelsen

bör såvitt möjligt lämnas en månad före semesterns början och inte i något fall

senare än fjorton dagar dessförinnan.

I förevarande motioner yrkas utredning med syfte dels att för arbetstagare

med söndagsarbete sådana fridagar som infaller vid början eller slutet av

semestern inte skall inräknas i denna, dels att den varseltid arbetsgivaren har

att iakttaga före semesterns början skall förlängas.

Vid fjolårets riksdag hade utskottet att ta ställning till motioner med samma

yrkanden som de förevarande. I fråga om beräkning av semester vid söndagsarbete

konstaterade utskottet, att det stundom kan inträffa att inom en semesterperiod

faller fler dagar, som enligt arbetstidsschemat normalt skulle utgöra

fridagar, än som motsvarar antalet söndagar. För flertalet berörda arbetstagare

torde emellertid den bristande överensstämmelsen mellan söndagar och fridagar

efter hand utjämnas. På grund härav och då problemet med hänsyn till de

variationer som fanns inom olika arbetsområden bäst lämpade sig för reglering

avtalsvägen, ansåg utskottet ändring i lagstiftningen ej påkallad. Beträffande

yrkandet om förlängning av varseltiden hänvisade utskottet till sitt tidigare

uttalande, att minimitiden, fjorton dagar, kunde förutsättas bli utnyttjad endast

i undantagsfall och då på grund av oförutsebara omständigheter. Utskottet avstyrkte

därför detta motionsyrkande.

Enligt utskottets mening föreligger ej skäl för ändrat ställningstagande till

motionsyrkandena. Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner, I: 583 och II: 290, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 februari 1966

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand, fru Carlqvist, fru Hamrin-Thorell,

fru Nilsson, herrar Eric Carlsson, Edström, Lennart Geijer och Hiibinette;

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1966

7

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors, Johansson

i Södertälje, fru Svensson*, herrar Johansson i Skärstad, Carlsson i Göteborg,

fru Skantz* och herr Åkerlind*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Eric Carlsson och Johansson i Skärstad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.